Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Jir 199.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen (utgående undersökning rörande
reglering av Övre och Nedre Olandsån i Uppsala och
Stockholms län; given Stockholms slott den 7 mars 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

,/. B. Johansson.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Johansson anför:

I en den 19 december 1929 till Kungl. Majit inkommen skrivelse hava
hemmansägaren Axel Andersson i Veskinge jämte medintressenter hemställt,
att för undersökningar rörande reglering av övre Olandsån i Stockholms
och Uppsala län måtte beviljas ett anslag av statsmedel å 00,000
kronor.

Vidare har i skrivelse, som inkommit till Kungl. Majit den 22 januari
1930, Matts Jansson i Barkö med flera anhållit örn statsbidrag för undersökningar
angående reglering av Nedre Olandsån i Uppsala län. I sistberörda
framställning har något visst belopp icke begärts men åberopas
Witling till riksdagens protokoll I9.''I0. 1 sami. U>b höft. (Sr 199.)

1

2

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 199.

nedanintagna av statens lantbruksingenjör i Stockholms län Nils Risberg
och statens lantbruksingenjör i Uppsala län Gunnar Ytterberg avgivna
yttrande, enligt vilket föreslagits ett gemensamt statsbidrag å 95,000 kronor
till undersökningar rörande Övre och Nedre Olandsåns reglering.

I ansökningen beträffande Övre Ola nåsan Ilai1 anförts följande:

Från dalgångarna kring de inom Uppsala och Stockholms län belägna
sjöarna Ovansjön, Testen, Kärven, Harsjön, Långsjön, Hosjön, Giningen,
Viken och Stamsjön ävensom flera andra mindre sjöar och träsk avrunne
nederbörden i åtskilliga mindre bäckar och åar, vilka sammanflöte i det
gemensamma avloppet Olandsån, som slutligen avbördade vattnet i Kallrigafjärden
av Bottniska viken omkring 11 kilometer västerut från Öregrund.
Ä en vid ansökningen fogad översiktskarta vore med blå färgbeteckning
inramat vattensamlingsområdet för den del av ån, som benämndes
Övre Olandsån och inom vilken under åren 1864—1870 betydande
sprängnings- och rensningsarbeten hade utförts. Sedermera hade de
då upprensade åsträckorna årligen rensats, så att man vågade påstå, att
desamma befunne sig i tämligen gott skick. Men under de senast förflutna
sex årtiondena hade det alltmer visat sig, att de på 1860-talet
åstadkomna dimensionerna av ån icke vore tillräckliga för att inom
åbräddarna rymma tillrinnande vattenmängder, utan vore de i dalgångarnas
lägre delar belägna mestadels odlade fälten så gott som årligen ej
blott vid vårflöden utan även vid starka sommarregn översvämmade eller
besvärade av så högt vattenstånd att, där ej skördarna helt bortspolades,
avkastningen väsentligen nedsattes till såväl kvantitet som kvalitet, varjämte
givetvis brukningen i hög grad försvårades, gjordes tyngre och
sämre än på bättre torrlagda fält.

Enligt en nu tillrättakommen »Beskrivning över de ägor, som vunnit
förbättring genom sänkning av Olandsån och dess tillflöden, upprättad
år 1870 av C. Sjöholm, Lantmätare», utgjordes arealen av 8,738 tunnland
eller 4,313 hektar, varav ungefär hälften inom vartdera av de båda länen.
Ehuru man torde kunna säga, att de kring ån belägna markerna mestadels
utgjordes av ganska fast mark, grund mylla på lerbotten, förekomme
här dock betydliga områden med mera djup svartmylla eller dyjord, vilka
områden under årtiondens brukning och förmultning i de översta jordlagren
hopsjunkit, vadan minst den ovannämnda arealen även nu torde
vara av en åsänkning beroende, varjämte densamma torde bliva utökad
med fält, vilka på 1860-talet ansåges fullt torrlagda men vilka dock ej
hade ett sådant höjdläge, att en rationell täckdikning på dem kunde utföras,
innan grundvattenståndet bleve sänkt.

På grund av de anförda omständigheterna hade det länge bland jordägarna
i denna ådal varit en allmänt delad åsikt, att de rådande förhållandena
vore olidliga och att något måste åtgöras för att få till stånd
en utvidgning av Olandsån och dess tillflöden. Alla önskningar härom
hade dock ej kunnat förverkligas på grund av att det visat sig omöjligt,
att bland de till mellan 200 och 300 uppgående jordägarna åstadkomma
en sammanslutning av personer, vilka hade förmåga att förskottera utgifterna
för en undersökning av avloppen, uppgörande av kostnadsberäkningar
för deras utvidgning samt utförande av en lagenlig utredning örn
båtnaden och de beräknade utgifternas fördelning på de olika hemmanslotterna.

