Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

1

Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tilläggspension
åt assistenten av 3:e klass vid statens
tvångsarbetsanstalter F. 0. Levén m. m.; given
Stockholms slott den 21 februari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—5:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Bissmark, Johansson,
Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

l:o.

Med skrivelse den 28 december 1929 har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö till Kungl. Majit överlämnat en ansökning från assistenten
av 3:e klass vid anstalten Fritz Oskar Levén i fråga örn sökandens pension.

Innan jag ingår på behandling av förevarande ärende, tillåter jag mig bringa
i erinran, att den i staten för statens tvångsarbetsanstalter uppförda befattBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 116 haft. (Nr 147—149.) 455 30 1

Angående
tilläggspension
åt assistenten
av 3:e
klass vid
stat ens tvångsarbetsanstalter F.

O. Levén.

■J Kungl. Majus proposition nr 147.

ningen såsom assistent av 3:e klass, vilken motsvaras av den i instruktionen för
samma anstalter omförmälda jordbruksassistenten vid Svartsjöanstalten, är
hänförd till lönegraden B 16 i det för civilförvaltningen i allmänhet gällande
avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451; jämför 1925 nr 2 <0) samt att jämlikt
kungörelsen den 29 juli 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän
vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande
verk i fråga örn rätt till pension med däri sedermera gjorda ändringar för sagda
befattning gäller ett pensionsunderlag av 3,240 kronor. Beträffande skyldighet
att från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension gälla de allmänna reglerna
i 1907 års civila pensionslag. Skyldigheten att avgå inträder alltså för
innehavare av dylik befattning vid uppnådd levnadsålder av 67 år, och för hel
pension erfordras 35 tjänstår.

Vad härefter angår nu ifrågavarande ärende inhämtas av till detsamma
hörande handlingar bland annat följande.

Levén, som är född den 23 april 1863, har alltsedan den 14 mars 1909 varit
anställd vid tvångsarbetsanstalten. Den 26 juni 1915 konstituerades Levén att
från och med den 1 juli samma år vara assistent av 3:e klass för jordbruket vid
anstalten, vilken befattning Levén alltjämt innehar. Levén har ej åtnjutit
tjänstledighet av beskaffenhet att inverka på hans pensionsrätt.

Sökanden har förmält, att han den 23 april 1930 vid uppnådda 67 levnadsår
skulle avgå från tjänsten, samt hemställt att, ehuru lian vid avgången bomme
att innehava endast 21 tjänstår, lian måtte komma i åtnjutande av hel pension.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har i sin förenämnda
skrivelse anfört i huvudsak följande.

Från de allmänna reglerna i civila pensionslagen beträffande skyldighet att
från tjänsten avgå och rörande rätt till hel pension funnes i lagen uppräknade
vissa undantag, vilka befunnits vara av särskilda anledningar påkallade. Bland
undantagen från fordran på 35 tjänstår vore upptagna lantbruksinspektoren vid
statens uppfostringsanstalt å Bona samt lantbruksinspektoren vid statens vårdanstalt
å Venngarn för alkoholister, för vilka befattningar för åtnjutande av
full pension bestämts 25 tjänstår. Anledningen till detta undantagsstadgande
torde hava varit den, att man ansett befattningarna vara för den fysiska styrkan
påfrestande samt att de befattningshavare, som med undantagsstadgandet
avsetts, icke kunde på grund av fordran på föregående utbildning beräknas få
tillräckligt antal tjänstår. I 1921 års pensionskommittés betänkande III med
förslag till civil tjänstepensionslag (statens offentliga utredningar finansdepartementet
1924: 56) hade föreslagits (sid. 77), att för jordbruksassistentbefattningen
vid Svartsjöanstalten, med vilken vore förenade liknande tjänståligganden
som med befattningen såsom lantbruksinspektor å Bona och vilken liksom
denna befattning torde rekryteras utanför statstjänsten, skulle föreskrivas
samma antal tjänstår, som gällde för lantbruksinspektoren vid Bonaanstalten.
Detta förslag hade även omfattats av Kungl. Majit i en till riksdagen den 13
mars 1925 avlåten proposition (nr 153), som emellertid ej vann riksdagens bifall.
Styrelsen kunde ej finna någon anledning, varför jordbruksassistenten vid
Svartsjöanstalten i fråga örn tjänstår för beräknande av pension skulle ställas
i sämre läge än lantbruksinspektorerna vid Venngarns- och Bonaanstalterna.
Jordbruket vid Svartsjöanstalten vore nära dubbelt så stort som vid Venngarn
och likaledes större än vid Bona •— som dock hade mera skogsmark •— samt

