Kungl. Majlis proposition nr 18.

1

Tfr 18.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående garanti
för ett lån åt föreningen för bistånd åt vanföra
i Norrland; given Stockholms slott den 9
januari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför departementschefen,
statsrådet Lubeck:

Såsom redan omnämnts i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln,
punkt 74), har styrelsen för föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland, som
genom överenskommelse med Kungl. Maj:t av den 20 februari 1928 åtagit
sig att driva den blivande van f örean stalten i Härnösand, i skrivelse den 26
september 1929 gjort framställning örn åtgärder från statens sida för att
bereda föreningen medel till anskaffande av vissa inventarier samt till fyllnad
av driftkapital för nämnda anstalt.

Jag anhåller nu att få upptaga denna framställning till behandling och
vill då inledningsvis erinra om vissa omständigheter i samband med statsBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 15 käft. (Nr 18.) 71 so 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 1$.

makternas beslut beträffande berörda anstalt samt överenskommelsen med
föreningen.

Redan från början — se proposition den 22 februari 1927 nr 137 — utgick
man från att berörda anstalt lämpligen borde drivas av en enskild förening,
vare sig den sedan ett flertal år förefintliga föreningen för bistånd åt
vanföra i Norrland och Dalarne, i det följande benämnd Sundsvallsföreningen,
eller en nybildad förening. Yad angår de närmare villkoren härutinnan an
förde föredragande departementschefen i nämnda proposition bland annat,
att han icke ansåge anledning förefinnas till antagande, att statens bidrag
till anstaltens drift skulle behöva sättas nämnvärt högre än dylikt bidrag
till de redan förut befintliga vanföreanstalterna. Däremot höll departementschefen
före, att staten i varje fall borde bestrida viss del av kostnaden för
anskaffande av inventarier. Emellertid syntes frågan därom i sinom tid böra
bliva föremål för särskild utredning, vilken borde verkställas i samråd med
den förening, som kunde befinnas villig och lämplig att övertaga driften vid
anstalten.

I den skrivelse (nr 205 år 1927), vari riksdagen anmälde sitt beslut rörande
nyssnämnda proposition, framställde riksdagen icke någon erinran
mot de av departementschefen sålunda förordade riktlinjerna beträffande den
blivande anstaltens nyttjande och drift m. m.

Sedan Sundsvallsföreningen förklarat sig icke vara villig att omhänderhava
driften av vanföreanstalten samt i anledning därav den här ifrågavarande
föreningen ■— i det följande benämnd Härnösandsföreningen — bildats för
ändamålet, upptogos förhandlingar mellan representanter för sistnämnda förening
och för socialdepartementet. Dessa förhandlingar utmynnade i ett förslag
till överenskommelse mellan staten och föreningen örn driften och villkoren
därför. I 1928 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 67) yttrade
föredragande departementschefen örn det sålunda upprättade avtalsförslaget,
att däri bland annat avhandlades frågan örn ordningen för förvaltningen
av anstaltens område och byggnader ävensom frågan örn medverkan från
statens sida till anskaffande av nödiga inventarier m. m. samt örn underhållet
av det blivande inventariebeståndet. I överenskommelsen skulle däremot icke
avgöras, efter vilka grunder statsbidrag till själva driften skulle utgå, samt
ej heller spörsmålet örn statens medverkan för att redan från början uppbringa
föreningens rörelsekapital till nödig storlek. Dessa frågor vore bland
annat beroende av huruvida Härnösandsföreningen, såsom ställts i utsikt,
komme att få åtminstone i viss omfattning disponera över de Sundsvallsföreningen
tillhörande donationsmedlen. Departementschefen yttrade vidare,
att Härnösandsföreningens beslut att förklara sig villig att övertaga driften
av anstalten tillsammans med det föreliggande avtalsförslaget finge anses
innebära trygghet för att överenskommelse rörande anstaltens omhänderliavande
av föreningen kunde komma till stånd. I sin skrivelse i ämnet
(nr 5 A, punkt 53, år 1928) förklarade sig riksdagen lika med departementschefen
anse, att trygghet förefunnes för att avtal rörande anstaltens omhänderhavande
av Härnösandsföreningen kunde komma till stånd.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Sedan yttranden över avtalsförslaget inhämtats från vissa myndigheter
samt en del jämkningar vidtagits i förslaget, undertecknades detsamma av
representanter för föreningen, varefter överenskommelsen godkändes av
Kungl. Maj:t genom beslut den 10 februari 1928 och för statens räkning
undertecknades den 20 i samma månad. Överenskommelsens §§ 2 och 3,
vilka äro de, som här äro av betydelse, lyda på följande sätt.

