Kungl. Maj-.ts proposition nr 161.
1
Nr 161.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lån till
främjande av bostadsproduktionen; given Stockholms
slott den 14 februari 1930.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härigenom föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Lubeck.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 77—81, anmälde jag
en den 24 september 1929 dagtecknad framställning från statens byggnadsbyrå
angående anslag till byrån för budgetåret 1930/1931. Jag omnämnde därvid,
att byggnadsbyrån i en senare skrivelse av den 12 december 1929 jämväl
gjort framställning örn att till beredande av nya lån ur statens bostadslånefond
måtte få av de till fonden inflytande amorteringarna och räntorna för
åren 1929 och 1930 disponeras ett belopp av högst 3,000,000 kronor för budgetBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 128 haft. (Nr 161.) 405 30
2
Kungl. Majus proposition nr 161.
året 1930/1931. I anledning därav anförde jag, att jag ännu icke varit i tillfälle
att fatta ståndpunkt till frågan om anvisande av nya medel till fortsättande
av ifrågavarande låneverksamhet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga detta spörsmål.
Tidigare Härvid vill jag till en början i korthet erinra örn de senare årens statsåtåt
g arder, gärder på området.
Stats&tgärder I 1922 års proposition angående lån till främjande av bostadsproduktionen
1920—1929. (nr ^28 s^- 2) lämnades en sammanfattande översikt över de åtgärder, som
från statens sida vidtagits under åren 1920 och 1921 för att genom direkt ekonomiskt
stöd främja bostadsproduktionen. Motsvarande redogörelser för de därefter
följande åren hava lämnats i propositionerna i ämnet för åren 1923 (nr 62
sid. 2), 1924 (nr 68 sid. 2), 1925 (nr 202 sid. 2), 1926 (nr 153 sid. 2), 1927
(nr 107 sid. 2), 1928 (nr 84 sid. 2) och 1929 (nr 217 sid. 2).
Till dessa redogörelser tillåter jag mig nu hänvisa.
1929 års riks- År 1929 medgav riksdagen (skrivelse nr 235) i anledning av Kungl. Maj:ts
^kungörelse^ Proposition nr 217, att för år 1930 finge, till beredande av nya lån ur statens
bostadslånefond, av de till fonden inflytande amorteringarna och räntorna för
år 1929 disponeras ett belopp av högst 3,000,000 kronor.
För bostadslånefondens bildande och ökning ställdes under åren 1920—1924
till förfogande sammanlagt 55,500,000 kronor. För åren 1925, 1926 och 1927
ställdes sedermera till förfogande för det förstnämnda året 8,000,000 kronor
samt för de båda senare åren, i den mån angivna medel därtill kunnat förslå,
8,000,000, respektive 6,000,000 kronor. Det för år 1926 verkligen disponibla
beloppet kom att uppgå till 6,900,000 kronor. För år 1928 ställdes till förfogande
6,000,000 kronor, för år 1929 2,000,000 kronor och för år 1930, såsom
nyss nämnts, 3,000,000 kronor. För åren 1920—1930 hava sålunda gjorts
disponibla för utlåning ur bostadslånefonden sammanlagt 89,400,000 kronor.
Härav har emellertid en del utgjorts av amorteringar å tidigare beviljade lån
ur fonden. Jämväl må nämnas, att år 1923 ett belopp av 3,000,000 kronor
enligt riksdagens medgivande fick disponeras för beredande av extra statsbidrag.
Beloppet, som utgick av byggnadsskattemedel, användes till avskrivningar
å lån ur bostadslånefonden, och de icke fullt 3,000,000 kronor, som sålunda
tillfördes fonden, utlånades samma år på nytt. Samtliga åv bostadslånefonden
disponerade medel hava erhållits såsom lån från rusdrycksmedelsfonden.
Med avseende å de för år 1930 disponibla lånemedlen hava bestämmelser
meddelats i kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 127) angående lån ur statens bostadslånefond.
Bestämmelserna ansluta sig till föreskrifterna i 1928 års motsvarande
kungörelse (nr 192), för vilkens huvudsakliga innehåll redogörelse
lämnades i 1929 års proposition i ämnet (nr 217).
Här må lämnas en översikt av de viktigare bland de föreskrifter, vilka gälla
i förevarande avseende.
Lån ur bostadslånefonden kan lämnas för bostadsbyggande i stad, köping
eller annat samhälle, där större bostadsbrist förefinnes eller sådant stafsund^-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
stöd av andra omständigheter är särskilt påkallat. Lån må tillgodokomma
kommun eller, under förmedling av särskild låneförmedlare, bolag, förening,
stiftelse eller enskild person för uppförande av bostadshus, innehållande en eller
flera lägenheter. Lånen skola så fördelas, att därigenom särskilt främja^ företag
äv direkt allmännyttig natur eller med anordningar, som avse att bereda den
boende äganderätt eller annan stadigvarande rätt till bostaden (kommunala
eller halvkommunala företag, kooperativa företag, egnahemsföretag eller liknande).
Låneförmedlare må vara vederbörande kommun samt bolag, förening
eller stiftelse, som Kungl. Majit lämnat tillstånd därtill.
Lån må ej, med mindre Kungl. Majit på synnerliga skäl lämnar tillstånd
därtill, utgå för större lägenheter än örn tre rum och kök eller, där fråga är örn
egnahemsbyggnad innehållande allenast en lägenhet, om fyra rum och hök.
Lån må ej överstiga femtio procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden
däri ej inberäknad, och får — med iakttagande av nyssnämnda belåningsgräns
— utgå med högst åttatusen kronor för lägenhet. Inteckning, som lämnas så-i
som säkerhet för lån, skall ligga inom sjuttiofem procent eller, där fråga är örn
stenhus inom stads planlagda område, inom åttio procent av den belånade egendomens
värde, i båda fallen med den jämkning av procentsatsen, som kan betingas
av intecknings avrundning till helt hundratal kronor.
