Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om beräkning
av lagstadgad tid; given Stockholms slott den
21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om beräkning av lagstadgad tid.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1030

1 sami.

181 käft. (Nr 216.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

örn beräkning av lagstadgad tid.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Då enligt lag eller särskild författning tid skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller
sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej
motsvarande dag i slutmånaden, varde den manadens sista dag ansedd för
slutdag.

2 §•

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa
söckendag. __

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed
äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj 1897
(nr 51) örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående
patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)
örn beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa mönster
och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid
i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 mars 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler fråga örn
beräkning av fatalietid i vissa fall samt anför:

»Föreskrifter örn beräknande av fatalietid i de fall, där denna var bestämd i Historik.
mannder, funnos redan pa 1600-talet. I brev till Svea hovrätt den 16 decem- Kungl, brev
ber 1686 förordnade Kungl. Maj:t, att ’Comparitions-Terminen’ uti Konungens 1686 °‘
Revision, vilken var bestämd till två månader från Svea hovrätt, tre månader
fran Göta hovrätt och fyra månader från Åbo hovrätt, icke skulle
räknas efter veckotalet utan ifrån månads dato, som domen avsades, till samma
datum uti månaden, då comparitionsterminen infölle. En ytterligare precisering
av tidsberäkningen skedde genom kungl, brev den 6 mars 1694, däri
stadgades, att, örn domen var avsagd pa den sista dagen i någon av de månader,
som bestode av flera dagar, men den månaden, som terminen folie uti, icke
hade sa manga dagar, som svarade mot sadant datum, så tillätes ej någon ökning
av den följande manaden, utan fatalietiden inskränktes intill klockan
tolv på sista dagen av den månad, som terminen infölle.

Generella bestämmelser angående beräkning av tid tillkommo först genom 1807 års
punkt 42 i kungliga förklaringen den 23 mars 1807 över allmänna lagens stad- ^klaring
ganden i åtskilliga rum. Beträffande tillkomsten av denna förklaring må föl- P'' 42‘
jande nämnas.

I sitt den 4 februari 1807 avgivna betänkande över åtskilliga ämnen, hörande
till lagskipningen, upptog lagkommissionen bl. a. frågan om beräkning av
fatalietid i vissa fall. Kommissionen erinrade örn Kungl. Maj:ts dom den
15 april 1804 mellan fullmäktige i järnkontoret och amiralitetskammarrådet
Segerheim angående infriande av borgen, i vilken dom Kungl. Majit förklarat,
att, då fatalier vore bestämda endast genom utsättande av månader, utan
att tillika funnes vara utsatt av huru många dagar varje månad borde utgöras,
månaden skulle beräknas efter kalendern. Lagkommissionen gjorde

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Lag kommittén 1826.

emellertid häremot den erinran, att i fråga om fatalier och annat fullgörande
inom en eller flera månader i civila mål varje månad enligt både allmänna lagen
och flera utkomna författningar vanligen räknades till trettio dagar. Till
förmån för en sådan beräkning framhöll kommissionen bl. a. det förhållande,
att vid månaders beräkning efter kalendern fatalierna skulle, ehuru under lika
antal månader, vid olika tider på året bliva än kortare och än längre. Härigenom
skulle, enligt kommissionens mening, förloras den likhet och enstämmighet,
som lagen vid sina föreskrifter i allmänhet borde åsyfta. Kommissionen
hemställde därför, att beräkningssättet med trettio dagar för månad borde
i allmänhet äga rum, då månader endast nämndes utan att tillika vore utsatt
av huru många dagar månaden skulle utgöras.

Emot denna uppfattning reserverade sig emellertid två av lagkommissionens
ledamöter, revisionssekreterarna Boije och Iserhielm, vilka framhöllo, att
i alla de fall, där lagen icke uttryckligen och särskilt, såsom undantag från det
allmänna tidräkningssättet, föreskreve tidens beräknande efter blott trettio dagar
i månaden, vore beräkningen ''efter Calenderns visning’ den enda lagligen
gällande. Icke någon särskild författning utan allmänna opinionen hade •—
enligt dessa ledamöters mening •— fästat en gäldenärs förbindelse till reversers
inlösande vid förfallotiden, räknad efter kalendern, och denna opinion
hade aldrig gjort skillnad i förbindelsens art efter gäldenärens egenskap, vare
sig av ''sedelutgifvare’ eller av kautionist’. I förberörda dom emellan kammarrådet
Segerheim och järnkontoret hade förklarats, att ''cautionistens’ förbindelse
borde mätas i likstämmighet med ’sedelutgitvärens’, vars ansvarighet
han iklätt sig, så att, då kalenderns tidräkning tillhörde den förre, borde även
samma beräkningssätt vara gällande för den senare. Detta kunde dessa ledamöter
för sin del icke upphöra att anse för det rätta, varför de hemställde, att
förklaringen i frågan måtte utfärdas i överensstämmelse därmed.

Kungl. Majit anslöt sig emellertid i förenämnda den 23 mars 1807 utfärdade
förklaring till den av majoriteten inom lagkommissionen uttalade uppfattningen.
I punkt 42 av nämnda författning förklarades nämligen, att vid
alla de händelser, då det vore uti särskilda författningar ålagt en rättssökande,
att iakttaga eller fullgöra något till bevakande och utförande av sin talan i
rättegångsärenden, inom utsatt tid, eller föreskrivna fatalier av en eller flera
månader, utan att tillika funnes vara bestämt av huru många dagar månaden
skulle utgöras, borde varje månad räknas till trettio dagar.

Frågan örn beräkning av fatalietid togs sedermera upp till behandling av
lagkommittén i dess förslag till rättegångsbalk (av år 1826). Kommittén frångick
den i 1807 års förklaring stadgade beräkning av varje månad till trettio
dagar. Enligt kommitténs mening kunde man snarare förvilla sig på en sådan
månadsräkning, än örn man helt enkelt finge räkna efter almanackan. Kommittén
föreslog därför också den senare metoden såsom både säkrare och lättare.
Att den ena månaden vore någon dag längre än den andra ansåg kommittén ej
vara av någon betydenhet. Fatalietiden vore, då den räknades månadsvis, i allt
fall så rymlig, att en dags minskning ej kunde medföra någon svårighet vid
fullgörande av vad som skulle iakttagas.

Kungl. Majda proposition nr 216.

Lagkommitténs förslag till lagtext var i här ifrågakommande delar av följande
lydelse (34 kap. 2—4 §§) :

1 §. Skall tid räknas från en viss dag, eller ifrån det något inträffat; dä
varde ej i räkningen intagen den dag, från vilken den utsatta tiden löper. Skall
tid räknas till en viss dag; vare den dag oräknad.

2 §. Räknas tid månadsvis; då skall räkningen ske efter dagnumren, från
den ena månaden till den andra: börjas den tid, som räknas skall, på dag, mot
vilken ej någon svarar i den månad, varunder tidräkningen slutas, varde sista
dagen i den månad för slutdag ansedd.

3 §. Är något föreskrivet att iakttagas vissa dagar eller månader efter en
bestämd tid; då vare den sista av de dagar, eller sista dagen av de månader,
som utsatte äro, laga tid att det fullgöra. Skall något iakttagas vissa dagar
eller månader före en given tid; vare den första av de dagar, eller första dagen
av de månader, laga tid därtill.

4 §. Där utsatt finnes år, eller år och dag, skall för slutdag räknas den
dag, som medlen, på vilken tidräkningen börjas, lika nummer haver i samma
månad nästa året. därefter: äro flere år utsatte, vardén de på enahanda sätt
räknade.^ Nu börjas den tid, som räknas skall, under skottår på dag, mot vilken
ej någon svarar i samma månad av det år, varunder tidräkningen slutas;
då varde sista dagen i månaden för årsdag ansedd. Är halvt år, fjärdedels
eller annan del av år utsatt; vare lag, som i 2 § sägs. Vid årsräkning gällö
ock vad för månadsräkning i 3 § stadgas.

7 §. Inträffar tid, att något iakttaga eller talan bevaka, å helgedag; då åge
man det göra nästa söcknedag därefter.

