Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till utgifter för gammalsvenskbyborna; given Stockholms
slott den 14 mars 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 99) har Kungl. Majit
på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, till utgifter för gammalsvenskbyborna
för budgetåret 1930/1931 beräkna ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.

I motiveringen till detta förslag erinrade jag om det allmänt bekanta förhållandet,
att den svenska folkspillra, som för omkring 150 år sedan utvandrade
från Dagö och därefter haft sin bostad i Gammalsvenskby med närliggande
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 177 haft. (Nr 212.) en 30 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

byar i Ukraina, trots den främmande miljön oell oblida öden bevarande sin
svenska kultur och sitt svenska språk, under sommaren 1929 återvände till
Sverige och här omhändertogs. Efter upprepade ansökningar och långvariga
underhandlingar, som helt tillkommit å byhornas eget initiativ, hade
Kungl. Maj:t den 26 april 1929 beslutat medgiva inresetillstånd till Sverige
— under förutsättning av att utresetillstånd från Sovjetunionens område
erhölles — för 800 ä 900 personer, utgörande det stora flertalet av befolkningen
i berörda byar. Vid föredragning av ärendet om inresetillstånd
anförde ministern för utrikes ärendena bland annat, att frågan örn täckande
av kostnaderna för svenskbybornas mottagande och bosättning, i den mån
den behövde underställas Kungl. Majlis prövning, torde få föredragas av
chefen för socialdepartementet.

I konselj den 24 juli 1929 upptogs därefter ärendet till handläggning.
T. f. chefen för socialdepartementet redogjorde därvid för vad i ärendet
åtgjorts samt omnämnde bland annat, att byborna då vore på väg till Sverige
och att härstädes bildats en kommitté -— gammalsvenskbykommittén — för
att ombesörja de åtgärder, som erfordrades för bybornas mottagande och
för beredande åt dem av stadigvarande bosättning.

Vidare anfördes i huvudsak följande.

I överensstämmelse med ett av Kungl. Majit den 5 juli 1929 fattat beslut
skulle byborna efter lii thomsten erhålla en första bostad i det av Jönköpings
regemente förut disponerade kasernetablissementet i Jönköping. Uppehållet
därstädes syntes emellertid böra bliva så kort som möjligt. Närmast syntes
det angeläget, att kolonisterna erhölle tillfälle att genom arbete hos svenska
jordbrukare förskaffa sig kännedom örn och insikt i jordbruket härstädes.
Sedermera syntes man böra räkna med att de i största möjliga omfattning
bereddes försörjning genom självständigt jordbruksarbete här i landet.
Möjligt vore emellertid, att en del familjer önskade fortsätta till Kanada,
dit en del bybor tidigare flyttat.

De kontanta tillgångar, som byborna kunde komma att medföra till
Sverige, syntes icke på långt när förslå till täckande av de betydande kostnaderna
för hemtransporten, för förläggningen i Jönköping m. m. samt framför
allt för anskaffande av jordbruk och övriga utgifter för en stadigvarande
bosättning. Med hänsyn till sakens säregna innebörd syntes det erforderliga
kapitalbeloppet i första hand lämpligast böra anskaffas genom en nationell
insamling. En sådan insamling torde också komma att med det snaraste
igångsättas. Det syntes dock knappast kunna med någon säkerhet förväntas,
att hela den erforderliga summan skulle kunna anskaffas på sådant sätt.
Man syntes därför böra räkna med att det i sista hand finge ankomma på
statsverket att i en eller annan form bereda möjlighet till medelsbehovets
fullständiga täckande.

För övrigt syntes vissa med ifrågavarande angelägenhet förknippade utgifter
vara av den natur, att det gent emot kommunala myndigheter borde åligga
statsverket att ansvara därför. Härvid syftades närmast på utgifter för underhåll
och vård åt en del sjuka och orkeslösa, vilka måhända icke kunde av
sina närmaste omhändertagas och försörjas. Det kunde uppenbarligen icke
ifrågasättas, att utgifterna för dylika personer skulle få stanna på de kommuner,
där dessa personer komme att mer eller mindre tillfälligt bliva bosatta.

Enahanda syntes förhållandet böra vara beträffande särskilda kostnader
för undervisning åt barn, tillhörande ifrågavarande befolkningsgrupp. Det

3

Kungl. Majus proposition nr 212.

kunde nämligen antagas, att vissa särskilda anordningar bleve erforderliga
för att komplettera dessa barns kunskaper, så att de i våra skolor kunde
följa undervisningen, såvitt möjligt i de klasser där de med hänsyn till sin
ålder rätteligen hörde hemma. Det'' vore tydligen obilligt, örn kostnaderna
för sådana anordningar skulle drabba de särskilda skoldistrikten.