Låneförmedlare må ej av byggnadsföretagare betinga sig strängare lånevillkor,
än som gälla i fråga örn förmedlarens förbindelse mot staten. Härutinnan
göres dock beträffande enskilda låneförmedlare undantag för de bidrag
till förvaltningskostnader och till täckande av förluster, som förmedlaren efter
Kungl. Majits medgivande må kunna betinga sig av företagaren. I intet fall
må låneförmedlare av företagaren mottaga sådan säkerhet för lånet, att den
sistnämnde förhindras att i skälig omfattning för byggnadsföretaget upptaga
annat byggnadslån med förmånsrätt framför förmedlarens fordran.
Lån löper med fem procent ränta från lyftningsdagen och såsom amorteringslån
med amortering från och med ingången av kalenderåret näst efter det,
då lånet utlämnats. Amorteringen jämte ränta å oguldet lånebelopp utgöres
genom en annuitet av tillhopa sex och en halv procent.
Ansökningar örn lån skola ställas till Kungl. Majit och varje år senast den
1 november ingivas till statens byggnadsbyrå, som har att till Kungl. Majit
inkomma med förslag till fördelning av lånemedlen.
Under erinran att särskilda redogörelser för användningen av tillgängliga Användningen
medel för beredande av lån ur statens bostadslånefond m. m. för åren 1920—
1929 varit fogade till respektive propositioner i förevarande ämne (1921 nr
357 sid. 6, 1922 nr 228 sid. 4, 1923 nr 62 sid. 3, 1924 nr 68 sid. 3, 1925 nr 202
sid. 4, 1926 nr 153 sid. 4, 1927 nr 107 sid. 4, 1928 nr 84 sid. 4 och 1929 nr 217
sid. 4) övergår jag nu till en redogörelse för dispositionen av 1930 års lånemedel.
I skrivelse den 15 november 1929 framlade byggnadsbyrån förslag till fördelning
av då disponibla medel, vilka utgjordes dels av det för året 1930 an
-
av 1930 års
lånemedel.
4
Kungl. Majus proposition nr 161.
visade beloppet 3,000,000 kronor, dels av uppkommen besparing å tidigare beviljade
lån till ett beräknat belopp av 523,700 kronor eller sammanlagt 3,523,700
kronor.
Vid ansökningstidens utgång den 1 november 1929 hade förelegat ansökningar
från det antal låneförmedlare och till de belopp, som i följande förteckning
angivas. I densamma angivas tillika de belopp, vilkas beviljande byrån i
sitt förslag förordat.
Lånesökande |
Sökt belopp kronor |
Av byggnads-byrån föresla-get belopp kronor |
14 städer ......... |
1,716,775 |
1,505,500 |
3 köpingar................. ..... . ........ |
76,395 |
29,700 |
1 landskommun.............................................................. |
7,700 |
3,700 |
5 enskilda låneförmedlare.................... ..... |
4,320,000 |
1,982,500 |
1 enskild person ............................................................... |
6,000 |
— |
Summa |
6,126,870 |
3,521,400 |
Rörande de grundsatser, som varit vägledande vid förslagets upprättande,
anförde byrån i sistnämnda skrivelse följande.
Vid prövningen av ansökningarna och uppgörande av förslag till fördelning
av tillgängliga medel hade jämlikt kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 127) hänsyn
i främsta rummet tagits till inom respektive kommun förefintlig bostadsbrist,
och hade kännedom därom vunnits icke blott genom ansökningshandlingarna
utan även genom från socialstyrelsen inhämtade uppgifter.
I likhet med vad som tillämpats under föregående år, hade såsom »eget hem»
ansetts sådan byggnad, som utom bostad för ägaren, innehölle ytterligare en
lägenhet, avsedd för uthyrning. Byggnad, innehållande tre eller flera lägenheter,
ävensom mindre byggnad, i vilken ägaren icke skulle hava sin bostad,
hade betraktats såsom hyreshus.
På grund av den i förenämnda kungörelse givna föreskriften, att lånen skulle
så fördelas, att därigenom särskilt främjades företag av direkt allmännyttig
natur eller med anordningar, som avsåge att bereda den boende äganderätt eller
annan stadigvarande rätt till bostaden, hade vid förslagets uppgörande lån
företrädesvis föreslagits åt egnahemsföretag och kooperativa bostadsföretag.
De hyreshus, för vilka lån föreslagits skola utgå, vore endast sådana byggnader,
som innehölle tre mindre lägenheter och som sålunda kunde anses stå
på gränsen till egna hem.
Med hänsyn till av 1926 års riksdag gjorda uttalanden hade byggnadsbyrån
ansett sig böra i vissa fall föreslå en rätt så betydande reduktion av de avsevärda
belopp, som av enskilda låneförmedlare begärts för den kooperativa
byggnadsverksamheten.
I överensstämmelse med de principer, som tillämpats vid fördelningen av de
närmast föregående årens lånemedel, hade byggnadsbyrån vid fördelningen av
1930^ års medel med hänsyn till nu rådande lägre byggnadskostnad icke ansett,
att lån borde utgå med den fastställda högsta procenten av byggnadskostnaden
utan att lånesumman borde kunna begränsas till omkring 35 % av nämnda
kostnad.
Den 6 december 1929 lämnade Kungl. Maj:t jämlikt 1929 års kungörelse på
därom gjorda och av byggnadsbyrån med utlåtanden överlämnade ansökningar
Kungl. Majlis proposition nr 161.
5
följande enskilda sammanslutningar tillstånd att förmedla lån ur statens bostadslånefond
av 1930 års lånemedel, nämligen: föreningen Bromma trädgårdar
u. p. a., hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.,
Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a., Stuvsta fastighetsägareförening
u. p. a. och bostadsföreningen Örebro u. p. a. De villkor, som därvid
uppställdes, ansluta sig i huvudsak till de betingelser, som i brev den 26 mars
1926 fastslogos för omförmälda förbund vid meddelande av tillstånd för förbundet
att förmedla lån ur bostadslånefonden av 1926 års lånemedel. Till sistnämnda
betingelser, som äro intagna å sid. 9 i propositionen nr 107 till 1927
års riksdag, ber jag här att få hänvisa.
