Kungl. Majus proposition nr 149.

21

Nr 149.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående efterskänkande
av en kronans fordran mot landskamreraren
C. F. Johanson; given Stockholms slott den 21
februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson,
Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck:

I en med skrivelse av länsstyrelsen i Västmanlands län den 16 oktober 1929
till Kungl. Majit överlämnad framställning har landskamrerare!! i nämnda län
Carl Fredrik Johanson anhållit, att Kungl. Majit måtte befria honom från
honom ålagd ersättningsskyldighet till statsverket på grund av underlåtenhet
att i rätt tid bevaka en till säkerhet för skogslikvid ställd borgensförbindelse.

503 30

22

Kungl. Majus proposition nr 149.

I ärendet hava utlåtanden avgivits den 31 oktober 1929 av länsstyrelsen i
Östergötlands län och den 27 januari 1930 av statskontoret, efter inhämtande
av yttrande från domänstyrelsen.

Enligt 50 § i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, sadant nämnda lagrum lydde före
den 1 juli 1925, hade länsstyrelse att, då försäljning av virke från de allmänna
skogarna skulle ske å auktion, med ledning av vissa av vederbörande
skogstjänsteman avgivna uppgifter och förslag bestämma, när och var auktion
skulle hållas, stadga auktions- och betalningsvillkor samt utfärda auktionskungörelse.
Bland villkoren skulle upptagas, att det sålda icke finge avverkas
eller utlämnas, förrän köpeskillingen vore betald eller säkerhet därför blivit
ställd. Auktion skulle förrättas antingen av viss ^^statstjänsteman eller inför
länsstyrelsen. Prövning av köpeanbuds antaglighet, där ej domänstyrelsen förbehållit
sig sådan prövning, liksom av köpares vederhäftighet, skulle verkställas
av auktionsförrättare!!. Dock skulle närvarande skogstjänsteman mening först
inhämtas. Betalning för vad vid auktion blivit försålt och ej vid densamma
betalts kontant till auktionsförrättaren skulle av köparen före betalningstidens
utgång erläggas genom medlens insättande i riksbanken i föreskriven ordning.
Erlades icke betalning inom bestämd tid, skulle det oguldna jämte ränta genom
länsstyrelsens försorg skyndsamt i laga ordning indrivas.

I 1918 års landshövdinginstruktion § 19 st. 4, enligt dess lydelse före den
1 juli 1925, fanns en erinran örn den länsstyrelse åliggande skyldigheten att
ombesörja försäljning av virke från de allmänna skogarna samt indriva och
redovisa försäljningsmedlen. Enligt § 53 i samma instruktion ankom handläggning
av sådant ärende på landskontoret. Jämlikt § 43 i instruktionen ålag det
landskamrerare bland annat att bereda och föredraga samt till expedition befordra
de till landskontoret hörande ärenden, vilkas föredragning icke blivit
annan anförtrodd, samt att hålla noggrann tillsyn därå, att de landskontoret
åliggande räkenskaper och redogörelser i behörig ordning upprättades och avlämnades
samt att uppbörd, indrivning och redovisning av kronoutskylder,
statsverkets övriga inkomster och andra allmänna medel ävensom böter, allt
såvitt de tillhörde landskontorets redovisning, å rätt tid och i stadgad ordning
verkställdes.

Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas huvudsakligen följande.

Vid en den 16 november 1918 av vederbörande landsfiskal förrättad auktion
å skogseffekter från kronoparken Österås i Kinda revir i Östergötlands län inropade
Gottfrid Nilsson i Hässelås virke för tillhopa 23,250 kronor, vilket belopp
enligt försäljningsvillkoren skulle erläggas inom fyra månader efter auktionen.
Genom en den 15 november 1918 dagtecknad handling hade Th. Isaksson i Valbäcken
och L. J. Johansson i Eksjö, för den händelse Nilsson skulle stanna för
högsta anbudet å skog och virke vid auktionen, gått i borgen en för båda och båda
för en såsom för egen skuld till ett belopp av högst 30,000 kronor jämte övriga för
köps giltighet vid auktiönstillfället förekommande villkor. Nilsson avbetalade

23

Kungl. Majus proposition nr 149.

i juni 1919 å auktionsskulden 1,618 kronor 31 öre. Sedan Nilsson försatts i
konkurs, som börjat den 9 maj 1921, bevakade kronan i konkursen 23,250
kronor jämte ränta därå ävensom 42 kronor 87 öre, utgörande kostnader i en
av domänstyrelsen mot Nilsson anbängiggjord rättegång. Å den bevakade
fordringen erhöll kronan 16.601 % utdelning med 4,367 kronor 33 öre, därav
å kapitalbeloppet 23,250 kronor belöpte 3,859 kronor 73 öre.