Man syntes alltså hava att räkna med att förslag örn anvisande av anslag
av statsmedel i erforderlig omfattning för hjälp åt gammalsvenskbyborna
borde föreläggas 1930 års riksdag. Det vore emellertid möjligt, att, för att
gammalsvenskb3’kommitténs verksamhet skulle kunna fortgå i önskvärd omfattning,
vissa belopp av statsmedel behövde anvisas eller förskotteras redan
innan riksdagen bleve i tillfälle att pröva frågan i dess helhet. Därest framställning
örn sådant bidrag eller förskott inkomme från kommittén, syntes
en sådan framställning böra tillmötesgås, därvid det finge tagas i övervägande
på vad sätt och i vilken utsträckning detta skulle kunna ske.

Föredraganden slutade sitt anförande med en hemställan, att därest de
anförda synpunkterna vunne gillande, gammalsvenskbykommittén måtte erhålla
del av desamma genom utdrag av statsrådsprotokollet i ärendet. Till
denna hemställan lämnade Kungl. Majit bifall.

Vidare erinrade jag i statsverkspropositionen, att till handhavande bland
annat av verksamheten med anskaffande av fastigheter, avsedda för självständiga
jordbruk för svenskbybor, bildats en stiftelse, Gammalsvenskbystiftelsen,
för vilken Kungl. Majit fastställt stadgar, ävensom att Kungl. Majit
den 1 november 1929 på ansökan av gammalsvenskbykommittén av anslaget
till oförutsedda utgifter beviljat ett belopp av 100,000 kronor, vilket huvudsakligen
varit avsett att bereda möjlighet för kommittén att utan intrång
på dess arbete i övrigt ersätta föreningen Svenska röda korset för gjorda
utlägg för bybornas överförande till Sverige.

Jag anmälde därefter, att från gammalsvenskbykommitténs arbetsutskott
överlämnats en promemoria rörande de utgifter, som, bland annat i nyss
återgivna statsrådsanförande, ansetts böra bestridas av statsmedel. Vid
np]»görande av promemorian hade arbetsutskottet utgått fran att det understöd,
som erfordrades för att möjliggöra fast bosättning för de bybor,
som önskade tvärstanna i Sverige, borde beredas från de genom nationalinsamlingen
inflytande medlen och att således statsmedel icke skulle särskilt
anvisas för detta ändamål. Arbetsutskottets uppskattning av de kostnader,
som med denna utgångspunkt skulle stanna å statsverket, slutade å en
summa av 350,000 kronor, vari emellertid ingick det redan anvisade beloppet
100,000 kronor. Vidare anförde jag, att enligt arbetsutskottets promemoria
de utgiftsposter, för vilka särskilt anslag av statsmedel skulle behöva beviljas,
med hänsyn till nationalinsamlingens vackra resultat syntes inskränka
sig till följande, nämligen för hemresan till Sverige, för uppehållet i Jönköpingsförläggningen
till dess arbetsmöjlighet å annan ort kunde ordnas,
för arbetsförmedling, för centralorganisationen i Stockholm, för administrationskostnader
för Gammalsvenskbystiftelsen under de tre första aren samt
slutligen för anordnandet av ett särskilt hem för de bybor, som på grund
av ålder eller sjuklighet icke kunde förtjäna sitt uppehälle och som icke
heller kunde omhändertagas av anhöriga. Jag anhöll emellertid på närmare

4 Kungl. Majda proposition nr 212.

anförda skäl, att med definitiv framställning örn anslag till nämnda ändamål
måtte få tills vidare anstå, därvid jag tillika anförde, att jag, då jag återkomme
till frågan, syntes få anledning att även anmäla de utgifter, som
under vissa andra anslagstitlar föranletts för statsverket genom åtgärder till
förmån för gammalsvenskbyborna. Då de med det ifrågasatta anslaget avsedda
utgifterna delvis vore sådana, som kunde komma att utgå först efter
nästa budgetårs slut, syntes anslaget lämpligen böra erhålla reservationsanslags
karaktär.