Samma dag, den 6 december 1929, fattade Kungl. Majit beslut rörande
byggnadsbyråns förslag till lånemedlens fördelning. Med bifall till byggnadsbyråns
förslag beviljade Kungl. Majit sålunda genom brev nämnda dag vissa
låneförmedlare lån ur statens bostadslånefond att i enlighet med bestämmelserna
i nyssnämnda kungörelse utgå med högst angivna belopp, under förutsättning
beträffande kommun att, därest jämlikt bestämmelserna i § 74 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad eller § 73 i förordningen
av samma dag örn kommunalstyrelse på landet så erfordrades, kommunen
erhölle Kungl. Majits tillstånd till lånets upptagande. Brevet innefattade
tillika föreskrift örn de slag av byggnadsföretag, till vilka lånen i huvudsak
skulle utgå. De sålunda beviljade lånen voro följande.
Städer: |
Kronor |
Kronor |
||
Eskilstuna |
för |
enskilda egnahem sbyggnader............... |
129,900 |
|
» |
enskilt hyreshus ................................... |
10,500 |
140,400 |
|
Gävle |
2> |
av fonden för större arbetarbostäder |
uppförda |
60,000 |
Göteborg |
» |
enskilda egnahemsbyggnader ............. |
86,500 |
|
Halmstad |
» » ........... |
56,300 |
||
kooperativa byggnadsföretag.............. |
12,700 |
69,000 |
||
Landskrona |
> |
enskilda egnahemsbyggnader .............. |
150,000 |
|
Malmö |
» |
kooperativa byggnadsföretag................. |
465,000 |
|
Norrköping Nyköping |
» » ................. enskilda egnahemsbyggnader .............. |
192,500 29,100 |
||
Söderhamn |
» » .............. |
120,400 |
||
Södertälje |
s- |
enskild egnahemsbyggnad .................. |
4,000 |
|
Uppsala |
» |
enskilda egnahemsbyggnader .............. |
6,000 |
|
Vänersborg |
» |
» % ............ |
50,000 |
|
» |
kooperativt byggnadsföretag.............. |
33,600 |
83,600 |
|
Västerås |
» |
enskilda egnahemsbyggnader .............. |
70,000 |
|
Östersund |
» |
» » .............. |
Kronor |
29,000 1,505,500 |
6
Kungl. Majus proposition nr 161.
1929 års riksdags
beslut om
ordnande av
viss bostadskredit.
Köpingar:
Kronor
Björkhamre för enskilda egnahemsbyggnader .............................. 18,200
Nynäshamn » » » 11,500
Kronor 29,700
Landskommun:
Backa socken för enskild egnahem sbyggnad................................ 3,700
Kronor 3,700
Enskilda låneförmedlare:
Föreningen Bromma trädgårdar u. p. a. för egnahemsbygg
nader.
.............................................................................................. 65,000
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a.
för kooperativa byggnadsföretag i Stockholm 835,000
» » » » Göteborg 200,000
» » » ■ » Halmstad ...... 168,000
''» » . » » Västerås......... 94,500
Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. för kooperativt
byggnadsföretag ....................... .............................................
Stuvsta fastighetsägareförening u. p. a. för egnahemsbyggnader
Bostadsföreningen Örebro u. p. a. för kooperativt byggnadsföretag
...........................................................................................
Kronor
1.297.500
500,000
50.000
70.000
1.982.500
Sammanfattning:
Städer ..............................
Köpingar ........................
Landskommun ..............
Enskilda låneförmedlare
........................ 1,505,500
.......................... 29,700
.......................... 3,700
......................... 1,982,500
Summa kronor 3,521,400
Vidare bemyndigade Kungl. Majit i brevet statens byggnadsbyrå att efter
framställning av vederbörande låneförmedlare, med iakttagande av vissa villkor,
i särskilda fall överflytta för visst slag av byggnadsföretag beviljat lån till
annat slag av byggnadsföretag.
I detta sammanhang får jag vidare erinra, att Kungl. Majit genom proposition
nr 214 föreläde 1929 års riksdag förslag till förordning örn svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar m. m. Detta förslag avsåg att
på ett stadigvarande sätt tillgodose behovet av primär- och sekundärkredit för
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
egnahem samt av sekundärkredit till bostadskooperationen och för övriga bostadsfastigheter
i städer och andra tätare bebyggda samhällen. Kreditbehovet
skulle enligt förslaget tillgodoses genom inrättandet av en ny kreditorganisation
för bostadsbelåning, som skulle utgöras av en sammanslutning av låntagarna
själva och alltså, ehuru organiserad under statlig medverkan, vara en enskild
kreditinrättning.
Under hänvisning härtill anförde jag i förenämnda proposition nr 217 till
sistnämnda års riksdag bland annat följande.
Det av kristidsförhållandena föranledda extraordinära behovet av bostadsproduktion
syntes dåmera vara praktiskt taget tillfredsställt, och de kreditbehov,
som det gällde att tillgodose, kunde sägas vara av mera normal karaktär.
Beträffande hyreshus i allmänhet syntes en direkt statlig kreditgivning icke
behöva ifrågakomma, och även vad bostadsegnahemmen och bostadskooperationen
anginge syntes utvecklingen hava lett därhän, att kreditförhållandena
borde kunna i största utsträckning ordnas utan statens direkta långivning. Det
normala kreditbehov, som sålunda förefunnes, syntes kunna tillgodoses genom
den nya organisationen. Den genom bostadslånefonden bedrivna verksamheten
syntes" därför böra avvecklas. Emellertid vore det tydligt, att den nya organisationen
icke kunde omedelbart komma i funktion. Även örn åtgärder för organisationens
bildande vidtoges redan under år 1929, kunde det icke antagas, att
densamma bomme att erhålla någon egentlig omfattning förrän tidigast under
år 1930. Den kunde därför i endast ringa utsträckning bliva av betydelse för
byggnadsverksamheten under sistnämnda år. I den mån behov under samma
år förelåge av understöd för denna byggnadsverksamhet, kunde detsamma således
icke tillgodoses genom den föreslagna organisationen.
I sin i anledning av sistnämnda proposition avlåtna skrivelse nr 235 åberopade
riksdagen vad jag sålunda anfört.
Sedermera biföll riksdagen i skrivelse den 4 juni 1929 i huvudsak Kungl.
Maj:ts proposition nr 214, varefter Kungl. Majit genom beslut den 3 augusti
1929 (nr 256) utfärdade förordning om Svenska bostadskreditkassan och örn
bostadskreditföreningar. Därefter har på därom i förordningen föreskrivet
sätt interimistisk styrelse utsetts för nämnda kassa.
