Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923
(nr 130) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
m. m.; given Stockholms slott den 7 februari
1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga händd fogade förslag till

Ilo) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,

2:o) förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr
119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker,
dels ock bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Adolf Dahl.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 123 käft. (Nr 156.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, dels att 4 §, 12 § 1 morn., 15 § 1 morn. samt 37 §
2 mom. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker1 skola, 4 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att sista stycket i 49 § samma förordning skall upphöra att
gälla.

4 §•

Maltdryck---— proppen.

Har vid tillverkning av svagdricka använts sackarin, dulcin eller annat
konstgjort sötningsmedel, skall kärl, å vilket drycken utlämnas från bryggeriet,
vara försett med uppgiften »Innehåller konstgjort sötningsmedel».

Anbringande av stämpel å kärl eller å kork eller propp ävensom av uppgift
örn användning av konstgjort sötningsmedel skall äga rum enligt av kontrollstyrelsen
meddelade anvisningar.

När — --etiketten.

Yad — --kärl.

12 §.

1. I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas
endast torkat, rostat eller bränt kommalt, humle, jäst och vatten samt under
de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör; dock må vid tillverkning
av svagdricka användas sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel.

15 §.

1. I skattepliktigt bryggeri må, med undantag av spannmål samt sackarin,
dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel, ävensom i fall, som
avses i 12 § 2 morn., socker, icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av
maltdrycker användas i stället för malt; dock må kontrollstyrelsen beträffande
bryggeri, där tillverkning av läskedrycker bedrives, mot särskilda villkor
kunna medgiva uppläggning i bryggeriet av socker, som erfordras för tillverkning
av sådana drycker.

1 Senaste lydelse av 37 § 2 morn., se 1928:116.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

3

37 §.

2. I skattefritt bryggeri må sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel ej användas vid tillverkning av annan maltdryck än svagdricka.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Vid ---beredas.

Annan maltdryck än svagdricka må ej utlämnas, där den veterligen är försatt
med sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel.

Svagdricka, som veterligen är tillsatt sackarin, dulcin eller annat liknande
konstgjort sötningsmedel, må icke förvaras på försäljningsstället annat än å
kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller
konstgjort sötningsmedel». Därest vid utminutering svagdricka till köpare utlämnas
å tillslutet kärl, skall kärlet vara försett med dylik beteckning.

På — --maltdryck.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

0

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hrns Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, anmäler fråga örn upphävande
av gällande förbud mot användning av sankarin vid tillverkning av
svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt svagdricka samt anför:

I 12 § 1 mom. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker omnämnas de råämnen, som i skattepliktigt bryggeri
få användas för tillverkning av maltdrycker. Bland dessa ämnen finnes icke
upptaget sackarin eller annat liknande sötningsmedel. Användning härav är
enligt 37 § 2 mom samma förordning förbjuden även för de skattefria bryggeriernas
vidkommande. Jämlikt 15 § 1 mom. respektive 37 § 2 mom. må dylika
ämnen ej heller förvaras i bryggeriernas lokaler. För fullständigande av
ifrågavarande förbud stadgas i 4 § förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka, att pilsnerdricka, som är försatt med sackarin,
ej får hållas till salu, samt i 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, att maltdryck
ej må utlämnas, där den veterligen är försatt med sackarin.

Vid 1928 års riksdag framfördes i båda kamrarna i likalydande motioner
(1:107 och 11:102) yrkande örn utredning rörande upphävande av förbudet
mot tillsättning av sackarin till maltdryck. I anledning av dessa motioner anhöll
riksdagen i skrivelse den 15 maj 1928, nr 201, under åberopande av bevillningsutskottets
av riksdagen godkända betänkande nr 34, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta örn utredning, huruvida förbudet mot användning av sackarin
vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt svagdricka
kunde upphävas, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningen kunde giva anledning. Sedan Kungl. Maj:t den 14 juni 1928
anbefallt kontrollstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
samt att efter samråd med medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t inkomma
med av utredningen föranledda förslag, har kontrollstyrelsen, efter det sådant
samråd ägt rum, med skrivelse den 30 december 1929 avgivit utredning och

Gällande bestämmelser.

Riksdagens
skrivelse den
15 maj 1928.

Sackarin såsom
tillsats
till näringsoch
njutningsmedel.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

förslag i ämnet. Häröver har kommerskollegium elen 18 januari 1930 avgivit
infordrat utlåtande.

Innan jag redogör för bevillningsutskottets samt de hörda myndigheternas
uttalanden, torde jag i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens utredning
få lämna en kortfattad framställning av sackarinfrågans innebörd och dess tidigare
behandling, särskilt i vad angår sackarinförbudet beträffande maltdrycker.

Sackarin (ortobenzoesyresulfinid) är ett vitt kristalliniskt pulver, som anses
vara upp till 550 gånger sötare än socker. Det framställes ur det i stenkolstjäran
förekommande kolvätet toluol. I handeln förekommer det under olika
namn, såsom sackarin, sackarina, sackarinos o. s. v. Ämnet framställes också
såsom natriumsalt under namn av krystallos, sykos, suckrin o. s. v. med något
lägre sötlietsgrad. Sackarin betingar för närvarande i handeln i Sverige ett
pris av omkring 14 kronor per kilogram. Ett med sackarin likartat sötämne är
dulcin (paraphenetolearbamid), som i egenskap av sötningsämne anses vara av
sämre kvalitet än sackarin och som lärer i vårt land mera sällan komma till
användning. Dulcin angives vara omkring 200 gånger sötare än socker och
går i handeln under benämningen sucrol. Alla konstgjorda ämnen, vilka kunna
användas som sötmedel och hava högre söthetsgrad än raffinerat rör- eller
betsocker men icke sistnämnda ämnens näringsvärde, hava ansetts inbegripna
under det beträffande maltdrycker gällande sackarinförbudet.

Rörande sackarinets hälsofarlighet hava meningarna varit delade. I vissa
främmande länder har användningen av sackarin ansetts menlig för hälsan.
Sålunda uppgives sackarinets förmenta hälsofarlighet hava föranlett eller bidragit
till införandet av sackarinlagstiftning i Danmark, Norge, Österrike och
Amerikas förenta stater. I detta sammanhang må emellertid nämnas, att en
sedan år 1926 i Tyskland gällande lag angående konstgjorda sötämnen innehåller
förbud mot användning av dylika ämnen inom livsmedelsfabrikationen,
men däremot medgiver användning av samma ämnen vid tillverkning av läskedrycker
och svagare, överjästa maltdrycker, dock under villkor att å varan finnes
tydlig beteckning örn närvaro av sådant ämne. Sötämnet dulcin får dock
icke tillsättas till större myckenhet än 0.3 gram för liter, vilket motiverats med
att användning av dulcin i större utsträckning kan vara menlig för hälsan.

Vad angår Sverige har medicinalstyrelsen vid olika tillfällen uttalat såsom
sin mening, att sackarin och därmed jämförliga ämnen, använda som sötningsmedel
för njutnings- och näringsmedel, ej äro att betrakta såsom hälsomenliga.

Förutom av sanitära skäl har införandet av sackarinlagstiftning påyrkats
med hänsyn till det illojala användande av sackarinet, vartill tillverkare av
vissa varor låtit sig förleda. På grund av sackarinets prisbillighet i förhållande
till dess stora söthetsgrad finna nämligen en del näringsidkare med sin
fördel förenligt att vid tillverkningen av varor, för vilka erfordras sötningsmedel,
använda sackarin i stället för socker, varigenom allmänheten lockas
att köpa en vara, som utgives vara av högre kvalitet än den verkliga och som
betingar ett pris över dess verkliga värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

Frågan om en allmän reglering av handeln med och användningen av sacka- Frågan örn
rin har vid flera tillfällen varit föremål för utredning. Även sedan i den av
1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och beskattning stiftning.
av maltdrycker sackarinförbud införts beträffande maltdrycker, har frågan
örn åtgärder till förhindrande av sackarinets förekomst i dylika drycker därvid
varit föremål för särskild uppmärksamhet. Oaktat förbudet har det nämligen
ingalunda varit ovanligt, att sackarinhaltiga maltdrycker hållits till salu, och
man har gjort gällande, att ett effektivt upprätthållande av sackarinförbudet
icke kan ernås, med mindre en generell sackarinlagstiftning genomföres.

I anledning av motioner vid 1902 års riksdag hemställde riksdagen i skri- 1902 års riksvelse
den 20 maj 1902, nr 143, att Kungl. Majit måtte låta utreda, vilka särskilda
åtgärder beträffande importen av och rörelsen med artificiella sötämnen
borde vidtagas, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de närmare
bestämmelser, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen åberopade
därvid även de olägenheter, som hotade den för landet så ytterst viktiga nykterhetsrörelsen.
örn svagdricka och övriga icke berusande läskedrycker genom
sackarintillsats försämrades.

I proposition, nr 172, till 1911 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till 1911 års riksförordning
angående införsel, tillverkning och försäljning av sackarin m. m.

Däri hänvisades till att sackarinet ägde en avsevärd användning inom landet,
framförallt vid tillverkningen av läskedrycker, och uttalades farhågor för att
detsamma på allt flera områden skulle uttränga sockret. Det av Kungl. Majit
framställda förslaget, som grundade sig på ett av kommerskollegium den 29
december 1903 avgivet samt sedermera av kontrollstyrelsen överarbetat förslag
till sackarinlag, innebar i stort sett förbud mot tillverkning och användning
av sackarin för andra ändamål än medicinska och vetenskapliga. Införsel och
försäljning av sackarin skulle endast äga rum genom apotekare enligt närmare
angivna bestämmelser. I enlighet med bevillningsutskottets hemställan biföll
första kammaren propositionen. Däremot blev densamma avslagen i andra
kammaren. Genom kamrarnas stridiga beslut hade fragan salunda förfallit. I

I anslutning till en framställning av hushållningssällskapens år 1913 i Stock- Sackarinsakholm
samlade ombudsmöte bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 5
december 1913 chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga
för att inom departementet verkställa utredning rörande behovet av förändrad
lagstiftning i fråga om införsel, tillverkning och användning av sackarin
och andra konstgjorda sötningsmedel ävensom avgiva det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. De tillkallade sakkunniga avgavo den 23 november
1915 betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel samt förordade däri i huvudsak förbud mot att
vid yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin
samt att saluhålla sackarinhaltiga dylika medel. De sakkunniga anförde, att
härigenom visserligen ej på samma sätt som genom ett absolut sackarinförbud
erhölles de säkra garantier för avhjälpande av de olägenheter av ekonomisk art,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sorn saekarinanvändningen ansetts medföra för statskassan och de inhemska näringarna
samt för undanröjande av de farhågor, som möjligen ur sanitär synpunkt
kunde hysas mot användningen av sackarin. Då emellertid förbrukningen
härav så gott som uteslutande syntes äga runi inom den fabriksmässiga
framställningen av svagdricka och läskedrycker och någon nämnvärd olägenhet
av den rättighet för allmänheten att för eget bruk använda sackarin, som
för det dåvarande funnes, ej yppat sig, ansågo sig de sakkunniga böra förorda
en sackarinlag av nyssnämnda innebörd.