Någon ändring i 1807 års förklaring kom emellertid icke till stånd. Emellertid
har sedan 1880-talet på vissa lagstiftningsområden, av vilka några varit
föremål för nordiskt samarbete, genomförts kalenderberäkningen. Sålunda
stadgas i § 90 växellagen den 7 maj 1880, att, då förfallodag eller annan tid, som
är omförmäld i lagen, skall räknas efter vecka, månad eller år, den dag skall
anses för förfallo- eller slutdag, som genom sitt namn i veckan eller sitt tal i
månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas; finnes ej motsvarande
dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som förfallodag eller
slutdag. Likartade föreskrifter, ehuru gällande endast i fråga örn månadsberäkning,
äro meddelade i lagarna den 28 maj 1897 och den 10 juli 1899 om beräkning
av tid på det industriella rättsskyddets område. I detta sammanhang
må ock nämnas, att i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn
beräkning av strafftid, 2 §, likaledes tidsberäkning efter kalendern är stadgad.

Vid den revision av 1734 års lag, som under de senare årtiondena pågått,
har beräkning av fatalietid efter kalendern i viss omfattning kommit till genomförande.
I sitt den 15 september 1913 avgivna förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning föreslog sålunda lagberedningen i 8 kap. 1 §
ett stadgande, att, då tid enligt ifrågavarande lag skulle räknas efter månad
eller år, den dag skulle anses för slutdag, som genom sitt tal i månåden motsvarade
den, från vilken tidräkningen börjades. Funnes ej motsvarande dag i
slutmånaden, skulle den månadens sista dag anses för slutdag. Lagberedningen
motiverade förslaget med att berörda sätt att beräkna månad efter kalendern
i enkelhet och klarhet hade ett bestämt företräde framför det i 1807 års

Gällande
bestämmelser
om
kalenderberäkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förklaring påbjudna. Det föreslagna beräkningssättet användes ook i Danmark
och Norge. Vid lagförslagets granskning i lagrådet lämnades det i denna
del utan anmärkning, och ej heller vid ärendets riksdagsbehandling riktades
någon erinran mot beräkningssättet i fråga. Sedermera överflyttades nämnda
föreskrift till 16 kap. 1 § i den vid 1920 års riksdag antagna nya giftermålsbalken.
Berörda sätt för tidsberäkningen gäller således numera i alla fall, där
i nämnda balk finnes intagen en tidsbestämmelse.

I samband med revisionen av ärvdabalken har frågan örn beräkning av tid
ånyo vunnit aktualitet. I lagberedningens den 30 september 1929 avgivna
förslag till lag om testamente hava ej upptagits några särskilda föreskrifter
i detta hänseende. De i förslaget upptagna tidsfristerna äro angivna i år eller
månader, avsedda att beräknas i överensstämmelse med 1807 års förklaring.
Tiden för bevakande av testamente är enligt förslaget densamma, som
för närvarande gäller. I fråga örn tiden för klander av testamente Ilar däremot
föreslagits en förkortning av den nuvarande ett-åriga preskriptionstiden
till sex månader. I motiven till 7 kap. 1 § i lagförslaget, vilket lagrum gäller
tiden för bevakande av testamente, anmärker beredningen, att det inom beredningen
varit ifrågasatt att föreslå införande av en sådan tidräkning, som
enligt 16 kap. 1 § giftermålsbalken gäller för de där föreskrivna tidsfristerna.
Ehuru en sådan beräkning onekligen enligt beredningens mening vore mera
praktisk än den, som följde av 1807 års förklaring, hade beredningen dock icke
velat förorda någon ändring. De lagstadganden, som hittills tillkommit inom
ramen för ärvdabalken, innefattade nämligen icke någon avvikelse från tilllämpningen
av den äldre principen, och det syntes ej lämpligt att under den
pågående revisionen av denna balk övergå till den andra ordningen. I samband
med genomförande av sådan lagstiftning, som innebure slutlig behandling
av de till förevarande rättsområde hörande ämnena, borde emellertid frågan
ånyo tagas under omprövning, och antagligen skulle därvid komma att
föreslås ett stadgande, som för ärvdabalken utgjorde motsvarighet till 16 kap.
1 § giftermålsbalken.

I sitt den 13 december 1929 avgivna utlåtande över lagberedningens förslag
erinrar lagrådet, att, då enligt gällande rätt fristen för klander av testamente
vore bestämd till ett kalenderår men enligt förslaget skulle utgöra sex månader,
beräknade icke efter kalendern utan till 180 dagar, förslaget beträffande
denna frist innebure en förändring av beräkningssättet, som lätt kunde förbises
och, då den nya metoden alltid ledde till kortare frist än örn kalenderberäkning
tillämpades, vore ägnad att medföra rättsförlust. Denna olägenhet
undvekes, om uti ifrågavarande lagrum direkt utsädes, att fristen vore 180
dagar. På samma sätt borde då också förfaras med avseende å bevakningstiden.
Den sålunda föreslagna avfattningen syntes icke behöva kvarstå någon
längre tid, då det, på sätt i motiven antyddes, kunde antagas, att den fullbordade
nya ärvdabalken komme att i fråga örn tidsfristers beräknande innehålla
ett stadgande av enahanda innebörd som det i 16 kap. 1 § giftermålsbalken
upptagna.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 9 januari 1930 förklarade jag

Kungl. Maj:ls proposition nr 216.

mig ej vilja förorda någon ändring i den av lagberedningen föreslagna lydelsen
av ifrågavarande lagrum men meddelade, att jag i anledning av vad i
ärendet förekommit föranstaltat om en utredning, huruvida den i förklaringen
den 23 mars 1807 punkt 42 föreskrivna tidsberäkningen skulle kunna ersättas
med kalendertidsberäkning.

Utredningen i fråga bär sedermera avslutats och resulterat i ett utkast till Lagutkast.
lag om fatalietids beräknande, vilket torde såsom bilaga A få fogas vid detta
protokoll. Utkastet upptog i ett första stycke en regel motsvarande den, som
återfinnes i 10 kap. 1 § giftermålsbalken, vilken regel givits tillämpning, då
enligt allmän lag eller särskild författning tid för talans fullföljd eller bevarande
i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, varmed efter ansökning
eller annorledes domstol eller annan myndighet tager befattning, skall räknas
efter månad eller år.

Till lagutkastet överflyttades därjämte innehållet i lagen den 14 juni 1901
om beräknande av fatalietid i visst fall, vari stadgas, att, där tid, då åtgärd
för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i
ärende, varmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning, sist
bör företagas, infaller å söndag eller annan allmän helgdag, den åtgärd må
företagas å nästa söckendag. Därvid erhöll regeln samma tillämpningsområde
som huvudstadgandet i förslaget, varigenom alltså en utvidgning av 1901 års
lagregel skulle ske till ärenden handlagda av annan myndighet än domstol.

Över förslaget hava yttranden inhämtats från nedre justitierevisionen, justi- Avgivna
tiekanslersämbetet, rikets hovrätter, de centrala verken, länsstyrelserna, dom- yttranden.
kapitlen, så ock från styrelserna för ett stort antal andra verk och myndigheter
ävensom akademier. Sammanlagt hava 123 myndigheter hörts i ärendet.

Så gott som samtliga hörda myndigheter tillstyrka en lagstiftning i ämnet
eller förklara sig ej hava någon erinran däremot. Förutom ett par myndigheter,
som ställt sig tveksamma, har endast kammarkollegium funnit sig icke kunna
förorda lagutkastet. Kollegiet anför huvudsakligen följande:

Den i allmänhet gällande regeln för beräknande av fatalietid vid anförande
av besvär hos kollegiet eller över kollegiets beslut återfinnes i nådiga förordningen
den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden örn
tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter
och ämbetsverk. I denna förordning äro fatalietiderna bestämda i dagar, och
de beröras därför icke av lagförslaget.

Emellertid förekomma i ett stort antal fall inom kollegiets verksamhetsområden
särskilda stadganden om fatalietider. Beträffande dessa stadganden gäller
väl i allmänhet, åtminstone då fråga är örn i senare tid tillkomna sådana, att
jämväl de bestämma fatalietiderna i dagar. Kollegiet erinrar i detta avseende örn
att såväl rättegångsbalken som vattenlagen och jorddelningslagen utsätta, fatalietider
av visst antal dagar. Detsamma gäller en mängd andra författningar,
vilka äro av betydelse för kollegiets verksamhet, såsom lagen den 4 järnum
1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt, nådiga kungörelsen samma dag med
föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag, bysamfällighetslagen, lagen
den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan, nådiga kungörelsen
den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Yästerbot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tens läns lappmark, nådiga kungörelsen den 2 juni 1911 angående grunderna
och sättet för markegångsprisens bestämmande, lagen den 8 november 1912 om
avlösning av vissa frälseräntor och lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till
strandägare för Hustad fiskerätt.