1 skrivelse den 12 december 1929 har statens byggnadsbyrå, såsom jag förut Förslag om
erinrat, framlagt förslag i fråga om beredande av medel för lån ur statens bostädslånefond
för år 1931.
I skrivelsen berör byrån till en början frågan om behovet av fortsatta åt- Statens
gärder från statens sida för förbättrande av läget på bostadsmarknaden och 5S8"a 8
anför därvid inledningsvis följande.
Frågan örn långivningen ur nämnda fond hade under de senare åren kommit
att bedömas ur något ändrade sjmpunkter mot de ursprungliga. När fonden inrättades
år 1920, åsyftades därmed allenast att främja den bostadsproduktion,
som påkallades med hänsyn till då rådande kristidsförhållanden på bostadsmarknaden.
Efter hand och i den mån som bostadsbristen minskats eller i vissa
orter övervunnits, hade emellertid långivningen kommit att tjäna kreditändamål
av beskaffenhet att böra fyllas genom anordningar av stadigvarande natur.
Alltsedan år 1926 — då jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande sakkunniga till -
8
Kungl. Majus proposition nr 161.
kallades inom socialdepartementet för att verkställa utredning om anordningar
för tillgodoseende av detta kreditbehov — hade byrån givit uttryck åt uppfattningen,
att långivningen i fråga borde fortgå, intill dess andra anordningar
av stadigvarande natur träffats, som vore ägnade att tillgodose motsvarande
kreditbehov, nämligen företrädesvis behovet av kredit för bostadskooperationen
samt för bostadsegnahem i städer och stadsliknande samhällen. När denna nya
situation inträdde, borde långivningen ur bostadslånefonden avvecklas.
Att de av byggnadsbyrån sålunda framförda synpunkterna även vunnit
Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande syntes framgå av lånefrågans behandling
vid 1929 års riksdag, vid vilken, bland annat, spörsmålet örn sekundärkreditens
stadigvarande ordnande erhållit sin lösning.
Byggnadsbyrån anför härefter, att byrån, som icke haft anledning att frångå
sin tidigare uppfattning örn förutsättningarna för den statliga långivningens
avveckling, ansett sig böra i första hand söka utröna, huruvida den vid 1929 års
riksdag beslutade nya kreditorganisationen kunde förväntas bliva i stånd att
inom så nära tid övertaga de uppgifter, vilka långivningen ur statens bostadslånefond
hittills haft att fylla, att ett fortsättande av den statliga långivningen
på den grund vore obehövligt. För detta ändamål hade byrån hänvänt sig till
interimsst yr elsen för bostadskreditkassan med anhållan örn ett uttalande i
ämnet. Nämnda styrelse hade därvid under hand framhållit huvudsakligen
följande.
Styrelsen fullföljde för närvarande sin uppgift att snarast möjligt organisera
kassans kreditverksamhet. Det vore dock ännu icke styrelsen möjligt att lämna
några närmare uppgifter angående den tidpunkt, då kassans verksamhet kunde
bliva i stand att i allmänhet ersätta den statliga långivningen för bostadsändamål.
Oavsett den tidsutdräkt, som bildandet av bostadskreditföreningar över
hela landet kunde väntas medföra, syntes det ej heller uteslutet, att tillgodoseendet
av sekundärkreditbehovet även för det färdiga byggnadsbeståndet kunde
befaras komma att inkräkta på möjligheterna att omedelbart och i full utsträckning
tillgodose det särskilda behov av kredit för nyproduktion av egna hem och
kooperativa byggnadsföretag, på vilka byggnadsbyråns verksamhet kommit att
företrädesvis inriktas. Det syntes därför styrelsen lämpligt, att — därest statens
bistånd på detta område funnes böra oavbrutet lämnas i dittills tillämpad
utsträckning — den direkta statliga långivningen för dessa ändamål utsträcktes
ännu någon kortare tid. Först med ledning av därunder vunnen erfarenhet angående
utvecklingen av bostadskreditkassans rörelse syntes möjlighet föreligga
att fatta definitiv ställning till fragan örn tidpunkten för den statliga låneverksamhetens
slutliga avveckling.
Till belysande av läget på bostadsmarknaden lämnar byggnadsbyrån vissa
uppgifter dels angående nytillkomna bostadslägenheter, dels angående den befintliga
bostadstillgången.
I det förra hänseendet meddelar byggnadsbyrån en del bostadsstatistiska uppgifter
avseende städer och stadsliknande samhällen. Uppgifterna hava lämnats
av socialstyrelsen och återfinnas i Sociala meddelanden 1929, nr 4 och 12.
Byrån återgiver först en tablå över antalet nytillkomna bostadslägenheter i
städer och stadsliknande samhällen under vart och ett av åren 1920—1928 samt
under år 1913, vilket års siffror ansetts såsom en god utgångspunkt för jämförande
indexberäkningar.
Kungl. Majlis proposition nr 161. 9
Med avseende å tablån, vilken här återgives, må anmärkas, att med smålägenheter
avses lägenheter örn högst två rum och kök.
1913 |
1920 |
1921 |
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
1928 |
|
Antal tillkomna bo- |
||||||||||
stadslägenheter...... |
8,594 |
4.524 |
6,365 |
6,360 |
9,461 |
11,901 |
13,068 |
14,221 |
15,095 |
16,399 |
Index ..................... Antal tillkomna små- |
100 |
53 |
74 |
74 |
110 |
138 |
152 |
165 |
176 |
191 |
lägenheter ............ |
5,957 |
3.293 |
4,656 |
3,974 |
5,595 |
7,783 |
8,991 |
10,427 |
11,293 |
12,551 |
I % av samtliga ...... |
69.3 |
72.8 |
73.ä |
62.5 |
59.1 |
65.4 |
68.8 |
73.s |
74.8 |
76.5 |
Index ..................... |
100 |
55 |
78 |
67 |
94 |
131 |
151 |
175 |
190 |
211 |
Antalet nytillkomna lägenheter vore sålunda år 1928 91 procent större än
år 1913. Om siffrorna i fråga ställdes i relation till befolkningssiffrorna, hade
antalet per 10,000 invånare nytillkomna lägenheter under de båda jämförelseåren
ökats från 49 till 72 eller med 46.9 procent.