Över de sakkunnigas förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, medicinalstyrelsen
och kontrollstyrelsen.

Kommerskollegium förklarade sig icke hava något att erinra mot de principer,
varpå den föreslagna lagstiftningen grundats.

Medicinalstyrelsen erinrade örn den av styrelsen tidigare uttalade uppfattningen,
att sackarin, använt såsom sötningsmedel för varjehanda njutningsoch
näringsämnen, icke vore att anse såsom hälsomenligt. I följd härav hyste
styrelsen ej ur hygienisk synpunkt betänkligheter att medgiva sackarins användning
till sotning av sådana ämnen, dock under uttryckligt förbehåll, att det
vid försäljning av med sackarin försatt närings- eller njutningsmedel skulle
tydligt angivas, att detta vore sackarinhaltigt.

Kontrollstyrelsen uttalade, att det framlagda författningsförslaget enligt
styrelsens mening vore ägnat att tillgodose de synpunkter, som åberopats såsom
skäl för införande av sackarinförbud. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta,
huruvida den dåvarande tidpunkten kunde anses vara den lämpligaste för förslagets
genomförande med hänsyn till då rådande kristid.

Livsmedels- I sammanhang med tillsättandet av 1916 års livsmedelslagstiftningskom lagstiftnings-

mitté anbefallde Kungl. Maj :t kommittén att taga de sakkunnigas förslag till
kommitténs .... . . ,

förslag i sac- sackannlag jämte däröver avgivna yttranden i övervägande vid fullgörande av

ka"“!gäi^an sitt uppdrag. Kommittén, som ansåg ett uppskov med sackarinfrågans lösning
icke vara önskvärt, avgav den 24 november 1916 särskilt utlåtande i ärendet, i
vilket kommittén underströk behovet av sackarinlagstiftning och principiellt
anslöt sig till de sakkunnigas förslag, ehuru med en del erinringar mot förslagets
detaljer.

Kommerskollegium, som i ärendet inhämtat yttranden från dels svenska
bryggareföreningen och dels tre läskedrycksfabrikanter i Stockholm, förklarade
sig i utlåtande över kommitténs förslag icke i allmänhet hava något att erinra
i sak. Med hänsyn till vad nämnda läskedrycksfabrikanter hade anfört hemställde
emellertid kollegium, att det tillsvidare måtte få anstå med författningarnas
ikraftträdande. Såväl bryggareföreningen som nyssnämnda läskedrycksfabrikanter
underströko angelägenheten av att användningen av sackarin
bleve, främst i syfte att förhindra illojal konkurrens, i lag reglerad och anslöto
sig till kommitténs förslag. Bryggareföreningen uttalade därjämte som sin mening,
att omständigheterna påkallade ett ofördröjlig! genomförande av den föreslagna
lagstiftningen, varemot läskedrycksfabrikanterna i motsats härtill funno
den dåvarande tidpunkten oläglig för förslagets genomförande med hänsyn
till den på grund av kristiden rådande knappa sockertillgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

9

Medicinalstyrelsen erinrade i sitt utlåtande om sitt tidigare gjorda uttalande,
att saekarin, använt såsom sötningsmedel, icke vore att anse såsom hälsomenligt.
Kommittén hade anfört, att sockret med hänsyn till dess stora användning
i livsmedelsberedningen måste betraktas som ett av våra viktigaste näringsmedel
samt att det därför vore en angelägenhet av största vikt, att sockret
som sötningsmedel icke undanträngdes av sackarinet, vilket helt och hållet saknade
näringsvärde. Medicinalstyrelsen holle för sin del före, att socker i vissa
fall användes enbart såsom sötningsmedel, d. v. s. snarast som krydda utan avseende
fäst vid tillgodogörande av dess näringsvärde. Så vore fallet vid beredande
av läskedrycker och i huvudsak med sylter, safter, marmelad m. m. dylikt,
som val knappast förtärdes för näringsvärdets skull. Det vore därför enligt
styrelsens mening likgiltigt, örn sötningsmedlet, särskilt i läskedryckerna,
utgjordes av socker eller saekarin. Då vidare saekarin icke enligt styrelsens
åsikt vore hälsomenligt, syntes intet annat skäl föreligga för förbud mot dess
användning som sötningsmedel i sådana till förtäring avsedda blandningar som
de ovannämnda än det av kommittén anförda, att den oredlighet i livsmedelshandeln
borde förhindras, varigenom till näringsvärdet underhaltiga om ock
icke hälsovådliga varor utbjödes under beteckning eller uppgifter, ägnade att
vilseleda köparen örn varans näringsvärde och beskaffenhet i övrigt. Dylik
oredlighet syntes styrelsen dock böra kunna stävjas genom deklarationstvång
för alla till förtäring avsedda varor, vilka innehölle saekarin, och stränga
straffbestämmelser för åsidosättande av föreskriven deklarationsplikt. Styrelsen,
som i varje fall fann den dåvarande tidpunkten olämplig för den föreslagna
sackarinlagstiftningens ikraftträdande, ansåge sig förhindrad tillstyrka
förbud mot yrkesmässig tillverkning och saluhållande av sackarinhaltiga njutningsmedel
(läskedrycker).

Kontrollstyrelsen vidhöll i utlåtande över kommittéförslaget sin uppfattning,
att tidpunkten för det dåvarande vore olämplig för genomförande av en
sackarinlagstiftning. Styrelsen ansåg, att gällande förbud mot användning
av saekarin och liknande sötämnen vid tillverkning av maltdrycker samt mot
förvaring i bryggeri av sådana surrogat borde bibehållas ävensom att tillsynen
över efterlevnaden av detta förbud fortfarande skulle utövas av kontrolltjänstemännen
vid maltdryckstillverkningen. I

I sitt den 28 november 1921 dagtecknade betänkande med förslag till livs- Livsmedelsmedelslag
m. lii. behandlade livsmedelslagstiftningskommittén även frågan örn kommitténs''
användningen av konstgjorda sötningsmedel i livsmedel. Efter att hava er- behandling av
inrat örn sitt framlagda förslag till sackarinfrågans ordnande anförde koni- 1921års
mittén, att den under sitt arbete med bestämmelser angående ett antal livs- förslag till
medel funnit, att de syften, man velat vinna genom allmänna bestämmelser iivsmedelslag.
örn användningen av saekarin, skulle i alla praktiskt viktiga fall minst lika
säkert nås genom att bland stadganden i livsmedelslagens följdförfattningar
införa förbud mot användningen av konstgjorda sötningsmedel i de fall, där
sådan tillsats kunde ifrågakomma. — De av kommittén avgivna förslagen
hava ännu icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Tillkomsten
av sackarinförbudet
betraffande

maltdrycker.

Införandet i Sverige av förbud mot tillverkning oell försäljning av sackarinlialtiga
maltdrycker kan sägas hava skett utan direkt samband med spörsmålet
om en särskild lagstiftning rörande reglering av användningen av sackarin.
Frågan örn förbud mot användningen av sackarin vid tillverkning av maltdrycker
bragtes första gången på tal i det betänkande, som år 1900 avgavs av den
år 1898 tillsatta kommittén för revision av gällande stadganden angående försäljning
av vin och maltdrycker m. m. Kommittén avgav emellertid intet förslag
i sackarinfrågan utan inskänkte sig till det uttalandet att, då det under
kommitténs arbeten kommit till dess kännedom, att sackarin i stor utsträckning
användes vid tillverkning av maltdrycker, samt detta måste anses såsom ett
missbruk till olägenhet för den konsumerande allmänheten, vilket icke borde
vara tillåtet, det syntes kommittén vara av vikt, att lagstadganden kunde åstadkommas
till förhindrande därav. Kommittén hade därför ansett sig böra fästa
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet å förhållandet.

I den av 1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker infördes förbud mot användning och förvaring av
sackarin i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri. Såsom motiv till förbudet
anfördes i den till grund för den nya förordningen liggande, av 1902 års maltdryckskommitté
verkställda utredningen, att, enligt vad verkställda analyser
givit vid handen, förfalskning av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen
ofta ägde rum genom användande av sackarin och att bestämmelser om förbud
mot användningen av sackarin i bryggeri därför vore erforderliga.

I 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl upptogs bestämmelse
om förbud mot försäljning av vin och öl, som försatts med sackarin. I Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet till 1905 års riksdag, nr 101, anfördes såsom motiv
för sådant förbud, att i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning funnes
stadgat förbud mot att vid tillverkningen av maltdrycker använda sackarin.
Detta hade, vad särskilt de skattepliktiga bryggerierna beträffade, föranletts
därav att sackarin i viss mån kunde ersätta malt och därjämte motiverats av
en önskan att tillse, att de i handeln tillgängliga maltdryckerna vore oförfalskade.
Detta mål nåddes emellertid endast ofullständigt genom förbudet i tillverkningsförordningen,
enär detta ej hindrade tillsättande av sackarin, sedan
drycken utlämnats från bryggeriet. Förbudet borde därför fullständigas genom
ett stadgande i försäljningsförordningen, att maltdryck, försatt med sackarin,
ej finge hållas till salu; och syntes detsamma böra gälla även örn
vin.

