Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

1

Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag Ull lag angående
ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 örn
skydd för varumärken; given Stockholms slott den 19
mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den
5 juli 1884 örn skydd för varumärken.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ISO käft. (Nr 215.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 215

Förslag

till

Lag

angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd

för Taruraärken.

Härigenom förordnas, dels att 1 § sista stycket lagen den 5 juli 1884 örn
skydd för varumärken skall upphöra att gälla, dels ock att 12 § samma lag,
vilken paragraf senast ändrats genom lag den 15 mars 1918 (nr 136), skall i
nedan intagna delar hava följande ändrade lydelse:

12 §.

Den, som i utövning av näringsverksamhet

å varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller å kärl eller omslag
(emballage), i vilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller
firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet
vara för annans räkning registrerat; eller

för kännetecknande av sina varor obehörigen brukar sådan beteckning å anslag,
skylt eller därmed jämförlig anordning eller i annons, cirkulär, prospekt,
priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling; eller

inför till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen
äro, enligt vad ovan sägs, olagligen märkta;

straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor eller,
örn synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är förenad med
särdeles försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad
till och med två år; ersätte ock all skada.

I fråga--— av föreningen.

På den sakfälldes bekostnad skola de obehörigen använda namnen eller märkena
utplånas eller, örn utplåningen ej kan ske annorledes, de märkta föremålen
förstöras, såvida de fortfarande äro i den sakfälldes besittning eller han eljest
förfogar över dem.

Förbrytelse, som — —- — åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr Slo.

O

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stochholms slott den 7 mars 1930.

N är varande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»Enligt 1 och 16 §§ i lagen den 5 juli 1884 örn skydd för varumärken må Varumärinhemsk
näringsidkare och efter förordnande av Konungen även näringsidkare Omfattning
i främmande stat, jämte det han äger rätt att såsom varumärke begagna sitt enligt gälnamn
eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom, genom re- svensk
gistrering förvärva uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke för att i
den allmänna handeln skilja sina voror från andras. Därjämte har numera
möjlighet även beretts förening, som bildats för tillvaratagande av näringsidkares
intressen, att, ändock att den icke driver näring, genom registrering förvärva
uteslutande rätt för sina medlemmar att begagna visst varumärke (föreningsmärke).
I 1 § sista stycket utsäges, att varumärke anbringas å själva
varan eller å kärl eller omslag (emballage), vari den förvaras. Och i 12 §
stadgas ansvar för den, som å varor, vilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,
i vilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma eller namnet
på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet vara för annans
räkning registrerat, så ock för den, som håller till salu varor, vilka honom veterligen
äro, enligt vad nu sagts, olagligen märkta; varjämte 13 § innehåller,
att vad i 12 § stadgas skall, även örn annans namn eller firma eller namnet på
annan tillhörig fast egendom eller annans registrerade varumärke icke oförändrat
återgivits, äga tillämpning, såvida ändringarna ej äro större, än att,
oaktat skiljaktigheter i vissa delar, namnen eller märkena i sin helhet lätt kunna
förväxlas.

Varumärkesskyddet är således enligt nuvarande svensk rätt begränsat att
gälla endast ett varumärkes användande å varor eller deras emballage.

I utlandet däremot har flerstädes varumärkesskyddet en större omfattning. Utländsk
Så t. ex. medför enligt 5 § i den norska varumärkeslagen av den 2 juli 1910 Anstiftning.

4

Kungl. May.ts proposition nr Slö.

Äldre krav
i vårt land.

Framställning
av
patent- oell
registreringsverket
1905.

Riksdags motioner 1907

och
1908.

Uttalande av
patentlagstiftningskommittén

1915.

Uttalande av
delegerade för
nordiskt samarbete
pä
varumärkesrättens
område
1926—
27.

det genom registrering av varumärke vunna skydd även den verkan, att ingen
annan än märkesinnehavaren må använda sådant märke på kungörelser, skyltar,
prislistor, affärsbrev, rekommendationer, räkningar och dylikt, och 22 och
27 §§ av samma lag stadga påföljder för intrång i denna rätt. I Tyskland
finnas liknande bestämmelser, och i ett flertal länder torde, även där uttryckliga
stadganden härutinnan saknas, skyddet få anses vara av samma omfattning
som i Norge och Tyskland.

Jämväl i vårt land hava sedan länge önskemål framkommit örn varumärkesskyddets
utsträckande på sätt som är fallet i norsk och tysk rätt.

Då patent- och registreringsverket i skrivelse den 28 november 1905 hemställde
hos Kungl. Majit örn vidtagande av åtgärder för en allmän revision av
gällande författningar angående patent och varumärken, framhöll verket
önskvärdheten av varumärkesskyddets utsträckande till annonser, prospekt o. d.