I andra fall åter äro fatalietidema bestämda i månader. Sålunda inskränker
39 § ecklesiastika boställsordningen den tid, inom vilken boställshavare
och byggnadsskyldige få begära av- och tillträdessyn å prästgård, till en månad
efter avträdesdagen. Däremot utsättes i 37 § 1 k) den tid, inom vilken
man kan påkalla laga syn för överprövning av ett vid ekonomisk besiktningfattat
beslut, till 30 dagar. Enligt förslaget skulle dessa två tider, vilka nu
beräknas lika, komma att beräknas på skilda sätt. Något liknande skulle
bliva följden beträffande 33 § 2 momentet ecklesiastika arrendeförordningen,
varest den tid, inom vilken anmälan, att arrende överlåtits å annan person, måste
verkställas, bestämmes till en månad efter hembudstidens utgång, då förre
arrendatorns stärbhusdelägare överlåta arrendet, men till 60 dagar från ''inställelsedagen’
i arrendatorns konkurs, där överlåtelsen verkställts av konkursborgenärerna,
I detta fall synes det för övrigt tveksamt, huruvida stadgandet
faller in under den föreslagna författningens ordalydelse. Lika tveksamt
är, huruvida lagförslaget omfattar jämväl den i 35 § samma förordning
stadgade sexmånadersfristen.

Den tvekan angående omfattningen av lagförslagets tillämplighet, vartill
anledning sålunda yppats, giver anledning till undran, huruvida det är rationellt
att inskränka lagens räckvidd på sätt som skett genom den första temporalsatsen
i förslaget med den däri inneslutna relativsatsen. Man måste
nämligen säga sig, att alldeles samma regler komma att gälla för beräkningav
andra! författningarna utsatta tider. Såsom exempel å sådan tid kan nämnas
den i 13 och 29 §§ ecklesiastika boställsordningen samt 2 kapitlet 18 §
tredje stycket nyttjanderättslagen utsatta tiden av en månad för utövande av
rätt att lösa vissa, avträdande tjänsteinnehavare eller arrendator tillhöriga
b3r8Tfi>nader. I lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning
av strafftid finnas också uttryckliga bestämmelser om tidsberäkning,
vilka belt överensstämma med de föreslagna stadgandena örn beräkning av års
och månads längd. Vill man därför giva lagen det föreslagna innehållet, synes,
det vara lämpligare att icke inskränka densamma till att avse endast fatalietider.

Egentligen skulle väl för uppnåendet av det med förslaget åsyftade resultatet
icke behövas mer.än ett upphävande av 42 punkten i 1807 års förklaring.
Kollegiet vill emellertid icke förorda ett sådant tillvägagångssätt, då upphävandets
verkan i rättsligt avseende måhända icke skulle framträda på ett för
den icke rättsbilda.de allmänheten fullt tydligt sätt.

I sak kunna enligt kollegiets mening allvarliga invändningar Tesås mot förslaget,
Redan den omständigheten, att det stora flertalet fatalietider fortfarande
skulle komma att vara bestämt till 30 dagar, eller multipel därav, medan
i vissa fall fatalietid av kalendermånad skulle gälla, är föga tillfredsställande
ur synpunkten av ordning och reda i lagstiftningen. Dessutom är
det ingalunda omöjligt, att denna blandning av olika system för fatalietiders
beräknande, helst som blandningen kan förekomma i en och samma författning
och till och med i samma paragraf, kommer att förorsaka misstag och
därav följande rättsförluster.

I. den vid remissen fogade promemorian göres intet uttalande örn, huruvida
avsikten är att småningom genomföra fatalietidens bestämmande till kalendermånad
även i de fall, där den nu är utsatt i dagar, ehuru denna avsikt
täckes, av den åberopade motiveringen. Skulle detta vara meningen, kunde
man visserligen hoppas att i en framtid åter uppnå ett enhetligt system av

Kungl. Majlis proposition nr 216.

fatalietid^!-, men i betraktande därav, att de i dagar bestämda fatalietiderna
numera äro långt vanligare än de till månad eller månader utsatta samt att
trettiodagarsfatalietiderna förekomma i de nyaste lagarna, kan man frukta,
att denna framtid kommer att bliva skäligen avlägsen, såvida man icke antingen
genom en revision av lagstadgandena om fatalietid eller genom ett allmänt
stadgande sörjer för det nya systemets snabba genomförande, något som
dock icke synes vara meningen och kanske icke heller utan alltför stora olägenheter
låter sig genomföra.

Kollegiet ifrågasätter, huruvida verkligen fatalietidernas beräknande i kalendermånader
är så eftersträvansvärt, att det kan anses uppväga nu antydda
olägenheter. Mot det föreslagna beräkningssättet talar dock det skäl, som redan
under förarbetena till 1807 års förklaring anfördes, nämligen att detsamma
medför, att fatalietidernas längd kommer att växla efter dagen för tidens
början, .en växling som kan komma att uppgå till fyra dagar. På grund av
februari månads korthet kommer fatalietid, inom vilken slutet på denna månad
infaller, att bliva avsevärt kortare än för närvarande gäller.

Kollegiet framhåller vidare, att man vid blivande lagstiftning borde fortfara
med att bestämma fatalietiderna i dagar och år. Helst borde enligt kollegiets
mening detta beräkningssätt genomföras även i giftermålsbalken, varjämte
i 1807 års förklaring orden ’uti särskilda författningar’ borde utgå i
syfte att omöjliggöra den av Nordling hävdade tolkningen av förklaringen.1

Skulle emellertid -— yttrar kollegiet vidare — Kungl. Majit anse, att 42
punkten i 1807 års förklaring vore ägnad att vålla rättsförluster i så stor omfattning,
att särskild lagstiftning vore påkallad för undgående därav, finge
kollegiet för sin del föreslå det tilläggsstadgande till 1807 års förklaring, att,
örn där avsedd fatalietid skulle bliva längre vid beräkning efter kalendermånad,
detta beräkningssätt skulle tillämpas. Därigenom skulle uppnås, såväl
att månad aldrig skulle räknas kortare än till 30 dagar som att ingen komme
att pa grund av okunnighet örn 42 punkten av 1807 års förklaring förlora sin
talerätt. Ett sådant stadgande vore naturligtvis att anse såsom ett övergångsstadgande,
som skulle förlora all betydelse, då systemet med fatalietidens beräknande
i dagar, efter hand som de särskilda lagstiftningsområdena blivit
föremål för nygestaltning, bleve undantagslöst genomfört.

Från kollegiets beslut anmäldes skiljaktig mening av två av kollegiets ledamöter,
kammarråden von Otter och Wohlin, vilka förenade sig örn följande
av den senare avgivna yttrande:

Det torde vara obestridligt, att den för närvarande gällande i 1807 års förklaring
givna regeln om fataliemånads beräkning till 30 dagar är ägnad att
— i varje fall för den icke rättsbildade allmänheten -— medföra missförstånd,
ytterligt är att rättsförluster av sådan anledning icke så sällan förekomma.
Då det beräkningssätt, som i det remitterade förslaget upptagits, torde framstå
såsom naturligare, synes mig en lagstiftning i förslagets syfte i och för
sig välbetänkt.

Det synes mig emellertid angeläget att den reglering, som ined det förelig 1

I Anteckningar efter professor E. V. Nordlings föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen
(Uppsala 1913) s. 302 göres gällande, att föreskriften i 1807 års förklaring ej skulle fä användas
med avseende på tidsbestämmelse, given i själva lagen, icke ens då denna blivit genom senare författning
ändrad på det sätt, att åt en viss § i lagen en ny lydelse i densamma givits, utan endast
med avseende på en tidsbestämmelse i en bredvid lagen fristående författning.

Kungl. Majsts proposition nr 216.

gande förslaget åsyftas, icke inskränkes till fatalietider i egentlig bemärkelse
utan även kommer att omfatta alla sådana fall, där tidsberäkning efter månad
ifrågakommer i privaträttsliga förhållanden och detta vare sig tidsfristerna
grunda sig på stadgande i lag eller blott förekomma i avtal eller annan viljeförklaring.