Motsvarande bestämmelse infördes jämväl i 1905 års förordning angående
försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka. I Kungl. Majlis
proposition i ämnet till 1905 års riksdag, nr 102, var sådan bestämmelse icke
upptagen. Det särskilda utskott, som hade att behandla propositionen, ansåg
det emellertid vara erforderligt, att uttrycklig föreskrift meddelades därom att
svagdricka, som försåldes, icke finge vara försatt med något för hälsan skadligt
ämne eller med sackarin. Då enligt gällande bestämmelser sackarin icke
finge användas vid tillverkning av svagdricka men sackarin kunde bliva till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

11

satt clrycken i salufärdigt tillstånd, syntes enligt utskottets mening ett tydligt
förbud mot detta ämnes förekomst i svagdricka, som saluliölles, icke få anses
överflödigt.

I fråga örn nu gällande bestämmelser rörande förbud mot tillverkning och
försäljning av sackarinbaltiga maltdrycker får jag hänvisa till den redogörelse
härför, som inledningsvis lämnats. Utöver dessa föreskrifter finnes förbud
mot tillhandahållande av vara, som innehaller sankarin, i författning stadgat
allenast beträffande rusdrycker, varom bestämmelse är meddelad i 6 § i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

I övrigt äro några särskilda författningsbestämmelser icke utfärdade beträf- Inför sd av
tande sankarin annat än i fråga om importen därav. Enligt en anmärkning till sac ar
nummer 207 i nu gällande tulltaxa, liksom enligt 1911 års tulltaxa, ina nämligen
sackarin oell andra konstgjorda sötningsmedel införas till riket allenast av apoteksföreståndare
eller, på medicinalstyrelsens eller vissa vetenskapliga institutioners
tillstyrkan, av vetenskapsmän till begagnande för vetenskapliga ändamål,
eller ock, efter kommerskollegiets prövning, av näringsidkare, som styrker
sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av sina tillverkningar.

Handeln inom landet med sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel är
däremot helt fri.

Från svagdricksbryggeriernas sida hava under senare år vid upprepade Framställtillfällen
krav framförts därom, att sackarinförbudet beträffande svagdricka ^phMvandr
måtte upphävas. Sålunda hemställde Sveriges svagdricksbryggareförening av tackarini
skrivelse till kontrollstyrelsen den 14 september 1926 örn vidtagande av åt- °tråffande
gärder i syfte, att svagdricksbryggerierna finge vid sin tillverkning använda svagdricka.
sackarin, varvid föreningen framhöll, att sackarinförbudet alltsedan bestäm^
melse härom infördes i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning verkat
hämmande på svagdricksindustrien. Allmänheten hade vant sig vid ett svagdricka
med sötaktig smak och önskade alltjämt erhålla sådant. Sedan genom
lagändring möjlighet beretts att kunna använda socker och sirap, hade olägenheten
i någon mån borteliminerats, men användningen av dessa ämnen verkade
icke tillfyllest, enär de under jäsningens gång försvunne och drickat därigenom
förlorade sin sötaktiga smak. Föreningen föreslog emellertid, att förbudet
endast så tillvida borde upphävas, att sackarin i viss begränsad mängd
skulle få användas, förslagsvis ett gram per hektoliter dricka. I särskilda
skrivelser till kontrollstyrelsen tillkännagåvo ett stort antal enskilda svagdricksbryggare
sin anslutning till nämnda hemställan.

I en den 9 februari 1927 till finansdepartementet inkommen skrivelse anhöllo
styrelserna för nordvästra Skånes bryggeriidkareförening och sydvästra Skånes
bryggeriidkareförening örn sådan författningsändring, att landets svagdricksbryggare
berättigades vid tillverkning av svagdricka till viss myckenhet
använda sackarin. I denna framställning gjordes gällande, att det i maltdryckstillverkningsförordningen
meddelade förbudet mot användning av sac -

12

Kungl. Majlis proposition nr 15G.

karin vid tillverkning av maltdrycker haft till följd, att det blivit så gott som
omöjligt för svagdricksindustrien att kunna tillhandahålla ett välsmakande
och hållbart svagdricka. Därest en svagdricksbryggare för att förbättra varans
kvalitet skulle begagna sig av sina möjligheter att vid tillverkningen använda
socker eller hålla stamvörtens extrakthalt uppe vid den medgivna högsta
gränsen av 6 procent, skulle detta medföra minskad hållbarhet hos drycken
samt leda till en sådan fördyring av densamma, att många svagdrickskonsumenter
överginge att i stället inköpa starkare maltdrycker. Socker kunde
dessutom icke användas i vilken utsträckning som helst, enär detsamma såsom
ett extraktgivande ämne lätt kunde medföra ökning av alkoholhalten utpver
den medgivna. Enda möjligheten för svagdricksbryggarna att utan fördyring
eller åstadkommande av risker för alkoholhaltens ökning över medgiven
gräns kunna tillverka ett välsmakande och hållbart dricka vore enligt
nämnda föreningars mening, att sankarin i begränsade mängder finge användas
vid tillverkningen. Några bärande skäl mot ett medgivande i denna riktning
ansåge föreningarna icke föreligga, och de åberopade, att det icke vore
förbjudet att använda sackarin vid framställningen av livsmedel i allmänhet,
exempelvis läskedrycker, sockerbagerivaror och konfekt.

över denna framställning avgav kontrollstyrelsen yttrande den 30 augusti
1927 och hemställde däri, att densamma icke måtte föranleda till någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. Styrelsen erinrade om att i samband med de år 1923 vidtagna
ändringarna i maltdryckslagstiftningen stadgande hade intagits i maltdryckstillverkningsförordningen
om att stamvörtens extrakthalt i maltdryck icke
finge understiga 4 procent. Härigenom hade under alla förhållanden garanti
erhållits för att icke svagdricka med otillbörligt låg extrakthalt tillverkades.
I övrigt förefunnes emellertid alltjämt möjligheter att täcka brister i fråga
om en maltdrycks kvalitet med tillhjälp av sackarin. Upprätthållandet av
sackarinförbudet hade visat sig vara förbundet med stora svårigheter. Allmänt
vore känt, att svagdricka ofta innehölle sackarin. vilket i många fall
tillsattes sedan drycken lämnat bryggeriet. Oaktat att uppsikten över sackarinförbudet
hade skärpts och kända överträdelser av detsamma vederbörligen
beivrades, avskräcktes svagdricksbryggarna likväl icke från att olovligen använda
sackarin. Orsaken till den bristande respekten för sackarinförbudet ansåg
styrelsen vara att söka däri, att man inom svagdricksindustrien icke syntes
kunna inse riktigheten av att tillverkaren av drycken skulle vara betagen
möjligheten att tillsätta sackarin, då det däremot stöde konsumenten fritt att
göra detta, samt att sackarinförbudet skulle drabba enbart bryggeriindustrien
och icke gälla jämväl tillverkning av andra slag av närings- och njutningsmedel.
Även örn vissa olägenheter sålunda vore förbundna med tillämpningen
av sackarinförbudet beträffande maltdryckerna, ansåge styrelsen likväl frågan
örn en ändring av bestämmelserna icke böra upptagas till behandling, förrän
det vore bekant, vilken ställning statsmakterna komme att intaga till frågan
om tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel
i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

13

Bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag har i sitt förutnämnda betänkan- Bevillning
de angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till malt- utskottet v
dryck erinrat om vad som tidigare förekommit i ärendet samt därefter anfört riksdag.
följande :

»Såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå har strävan att upprätthålla
maltdryckernas kvalitet i främsta rummet föranlett rådande förbud
mot användning av sackarin vid tillverkning av sådana drycker och mot försäljning
av maltdrycker, som äro försatta med sackarin. Det har nämligen
tidigare särskilt ur nykterhetssynpunkt ansetts angeläget, att svagdrickat icke
försämrades i smak eller näringsvärde genom tillsättning av sackarin.

Efter det nämnda förbud införts hava emellertid vissa ändringar vidtagits
i lagstiftningen rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker av beskaffenhet
att inverka på ifrågavarande spörsmål. Sålunda har i samband
med de år 1923 företagna ändringarna i denna lagstiftning fastställts en undre
gräns för stamvörtstyrkan hos maltdrycker, så att numera till svagdricka hänföras
maltdrycker med en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent och med en
stamvörtstyrka av lägst 4 och högst 6 procent. Utskottet vill vidare framhålla^
att årets riksdag bifallit Kungl. Majits proposition nr 36 med förslag
till vissa ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen, innebärande huvudsakligen
att till maltdryck av första klassen skall hänföras jämväl maltdricka.
Med maltdricka förstås sådan maltdryck, som ej innehåller mer än
1.8 viktprocent alkoholhalt och äger en extrakthalt, överstigande 6 men icke
10.5 procent, samt vid tillverkningen undergått sådan särskild behandling, att
alkoholhalten i drycken icke kan överstiga den för maltdryck av första klassen
fastställda gränsen av 1.8 viktprocent.

Genom att en undre gräns fastställts för stamvörtstyrkan hos maltdrycker,
har möjligheten att genom tillsättning av sackarin inskränka användningen
av malt vid tillverkning av svagdricka avsevärt beskurits. Det särskilda skäl,
som tidigare åberopats till förmån för ett sackarinförbud i fråga örn maltdrycker,
har därigenom förlorat sin egentliga betydelse såvitt angår svagdricka.

Kontrollstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande förklarat sig icke anse
Dagan örn ändring i förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien
böra för närvarande upptagas. Såsom skäl härför har kontrollstyrelsen
främst anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av
den ställning, statsmakterna komme att intaga till frågan örn tillverkning
och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet.
Emellertid synas knappast utsikter förefinnas för denna frågas lösning inom
en näraliggande framtid. Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att
i motioner vid årets riksdag hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära, att ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat och år 1921
framlagt förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte efter
slutförd granskning föreläggas riksdagen, men att motionerna blivit av kamrarna
avslagna. Som en olägenhet vill utskottet framhålla, att förbudet i sin
nuvarande form icke kunnat upprätthållas. På sätt såväl kontrollstyrelsen
som motionärerna framhållit brytes synnerligen ofta mot detsamma, understundom
utan tillverkarens egen förskyllan. Med hänsyn till det nu anförda har
utskottet ansett övervägande skäl tala för att sackarinförbuclet beträffande svagdricka
upphäves. Ett upphävande av detta förbud torde emellertid icke böra
ske^utan att en föreskrift införes örn skyldighet för tillverkare och försäljare
att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka tillhandahålles, utmärka, att drycken
innehåller sackarin. Lämpligen borde i samband härmed en motsvarande
bestämmelse införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga drycker.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Säkerligen komme en dylik föreskrift att i jämförelse med gällande förbud
innebära en bestämd fördel såväl för konsumenterna som för de säljare, vilka
komme att tillhandahålla sackarinfritt svagdricka.

Yad åter angår de alkoholstarka maltdryckerna torde icke några olägenheter
yppat sig genom sackarinförbudet, och något skäl att undanröja förbudet beträffande
dessa drycker synes icke föreligga. Icke heller har utskottet ansett
tillrådligt, att nämnda förbud upphäves i fråga örn maltdricka.»

Utredning
och förslag
den 30 december
1929
av kontrollstyrelsen

efter samråd
med
medicinalstyrelsen.

Kontrollstyrelsen har såsom förut nämnts med skrivelse den 30 december
1929, efter samråd med medicinalstyrelsen, inkommit med utredning och förslag
rörande det ifrågasatta upphävandet av förbudet mot tillverkning och försäljning
av sackarinhaltigt svagdricka. Till en början må återgivas vad kontrollstyrelsen
anfört rörande förbrukningen av svagdricka och efterlevnaden av förbudet
mot att däri tillsätta sackarin:

»Konsumtionen av svagdricka, vilken i början av 1900-talet var av betslande
omfattning och större än förbrukningen av starkare maltdrycker, undergick
för tiden efter tillverkningsåret 1903/04, då svagdricksindustrien i samband med
maltdrycksbeskattningens införande lades under kontroll och sackarinförbudet
även trädde i tillämpning, en fortgående minskning. Sålunda utgjorde svagdrickskonsumtionen
under tillverkningsåret 1903/04 177 milj. liter, under
femårsperioden 1905/06—1909/10 årligen i medeltal 158 milj. liter samt under
påföljande femårsperiod årligen i medeltal 149 milj. liter. Till följd av förhållanden,
som stöde i samband med världskriget, minskades sedermera konsumtionen
ytterligare och fortfor även den närmaste tiden därefter att nedgå, så att
den tillverkningsåret 1921/22 var allenast 61 milj. liter. Efter sistnämnda tidpunkt
hava förhållandena ändrats, och en fortskridande ökning år från år^har
inträtt i svagdrickskonsumtionen, så att den på de senaste 7 tillverkningsåren
fördubblats. Sagda konsumtion under denna tid belyses av nedanstående tablå,
i vilken till jämförelse även intagits uppgifter örn förbrukningen av starkare
maltdrycker.

Tillverkningsår

Starkare
maltdrycker
milj. liter

Liter

per

invånare

Svagdricka
milj. liter

Liter

per

invånare

1922/23 ..............

137.7

23.0

66.4

11.1

1923/24 ..............

135.3

22.5

76.3

12.7

1924/25 ..............

141.4

23.4

87.2

14.4

1925/26 ..............

146.1

24.1

91.3

15.1

1926/27 ..............

151.2

24.9

103.8

17.1

1927/28 ..............

149.5

24.6

110.8

18.2

1928/29 (prelim.)..........

152.8

25.0

124.2 1

20.3

Antalet i verksamhet varande svagdricksbryggerier har ökats från 387 tillverkningsåret
1922/23 till 511 tillverkningsåret 1927/28 samt utgör för närvarande
535.

De för konsumtionen av svagdricka uppgivna kvantiteterna avse till största
delen vanligt s. k. färskt svagdricka, som är en överjäst maltdryck och i regel
saluföres, medan det ännu befinner sig i jäsning. Den tillverkade, myckenheten
lagrat svagdricka, varav konsumtionen alltmer gått tillbaka, utgjorde tillverkningsåret
1927/28 allenast omkring 10 procent av hela svagdrickstillverkningen.
Genom den av 1928 års riksdag beslutade ändringen av maltdryckstill -

1 Häri inräknat 1.8 milj. liter maltdricka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15

verkningsförordningen möjliggjordes tillverkning av en ny extraktrik, alkoholsvag
maltdryckstyp, varav konsumtionen emellertid under det första tillverkningsår,
den förts i marknaden, varit mycket obetydlig, i det att densamma uppgått
allenast till omkring 1.3 milj. liter.

Från svagdrickstillverkarnas sida har vid upprepade tillfällen framhållits,
att det år 1903 genomförda sackarinförbudet vållat svagdricksindustrien olägenheter
därigenom, att en stor del av allmänheten — särskilt i södra Sverige
—. vilken visat sig uppskatta svagdricka med sötaktig smak, icke kunnat få
denna smakriktning tillgodosedd, något som i sin tur verkat hämmande på avsättningen.
Det har därvid åberopats, att socker eller sirap icke kan i tillräcklig
omfattning komma till användning för tillgodoseende av berörda smakriktning,
särskilt emedan dessa ämnen till största delen förjäsa i_ drycken och sålunda
icke i önskvärd grad fylla uppgiften såsom sötningsmedel för svagdricka.
Uppmärksammas bör även, att gällande kontrollsystem för maltdrycksbeskattningen
förutsätter, att extraktgivande ämnen, såsom socker och sirap, icke i bryggeri
få tillsättas efter provningen av vörtens stamvörtstyrka, d. v. s. efter jäsningen.
Skall tillsats av socker eller sirap ske under ett sådant skede av tillverkningen,
att dessa ämnen i större grad kunna bibehållas oförjästa i drycken
vid dess utlämnande, får dylik tillsats allenast efter i förväg gjord anmälan
verkställas i närvaro av kontrolltjänsteman, som har att övervaka, att stamvörtstyrkan
icke genom den skedda tillsatsen överstiger den i lag medgivna;
utgifterna för denna särskilda kontroll åligger det tillverkaren att bestrida,
vilket givetvis är ur kostnadssynpunkt betungande. Svagdrickstillverkarna
hava även framhållit, att svagdrickat erhåller större hållbarhet, om det sötas
med konstgjort sötämne, än om socker användes. Detta torde i viss mån äga
sin riktighet så tiilvida, att en jämförelsevis riklig förekomst av oförjäst socker
i den från bryggeriet utlämnade maltdrycken kan bidraga till att drycken hastigare
fördärvas. Användande av det oför jäsbara sackarinet, vilket förutom
sin sötande egenskap enligt uppgifter i den kemiska litteraturen även har konserverande
verkan, bör i någon grad medverka till att det färska svagdrickat
därigenom bliver hållbarare.

Xu anförda omständigheter i förening med vetskapen om de stora svårigheter,
som äro förbundna med ett effektivt övervakande av sackarinförbudet, hava
föranlett, att konstgjorda sötningsmedel, särskilt sackarin, i icke ringa omfattning
användas av svagdrickstillverkare. Tillsättningen av dylikt sötningsmedel
sker enligt vad erfarenheten givit vid handen antingen i bryggerierna vid
tillverkningen eller utanför dem i samband med distributionen av drickat, vanligen
då medelst sackarintabletter. Den skärpta tillsyn över efterlevnaden av
sackarinförbudet, som kontrollstyrelsen på senare år sökt åvägabringa i bryggerierna,
torde emellertid hava föranlett svagdrickstillverkarna att övergå till att
anlita den senare utvägen, vilken underlättas genom begagnandet av de numera
allmänt för svagdricka förekommande 10- och 5-liters glasflaskorna, vilkas
patentproppar medgiva, att drycken obehindrat kan under transporten eller vid
drickats utlämnande till köparen tillföras sackarin. I det sistberörda fallet
lärer så förfaras, att köparen får bestämma tillsatsens storlek, för vilket ändamål
tabletterna äro avdelade för avskiljande av önskad myckenhet. Vanligt
förekommande är även, att bryggeriets utkörare vid drickats avlämnande till
köparen tillställer denne önskad myckenhet sackarin för svagdrickats sötande,
nied anvisning huru tillsättningen därav bör ske. Sackarin tillföres understundom
maltdrycken i bryggeriet på så sätt, att sockerkulör eller sirap, som
vid tillverkningen användes av fabrikanten eller leverantören gjorts sackarinhaltig,
för att därigenom vara mera begärlig. Då skyldighet icke finnes stadgad
att å vara i dylikt fall angiva, att densamma är sackarinhaltig, kan det
hava varit maltdryckstillverkaren obekant, att nämnda råämnen, då de av ho -

16

Kungl. Majlis proposition nr 156.

norn inköpts, varit försatta med sackarin. I så fall har tillverkaren utan egen
förskyllan blivit överträdare av bestämmelsen örn sackarinförbudet oell kan
drabbas av laga ansvar därför. Åtskilliga fall hava förekommit, då närvaron
av sackarin i svagdricka av tillverkaren förklarats på nu angivet sätt, men denne
likväl blivit ådömd straff trots sin försäkran, att det varit honom obekant,
att sockerkulören eller sirapen innehållit det förbjudna sötämnet.

Då enligt uppgift från importörhåll den till riket införda kvantiteten sackarin
till betydande del lär finna avsättning såsom sötningsmedel för svagdricka,
kan här vara av intresse att taga del av följande statistik över sackarinimporten
under senare år.

År 1921 ...................... 4,878 kilogram

> 1922 ..................... 6,380

» 1923 ...................... 5,493

» 1924 ...................... 6,579

> 1925 ...................... 7,385 >

> 1926 ...................... 6,896

> 1927 ...................... 9,051

> 1928 ...................... 13,705

Den omfattning, i vilken sackarin befunnits närvarande i svagdricksprov,
som av kontrolltjänstemän vid maltdryckstillverkningen insänts till kontrollstyrelsens
laboratorium för undersökning, framgår av följande sammanställning.