Kungl. )[aj:ts proposition nr lil. 3

krävde stor kompetens och mångårig erfarenhet hos den, som närmast hade att
svara för dess ledning.

På grund av det sålunda anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att vid bestämmande av pension för Levén
skulle så anses, som örn för erhållande av full pension å tjänsten varit stadgade
25 tjänstår.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 17 januari 1930 anfört i huvudsak
följande.

Då enligt vad handlingarna utvisade Levén, vilken inom kort torde bliva
skyldig avgå från tjänsten, innehade allenast 21 tjänstår, skulle han bliva berättigad
att efter avgången komma i åtnjutande av avkortad pension till belopp,
motsvarande “As av det för honom såsom tjänsteman i lönegraden B 16 gällande
pensionsunderlaget av 3,240 kronor, eller alltså 1,980 kronor. Såsom anstaltens
styrelse framhållit, fordrades emellertid allenast 25 tjänstår för hel pension
åt jämförliga befattningshavare på andra områden av statsförvaltningen,
exempelvis lantbruksinspektorerna vid statens uppfostringsanstalt å Bona och
statens vårdanstalt å Yenngarn för alkoholister; och i framlagda förslag till
ny civil pensionslag hade en motsvarande undantagsbestämmelse upptagits även
för jordbruksassistenten vid Svartsjö-anstalten. Enligt statskontorets mening
kunde det icke anses riktigt att beträffande sistnämnda befattning kräva mer
än 25 tjänstår för erhållande av hel pension. För sin del skulle statskontoret
därför vara benägen att tillstyrka vidtagande i sådant syfte av erforderlig
ändring i den civila pensionslagen; men då det vore avsett, att nämnda lag snarast
möjligt skulle ersättas med helt ny författning, ville statskontoret icke
ifrågasätta en sådan åtgärd, utan torde, såsom också med förevarande framställning
åsyftades, frågan böra nu lösas allenast för befattningens nuvarande innehavares
vidkommande. Då statskontoret vid bestämmande av pensionsbeloppet
för Levén måste följa författningens föreskrift rörande för hel pension erforderligt
antal tjänstår, torde syftet med framställningen lämpligen kunna vinnas
genom utverkande av en tilläggspension. Såsom förut framhållits, torde Levén
kunna förklaras berättigad att efter avgången komma i åtnjutande av pension
å 1.980 kronor enligt pensionslagen. Om däremot allenast 25 tjänstår erfordrats
för bekommande av hel pension, hade pensionsbeloppet — efter avrundning till

(21 ■ 3,240)

närmast högre, med 12 delbara krontal — blivit-^-— 2,724 kronor.

Skillnadsbeloppet eller 744 kronor syntes böra utverkas såsom tilläggspension.

Statskontoret har i anslutning härtill hemställt, att Levén måtte från och
med dagen näst efter avgången ur tjänst under återstående livstiden åtnjuta en
tilläggspension från allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att detsamma
jämte honom författningsenligt tillkommande pension uppginge till
2.724 kronor.

I likhet med statskontoret anser jag det skäligt, att befattningen såsom Departementsassistent
av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalten med hänsyn till antalet chefen,
för hel pension erforderliga tjänstår likställes med närmast motsvarande befattningar
vid nyssberörda anstalter å Bona och vid Yenngarn och att nämnda antal
alltså reduceras från 35 till 25 tjänstår. På sätt statskontoret förordat, synes
emellertid denna fråga i avseende å den nuvarande innehavaren av assistenttjänsten
lämpligast böra lösas genom att han beredes en tilläggspension, motsvarande
denna skillnad. Levén, som enligt vad handlingarna utvisa vid avgång ur tjänsten