Vid riksdagarna 1907 och 1908 framkommo därefter i båda kamrarna motioner
i liknande syfte (1907 nr 21 i första kammaren och nr 100 inom andra
kammaren; 1908 nr 36 och 140 respektive), därvid motionärerna avsågo, att
skyddet skulle omfatta varje slag av begagnande, däribland anbringandet i annonser,
reklamer, priskuranter, affärsbrev, räkningar o. d., och framför allt ett
begagnande för att uppdraga jämförelser och därvid framhålla egen vara såsom
vida bättre eller överlägsen de varor, som vore betecknade med andras välkända
varubenämningar.

Lagutskottet avstyrkte (utlåtandena nr 8 och 13 respektive) dessa motioner
under anförande bl. a., att det brukande av annans varumärke, som bestode i
en jämförelse, vore att beteckna som illojal konkurrens och att ur berörda synpunkt
frågan vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning med anledning av en
riksdagens skrivelse av den 11 mars 1905 angående utredning örn lagbestämmelser
mot illojal konkurrens samt att, i den mån det förfarande motionärerna
avsett vore att hänföra till intrång i annans varumärke, frågan kunde förväntas
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning vid en fullständig revision av varumärkeslagen,
örn vilken Kungl. Majit torde hava för avsikt att föranstalta.

Kamrarna följde vid båda riksdagarna utskottets hemställan.

Den s. k. patentlagstiftningskommittén, som år 1908 tillsattes med uppdrag
bland annat att verkställa revision av varumärkeslagen, återkom till frågan
och yttrade i sitt 1915 avgivna betänkande med förslag till lag mot illojal konkurrens,
att det vid en blivande revision av varumärkeslagen särskilt borde
tillses, örn icke skyddet för namn eller varumärke borde utsträckas att avse
affärsskyltar, annonser, priskuranter etc. Sitt uppdrag att utarbeta förslag
till ny varumärkeslag hann kommittén sedermera icke slutföra, innan dess
arbete med utgången av år 1922 avbröts. Emellertid är frågan örn en sådan
revision för närvarande i annan ordning föremål för förberedande utredning
inom handelsdepartementet.

I sammanhang med nyssnämnda utredning hava, efter initiativ från svensk
sida, under åren 1926 och 1927 överläggningar hållits mellan delegerade för
Sverige, Danmark, Linland och Norge rörande huvudgrunderna för ny lagstiftning
angående varumärken, och hava delegerade härvid utan menings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

5

skiljaktighet uttalat sig för ett varumärkesskydd, omfattande även märkes användande
på skyltar, i annonser, priskuranter, affärsbrev o. d.

I föreliggande fråga har slutligen Sveriges industriförbund den 15 december Skrivelse

1928 till Kungl. Majit avlåtit en skrivelse av väsentligen följande innehåll: från Sve VXQ&S

JL71CLU Syftet

med registrering av varumärke hade i viss mån blivit förfelat ge- striförbund
nom att den vid registreringen vunna uteslutande rätten till visst varumärke be- 1!mgränsats
att gälla endast själva varan och dess förpackning. Industri och handel
hade under de senaste åren i allt större utsträckning börjat använda re klam
såsom hjälpmedel i försäljningsarbetet och i främsta rummet annonser och kataloger.
Och även varumärken inarbetades nu för tiden hos allmänheten huvudsakligen
med tillhjälp av sistnämnda båda reklammedel. Under dylika
förhållanden stöde det klart, att avsaknaden av möjlighet att genom registrering
vinna skydd för ett varumärkes användande inom det numera vanligaste
reklamområdet måste för affärslivet medföra avsevärda olägenheter, bjär en
konkurrent i priskuranter och annat affärstryck begagnade sig av en annan
firmas inregistrerade varumärke, så kunde den andra firman härigenom tillfogas
allvarligt avbräck i sin rörelse, dels direkt därigenom att den berövades
en del av sina kunder, och dels indirekt för det fall att konkurrenten saluförde
varor av sämre kvalitet, varigenom den andra firmans goda affärsrenommé
äventyrades. Uppenbarligen kunde också den köpande allmänheten många
gånger bliva ekonomiskt lidande på den förväxling mellan olika firmor, som
åstadkommes genom ett illojalt användande av annans registrerade varumärke.

För att det stöd åt näringslivet, som avsetts med den ifrågavarande lagstadgade
registreringsrätten, icke skulle bliva illusoriskt, och för att varumärkesinstitutet
såsom sadant ej skulle komma i misskredit, syntes en utvidgning av
varumärkeslagens skyddsområde högeligen önskvärd. Med hänsyn till att inregistrerade
varumärken under senaste tiden blivit föremål för illojalt användande
i ökad utsträckning och på ett allt flagrantare sätt, ansåge industriförbundet,
att åtgärder snarast borde vidtagas i syfte att få varumärkesregistreringens
effektivitet ökad. Enligt vad industriförbundet inhämtat, vore det
under allvarligt övervägande att för riksdagen framlägga ett på grundval av
patentlagstiftningskommitténs betänkande utarbetat förslag till lag örn illojal
konkurrens. Det syntes förbundet under sådana förhållanden synnerligen
lämpligt, att den tilltänkta lagen örn illojal konkurrens samtidigt kompletterades
med ett tilläggsstadgande till gällande varumärkeslag, varigenom ovan
berörda möjlighet att utöva illojalt konkurrerande affärsverksamhet omintetgjordes.

