Kungl. Majlis proposition Nr 116.
1
Nr 116.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående särskilt understöd
till skolväsendet i skoldistrikt inom Norrland och Dalarna
på grund av kronoparkskolonisation m. m.; given Stockholms
slott den 14 februari 1930.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Cl. lindskog.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Beg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
härefter departementschefen, statsrådet Lindskog:
Under punkt 199 av 1930 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på proposition angående särskilt understöd
till skolväsendet i skoldistrikt inom Norrland och Dalarna på grund av
kronoparkskolonisation m. m., för ändamålet för budgetåret 1930/1931 beräkna
ett extra förslagsanslag av 30,000 kronor.
Sedan utredningen i ärendet numera slutförts, anhåller jag att ånyo få
anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 92 käft. (Nr 116—117.)
Särskilt understöd
till
skolväsendet
i vissa skoldistrikt
inom
Norrland och
Dalarna.
1
2
Frågans
behandling
vid 1925 års
riksdag.
Kungörelsen
den 26 juni
1925 nr 291.
Åtgärder
med anledning
av
jordbruksutskottets
hemställan i
utlåtande
67/1925.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
I en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 90, framlade Kungl.
Majit för riksdagen förslag angående kolonisation å kronoparker i Norrland
och Dalarna. I nämnda proposition föreslogs — under § 29 av ett vid
propositionen fogat »Förslag till allmänna grunder för upplåtande av kolonat
å kronoparker i Norrland och Dalarna» — att det skulle ankomma på
Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån understöd skulle lämnas
vederbörande skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd huvudsakligen
för kolonisters barn, genom avgiftsfritt upplåtande under nyttjanderätt från
kronopark av för ändamålet erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande
å rot av erforderligt virke.
Vid sin anmälan inför Kungl. Majit av ifrågavarande ärende uttalade
därjämte dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att
han icke vore i tillfälle att då taga ställning till väckt fråga örn eventuellt
ytterligare statligt understöd åt vissa skoldistrikt i form av särskilt bidrag
till skolbyggnaders uppförande och till inackordering av skolbarn i skolhem
eller enskilda hem. Enligt departementschefens mening borde denna fråga
för övervägande överlämnas till ecklesiastikdepartementet.
I två vid riksdagen med anledning av Kungl. Majits ovanberörda proposition
väckta motioner (1:249 och II: 374) framhölls, att i sagda § 29 borde
utsägas, att skattetyngd skolkommun, som ådroges ökade kostnader för
barn, tillhörande kolonister — särskilt sådana, som inflyttade från annan
kommun även borde kunna erhålla understöd utöver vad i propositionen
föreslagits.
I sitt i ärendet avgivna, av riksdagen i skrivelse den 30 maj 1925, nr
299, godkända utlåtande, nr 67, anförde jordbruksutskottet, att utskottet
icke ville förneka, att fog funnes för motionärernas hemställan, samt att
utskottet förutsatte, att berörda fråga gjordes till föremål för Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet genom utredning på sätt departementschefen ställt i utsikt.
Den 26 juni 1925 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse, nr 291, angående
allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna, i vilken kungörelse under § 29 bestämmelser utfärdats rörande
understöd åt skoldistrikt genom avgiftsfritt upplåtande av mark och kostnadsfritt
tillhandahållande av virke på sätt i propositionen nr 90/1925
föreslagits.
I skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 2
juni 1925 anhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet — under
hänvisning till vad som rörande frågan om skolväsendet för kolonisters
barn förekommit vid 1925 års riksdag — att chefen för ecklesiastikdepartementet
ville taga under övervägande frågan om ytterligare statsunderstöd,
utöver vad som av nämnda riksdag medgivits, åt vissa skoldistrikt för skolväsendets
ordnande för kolonisters barn.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
Den 23 juli 1925 anbefalldes skolöverstyrelsen att verkställa närmare utredning,
huruvida och i sådant fall under vilka villkor ifrågasatt ytterligare
statsunderstöd borde utgå för skolor, anordnade för barn till kolonister å
kronoparker i Norrland och Dalarna; och skulle skolöverstyrelsen äga att,
när omständigheterna befunnos därtill föranleda, till Kungl. Majit inkomma
med yttrande och förslag i ämnet.