De av Kungl. Majit den 29 november 1929 fastställda stadgarna för Gammalsvenskbystiftelsen
innehålla i huvudsak följande. Stiftelsens uppgift är att
stödja och biträda gammalsvenskbyborna, därvid stiftelsen har att dels tillse,
att försörjning genom arbete, främst i det svenska jordbruket, beredes dem,
dels underlätta bildandet av egna jordbrukshem i Sverige för dem bland
gammalsvenskbyborna, som hava önskan och förmåga till självständig verksamhet
inom jordbruket, dels ock biträda med anordningar, som finnas önskvärda
för vidmakthållandet av goda förbindelser mellan gammalsvenskbyborna
samt i övrigt verka för deras välfärd. I den mån så finnes lämpligt äger
stiftelsen ägna omsorg jämväl åt avkomlingar av de inflyttade. Stiftelsens
verksamhet handhaves av en centralstyrelse av elva ledamöter med säte i
Stockholm. Självskrivna ledamöter i styrelsen äro ordföranden i Svenska
röda korset, ärkebiskopen samt cheferna för socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och skolöverstyrelsen, dock med rätt för en var av dem att utse
annan i sitt ställe antingen för tjänstgöring vid tillfälligt förhinder eller ock
för viss tid, högst tre år i sänder. De sex övriga ledamöterna jämte lika
många suppleanter för dem förordnas av Kungl. Majit för högst tre år i
sänder.

Skulle centralstyrelsen finna, att förhållandena sålunda ändrats, att stiftelsens
verksamhet icke vidare är erforderlig, äger centralstyrelsen anhålla
örn Kungl. Majits förordnande, att stiftelsen skall upphöra. Över sådan anhållan,
vilken jämväl bör innefatta förslag, huru med stiftelsens tillgångar
skall förfaras, böra de gammalsvenskbybor eller deras avkomlingar, som äro
boende här i landet, på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Förordnar
Kungl. Majit, att stiftelsen skall upphöra, äger Kungl. Majit därjämte
meddela erforderliga bestämmelser angående förfarandet med stiftelsens tillgångar.
Därvid bör tillses, att tillgångarna, i den mån ej vid deras överlämnande
annorledes bestämts, komma såvitt möjligt att tjäna ett för gammalsvenskbyborna
eller deras avkomlingar gagneligt ändamål. Erfordras
särskilda föreskrifter angående avvecklandet av stiftelsens verksamhet, äger
Kungl. Majit förordna därom. Centralstyrelsen äger besluta örn ändring av
stadgarna, men beslutet blir ej gällande, innan detsamma vunnit Kungl.
Majits godkännande. Ej må stadgarna sålunda ändras, att därigenom stiftelsens
syftemål att verka för gammalsvenskbybornas välfärd icke vidare
kommer till uttryck.

Kungl, Majus proposition nr 212. 5

Med skrivelse den 12 mars 1930 Ilar gammalsvenskbykommittén numera
gjort definitiv framställning i ämnet.

I denna skrivelse meddelar kommittén till en början, att nationalinsamlingen
numera kan beräknas inbringa netto omkring 875,000 kronor.

Vidare lämnar kommittén en i korta drag avfattad redogörelse för gången
av sitt arbete. I denna del är kommitténs framställning av följande innehåll.

När gammalsvenskbykommittén bildades för att lösa uppgiften att hemtransportera
gammalsvenskbyborna samt hjälpa dem till rätta i de nya förhållandena,
låg frågan så till, att hemtransporten omedelbart måste verkställas,
om överhuvud företaget skulle kunna genomföras. Denna del av
uppgiften löstes av Svenska röda korset; antalet immigranter utgjorde 891,
fördelade på 184 familjer. För kommittén blev angelägnast att ordna en
första provisorisk förläggning. I största hast iordningställdes en sådan i
Jönköping i dåvarande infanterikaserner.

Immigranterna utgjordes till alldeles övervägande del av jordbrukare eller
jordbruksarbetare, som även framdeles önskade ägna sig åt arbete i jordbruket.

I avvaktan på att penningmedel skulle stå till förfogande och på lämplig
tidpunkt för förvärv och tillträde av fastigheter, hade arbetsanställningar
måst ordnas för så många svenskbybor som möjligt. För ändamålet hade
omedelbart under medverkan av styrelsen för Jönköpings läns arbetsförmedling
inrättats ett under förmedlingen sorterande kontor vid förläggningen
i Jönköping, och med ledning av de från detta kontor lämnade anvisningarna
hade i början av november 1929 de bybor, som kunde ifrågakomma till arbetsanställning,
jämte sina familjer tillträtt dem anvisade anställningar, så gott
som samtliga på landsbygden inom jordbruket. I förläggningen hade behållits
åldringar, vissa förtroendemän, med vilka kommittén under första
tiden måste samråda, samt en del familjer, bland vilka den smittosamma
ögonsjukdomen trachom varit spridd. De ögonsjuka hade i Jönköping undergått
ingående läkarbehandling med resultat, att antalet med smittsam ögonsjukdom
behäftade, som från början utgjorde 78, nu nedgått till 5, och även
dessa torde inom relativt kort tid vara återställda. En av de inflyttade,
vilken sedan jämte 2 nära släktingar och deras familjer, allt som allt 20
personer, återreste till Ukraina, nekade från början att gå ut i arbete oell
fick stanna i förläggningen. För närvarande vore 167 personer (47 män, 57
kvinnor och 63 barn) kvar i förläggningen.