I avvaktan på den allmänna revision av varumärkeslagen, som länge varit Utredningsifrågasatt
men som på grand av vissa förhållanden, vartill jag senare skall Wj>l>f^aft
återkomma, ännu torde komma att dröja någon tid, har jag ansett det böra direktör
utredas, huruvida icke varumärkesskyddet borde redan nu, utan samband med HJerténen
sådan revision, utvidgas, och utredningen uppdrogs åt nuvarande generaldirektören
H. Hjertén, vilken sedan 1926 såsom sakkunnig biträtt i handelsdepartementet
för utredning av lagstiftningsfrågor på det industriella rättsskyddets
område.

Resultatet av generaldirektör Hjerténs utredning föreligger i en i oktober utkast tili

1929 avlämnad promemoria i ämnet med utkast till lag angående ändring i la| anS-.

vissa delar av varumärkeslagen. Lagutkastet torde få fogas såsom Bil. Utkast varu märk esti
11 detta protokoll. lagen.

Över detta utkast hava patent- och registreringsverket samt kommerskolle- Yttranden,
gium avgivit särskilda utlåtanden, därvid kommerskollegium tillika överläm -

6

Kungl. Maj :ts proposition nr 215.

nät av kollegium införskaffade yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund oell samtliga handelskamrar
i riket med undantag av Gotlands handelskammare. Vidare hava fullmäktige
i Järnkontoret, Sveriges hantverksorganisation, Svenska föreningen för industriellt
rättsskydd och Svenska tidningsutgivareföreningen avgivit yttranden.»

Behovet av Efter redogörelse för lagutkastet yttrar departementschefen vidare:
separat lag- »Den sakkunnige har angående behovet av lagändring anfört: Den i ärendet
Den^sak- förebragta utredningen gåve vid handen, att vår gällande varumärkeslag i nu
kunnige, förevarande avseende ej motsvarade de krav på effektivitet, som med fog kunde
ställas å en tidsenlig lagstiftning i ämnet. Att skydda ett varumärke mot
obehörigt användande å varor eller deras emballage men däremot icke t. ex.
å anslag, som hänförde sig till varorna, eller i annonser eller priskuranter,
vari dessa utbjödes, måste betecknas såsom mindre följdriktigt. Missbruk av
detta senare slag förekomme sedan länge i stor omfattning, utan att möjlighet
för närvarande funnes att med utsikt till framgång beivra desamma. Att detta
kunde lända till betydande men ej blott för varumärkesinnehavaren utan även
för den köpande allmänheten, vore uppenbart. Såsom ock från olika håll
betonats, vore ej sällan detta men till och med större än den skada, som vållades
genom varumärkets begagnande å varorna eller deras emballage; den
stora spridning, som vanligen gåves åt annonser, priskuranter och dylika
reklammedel, gjorde dem till särskilt skarpa vapen i den allt hårdare kampen
för vinnande av kunder.

Efter att hava vägt lämpligheten av en omedelbar reform på området mot
önskvärdheten av ett uppskov med frågans lösning till en allmän revision av
varumärkeslagen, har den sakkunnige kommit till det resultatet, att frågan
borde redan nu upptagas till prövning.

Utlåtanden. Patent- och registreringsverket har icke funnit anledning till någon erinran
mot lagutkastet.

De av kommerskollegium hörda näring sorganisationerna hava i regel mycket
varmt förordat den föreslagna utsträckningen av varumärkesskyddet.
Många av handelskamrarna hava framhållit behovet av lagändring och önskvärdheten
att den komme till stånd snarast utan avvaktan på en allmän revision
av varumärkeslagen. Endast handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län har antytt, att den haft uppfattningen att det varit lämpligast, örn
den nu ifrågasatta lagändringen fått anstå till dess den pågående utredningen
örn en allmän revision av varumärkeslagen kunnat slutföras, men då effektiviteten
av varumärkesskyddet lämnade mycket övrigt att önska och olägenheterna
därav på senare tid syntes hava starkt ökats, så har även denna
handelskammare ansett, att ett uppskov med den nu föreslagna lagändringen
icke borde ifrågakomma. Vissa handelskammare hava framhållit sambandet
mellan förevarande fråga och frågan örn en lagstiftning mot illojal konkurrens
i allmänhet och särskilt mot illojal reklam, därvid de uttalat önskvärdheten
utav en sådan mera omfattande lagstiftning mot den illojala konkurrensen
dock utan att för den skull anse den föreslagna särskilda lagändringen opåkallad.

Kungl. Majlis proposition nr 215.