4

Kungl. Majus proposition nr 147.

lärer komma att innehava allenast 21 tjänstår, kommer till följd härav i enlighet
med förberörda, nu gällande bestämmelser i civila pensionslagen endast i åtnjutande
av avkortad pension till belopp, motsvarande “As av det för tjänsten gällande
pensionsunderlaget av 3,240 kronor, eller 1.944 kronor. I enlighet med
vad jag nu anfört och myndigheterna tillstyrkt torde nu tilläggspension till
honom böra utgå med belopp, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda belopp
och det pensionsbelopp av 2,724 (“As X 3,240) kronor, som Levén skulle
hava erhållit, därest för bekommande av hel pension erfordrats allenast 25
tjänstår, eller alltså 780 kronor.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att assistenten av 3:e klass vid statens tvångsarbetsanstalt©!-Fritz Oskar Levén må från och med dagen näst efter den, då han
efter uppnådd pensionsålder avgår från sin tjänst, under sin återstående
livstid uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att den författningsenligt utgående pensionen
jämte nämnda belopp uppgår till 2,724 kronor årligen.

2:o.

Angående
årligt understöd
åt f. d.
kamreraren
vid statens
tvångsarbetsanstalt
å
Svartsjö J. G.
V. Garström.

Med skrivelse den 28 december 1929 bär styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
u Svartsjö överlämnat en till styrelsen ingiven skrift, däri f. d. kamreraren
vid anstalten Johan Gustaf Vilhelm Garström anhållit om tilläggspension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Garström, som är född den 7 januari 1883, inträdde i fångvårdens tjänst den
27 juni 1902 samt konstituerades den 10 maj 1913 att från och med den 1 juni
samma år vara kamrerare vid nämnda anstalt. Vid denna befattning fordras för
full pension 35 tjänstår. Under år 1920 drabbades Garström av sjukdom (sömnsjuka),
som tvingade honom att från och med den 1 juli 1920 söka permanent
tjänstledighet. Under september månad 1929 sökte Garström fortsatt tjänstledighet
under sex månader, räknat från och med den 1 oktober 1929. Styrelsen beviljade
emellertid Garström ledighet endast under tre månader från och med sistnämnda
dag. Samtidigt beslöt styrelsen inhämta medicinalstyrelsens utlåtande,
huruvida utsikter förefunnes för att Garströms hälsotillstånd skulle kunna sä
förbättras, att han kunde återinträda i tjänst. Med anledning därav förklarade
medicinalstyrelsen, att det icke syntes sannolikt, att Garströms hälsotillstånd
skulle kunna så förbättras, att han kunde återinträda i tjänst.

Efter det Garström delgivits medicinalstyrelsens utlåtande, anhöll Garström,
att styrelsen ville bevilja honom avsked från och med den 1 januari 1930, under
förutsättning att styrelsen utverkade honom lagenligt tillkommande pension.
Styrelsen underställde därefter statskontoret Garströms pensionsfråga. Genom
beslut den 19 december 1929 förklarade statskontoret Garström, vilken befunnits
vara jämlikt stadgandet i § 6 c) av lagen den 11 oktober 1907 örn civila
tjänstinnehavares rätt till pension skyldig att avgå ur tjänsten och innehade

Kungl. Majus proposition nr 147.

O

27 tjänstår, berättigad att från och med dagen efter den, då avgång från tjänsten
bomme att äga rum, under återstående livstiden åtnjuta avkortad pension till
ett belopp av 3,456 kronor årligen, utgörande 27/ss av för honom gällande pensionsunderlag,
4,476 kronor, att utgå enligt bestämmelserna i förenämnda lag.
Vid sammanträde den 28 december 1929 beviljade anstaltens styrelse Garström
avsked från och med den 1 januari 1930. Enligt anstaltens styrelse hade Garström
under sin tjänstgöring såväl i fångvården som vid anstalten ådagalagt stor
flit, arbetsamhet och duglighet.