Redan före svenskbybornas ankomst till Sverige hade man erfarit, att
ett antal familjer bland byborna hyste planer på att utvandra till Canada,
varest de hade släktingar, och för förverkligandet av dessa planer inledde
de förhandlingar närmast med ombud för Canadian Pacific Raihvay. Då
det ansetts viktigt, att de eventuella emigranterna finge fullt objektiva informationer,
hade socialstyrelsen med synnerlig uppmärksamhet följt frågan
samt tillhandahållit byborna så noggranna upplysningar, som varit möjliga
att erhålla. Frågan hade utvecklat sig på det sättet, att en studiedelegation
på 4 personer den 22 februari 1930 avrest till Canada för att förbereda
övriga emigranters emottagande. Inalles avsåge för närvarande 62 familjer
om tillsammans 309 personer att bosätta sig i Canada. Hur mångå, som
verkligen komme att resa, vore ej möjligt att nu med säkerhet angiva. Det
vore naturligt, att den första tiden av väntan och ovisshet under nya förhållanden
hos åtskilliga bybor medförde ett visst vacklande i uppfattningen
örn var man skulle söka finna det slutliga hemmet. Men sedan kommittén,
efter det att en tillräcklig ekonomisk grund skapats, kunnat giva fasta linjer

Qnmmalsvenskbyk
ommittens
skrivelse
den 12 mars
1930.

6

Kungl. Majlis proposition nr 212.

åt planerna på fast bosättning på svensk mark, hade allt flera gammalsvenskbybor
bestämt inriktat sig på att med kommitténs hjälp förvärva egna
jordbrukshem i Sverige.

Vid förläggningen i Jönköping hade kommittén givetvis i nödig utsträckning
måst ordna folkskolundervisning. I mindre omfattning hade åt mera
vuxen ungdom tillfälle även beretts att studera vid folkhögskolor och lantmannaskolor.
I den mån ungdomen önskade, vore avsikten att fortsättningsvis
söka bereda densamma möjligheter till sådana studier.

Beträffande de vid arbete inom jordbruket anställda byborna hade verkställda
inspektioner givit vid handen, att arbetsförmedlingen i det stora
hela slagit väl ut. En del justeringar av olämpliga placeringar borde
dock ske.

Efter denna redogörelse har kommittén i förevarande skrivelse beträffande
verksamheten för beredande av egna hem åt byborna anfört i huvudsak följande.

När kommittén började studera frågan örn den fasta bosättningen, fördes
från många håll med styrka fram den tanken, att man skulle söka hålla
svenskbyborna, vilka vore så fast förenade genom andlig och materiell gemenskap,
som bestått århundraden igenom, tillsammans i en koloni. För
ändamålet borde därför en eller några större, invid varandra liggande egendomar
inköpas och styckas samt nybyggas med kolonat. Denna idé hade
ur ekonomisk synpunkt ej visat sig genomförbar för kommittén med dess
begränsade resurser. Man kunde för övrigt starkt ifrågasätta, örn tanken
vore riktig, att svenskbyborna, sedan de kommit bland stamfränder, skulle
isolera sig i en sluten grupp.

De linjer, man på grund av förhållandena gått in för beträffande den
fasta bosättningen, vore i korthet följande.

I lämpliga delar av landet borde inköpas mindre, färdiga egendomar, som
lämpade sig för en familj eller en mindre grupp av familjer (2 till 3 familjer).
Såvitt möjligt skulle man söka få gårdarna gruppvis belägna inom relativt
begränsade områden, så att svenskbyborna i en sådan grupp utan svårighet
kunde uppehålla förbindelse med varandra.

Som upplåtelseform vore avsikten att till en början i huvudsak använda
arrende, men skulle arrendatorerna berättigas att efter viss prövotid få förvärva
respektive egendomar med äganderätt. Det bidrag, som stiftelsen kunde
giva, tillmättes efter behovsprincipen så rättvist som möjligt. I första hand
skulle bidraget användas till de erforderliga inventarierna. Med återstoden
skulle inköpssumman minskas. Å den sålunda reducerade inköpssumman
skulle arrendet under arrendetiden beräknas.

Sedan stiftelsen genom nationalinsamlingen fått medel till förfogande,
hade inköp verkställts av 5 gårdar, var och en beredande bosättning för flera
familjer, samt av 11 enfamilj sgårdar. Av de hittills inköpta gårdarna vore
12, beredande bosättning åt 20 familjer, belägna på Gotland samt 4, varå 6
familjer kunde erhålla sin utkomst, belägna i Jönköpings omnejd. Det hade
sålunda lyckats att förvärva dessa gårdar inom två så pass begränsade områden,
att de inom vart och ett av områdena bosatta byborna kunde hålla
god känning med varandra.