7

Sveriges industriförbund åberopar i sitt yttrande, att ett antal av dess medlemmar
på det livligaste tillstyrkt lagändringen samt att Svenska reklamförbundet
i yttrande till industriförbundet givit sin fulla anslutning till förslaget under
betonande att den nuvarande lagens otillräcklighet belysts vid olika diskussionstillfällen
inom reklamförbundet och att fullkomlig enighet rått örn nödvändigheten
av en snar revision av lagen.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att i den affärsreklam, som alltmera
intensivt bedreves genom annonser, prospekt, kataloger, priskuranter och
annat tryck, det ofta satts i system av mindre noggranna företag att däri anbringa
kända fabriks- eller handelsfirmors namn, bild av fabrik eller varumärke
och att denna illojala trafik alltmera utvecklats nied åren utan att laga
åtgärder kunde ifrågakomma. Då det föreliggande förslaget till lagändring
skänkte de lojalt arbetande affärsmännen möjlighet att stäcka dessa missförhållanden,
förordade förbundet varmt detsamma, varjämte förbundet framhöll
nödvändigheten av att reformen snarast genomfördes för att förhindra
dessa illojala metoder att utvecklas och skapa rent olidliga förhållanden.

Kommerskollegium, som i sitt eget utlåtande anslutit sig till yrkandet örn
ett snabbt framläggande av förslag till lag mot illojal konkurrens eller åtminstone
mot illojal reklam, anför i principfrågan huvudsakligen följande: Be träffande

det remitterade lagutkastet ansåge kollegium den i remissakten befintliga
och av kollegium förebragta utredningen otvetydigt giva vid handen,
att det skydd, varumärkeslagen lämnade mot obehörigt brukande av annans
varumärken och därmed jämställda beteckningar, vore synnerligen otillfredsställande
liksom att en utsträckning av varumärkesskyddet i minst den omfattning,
som i det remitterade utkastet angivits, vöre behövlig samt av industriens
och handelns organisationer enstämmigt och livligt önskad. Ehuru för
närvarande en utredning påginge örn en allmän revision av varumärkeslagen,
hade kollegium ansett behovet påkalla, att de nu föreliggande varumärlcesfrågorna
oberoende därav gjordes till föremål för särskild lagstiftning genom
proposition till 1930 års riksdag, då den allmänna revisionen, delvis på grund
av internationella förhållanden, ej torde kunna verkställas inom den närmaste
tiden.

Fullmäktige i Järnkontoret säga sig hava med tillfredsställelse tagit kännedom
örn det föreliggande förslaget, som anses tillgodose industriens önskemål,
och tillstyrka detsamma.

Sveriges hantverk sorganisation instämmer på det livligaste i lagutkastets
syfte.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd finner den utsträckning av
varumärkesskyddet, som utkastet innebär, vara synnerligen av behovet påkallad
och ägnad att undanröja en brist i nuvarande lagstiftning, som gjort sig
i hög grad kännbar. Föreningen tillstyrker livligt den föreslagna utvidgningen
men understryker samtidigt såväl det trängande behovet av en fullständig
revidering av den egentliga varumärkeslagstiftningen som även vårt
lands alltmer iögonenfallande efterblivenhet i fråga örn lagstiftning mot
illojal konkurrens. Föreningen framhåller därvid särskilt, att det icke minst

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Departe mentschefen.

för varumärkesrättens del gällde, att ett effektivt skydd icke kunde åstadkommas,
utan att rätten till varumärke kompletterades genom bestämmelser mot
illojalt användande av beteckningar, som vore ägnade att framkalla förväxlingar
med annans näringsverksamhet.

Svenska tidningsutgivareföreningen har anfört, att örn tidningsutgivare
respektive boktryckare skulle kunna ställas till ansvar enligt tryckfrihetsförordningen
för sådant användande i annonser och affärstryck av varumärken,
som enligt den ifrågasatta lagen vore straffbart, och de således skulle underkastas
starkt ökade risker på ett område, vilket till stor del undandroge sig deras
kontroll, föreningen icke skulle kunna annat än i denna del avstyrka lagförslaget,
men att föreningen i annat fall icke skulle hava något att i sak erinra
däremot.

Angående behovet av en utsträckning av varumärkesskyddet i den riktning,
som föreslagits, ansluter jag mig i allo till vad den sakkunnige anfört, och genom
de yttranden i ärendet, för vilkas huvudsakliga innehåll här förut redogjorts,
anser jag detta behov vara ställt utom allt tvivel och icke erfordra ytterligare
motivering.