Sökanden har framhållit, att den till honom enligt civila pensionslagen utgående
pensionen ej försloge för hans och hans familjs livsuppehälle, läkarvård
åt honom etc., enär sökanden för vårdande av sin sjukdom fått vidkännas en
utgift, som komme att verka fullständigt ruinerande på hans ekonomi. På
läkares inrådan hade nämligen sökanden för en kostnad av ungefär 1,200 kronor
för år inackorderat sig på landet, medan familjen vore bosatt i Göteborg. Landsvistelsen
vore välgörande för sökandens nerver. I stad skulle han aldrig kunna
vistas utomhus, då han på grund av sin sjukdom hade svårt att reda sig i gatuvimlet.
Om sökanden bodde hos sin familj, skulle hans hälsotillstånd verka i
hög grad nedtryckande på dem, i all synnerhet på hustrun, som vore mycket
nervös.

Vid ansökningen funnos fogade dels ett av distriktsläkaren i Göteborg C. A.
Wållgren den 21 november 1929 utfärdat intyg, utvisande att Garström, som år
1920 genomgick sömnsjuka och sedan flera år lidit av parkinsonism, sannolikt
icke vore i behov av någon ständig läkarvård för det dåvarande, men att det
finge anses lämpligast för hans sjukdom att han — såsom förut — vore inackorderad
på landet, dels ock ett av andre läkaren vid Allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg R. Lundberg den 26 januari 1929 utfärdat intyg, vari
denne, med förmälan att han sedan flera år tillbaka skött Garström för parkinsonism,
intygade, att Garström fortfarande vore i behov av vård och behandling
av läkare.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö har i sin förberörda skrivelse
anfört i huvudsak följande.

Samtidigt med att Garström drabbades av sömnsjuka, insjuknade direktören
vid anstalten G. Reutercrona i samma sjukdom, som sedermera medförde hans
död. Inom Svartsjö kommun, där anstalten vore belägen, inträffade samtidigt
ett 10-tal liknande sjukdomsfall. Ehuru man ej direkt kunde påstå, att Garström
ådragit sig sjukdomen i tjänsten, hade han dock under sin tjänstetid vid
anstalten drabbats därav. Garström och hans hustru saknade enskild förmögenhet,
varför de för sin försörjning vore helt hänvisade till den pension, som beviljats
Garström. Styrelsen funne starka billighetsskäl tala för att Garström
bereddes understöd till gäldande av en del av kostnaderna för hans vård och
läkarbehandling, vilka kostnader i förhållande till hans efter avskedstagandet
förminskade inkomster bleve för honom betungande. Vad anginge understödets
storlek syntes det böra bestämmas till 900 kronor.

På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att från och med den 1 januari 1930 bevilja Garström ett årligt
understöd av 900 kronor från allmänna indragningsstaten.

Departements chefen.

6 Kungl. Majus proposition nr 147.

Statskontoret Ilar i infordrat utlåtande den 24 januari 1930 anfört huvudsakligen
följande.

Statskontoret kunde icke undgå att finna, att det med hänsyn till konsekvenserna
måste väcka betänkligheter att tillerkänna en f. d. befattningshavare
ett tillskott till författningsenligt utgående pension. Emellertid kunde
det icke förnekas, att i nu förevarande fall förelåge synnerligen ömmande omständigheter,
i det att Garströn^ svårartade sjukdom, på grund av vilken han
måste leva skild från sill familj, föranledde stora kostnader. I anledning därav
ville statskontoret i trots av nämnda betänkligheter ifrågasätta, att något understöd
av statsmedel bereddes Garström för bestridande av de med hans vård
förenade kostnaderna. Emot det av anstalten föreslagna beloppet hade statskontoret
intet att erinra.