Tveksamma i fråga örn lämpligheten av den ifrågasatta lagstiftningen ställa
sig fastighetsregisterkommissionen, som ifrågasätter, huruvida den föreslagna
lagstiftningen verkligen är motiverad, samt chefen för rikets allmänna kartverk,
vilken anför:

Fatalietidens mätande i år och särskilt i månader får anses olämpligt ur
den synpunkten, att båda hava växlande längd. Härigenom införes ett osäkerhetsmoment.
Hationellt vore att fatalietid i lag och författning hädanefter alltid
angåves i antal dygn. Huruvida en sådan princip kan med för framtiden
gällande kraft lagfästas, undandrager sig mitt bedömande.

Mot förslaget till en i varje fall behövlig tydning av hittills utfärdade bestämmelser
kan jag icke finna annan erinran än att halva fatalietiden (Promulgationslag
14 juni 1901, 13 §) icke kan bestämmas, örn fatalietiden räknar
udda antal dygn, vilket ofta blir fallet, samt att fatalietiden i vissa fall blir
förkortad.

I allmänhet ger den nya lagen en längre tid än den gamla. Men tydligt är,
att de fall då ''enligt hittills gällande bestämmelser fatalietiden utlöper senare
än enligt den nya lagen’ ej äro så fåtaliga, att de helt sakna betydelse. En
tidsperiod, däri februari månad ingår och som understiger 4 månader, ger
nämligen i flertalet fall en med en eller två dagar förkortad tid. För att i
större omfattning nå det föreliggande lagförslagets angivna syfte, nämligen
att förhindra att ''personer tillskyndas rättsförluster till följd av. att de, genom
missuppfattning angående tillämpligheten av 1807 års förklaring, försitta
fatalietiden’, kan därför ifrågasättas bestämmelse örn en minimitid av 30, 60
och 90 dagar för resp. 1, 2 och 3 månader. Exemplet 31 jan—2 mars = 30
dagar (enligt 1807 års förordning), som enligt den nya lagen inknappas till
31 januari—28 februari = 28 dagar, synes talande. Den gamla minnesregeln
1 månad = 30 dagar kommer möjligen att hos mången utplånas först genom
bitter erfarenhet. Nu kan sagås, att det föreliggande lagförslaget ej alls ingår
på månaders förvandling i antal veckor och dagar, utan söker vända uppmärksamheten
uteslutande på kalendern. I de lagar, dock alla av nyare datum,
där den ifrågavarande kalendermånadsberäkningen redan är fastställd., har
väl detta syfte nåtts genom att i dem undvika, i möjlig mån, andra tidsbestämningar
av förvillande slag. Men annorlunda blir förhållandet med de
gamla lagkomplex, där kalendermånaden nu skall intagas. I en så pass ny lag
som utsökningslagen förekomma följande tidsperioder blandade örn varandra:
1) ’inom en månad sedan’ (§ 162), 2) ’inom fyra veckor efter’. (§ 164),
3) ’å trettionde dagen från’ (§ 213). När denna lag skrevs vörö tidsbestämmelserna
1) och 3) enbart olika uttryck för samma tanke; enligt den nya lagen
framkommer en helt ny distinktion och 1) kan i vissa fall betyda detsamma
som 2). Att för begreppet månad under nu gällande kalender göra bestämmelse,
som ej lätt kan misstolkas av allmänheten, torde vara ett mycket svårlöst
problem.

Från några håll har ifrågasatts viss utvidgning av lagförslagets tilllämplighetsområde.
Sålunda anför Svea hovrätt:

Till en början kan anmärkas, att i några fall, där en åtgärd enligt lag skall
vidtagas inom en efter månad beräknad tid, kan råda tvekan, huruvida på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

följden av denna tids försittande skall anses vara den i det remitterade ^förslaget
åsyftade, nämligen förlust av ''talan’. Såsom exempel må framhållas
flen i 5 § av urarvaförordningen meddelade bestämmelsen om egendomsavträde
inom en månad från boupptecknings avslutande och de i 33 § aktiebolagslagen
upptagna föreskrifterna örn anmälan rörande inbetalning av aktiebelopp.

I ett stort antal andra fall, där tidsberäkning efter månad är i lag förutsatt,
är det uppenbart, att den nu föreslagna fataliebestämmelsen — liksom den
motsvarande föreskriften i 1807 års förklaring — icke efter ordalydelsen äger
tillämpning. Det må vara tillfyllest att erinra örn sådana lagrum som nyttjanderättslagens
2 kap. 6 § oell 36 § 1 punkten (tid för betalning av arrende),
samma lags 2 kap. 39 § och 3 kap. 4 § (tid för uppsägning av arrende- eller
hyresavtal), försäkringsavtalslagens 24 § (tid för fullgörande av försäkringsgivares
betalningsskyldighet) och samma lags 26 § 1 mom. (tid för försäkringsavtals
upphörande efter försäkringsgivarens konkurs). Erinras må även, att
tidsbestämmelser i avtal, testamenten och andra viljeförklaringar ofta äro byggda
på månadsberäkning.

Tänkbart är visserligen, att efter förslagets genomförande den däri påbjudna
tolkningen av uttrycket »månad» skall av domstolar oell andra myndigheter
tillämpas även i de rättsförhållanden, som sålunda ligga utanför den
föreslagna lagens omedelbara tillämpningsområde eller vilkas hänförande inom
detta område kan vara tvivelaktigt. Någon saklig anledning att härvidlag
skilja mellan fataliebestämmelser och andra i lag eller enskild viljeförklaring
gjorda uttalanden om månadsberäkning lärer nämligen knappast vara för handen.
Emot den analogiska tillämpningen skulle emellertid tilläventyrs kunna
anföras, att den i punkt 42 av 1807 års förklaring givna regeln örn en månads
beräknande till 30 dagar — vilken regel i likhet med den nu föreslagna
betecknar sig såsom avseende endast egentliga fatalier — icke synes
hava i praxis vunnit analogisk tillämpning utanför sitt sålunda angivna tilllämpningsområde
(se rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv 1913 sid. 360). Även
bortsett härifrån skulle det icke vara alltför orimligt örn någon — med
hänsyn till de krav på noggrannhet i uttrycket, som man i våra dagar
ställer på viktiga lagar — antoge, att det varit med någon bestämd avsikt,
som man vid den nya lagens avfattande begränsat sig till en bestämmelse
örn fatalieberäkning.

I alla händelser håller hovrätten före att. för undvikande av missförstånd
och därmed förknippade rättsförluster, den tilltänkta bestämmelsen bör erhålla
en avfattning, som otvetydigt giver vid handen,, att den är avsedd att. tilllämpas,
icke allenast i alla de fall där lagen vid förlust av talan påbjuder
en åtgärds företagande inom en efter månad beräknad tid före eller efter en
angiven tidpunkt, utan även i sådana fall där enligt lag eller avtal eller annan
viljeförklaring en tidsberäkning efter månad ifrågakommer i privaträttsliga
förhållanden. _

Hovrätten hemställer, att det remitterade förslaget måtte undergå en härtill
syftande omarbetning. Måhända bör härvid komma under övervägande, huruvida
icke, på sätt i flera främmande lagar skeft, och även åsyftades i lagkommitténs
oell äldre lagberedningens förslag, i ett sammanhang böra meddelas
bestämmelser örn vissa grunder, som i allmänhet böra gälla för beräknande
av laga tid.

Lantmixteristyreisen yttrar rörande den ifrågasatta lagens omfattning:

Emellertid tillåter sig lantmäteristyrelsen fästa uppmärksamheten därå, att
i de fall, där en månad ansetts vara skälig fatalietid, bär i nutida lagar oell
författningar i stället använts en tidsbestämning av trettio dagar. Anlednin -

Kungl. Maj:ts proposition nr Slo -

gen till att denna tidsbestämning så allmänt kommit till användning, har tvivelsutan
varit den, att man därmed velat undvika den rättsförlust, som genom
vederbörande sakägares obekantskap med bestämmelserna i 1807 års förklaring
lätt skulle kunna uppkomma, örn exempelvis en besvärstid i stället angivits
utgöra en månad. Om remitterade förslaget i oförändrat skick upphöjes
till lag, skulle man alltså få att röra sig med två likartade men dock något
olika fatalietider, nämligen dels en om jämna kalendermånader och dels en
vida vanligare om en eller flera trettiodagarsperioder. Givetvis låter det sig
icke göra att i alla de lagar och författningar, som nu upptaga en tidsbestämning
av det senare slaget, göra ändring till överensstämmelse med remitterade
förslaget. Den omständighet att man får att röra sig med två olika månader,
trettiodagarsmånaden och kalendermånaden, behöver väl ej i och för sig
utgöra hinder för förslagets godkännande. Emellertid synes det icke helt uteslutet,
att därigenom skulle kunna uppkomma en ny anledning till rättsförlust
för enskilda. Det är nämligen möjligt, att en enskild klagande ej alltid uppmärksammar
skillnaden, utan uppfattar den föreslagna lagen såsom gällande
även i fall, där besvärstiden uttryckligen angivits till trettio dagar; särskilt
kan detta misstag tänkas vid klagan över sådana av administrativ myndighet
meddelade beslut, exempelvis utnämningar till eller förordnande å tjänster,
där enligt vanligt bruk någon besvärshänvisning ej meddelas, utan vederbörande
klagande har att själv hålla reda på gällande besvärstid.