För i år torde stiftelsen väsentligen inskränka sig till dessa egendomsförvärv,
möjligen med någon komplettering, ty sedan gällde det att få alla de
nya innehavarna väl installerade samt att hos dem få in det rätta greppet
vid skötande av eget jordbruk. Då jordbruket i Ukraina hade andra tekniska
och ekonomiska grundbetingelser, måste man räkna med en viss ovana
i början, och man Ange vara beredd på att nedlägga åtskilligt arbete på att

7

Kungl. Majas proposition nr 212.

instruera de ny tillträdande. Under nästkommande år torde emellertid ett
likaledes ganska avsevärt antal bybor kunna beredas egna hem, och sedan
skulle verksamheten fortsättas, tills behovet av gårdar vore fyllt. Det goda
resultat, som nationalinsamlingen givit, borde möjliggöra, att de svenskbyfamiljer,
som stannade i Sverige och ägde förutsättningar för att sköta ett
eget småbruk, kunde få sin bosättningsfråga ordnad. En av egendomarna,
Snäckarve på Gotland, hade stiftelsen behållit under egen regi, dels såsom
instruktionsgård, dels för att i huvudbyggnaden hava ett hem för ensamma
ålderstigna, när förläggningen i Jönköping upphörde. För ändamålet måste
vissa inredningsarbeten utföras i nämnda byggnad.

För omhänderhavande av verksamheten med den fasta bosättningen vore
sedan början av februari 1930 anställd en agronom. På Snäckarve funnes en
rättare, som dessutom finge tjänstgöra såsom instruktionsrättare för de närmast
boende svenskbyborna. I övrigt sökte stiftelsen samarbete med de olika
hushållningssällskapens ledande krafter.

Kommittén övergår härefter i sin framställning till att motivera det ytterligare
statsanslag örn 250,000 kronor, varom kommittén gör hemställan. Därvid
förklarar kommittén sig hava vid uppsättande av sin hemställan utgått
från det Kungl. Maj:ts beslut, som fattades den 24 juli 1929.

De kostnader, som avsåges att täckas med statsanslaget, fördelade sig
på följande huvudposter sålunda:

Kronor.

1. Kostnader för gammalsvenskbybornas resa till Sverige enligt

räkningar från Svenska röda korset............................................. 86,981:71

2. Kostnader för gammal svensk-bybornas uppehåll i Jönköping juli
1929—30 juni 1930:

Förläggningens ordnande och evakuering.................. 9,000: —

Förplägnad.................................................................... 50,500: —

Avlöningar åt förläggningschef och personal............ 13,400: —

Värme, gas, vatten, lyse och renhållning.................. 28,300: —

Resor, frakter, telefon och kontorskostnader........... 6,200: —

Sjuk- och begravningskostnader................................ 14,300: -—

Undervisning................................................................. 6,800: —

Skomakeri- och snickeriverkstad................................. 4,500: —

Diverse kostnader....................................................... 13,000: — 146,000: —

Summan 146,000 kronor motsvarar 1.72
ki''onor per person och underhållsdag.

3. Kostnader för arbetsförmedling för gammalsvenskhgbor och dessas
placerande på arbetsplatserna. Utgifter för arbetsförmedling
och svenskbybors jdacerande på arbetsplatserna (resor, transporter
och inspektioner) med avdrag av sådana kostnader, som

gäldas av andra statsmedel, till och med den 30 juni 1930 ... 18,<X)0: —-

4. Administrationskostnader för kommittén i Stockholm. Utgifter
för sekreterare, bokföring, skrivbiträde, pressman, rese- och
kontorskostnader samt trycksaker till oell med den 30 juni

1930................................................................................................. 20,000: —

5. Ilen fasta bosättningen.

Utgifter för förberedande undersökningar för den fasta bosättningen
.................................................................. 4,500: —

8 Kungl. Majus proposition nr 212.

Kronor.

Bidrag till administration åt Gammalsvenskbystiftelsen
under 3 år med 15,000 kronor örn året (för
avlöning åt en sekreterare, en verkställande tjänsteman
samt vandringsrättare jämte resor, kontorskostnader,
telefon m. m.); ....................................... 45,000: — 49,500:_

6. Iordningställande av ett ålderdomshem för ensamstående åldringar
oell andra arbetsoförmögna på Snäckarve ..................... 12,000: —

7. Diverse utgifter. För gammalsvenskbybornas flyttning från

Jönköping samt för oförutsedda utgifter ................................... 17,518: 29

Summa kronor 350,000: —

Härav bär gammalsvenskbykommittén redan uppburit 100,000 kronor. Det
ytterligare belopp, som begäres, utgör alltså, liksom enligt den i statsverkspropositionen
berörda preliminära framställningen, 250,000 kronor.