För enbart de större städerna (med över 10,000 invånare) hade antalet nytillkomna
lägenheter ökats från 6,155 (index 100) år 1913 till 13,476 (index
219) år 1928. I förhållande till invånarantalet hade antalet nytillkomna lägenheter
i dessa städer ökats proportionsvis mera än i samtliga orter, nämligen, per
10,000 invånare, från 49 år 1913 till 85 år 1928 eller med cirka 74 procent.
Vidare återgives av byggnadsbyrån en tablå, utvisande antalet nytillkomna
lägenheter örn ett rum och kök i procent av hela antalet nytillkomna lägenheter
i samtliga redovisade orter under år 1913 och 1920—1928. Enligt tablån har
denna lägenhetsgrupps relativa andel i totalproduktionen under de senaste åren
stigit icke obetydligt och för år 1928 nått upp till 1913 års siffra (30.8 %).
Byggnadsbyrån meddelar härefter vissa uppgifter rörande den icke-spekulativa
byggnadsverksamhet, som bedrives av stat, kommuner, bostadsföreningar,
stiftelser med flera, samt påpekar därvid bostadskooperationens absoluta och
relativa frammarsch. Dess relativa andel i den icke-spekulativa lägenhetsproduktionen
hade ökats från 17.6 procent år 1924 till 72.8 procent år 1928.
Till belysande av bostadstillgången har byggnadsbyrån härefter anfört följande.
Sedan ett antal år hade socialstyrelsen hos vederbörande myndigheter i våra
städer gjort förfrågan, huruvida tillgången på lägenheter vore att anse såsom
»otillräcklig», »knapp» eller »tillräcklig». Sedan år 1925 hade också termen
»god» upptagits. För att kunna siffermässigt bestämma bostadstillgången hade
man ersatt de erhållna omdömena med siffrorna 1, 2, 3 och 4, därvid 1 motsvarade
otillräcklig, 2 knapp. 3 tillräcklig och 4 god. Medelst dessa siffror hade
uPPgjorts följande tablå, vilken avsåge den genomsnittliga tillgången på smålägenheter
örn högst två rum och kök vid tiden strax efter den 1 oktober under
vart och ett av åren 1923—1929 i å ena sidan de 36 större städerna och å den
andra övriga, mindre städer.
1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929
större städer.................. 1.47 1.59 1.78 1.86 2.39 2.47 2.17
mindre » .................. 2.45 2.55 2.75 2.86 2.86 2.83 2.78
Ehuru siffror av denna art icke medgåve allt för långt gående slutsatser,
återspeglade de dock — anför byggnadsbyrån — på ett omisskännligt sätt den
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
gradvisa förbättring i tillgången på smålägenheter, som tvivelsutan ägt rum i
städerna från år 1923 till åren 1927-—1928. I fråga örn de mindre städerna
hade siffrorna för åren 1928 och 1929 sjunkit en obetydlighet. Beträffande de
större städerna åter vore sänkningen från år 1928 till år 1929 icke alldeles
oväsentlig (resp. 2.47 och 2.17).
o Man syntes, däri hava ett stöd för uppfattningen, att viss försämring av tillgången
på smålägenheter gjort sig märkbar under den senaste tiden. I allt fall
lämnade dessa silf ror ingalunda stöd för antagandet, att behovet av smålägenhetsproduktion
för närvarande skulle vara mindre än år 1928.
I samma riktning talade även vissa av socialstyrelsen meddelade uppgifter
om hyresnivån för smålägenheter, vilken enligt de kommunala myndigheternas
bedömande i stort sett vore stillastående. Å de relativt fåtaliga orter, där förändringar
sedan föregående år konstaterats, hade tendensen varit svagt stigande
snarare än fallande.
Nämnas kunde slutligen, att antalet i kommunala nödbostäder omhändertagna
familjer och personer den 10 oktober 1929 enligt socialstyrelsens uppgifter
utgjort 219 respektive 1,225 (11 städer). Motsvarande siffror för samma
tidpunkt år 1928 hade varit 250 och 1,465 (14 städer).
Till ytterligare belysning av frågan örn bostadstillgången hänvisar byggnadsbyrån
till några utdrag ur de framställningar örn lån ur statens bostadslånefond,
som av olika kommuner ingivits närmast före den 1 november 1929. Av
dessa utdrag inhämtas följande.
Eskilstuna: Bostadsbrist vore fortfarande rådande inom staden. Till följd
därav vore ett flertal familjer inhysta i s, k. nödfallsbostäder, varjämte en del
bostadslägenheter borde utdömas, vilket dock icke kunde ske, förrän bostadsbristen
lindrats.
Gävle: Stor efterfrågan på smålägenheter vore alltjämt rådande. Härtill
bomme, att ett icke obetydligt antal mindervärdiga lägenheter ännu användes
i bostadsmarknaden, ehuru deras utrangerande vore av behovet synnerligen
påkallat.
Halmstad: Ett stort antal familjer i staden måste fortfarande bo i »nödbostäder»
på grund av för ringa tillgång på smärre lägenheter. Fortfarande rådde
brist särskilt på smålägenheter upp till tre rum och kök, vadan fortsatt produktion
av dylika lägenheter vore önskvärd.
Landskrona: En betydande brist av smålägenheter förefunnes. I början av
september månad 1929 hade bostadsförmedlingen till drätselkammaren anmält,
att ett 50-tal sökande till lägenheter örn två rum och kök eller ett rum och kök
icke kunde tillfredsställas på grund därav, att inga lägenheter av sådan storlek
anmälts hyreslediga. Genom annons i stadens tidningar hade vederbörande
husägare anmodats att till bostadsförmedlingen anmäla eventuellt lediga lägenheter.
Med anledning därav hade anmälan inkommit om två lediga lägenheter.
Bostadskris syntes därför vara förestående. Det försämrade läget beträffande
smålägenheter syntes sammanhänga med stadens industriella utveckling.