Det kan visserligen ur rent principiell synpunkt föreligga tvekan örn lämpligheten
av att med statsmedel förstärka den pension, som författningsenligt utgår
till Garström. Emellertid synas mig omständigheterna i detta fall vara sådana,
att statens mellankomst till förbättrande av pensionsförmånen måste anses
vara av billigheten i hög grad påkallad. De föreliggande förhållandena äro
också så egenartade, att ett bifall till framställningen knappast kan leda till någon
olämplig prejudikatbildning. I likhet med myndigheterna tillstyrker jag därför,
att framställning göres till riksdagen örn beredande av årligt understöd av
statsmedel åt Garström. Vad däremot angår det av myndigheterna föreslagna
understödsbeloppet, synes mig detta vara väl högt beräknat. Vid bestämmande
av nämnda belopp torde man nämligen såsom utgångspunkt lämpligen böra
taga skillnaden mellan det för Garströms befattning gällande pensionsunderlaget,
4,476 kronor, och det till Garström enligt allmänna regler utgående årliga
pensionsbeloppet, 3,456 kronor, eller ett belopp av 1,020 kronor. Sistnämnda
belopp skulle alltså — utöver nu utgående pension — hava utgått till Garström,
därest han kvarstått i tjänst till uppnådda 35 tjänstår. Vidare torde emellertid
böra uppmärksammas, att pensioneringen enligt den civila pensionslagen vilar
på ett system med avgifter av befattningshavarna själva, vilka avgifter i genomsnitt
beräknas motsvara en tredjedel av pensionsbeloppet. Med hänsyn härtill
torde det understöd, som i detta fall kan ifrågasättas, böra motsvara allenast
den del av förenämnda belopp å 1,020 kronor, som alltså skulle hava bekostats
av statsmedel eller (■/.-> X 1,020) 680 kronor. Detta belopp torde för erhållande
av ett med 12 jämnt delbart belopp böra höjas till 684 kronor. Understödet till
Garström synes alltså lämpligen kunna bestämmas till sistnämnda belopp.
Understödet lärer böra utgå från allmänna indragningsstaten och räknas från
och med den 1 januari 1930.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att f. d. kamreraren vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
Johan Gustaf Vilhelm Garström må, räknat från och med den 1
januari 1930, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 684 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

3: o.

Med skrivelse den 22 april 1929 Ilar direktionen för Säters hospital under
tillstyrkan om bifall till medicinalstyrelsen överlämnat en till direktionen ingiven
skrift, däri översköterskan vid hospitalet Hulda Maria Elisabet Classon
anhållit att. ehuru hennes tjänstgöring icke fyllde måtten enligt de allmänna
pensionsbestämmelserna. full pension enligt lag eller ock en i förhållande till
tjänstgöringens längd och art skälig pension måtte utverkas åt henne.

I anledning härav har medicinalstyrelsen med skrivelse den 11 juni 1929
till Kungl. Maj:t överlämnat berörda handlingar.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Classon, som är född den 7 januari 1867, har — efter att hava under 18 år
8 månader 14 dagar innehaft fast anställning i allmän sjukvård — alltsedan
den 1 maj 1917 nied avbrott endast under tiden 1 juli—31 december 1919 tjänstgjort
vid Säters hospital, där hon den 1 juni 1920 konstituerats till Översköterska.
Vid tiden för ansökningen hade hon alltså en tjänstetid vid hospitalet
av över 11 år 5 månader.

I sin berörda skrivelse har medicinalstyrelsen anfört bland annat följande.

Enligt bestämmelserna i 5 § a. av lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension inträdde rätten att komma i åtnjutande av hel pension för
kvinnlig befattningshavare tillhörande sjukvårds- och ekonomipersonalen vid
statens anstalter för sinnessjuka vid femtiofem levnads- och tjugofem tjänstår.
I 7 § av samma lag stadgas, att tjänstinnehavare, som vid uppnåendet av den i
5 § föreskrivna levnadsålder icke kunde räkna tio tjänstår, icke då vore berättigad
till erhållande av pension, och icke heller sedermera kunde komma i
åtnjutande av sådan, även örn han tillätes att kvarstå i tjänsten efter nämnda
levnadsålders inträde. Sökanden kunde vid inträdet i pensionsåldern icke räkna
tio tjänstår och vore alltså ej berättigad till erhållande av pension enligt bestämmelserna
i förenämnda lag. I avgivet yttrande över ansökningen hade emellertid
överläkaren vid Säters hospital under livligt tillstyrkande föreslagit utverkande
av pension för sökanden genom framställning till riksdagen.