Med skrivelse den 13 juli 1926 inkom skolöverstyrelsen till Kungl. Majit
med yttrande och förslag i ämnet samt överlämnade därvid utlåtanden i
ärendet av vederbörande folkskolinspektörer ävensom av domkapitlen i
Uppsala, Västerås, Härnösand och Luleå.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande till en början erinrat, att överstyrelsen
i sitt den 17 oktober 1922 över kolonisationskommitténs betänkande avgivna
utlåtande beträffande frågan, huru den ungdom, som uppväxte i de
av kolonaten nybildade hemmen å de vidsträckta och kommunikationsfattiga
norrländska skogstrakterna, kunde beredas möjlighet att erhålla
erforderlig skolundervisning, sammanfattat sitt anförande sålunda:
1) Innan kolonat upplåtas, böra genom vederbörande folkskolinspektörs
försorg införskaffas upplysningar, huru undervisningen av barnen inom det
tilltänkta koloniområdet lämpligen må kunna ordnas.
2) I främsta rummet böra kolonat upplåtas på sådana platser, där möjlighet
finnes för kolonisternas barn att begagna sig av redan befintliga
skolor.
3) Därest dylik möjlighet ej förefinnes, böra kolonat sammanföras i så
stora grupper — exempelvis 8 eller 10 — att verkliga förutsättningar med
hänsyn till blivande lärj ungantal ej saknas för upprättande av särskild skola
för koloniområdet.
4) Endast i vissa undantagsfall böra, då skola ej finnes upprättad i närheten,
kolonat upplåtas i så små grupper, att barnens undervisning måste
tillgodoses genom deras inackordering i skolhem eller enskilda hem på plats,
där skola finnes.
5) Vid upprättande av skola för kolonistbarn bör staten, intill dess
frågan om statsbidrag till folkskolebyggnader i allmänhet blivit löst, lämna
understöd dels genom avgiftsfritt upplåtande av för ändamålet erforderlig
mark, dels genom bidrag till skolbyggnadernas uppförande till en omfattning,
som med hänsyn till vederbörande skoldistrikts ekonomiska förhållanden
i varje särskilt fall prövas lämpligt och rättvist.
6) Då för kolonistbarns undervisning inackordering av ifrågavarande
barn på annan ort måste tillgripas, bör staten härtill lämna bidrag i överensstämmelse
med vad i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt inom
Västerbottens och Norrbottens län för inackordering av skolbarn i skolhem
eller enskilda hem genom nådiga kungörelsen den 27 februari 1920 (nr 144)
är föreskrivet.
Härefter har skolöverstyrelsen erinrat därom, att genom särskilda beslut
på därom gjord framställning tomter för skolbyggen kostnadsfritt hava
upplåtits.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
Genom beslut den 31 december 1921 medgavs sålunda, att ett område
om 4,900 kvadratmeter å kronoparken Råneträsk inom Porjus revir finge
till Gällivare församlings skolråd kostnadsfritt upplåtas, att av skolrådet
med nyttjanderätt innehavas tillsvidare och så länge det vore för det avsedda
ändamålet använt, under villkor att skolrådet uppsatte och underhölle
hägnad omkring området mot kronoparkens övriga mark. Vidare medgavs
genom beslut den 26 augusti 1921, att erforderligt område å Djupsjö kronopark
vid Gransjö järnvägsstation, dock högst 1 hektar, finge under vissa
närmare angivna villkor till Edefors församling för uppförande av skolhus
mot en årlig avgift av 10 kronor upplåtas, och genom beslut den 16 november
1923 medgavs, att till tomt för skola å kolonisationsområdet i Pite kronopark
finge till Hortlax församling motoen årlig avgift av 10 kronor upplåtas
ett område av omkring 1 hektar. A de båda sistnämnda kolonisationsområdena
beviljades jämväl fritt virke på rot för uppförande av ifrågavarande
skolhus med tillhörande uthusbyggnader jämte stängsel. Vidare
har överstyrelsen bringat i erinran, att genom beslut vid 1922 års riksdag
bestämdes, att fria skoltomter skulle tillhandahållas även å vissa andra kolonisationsområden.