I samma riktning som lantmäteristyrelsen har uttalat sig även länsstyrelsen
i Malmöhus län, som hemställt, att även de bestämmelser, som påbjuda tidsberäkning
i större antal dagar (trettio dagar, sextio dagar o. s. v.), borde ändras
till månadsberäkning efter kalendern, så att full överensstämmelse mellan den
juridiska och borgerliga tidsberäkningen kunde genomföras.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län förordar lagstiftning i nu berörda
riktning och uppger, att de nuvarande stadgandena örn trettio, sextio och nittio
dagars fatalietid vid flera tillfällen vållat rättsförluster, därigenom att vederbörande
räknat tidsbestämningen i dagar motsvara lika mångå månader, som
uppkommit genom dagantalets delande med trettio, och förmenat den dag, som
genom sitt tal i månaden motsvarade den, från vilken räkningen började, vara
slutdag.

En än längre gående utvidgning av lagutkastet förordar större akademiska
konsistoriet i Lund, som anslutit sig till ett uttalande av juridiska fakulteten,
i vilket uttalande föreslagits, att ej endast tidsperioder å jämna trettiotal dagar
böra ändras till motsvarande antal månader utan att även sådana tidsbestämmelser
som a fyrtiofemte dagen’ böra ändras så att tidrymderna angivas
i månader eller veckor. Att en dylik ändring i vissa fall komme att innebära
en mindre förlängning eller förkortning av ifrågavarande tidrymder syntes,
enligt fakultetens mening, icke innebära någon så betydande olägenhet, att den
icke skulle fullt uppvägas av den vinst i praktiskt hänseende, som ändringen
skulle medföra. Från fakultetens beslut var dock professorn Kallenberg, vilken
förklarade sig ej hava funnit något att erinra mot förslaget, skiljaktig.

Universitetskanslern har ansett det böra tagas under övervägande, huruvida
icke åt den föreslagna lagen borde givas en formulering, varigenom den kunde
erhålla tillämpning icke blott i fråga om tid för balans fullföljd eller bevarande
, utan även i sådana fall, där i lag eller författning i allmänhet föreskri -

Kungl. Majlis proposition nr 216.

vits viss tiel för vidtagande av åtgärd eller i annat syfte, exempelvis i § 29
mom. 5 och § 64 morn. 2 i gällande universitetsstatuter eller § 16 i grundstadgarna
för Stockholms högskola och § 12 i statuterna för Göteborgs högskola.

Musikaliska akademien har funnit önskvärt, att den tillämnade lagbestämmelsen
erhölle en avfattning, som otvetydigt utmärkte, att bestämmelsen ägde
tillämpning i de fall, där enligt akademiens stadgar viss åtgärd ej finge företagas,
förr än en månad förflutit från en eller annan i stadgarna angiven
tidpunkt.

Innebörden av åtgärden att till föreliggande lagutkast överflytta föreskrifterna
i lagen den 14 juni 1901 örn beräknande av fatalietid i visst fall har till
närmare skärskådan upptagits av kammarrätten, som förklarat sig antaga, att
det föreslagna stadgandet, att fatalietid, som skulle utgå å sön- eller helgdag,
skall förläggas till nästa söckendag, vore avsett att för framtiden gälla i alla
sådana fall, då i lag eller författning föreskrivits viss tid för talans fullföljd
eller bevarande i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Kammarrätten
anför rörande denna del av utkastet ytterligare följande:

I vissa författningar har, i samband med angivande av sätt och tid för fullföljd
av talan mot beslut av myndighet (beskattningsnämnd), uttryckligen utsagts
att, då den för talans fullföljande bestämda sista dagen infaller å helgdag,
ingivandet av fullföljdsinlagan får ske nästföljande söckendag. Så är
till exempel fallet med taxeringsförordningen den 28 september 1928, som innehåller
dylik föreskrift såväl i fråga om besvär över taxeringsnämnds beslut
(117 och 119 §§) som beträffande besvär i visst fall över prövningsnämnds beslut
(125 §) och över kammarrättens utslag (127 §). I avsende å de två sistnämnda
fallen hade måhända särskild föreskrift i detta hänseende icke varit av
nöden, enär beträffande besvär till kammarrätten och regeringsrätten 1901 års
ovannämnda lag synes vara direkt tillämplig. Att även i fall, där dylik uttrycklig
bestämmelse icke meddelats, en analogitillämpning av nyssberörda lag
ansetts kunna äga rum i fråga om besvär till annan myndighet än domstol,
framgår av Regeringsrättens årsbok 1918 ref. nr 100.

Att föreskriften om förlängning av fatalietid i fall, då dennas sista dag infaller
på helgdag, till nästa söckendag erhåller sådan avfattning, att den kommer
att uttryckligen omfatta även mål och ärenden, vilkas avgörande tillkommer
annan myndighet än domstol, synes, såvitt fråga är örn fullföljd av talan
mot beslut eller åtgärd, icke vara annat än till fördel. För de undantagsfall,
där en extra ordinarie besvärstid av väsentlig omfattning medgivits, kan man
möjligen ställa sig tveksam till behovet av en dylik förlängning av fatalietiden.
I taxeringsförordningens 123 och 124 §§ finnes sålunda föreskrivet, att i vissa
fall, till exempel då någon taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till
skattepliktig inkomst, den skattskyldige äger att häröver besvära sig hos prövningsnämnd
eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds
efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten medelst besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen inom natt och år efter det utskylderna
avfordrats honom, ävensom att, där taxering på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig, landskamreraren i länet
samt vederbörande kommun med flera äga anföra besvär, vilka skola till länsstyrelsen
ingivas före utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Enligt
uppbördsreglementet den 14 december 1917 äger den, som förmenar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

utskyld eller avgift, som i uppbördsbok eller särskild uppbördslängd finnes
upptagen, blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp
honom påförd eller att felaktighet iigt rum vid utskrivandet av hans debetsedel,
att söka rättelse genom besvär hos Konungens befallningshavande inom
natt och år efter det utskylden eller avgiften blivit honom avfordrad. Att i ds''-lika fall, därest sista dagen av den rundligt tillmätta besvärstiden infaller på
en helgdag, medgiva fatalietidens förlängande nied en dag, kunde strängt taget
synas överflödigt. Men då, såvitt angår besvär till kammarrätten, en sådan
förlängning även i dessa fall torde följa redan av 1901 års lag och då det
i fråga om besvär till prövningsnämnd — som i detta sammanhang torde böra
inrymmas under beteckningen myndighet — eller till Konungens befallningshavande
icke kan anses medföra några nackdelar, örn jämväl beträffande besvär
av nu angivna slag en förlängning av fatalietiden i ansende till mellankommande
helgdag medgives, lärer någon betänklighet icke böra möta att låta
bestämmelsen gälla alla fall, där fråga är örn fullföljd av talan.