Till huru stort belopp utgifterna för dessa undersökningar och ufred -

3

Kungl. Maurts proposition Nr 199-

ningar kunde ga, vore givetvis svårt att angiva, meli om man räknade
med att endast huvudavloppen till de ovan nämnda sjöarna från Skefthammars
kyrka oell uppåt hade en längd av 50 kilometer, att ytterligare
sidotillopp av 20 kilometers längd torde behöva undersökas samt att
de till en areal av omkring 4,300 hektar kringliggande markerna skulle
uppmätas, nätavvägas och värderas och båtnaden redovisas på de hundratals
hemmanslotterna, torde man säkerligen fa beräkna, att utgifterna
härför i arvoden till synemännen komine att uppgå till omkring 50,000
kronor. Härjämte torde vara tänkbart, att det under utredningens gång
kunde visa sig lämpligt att ej inskränka företaget till enbart utvidgning
av dimensionerna av ån ovanför Skefthammar, utan torde det måhända
vara skäl undersöka, huruvida det ej vore mera ekonomiskt att utnyttja
befintlig fallhöjd mellan Skefthammar och havet och framgå med en
större bottenlutning och mindre bredd. Härför erfordrades emellertid
undersökning av nämnda sträcka om 25 kilometer, vadan de beräknade
utredningskostnaderna torde böra utökas till 60,000 kronor. Dessutom
erfordrades givetvis en del naturaprestation^'' i form av hantlangning
och material vid undersökningarna, men torde kostnaderna härför kunna
bestridas dels av de medel, vilka genom årliga utdebiteringar inflöte till
underhållsdirektionen för Övre Olandsån, dels av enskilda jordägare,
vilka vore för utredningen intresserade.

För att giva jordägarna kring Övre Olandsån ett begrepp örn de ungefärliga
kostnaderna för en reglering av ån anmodade underhållsdirektionen
år 1926 lantbruksingenjören Ytterberg att upprätta förslag och beräkna
kostnaderna för den 20 kilometer långa sträckan mellan Skefthammar
och sjön Viken, och hade undersökningarna givit vid handen, att denna
sträcka, där dock de egentliga bergssprängningarna och grussehacktningarna.
förekomma, skulle kunna utföras för 267.000 kronor. Ytterberg hade
dock ansett sig hava i detta fall räknat schaktningspriserna något i underkant
och under förutsättning att maskinkraft utnyttjades så mycket
som möjligt.

Måhända borde man därför utgå från, att kostnaderna för nyssnämnda
sträcka borde ökas med 50 procent till 400,000 kronor samt att övriga fölen
likformig torrläggnings ernående behövliga åsträckor och sidotillopp,
vilka dock huvdsakligen framginge genom lösa jordarter, likaledes betingade
en kostnad av 400,000 kronor eller tillsammans för hela företaget
ovanför Skefthammar 800,000 kronor. Fördelades denna kostnad på de
4,000 hektar, Anika ma- företaget skulle 11 ar-a båtnad, bomme endast omkring
200 kronor per hektar, en utgift vilken väl torde kunna förräntas,
helst jorden vore av bördig beskaffenhet, gårdarna försedda med goda och
tillräckliga åbyggnader samt området genomskuret av järnvägen Faringe—Gimo
ävensom av ett nät av landsvägar, ATarigenom goda förbindelser
förefunnes med städer, industrisamhällen och hamnar. Härtill
torde kunna fogas, att bygden vore en utpräglad bondebygd med en befolkning,
som sedan århundraden lärt sig i blista möjliga man utnyttja
sin jord och på den nedlägga ett idogt arbete.

Över denna ansökning- har den 22 januari 1930 avgivits infordrat gemensamt
utlåtande av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län, Anika
därvid överlämnat ovanberörda yttrande, likaledes gemensamt, av lantbruksingenjörerna
Hisberg och Ytterberg.

4

Kungl. Muj:ts proposition Nr 199.