I fråga örn sambandet mellan den nu föreslagna partiella reformen och den
allmänna revisionen av varumärkeslagen, örn vilken utredning pågår, har den
sakkunnige framhållit, att på grund av vissa förhållanden, delvis av internationell
natur, denna utredning ännu icke fortskridit så långt, att något förslag
i ämnet kunnat underställas vederbörande myndigheters och näringsorganisationers
yttrande, att betydande ändringar och kompletteringar av nu gällande
lag vore under övervägande, samt att i åtskilliga svårlösta frågor meningarna
med all sannolikhet komme att bryta sig mot varandra och att därigenom avsevärd
tidsutdräkt kunde vållas. Å andra sidan torde nu föreliggande fråga
kunna betecknas som jämförelsevis fristående från övriga spörsmål inom varumärkesrätten,
och genomförandet av en partiell reform sådan som den föreslagna
synes icke kunna på ett menligt sätt föregripa den allmänna revisionen. Vid
sådant förhållande och då den åsikten icke torde kunna jävas, att det nuvarande
tillståndet innebär ett allvarligt missförhållande, anser jag, att tillmötesgåendet
av det från näringslivets representanter uttalade önskemålet örn en
partiell reform, vilket kommit till uttryck jämväl i de avgivna yttrandena, icke
bör uppskjutas med tanke pa den förestående allmänna revisionen av varumärkeslagen.

Lika litet finner jag ett sådant uppskov motiverat av det i sig självt berättigade
kravet på en lagstiftning mot illojal konkurrens i allmänhet eller mot
illojal reklam. Obehörigt begagnande av annans namn eller varumärke, som
här avses, är givetvis en form av illojal konkurrens, men en speciallagstiftning
på området torde alltid komma att vara behövlig, och de frågor, som behandlas
i det nu ifrågasatta lagändringsförslaget, höra hemma under denna speciallagstiftning
och icke, som en handelskammare förmenat, under en lagstiftning mot
illojal konkurrens eller illojal reklam. Förberedelserna för en sådan lagstiftning
hava ännu icke så fortskridit, att ett förslag kunnat framläggas för
denna riksdag, men då det icke finnes något hinder att giva de nu avhandlade
frågorna en fristående lösning och de fördelar, som skulle vinnas genom den

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

9

ifrågasatta lagändringen, måste betecknas såsom betydande, har jag ansett
mig böra förorda en sådan fristående lösning.

Svenska tidningsutgivareföreningen bar berört frågan örn sambandet mellan Samband
den nu ifrågasatta lagändringen och tryckfrihetsförordningen. ''frihetsvår

Den sakkunnige hade redan upptagit denna fråga till undersökning och där- ordningen.
örn yttrat: Tvekan kunde möjligen yppas, huruvida ej ett förbud i varumärkes- Den saklagen
mot begagnande av annans varumärke i annonser, priskuranter, cirkulär kunnige,
och annat affärstryck krävde motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen.

Så torde emellertid enligt den sakkunniges mening icke vara förhållandet. I
§ 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen uttalades visserligen, att ’ej må någon i
annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt skrifts
innehåll tilltalas eller straffas’. Men att härav skulle följa, att ett sådant
nyttjande av annans varumärke, som nyss angivits, kunde beivras, endast örn
ansvar därför funnes stadgat i tryckfrihetsförordningen, torde näppeligen böra
antagas. Vore så händelsen, skulle följdriktigt detsamma också gälla i fråga
örn ett begagnande av annans märke i en bruksanvisning eller annat meddelande
å en varan påklistrad tryckt etikett, något som tydligen skulle göra varumärkeslagens
ansvarsbestämmelser skäligen värdelösa; i praxis torde ej heller en
dylik rättstillämpning hava förekommit. Användande i tryck av ett varumärke
berörde icke den yttrandefrihet, som tryckfrihetsförordningen avsåge att värna.

Det torde alltså vara berättigat att i detta sammanhang principiellt bortse från
tryckfrihetsförordningen.

Jag anser den slutsats, till vilken den sakkunnige kommit, riktig. Vad sou Departestraffas
är icke publiceringen av det tryck, vari annans varubeteckning före-montschefenkommer,
lika litet som användandet i och för sig av sådan varubeteckning utan
användandet av beteckningen eller det tryck, där den förekommer, i näringsverksamhet
för kännetecknande av egna varor, d. v. s. ett användande på sådant
sätt, att eventuella kunder kunna bibringas den uppfattningen, att de saluförda
varorna härstamma från visst annat företag eller äro av dess välkända
kvalitet. Förhållandet är analogt med det fall, att ett bedrägeribrott begås
med tillhjälp av en tidningsannons, och det har icke förekommit tvekan örn att
detta kan straffas utan åberopande av tryckfrihetsförordningen. Som den
sakkunnige anmärkt, har det ej heller satts i fråga, att straff utan åberopande
av tryckfrihetsförordningen kan ådömas för sådant begagnande av annans
tryckta varumärke, som bestar i påklistrande å varan av bruksanvisning eller
tryckt etikett, däri varumärket förekommer. Farhågor i den av tidningsutgivareföreningen
antydda riktningen synas således vara ogrundade och böra icke
utgöra hinder för den ifrågasatta lagändringen.