Malmö: Av bostadsförmedlingens rapport för tredje kvartalet 1929 framginge,
att efter oktoberflyttningen samma år hos bostadsförmedlingen kvarstode
en anmäld brist av 105 enrums- och 13 tvårumslägenheter, under det att på
bostadslägenheter av större typ förefunnes något överskott. I stadens nödbostäder
kvarbodde 24 familjer, och inom staden lunnes dessutom omkring 160
mindre lägenheter, vilka hälsovårdsnämnden ansåge böra utdömas såsom bostäder
men vilka på grund av rådande bostadsbrist dock tills vidare fått bebos.
Statistiskt funnes alltså för det dåvarande en brist av 278 smålägenheter.
Norrköping: Tillgången på lägenheter intill 2 rum och kök vore fortfarande
otillräcklig, vilket framginge därav, att 26 familjer vöre inhysta i provisoriska
Kungl. Majlis proposition nr 161.
11
bostäder. Vidare funnes en del undermåliga mindre bostadslägenheter, som
inom den närmaste tiden torde komma att utsynas.
Nyköping: Bostadsbristen i staden hade under året lättat, men brist rådde
alltjämt på smålägenheter. Den 1 oktober 1929 hade ännu funnits 11 familjer,
bestående av 38 personer, provisoriskt inkvarterade genom kommunens försorg.
Söderhamn: Bostadsfrågans läge i staden vore fortfarande mycket otillfredsställande
beträffande lägenheter om 1—3 rum och kök.
Södertälje: Tillgången på smålägenheter inom staden vore alltjämt otillräcklig,
och många av de befintliga smålägenheterna vore av dålig beskaffenhet,
varför behov förelåge för produktion av goda sådana lägenheter.
Uppsala: Beträffande lägenheter örn 1 rum och kök vore en tämligen kännbar
brist alltjämt rådande. Detta förhållande komme bland annat till uttryck
däri, att efter den 1 oktober 1929 10 familjer, bestående av tillsammans 39 personer,
fortfarande härbärgerades i stadens nödbostäder.
Vänersborg: På grund av bostadsbrist hade den 1 oktober 1929 8 familjer
måst av staden omhändertagas. Bristande tillgång förelåge särskilt på en- och
tvårumslägenheter.
Västerås: En inom staden verkställd utredning hade visat, att sedan åren
1924 och 1925 å ena sidan beboelsen i starkt befolkade lägenheter något uttunnats,
men att å andra sidan den genomsnittliga beboelsetätheten i staden
ökats från 135 till 141 boende per 100 rum, vilken siffra betydligt överstege
medeltalet för riket.
Östersund: Brist på smärre bostäder förefunnes fortfarande i staden, vilket
hade till följd att en del därstädes anställda personer vore bosatta i Ås och
Frösö socknar.
Björkhamre köping: Inom köpingen rådde fortfarande en tämligen konstant
bostadsbrist, framför allt på praktiska och hygieniska bostäder.
Byggnadsbyrån förklarar även, att de år 1929 ingivna framställningarna örn
lån ur statens bostadslånefond i det stora hela synts byrån väl grundade och
att byrån därför ej skulle hava tvekat att i större omfattning, än som skett, tillstyrka
bifall till desamma, därest bostadslånefondens disponibla tillgångar hade
medgivit det.
Med stöd av det anförda yttrar härefter byrån, att enligt dess uppfattning
tidpunkten för den slutliga avvecklingen av långivningen ur statens bostadslånefond
ännu icke uppnåtts och att alltså medel ur densamma fortfarande böra i
viss omfattning ställas till förfogande.
Vad angår storleken av det belopp, som kan antagas bliva erforderligt för
utlåning under år 1931 ur bostadslånefonden, har byggnadsbyrån uttalat sig
på följande sätt:
Försiktigheten bjöde, att nämnda belopp ej sattes lägre än 3,000,000 kronor,
I betraktande av att- svenska bostadskreditkassan kunde beräknas komma att i
någon utsträckning tillgodose det kreditbehov, varom fråga vore, syntes emellertid
nämnda belopp för statlig utlåning förslå. Byrån förutsatte, att de medel,
som eventuellt komme att anvisas, liksom dittills varit fallet finge av bostadslånefonden
disponeras såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel. Någon
ny överföring av medel ur rusdrycksmedelsfonden syntes ej påkallas, utan torde
till bostadslånefonden inflytande räntor och amorteringar, enligt vad byrån
under hand inhämtat från statskontoret, därtill förslå.
Med avseende å lånevillkoren har byggnadsbyrån ansett, att bestämmelserna
i 1929 års kungörelse böra gälla i huvudsak oförändrade. Dock har
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Socialstyrelsen.
byrån — förutom de ändringar av fastställda data, som enligt sakens natur
påkallas — förordat vissa smärre ändringar. Härom har byrån anfört följande.
Enligt de senare årens kungörelser i ämnet hade ansökan om lån för visst
år skolat ingivas senast den 1 november näst föregående år. Denna regel syntes
böra upprätthållas beträffande huvuddelen av lånemedlen. Därjämte syntes
emellertid möjlighet böra öppnas att i fråga om någon del av det disponibla
beloppet, förslagsvis 1,000,000 kronor, inkomma med ansökningar vid ett tidigare
datum, exempelvis den 1 juli 1930. Lån av dessa medel syntes böra få
disponeras även för byggnadsföretag, som påbörjades redan under nämnda år.
Vad räntefoten för lånen anginge, utgjorde denna sedan länge 5 procent;
annuiteten, amorteringskvoten alltså inbegripen, vore 6V2 procent. Någon
ränte- eller amorteringsfrihet hade under senare år ej medgivits. En räntefot
av 5 procent torde för närvarande ungefär motsvara den ränta, som erhölles å
den del av rusdrycksmedelsfonden, vilken utlånats mot annan säkerhet. Byggnadsbyrån
hade emellertid vid flera tillfällen givit uttryck åt den uppfattningen,
att det stöd, som nu ifrågavarande statliga verksamhet åsyftade att
bereda, borde begränsa sig till att tillhandahålla en ordnad kredit, där tillgång
till sådan eljest saknades. Denna kredit borde därför ej lämnas mot billigare
ränta, än densamma skulle betinga vid ändamålsenligt organiserad sekundär
kreditgivning på den öppna marknaden. Genom inrättandet av svenska bostadskreditkassan
hade dylik långivning erhållit en därför avpassad organisation.