I sin skrivelse anför kommittén vidare följande.

Beträffande de olika posterna hade kommittén ansett några förklaringar
knappast vara erforderliga. Befintligheten av kasernerna i Jönköping med
deras goda utrustning samt det välvilliga och kraftiga biståndet av Svenska
röda korset och Landstormslottornas organisation i Jönköping förklara de
relativt små utgifterna för Jönköpingsförläggningen, vilken därjämte skötts
på ett klokt och sparsamt sätt av förläggningschefen och hans personal.
Den stora allmänna hjälpsamheten och givmildheten hade dessutom möjliggjort,
att svenskbyborna utan några kostnader kunnat förses med kläder
och en del husgeråd.

Kommittén hade vid beräknandet av kostnaderna för arbetsförmedling
för gammalsvenskbybor och deras placerande på arbetsplatserna förutsatt,
att utgifterna för det under länsförmedlingen upprättade kontoret vid
Jönköpingsförläggningen ävensom svenskbybornas resor till arbetsplatserna
till viss del intill ett beräknat sammanlagt belopp av högst 9,000 kronor
bomme att bestridas genom anlitande av arbetsförmedlingsanslaget.

På det att de genom nationalinsamlingen inkomna medlen skulle kunna så
oförminskade som möjligt användas till direkta bidrag för den fasta bosättningen,
hade i det nu påräknade statsanslaget inräknats ett belopp, som
motsvarade kostnaden för de förberedande utredningarna och undersökningarna
för markförvärven, samt 15,000 kronor i bidrag till administrationskostnaderna
under vart och ett av de tre första åren av Gammalsvenskbystiftelsens
verksamhet. Däremot hade förutsatts, att övriga utgifter för deli
fasta bosättningen skulle bekostas av de insamlade medlen.

Ett belopp av 12,000 kronor hade beräknats för iordningställande av det
förut nämnda ålderdomshemmet på Snäckarve. Det förutsattes därvid, att
hemmet skulle omhänderhavas av Gammalsvenskbystiftelsen under kontroll
av länsstyrelsen. Det syntes vara lämpligt, att stiftelsen i detta fall kunde
från det allmänna fattigvårdsanslaget utan den beträffande motsvarande fall
vanliga omgången få ersättning för utgifterna för de å ifrågavarande hem intagna
utländska medborgare, för vilka fattigvårdsbehov enligt 1 § fattigvårdslagen
förelåge. Medgivande i sådant hänseende torde därför böra utverkas.

I berörda statsrådsanförande den 24 juli 1929 hade ställts i utsikt, att i
den mån särskilda kostnader vållades skoldistrikt för speciella anordningar
för kompletterande undervisning åt barn till gammalsvenskbybor ersättning
därför borde utgå från statsverket. Såvitt känt vore, hade några dylika

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kostnader icke uppkommit. Därest så bleve fallet, ansåge kommittén, att
de borde få bestridas från det nu ifrågasatta statsanslaget. Något särskilt
belopp syntes dock icke behöva beräknas för detta ändamål.