Den sakkunnige har ifrågasatt, örn man ej i visst hänseende drivit sitt krav iT-isg begå,
varumärkesskyddets utvidgande längre än vederbort. Han anför i detta gräfning
hänseende: I en del uttalanden syntes man vilja påyrka förbud mot allt begag-”gfogZfrenande
av annans varumärke saväl å varor och deras emballage som i annonser, formen.
prospekt o. d., även där märket begagnades endast för anställande av jämförelse kunni*#"

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Yttranden.

mellan egna oell annans varor; av naturliga skäl förekomme detta sistnämnda
mestadels blott i fråga örn ordmärken, ej beträffande figurmärken. Att förbjuda
varje sådan jämförelse torde icke vara tillrådligt. Väl torde detta vara
motiverat för det fall, att vid jämförelsen lämnades en eller annan oriktig uppgift
till förmån för den egna varan eller till förringande av annans. Men då
vore det den osannfärdiga reklam eller det nedsättande av annans näring, som
läge häri, oell ej själva användandet av varumärket, som borde straffas. Stadganden
av förstnämnda innebörd hörde därför, i den mån ej allmänna strafflagen
kunde tänkas tillämplig, hemma i en lagstiftning mot illojal konkurrens
och borde således tagas under omprövning i samband med frågan örn genomförande
hos oss av mera omfattande lagbestämmelser i sagda ämne än de nu
gällande. Ett generellt förbud även mot anställande av en fullt sanningsenlig
jämförelse — låt vara att annans märke därvid komme till användning för betecknande
av hans varor — skulle, syntes det, lägga alltför tyngande band på
konkurrensen och ej verka till fromma för den köpande allmänheten. Det borde
därför i varumärkeslagen förbjudas en näringsidkare allenast att begagna annans
varumärke såsom kännetecken för sina egna varor, d. v. s. för att, såsom
1 § varumärkeslagen uttryckte det, i den allmänna handeln skilja sina varor
från andras. Härmed vore dock ingalunda sagt, att icke även vid en sanningsenlig
jämförelse kunde inträffa, att annans varumärke begagnades på ett sätt,
som borde falla under varumärkeslagen, t. ex. örn märket funnes så återgivet i
en annons, att det åtminstone vid en icke särskilt omsorgsfull granskning lätt
fattades såsom åsyftande ej märkesinnehavarens utan annonsörens varor.

Sveriges köpmannaförbund har däremot i sitt yttrande hemställt, att det
måtte stadgas förbud jämväl mot användande av annans varumärke för anställande
av jämförelse mellan egen och annans vara, och har därvid anfört som
skäl, att ett medgivande av sådan jämförelse kunde komma att i ej ringa mån
minska lagens effektivitet, att syftet med en sådan jämförelse icke kunde vara
annat än att antingen söka förringa annans vara eller varumärke eller att försöka
bibringa allmänheten den uppfattningen, att den egna varan vore av märkesinnehavarens
välkända kvalitet, att det vore ytterst svårt att bevisa, i vad
mån sistnämnda förfarande folie under lagen, samt att det i praktiken förekomme
ytterst få fall, då en jämförelse kunde vara påkallad med möjlighet att
genomföras under fullt lojala former.

Stockholms handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes
handelskammare samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
hava berört samma fråga men nöjt sig med att, under åberopande av det missbruk,
som kunde äga rum utan att falla under varumärkeslagen, framhålla
önskvärdheten av ett snart genomförande av utsträckt lagstiftning mot illojal
konkurrens. Skånes handelskammare och handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län hava därvid uttalat sig mot ett generellt förbud mot användande
av annans varumärke.

Kommerskollegium, som omnämner dessa yttranden, har, enligt vad förut
nämnts, anslutit sig till yrkandet örn skyndsamt framläggande av förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

11

lag mot illojal konkurrens men icke haft något att erinra mot det framlagda
lagutkastet.

Jag anser lika med den sakkunnige, att ett generellt förbud mot användan- Departede
av annans varumärke, som omfattade också en fullt sanningsenlig järn- “entschefen.
förelse, skulle lägga alltför tyngande band på konkurrensen och ej verka till
fromma för den köpande allmänheten, och jag kan ej finna, att detta omdöme
jävats av vad Sveriges köpmannaförbund anfört. Fall torde ej saknas, då en
jämförelse i sig själv kan hava fog för sig och kan genomföras under fullt
lojala former. Örn man ställer sig på denna ståndpunkt, torde stadganden,
avsedda att träffa en vid jämförelsen lämnad oriktig uppgift, höra hemma i en
lagstiftning mot illojal konkurrens och icke böra upptagas i varumärkeslagen.

Ett önskemål om varumärkesskyddets utsträckning i ett annat avseende härjFörkortning
framställts av handelskammaren i Gävle, som funnit det föreslagna varumärkesskyddet
vara för snävt, enär det ej förbjöde missbruk av firma eller varumörke,
som toge sig uttryck i begagnande av vedertagna förkortningar av firmanamn
eller i kända figurmärkens översättande i ordmärken.