Om ytterligare medel enligt byggnadsbyråns förslag anvisades till statens
bostadslånefond, kunde nämnda kassa förväntas komma att — dock endast
under någon kortare tid och i mindre omfattning — bedriva låneverksamhet
jämsides med den genom bostadslånefonden utövade. Det kunde då ej anses
lämpligt, att ränteskillnaden mellan de olika lånen bleve alltför stor, ty därigenom
skulle ett slags konkurrens kunna anses föreligga mellan de två långivarna,
vilket uppenbarligen ej vore önskvärt. Att döma av nu rådande räntesatser
på penningmarknaden syntes det uteslutet, att kassan skulle kunna erbjuda
sina låntagare krediter mot en ränta av allenast 5 procent. Räntefoten
för lån ur bostadslånefonden torde ej behöva exakt anpassas efter kassans låneräntor,
ty utom inteckningssäkerheten förefunnes beträffande lånen ur bostadslånefonden
en ytterligare säkerhet i det ansvar vederbörande låneförmedlare
måste ikläda sig. Det syntes dock ej obilligt, att åtminstone större delen av förvaltningskostnaden
bestredes av låntagarna. Räntesatsen syntes därför böra
höjas till öVz procent. Annuiteten borde i så fall höjas från 6V2 procent till
7 procent av ursprungliga lånebeloppet.
Över byggnadsbyråns framställning har socialstyrelsen till följd av remiss
avgivit utlåtande den Bl december 1929.
Däri har socialstyrelsen inledningsvis anfört, att ett ställningstagande till
framställningen syntes böra bliva beroende av dels huruvida jämväl under år
1931 kunde antagas föreligga det särskilda behov av kredit för nyproduktion
av egna hem och kooperativa byggnadsföretag, varpå byggnadsbyråns verksamhet
hitintills företrädesvis inriktats, dels i vad mån svenska bostadskreditkassan
under samma tid kunde tänkas vara i stånd att tillgodose även ett sådant
kreditbehov.
Beträffande sistnämnda fråga framhåller socialstyrelsen, att det icke av det
av bostadskreditkassans interimsstyrelse gjorda, i det föregående återgivna uttalandet
framginge, huruvida styrelsen ansåge, att den direkta statliga långiv
-
Kungl. Majus proposition nr 161. 13
ningen å förevarande område borde omfatta även år 1931, samt att det därför
vore önskligt, att uttalandet bleve närmare preciserat.
Socialstyrelsen har härefter bekräftat riktigheten av de statistiska uppgifter
över byggnadsverksamheten och andra företeelser på bostadsmarknaden, vilka
byggnadsbyrån åberopat, samt i anslutning därtill anfört följande.
I likhet med byggnadsbyrån ansåge jämväl socialstyrelsen, att föreliggande
siffror ingalunda lämnade stöd för ett antagande, att behovet av smålägenhetsproduktion
för närvarande skulle vara mindre än år 1928. Däremot kunde man
ställa sig mera tveksam till, i vad mån de något ogynnsammare omdömen, kommunalmyndigheterna
i några större städer avgivit i fråga örn bostadstillgången
vid oktoberflyttningen 1929 i jämförelse med bostadssituationen ett år tidigare,
verkligen kunde tagas som bevis för en faktisk försämring av tillgången på
smålägenheter under den senaste tiden. Med hänsyn till dessa uppgifters subjektiva
karaktär syntes man icke böra tillmäta angivna skiftningar alltför stor
betydelse, låt vara att den minskning i tillgången på billiga smålägenheter,
som under de senaste åren framträtt i huvudstaden såsom en följd av de ökade
rivningarna och bostadsproduktionens starka inriktning på moderna smålägenheter,
även i någon mån gjort sig gällande i en del större landsortsstäder. Den
vid olika tidpunkter föreliggande efterfrågan å bostäder sammanhängde nämligen
till en avsevärd del med den sedan åtskilliga år pågående kraftiga höjningen
av de mindre bemedlades bostadsstandard, vilken ekonomiskt möjliggjordes
genom reallönens betydande ökning för industriarbetare och med dem
jämställda. Då frågan huru länge en dylik utveckling skulle kunna fortgå
undandroge sig varje exakt bedömande, borde givetvis en viss försiktighet iakttagas
såväl när det gällde att bedöma den sannolika bostadsefterfrågan vid en
så pass avlägsen tidpunkt som år 1931, som när det vore fråga örn att planera
hjälpåtgärder för tillgodoseende av ifrågavarande bostadsbehov. Det ville emellertid
synas, som örn även med nödig förtänksamhet och försiktighet i förevarande
avseenden statens byggnadsbyrås hemställan skulle kunna i princip
bifallas. Framställningen avsåge ju ej beviljande av särskilda medel till främjande
av viss småbostadsproduktion utan allenast ett medgivande att för sådant
ändamål få disponera visst belopp av till bostadslånefonden inflytande räntor
och amorteringar, vilka under alla omständigheter måste erhålla viss räntebärande
placering. Därest det längre fram skulle visa sig, att bostadsmarknaden
under år 1931 sannolikt komme att befinna sig i ett sådant läge, att småbostadsproduktionen
icke alls eller blott i begränsad utsträckning kunde anses
erbjuda ur ekonomiska och sociala synpunkter lämpliga objekt för placering av
statsmedel, syntes hinder ej möta att inom ramen av det gjorda medgivandet
vidtaga av omständigheterna betingade inskränkningar och omläggningar. I
sådant syfte syntes det dock önskvärt, att under år 1930 ansökningar örn lån
icke infordrades till en tidigare tidpunkt än den 1 november. Först efter
oktoberflyttningen syntes man nämligen med någon grad av visshet kunna bedöma
bostadsmarknadens sannolika läge under nästföljande år.
Under nu angivna förutsättningar samt under antagande av att svenska bostadskreditkassan
icke kunde beräknas komma att i större utsträckning tillgodose
här ifrågavarande kreditbehov har socialstyrelsen för sin del tillstyrkt
statens byggnadsbyrås hemställan örn anvisande för budgetåret 1930/1931 av
vissa medel för främjande av småbostadsproduktionen.
Härefter har infordrat utlåtande i ärendet den 9 januari 1930 avgivits av statskontoret.
statskontoret, som därvid i huvudsak yttrat följande.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
Departements
chefen.