På uppdrag av justitiekanslersämbetet hade advokatfiskalsämbetet vid Göta
hovrätt i ett den 15 augusti 1928 till hovrätten ingivet och den 4 september
1928 landskamrerare!! Johanson delgivet memorial yrkat, att enär landskainreraren
Johanson, vilken tjänstgjort såsom tillförordnad landskamrerare i Östergötlands
län under större delen av tiden 16 mars 1919—16 mars 1920, försummat
att beträffande Isakssons och L. J. Johanssons nämnda borgensförbindelse
vidtaga erforderlig tjänsteåtgärd för bevakande av kronans rätt på
grund av förbindelsen, samt förbindelsen i följd härav, jämlikt förordningen
den 28 juni 1798, blivit den 10 mars 1920 preskriberad, landskamrerare!!
Johanson måtte förpliktas ersätta kronan härigenom vållad förlust med 17,771
kronor 96 öre jämte ränta.

Landskamrerare!! Johanson hade i saken invänt, bland annat: Ifrågavarande
borgensförbindelse vore icke av den beskaffenhet, att förordningen den 28 juni
1798 vore å densamma tillämplig, och vore förty icke preskriberad. Men även
om så vore förhållandet, kunde landskamrerare!! Johanson på grund av innehållet
i kungörelsen den 26 mars 1881 icke numera göras ansvarig för den förlust,
som uti ifrågavarande avseende kunde hava drabbat kronan, enär anmärkning
icke blivit landskamrerare!! Johanson tillställd inom tre år från den dag,
då de räkenskaper, i vilka ifrågavarande fordran funnes upptagen, inkommit till
kammarrätten. I allt fall kunde advokatfiskalsämbetets talan mot landskamreraren
Johanson icke bifallas, förrän genom rättegång mot Isaksson och L. J.
Johansson blivit fastslaget, att omöjlighet förelåge att hos dem uttaga fordringsbeloppet.

Hovrätten hade genom utslag den 7 februari 1929 utlåtit sig: Enär kronans
ifrågavarande auktionsfordran förfallit till betalning den 16 mars 1919, samt
Isaksson och L. J. Johansson, vilkas borgen måste anses given på viss tid såsom
avses i 4 § av förordningen den 28 juni 1798, icke blivit lagsökta inom 12
månader fran förfallodagen och förty jämlikt sagda lagrum vore fria för sill
borgen, alltså och då landskamreraren Johanson, vilken under tiden från den
16 mars 1919 till och med den 10 mars 1920, då preskriptionen inträtt, tjänstgjort
såsom landskamrerare i Östergötlands län med undantag för åtnjuten ledighet
under 67 dagar, senaste dagen den 12 januari 1920, och i denna sin egenskap
haft skyldighet tillse, att kronans rätt mot löftesmännen förvarades, sådant
underlåtit och därigenom vållat, att kronan tillskyndats förlust, som, enligt
vad utredningen i målet gåve vid handen, uppgått till åtminstone 17,771 kronor
96 öre, prövade hovrätten, som funne kungörelsen den 26 mars 1881 icke
vara i förevarande mål tillämplig och lämnade vad landskamreraren Johanson
i övrigt invänt utan avseende, rättvist ålägga honom att genast emot kvitto och

24

Kungl. Majus proposition nr 149.

mot det att kronans rätt på grund av omförmälda auktion och borgen å honom
överlätes, till kronan utgiva 17,771 kronor 96 öre jämte fem procent ränta därå
från den 4 september 1928 tills likvid skedde.

Över hovrättens utslag anförde landskamreraren Johanson besvär hos Kungl.
Maj:t, som emellertid genom utslag den 11 oktober 1929 icke fann skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

I sin förberörda, till Kungl. Majit ingivna ansökning anhåller nu landskamreraren
Johanson att av nåd bliva befriad från den honom salunda ålagda
ersättningsskyldigheten. I ansökningen har sökanden anfört i huvudsak följande.