Kommerskollegium har funnit vad sålunda anförts, särskilt i fråga örn ''översättning’
av varumärke, värt beaktande men dock ifrågasatt, huruvida det nu
föreliggande lagutkastet lämpligen borde kompletteras med stadgande av den
utav handelskammaren föreslagna innebörden.

Enligt min mening berör handelskammarens förslag frågor, vilka falla utom
ramen för den nu ifrågasatta partiella reformen av varumärkeslagen och böra
prövas först i samband med den kommande allmänna revisionen därav.

knnnige.

Sorn speciell motivering till utkastet har den sakkunnige anfört: Speciell

Nuvarande sista stycket i 1 § kunde uppenbarligen icke kvarstå oförändrat, motivering.
och då vad där sades sedermera i utvidgad form komme till indirekt uttryck Den aak''
i den nya 12 §, hade nämnda stycke i 1 § funnits böra helt utgå.

I 12 § första stycket enligt dess nya avfattning hade uttalats, att gärningen
för att vara straffbar skulle hava begåtts i utövning av näringsverksamhet,
varjämte den nu gällande begränsningen till varor, ''vilka till salu hållas’,
uteslutits och med saluförande likställts annat tillhandahållande av varor. Härav
följde, att enligt utkastet varorna även kunde vara avsedda exempelvis till
uthyrning. Med apparater för rengöring, golvboning och andra ändamål förekomme
detta ej sällan, och giltig anledning torde saknas att icke göra lagen
tillämplig i dylika fall. Utkastet överensstämde härutinnan med den tyska
varumärkeslagen, sådan denna torde vara att tolka.

Vidare hade jämväl införsel hit till riket av olagligen märkta varor ansetts
böra beläggas med ansvar. Motsvarigheter härtill återfunnes i viss mån i förordningen
angående patent och lagen örn skydd för vissa mönster och modeller
samt även i främmande lagstiftning på varumärkesrättens område. Möjligheten
att ingripa redan på detta tidigare stadium — innan varorna ännu kommit
ut i allmänna marknaden — kunde vara av ej ringa betydelse.

''Anslag'' eller ''skylt'', som omnämndes i den föreslagna lagtexten, behövde
icke vara anbragt omedelbart intill varorna eller i deras närhet utan kunde

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Departe mentschefen.

också förekomma utanpå affärslokalen, å allmänna anslagstavlor etc. Vid sidan
av ''anslag’ och ''skylt’ upptoge utkastet ''därmed jämförlig anordning’,
och avsåges härvid varumärkes användande t. ex. å en af färsvagn. Med ''annons’
menades icke endast tidningsannonser utan jämväl annonser å husväggar,
i spårvagnar o. s. v. Under uttrycket ''annan affärshandling’ folie bland
annat kostnadsförslag och affärsbrev. Muntliga meddelanden kunde däremot
enligt utkastet aldrig konstituera intrång i rätt till varumärke; att sträcka
varumärkesskyddet så långt hade icke ansetts böra ifrågakomma.

Även i fall, då det använda märket ej stöde i direkt förbindelse med en vara,
gällde, för att märkesintrång skulle vara för handen, alltid såsom förutsätta
ning, att märket hänförde sig till varan på ett sådant sätt, att det framstode
som en beteckning för denna. När så vore händelsen, torde icke möta alltför
stora svårigheter att avgöra. Hade två fått samma märke registrerat för olika
varuslag, hade envar av dem rätt att begagna märket, dock ej så att det framstode
såsom hänförligt till det slag av varor, för vilket den andre vunnit registrering.

Att utsträcka den i tredje stycket av 12 § angivna påföljd att gälla även för
fall, då varumärke obehörigen använts i annons, cirkulär, prospekt, priskurant,
bruksanvisning eller annan affärshandling, torde möta betänkligheter och
ej vara av det praktiska behovet påkallat.

Tydligen borde det nyinförda skyddet komma jämväl äldre varumärke. till
del, såvitt anginge dylikt märkes användande efter den nya lagens ikraftträdande.
Örn, såsom föreslagits, denna förklarades skola träda i kraft först med
1931 års ingång, torde några särskilda övergångsbestämmelser, avsedda att
bereda affärsvärlden tillfälle att anpassa sig efter de ändrade förhållandena,
icke erfordras. Den tid, som, under förutsättning att förslag i ämnet framlades
för 1930 års riksdag och vunne dess bifall, komme att förflyta mellan lagens
utfärdande och ikraftträdande, syntes härutinnan vara till fyllest.

Till vad den sakkunnige sålunda anfört har jag intet att erinra utöver vad
som föranledes av ett pär anmärkningar, som framställts i vissa i ärendet avgivna
yttranden.

Så har Svenska föreningen för industriellt rättsskydd beträffande den föreslagna
texten till 12 § första stycket anmärkt, att saluhållande, införsel och
tillhandahållande av vara, varå ett märke anbragts, icke utgjorde något ''användande’
i vanlig mening av det å varan anbragta märket samt att den
konstlade utvidgning av begreppet ''användning’, som sålunda vidtagits, syntes
mindre lämplig och syntes göra lagtexten mera invecklad än erforderligt
vore.