Vidare meddelar skolöverstyrelsen, att vid skilda tillfällen av kolonister
klagomål anförts rörande vissa skoldistrikts åsidosättande av skyldigheten
att för kolonisternas barn anordna undervisning på lämpligt sätt. Beträffande
dessa framställningar ävensom de åtgärder, som med anledning därav vidtagits,
vill jag inskränka mig till att hänvisa till handlingarna i ärendet.
Härefter har så skolöverstyrelsen lämnat en sammanfattande redogörelse
för de av domkapitlen och folkskolinspektörerna i ärendet inhämtade, av
mig i det föregående omnämnda utlåtanden och däri framlagda synpunkter,
varur jag tillåter mig anföra följande:
Domkapitlen i Uppsala, Härnösand och Luleå förorda med instämmande
i överstyrelsens ovannämnda tidigare avgivna utlåtande över kolonisationskommitténs
betänkande ytterligare statsunderstöd till skolväsendet för kolonisters
barn, i den mån sådant understöd efter prövning av varje särskilt
fall kan visa sig erforderligt. — Domkapitlet i Uppsala anser vidare, att
sådant understöd bör lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
efter vilka statsbidrag utgår till kostnader för skolundervisning åt lotsoch
fyrpersonalens barn. Domkapitlet i Härnösand föreslår — en av domkapitelsledamöterna
har i ämnet anfört avvikande mening — att, utöver
vad av överstyrelsen föreslagits, understöd jämväl borde utgå till anordnande
av skolskjutsar i de fall, då skolfrågan löses på så sätt, att, där barnen
eljest måst inackorderas i hem vid närmaste skola, de i stället genom skoldistriktets
försorg erhålla skjuts till och från skolan. Domkapitlet i Luleå
anser att beträffande de villkor, under vilka kommun må böra ifrågakomma
till erhållande av sådant bidrag, i första rummet borde gälla, att kommunen
vore skattetyngd och hade ringa ekonomisk bärkraft, vidare att kommunen
skulle åtaga sig underhållsskyldigheten av byggnaderna och slutligen att ett
visst antal barn i skolåldern kunde beräknas mera stadigvarande finnas å
kolonatet, exempelvis minst 15 ä 20 stycken, samt att kommunen skulle
ikläda sig skyldigheten att fullgöra de åligganden, som i allmänhet tillkomme
skoldistrikt med avseende på lärares avlöning, lokalernas renhållning, uppvärmning
och belysning m. m.
o
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
Domkapitlet i Västerås finner med hänsyn till förhållandena inom stiftet
något ytterligare statsunderstöd för det ändamål, varom nu vore fråga, icke
vara för närvarande erforderligt.
Av folkskolinspektörernas yttranden framgår, att frågan givetvis ställer sig
olika för kolonat, belägna i de mera välbärgade skoldistrikten i Dalarna och
i sydligare nejder överhuvudtaget än i de nordligaste trakterna. Sålunda
hava inspektörerna i vissa inspektionsområden, Upplands, Roslagens, Västmanlands
östra och Hälsinglands norra, förklarat sig icke hava något att
erinra i ärendet, då kolonat å kronoparker icke funnos därstädes och sannolikt
icke inom den närmaste tiden komme att där anläggas. Inspektörerna
i Dalarnas södra och östra områden anse något ytterligare statsunderstöd
för dessa områdens vidkommande icke erforderligt, enär barnen å kolonaten
i sagda områden utan svårighet kunde besöka redan förefintliga skolor. Inspektören
i Dalarnas norra inspektionsområde instämmer häruti, då skoldistrikten,
där kolonat vore under uppförande eller komme att inrättas inom
sistnämnda område, ägde stora skogsmedelsfonder.