• Undersökta Därav sackarin- I

Ar prov haltiga

1925 ................... 60 24

1926 ................... 173 74

1927 ................... 95 40

1928 ................... 83 32

1929 ................... 82 24

I alla fall, där närvaro av sackarin kunnat påvisas i de undersökta proven,
bar kontrollstyrelsen anmält tillverkaren till åtal för överträdelse av sackarinförbudet.
Den jämförelsevis stora omfattning, i vilken bötesstraff ådömts
svagdrickstillverkare för dylik förseelse, har emellertid ingalunda verkat avskräckande
från fortsatt användning av det förbjudna sötämnet; åtskilliga tillverkare
hava under kort tid flera gånger ådömts böter, vilka stegrats vid förseelsernas
upprepande. Den anmärkningen kan här framställas, att en höjning
i den nuvarande straffskalan för förseelse mot sackarinförbudet, vilken beträffande
tillverkare i skattefritt bryggeri utgör böter lägst 50 och högst 1,000
kronor, borde vara ägnad att medföra ökad respekt för sackarinförbudet. Det
synes emellertid tvivelaktigt, huruvida en sådan åtgärd skulle medföra avsedd
effekt. Med kännedom örn de svårigheter, som äro förbundna med en verksam
kontroll från statens sida över sackarinförbudets efterlevnad, skulle säkerligen
en del svagdrickstillverkare alltjämt finna med sin fördel förenligt att för
tillgodoseende av allmänhetens smakriktning tillsätta svagdrickat konstgjorda
sötämnen, även med risk att någon gång bliva ådömda kännbarare bötesstraff.
Åtminstone synas erfarenheterna i Danmark giva stöd för en sådan uppfattning.
Även i nämnda land, där en generell sackarinlagstiftning är genomförd,
råder enligt inhämtade upplysningar stora svårigheter att upprätthålla sackarinförbudet,
och i de bryggerier, som tillverka ''''Husholdningsol’ -— en maltdryck,
ungefär motsvarande det svenska svagdrickat -— förekommer olovlig
användning av sackarin ganska allmänt. Det för dylik förseelse utdömda
straffet utgjorde till en början 25 å 50 kronor, men för att råda bot för miss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

17

förhållandet vidtogs en höjning av böterna så, att de i allmänhet för närvarande
utgöra 400 ä 500 kronor. Då det emellertid visat sig mycket lönande
att saluhålla maltdrycken sötad med konstgjort sötningsmedel och då polism5Tndighetens
kontroll över sackarin förbudet icke kunnat göras tillräckligt
effektiv, finnas i Danmark åtskilliga tillverkare, som regelmässigt använda
sackarin vid tillverkningen. De hava nämligen funnit, att den olovliga sackarinanvändningen
lönar sig, även örn de någon gång emellanåt drabbas av bötesstraff.
»

Efter en erinran örn att sackarinförbudet beträffande svagdricka i Sverige
väsentligen föranletts av en strävan att förhindra tillhandahållandet av en ur
kvalitetssynpunkt mindervärdig vara har kontrollstyrelsen anfört följande.
Sedan i 2 § 2 mom. i förordningen angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker stadgande införts därom att maltdryck icke finge i bryggeri tillverkas
med stamvört av lägre extrakthalt än 4 procent, hade därmed ett regulativ
erhållits mot tillverkning av svagdricka med otillbörligt låg extrakthalt,
varigenom även det ursprungligen anförda motivet till sackarinförbudet bortha
Hit. Erfarenheten hade emellertid utvisat, att svagdrickstillverkarnas kompetens
samt uppfattning angående de krav, som ur sanitär synpunkt borde
ställas på deras tillverkning, i många fall lämnade mycket övrigt att önska,
något som vore ägnat att återverka på varans kvalitet och smak. Trots den
införda bestämmelsen om minimigräns för extrakthalten förelåge därför fortfarande
en frestelse att i dylikt fall tillgripa sackarin för att dölja bristfälligheten.
Denna omständighet syntes dock, i betraktande av dels svårigheten
att kunna upprätthålla sackarinförbudet, varigenom detsamma blivit i hög
grad ineffektivt, och dels allmänhetens ådagalagda åstundan att äga tillgång
till svagdricka med söt smak, icke få tillmätas sådan betydelse, att det ovillkorliga
sackarinförbudet i fortsättningen enbart på grund därav borde bibehållas.
För avhjälpande av berörda sanitära missförhållanden framstode som
ett viktigt önskemål, att en ordnad effektiv tillsyn komme till stånd, i vilket
avseende ett förverkligande av den sedan lång tid tillbaka på många håll eftersträvade
livsmedelslagstiftningen skulle vara av stor betydelse.

I sitt utlåtande den 30 augusti 1927, i vilket kontrollstyrelsen konstaterat de
med sackarinförbudet för svagdricka förbundna olägenheterna, hade styrelsen
lörklarat sig icke anse frågan om ändring av bestämmelserna om sagda förbud
böra för det dåvarande upptagas. Såsom skäl härför hade styrelsen främst
anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av den ställning,
statsmakterna komme att intaga till fragan örn tillverkning och försäljning av
sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet. Detta skäl till uppskov
med frågans upptagande hade 1928 års riksdag likväl avvisat. Då riksdagen
sålunda ansett, att frågan örn sackarinförbudets upphävande beträffande
s\agdricka icke borde ansta pa sätt kontrollstyrelsen föreslagit utan
upptagas till behandling särskilt för sig, hyste styrelsen den meningen, att en
ändring av bestämmelserna örn sackarinförbudet nu borde komma till stånd
samt att frågan borde finna sin lösning i överensstämmelse med vad av bevillningsutskottet
blivit ifrågasatt.

Efter det kontrollstyrelsen utarbetat förslag till de författningsändringar,

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 123 käft. (Nr 156 ) 2

18

Kungl. Maj:in proposition nr 156.

som funnits påkallade av föreliggande frågas lösning i enlighet med vad sålunda
angivits, har styrelsen inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen i
ärendet.

Medicinalstyrelsen har i utlåtande till kontrollstyrelsen den 2 december 1929
vidhållit sin vid flera tidigare tillfällen uttalade mening, att sackarin, använt
såsom sötningsmedel, icke vore att betrakta såsom hälsomenligt. Styrelsen har
därefter erinrat örn den tidigare hävdade uppfattningen, att sackarintillsats
skulle åstadkomma ett förringande av varans värde och underlätta försäljningen
av en från kvalitetssynpunkt underhaltig vara. Dessa invändningar hade
numera förlorat i värde, sedan genom 1923 års maltdryckstillverkningsförordning
införts ett stadgande örn en lägsta extrakthalt hos svagdricka av 4 procent.
Den möjlighet, som dessförinnan funnits att genom sackarintillsats dölja
bristande extrakthalt, hade härigenom till väsentlig del undanröjts. Sackarintillsatsen
hade nu närmast till ändamål att ge drickat en av allmänheten åstundad
sötaktig smak, vilket, efter vad det uppgåves, av tekniska skäl svårligen
kunde åstadkommas genom ökad tillsats av jäsbara naturliga sötmedel såsom
socker eller sirap. Från allmän hälsovårdssynpunkt vore det enligt medicinalstyrelsens
mening givetvis av stor betydelse, att allmänheten hade tillgång
till ett billigt, efter rådande smak anpassat dricka, som med framgång kunde
upptaga tävlan med de alkoholstarkare maltdryckerna. Dessa synpunkter
borde enligt medicinalstyrelsens förmenande motivera, att frågan om användande
av sackarin vid tillverkning av svagdricka nu upptoges till fristående
behandling i avvaktan på en allmän livsmedelslagstiftning eller särskild sackarinlagstiftning.
Under åberopande av det anförda har medicinalstyrelsen
förklarat sig icke hava något att erinra mot, att förbudet mot användning av
sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av sackarinhaltigt
svagdricka upphävdes, under villkor att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka
tillhandahölles, tydligt angåves, att varan vore försatt med sackarin.
Medicinalstyrelsen har såsom särskild förutsättning för upphävandet av nämnda
förbud angivit, att noggrann kontroll å extrakthalten utövades.

Sedan kontrollstyrelsen berett Svenska bryggareföreningen tillfälle att till
kontrollstyrelsen inkomma med yttrande i frågan, har föreningen den 21 december
1929 avgivit utlåtande i ärendet. Föreningen har inskränkt sig till
att hänvisa till synpunkter, som utsedda representanter muntligen framfört till
kontrollstyrelsen, samt har ansett sig därutöver endast böra framhålla, att sackarinfrågan
för maltdryckernas vidkommande, för att ej föregripa den allmänna
utredning, som borde föregå en livsmedelslagstiftning, icke borde utbrytas
ur sitt naturliga sammanhang utan upptagas till avgörande först i samband
med denna. Föreningen har därvid erinrat om kontrollstyrelsens utlåtande
den 30 augusti 1927, i vilket styrelsen givit uttryck åt en dylik mening. För
medicinalstyrelsens ståndpunkt rörande sackarinförbudets upphävande för
svagdricka hade sistnämnda styrelse enligt hryggareföreningens förmenande
icke framfört några bärande motiv.

Vad angår den av bryggareföreningen uttalade meningen, att sackarinfrågan
för maltdryckernas vidkommande borde upptagas först i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

19

spörsmålet om genomförandet av en livsmedelslagstiftning, har kontrollstyrelsen
erinrat örn att riksdagen avvisat en dylik ordning för behandling av den
föreliggande frågan. Under erinran att från föreningens sida motstånd rests
särskilt emot sackarinförbudets upphävande i fråga om s. k. lagrat svagdricka,
har kontrollstyrelsen vidare anfört:

»Kontrollstyrelsen får erinra om att frigivandet av sackarinet vid tillverkning
av svagdricka är avsett att förbindas med skyldighet för tillverkaren att
å kärlet deklarera användningen av sankarin. Då sålunda konsumenten i varje
fall beredes kännedom örn huruvida en maltdryck är sackarinhaltig eller ej, kan
icke göras gällande, att användningen av sackarin innebär illojalt förfarande
mot konsumenten. Likaledes är deklarationsskyldigheten ägnad att utgöra en
garanti mot illojal konkurrens emellan tillverkarna. Har den principen vunnit
erkännande, att frihet skall vara rådande att använda sackarin under den angivna
förutsättningen, att konsumenten av den därmed sötade varan beredes
kännedom örn dylikt sötämnes närvaro, anser kontrollstyrelsen tillräckliga skäl
icke föreligga att undantaga lagrat svagdricka, då nu frågan gäller att upphäva
sackarinförbudet beträffande svagdricka i allmänhet. Beträffande rätten
att vid tillverkning av olika slag av svagdricka använda sackarin, skulle
de skattepliktiga och de skattefria bryggerierna givetvis bliva likställda.