§ 2.

För anskaffande av den första uppsättningen inventarier, läkarutensilier
och annan för vanföreanstalten erforderlig utrustning förbinder sig Kungl.
Maj:t och kronan dels att foga anstalt för tillhandahållande åt föreningen
senast under år 1929 av ett belopp av 175,000 kronor, dels ock att låta
föreningen av å fångvårdsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller annan statlig inrättning
bedriven tillverkning till lägsta möjliga pris erhålla möbler och andra
inventarier, i den mån berörda tillverkning icke tages i anspråk för statens
eget behov, ävensom att låta föreningen till högst självkostnadspris — under
förutsättning att transportkostnader eller andra utgifter icke förorsakas
statsverket — bekomma utrustningsföremål (exempelvis sängar o. dyl.) från
staten tillhörande förråd, i den mån av vederbörande myndighet så finnes
lämpligen kunna ske.

Underhållet av vad sålunda under kronans medverkan anskaffats har föreningen
att ombesörja.

§ 3.

Föreningen — vilken utav det för anstaltens drivande erforderliga rörelsekapital,
av föreningen beräknat till vid pass 250,000 kronor, anser sig för
närvarande hava säker utsikt att vid tiden för anstaltens trädande i verksamhet
(omkring årsskiftet 1930—1931) såsom rörelsekapital disponera dels
egna medel av natur att kunna användas såsom dylikt kapital och dels lånemedel
till ett sammanlagt belopp av omkring 85,000 kronor och vilken givetvis
skall vinnlägga sig örn att snarast möjligt vinna ökning av sistnämnda
belopp — har att inom erforderlig tid före anstaltsdriftens upptagande hos
chefen för socialdepartementet med redogörelse för sitt dåvarande rörelsekapitals
storlek och sammansättning göra den framställning, som förhållandena
må påkalla; och vill Kungl. Majit i anledning av denna framställning
undersöka, huru eventuellt förefintlig brist i det nödiga rörelsekapitalet må
kunna fyllas eller andra åtgärder vidtagas av beskaffenhet att ekonomiskt
möjliggöra driftens igångsättande.

Frågan örn grunder för statsbidrag för anstaltens drift behandlades
icke i överenskommelsen. Denna fråga har emellertid berörts i statsverkspropositionen
för innevarande år. Vid behandlingen av spörsmålet om
anslag till statsbidrag till kliniker vid vanföreanstalter yttrade jag nämligen
(femte huvudtiteln, sid. 343), att medicinalstyrelsen vid sina kalkyler för anslaget
utgått från att Härnösandsanstalten skulle i avseende å bidragens
storlek i allo likställas med de nu befintliga anstalterna, att enligt vad
jag inhämtat denna uppfattning delades av ledningen för anstalten samt
att även jag vore av samma mening.

Vidare får jag här erinra örn att Kungl. Majit — i anslutning till den i
§ 2 i överenskommelsen av Kungl. Majit gjorda utfästelsen att tillhandahålla
föreningen visst belopp för anskaffande av inventarier m. ra, —•

4

Kungl. Majus proposition nr 18.

för sådant ändamål dels genom resolution den 31 mars 1928 tillerkänt
Härnösandsföreningen ett belopp av 125,000 kronor av behållningen från
ett samma dag medgivet penninglotteri, dels och genom brev den 15
november 1929 bemyndigat medicinalstyrelsen att av barnförlamnings-och
vanföref ondens medel till föreningen utbetala ett belopp av 50,000
kronor.