Hel pension enligt lagen örn civila tjänstinnehavares rätt till pension utgjorde
för Översköterska 1,644 kronor. Därest sökanden jämlikt nämnda lag varit berättigad
till pension, skulle hon hava ägt uppbära 11 hs av hel pension eller
kronor 723: 36, avrundat till närmast högre med tolv delbara krontal, eller 726
kronor. Sökanden hade enligt av handlingarna bifogat intyg erlagt henne under
de 5 sista åren påförda pensionsavgifter samt innehade icke annan statstjänst
eller åtnjöte pension för sådan.

På sätt förut framhållits uppfyllde sökanden icke de för erhållande av pension
av statsmedel stadgade villkoren, men med hänsyn till dels att sökanden
före sin anställning i statens tjänst tjänstgjort i allmän sjukvård icke mindre
än 18 år 8 månader 14 dagar och på grund av nämnda tjänstgöring från sjuksköterskornas
allmänna pensionsförening bekommit en pension till ett belopp
av allenast 183 kronor för år, dels ock att hon under en tid av över 11 år i
statens tjänst fullgjort sina åligganden på ett synnerligen tillfredsställande sätt,
hemställde medicinalstyrelsen, att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
örn beredande av årlig pension åt sökanden till ett belopp av 726 kronor,
motsvarande llhö av till innehavare av tjänst i sökandens tjänstegrad utgående
hel pension.

Angående
pension ät
Över sköterskan


vid Säters
hospital
Hulda Maria
Elisabet
Classon.

8

Departements chefen.

Angående
pension åt
polismannen
A. G. Andersson.

Kungl. Majus proposition nr 141.

Statskontoret, som till följd av remiss utlåtit sig i ärendet den 3 juli 1929,
har därvid förklarat sig anse sökanden icke vara berättigad att efter avsked
komma i åtnjutande av statspension. Då emellertid sökanden, efter att hava
under mera än 18 år innehaft anställning i allmän sjukvård, tjänstgjort i statstjänst
över 11 år, ville det synas statskontoret, som om i detta fall skulle föreligga
sådana särskilda omständigheter, att någon pension av statsmedel borde
åt henne utverkas. Visserligen åtnjöte hon för sin föregående anställning pension
till belopp av 183 kronor från enskild pensionsförening, men med hänsyn
till långvarigheten av ifrågavarande anställning hade statskontoret intet att
erinra mot medicinalstyrelsens förslag, att åt sökanden måtte utverkas pension
till belopp motsvarande — efter avrundning till närmast högre med 12 delbara
tal — 11/ss av för Översköterska gällande pensionsunderlag, 1,644 kronor, eller
alltså, riktigt uträknat, 732 kronor.

Den i ärendet förehragta utredningen synes mig väl motivera, att pension
tillerkännes översköterskan Classon. Pensionen synes — med hänsyn till att hon
i avbidan på pensionsärendets avgörande fortfarande kvarstår i tjänst — böra
bestämmas till belopp motsvarande — efter avrundning till närmast högre med
12 delbara tal — s av det för Översköterska gällande pensionsunderlaget,
''1,644 kronor, eller alltså 792 kronor.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att översköterskan vid Säters hospital Hulda Maria Elisabet
Classon må från och med dagen näst efter den, då hon entledigas
från sin anställning vid hospitalet, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 792
kronor.

4:o.

I skrivelse den 29 augusti 1929 har länsstyrelsen i Uppsala län, med överlämnande
av en utav polismannen i Marma, Älvkarleby socken, Anders Grustaf
Andersson ingiven ansökning, gjort framställning örn beredande av pension åt
Andersson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Andersson, som är född den 30 november 1869, har alltsedan den 1 mars
1903 tjänstgjort som polisman i Marma med skyldighet bland annat att fullgöra
fjärdingsmans bestyr med indrivningsväsendet. Under hela anställningstiden
har Anderssons avlöning till väsentligaste delen utgått av statsmedel.
Under de senaste åren har Andersson sålunda åtnjutit avlöning av Älvkarleby
kommun med 300 kronor årligen och av statsmedel med 1,100 kronor årligen
jämte dyrtidstillägg å 300 kronor.

I sin framställning har sökanden hemställt örn pension från allmänna indragningsstaten
från och med månaden näst efter den, varunder han avginge
från sin anställning som polisman.