Lantbruksingenjörerna Risberg oell Ytterberg hava anfört bland annat:

Vad först beträffade nödvändigheten av det ifrågasatta företagets genomförande
vitsordades vad sökandena därom framhållit. Under tjänsteresorna
genom den bygd, som av företaget bomme att beröras, hade Kisberg
och Ytterberg ofta iakttagit såväl den direkta skadegörelse, som vid
inträffande flöden förorsakats av ån, som ock den nedsättning av skörderesultaten
från de ån omgivande, vidsträckta markerna, vilken uppenbarligen
haft sin huvudsakliga orsak i deras av åns vattenstånd föranledda
försumpning. Vidare hade de under dessa resor konstaterat det
allmänna önskemålet, att dessa olägenheter snarast måtte undanröjas.
Trots att frågan örn åns reglering sålunda omfattats med stort och allmänt
intresse och trots att man varit allmänt övertygad om de stora
ekonomiska fördelar, som detta företags genomförande skulle medföra för
hela bygden, hade man dock icke ansett sig'' äga tillräcklig ekonomisk
bärkraft att igångsätta detsamma. Det vida övervägande antalet delägare,
som skulle beröras av företaget, vore nämligen mindre jordbrukare,
för vilka det givetvis kunde bliva allt för riskfyllt att igångsätta ett företag
av den omfattning, varom här vore fråga. Sedan emellertid villkoren
för statsbidrag från statens avdikningsanslag genom 1929 års riksdags
beslut blivit mera gynnsamma, torde svårigheterna för intressenterna
i det tillämnade företaget att medelst bidrag från sagda anslag och
lån från avdikningslånefonden genomföra detsamma hava avsevärt lind
rats. Då emellertid undersökningarna för och planläggandet av ett företag
av den omfattning, varom här vore fråga, vore förenade med högst
avsevärda kostnader, som givetvis måste erläggas vare sig företaget bomme
till utförande eller ej. och då intressenterna icke torde äga förmåga
att av egna medel förskottera dessa kostnader, syntes det vara ett ofrånkomligt
villkor för företagets bringande till stånd, att intressenterna erhold
största möjliga hjälp till undersökningarnas genomförande. Den
lämpligaste formen för sådan hjälp syntes vara den, som intressenterna
i sin ansökning avsett, nämligen bidrag från statens avdikningsanslag.

Vad beträffade den nu ifrågasatta regleringen av Övre Olandsån syntes
det högst sannolikt, att densamma till förhindrande av eljest uppkommande
skadliga översvämningar av markerna omkring den omedelbart
nedom belägna sträckningen av ån, som benämndes Nedre Olandsån
och som även tidigare varit föremål för upprensning oell fördjupning, behövde
utsträckas att omfatta jämväl denna nedre del av ån. Redan under
nuvarande förhållande befunne sig Nedre Olandsån i ett ur torrläggningssynpunkt
synnerligen otillfredsställande skick. I stort sett gjorde
sig här samma olägenheter gällande som beträffande Övre Olandsån, varför
en reglering av denna nedre del av ån i och för sig vore starkt av
behovet påkallad, oavsett örn sådana åtgärder skulle vidtagas i den övre
delen av ån eller ej. De marker, som vore beroende av vattenstånden i
Nedre Olandsån, torde omfatta en areal av omkring 2,400—2,800 hektar,
nästan uteslutande bestående av åker och ängsmarker och fördelade på
omkring 250 ägare, till allra störst delen mindre jordbrukare. Då underhållningsdireldionen
för denna del av ån hos Kisberg'' anmält, att den hade
för avsikt att förena sig med intressenterna i Övre Olandsån i den av
dessa gjorda framställningen örn statsunderstöd till undersökningar för
åns reglering, hade vid beräkningen av det för ändamålet erforderliga bidragsbeloppet
tagits hänsyn till att undersökningarna borde utsträckas
att omfatta jämväl Nedre Olandsån.

Kungl. Maj ris proposition Nr 199. 5

I fråga örn storleken av det belopp, sorn för ändamålet salunda skulle
erfordras framhölles, att en fullt tillförlitlig förliandsberäkning givetvis
icke läte sig göra. Den omständigheten att företaget kunde komina att
beröra allmänna intressen, vilket kunde föranleda särskilda utredningai
och medverkan av biträdande förrättningsman, bidroge härvid att göra en
sådan beräkning än svårare. Det av sökandena angivna beloppet, i vad frågan
gällde Övre Olandsån 60,000 kronor, syntes dock, så vitt av föreliggande
fakta kunde bedömas, vara väl avvägt. Härvid förutsattes såsom
självfallet, att utredningen skulle ske genom laga syneförrättning enligt
bestämmelserna i vattenlagen.