Såsom inledningsvis anförts begär föreningen nu i förevarande framställning
hjälp såväl till fyllnad av driftkapitalet som till erhållande av
felande medel för inköp av inventarier. Det belopp, som anses erforderligt
i sistnämnda hänseende utöver den summa av tillhopa 175,000
kronor, som föreningen, enligt vad nyss anförts, redan erhållit, utgör

50,000 kronor. Den behövliga fyllnaden i driftkapital har föreningen
uppskattat till 150,000 kronor. Sammanlagt anhåller föreningen alltså,
att 200,000 kronor måtte i någon form ställas till dess förfogande.

Vad först angar frågan örn det erforderliga rörelsekapitalet anför föreningen
i sin skrivelse, att föreningen efter noggrant övervägande och
nära samråd med personer med mångårig erfarenhet från arbete i ledande
ställningar inom andra svenska vanförevårdsföreningar och deras anstalter,
särskilt föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm och den
till densamma slutna anstalten, kommit till den uppfattningen, att det i
nyssnämnda överenskommelse såsom erforderligt rörelsekapital uppskattade
beloppet av 250,000 kronor näppeligen kunde anses vara för högt. Rörande
de grunder, på vilka föreningen kommit till denna uppskattning,
torde jag få hänvisa till berörda skrivelse och vill här endast nämna,
att föreningen utgått från en jämförelse med Stockholmsanstalten och
därjämte tagit hänsyn till de särskilda omständigheterna i föreliggande
fall. Till stor del beror behovet av driftkapital därpå, att statsbidragen
till driften liksom även landstingsbidragen inflyta först kvartalsvis i efterskott.

Vidare har föreningen beräknat att vid tiden för anstaltsverksamhetens
upptagande äga ett fritt rörelsekapital av 75,000 ä 80,000 kronor. I
denna summa ingå även de för dylikt ändamål användbara tillgångar,
som föreningen beräknar att få övertaga från Sundsvallsföreningen. I anledning
av vad som i § 3 av överenskommelsen anförts därom att föreningen
hade att vinnlägga sig örn att snarast möjligt vinna ökning av sitt
rörelsekapital har föreningen anfört, att föreningen sökt göra vad på föreningen
därutinnan ankomme men dittills dock icke lyckats ernå dylik
ökning eller ens någon säkrare utsikt därtill. Av det erforderliga rörelsekapitalet
å 250,000 kronor skulle alltså alltjämt återstå att anskaffa ett
belopp av 175,000 ä 170,000 kronor. Emellertid har föreningen framhållit
dels att den i sitt handhavande av anstaltsdriften självfallet korinne
att iakttaga all möjlig sparsamhet och försiktighet i fråga örn utgifter,
dels ock att förhoppning syntes kunna hysas örn att föreningens ekonomi
med tiden skulle stärkas genom rikligare inflytande medlemsavgifter, gåvor

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

5

m. m. Med hänsyn härtill har föreningen funnit sig berättigad antaga,
att den nied ett till 150,000 kronor begränsat tillskott från statens sida
skulle kunna nöjaktigt ombesörja vanföreanstaltens drift.

Vidkommande härefter framställningen, i vad den avser erhållande av
bidrag av staten -— utöver redan erhållet belopp av 175,000 kronor —
till en första utrustning av anstalten, framhåller föreningen, att under
de med de sakkunniga å vanförevårdens område hållna överläggningarna
i stor utsträckning post för post genomgåtts de olika grupperna av utrustningsföremål
i ändamål att med iakttagande av all återhållsamhet
beräkna nödiga belopp för förvärvande av dylika föremål i erforderlig omfattning.
Såsom resultat av dessa undersökningar hade framgått, att för
ändamålet med sannolikhet krävdes ett totalbelopp av inemot 250,000
kronor.

Utöver förenämnda belopp av 175,000 kronor skulle alltså enligt föreningen
erfordras omkring 75,000 kronor. Med hänsyn till de föreningen
enligt § 2 i överenskommelsen tillerkända förmånerna att få på
billigt sätt förvärva en del utrustningsföremål ävensom till skyldigheten
för föreningen att alltifrån början i möjligaste omfattning inskränka utgifterna
för anstalten har föreningen dock funnit sig icke behöva ifrågasätta
större ytterligare belopp än 50,000 kronor.