Huruvida användningen av sackarin vid tillverkning av lagrat svagdricka
kan komma att medföra, att denna maltdryck, som för närvarande förekommer
i mycket obetydlig omfattning, vinner ökad avsättning och därigenom framträder
såsom konkurrent till pilsnerdricka, är svårt att på förhand bedöma. Skulle
något sådant inträffa, torde näppeligen ur allmänna synpunkter någon erinran
kunna göras. Snarare torde en sådan utveckling få anses gagnelig. Medicinalstyrelsen
har också givit uttryck åt denna uppfattning, då nämnda styrelse
i sitt ovannämnda utlåtande särskilt framhållit betydelsen av att allmänheten
beredes tillgång till ett billigt, efter rådande smak annassat dricka, som
med framgång kan upptaga tävlan med de alkoholstarkare maltdryckerna. Det
faktiska monopol å tillverkning av starkare maltdrycker, som de skattepliktiga
bryggerierna för närvarande innehava, har berett denna industri en så gynnad
ställning i ekonomiskt avseende, att den bör väl kunna uthärda den sannolikt
icke alltför betungande konkurrens, som skulle ligga däri, att de mindre gynnsamt
lottade svagdricksbryggerierna efter sackarinets frigivande måhända komme
att finna en ökad avsättning för lagrat dricka.»

Vad angår verkningarna av sackarinets frigivande för svagdrickstillverkning
med avseende å statsverkets inkomst av maltskatten har kontrollstyrelsen
trott sig kunna förutsätta, att, då riksdagen tagit initiativet till det underlättande
av svagdricksindustrien, som upphävandet av sackarinförbudet innebure,
riksdagen även velat taga de konsekvenser med avseende å inkomsten av maltskatten,
som en eventuellt ökad tillverkning av skattefria maltdrycker på bekostnad
av de skattepliktiga kunde medföra. En åtgärd, vilken i likhet med den
nu ifrågavarande kunde tänkas medföra någon minskning i inkomsten av maltskatten
— vilken tillfördes rusdrycksmedelsfonden -—• men samtidigt erbjöde
fördelar ur nykterhetssynpunkt, syntes icke böra enbart av förstnämnda anledning
tillbakavisas.

I anledning av förslag från svagdrickstillverkarnas sida, att sackarinförbudet
skulle ersättas av bestämmelse örn att sackarin skulle få användas vid svagdrickstillverkning
allenast intill en viss högsta myckenhet per hektoliter dricka,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Ilar kontrollstyrelsen uttalat, att en dylik lösning av sackarinfrågan visserligen
kunde synas tilltalande, då olägenheterna av sackarinets begagnande i så
fall skulle göra sig mindre gällande. Emellertid skulle, särskilt i betraktande
av det besvärliga analysarbete, som kvantitativa bestämningar av sackarin
i svagdricka innebure, övervakandet av att icke den stadgade maximikvantiteten
överskredes, erbjuda så stora svårigheter, att denna utväg måste lämnas ur
räkningen. Samma kontrollsvårigheter skulle givetvis även göra sig gällande,
därest av sanitära skäl man ansåge sig böra meddela bestämmelse om viss
kvantitetsbegränsning vid användning av dulcin.

Med avseende å kontrollen över efterlevnaden av en blivande föreskrift örn
skyldighet att tillkännagiva närvaro av sackarin i svagdricka har kontrollstyrelsen
yttrat följande:

»En konsekvens av sackarinförbudets upphävande på sätt ovan föreslagits
torde bliva, att lagöverträdelserna bliva väsentligen mindre talrika än enligt
hittills gällande ordning. Sedan möjlighet beretts svagd rickstillverkarna att
lagenligt kunna begagna sackarin vid tillverkningen och de därmed blivit i
stånd att tillverka ett svagdricka, som vissa delar av allmänheten visat sig
uppskatta, kan det nämligen icke vara något särskilt intresse för dem att underlåta
att tillkännagiva närvaron av sackarin i drycken, varigenom de skulle
riskera att ådömas straff för överträdelse av bestämmelserna i fråga. Icke
desto mindre är det av vikt, att en så effektiv tillsyn som möjligt ägnas åt
deras efterlevnad. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen att genom de vid
maltdryckstillverkningen anställda kontrolltjänstemännen låta såväl i bryggerierna
som utom dessa taga och å sitt laboratorium undersöka prov å svagdricka,
som icke deklarerats innehålla sackarin, samt i fall av olaglighet anmäla
vederbörande till åtal.»

Beträffande de av kontrollstyrelsen avgivna förslagen till de av sackarinförbudets
upphävande påkallade ändringarna i förordningen den 1 juni 1923
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker och förordningen den 8
maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker har styrelsen anfört följande:

»I maltdryckstillverkningsförordningens 4 §, som för närvarande innehåller
bestämmelser örn anbringande å kärl, varå maltdryck utlämnas från bryggeri,
av uppgift om bryggeriets namn och beteckning för maltdryckens klass, bör
lämpligen även intagas bestämmelserna om skyldighet för maltdryckstillverkare
att deklarera närvaron av sackarin, dulcin eller annat liknande sötningsmedel
i svagdricka. Detta bör ske genom anbringande å kärlet av uppgiften
Innehåller konstgjort sötningsmedel’. I Tyskland, där sackarin får användas
för tillverkning av bland annat läskedrycker och vissa svagare maltdrycker mot
deklarationsskyldighet, skall motsvarande uppgift på tydligt framträdande sätt
meddelas å etikett å kärlet, vilket förfaringssätt, enligt vad kontrollstyrelsen
inhämtat, i praktiken visat sig genomförbart. Kontrollstyrelsen har ansett,
att enahanda förfaringssätt bör tillämpas i Sverige. I allmänhet skall sålunda
ifrågavarande uppgift meddelas, i fall då etikett ej förekommer å kärlet,
genom åsättande av särskild etikett med denna uppgift, men eljest å den å kärlet
förekommande etiketten; uppgiften skall anbringas på ett tillräckligt framträdande
sätt. I särskilda fall torde emellertid kunna tänkas, att annat förfaringssätt
kan vara lämpligare. Då kontrollstyrelsen för närvarande jämlikt
bemyndigande i ovanberörda 4 § äger meddela anvisningar rörande anbringan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

de av stämpel å kärl, innehållande maltdrycker, eller å kork eller propp, torde
det även få ankomma på styrelsen att meddela anvisningar, huru anbringande
av nu ifrågavarande uppgift skall äga rum.

I 12 § i förordningen har vidtagits erforderlig ändring, för att konstgjort
sötningsmedel skall kunna få användas vid tillverkning av svagdricka i skattepliktigt
bryggeri. Då nu åsyftat medel ansetts hänförligt till sådana ämnen,
som vid tillverkning av maltdrycker kunna användas i stället för malt, är förvaring
därav i skattepliktigt bryggeri för närvarande icke medgiven. Därest
dylikt sötningsmedel nu skall medgivas vid svagdrickstillverkning, bör det ovillkorliga
förvaringsförbudet upphävas, i vilket syfte 15 § underkastats ändring.

Beträffande 37 § 2 mom. i maltdryckstillverkningsförordningen föreslås vidtagande
av sådan ändring, att konstgjorda sötningsmedel av ovannämnda slag
kunna komma till användning för svagdrickstillverkning i skattefritt bryggeri
och även därstädes förvaras. I anslutning till denna ändring bör sista stycket
av 49 § utgå.

I 12 § i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker har föreslagits stadgande angående skyldighet för försäljare
av svagdricka att tillse, att å kärl, vari svagdricka, som veterligen är tillsatt
sackaxin, dulcin eller liknande konstgjort sötningsmedel, å försäljningsstället
förvaras, finnes uppgift örn detta förhållande.»

Kontrollstyrelsen har föreslagit, att författningsändringarna skola träda i
tillämpning den 1 juli 1930.

Kommerskollegium har den 18 januari 1930, med överlämnande av yttrande
från Sveriges kemiska industrikontor, avgivit anbefallt utlåtande över
kontrollstyrelsens utredning och förslag. Kollegium har därvid hänvisat till <
att kollegium i utlåtande över 1916 års livsmedelslagstiftningskommittés förslag
till livsmedelslag för sin del funnit kommitténs krav, att sotning av saft,
sylt och marmelad m. m. samt ersättningsmedel därför endast skulle få ske
med rörsocker, knappast vara tillräckligt grundat. Vidare har kollegium nu
erinrat örn att kollegium, som jämlikt anmärkning till vederbörlig tulltaxerubrik
under en lång följd av år haft att pröva näringsidkares ansökningar örn
rätt att från utlandet införa sankarin med hänsyn till styrkt behov därav för
respektive tillverkningar, på grund härav i ett icke ringa antal fall författningsenligt
medgivit sådan rätt även för läskedrycksfabrikation. Tillsats av
sankarin, inköpt på apotek, syntes dessutom i avsevärd utsträckning hava
förekommit och alltjämt förekomma vid beredning av läskedrycker. Det syntes
kollegium under dessa förhållanden knappast fullt konsekvent att med
hänsyn till en eventuell framtida skärpning av hithörande bestämmelser i
livsmedelslagstiftningen förvägra tillverkarna av svagdricka, vilket ju även
väsentligen vore att räkna såsom en läskedryck, motsvarande rättighet. Härvid
borde jämväl beaktas, att en dylik skärpning, vad läskedryckerna beträffade,
väl närmast kunde antagas komma att avse införande av deklarationstvång
vid användande av konstgjorda sötmedel såsom sankarin, ett förbehåll,
som nu jämväl enligt kontrollstyrelsens förslag skulle komma att
gälla i fråga örn svagdricka. Kommerskollegium har i övrigt anfört följande:

»Den huvudsakliga invändning, som i övrigt framställts mot borttagande
av förbudet att använda sackarintillsats vid svagdrickstillverkning, synes gå

Kommerskollegiets

utlåtande
len IS januari
inno.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ut på, att ett svagdricka med sådan tillsats i smakhänseende gåves sken av
att vara av högre kvalitet, än som motsvarades av verkligheten. Kollegium
anser icke denna invändning böra tillmätas avgörande inflytande, bland annat
med hänsyn till den numera gällande bestämmelsen örn minsta extrakthalt
av fyra procent hos vörten vid tillverkning av svagdricka. För övrigt
torde väl svagdricka knappast vara att räkna, åtminstone i främsta rummet,
såsom näringsmedel, utan huvudsakligen såsom läskedryck. Sackarinets
oskadlighet ur hälsosynpunkt har i detta samband av medicinalstyrelsen ånyo
bekräftats i det remisshandlingarna bifogade yttrandet från styrelsen.