Den föreliggande framställningen ansluter sig, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, såväl beträffande de ändamål, till vilka bidrag ifrågasättes,
som vad angår det äskade beloppet till den preliminära beräkning,
vilken lagts till grund för vad statsverkspropositionen innehåller i ärendet.
Då Kungl. Majit lämnade utan erinran de i det föregående återgivna uttalanden,
som den 24 juli 1929 gjordes i ämnet av tillförordnade chefen för
socialdepartementet, torde ock Kungl. Majit i princip hava lämnat sitt gillande
till då framförda synpunkter rörande visst bidrag av statsmedel.
På dessa uttalanden bygger nu i allt väsentligt gammalsvenskbykommitténs
föreliggande framställning. Trots den stora offervillighet, som kommit
till synes vid nationalinsamlingen till förmån för gammalsvenskbyborna,
kan man icke med säkerhet räkna med att de influtna medlen skola förslå
till mera än fyllande av det egentliga syftet med insamlingen, nämligen
att på nöjaktigt sätt bereda dem av svenskbyborna, som därför lämpa sig,
tillfälle att upptaga verksamhet såsom självständiga jordbrukare inom Sverige.
Samtidigt har det icke utan skäl framhållits, att då de enskilda i landet
genom sina uppoffringar åstadkommit det resultat man eftersträvat, det bör
ankomma på staten att sörja för övriga med svenskbybornas boflyttning och
ordnandet för dem sammanhängande utgifter, så att de insamlade medlen
ograverade kunna användas till huvudsyftets främjande.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört vill jag i princip förorda
bifall till framställningen örn statsanslag för nu ifrågavarande ändamål. Yad
angår storleken och karaktären av det begärda anslaget synes mig emellertid
viss jämkning böra ske. Förutom att det belopp, som nu kan väntas inflyta
genom nationalinsamlingen, är något större än man vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande räknade med, har nu tillkommit, att bybornas flyttningsplaner
till Canada tagit fast form, så att man nu kan utgå från att ett
rätt avsevärt antal familjer kommer att utflytta dit. Med hänsyn till den framlagda
planen för bosättningens ordnande, varav följer att kapitalet endast
småningom behöver tagas i anspråk, vill det också synas, som om de insamlade
medlen skulle under de närmaste åren kunna lämna en ränteavkastning
stor nog att till väsentlig del bestrida verksamhetens egna kostnader,
d. v. s. även utgifterna för gammalsvenskbystiftelsens arbete, något som i
och för sig synes lämpligt och följdriktigt. Därest denna uppfattning godtages,
skulle statsbidrag icke behöva beräknas för sistnämnda ändamål, varigenom
man skulle undgå den budgettekniskt mindre vanliga anordningen,
att anslag begäres för täckande av behov, som avse en kommande budgetperiod.
-Tåg förordar alltså, att det begärda statsanslaget minskas med ett
belopp, motsvarande det för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 avsedda
bidraget till kostnaderna för stiftelsens verksamhet, eller sammanlagt med
30,000 kronor. Då organisationskostnaderna under den första tiden måste
bliva relativt stora, anser jag emellertid, att det för nästa budgetår begärda

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Ill käft. (Nr 212.) eli ilo 2

Departe mentschefen.

10

Kungl. Majis proposition nr 212.

bidraget till ifrågavarande kostnader bör få utgå av statsmedel. Mot kommitténs
beräkning av det erforderliga anslagsbeloppet har jag i övrigt icke
något att erinra. Detta belopp skulle därför kunna bestämmas till 220,000
kronor. Av den nu förordade omläggningen lärer böra följa, att anslaget icke
vidare, såsom i statsverkspropositionen, upptages som reservationsanslag.

Jag torde i övrigt endast behöva uppehålla mig vid ett par speciella
punkter.

I den framlagda kostnadstablån förutsättes, att Jonk öp inysfö » täggn ingen
skall kunna fortsätta till utgången av juni 1930. I anledning härav vill jag
erinra, att Kungl. Majit förut denna dag beslutat medgiva, att den tid,
under vilken vissa utrymmen inom kasernetablissementet i Jönköping må
användas för gammalsvenskbybomas räkning, utsträckes från 1 april till 1
juli detta år.

Vad angår posten till administrationskostnader i Stockholm må påpekas, att
däri ingår en summa å 5,400 kronor för en över hela landet i en mycket
stor upplaga spridd broschyr, avsedd att klarlägga rätta förhållandet beträffande
gammalsvenskbybomas liittlyttnirig m. m.

Vid behandlingen av förevarande fråga i statsverkspropositionen ställde
jag i utsikt, att jag i samband med behandlingen av det slutliga anslagsäskandet
skulle göra anmälan örn de utgifter, som under vissa andra anslagstitlar
kunde föranledas för statsverket genom åtgärder till förmån för gammalsvenskbyborna.

I detta hänseende är först att märka, att med det föreslagna bidraget äro
avsedda att täckas, bland annat, alla kostnader för medicinalstyrelsen eller
byggnadsstyrelsen på grund av Jönköpingskasernernas upplåtande. Betalning
har sålunda erlagts för alla lämnade förmåner av beskaffenhet att föranleda
kostnader, liksom även för resor, frakter och dylikt.

Såsom framgår av kommitténs framställning, hava såvitt känt är några
särskilda kostnader ej uppkommit för kommunerna genom speciella anordningar
för undervisning åt gammalsvenskbybarn. I anslutning till vad som
yttrades vid föredragningen den 24 juli 1929 och nu ifrågasatts i kommitténs
framställning torde, därest mot förmodan anspråk på ersättning för sådana
kostnader framkommer, dylik ersättning kunna bestridas från det nu behandlade
anslaget. Härigenom vinnes, att någon jämkning i gällande bestämmelser
rörande statsbidrag till folkskoleväsendet icke behöver vidtagas.