Det kunde knappast anses uteslutet, att den nybildade kreditorganisationen
för bostadsändamål kunde bliva färdig att övertaga den med anlitande av
statens bostadslånefond dittills bedrivna låneverksamheten från det år, under
vilket de nu avsedda nya lånen skulle börja att utlämnas, eller år 1931. Statskontoret
hade vidare svårt att föreställa sig, att, även örn så ej skulle bliva
fallet, det avbrott i långivningen, som genom bostadslånerörelsens upphörande,
innan bostadskreditkassan trädde i verksamhet, skulle uppstå, vore ägnat att
medföra några allvarligare följder för bostadsproduktionen. Statskontoret
måste därför ställa sig betänksamt till det nu framlagda förslaget örn ytterligare
anvisande av medel för fortsatt utlåning ur statens bostadslånefond.
Skulle emellertid ett dylikt avbrott i möjligheten att erhålla lån för bostadsändamål
anses komma att utöva en alltför menlig inverkan på bostadsproduktionen
— något som statskontoret icke hade möjlighet att mera ingående bedöma
— ville statskontoret icke motsätta sig vidtagandet av åtgärder för fortsatt
utlåning från bostadslånefonden även under år 1931.
Med sitt förslag att räntesatsen för de nya lånen från bostadslånefonden
skulle höjas till öVa procent och annuiteten i så fall utgå med 7 procent av ursprungliga
lånebeloppet syntes byggnadsbyrån hava avsett att göra övergången
från den dittillsvarande lånerörelsen till den kreditgivning, som komme att
bliva föremål för bostadskreditkassans verksamhet, smidigare. Denna höjning
av räntesatsen syntes emellertid —- såvitt statskontoret kunde bedöma — komma
att medföra, att någon större efterfrågan från kommunernas sida på lån från
fonden knappast torde vara att förvänta.
De nu ifrågasatta nya lånemedlen syntes endast böra anvisas under den
förutsättningen, att bostadskreditkassan icke vid den tidpunkt, då ansökningar
örn nya lån skulle vara ingivna — vilken tidpunkt statskontoret ansåge böra
som dittills fastställas till den 1 november — trätt i sådan funktion, att kassan
kunde tillgodose föreliggande kreditbehov.
Vad frågan örn tillgängliga medel beträffar har statskontoret meddelat, att
under budgetåret 1930/1931 beräknades å statens bostadslånefond i amorteringar
och räntor inflyta sammanlagt 4,700,000 kronor.
Då år 1929 tillskapades en organisation för ordnande på ett stadigvarande
sätt av statens medverkan beträffande bostadskrediten i förevarande hänseenden,
avsågs givetvis, att denna organisation skulle ersätta den medelst anlitande
av statens bostadslånefond sedan åtskilliga år bedrivna statliga låneverksamheten.
Emellertid förutsattes det från början, att det måste taga viss tid,
innan den nya organisationen kunde träda i funktion. Med hänsyn därtill ansågs
den genom fonden bedrivna kreditgivningen böra fortsättas även för år
1930. Såsom framgår av det föregående, har nu emellertid statens byggnadsbyrå
ansett omständigheterna motivera en statlig kreditgivning från bostadslånefonden
också under år 1931.
Av byggnadsbyråns utredning framgår, att det fortfarande på flera platser
förefinnes viss knapphet på bostäder, särskilt vad angår smålägenheter, och att
det alltjämt måste anses önskvärt, att medel finnas tillgängliga för att, i den
mån det prövas lämpligt, användas till åtgärder från det allmännas sida för
bostadsproduktionens främjande. Även örn det numera kan antagas, att ifrågavarande
kreditbehov kommer att under år 1930 kunna i stor utsträckning fyllas
genom den nya kreditorganisationen, lärer det kunna förekomma fall, där så
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 161.
icke kan ske men där kredit är nr social synpunkt önskvärd. På grund härav
synes det böra möjliggöras, att den genom bostadslånefonden bedrivna statliga
kreditgivningen kan i någon utsträckning fortgå även för år 1931. Givetvis
bör det emellertid noga tillses, att denna kreditgivning i enlighet med vad nu
anförts blir rent supplerande till bostadskreditkassans verksamhet, så att någon
slags konkurrens icke ifrågakommer. Garanti för att detta beaktas föreligger
däri. att det är Kungl. Majit, som för varje år fördelar lånemedlen; det gäller
ju här endast att bereda möjlighet för Kungl. Majit att vidtaga åtgärder, därest
sådana skulle finnas erforderliga.
Vad angår storleken av det belopp, som för nu angivna ändamål bör ställas
till förfogande, är det uppenbart, att med hänsyn till vad jag här framhållit
det av byggnadsbyrån föreslagna beloppet kan betydligt reduceras, förslagsvis
till 1,000,000 kronor. Detta belopp kan disponeras av de till bostadslånefonden
inflytande amorteringarna och räntorna för år 1930.
Vidkommande lånevillkoren synes anledning i stort sett saknas att frångå
de grunder, som tillämpats beträffande utlåningen för år 1930. Då jag lika med
byggnadsbyrån anser, att ifrågavarande lån numera avse att täcka det normala
behovet av en ordnad kredit och att man därför icke bör för dessa lån bevilja
förmånligare villkor, än som skulle gälla vid ändamålsenligt organiserad kredit
i öppna marknaden, biträder jag emellertid byggnadsbyråns förslag att för
de nya lånen höja räntesatsen från 5 till Kh procent samt i anledning därav
öka annuiteten från 6V2 till 7 procent, I övrigt torde de för år 1930 gällande
bestämmelserna böra i huvudsak bibehållas med de ändringar i fråga örn data,
som påkallas av sakens natur. Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört synes
mig skäl icke föreligga att möjliggöra något undantag med avseende å den tid,
då ansökan om lån ur fonden senast skall till byggnadsbyrån ingivas. Denna
tidpunkt synes alltså böra för alla fall vara den 1 november 1930.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för år 1931 må, till beredande av nya lån ur statens bostadslånefond
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det föregående
angivna grunder, av de till fonden inflytande amorteringarna
och räntorna för år 1930 disponeras ett belopp av högst
1,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Natt och Bag.