Skulle undersökningarna komma att utsträckas att omfatta jämväl
Nedre Olandsån, syntes det erforderliga beloppet böra beräknas komma
att höjas i proportion till den areal, varmed företagets omfattning härigenom
skulle komma att ökas. Med ledning härav torde för undersökningarna
ifråga böra beräknas åtgå ett sammanlagt belopp av 95,000 kronor.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att förrättningsmannens
arvode beräknades enligt bestämmelserna i lantbruksingenjörstaxan.
Hantlangnings- och därmed jämförliga kostnader, till vilka sökandena
icke nu ifrågasatt statsbidrag, inginge icke i det ovan angivna beloppet.
Till dessa senare kostnader torde intressenterna, därest företaget komme
till stånd, vara oförhindrade att framdeles i samband med statsunderstöd
till företagets genomförande bliva i tillfälle att erhålla understöd.

Länsstyrelserna hava under hänvisning till lantbruksingenjörernas yttrande
tillstyrkt bifall till ansökningen på sätt dessa föreslagit.

T ovannämnda framställning beträffande Nedre Olandsån bär i huvudsak
yttrats följande:

Omedelbart nedom den s. k. Övre Olandsån vidtoge en omkring 25 kilometer
lång sträcka av samma vattendrag, benämnd Nedre Olandsån, vilken
sträcka 1880—1881 och även sedermera varit föremål för upprensning, och
utvidgning. De sålunda utförda arbetena vore emellertid numera ej pa
långt när tillfredsställande för torrläggningen av omgivande marker. Beträffande
denna åsträcka gällde i detta hänseende samma förhållanden
som ifråga örn Övre Olandsån. Även bland markägarna omkring den
nedre delen av ån hade det därför varit ett länge närt önskemål att genom
reglering av densamma kunna undanröja de olägenheter, som åns
höga vattenstånd medförde för dessa marker. Emellertid hade det även
här stött på svårigheter för intressenterna att bekosta undersökningarna
för en sådan reglering. Så gott som samtliga de omkring 250 jordägare,
vilka skulle beröras av en sådan reglering, vore nämligen mindre jordbrukare,
för vilka utgifterna för en sådan undersökning i de flesta fall ansetts
allt för betungande. Skulle den av intressenterna i övre Olandsån
tillämnade regleringen komma till stånd, vore det emellertid uppenbart,
att den därigenom uppkommande hastigare avrinningen skulle medföra
högst betydande skadegörelse å markerna omkring Nedre Olandsån, därest
ej denna del av ån samtidigt reglerades. Det redan förefintliga starka
behovet av att sådana åtgärder vidtoges å den nedre delen av ån bleve
härigenom jin mer trängande och torde ej längre kunna avvisas.

De markområden, som genom en reglering av Nedre Olandsån skulle
tillskyndas båtnad, torde omfatta en areal av 2,400—2,800 hektar nästan
uteslutande åker och ängsmarker. Då kostnaden för denna åreglering
torde approximativt kunna beräknas till omkring 500,000 kronor, skulle

6

Kungl. May.ts proposition Nr 199-.

densamma sålunda utgöra endast omkring 200 kronor per hektar, ett belopp
som den genom företaget uppkommande båtnaden med största sannolikhet
tolde komma att avsevärt överstiga.

Länsstyrelsen i Uppsala län har efter remiss i skrivelse den 27 .januari
1930, under åberopande av sitt gemensamt med länsstyrelsen i Stockholms
län avgivna yttrande rörande Övre Olandsån, tillstyrkt bifall jämväl
till denna senare framställning.

Lantbrukstyrelsen har över båda ifrågavarande framställningar avgivit
infordrat utlåtande den 6 februari 1930. Häri anföres följande:

Fråga örn reglering av vattenståndet i Övre Olandsån med tillstötande
vattendrag hade tidigare varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband
med ansökning örn statsunderstöd för ändamålet. Sålunda beviljades
den 25 augusti 1864 lån av statsmedel med 137,500 riksdaler riksmynt
till genomförandet av en dylik reglering. Arbetet utfördes enligt av
Kungl. Maj:t fastställd plan och godkändes år 1870 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Ä det till företaget utanordnade statslånet erlades
sista annuiteten år 1903.

Vad beträffade Nedre Olandsån hade, så vitt lantbruksstyrelsen kunnat
utröna, fråga örn reglering av dess vattenstånd icke tidigare varit föremål
för Kungl. Majrts prövning.