Beträffande arbetsförmedlingen framgår av kommitténs skrivelse, att man
räknat med att av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget skulle täckas utgifterna
för särskilda anordningar för arbetsförmedling vid Jönköpingsförläggningen
ävensom för vissa resor, vilka kostnader beräknats till 9,000 kronor.
Då en dylik användning av anslaget synes överensstämma med gällande bestämmelser,
har jag intet att däremot erinra. Yad angår kostnader av andra
slag i samband med arbetsförmedlingen, torde de böra bestridas av staten
medelst det nu behandlade anslaget.

Yad slutligen angår förhållandet till det ordinarie anslaget till fattigvård
och barnavård i allmänhet är följande att märka. I fråga örn personer, som

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

på grund av ålder eller sjukdom vid liitkomsten saknade arbetsförmåga, hava
åtgärder icke vidtagits för förvärvande av svenskt medborgarskap. Dylika
personer äro alltså utländska medborgare. Härav följer enligt fattigvårdslagen,
att kommuner, som haft utgifter för fattigvård åt dem, hava att hos
länsstyrelsen göra framställning i ersättningsfrågan. Länsstyrelsen underställer
då Kungl. Maj:t frågan örn vederbörande utlännings hemsändning,
varefter i de fall — vilka givetvis här skulle bliva de regelmässiga — då Kungl.
Majit icke finner hemsändning böra äga rum, kommunerna få ersättning
från nyssnämnda anslag för sina fattigvårdsutgifter för ifrågavarande utlänningar.
Yad däremot angår sådana bybor, vilka vid kitkomsten varit arbetsföra
och kunnat försörja sig och vilka erhålla svenskt medborgarskap, bör
tydligen — på samma sätt som beträffande andra medborgare — uppkommande
fattigvårdsbehov täckas i vanlig ordning, så att kommunerna själva
få svara därför.

Någon jämkning i reglerna för användningen av sistnämnda anslag erfordras
alltså icke i och för sig med hänsyn till svenskbyborna. Såsom av kommitténs
framställning framgår, har emellertid kommittén för avsikt att å en av
de för byborna inköpta egendomarna på Gotland, Snäckarve i Stenkumla
socken, anordna en samlad förläggning för de ålderstigna eller sjuka personer,
vilka icke kunna försörja sig och icke heller hava släktingar, som
kunna draga försorg örn dem. Enligt det nyss anförda skulle kostnaderna
för erforderlig fattigvård för dessa personer, efter ett förfarande av nyss antydd
beskaffenhet med däri ingående prövning av hemsändningsfrågan, komma
att bestridas av statsverket. Emellertid delar jag kommitténs uppfattning,
att i detta fall skäl finnas för ett enklare tillvägagångssätt; någon saklig prövning
av hemsändningsfrågan behöver tydligen här icke ifrågakomma. Jag förordar
alltså, att framställning göres hos riksdagen om medgivande, att kostnaderna
för vård å det blivande ålderdomshemmet i Snäckarve av svenskbybor,
som icke äro svenska medborgare, må utan dylik omgång ersättas
Gammalsvenskbystiftelsen av anslaget till fattigvård och barnavård i allmänhet.
Givetvis bör ersättningen endast avse vård, beträffande vilken
sådant behov av fattigvård förelegat, som avses i 1 § i fattigvårdslagen,
något som även kommittén utgått ifrån. Prövningen härutinnan torde lämpligen
kunna uppdragas åt länsstyrelsen i Gotlands län. Det må erinras, att
det här icke är fråga om andra kostnader, än som enligt allmänna regler
skulle hava bestritts av nyssnämnda anslag; det ifrågasatta medgivandet avser
alltså endast en förenklad form för ersättningens utgående.

Under ärendets tidigare behandling ifrågasattes framställning till riksdagen,
avsedd att möjliggöra, att egnahemslån skulle kunna utgå till de svenskbybor,
som önskade förvärva egna jordbruk. Med den form för upplåtelse av
jordbruk, för vilken kommittén och stiftelsen numera stannat, erfordras
emellertid icke någon dylik framställning, enär enligt redan gällande regler
dylikt lån kan utgå till arrendatorer, vilka önska friköpa den av dem brukade
jorden.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter
beträffande anslagets lyftande och åtnjutande, som må finnas erforderliga.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen, att

dels till utgifter för gammalsvenskbyborna för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av 220,000 kronor;

dels och medgiva, att av det ordinarie förslagsanslaget till
fattigvård och barnavård i allmänhet må i den ordning, som
i det föregående angivits, utbetalas ersättning för kostnaderna
för vård enligt 1 § i lagen örn fattigvården å blivande särskilt
ålderdomshem i Stenkumla socken åt svenskbybor, som
icke äro svenska medborgare.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenIlegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.