I Tyskland, där tidigare, såvitt kollegium har sig bekant, ett generellt förbud
mot användande av sackarin och dulcin vid maltdryckstillverkning varit
gällande, medgavs provisoriskt, enligt förordningar av den 21 juli 1923 samt
den 16 januari och den 4 augusti 1926, § 5--- —, tillsats av dylika sötningsmedel
till överjäst öl. Enligt förordning av den 18 november 1927 --

— har sedermera nämnda medgivande begränsats att gälla för överjäst ’Einfachbier’
(vilket närmast torde motsvara svagdricka) med stamvörthalt icke
överstigande 4 procent, alltså liggande under den i Sverige fastställda minimigränsen
för vörtens styrka i fråga örn maltdrycker av klass 1. Det vill
synas, söm om den påtalade risken för att en kvalitetsförsämring skulle kunna
maskeras genom tillsats av konstgjort sötningsmedel i ovan refererade fall
skulle ställa sig större än enligt de bestämmelser, som författningsenligt gälla
i vårt land beträffande svagdricka.

Ett ytterligare skäl för bifall till det av kontrollstyrelsen och medicinalstyrelsen
förordade medgivandet i fråga örn användande av sackarin vid svagdricksberedning
måste enligt kollega åsikt ligga i det påvisade förhållandet,
att förbudet i stor utsträckning göres illusoriskt genom att distributören av
svagdrickat samtidigt med leverans härav tillhandahåller för sotning av
drickat erforderlig sackarin.

Om sålunda jämväl enligt kollega åsikt vägande skäl tala för ett upphävande
av förbudet mot sackarintillsats i fråga om vanligt överjäst s. k. brunsvagdricka,
föreligger onekligen viss anledning till tvekan i fråga om underjäst
och lagrat svagdricka. Detta står nämligen, såsom framhålles i yttrandet
från Sveriges kemiska industrikontor, i tillverkningshänseende så nära
pilsnerdrickat (klass II), att det kan synas oegentligt att tillämpa olika bestämmelser
rörande sackarintillsats i fråga örn dessa båda slag av drycker.

Emellertid är härvid att märka, att något yrkande örn borttagande av förbudet
mot sackarintillsats i fråga örn maltdrycker av klass II icke, såvitt
kollegium har sig bekant, från något håll ifrågasatts. En dylik åtgärd
skulle för övrigt kunna tänkas medföra verkningar i fiskaliskt hänseende av
mera omfattande betydelse (genom en minskning av maltskatten) än det nu
ifrågasatta medgivandet. I övrigt är att märka, att tillverkningen och konsumtionen
av lagrat svagdricka under senare år varit relativt liten (för närvarande
endast omkring 1/10 av hela mängden svagdricka) och efter hand ytterligare
minskats. Enligt uppgifter, inhämtade från kontrollstyrelsen, utgjorde
sålunda konsumtionen av svagdricka under nedanstående tillverkningsår
i miljoner liter

hela mängden därav lagrat

1923/24 ................ 76.3 13.01

1924/25 ................ 87.2 12.49

1925-26 ................ 91.3 11.88

1926/27 ................ 103.8 12.25

1927/28 ................ 110.8 10.68

1928/29 ................ 124.2 (uppgifter saknas)

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23

Erinras må slutligen, att deklarationstvånget beträffande sackarintillsats
givetvis skulle gälla även i fråga om det lagrade svagdrickat. Det bleve sålunda
belt beroende av konsumenterna själva, huruvida de önskade utnyttja
möjligheten att förtära en dryck av här avsett slag, sötad med sankarin,
eller ej.

Det torde nog tvifvelsutan givms ett icke ringa antal personer med utvecklat
smaksinne, för vilka själva smaken av sankarin är motbjudande. Andra -—
och de torde väl sannolikt utgöra flertalet ■— finna däremot ej denna smaktillsats
oangenäm utan tvärtom. Det vill synas, som örn tillräcklig hänsyn
till de förstnämnda i själva verket tagits genom det föreslagna deklarationstvånget,
som ju för dem möjliggör att undvika inköp eller förtäring av sackarinhaltigt
svagdricka.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och jämväl till de svårigheter, som
torde föreligga att i tillämpningen skilja mellan över- och underjäst svagdricka,
anser sig kollegium icke böra motsätta sig, att det föreslagna medgivandet
får gälla även det sistnämnda.»

Kollegium, som ej funnit anledning att ingå på någon närmare författningsteknisk
prövning av de framställda författningsförslagen, har förklarat sig
hava intet att erinra mot, att nämnda förslag läggas till grund för framställning
i ärendet till riksdagen.

Sveriges kemiska industrikontor har i yttrande till kommerskollegium hänvisat
till att genom sötmedelstillsats till svagdricka kunde döljas brist i tillverkningen,
nämligen för låg extrakthalt, och ifrågasatt lämpligheten att
legalisera ett förfarande, som på illojal väg täckte medvetna eller omedvetna
dylika brister. Förbudet mot användandet av sötmedel utgjorde åtminstone
för närvarande en drivfjäder till att hålla extrakthalten så hög och erhålla
en så smaklig vara som möjligt utan tillsats av främmande ämnen. Sattes
denna drivfjäder ur funktion, syntes kvaliteten på varan med all säkerhet
komma att sjunka.

Att likställa färskt svagdricka, det överjästa s. k. brunsvagdrickat, med
det underjästa, lagrade svagdrickat vore enligt industrikontorets mening ej
riktigt. Det lagrade svagdrickat stöde i tillverkningshänseende så nära pilsnerdrickat,
att olika regler för sötmedelstillsats i fråga om dessa båda drycker
rättvisligen ej borde förekomma.

Industrikontoret har slutligen ansett mindre lämpligt att redan nu, innan
den kontroll tillkommit, som syntes bliva en av de bärande principerna i en
kommande livsmedelslagstiftning, lätta på sackarinförbudet.

På grund av vad som sålunda anförts har Sveriges kemiska industrikontor
avstyrkt upphävande av sackarinförbudet.

Såsom framgår av bevillningsutskottets vid 1928 års riksdag förut återgivna
betänkande uttalade utskottet, att i samband med införande av skyldighet
att tillkännagiva tillsats av sackarin i svagdricka en motsvarande bestämmelse
lämpligen borde införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga
drycker.

Kontroll styr elsen har härom i sitt utlåtande anfört:

»Användning av sackarin vid läskedryckstillverkning är ingalunda ovan -

Användningen
av sackarin
viii
tillverkningen
av läskedrycker.

24

Kungl. Majsts proposition nr 156.

ligt förekommande, och sackarinet utnyttjas därvid ofta på sådant sätt, att
den vara, allmänheten erhåller, blir av mindre tillfredsställande kvalitet.
Förekomsten av sackarinhaltiga läskedrycker innebär även betydande olägenheter
med hänsyn till den illojala konkurrens, tillverkare av sackarinfria läskedrycker
därigenom hava att utstå. Under sådana förhållanden föreligga otvivelaktigt
starka skäl för vidtagande av den av bevillningsutskottet i detta
hänseende ifrågasatta åtgärden.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida spörsmålet om utfärdande av
dylika bestämmelser lämpligen bör upptagas enbart beträffande läskedrycker
oell om icke sådana föreskrifter i stället böra meddelas i ett större sammanhang.
De ovan antydda olägenheterna av användning av sackarin vid tillverkning
av läskedrycker torde göra sig gällande även beträffande vissa
andra varor, exempelvis saft, sylt, marmelad och liknande produkter, rörande
vilkas tillverkning och försäljning föreligger ett i det föregående omnämnt,
av livsmedelslagstiftningskommittén avgivet förslag till författning, innefattande
bland annat förbud mot användning vid deras tillverkning av konstgjorda
sötningsmedel. Att nu till särskild reglering upptaga ifrågavarande
spörsmål allenast i vad rör läskedrycker, synes därför ej böra ske. Det yrkande,
i vilket riksdagens ovannämnda hemställan utmynnar, har för övrigt
begränsats att avse upphävandet av sackarinförbud beträffande svagdricka.»

Kontrollstyrelsens uppfattning delas av medicinalstyrelsen, som i sitt i ärendet
avgivna yttrande förklarat sig anse, att frågan örn användande av sackarin
som sötmedel för läskedrycker och därmed jämförliga drycker av praktiska
Skäl lämpligast bör lösas i samband med ordnande av livsmedelshandeln
genom en allmän livsmedelslagstiftning.

Kommerskollegium har i här förevarande ämne uttalat, att alldeles oavsett
den stora önskvärdheten av att den viktiga frågan om en allmän livsmedelslagstiftning
snarast kunde upptagas till slutligt avgörande i ett sammanhang,
kollegium väl ansåge, att åtskilliga skäl kunde anföras till stöd för att
det nu i fråga om svagdricka förordade deklarationstvånget vid användning
av sackarin och liknande konstgjorda sötningsmedel, oberoende av förutnämnda,
mera svårlösta fråga, vunne tillämpning även i fråga örn läskedrycker.
Då emellertid jämväl en dylik starkt begränsad lagstiftning syntes böra föregås
av en särskild, mera ingående utredning, än som nu förelåge, ansåge
sig kollegium icke i detta samband böra framställa något förslag härom.