Ovannämnda reglering av Övre Olandsån krävde utrivning av ett vattenverk
i åns nedre del. Däremot syntes ett utsträckande av arbetet till
Nedre Olandsån, eller vattendragets omedelbara fortsättning nedanför
berörda vattenverk, icke varit påkallad för genomförandet av sagda reglering.
Av i nu föreliggande ärenden avgivna yttranden syntes emellertid
framgå, att numera erforderliga regleringsarbeten inom det ifrågavarande
vattendragets övre del komme att direkt inverka på torrläggningsförhållandena
för markerna inom Nedre Olandsåns vattenområde. Jämväl
lantbruksstyrelsen vore av den uppfattningen, att från jordbrukssynpunkt
nödiga regleringsåtgärder inom Olandsåns övre och nedre del icke längre
torde kunna verkställas oberoende av varandra.

Genom sammanförande av ifrågavarande redan i och för sig betydande
regleringsföretag bildades ett torrläggningsprojekt av mycket stor omfattning.
I detsamma ingående marker kunde antagas komma att uppgå
till omkring 7,000 hektar och vattenavloppens sammanlagda längd till 90
å 100 kilometer. Antalet av regleringsarbetena berörda fastigheter torde
kunna uppskattas till omkring 450.

Åvägabringandet av en fullständig utredning angående företaget och
dess ekonomiska förutsättningar finge därför anses utgöra ett ortsintresse
av synnerlig vikt. Med hänsyn härtill oell då på grund av företagets
vidlyftiga utsträckning ett samgående mellan vederbörande intressenter
för bestridande av utredningskostnaderna näppeligen torde kunna åstadkommas,
funne lantbruksstyrelsen för sin del statens mellankomst i angivna
syfte kunna vara motiverad. Därest statsanslag för ändamålet beviljades,
torde därvid böra föreskrivas, att utlämnade medel skulle avräknas
å det statsbidrag, som framdeles till äventyrs kunde komma att
beviljas till företagets utförande. I likhet med vad tidigare i liknande
fall tillämpats, torde emellertid, såsom även i föreliggande framställningar
hade förutsatts, vederbörande intressenter böra själva bestrida kostnaderna
för erforderlig hantlangning och därtill hörande material.

7

Kungl. Majds proposition Nr 199.

Det statsbidrag, söm eventuellt kunde bliva anvisat för ändamålet, torde
sålunda böra avse enbart kostnaden för regleringsfrågans fullständiga
utredning vid syneförrättning enligt vattenlagen. I ärendets nuvarande
skick saknades givetvis säkra hållpunkter för exakt bestämmande av denna
kostnad. Enligt föreliggande framställningar hade densamma ansetts
kunna beräknas till 95,000 kronor. Lantbruksstyrelsen, som funne denna
beräkning hög, ansåge för sin del ifrågavarande kostnad, begränsad i enlighet
med vad ovan sagts till vederbörande förrättningsmän och gode
män tillkommande gottgörelse för syneförrättningen, kunna beräknas till
högst 60,000 kronor.

De statsmedel, som på grund av föreliggande framställningar kunde
bliva anvisade, torde böra ställas till länsstyrelsens i Uppsala län disposition,
och skulle länsstyrelsen äga att därav mot till länsstyrelsen avgiven
räkning till vederbörande förrättningsmän och gode män utbetala dem
tillkommande gottgörelse för syneförrättningen. Från de av företaget
berörda jordägarna torde till länsstyrelsen böra avlämnas ej mindre förbindelse
att anskaffa och bekosta ali för undersökningarna erforderlig liantlangning
och därtill hörande material än även till vederhäftigheten styrkt
borgen för återbetalning till statsverket av för syneförrättningen utbetalade
statsmedel, för den händelse nämnda förbindelse icke behörigen infriades
eller syneförrättningen genom intressenternas förvållande avbrötes,
innan densamma blivit slutförd.

Med anledning .av vad sålunda anförts hemställer lantbruksstyrelsen,
att Kungl. Majit måtte i proposition till riksdagen anhålla örn bemyndigande
att av statens avdikningsanslag för ifrågavarande ändamål och
på av lantbruksstyrelsen angivna villkor använda ett belopp av högst
60,000 kronor.