I anledning av vad sålunda erinrats har jag i formellt hänseende låtit omarbeta
stadgandet.

Skånes handelskammare har anmärkt mot att bestämmelsen i 12 § tredje
stycket örn utplåning av obehörigen anbragta märken eller förstöring av obehörigen
märkta föremål ej utsträckts att gälla för cirkulär, prospekt och andra
affärshandlingar, även om dessa fortfarande vore i den sakfälldes besittning.
Kommerskollegium har tillstyrkt ändring i det av handelskammaren angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

13

syftet, då kollegium ej kunnat finna, att bärande skäl anförts för att behandla
nämnda affärshandlingar annorlunda än t. ex. pappersemballage.

Då avgörande betänkligheter icke synts mig böra möta mot att låta tredje
stycket helt ansluta sig till första stycket, har stadgandet i fråga ändrats i
överensstämmelse därmed.»

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts omarbetat
förslag till lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884
(nr 29) om skydd för varumärken, vilket förslag är av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

14

Kungl. Majlis proposition nr 215.

I v I Bilaga.

Förslag’

till

Lag

angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) örn skydd

för varumärken.

Härigenom förordnas, dels att 1 § sista stycket lagen den 5 juli 1884 örn
skydd för varumärken skall upphöra att gälla, dels att 12 § samma lag, vilken
paragraf senast ändrats genom lagen den 15 mars 1918 (nr 136), skall i nedan
intagna delar hava följande ändrade lydelse:

12 §.

Den, som i utövning av näringsverksamhet

å varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller å kärl eller omslag
(emballage), i vilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller
firma eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet
vara för annans räkning registrerat; eller

för kännetecknande av sina varor obehörigen brukar sådan beteckning å anslag,
skylt eller därmed jämförlig anordning eller i annons, cirkulär, prospekt,
priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling; eller

inför till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen
blivit obehörigen märkta;

straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor eller,
örn synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är förenad med
särdeles försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad
till och med två år; ersätte ock all skada.

I fråga —--av föreningen.

På den sakfälldes bekostnad skola de obeliörigen använda namnen eller märkena
utplånas eller, örn utplåningen ej kan ske annorledes, de märkta föremålen
förstöras, såvida de fortfarande äro i den sakfälldes besittning eller han eljest
förfogar över dem.

Förbrytelse, som---åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

15

Bil. Utkast.

Utkast

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den »juli 1884 (nr 29) om skydd

för varumärken.

Härigenom förordnas,

dels att 1 § sista stycket i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
skall utgå,

och dels att 12 § i samma lag, vilken paragraf senast ändrats genom lagen
den 15 mars 1918 (nr 136), skall i nedan angivna delar hava följande nya
lydelse:

12 §.

Den, som i utövning av näringsverksamhet såsom kännetecken för sina varor
obehörigen använder annans namn eller firma eller namnet på annans fasta
egendom eller varumärke, som han vet vara för annans räkning registrerat,
straffes med böter från och med tjugu till och med tvåtusen kronor eller, om
synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är förenad med särdeles
försvårande omständigheter, med fängelse från och med en månad till
och med två år; ersätte ock all skada. Med användande av namn eller annan
ovan omförmäld beteckning avses här dess anbringande å varor eller å kärl
eller omslag (emballage), vari de förvaras, ävensom införsel till riket, saluförande
eller annat tillhandahållande av obehörigen märkta varor så ock beteckningens
brakande å anslag, skylt eller därmed jämförlig anordning eller
i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling.
För införsel, saluförande eller annat tillhandahållande av obehörigen
märkta varor må icke någon sakfällas, utan så är, att han handlat med
vetskap om varornas obehöriga märkning.

I fråga]-----av föreningen.

Dömes någon för obehörigt användande å varor eller deras emballage eller å
anslag, skylt eller därmed jämförlig anordning av annan tillkommande beteckning,
skall denna på den sakfälldes bekostnad utplånas eller, örn utplåningen
ej kan ske annorledes, de märkta föremålen förstöras, såvida de fortfarande
äro i den sakfälldes besittning eller han eljest förfogar över dem.

Förbrytelse, som----— åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr Slö.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17. margi
1930.

N ärvarande:

justita eråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
kallet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 7 mars 1930, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 188å
(nr 29) om skydd för varumärken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Emil Sandström.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler, att lagrådet
i utlåtande den 17 mars 1930 lämnat utan anmärkning det till lagrådet
den 7 mars 1930 remitterade förslaget till lag angående ändring i 1 och 12 §§
lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken.

Under förmälan, att i lagförslaget vidtagits ett par smärre redaktionella
jämkningar, hemställer föredraganden, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKe
gen ten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami.

180 käft. (Nr 215.)

2