Övriga folkskolinspektörer, som i ärendet hörts, synas däremot vara eniga
örn att kommuner, där kolonat förekomma, i allmänhet hava mycket ringa
inkomster i form av skattebidrag från kolonisterna, men att de däremot få
vidkännas ganska dryga utgifter för deras skull och att rättvisa och billighet
kräva, att staten träder hjälpande emellan genom att utöver det understöd
till anskaffande av skollokaler å kolonat, som av Kungl. Majit och
riksdagen medgivits, ytterligare understöd till underlättande av de särskilda
skoldistriktens skyldigheter i fråga om anordnande av undervisning åt kolonisternas
barn lämnas. Beträffande omfattningen av sådant ytterligare statsunderstöd
äro meningarna delade. Flertalet bland dem har framhållit betydelsen
av att då koloniseringen berör kommuner med mycket olika ekonomiska
förutsättningar, omfattningen av statens ytterligare bidrag prövas i
varje särskilt fall med hänsyn till i ärendet förebragt utredning. Förslagbar
framställts, att framställning örn prövning av hithörande frågor borde
göras på sätt som är stadgat angående bidrag till vissa kostnader för skolundervisning
åt lots- och fyrpersonalens barn. Inspektörerna i Stockholmstraktens,
Gästriklands och Medelpads inspektionsområden instämma io överstyrelsens
ovannämnda tidigare gjorda hemställan. Inspektörerna i Ångermanlands
södra, Norrbottens södra och Norrbottens mellersta inspektionsområden
framhålla särskilt vikten av att statsbidrag lämnas till inackordering
i de fall, barnantalet är för ringa för anordnande av särskild skola. Enligt
den sistnämndes förmenande borde frågan örn ytterligare statsbidrag lösas
oberoende av såväl frågan örn statsbidrag till folkskolebyggnader i allmänhet
som ifrågasatt ökat statsbidrag till inackordering av skolpliktiga barn. Inspektören
i Ångermanlands norra inspektionsområde anser, att då barn för
sin skolgång inackorderas vid någon närliggande skola, inbesparas statsbidraget
till en lärares avlöning, och intill detta belopp åtminstone borde kolonathemmen
rent principiellt hållas skadeslösa. — Möjligen skulle skoldistrikt
enligt inspektörens förmenande hava rätt att från statens sida fordra viss
garanti, så att i händelse kolonatet skulle nedläggas, ersättning lämnades
för å skolhuset nedlagda kostnader. Inspektören i Hälsinglands södra inspektionsområde
meddelar, att ytterligare understöd åt vissa skattetyngda
skoldistrikt i form av särskilda bidrag till skolbyggnaders uppförande syntes
honom vara av nöden, exempelvis i Loos skoldistrikt, där åtskilliga kolonisationsområden
funnos. Kolonistbarnen voro hänvisade till andra skolor
6
Kungl. May.ts proposition Nr 116.