Den fordran det gällde att indriva uppstod vid virkesauktion i oktober 1918,
alltså för mer än 10 år sedan. Betalningen skulle erläggas 4 månader efter
auktionen, således i mars 1919. Till säkerhet för likviden ställdes borgen av
två personer, vilken borgen på grund av dess formulering av domstolarna ansetts
vara underkastad ett års preskription. Protokoll från auktionen inkom
till länsstyrelsen och antecknades i vederbörligt diarium. Emellertid avfördes
ärendet ur diariet såsom slutexpedierat redan den 15 februari 1919, alltså före
förfallodagen. Avsikten var, av en blyertsanteckning i diariet att döma, att
ärendet skulle överföras till U. D., d. v. s. uppbördsdiariet. Där blev emellertid
ärendet icke infört, vadan den olyckliga situationen inträdde, att ärendet
icke fanns antecknat såsom beroende på åtgärd i något diarium. På grund härav
blev ej heller ärendet redovisat såsom balanserat vid 1919 års slut i den arbetsredogörelse,
som årligen skall avgivas till justitiekanslersämbetet. I dessa nu
anförda omständigheter måste orsaken till ärendets försummande sökas. Hade
ärendet stått såsom redovisat i något diarium, hade det med all säkerhet blivit
bringat till slut i behörig ordning. Det kunde här invändas, att avdelningschefen
bort tillse, att ärendet icke obehörigen avförts. Detta vore naturligtvis
från juridisk-teoretisk synpunkt riktigt, men den, som något sysslat med länsstyrelsearbete,
visste, att en avdelningschef i de större länen icke kunde i detalj
medhinna granskning av alla ärenden, utan att han mäste lita till underordnades
förmåga omdöme och skicklighet. Man mäste också vid bedömande av denna
fråga fasthålla vid att det gällde icke ett eller ett par hundra ärenden örn året,
som skulle genomgås, utan — örn granskning skulle ske i detalj — cirka 20,000
ärenden. En granskning i detalj av dessa ärendens jämte de från föregående
år balanserade ärendenas riktiga diarieföring skulle ■— med uteslutande av allt
annat arbete — hava tagit en tid av mer än Vh månad. För att vara betryggande
hade granskningen bort ske minst tre gånger varje år. Allt som allt
skulle alltså hava behövts en tid av 3 å 4 månader för dianernas behöriga detaljgranskning.
Det sade sig självt, att en sådan granskning'' icke kunde medhinnas,
örn ej annat nödvändigt arbete skötes at sidan. Särskilt vid ifrågavarande tid
hade landskamrerarna varit strängt sysselsatta bland annat på grund av krigskon
junkturbeskattningen. Granskningen måste da inskränka sig till tagande av
stickprov beträffande avförda ärenden, och det torde få anses såsom en lycklig
tillfällighet, örn en felaktig avföring i diarierna vid sådan granskning upptäcktes.
Härav torde lätt inses vikten av att hava ordentliga biträden till sitt förfogande.
Konkurrensen örn arbetskraft vid ifrågavarande tid hade emellertid varit
synnerligen stor, och på grund av knappheten av länsstyrelsernas anslag och
affärslivets möjligheter att högt betala dugande folk, hade länsstyrelserna icke
alltid erhållit de bästa krafterna till sitt förfogande. Ifrågavarande ärendes handläggning
måste därför betecknas mera såsom beroende på olyckliga tillfälligheter
än försummelse. Sökanden hade vidare varit tjänstledig nära hälften av

Kunell. Majus proposition nr 149.

25

det år. varunder preskriptionstiden lupit. Utom de 67 dagar, som omnämndes
i hovrättens utslag, hade sökanden varit ledig för taxeringsarbete i 79 dagar.
Detta oaktat hade han ensam ansetts skadeståndsskyldig. Försummelsen att i
tid bevaka förbindelsen bottnade givetvis i en försummelse att i tid indriva
fordringsbeloppet, och denna försummelse fördelade sig lika på hela nu ifrågavarande
år. Därtill komme, att domänstyrelsen genom sin revision torde hava
varit skyldig att anmärka på den försummade inbetalningen, och styrelsen hade
haft möjlighet härtill. Domänstyrelsen hade vidare en gång antagit ett ackord,
visserligen med förbehåll örn ersättningsskyldighet. Hade detta ackord kunnat
genomföras, hade ersättningsskyldighet för sökanden varit utesluten.