Bestämmelsen synes emellertid även komma att bliva tillämplig med avseende
å tid, som föreskrivits för ingivande av ansökan till bevarande av talan i mål eller
ärende, sorn, åtminstone i första instans, tillhör administrativ myndighets
avgörande. Somliga av dessa föreskrifter äro av den beskaffenhet, att de i
själva verket innefatta fastställande av preskriptionstid i avseende å en fordringsrätt.
Så är förhållandet med det i 55 § lagen örn fattigvård givna stadgandet,
att fattigvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall
utgiva ersättning för lämnad fattigvård, har att, där ersättningsskyldigheten
bestrides eller framställt krav icke inom viss tid besvaras, anhängiggöra sin
talan hos Konungens befallningshavande inom 120 dagar efter det fattigvården
börjat utgå. eller gottgörelse för sådan vård av den sökande fattigvårdsstyrelsen
utgivits till annan, som i dess ställe lämnat vården. Väckes ej talan
inom sådan tid, skall rätten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits
mer än 120 dagar före det ansökningen hos Konungens befallningshavande
gjordes, anses förfallen. I 58 § samma lag stadgas att, där allmän anstalt
eller inrättning jämlikt gällande föreskrifter åt någon lämnat underhåll och
vård, varför den vill erhålla ersättning av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle,
talan angående sådan ersättning skall anhängiggöras hos Konungens befallningshavande
inom 120 dagar från det vården börjat utgå, vid äventyr, örn
det försummas, att rätt till ersättning för vård, som lämnats mer än 120 dagar
före ansökningens ingivande, skall anses förfallen. I fråga örn fattigyårdssamhälles
rätt till gottgörelse av landsting för viss vårdkostnad föreskrives i
fattigvårdslagens 59 §, att ansökan örn sådan gottgörelse skall göras före utgången
av året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid
äventyr, örn det försummas, att rätt till gottgörelse för den kostnad skall anses
förfallen, samt att, där gottgörelse helt eller delvis vägras, fattigvårdssamhället
vid äventyr, som nyss nämnts, skall inom 120 dagar från det meddelande
erhölls om landstingets beslut hos Konungens befallningshavande väcka talan
om utfående av den sökta gottgörelsen. Beträffande slutligen den rätt, fattigvårdsamhälle
enligt 60 § fattigvårdslagen har till gottgörelse av staten för
fattigvård, innehåller 61 § föreskrift därom, att ansökan örn sådan gottgörelse
skall hos Konungens befallningshavande för varje år göras inom februari månad
efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits, varjämte stadgats
att, om fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare,_ fattigvårdsstyrelsen
har att inom 14 dagar efter den dag, då fattigvården började utgå,
hos Konungens befallningshavande göra framställning om den nödställdes
hemsändande, vid äventyr att rätt till ersättning för fattigvård, som utgivits
mer än 14 dagar före ansökningens ingivande, anses förfallen.

Frågan, huruvida 1901 års lag är tillämplig i avsende å beräknandet av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

nyss angivna tiderna, har varit föremål för olika bedömande (se Fattigvårdsmål,
referat, årg. XVI—XIX ref. nr 28 samt Kammarrättens årsbok 192G
ref. nr 25 och 1927 ref. nr 23). Därest stadgandet i nyssämnda lag erhåller
den förändrade avfattning, som i det föreliggande lagförslaget ifrågasattes,
synes det böra antagas, att bestämmelsen kommer att gälla även de nyssnämnda
för talans bevarande föreskrivna tiderna. I fråga om anhängiggörande av
talan vid allmän domstol förekomma som bekant — bortsett från de allmänna
bestämmelserna om fordringspreskription — åtskilliga stadganden med föreskrift
örn viss tid, inom vilken talan örn utfående av fordran (skadestånd)
skall väckas vid äventyr, där den tid försittes, att rätten till talan går förlorad.
Såsom exempel härpå må nämnas det i 41 § av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom givna stadgandet, att jordägare eller arrendator,
som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, skall
anhängiggöra sin talan inom 2 år från det avtalet upphörde att gälla, bestämmelsen
i 10 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd
av järnvägs drift, att talan örn skadestånd enligt nämnda lag skall anhängiggöras
inom två år från den dag, då skadan timade, samt motsvarande bestämmelser
i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik, 9 §, och lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för
skada i följd av luftfart, 6 §, ävensom stadgandena i sjölagens 264 §, att den,
sorn har fordran på grund av sjöförsäkringsavtal, skall inom 5 år från det
fordringen tillkom genom stämning eller lagsökning bevara sin fordran, samt
283 § om preskriptionstid av ett eller två år för sådana fordringar, för vilka
gäldenär enligt sjölagen häftar allenast med fartyg, frakt eller last. Huruvida,
för den händelse i dylikt fall sista dagen av den angivna tiden infaller
på en söndag eller annan helgdag, talans anhängiggörande nästföljande söckendag
får anses medgivet genom 1901 års lag örn beräknande av fatalietid i visst
fall, har, såvitt kammarrätten har sig bekant, icke varit föremål för domstols
prövning^ men då här är fråga om åtgärd för talans bevarande — låt vara
att först genom åtgärden ett ''rättegångsmål’ kommer till stånd — ligger det
onekligen nära till hands att giva nämnda lag sådan tolkning, att den anses
tillämplig även i dessa fall. Att frågan härom icke hittills kommit under
domstolarnas bedömande, torde sannolikt bero därpå, att den utmätta tiden i
varje fall är så lång, att anledning saknas att uppskjuta talans anhängiggörande
till sista dagen. Tydligt är emellertid, att ju kortare den för åtgärdens
vidtagande föreskrivna tiden är, ju mera troligt är, att frågan om en tillämpning
av bestämmelsen örn fatalietidens förlängning kan uppkomma. Och då
i ett av de ovannämnda fallen enligt lagen örn fattigvård den föreskrivna tiden
är allenast två kalendermånader, torde frågan snart nog kunna bliva aktuell.
Det bör vid sådant förhållande, innan den ifrågasatta lagändringen vidtages,
göras till föremål för övervägande, örn det principiellt eller ur lämpliglietssjmpunkt
kan anses möta något hinder för den förlängning av preskriptionstid,
som, såvitt angår mål, vilka i första instans prövas av annan myndighet
än domstol, synes bliva följden av lagändringen. Kammarrätten kan för
sin del icke finna något sådant hinder möta. Örn det också i vissi mån kan sägas
vara en oegentlighet, att en i lagen bestämd preskriptionstid av exempelvis
120 dagar under viss förutsättning i själva verket blir 121 dagar, måste
det å andra sidan betecknas såsom en stor fördel, att den hittills stundom tveksamma
frågan, vilken betydelse det har att preskriptionstidens sista dag infaller
på en sön- eller helgdag, blir genom en utan undantag gällande regel löst.
Innebörden i denna regel kan för övrigt sägas snarare vara den, att i nämnda
fall den eljest sista dagen icke medräknas utan ersättes av följande söckendag,
än att en förlängning av preskriptionstiden medgives.

Örn kammarrätten således anser sig böra tillstyrka genomförandet av den

1()

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

ifrågasätta ändringen av 1901 års lag om beräknande av fatalietid i visst fall,
må det emellertid framhållas såsom önskvärt, att, till undanröjande av ali tvekan,
i motiven till den nya lagen uttryckligen framhålles, att lagen blir tilllämplig
även för det fall, att genom densammas föreskrifter i lag stadgad
preskriptionstid skulle komma att förlängas.

. Enligt taxeringsförordningen åligger det vissa skattskyldiga att utananmaning
till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet ävensom för egen
taxering till skogsaccis avlämna deklaration, som skall till vederbörande taxeringsnämndsordförande
eller till Överståthållarämbetet respektive vederbörande
länsstyrelse, magistrat eller landsfiskal ingivas, i regel senast den 15 februari
under taxeringsåret. Då enligt 39 § i nämnda författning försummelse att inom
föreskriven tid avlämna dylik deklaration, såframt det ej kan antagas, att skälig
anledning till försummelsen förelegat, eller giltig ursäkt för underlåtenheten
visas, medför den påföljd, att den försumlige går förlustig rätten att hos kammarrätten
och Kungl. Maj :t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat
ligga till grund, torde — därest det föreliggande förslaget upphöjes till lag
— tiden för deklarationens avgivande i det fall, att den 15 februari är en söndag,
bliva förlängd^ till nästa söckendag. Ett fastslående härav synes kammarrätten
vara av så mycket större vikt som det av en jämförelse med de förut
omförmälda stadgandena i 117, 119, 125 och 127 §§ taxeringsförordningen
iramgår, att vid författningens tillkomst icke varit meningen att låta den
omständigheten,. att nämnda dag infaller på en söndag, medföra förlängning
av deklarationstiden.