inom distriktet, men de långa och besvärliga skolvägarna hade vållat, att
skolgången ofta varit dålig. Vissa år hade flera av kolonisternas barn helt
uteblivit från undervisningen. Framställningar från kolonisterna örn särskilda
skolor för deras barn hade ej av skoldistriktet, som vore ganska skattetyngt
och hade svårt nog att även i övrigt sörja för behövliga skolor och lokaler,
kunnat bifallas. En eller två skolor särskilt för deras barn syntes inspektören
dock vara motiverade. Inspektören i Jämtlands södra inspektionsområde
anför, att inom detta område talrika exempel funnos på svårigheten
att tillfredsställande lösa skolfrågan för barn, boende i småbyar och enstaka
gårdar i avlägsna skogar. A kolonatet i Ansjö funnos 15 skolpliktiga kolonistbarn,
som samtliga ginge i Ansjö skola, inackordering hade skett i endast
några få fall. Avståndet till skolan vore 4 kilometer för 6 barn, 8
kilometer för 6 och 10 kilometer för 3 barn. Förhållandena tydde på, att
inackorderingsbidrag samt där vägförhållandena sådant medgåve bidrag till
skolskjutsar mest erfordrades. Inspektören i Jämtlands norra inspektionsområde
uttalar, att så länge barnantalet inom kolonatområdet vore så ringa,
att egen skola inom detsamma icke rimligtvis kunde upprättas för kolonisternas
barn, det borde åligga staten att lämna bidrag till inackordering för
barnen vid annan skola, då barnens målsmän icke kunde själva bestrida
denna utgift. När barnantalet inom kolonatområdet blivit så stort, att skola
borde upprättas, borde det åligga staten att helt bekosta uppförandet av
skolhus med tjänstebostad samt förse skolan med möbler och undervisningsmateriel.
Även underhåll av skolhuset och inventarier samt materiel borde
åligga staten, som dessutom borde tillhandahålla bränsle för både skolans
och lärarens behov. Skoldistriktet borde avlöna läraren och uppbära statsbidraget
härtill liksom ock svara för skollokalernas eldning och städning.
Staten borde även bestrida utgifterna för de fortsättningsskolpliktiga barnens
inackordering vid befintlig fortsättningsskola inom kommunen, då föräldrarna
och målsmännen själva icke kunde göra detta. Inspektören i Västerbottens
norra inspektionsområde anför följande. I de fall, då skoldistriktet nödgades
uppföra särskilda skolhus, huvudsakligen avsedda för kolonisters barn,
borde staten lämna bidrag även i form av anslag till själva byggnadskostnaderna
för såväl skolhus som lärarbostäder samt till inventarier och materielanskaffning.
Skulle det till Kungl. Majit överlämnade förslaget örn statsbidrag
till skolhusbyggnader i riket framläggas och vinna riksdagens bifall,
vore ju här förevarande fråga i stort sett därmed löst. Romme detta förslag
däremot icke att under den närmaste tiden föranleda någon Kungl.
Majrts åtgärd, vore det lämpligt, att understöd beviljades i huvudsaklig
överensstämmelse med föreskrifterna rörande bidrag till skolhusbyggnader
inom rikets nordligaste gränsorter. I de fall, då antalet skolpliktiga kolonistbarn
tillfälligtvis vore så stort, att särskild skola för dem lämpligen
borde upprättas men det icke kunde avgöras, örn skolan för framtiden där
borde bibehållas, torde en lämplig utväg vara att förhyra lokaler inom området
och staten ersätta kostnaderna för förhyrning, uppvärmning och städning.
Funnes ej lämpliga lokaler att hyra eller vore barnantalet ringa eller
kolonaten vitt spridda, torde skolundervisning lämpligast kunna anordnas
därigenom, att barnen inackorderades och anslaget härför höjdes i den mån
som erfordrades. Inom området kunde belopp härför för närvarande approximativt
beräknas till 4,500 kronor.
Folkskolinspektören i Västerbottens södra inspektionsområde lämnar bland
annat följande uppgifter från sagda område. Det av överstyrelsen fram
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
ställda önskemålet, att kolonat i främsta rummet borde upplåtas på sådana
platser, där möjligheter funnes för kolonisternas barn att begagna sig av
redan befintliga skolor, syntes inspektören endast undantagsvis kunna förverkligas,
enär kolonatens förläggningsort måste bestämmas efter helt andra
grunder och i varje fall utan hänsyn till skolfrågan. Vad som behövde
göras vore att höja det för inackorderingsändamål utgående statsanslaget,
i den mån skolrådens årliga utredningar ådagalade, att sådant behov förelåge.