Sökanden ansåge sig också böra framhålla, att lagtexten i förordningen den
28 juni 1798 icke gåve anledning till antagande, att borgensförbindelsen ifråga
skulle vara underkastad ett-årspreskriptionen. Förordningen talade endast om
skuldebrev, men rättspraxis hade utsträckt tillämpningen av förordningen till
andra förbindelser. Det torde kunna ifrågasättas, om en landskamrerare, vilkens
utbildning syftade till andra arbetsuppgifter, kunde hava skyldighet att
vara så insatt i rättspraxis, att han utan vidare bort inse denna förbindelses
egenskap att vara underkastad särskild preskription.

Sökanden ansåge sig till sist böra framhålla det obilliga uti att framställa
krav på ersättning omkring 10 år efter fordringens uppkomst. Därigenom
komme liela frågan att bedömas efter helt andra synpunkter än som då varit
gällande, vartill komme, att ersättningen skulle utgivas efter ett helt annat
penningvärde än det dåvarande.

Vid överlämnande av ansökningen har länsstyrelsen i Västmanlands län i
förberörda skrivelse deli 16 oktober 1929 anfört följande.

Länsstyrelsen förstode till fullo den hållning, högsta domstolen, tydligen ur
principiell synpunkt, intagit. Att i rättslig väg medgiva frihet från ansvar för
en avdelningschef, som i något avseende underlåtit en honom administrativt
åliggande tillsyn, kunde givetvis leda till betänkliga konsekvenser. Men sådana
förhållandena i det föreliggande fallet varit och då fråga vore om en ämbetsman.
vars plikttrohet och nit i tjänsten stöde över allt beröm, skulle det enligt
länsstyrelsens mening uppenbarligen vara obilligt, örn det landskamreraren
Johanson ådömda betalningsansvaret utkrävdes. Saken måste ur allmänmänsklig
synpunkt rättvisligen betraktas snarare som ett av en serie ogynnsamma
omständigheter förorsakat missöde än som en försummelse. Därtill
komme, att den myndighet, saken ekonomiskt anginge, nämligen domänstyrelsen,
varit i tillfälle att i tid erinra vederbörande länsstyrelse om den uteblivna
betalningen men underlåtit att göra detta.

På grund av vad sålunda anförts och med hänvisning tillika till vad landskamreraren
Johanson till sin förmån andragit tillstyrkte länsstyrelsen livligt
bifall till hans framställning.

I sitt förberörda yttrande den 31 oktober 1929 har länsstyrelsen i Östergötlands
län anfört i huvudsak följande.

Det vore så gott som omöjligt att följa detta ärendes behandling hos länsstyrelsen.
Landskamreraren Johanson hade upplyst att, sedan auktionshandlingarna
inkommit till länsstyrelsen, desamma antecknats i vederbörligt diarium,
men därifrån avförts »såsom slutexpedierat» den 15 februari 1919.

Denna uppgift vore fullt riktig, men saken förhölle sig sålunda. Det i
diariet (brevdiariet) antecknade, av landskamreraren Johanson avsedda ärendet
rörde en av överjägmästaren i östra distriktet till länsstyrelsen översänd
förteckning över virkesposter från allmänna skogar inom länet, vilka

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 116 haft. (Nr 147—149.) 503 30 3

26

Kungl. Majds proposition nr Idit.

skulle försäljas genom offentliga auktioner. Förteckningen inkom till länsstyrelsen
den 23 oktober 1918. Länsstyrelsen utfärdade den 24 i samma månad kungörelse
örn skogsauktionerna och den 6 påföljande november order till respektive
landsfiskaler (10 stycken) om förrättande av auktioner å vederbörliga virkesposter.
Härom innehölle diariet anteckning, och likaså infördes där anteckning örn
när auktionsprotokollen inkomme från respektive landsfiskaler. Efterhand som
dessa inkomme, infördes anteckning därom tillika i uppbördsdiariet genom
uppläggande av ett nytt ärende särskilt för varje landsfiskal. Auktionsprotokollen
inkomme givetvis å olika tider fran de olika landsfiskalsdistrikten; det
sista av alla tio inkom den 15 februari 1919, och å denna dag vore ärendet i sin
helhet avfört från brevdiariet och slutbehandlat, såvitt rörde dess första skede,
nämligen själva försäljningsproceduren.