I fråga örn sättet för tillhandahållande av det äskade beloppet har föreningen
anfört, att framställning örn anslag å riksstaten knappast borde
i första rummet ifrågakomma. En annan utväg vore, att föreningen upptoge
lån å berörda belopp samt att, eftersom föreningen saknade möjlighet
att för ett dylikt lån ställa särskild säkerhet, staten iklädde sig
garanti för lånets amortering och förräntning. Denna utväg skulle emellertid
medföra ett belastande av föreningens ekonomi, som bestämt syntes
böra örn möjligt undvikas. Däremot ansåge föreningen, att det icke borde
möta betänkligheter att anvisa beloppet att utgå av behållningen från något
av Kungl. Majit medgivet penninglotteri.

I utlåtande den 29 oktober 1929 har medicinalstyrelsen yttrat sig över
Härnösandsföreningens ifrågavarande framställning. Yad angår storleken
av det erforderliga rörelsekapitalet har medicinalstyrelsen i detta utlåtande
— efter en detaljerad utredning, rörande vilken jag torde få hänvisa till
utlåtandet — förklarat sig anse föreningens beräkning kunna godtagas.
Medicinalstyrelsen har alltså ansett föreningen vara i behov av ytterligare
medel för ifrågavarande ändamål till det av föreningen angivna beloppet
av 150,000 kronor. I samband härmed har medicinalstyrelsen anfört
följande.

Det vore emellertid att märka, att föreningen vore i behov av medel till
nämnda belopp för att gälda löpande utgifter allenast i avbidan på att däremot
svarande inkomster inflöte. Med hänsyn därtill ansåge styrelsen, att,
därest det för ändamålet behövliga beloppet skulle anskaffas åt föreningen

6

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

genom statens försorg, detta icke borde ske genom att anslag för ändamålet
beviljades, vilket jämväl på grund av konsekvenserna för andra statsunderstödda
anstalters vidkommande finge anses vara olämpligt. Medel för
ändamålet borde i stället beredas föreningen antingen så, att föreningen erhölle
andel av lotterimedel till ifrågavarande belopp, eller så, att staten gåve
möjlighet för föreningen att mot billig ränta upplåna beloppet. Då den
fastighet, i vilken föreningens verksamhet komme att drivas, torde förbliva
statens egendom och föreningen vid sådant förhållande icke bleve i tillfälle
att inteckna fastigheten, skulle dess möjligheter att utan statens garanti erhålla
ett fördelaktigt lån bliva betydligt beskurna. Örn föreningen skulle
hänvisas att genom lån anskaffa kapitalbeloppet i fråga, förelåge därför viss
anledning, att staten garanterade ett dylikt lån. I händelse statens garanti
skulle ställas för berörda lån, torde föreningen hava utsikt att exempelvis
ur pensionsförsäkringsfonden erhålla lån på fördelaktigare villkor.

Vad angår frågan örn ytterligare statsbidrag för anskaffning av inventarier
har medicinalstyrelsen funnit sig icke böra göra någon erinran mot
det av föreningen beräknade totala utgiftsbeloppet, liksom ej heller mot
storleken av det nu begärda bidraget. Styrelsen har också förklarat sig
anse, att staten, som ställt till förfogande i övrigt erforderliga medel för
anstaltens inventarieutrustning, borde medverka till anskaffningen av det
felande beloppet, dock utan att för ändamålet bevilja anslag av statsmedel.
Styrelsen har i stället tillstyrkt enahanda utvägar för dylik medverkan,
som styrelsen förordat i fråga örn anskaffning av rörelsekapitalet.

Statskontoret har i utlåtande den 16 november 1929 framhållit, att det
för anstaltens första utrustning ifrågasatta ytterligare statsbidraget å 50,000
kronor syntes — i likhet med ett belopp å 125,000 kronor, som tidigare
anvisats för samma ändamål — kunna utgå av behållningen å något med
Kungl. Maj:ts tillstånd anordnat penninglotteri. Däremot syntes den
summa, föreningen'' ansåge sig behöva såsom förstärkning av sitt rörelsekapital,
böra anvisas i sådan form, att föreningen själv finge stå i ansvar
för dess förräntande och återgäldande. Statens medverkan vid anskaffandet
av sagda kapitalförstärkning syntes därför kunna inskränka sig
till tecknande av garanti för det lån, föreningen enligt vad medicinalstyrelsen
antytt kunde erhålla från pensionsförsäkringsfonden. Därest anordning
av sistnämnda slag funnes böra vidtagas, torde statskontoret böra
erhålla bemyndigande att teckna erforderlig garantiförbindelse, sedan hos
riksdagen utverkats bemyndigande för riksgäldskontoret att i fall av behov
infria nämnda förbindelse.