Ett exempel på att hela skolbyggnaden borde uppföras på statens
bekostnad erbjöde Risbäcks skoldistrikt. Befolkningen i detta distrikt utgjordes
med få undantag av arrendatorer å bolagshemman samt av skogsarbetare
och distriktets ekonomiska bärkraft vore den svagast tänkbara.
Här funnes ett större koloniområde, Saxåmon, där antalet skolpliktiga barn
redan uppginge till 15—20, och behovet av ett skolhus vore ytterst trängande,
men någon möjlighet för distriktet att uppföra ett sådant eller ens
bidraga till kostnaderna härför funnes icke. Beträffande de närmare villkor
och bestämmelser, som borde gälla för skolrådens ansökningar örn statsbidrag,
syntes inspektören föreskrifterna i kungörelsen den 27 februari 1920 angående
statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Västerbottens och Norrbottens
län för skolhemsbyggnader och deras inredning kunna i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
Folkskolinspektören i Västerbottens mellersta inspektionsområde anför följande.
Att staten tillhandahölle markområde för skolan samt virke på rot
till skolhus, lärarbostäder och områdets inhägnande innebure visserligen en
liten lättnad för skoldistrikten, men inspektören ville erinra örn, att värdet
av denna hjälp, cirka en hektar mark och skog på rot för byggnader och
inhägnad, vore skäligen litet i en ofta avlägset liggande skogstrakt i en
lappmarkssocken. Det vore avverkningen, framforslingen och bearbetningen
av timret samt byggnadernas uppförande, som krävde de största kostnaderna,
vilka i ogynnsamma fall bomme att närma sig priset på fullt förädlat
virke, framforslat till byggnadsplatsen. Den sålunda ifrågasatta hjälpen
till anskaffande av skolhus å koloniområden funne inspektören därför
otillräcklig. I det fall, då det vore påtagligt, att skolhus måste uppföras
huvudsakligen i följd av statens kolonianläggningar, syntes det hårt att pålägga
skoldistrikten hela den kontanta kostnaden för skolhusens uppförande,
framtida underhåll och uppvärmning. I intet fall funne inspektören det
lämpligt, att staten förpliktade sig att för framtiden underhålla husen och
förse dem med erforderligt bränsle, enär detta skulle medföra, att de olika
skolhusen inom ett skoldistrikt skulle komma att sortera under olika myndigheter,
vilket säkerligen komme att medföra åtskilliga olägenheter. Inspektören
ansåge bäst, att skolhus med tomtområde under alla förhållanden överlätes
på skoldistriktet att avgiftsfritt nyttjas, så länge detsamma för avsett
ändamål användes och nöjaktigt underhölles. Beträffande bränsle till skollokaler
och lärarbostäder borde sådant tillhandahållas vederbörande från omgivande
kronopark mot det pris, som för liknande skogsläge gällde på orten.
I de fall, då för kolonistbarns undervisning inackordering av ifrågavarande
barn på annan ort måste tillgripas, borde staten härtill lämna särskilt bidrag
i överensstämmelse med vad i fråga om statsbidrag till vissa skoldistrikt
inom Västerbottens och Norrbottens län för inackordering av skolbarn i
skolhem eller enskilda hem genom kungörelsen den 27 februari 1920 (nitid)
vore föreskrivet.
Inspektören i Norrbottens norra inspektionsområde anser för sin del, att
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
till ett skolhus för en skola av typ Dl eller B3 åtginge cirka 400 träd, och
värdet av dessa och tomten kunde ej uppskattas så särdeles högt. Största
utgifterna läge i arbetskostnaderna. Skulle därför en verklig lösning av skolfrågan
ske, erfordrades, att staten jämväl lämnade bidrag till dessa. I fråga
örn de finsktalande församlingarna kunde man dock anse, att skolbyggnadsfrågan
vunnit sin lösning, jämväl för kolonaten, genom riksdagens beslut
örn statsbidrag för sådana byggnader, och vilka bidrag efter ansökan i
varje särskilt fall utginge i förhållande till församlingens ekonomiska ställning.