Indrivningsproceduren åter vidtoge i och med varje auktionsprotokolls liiförande
i uppbördsdiariet omedelbart vid ankomsten. Det protokoll, som här
vore av intresse, ankom den 28 november 1919 från landsfiskalen i Ydre distrikt
och infördes på sätt nyss nämnts samma dag i uppbördsdiariet. Det egendomliga
och oförklarliga vore emellertid, att detta ärende i uppbördsdiariet avförts
»ad acta» samma dag det inkommit eller den 28 november 1919. Örn de närmare
omständigheterna, då denna åtgärd vidtogs, saknade länsstyrelsen varje
kännedom. Länsstyrelsen måste emellertid instämma med Johanson därutinnan,
att det vore så gott som omöjligt för en landskamrerare att dag för dag
kontrollera, att diarieföringen verkställdes fullt riktigt. Landskamrerarens
arbetstid vore alltför mycket upptagen därför. Detta syntes vad anginge
sökanden hava varit förhållandet särskilt under året 1919.

Ett ärende, som icke kvarstode i sitt diarium, vore givetvis i regel att anse
såsom ett från vidare åtgärd av vederbörande tjänstemän fritaget ärende. En
vaken diarieförare kunde möjligen länge nog minnas åtskilligt av de registrerade
akternas innehåll, särskilt i frågor av något för honom intressant slag.
Men i stort sett förbleknade minnet av dylika detaljer mycket snart.

Det vore enligt länsstyrelsens uppfattning alldeles säkert, att landskamreraren
Johanson icke haft tillfälle att följa med handläggningen av det ärende,
varom här vore fråga. Han hade tydligen trott sig hava anledning lita på sina
underordnade tjänstemän — en förmodan som dess bättre även vunnit bekräftelse
med avseende å den oändligt stora mängd tjänsteärenden, som av honom
emottagits för vederbörlig åtgärd. Ingen av länsstyrelsens personal, som kände
Johanson, kunde förstå det som inträffat i fråga örn ärendet Gottfrid Nilssons
virkesköp i oktober 1918, och länsstyrelsen ville för sin del i likhet med länsstyrelsen
i Västmanlands län förorda bifall till den föreliggande framställningen.

Statskontoret har i sitt förberörda utlåtande den 27 januari 1930 anfört
följande.

I ett med förevarande i viss mån likartat fall hade Kungl. Majit till riksdagens
prövning hänskjuta frågan örn efterskänkande av kronans fordran.
Sedan jägmästaren E. Danielsson, på grund av uraktlåtenhet att tillse att betryggande
säkerhet blivit ställd för erläggande av köpeskilling för från kronans
skogar försålt virke, den 28 februari 1923 blivit av domänstyrelsen förpliktad
till kronan erlägga 5,294 kronor 30 öre jämte ränta, föreslog nämligen Kungl.
Majit 1925 års riksdag i proposition nr 30 att medgiva Danielsson befrielse från
berörda betalningsskyldighet på villkor, att han inom viss tid till vederbörande
revirs kassa inbetalade ett belopp, vilket Kungl. Majit på grund av vad
i ärendet förekommit föreslog till 500 kronor. Nämnda proposition blev av riksdagen
bifallen,

Kungl. Majus proposition nr 149.

27

Statskontoret ansåg sig alltså böra tillstyrka, att landskamrerare!! Johanson
av nåd erhölle befrielse från honom enligt högsta domstolens utslag ålagd betalningsskyldighet
linder villkor, att hail inom en månad efter det han erhållit del
av Kungl. Alaj:ts beslut till domänstyrelsen inbetalade ett belopp, motsvarande
den anmärkningsprovision, vartill vederbörande revisionstjänsteman vore
berättigad. I likhet med vad som skett beträffande förenämnda fall, borde
jämväl förevarande fråga underställas riksdagens prövning.

Statskontoret hade vid sitt utlåtande fogat ett av domänstyrelsen den 9
januari 1930 avgivet yttrande i ärendet, däri styrelsen anfört, att styrelsen
med hänsyn till förekomna omständigheter funne sig böra tillstyrka, att sökanden
av nåd befriades från den honom ålagda betalningsskyldigheten under
villkor, att sökanden inom viss angiven tid till styrelsen inbetalade ett belopp,
motsvarande den anmärkningsprovision, vartill vederbörande revisionstjänsteman
vore berättigad.

Vid domänstyrelsens utlåtande fanns fogat ett av styrelsens revision avgivet
memorial, däri anfördes bland annat följande.

Enär vissa av sökanden och länsstyrelsen i Västmanlands län i ärendet
gjorda uttalanden synbarligen avsåge att i någon mån överflytta ansvaret å
domänstyrelsens revision, ville revisionen anföra följande.