Såsom redan av vad i det föregående anförts delvis framgår, är tid för vidtagande
av åtgärd för talans fullföljd eller bevarande i mål eller ärende, varined
annan myndighet än domstol tager befattning, i författningarna angiven
på olika sätt.. Dylik^tid är bestämd än sålunda, att viss kalenderdag (visst
datum) angivits, da åtgärden senast skall företagas, än så, att åtgärden förklarats
skola ske före viss kalenderdag (se § 12 i förordningen den 6 augusti
^ an£>aende mantalsskrivning) eller före utgången av viss kalendermånad
eller kalenderår, och än så, att fatalietiden angivits till viss tidsrymd •— vissa
dagar, vissa månader, natt och år — räknat från det förrättning avslutats eller
tran det beslut på visst sätt offentliggjorts eller från det sökanden eller klaganden
fått del av beslutet eller ock från tidpunkt, som blivit på annat sätt
angiven. Evad fatalietid^ blivit på det ena eller andra sättet bestämd, synes,
för den händelse den. ifrågasatta lagändringen genomföres, bestämmelsen örn
latalietidens .förlängning i anseende till mellankommande helgdag böra komma
till tillämpning. Då tvekan härutinnan måhända skulle kunna tänkas förekomma,
torde det vara ändamålsenligt, att i motiven ett uttryckligt uttalande härom
göres.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i fråga örn fatalietidens
beräknande, då den infaller på söndag, och därvid framhållit, att lagutkastets
tillämplighetsområde borde utvidgas. Utkastet talade nämligen endast om ’tid
för talans fullföljd eller bevarande’, men motsvarande bestämmelser syntes
länsstyrelsen jämväl erforderliga, då det vore fråga örn viss tid, inom vilken
viss åtgärd borde vidtagas vid äventyr, att en rättighet eljest ginge förlorad,
eller av annan påföljd. Länsstyrelsen anför vidare:

Exempel härpå, som falla inom länsstyrelsernas verksamhetsområde, äro
bl. a. bestämmelserna i ensittarlagens § 12, att den lösningsberättigade skall
vid lösningsrättens förlust inom nittio dagar efter det beslutet, varigenom
han tillerkänts nämnda rätt, vunnit laga kraft, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
nedsätta den bestämda löseskillingen, och i expropriationslagens §§ 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

och 50 att expropriationsersättning, som av rätten blivit fastställd, skall inom
90 dagar efter det rättens utslag vunnit laga kraft, nedsättas hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande vid äventyr, örn det försummas, och under viss annan
förutsättning, att expropriationsrätten är förverkad. I dylika fall har det
inträffat, att den nittionde dagen infallit å söndag eller annan allmän helgdag
och tveksamhet har då uppstått, om förordningen den 14 juni 1901 å sådant
fall vore tillämplig. För att så åtminstone analogivis borde ske, har givetvis
talat, att bestämmelsen i nämnda förordning så trängt in i allmänna medvetandet,
att en underlåtenhet att tillämpa densamma säkerligen skulle allmänt
uppfattats som ett rysligt formrytteri. Men verkligt laga stöd för ett
handlande i överensstämmelse med allmänna meningen i detta fall har icke
funnits. En klar föreskrift härvidlag torde därför vara av nöden.

Enligt länsstyrelsens mening borde till det nu framlagda lagförslaget fogas
ett tillägg av innebörd, att vad i lagen föreskreves, även skulle äga tillämpning
i sådana fall, då enligt allmän lag eller särskild författning — eventuellt
också på grund av domstols eller annan myndighets föreläggande — åtgärd
skulle vidtagas sist å viss dag eller inom viss tid, vid äventyr, att rättighet
eljest ginge förlorad, eller vid äventyr av annan påföljd.

Beträffande den i det utremitterade förslaget intagna övergångsbestämmelsen
hava vissa myndigheter framställt erinran, som torde kunna
sammanfattas i följande av länsstyrelsen i Uppsala län avgivna yttrande:

Länsstyrelsen finner det kunna ifrågasättas, huruvida ej, när fatalietid börjat
löpa före den föreslagna lagens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser
böra lända till efterrättelse, även örn enligt dessa fatalietiden utlöper
tidigare än enligt den nya lagen. Åtminstone torde det böra förtydligas, att
en fatalietid, som vid nämnda tidpunkt redan utlupit, icke i något fall får genom
tillämpning av de nya bestämmelserna förlängas; såsom ett praktiskt
exempel må erinras örn borgenspreskription, som räknas från någon av de fem
första dagarna i januari 1930. Att, såsom i förslaget förutsattes, en fatalietid
enligt de äldre bestämmelserna utlöper senare än enligt den nya lagen,
kan svårligen tänkas inträffa utom i det osannolika fall, att fatalietiden utgör
två månader och skall räknas från den 31 december 1930. Enklast och lämpligast
synes vara att utesluta villkorssatsen ’där enligt dessa fatalietiden utlöper
senare än enligt den nya lagen’.

Departrmentsr/i
efrit.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen gingo redan
från början meningarna isär örn lämpligheten av den i 1807 års förklaring
stadgade beräkningen av varje månad till trettio dagar, och knappast tjugu år
därefter frångick också lagkommittén i sitt förslag till rättegångsbalk nämnda
beräkningssätt såsom snarast ägnat att förvilla samt förordade i stället såsom
både säkrare och lättare en beräkning efter kalendern. Lagkommitténs
förslag i denna del ledde dock ej till några åtgärder. Under de sista årtiondena
har emellertid på vissa rättsområden avsteg gjorts från 1807 års förklaring
och en övergång till kalenderberäkningen ägt rum. Härvidlag är särskilt att
marka det ändrade beräkningssättet i nya giftermålsbalken — motiverat av
lagberedningen med att det i enkelhet och klarhet ägde ett bestämt företräde
f ramför det i 1807 års förklaring påbjudna och uppenbarligen av beredningen
avsett att successivt genomföras, allt eftersom revisionen av 1734 års lag fortskrider
och nya balkar fullbordas. Det förhållande, att efter hand på skilda

bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 181 haft. (Nr 216.) i

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

lagstiftningsområden den i 1807 års förklaring givna regeln undanträngts, vittnar
bäst om dess bristande styrka. Trots att lagbudet i det stora hela varit
gällande under mera än hundra år, har den konstlade beräkningsmetod, som där
påbjudits och örn vars tillämplighetsområde osäkerhet alltid rått och av lagtekniska
skäl jämväl måste råda, icke lyckats helt tränga igenom i det allmänna
medvetandet. För allmänheten ter sig kalenderberäkningen som den naturliga;
det är ju nämligen den, som i handel och vandel är rådande. Det lärer ock vara
av erfarenheten bestyrkt, att mången rättssökande till följd av okunnighet om
1807 års förklaring eller missuppfattning angående dess tillämplighet försuttit
fatalier och därigenom lidit rättsförlust; och det har jämväl förekommit, att
myndigheter härutinnan gjort sig skyldiga till misstag.

För mig står det alltså klart, att förevarande punkt i 1807 års förklaring
bör upphävas och ersättas med en regel örn kalenderberäkning. Denna min
uppfattning har vunnit starkt stöd i de yttranden, som från ett stort antal
myndigheter avgivits och däri nära nog enstämmigt den ifrågasatta förändringen
förordats. Endast en myndighet — kammarkollegiet, som emellertid ej
varit enhälligt — har förklarat sig icke kunna förorda det framlagda förslaget.
Som skäl härför har anförts, att fatalierna ofta och icke minst i nyare lagar
vore bestämda till trettio dagar eller multipel därav, att vid sådant förhållande
en blandning av olika system för fatalietiders beräkning med därav föranledda
olägenheter skulle bliva följden, samt att, även om avsikten vore att så småningom
genomföra fatalietidens bestämmande till kalendermånad även i de fall.
där den nu vore utsatt i dagar, ett enhetligt system icke torde kunna uppnås
förrän i en skäligen avlägsen framtid. De av kammarkollegiet framförda synpunkterna
torde icke sakna fog. Vinsten av en övergång till månadsberäkning
efter kalendern förringas givetvis i viss mån, därest denna beräkning ej kan genomföras
på en gång och över hela linjen. Medan kammarkollegiet förordat att
bibehålla och konsekvent fullfölja metoden med månadsfristemas angivande i
trettiodagars-perioder, har jag i anslutning till vad flera myndigheter yrkat haft
under övervägande att gå den motsatta vägen och utsträcka kalenderberäkningén
till att omfatta jämväl de frister, som för närvarande äro angivna i trettiodagars-perioder.
I sådant syfte har jag låtit inom departementet undersöka möjligheterna
av en omläggning av lagutkastet i denna riktning. Undersökningen
har emellertid givit vid handen, att en dylik utsträckning svårligen låter sig
genomföra. Olika utvägar hava prövats, men det har icke visat sig möjligt att
ernå en lösning, som fyller nödiga krav på enkelhet och klarhet. Att emellertid
på grund härav avstå från ett ur flera synpunkter eljest önskvärt upphävande
av 1807 års förklaring i denna del synes mig icke böra ifrågakomma.
Kammarkollegiet har enligt min mening överskattat olägenheterna
av de skilda sätt för fatalietids beräkning, som skulle bliva gällande.
För att påskynda det nya systemets genomförande torde i nya lagar månadsberäkning
konsekvent böra komma i tillämpning, och vid revision av äldre lagar
torde däri intagna frister, som angivits i trettiodagarsperioder, böra utbytas
mot tidsbestämningar angivna i månader, i all den utsträckning det lämpligen
ske kan. I detta sammanhang må nämnas — ^förutom att kalenderbeläk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

niageD användes i- Danmark och Norge — att i Finland på framställning av
högsta domstolen proposition i dagarna framlagts för riksdagen med förslag
till lag om upphävande av den jämväl där ännu gällande 1807 års förklaring
samt dess ersättande med föreskrift, bland annat, att även i fall, som avsåges
i berörda förklaring, en månad skulle räknas till motsvarande dag i följande
månad.