Vederbörande landsfiskal har hemställt, att pensionen måtte beräknas efter
50 °/o av de sammanlagda avlöningsförmånerna och alltså utgå med 850 kronor
för år. Landsfiskalen har vidare upplyst, att anledningen till pensionsansök -

9

Kungl. Majus proposition nr 147.

ningen vore, att Andersson på grund av sjukdom ansåge sig icke kunna kvarstå
i tjänsten längre än till den 1 januari 1930. Enligt ett i ärendet ingivet läkarintyg
tede Andersson av paralysis agitans (parkinson) och vore på den grund
sannolikt för all framtid oförmögen till arbete.

Länsstyrelsen har i sin förenänmda skrivelse med vitsordande bland annat
av Anderssons förtjänstfulla utövande av polismannabefattningen samt av att
Andersson vore i stort behov av pension, hemställt, att Andersson måtte beredas
högsta möjliga pension från allmänna indragningsstaten att under Anderssons
återstående livstid utgå från och med månaden näst efter den, varunder han,
efter uppnådd ålder av 60 år, avginge från sin befattning som polisman.

I infordrat utlåtande den 18 september 1929 har statskontoret anfört följande.

Såsom tidigare i liknande fall ägt rum, syntes Andersson böra på grund av
långvarig tjänstgöring i ett distrikt, där polislagen icke varit gällande, erhålla
skälig pension av statsmedel. I vanligen förekommande fall, där vederbörandes
avlöning bestritts dels av statsmedel och dels i någon mera väsentlig grad av
kommun eller enskilda, plägade såsom förutsättning för statspension uppställas,
att pension utginge även från annat håll. Då emellertid avlöningen till Andersson
till väsentligaste delen utgått av statsmedel, säkerligen beroende därpå att
hans befattning huvudsakligen inrättats på grund av militärförläggningarna vid
Marma skjutfält, ville det synas, som örn icke någon erinran skulle kunna göras
mot förslaget, att i detta fall icke påfordra bidrag till pensionen från annat
håll. Det ifrågavarande pensionsbeloppet, 850 kronor, gåve icke anledning till
annan erinran, än att pensionen syntes böra med avseende å beloppet avpassas i
med tolv jämnt delbart krontal och alltså bestämmas till 852 kronor. Då pensionen
åt Andersson vore avsedd att utgå helt av statsmedel, erfordrades icke
några särskilda föreskrifter rörande dyrtidstillägget.

I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, anser jag, att pension
bör beredas åt Andersson. Jag förordar jämväl det av statskontoret föreslagna
pensionsbeloppet, 852 kronor, vilket belopp icke överstiger vad som skulle följa
av tillämpningen av principer, som tidigare följts i liknande fall (se t. ex. proposition
nr 59 år 1929 sid. 10). Med hänsyn till att Andersson till väsentligaste
delen avlönats av staten, torde pensionsbeloppet böra helt utgå av statsmedel.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att polismannen Anders Gustaf Andersson må från och med
månaden näst efter den, varunder han avgår från sin befattning
som polisman, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 852 kronor.

5:o.

I skrivelse den 29 augusti 1929 har länsstyrelsen i Uppsala län, med överlämnande
av en utav polismannen i Skutskär, Älvkarleby socken, Johan Brandt
ingiven ansökning, gjort framställning örn beredande av pension åt Brandt.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Brandt, som är född den 7 juli 1868, bär efter tjänstgöring Aud poliskåren i
Uppsala under tiden 17 juni 1895—31 december 1896 alltsedan den 1 januari

Departements chefen.

Angående
pension åt
polismannen
J. Brandt.

455 30

10

Kungl. Majus proposition nr 147.

Departements chefen.