Av handlingarna framginge, att de poster, varom här varit fråga, skull*
hava betalats den 16 mars 1919. Anmärkning från revisionens sida hade följaktligen
icke kunnat framställas förrän den balansförteckning, omfattande sistnämnda
år, inkommit från länsstyrelsen, varigenom den bristande inbetalningen
under året varit möjlig fastslå. Denna balansförteckning eller, såsom den i då
gällande bestämmelser benämndes »inkomstrestförteckning», vore dagtecknad
den 17 mars 1920 och underskriven av landskamreraren Johanson samt torde
hava inkommit till domänstyrelsen först i slutet av samma månad. Då det
torde ligga i sakens natur, att anmärkning icke kunnat framställas omedelbart
nämnda förteckning inkommit, enär omfattande redovisningshandlingar dessförinnan
måste genomgås, torde det knappast kunna påstås annat än att den i
juni månad år 1920 utställda anmärkningen tillkommit i god tid.

Dessutom kunde erinras därom, att den brukliga borgensmeningen varit och
fortfarande vore så formulerad, att borgensmännen svarade såsom för egen
skuld, tills full betalning skedde, och att förbindelsen sålunda löpte med tioårig
preskriptionstid. I det fall, varom här vore fråga, vore borgensförbindelsen
formulerad på sådant sätt, att denna tid inskränktes till ett år. Då förbindelsen
för omnämnda poster förvarats hos länsstyrelsen, hade möjlighet icke
förelegat för revisionen att granska densammas formulering.

Slutligen kunde framhållas, att då balansförteckningen, såsom redan sagts,
daterats den 17 mars 1920, redan vid denna tidpunkt tiden försuttits för vidtagande
av åtgärder gent emot borgensmännen.

Yad slutligen nådeansökan beträffade, erinrade revisionen därom, att enligt
då gällande instruktion för domänstyrelsen av den 8 oktober 1918, § 30,
anmärkningsprovision tillkomme vederbörande revisor för varje belopp, som
inflöte på grund av hans anmärkning vid till styrelsen inkommande räkenskaper
och som utan anmärknings framställande icke skulle hava kommit det
allmänna till godo, med — i detta fall — 10 procent å det influtna beloppet.

Enär nämnda bestämmelser gällde intill utgången av år 1920 och anmärkningen
inlämnats till domänstyrelsen den 20 juni 1920, skulle anmärknings -

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.

Departe mentschefen.

provision tillfalla vederbörande revisor med 10 procent å det utdömda beloppet
17,771 kronor 96 öre jämte 5 procent ränta därå från den 4 september 1928,
tills betalning skedde.

Därest nådeansökan vunne Kungl. Maj:ts bifall, borde densamma icke omfatta
befrielse för vederbörande att till domänverket inbetala den vederbörande
revisor tillkommande ovannämnda anmärkningsprovisionen.

Landskamreraren Johanson har, såsom av utredningen framgår, underlåtit
att bevaka kronans rätt på grund av omförmälda borgensförbindelse, något som
varit hans tjänsteplikt. Domstolarna hava funnit, att han genom denna sin
underlåtenhet vållat, att kronan tillskyndats förlust med det i ärendet omförmälda
beloppet av 17.771 kronor 96 öre. Lika med samtliga de myndigheter, som
yttrat sig i saken, anser jag emellertid ett milt bedömande av berörda försummelse
böra föranledas av de upplysta omständigheterna; för dessa har i det
föregående redogjorts, och jag torde därutinnan kunna hänvisa till vad sålunda
anförts. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit hava de hörda myndigheterna
tillstyrkt, att Johanson, vilkens plikttrohet och nit vitsordats av vederbörande
länsstyrelser, befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet. Även
enligt min uppfattning är det skäligt, att sådan befrielse medgives. Därvid
bör dock som villkor gälla dels att han, såsom yrkats, till domänstyrelsen inbetalar
ett belopp, motsvarande den anmärkningsprovision, vartill vederbörande
r«visionstjänsteman är berättigad, dels ock att han icke skall äga att på grund
av dylik inbetalning få, på sätt domstolarnas beslut innehålla, på sig överlåten
kronans rätt på grund av omförmälda virkesauktion och borgen.

Då dylikt efterskänkande icke bör äga rum annorledes än efter riksdagens
medgivande, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att landskamreraren i Västmanlands län Carl Fredrik Johanson
må, under av mig i det föregående angivna villkor, befrias från
honom enligt Kungl. Majlis utslag den 11 oktober 1929 ålagd
skyldighet att till Kungl. Majit och kronan utgiva 17,771 kronor
96 öre jämte ränta.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt föx-ordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.