Av sackarin- I sitt utlåtande har kontrollstyrelsen vidare anfört, att upphävande av sacförbudets
karinförbudet komme att föranleda behov av en viss ökning av arbetskraft å
''Jöranled/ styrelsens laboratorium. Utlåtandet innehåller härom följande:
ökning av »Medgivandet att vid tillverkning av svagdricka få använda sackarin mot
arbetskraft deklarationsskyldighet skulle givetvis även gälla de skattepliktiga bryggeriå
kontroll- enias tillverkning av sådant dricka. Härav följer, att sackarin, till skillnad
styrelsens mot vad nu är fallet, skulle få förvaras i bryggeriet. Då det är ett fiskaliskt
laborato- intresse att bevaka, att icke sackarin kommer till användning vid tillverkning
narn. ay skattepliktiga maltdrycker, torde det bliva nödvändigt att genom undersökning
å kontrollstyrelsens laboratorium av prov å skattepliktiga maltdrycker,
tagna i bryggeriet, utöva en kontinuerlig kontroll i detta hänseende.

Nu åsyftade kontrollåtgärder äro ägnade att kräva viss förstärkning av
arbetskrafterna å kontrollstyrelsens laboratorium. Detta har ursprungligen
tillkommit för utförande av kemiska undersökningar, som kunna vara på -

Kungl. Majlis proposition nr 156.

25

kallade för styrelsens tillsyn över efterlevnaden av den år 1918 genomförda
lagstiftningen angående skattefri sprit och alkoholhaltiga preparat och särskilt
undersökningar rörande denatureringsmedel och denatureringsmetoder.
På senare tid har laboratoriet fått vidkännas ytterligare arbetsbelastning utan
att erhålla ökad arbetskraft. För utövande å kontroll å efterlevnaden — framför
allt i svagdricksbryggerierna — av gällande bestämmelser angående stamvörtstyrka
och alkoholhalt hos maltdrycker ävensom av sackarinförbudet har
kontrollstyrelsen föranstaltat örn uttagande i bryggerierna stickprovsvis av
maltdrycksprov, vilka undersökas å laboratoriet. I samband med de år 1928
vidtagna ändringarna i maltdryckstillverkningsförordningen, åsyftande att
bereda möjlighet till tillverkning av skattefritt maltdricka, har kontrollstyrelsen
föranletts att anordna fortlöpande kontroll å alkoholhalt och stamvörtstyrka
hos detta slag av maltdrycker, vilket sker genom undersökning å
laboratoriet av stickprovsvis insända maltdrycksprov. Sedan genom ikraftträdandet
av 1926 års brännvinstillverkningsförordning strängare bestämmelser
genomförts för beivrande av olovlig brännvinstillverkning och dit hänförlig
mäskberedning, har i icke ringa omfattning laboratoriet tagits i anspråk
för avgivande av utlåtanden, som av polismyndigheterna begäras rörande
prov å alkoholhaltiga vätskor, som misstänkas hänföra sig till olaga
hantering. Laboratoriet har på detta sätt fått sig ålagt ett betydande analysarbete
vid sidan av de ursprungliga åliggandena. Tillkomsten av dessa arbetsuppgifter
har medfört, att den nuvarande arbetskraften på laboratoriet,
en laborator (B 24) och ett laboratoriebiträde (B 11), redan för närvarande
icke kan anses tillfyllest. Därest det även skall åvila laboratoriet att utföra
de sackarinanalyser av maltdrycksprov, som enligt vad ovan anförts
bliva erforderliga för tillsynen av bestämmelserna örn sackarinets användning
vid tillverkning av maltdrycker, bliver en förstärkning av arbetskrafterna
oundgänglig. Då antalet skattepliktiga och skattefria bryggerier för
närvarande utgör 691. kan antalet dylika analyser givetvis bliva betydande.
Emellertid torde kunna antagas, att en stor del svagdricksbryggerier komma
att tillverka uteslutande sådant svagdricka, som deklareras innehålla såckarp,
vilket medför, att uttagande av prov från dessa icke skulle erfordras. Då
kontrollstyrelsen sålunda saknar närmare kännedom örn, i vilken omfattning
verkställande av ifrågavarande analyser kommer att påkallas, kan styrelsen
för närvarande icke med säkerhet bedöma, huruvida arbetet härmed bör föranleda
anställande av ytterligare ett laboratoriebiträde eller örn anlitande av
annan sakkunnig tillfällig arbetskraft kan vara att föredraga. Med hänsyn
härtill har st5-relsen ansett lämpligt, att ett belopp, förslagsvis 3,000 kronor,
ställes till styrelsens förfogande för nu ifrågavarande ändamål för budgetåret
1930/31. Det för upprätthållande av kontrollstyrelsens verksamhet anvisade
extra anslaget (VII C 4), som av styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 5 augusti 1929 föreslagits för ovannämnda budgetår skola utgöra 22,200
kronor, torde därför böra höjas till 25,200 kronor.

Då maltdryckstillverkare jämlikt föreskrift i maltdryckstillverkningsförordningen
är skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
prov å maltdryck, som av honom tillverkats, behöver kostnad
för kontrolltjänstemans uttagande av svagdricksprov för insändande till kontrollstyrelsens
laboratorium icke uppstå i annat fall, än då provet tages hos
annan än tillverkaren. Sådana kostnader torde lämpligen böra bestridas av
det i kontrollstyrelsens stat upptagna anslaget till expenser, vilket icke för
detta ändamål behöver underkastas någon höjning.»

I överensstämmelse med riksdagens hemställan i dess skrivelse den 15 maj
1928 har den nu verkställda utredningen åsyftat allenast ett partiellt upp Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 125 haft. (Nr 156.) 3

Dep ar te
mentschefen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

hävande av gällande förbud mot tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga
maltdrycker, nämligen såvitt angår svagdricka. Förbudet är alltså avsett att
kvarstå i fråga örn såväl maltdrycker av klass II, d. v. s. pilsnerdricka, som
s. k. maltdricka, varmed förstås sådan, till klass I hänförlig maltdryck, vars
extrakthalt är lika hög som pilsnerdrickats men vars alkoholhalt ej må överstiga
svagdrickats.

Av utredningen framgår, att sackarinförbudet i betydande utsträckning
överträdes eller kringgås såvitt angår det slag av svagdricka, brunsvagdricka,
som är föremål för den största konsumtionen. Anledningen härtill synes vara
dels att flertalet konsumenter av sådant svagdricka föredraga en vara med
tillsats av sötämne, vartill emellertid av såväl ekonomiska som tekniska skäl
socker icke lämpligen kan användas, och dels att brunsvagdrickat genom tillsats
av sackarin eller liknande sötningsmedel erhåller större hållbarhet. Samtliga
hörda myndigheter, kontrollstyrelsen, medicinalstyrelsen och kommerskollegium,
hava ansett, att sackarinförbudet i fråga örn svagdricka numera,
sedan jämväl för svagdricka fastställts en viss lägsta extraktgräns, icke är
tillräckligt motiverat och bör borttagas men att samtidigt — i de konsumenters
intresse, som icke önska erhålla svagdricka med tillsats av konstgjort sötämne
— bör införas skyldighet för tillverkare och försäljare att å kärl, vari
med sådant sötningsmedel tillsatt svagdricka utlämnas eller hålles till salu,
anbringa uppgift om förefintligheten av dylikt ämne.

De invändningar mot kontrollstyrelsens förslag, som framställts av de skattepliktiga
bryggeriernas sammanslutning, svenska bryggareföreningen, ävensom
av Sveriges kemiska industrikontor, synas mig hava av myndigheterna blivit
till fullo vederlagda, och hänvisar jag härutinnan till den sammanfattning, som
verkställts av kommerskollegium i dess utlåtande. Jag tillstyrker alltså, att
de av kontrollstyrelsen upprättade författningsförslagen, med vissa smärre
redaktionella jämkningar, framläggas för riksdagen.

1928 års bevillningsutskott har uttalat, att, i samband med införande av föreskrift
örn skyldighet för tillverkare och försäljare av sackarinhaltigt svagdricka
att å kärl, vari drycken tillhandahålles, utmärka förefintligheten av
sackarin, en motsvarande bestämmelse lämpligen borde införas beträffande
läskedrycker. I denna fråga ansluter jag mig till kommerskollegiets ståndpunkt,
att en bestämmelse av sistnämnda innebörd — vilken icke står i nödvändigt
samband med införandet av en motsvarande deklarationsskyldighet i
fråga örn svagdricka — i varje fall icke bör meddelas utan en mera ingående
utredning än den, man i förevarande sammanhang haft anledning verkställa.

Kontrollstyrelsen har hemställt örn medel för tillgodoseende av det ökade
behov av arbetskraft å styrelsens laboratorium, som föranledes av upphävande
av sackarinförbudet beträffande svagdricka, samt i sådant avseende äskat ett
belopp av 3,000 kronor. Denna framställning syntes mig motiverad. På
grund härav tillstyrker jag, att Kungl. Majit, som under punkt 23 under
sjunde huvudtiteln i årets statsverksproposition, i överensstämmelse med tidigare
hemställan av kontrollstyrelsen, föreslagit riksdagen att till upprätthållande
av kontrollstyrelsens verksamhet för budgetåret 1930/1931 anvisa ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

27

extra anslag av 22,200 kronor, måtte hos riksdagen göra framställning örn anslag
för samma ändamål med ett med 3,000 kronor höjt belopp.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättade förslag till
l:o) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, samt

2:o) förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker, samt hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag,
dels ock, med ändring av Kungl. Maj:ts under punkt 23 av
sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen framlagda förslag
örn anslag till upprätthållande av kontrollstyrelsens verksamhet
för budgetåret 1930/1931, föreslå riksdagen att till upprätthållande
av kontrollstyrelsens verksamhet för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av........kronor 25,200.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däruti statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Einar Regnér.