Statskontoret har, efter remiss, i yttrande den 21 februari 1930 anfört:

Då i detta fall syntes föreligga ungefär liknande omständigheter, som
föranledde 1928 och 1929 års riksdagar att i anledning av propositionerna
nr 99/1928 och 123/1929 medgiva, att vissa kelop]) av statens avdikningsanslag
finge användas för undersökning rörande reglering av vissa delar
av Lyckebyån i Blekinge län samt örekilsälven i Älvsborgs län och Kalix
älv i Norrbottens län, syntes ett dylikt medgivande böra utverkas i fråga
örn erforderlig utredning rörande reglering av Olandsån. Statskontoret,
som i avseende ä anslagsbeloppet och villkoren för dess åtnjutande anslöto
sig till vad lantbruksstyrelsen föreslagit, tillstyrkte alltså, att åtgärd
måtte vidtagas i enlighet med nämnda styrelses hemställan.

Torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos Departement»-mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter ••litlen.
och betesvall, kunna från statens avdikningsanslag understödjas medelst
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. Enligt kungörelsen den 11
juni 1926 (nr 257) angående villkoren för statsbidrag från statens avdik
ningsanslag skall — såsom första förutsättning för dylikt bidrag — förslag
till företagets utförande vara upprättat vid syneförrättning enligt
vattenlagen, varjämte beträffande företaget skall hava verkställts den
ytterligare utredning, varom lantbruksstyrelsen meddelar närmare före -

8 Kungl. May.ts proposition Nr lily.

skrifter. Ärendet prövas därefter av Kungl. Majit, som fastställer arbetsplanen.
Kungl. Majit kan därvid bevilja statsbidrag jämväl för ifrågakommande
undersökning oell syneförrättning jämte erforderliga kartor
och handlingar. För närvarande pläga kostnaderna såväl i berörda avseenden
som för hantlangning upptagas i den summa, som ligger till
grand för statsbidragets beräknande.

Ett anvisande av medel från statens avdikningsanslag i anledning av
förevarande framställningar innebär salunda ett frångående av gällande
bestämmelser. Bärande skäl synas emellertid föreligga för medgivande
av ett undantag i föreliggande fall. Såsom framgår av utredningen
kunna de nu ifrågasatta regleringarna, vilka torde böra verkställas i ett
sammanhang och behandlas såsom ett enda företag, antagas komma att
beröra jord med en sammanlagd areal av omkring 7,000 hektar och vattenavlopp
med en sammanlagd längd av mellan 90 till 100 kilometei. Antalet
jordägare i ett blivande företag kan uppskattas till mellan 400 och
500. Kommer företaget till stånd, lär det alltså bliva av betydelse för
en mycket stor bygd. På grand av det stora antalet intressenter och då
större delen av dem torde vara föga ekonomiskt bärkraftiga, äro utsikterna
ringa att en undersökning skall komma till stånd utan statens medverkan.
Jag förordar därför att, såsom jämväl tillstyrkts a\ samtliga
i ärendet hörda myndigheter, staten från avdikningsanslaget bereder medel
till utredningen i fråga. Denna bör utföras såsom syneförrättning
enligt bestämmelserna i vattenlagen.

Såsom lantbruksstyrelsen föreslagit böra intressenterna själva bestrida
kostnaderna för erforderlig hantlangning och därtill hörande material.
Statens bidrag, vilket bör avräknas å det anslag, som framdeles kan bliva
beviljat till företagets utförande, torde lämpligen bestämmas till det i
lantbruksstyrelsens framställning angivna, av statskontoret tillstyrkta
beloppet ö0,000 kronor.

Därest företaget icke kommer till utförande, torde laga synekostnaderna
uti nu ifrågavarande del böra stanna å statsverket. Avbrytes förrättningen
genom intressenternas förvållande, böra emellertid alla kostnader
för de utförda undersökningsarbetena bäras av intressenterna. Jämlikt
lantbruksstyrelsens förslag böra intressenterna förpliktas att avlämna
förbindelse beträffande bestridande av hantlangnings- och därmed förbundna
materialkostnader. För nämnda förbindelses infriande ävensom
för återbetalning av för undersökningen utanordnade statsmedel i händelse
av förrättningens avbrytande genom intressenternas förvållande synes
böra ställas borgen, och torde därvid kunna godkännas borgensåtagande
av hushållningssällskap eller annan dylik institution. Statsbidragets
utbetalande torde ske i den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta ordning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att av statens avdikningsanslag anvisa ett
belopp av högst 60,000 kronor såsom bidrag till bestridande av kostnaderna
för syneförrättning enligt vattenlagen för utredning rörande reglering
av övre Olandsån i Stockholms och Uppsala län samt Nedre Olandsån
i Uppsala län.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Rune Thygesen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

16k höft. (Nr 199.)

2