1897 tjänstgjort som polisman i Skutskär. För sin tjänstgöring har han av
vederbörande förmän erhållit de bästa vitsord. Under en följd av år hava
Brandts årliga avlöningsförmåner uppgått till sammanlagt 2,700 kronor, varav
utav statsmedel 900 kronor, av kommunen 700 kronor och av Stora Kopparbergs
bergslags aktiebolag såsom ägare av Skutskärs sågverk 600 kronor jämte
fri bostad, ved och telefon, sistnämnda förmåner värderade till 500 kronor.
Från och med den 1 juli 1929 har bidraget från sågverket indragits men kommunen
i anledning därav höjt sitt bidrag till 1,300 kronor. Enligt vederbörligt
läkarintyg har Brandt under år 1929 genom olycksfall — dock ej i tjänsten —
ådragit sig sådan skada å vänstra benet, att han med största sannolikhet icke
blir i stånd till yttre polistjänst. Sedan fråga uppkommit örn beredande av pension
åt Brandt, har nyss avsedda bolag förklarat sig villigt att med 300 kronor
för år bidraga till hans pensionering.

I sin framställning har sökanden hemställt örn en årlig pension av statsmedel
å 800 kronor jämte dyrtidstillägg därå.

Länsstyrelsen har i sin berörda skrivelse, med vitsordande bland annat av
Brandts förtjänstfulla tjänstgöring såsom polisman, hemställt, att Brandt måtte
från allmänna indragningsstaten beredas pension att från och med månaden
näst efter den, varunder han avginge från sin anställning som polisman, utgå
med ett årligt belopp av 800 kronor, under villkor att pension till lika stort
belopp tillförsäkrades honom från kommun eller annan.

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 18 september 1929 anfört följande.

På sätt tidigare i ett flertal liknande fall ägt rum syntes åt Brandt böra på
grund av den långvariga tjänstgöringen i ett distrikt, där polislagen icke varit
gällande, utverkas skälig pension av statsmedel under villkor, såsom länsstyrelsen
föreslagit, eller att pension till lika stort belopp utginge från landsting,
kommun eller enskilda. Mot det föreslagna pensionsbeloppet av statsmedel, 800
kronor, hade statskontoret intet att erinra. Såsom i dylika fall jämväl plägade
ske, torde riksdagens medgivande böra utverkas därtill, att å ifrågavarande pension
från allmänna indrag-ningsstaten finge — under villkor att sådan förmån
bereddes jämväl å den pension, som utginge från landsting, kommun eller enskilda
— åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som vore eller kunde varda
fastställda för pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande
likväl att dyrtidstillägget skulle beräknas å det sammanlagda pensionsbeloppet,
men av statsmedel bestridas allenast till vad som av det sålunda
beräknade dyrtidstillägget belöpte å den från allmänna indragningsstaten utgående
delen av pensionsbeloppet.

Med hänsyn till i ärendet åberopade omständigheter tillstyrker jag, att, på
sätt tidigare skett för åtskilliga andra polismän, framställning göres till riksdagen
örn beredande av bidrag av statsmedel till Brandts pensionering.

Såsom länsstyrelsen och statskontoret föreslagit, lärer emellertid såsom villkor
för statspensions erhållande böra föreskrivas, att pension till lika stort
belopp utgår från landsting, kommun eller enskilda.

Beträffande statspensionens belopp ansluter jag mig till länsstyrelsens och
statskontorets förslag, varmed pensionsbeloppet icke skulle överstiga vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 147.

11

skulle hava utgått viel tillämpning av principer, som tidigare följts i liknande
fall (se t. ex. proposition nr 59 år 1929 sid. 10). Likaledes förordar jag den
av statskontoret ifrågasatta bestämmelsen rörande beräkning och utbetalande
av dyrtidstillägg å pensionen.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva

dels att polismannen Johan Brandt må från och med månaden
näst efter den, varunder han avgår från sin anställning som polisman,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av statsmedel å 800 kronor, under villkor
att pension till minst lika stort belopp årligen utgår från
landsting, kommun eller enskilda;

dels ock att å ifrågavarande pension av statsmedel må — under
villkor att sådan förmån beredes jämväl å den pension, som utgår
från landsting, kommun eller enskilda — åtnjutas dyrtidstilllägg
enligt de grunder, som äro eller kunna varda fastställda för
pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagande
likväl att dyrtidstillägget skall beräknas å det sammanlagda
pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas allenast till
vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget belöper å den
från allmänna indragningsstaten utgående delen av pensionsbeloppet.

Med bifall till vad föredragande departementschefen i
de under l:o—5:o antecknade ärenden hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämma, förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

''