På sätt framgår av det remitterade utkastet avsåg detsamma allenast tid
för talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i
ärende, varmed efter ansökning eller annorledes domstol eller annan myndighet
toge befattning. I denna del hava flera myndigheter hemställt örn en utsträckning
av den föreslagna lagens tillämplighetsområde. Svea hovrätt torde i detta
hänseende hava gått längst och påyrkat, att lagstiftningen borde erhålla sådan
avfattning, att därunder komme att inbegripas icke endast såsom enligt utkastet
fatalietid i egentlig bemärkelse utan alla fall, då lag och författning innehålla
en tidsbestämmelse, uttryckt i visst månadstal, samt därjämte även fall då
enligt enskilda rättshandlingar viss tidsbestämmelse angivits i månad. Mot
en dylik utsträckning lärer i och för sig intet vara att erinra. Till den del den
ifrågasatta regeln komme att avse avtal och viljeförklaringar synes den mig
dock falla utom ramen för denna lagstiftning, vadan jag ansett mig böra stanna
vid att föreslå, att regeln skall gälla, då tid enligt lag eller författning skall
räknas efter månad eller år. Sedan 1807 års förklaring upphävts och kalenderberäkningen
blivit generellt lagfäst, lärer varje anledning saknas för en förmodan,
att i rättsförhållanden enskilda emellan en annan tidsberäkning, avvikande
från vad sakens natur bjuder, skulle bliva gällande.

Regeln örn kalenderberäkning har synts mig böra utvidgas till att omfatta
jämväl vecka samt i övrigt avfattas i anslutning till den hävdvunna formuleringen
av motsvarande stadgande i vissa andra lagar.

Den från 1901 års lag till förevarande lagförslag överflyttade bestämmelsen
örn verkan av fatalietids infallande å söndag har jag i anslutning till vad
flera myndigheter yrkat ansett mig böra giva en vidgad omfattning så att,
därest tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
infaller å söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden må företagas å nästa
söckendag.

Lagen har synts mig böra träda i kraft den 1 juli 1930. Bestämmes dagen
lör lagens ikraftträdande sålunda, kan en då löpande frist icke bliva förkortad
genom den nya lagen. Vid sådant förhållande har jag funnit särskild övergångsbestämmelse
kunna undvaras. De särskilda lagarna om beräkning av tid på
det industriella rättsskyddets område har jag ansett uttryckligen böra upphävas.
Att däremot upphäva 16 kap. 1 § giftermålsbalken och de bestämmelser
om tidsberäkning, som i form av särskilt stadgande intagits i skilda lagar, har
icke synts mig nödigt. Slutligen har jag ansett en föreskrift böra upptagas
därom, att, därest i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tilllämpas.
»

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om beräkning av tid i vissa
fall av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr %16.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om beräkning av tid i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §.

Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag eller annan allmän helgdag, må åtgärden företagas å nästa
söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1930.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum och vad i vissa ämnen, som därmed
äga gemenskap, blivit tid efter annan särskilt förordnat, lagen den 28 maj 1897
(nr 51) om beräkning i vissa fall av tid, som avses i förordningen angående
patent och i lagen örn skydd för varumärken, lagen den 10 juli 1899 (nr 59 s. 7)
cm beräkning i vissa fall av tid, som avses i lagen örn skydd för vissa mönster
och modeller, lagen den 14 juni 1901 (nr 38 s. 47) örn beräknande av fatalietid
i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot
denna lags bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

om fatalietids beräknande.

Härigenom förordnas som följer:

Då enligt allmän lag eller särskild författning tid för talans fullföljd eller
bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i ärende, varmed efter ansökning
eller annorledes domstol eller annan myndighet tager befattning, skall
räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt
tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande
dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då åtgärd för talans fullföljd
eller bevarande i mål eller ärende, som nu sagts, sist bör företagas, må
den åtgärd företagas å nästa söckendag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Genom denna lag upphävas punkt 42 i kungl, förklaringen den 23 mars
1807 över allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum, lagen den 14 juni
1901 örn beräknande av fatalietid i visst fall, så ock vad i övrigt finnes i lag
eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

Har fatalietid börjat löpa före denna lags ikraftträdande, skola lända till
efterrättelse hittills gällande bestämmelser, där enligt dessa fatalietiden utlöper
senare än enligt den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars
1930.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 14 mars 1930, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om beräkning av tid i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried
Matz.

Lagrådet avgav följande yttrande:

Ilen i 1 § givna bestämmelsen örn kalenderberäkning lärer knappast kunna
avse annat fall än det, att beräkningen skall ske framåt i tiden. Huruvida det
varit åsyftat, att lagen skulle reglera även det fall, att tid skall räknas tillbaka
från viss dag, framgår ej av motiven. Det synes dock önskvärt, att lagen
ger klarhet i nu berörda fråga, och då enligt lagrådéts mening hinder icke
möter för att principen örn kalenderheräkning erhåller giltighet jämväl med
avseende å sistnämnda fall, hemställer lagrådet, att det i 1 § upptagna stadgandet
måtte förklaras äga motsvarande tillämpning i detta fall. Härvid torde
någon jämkning i stadgandets avfattning bliva erforderlig.

I övrigt lämnas förslaget utan annan erinran än att åt lagens rubrik skulle
kunna givas den mera betecknande avfattningen »lag örn beräkning av lagstadgad
tid».

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den
21 mars 1930 avgivna utlåtande över det den 14 mars 1930 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om beräkning av tid i vissa fall. Efter att hava redogjort
för utlåtandets innehåll anför departementschefen:

»Lagrådet har i sitt yttrande hemställt örn det förtydligande av förslagets
1 §, att däri upptagen bestämmelse måtte förklaras äga motsvarande tillämpning
vid beräkning av tid tillbaka från viss dag. Även örn bestämmelsen närmast
tager sikte på det fall, att beräkningen skall ske framåt i tiden, lärer den dock
vara så allmänt avfattad, att den äger tillämpning jämväl vid beräkning bakåt.
Örn kalenderberäkningens tillämplighet å dessa fall torde likvisst någon tvekan
näppeligen kunna råda, då redan nu kalendern — och icke det i 1807 års förklaring
stadgade beräkningssättet — är för ifrågavarande fall gällande. Härtill
kommer, att det av lagrådet förordade tillägget icke giver ledning i det
avseende, som möjligen kan förefalla tvivelsamt, nämligen huruvida i en
tidrymd bakåt den såsom slutdag'' betecknade dagen är den, före vars utgång
en viss åtgärd sist skall vara företagen, eller den dag, före vars ingång åtgärden
senast måste vara vidtagen. I praxis torde med hänsyn till de ordalag,
vari ifrågavarande tidsbestämningar i regel avfattats, det förra beräkningssättet
oftast komma i tillämpning. Att i lagstiftningsväg fastslå detta såsom
allmängiltigt synes dock på grund av de olikheter i avfattningen, som förekomma,
knappast tillrådligt. Någon osäkerhet härutinnan av beskaffenhet att
för allmänheten föranleda olägenheter har mig veterligen ej heller försports.
Övervägande skäl synas mig därför tala till förmån för bibehållandet av bestämmelsen,
sådan den föreligger i remissförslaget. —- Lagens rubrik har jag
ansett böra jämkas i enlighet med lagradets hemställan.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om beräkning av lagstadgad
tid och hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga, vid detta protokoll utvisar.

Dr protokollet:

H. Stefanson.

Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

300559