Såsom jag redan i statsverkspropositionen i förut angivet sammanhang
framhållit, anser jag Härnösandsföreningens framställning i båda nu förevarande
hänseenden böra tillmötesgås. Detta synes böra följa redan av
den ställning, som statsmakterna från början intagit till frågan örn sättet
för drivande av ifrågavarande anstalt. Det innebär otvivelaktigt väsentliga
fördelar såväl för det allmänna som för vanförevården, att anstalten drives

:

Kungl. Majus proposition nr 18.

av en enskild förening. I den mån dennas resurser uppenbart, trots
gjorda bemödanden, äro otillräckliga, synas alltså statsmakterna ytterligare
böra träda emellan. I fråga örn storleken av det nu begärda beloppet
bär jag i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna funnit de framlagda
kalkylerna samt de skäl, som i övrigt anförts, böra godtagas.

Vad angår sättet för statens medverkan vill jag till en början framhålla,
att jag, i anslutning till den uppfattning som uttalats såväl av
föreningen som av medicinalstyrelsen och statskontoret, ansett det mindre
lämpligt att av riksdagen begära anslag för ändamålet. Yad sedan beträffar
valet mellan i övrigt föreslagna utvägar, nämligen dels statsgaranti
för ett lån, som föreningen skulle upptaga och som föreningen eljest icke
kan erhålla, eftersom anstalten och dess område äro statens egendom och
alltså icke kunna av föreningen intecknas, dels ock anvisande av lotterimedel,
har jag funnit skillnad böra göras beträffande de båda ändamål, för vilka
bidrag ifrågasatts. Det felande beloppet till inventarieanskaffning torde,
enligt vad jag inhämtat vid samråd med chefen för handelsdepartementet,
kunna, på sätt redan i viss utsträckning ägt rum beträffande medel för
samma ändamål, anvisas på sistnämnda väg.

I fråga däremot örn den erforderliga fyllnaden i rörelsekapital tillstyrker
jag, i likhet med statskontoret och på av nämnda ämbetsverk anförda
skäl, att staten ikläder sig garanti för ett av föreningen upptaget lån på

150,000 kronor. Då med en sådan garanti lån torde — närmast från
pensionsförsäkringsfonden — kunna erhållas på förmånliga villkor, synes
en dylik lösning icke behöva i allt för hög grad tynga föreningens
ekonomi. Detta förslag kan icke heller sägas innebära någon nyhet.
Riksdagen har under senare år flera gånger lämnat medgivande till att
statlig garanti finge ställas för lån till allmännyttiga ändamål i sådana
fall, då tillgångar, ägnade att tjäna som lånesäkerhet, icke funnits tillgängliga.
Sålunda har 1929 års riksdag (proposition nr 68, riksdagens
skrivelse nr 53) lämnat dylikt medgivande beträffande ett lån å 450,000
kronor, avsett att upptagas av Byske och Aby älvars flottningsförening.

För ställande av den här ifrågasatta statsgarantien bör givetvis riksdagens
medgivande utverkas. Det torde böra överlämnas åt Kungl. Majit
att sedermera bestämma de villkor och former, varunder garantien skall
lämnas. Därest riksdagen bifaller förevarande förslag, torde statskontoret
böra erhålla bemyndigande att teckna den erforderliga garantiförbindelsen.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen, att

dels medgiva, att Kungl. Majit må förbinda svenska
staten att ikläda sig garanti för ett amorteringslån å högst

150,000 kronor, som till av mig här angivet ändamål kan
komma att av föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland
upptagas;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

dels och bemyndiga riksgäldskontoret att i fall av behov
infria nämnda förbindelse.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr , 1930.