Lämpligaste sättet för ordnandet av kolonatens skolfråga syntes inspektören
vara, att de bestämmelser, som gällde för finsktalande församlingar,
utsträcktes att gälla även skolhus vid kolonat utom det finskspråkiga
området. I de fall där man måste sörja för barnens undervisning genom
inackordering i skolhem eller enskilt hem syntes det inspektören nödvändigt,
att staten lämnade bidrag, avvägt efter distriktens ekonomiska ställning.
Skulle kommunerna ensamma bestrida inackorderingskostnaderna,
bleve följden sannolikt den, att man för att slippa med lägsta möjliga kostnader
inackorderade barnen under halva läsåret vid någon flyttande mindre
folkskola.
För egen del anför skolöverstyrelsen följande:
Enligt ovannämnda kungörelse den 26 juni 1925 angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna
kan skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd huvudsakligen för kolonisters
barn efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall kostnadsfritt
erhålla fri tomt och erforderligt virke å rot. '' Överstyrelsen har förut
bland annat som sin mening framhållit, att staten utom ovannämnda naturaförmåner
också borde lämna kontant bidrag till skolbyggnaders uppförande
i den omfattning, som med hänsyn till vederbörande skoldistrikts ekonomiska
ställning prövas lämpligt och rättvist, och även bidraga till kostnaderna
för inackordering av kolonistbarn, när sådan måste tillgripas. Här
ovan återgivna yttranden av domkapitel och folkskolinspektörer giva också
kraftigt stöd ^ åt denna överstyrelsens mening. Utvecklingen har visat, att
avsevärda svårigheter uppstått i fråga örn tillgodoseende av skolundervisning
för kolonisternas barn, och att denna angelägenhet förorsakar skoldistrikten
betydande särskilda kostnader. De flesta församlingar, inom vilka
kolonat anläggas, äro också hårt skattetyngda och i ekonomiskt hänseende
mindre bärkraftiga.
Härtill kommer, att kolonisationen även i andra avseenden t. ex. i fråga
örn . fattigvård medfört ökade utgifter för kommunerna utan motsvarande
ökning i inkomster genom skattebidrag från kolonisterna. Från flera håll
vitsordas också, att kolonisationen framkallat missnöje och bekymmer inom
församlingarna, och att de icke kunna känna sig förpliktade att utan hjälp
sörja för kolonistbarnens skolundervisning, då kolonaten upprättas utan
någon församlingarnas medverkan och understundom mot deras vilja och
önskan.
Med hänvisning till sitt ovannämnda utlåtande den 17 oktober 1922 och
med stöd av den utredning i frågan, som nu gjorts, får överstyrelsen som
sin mening framhålla, att rättvisa och billighet kräva ökat statsbidrag till
de skoldistrikt, som nödgas vidkännas särskilda kostnader för undervisning
av barn till kolonister.
Ett ökat statsunderstöd för denna angelägenhet bör dock icke enligt över -
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lid.
styrelsens mening medföra några undantagsbestämmelser i fråga örn skolväsendets
organisation och ledning. Det bör allt fort åligga de skoldistrikt,
inom vilka kolonaten ligga, att ombesörja lagstadgad skolundervisning för
kolonisternas barn såväl som för andra barn, och skolråd och kyrkostämma
böra även härvidlag på författningsenligt sätt handhava denna angelägenhet.
Att staten genom några sina egna organ i vissa fall skulle upprätta skolor
för kolonisters barn och sedan underhålla dessa, finner överstyrelsen varken
nödigt eller lämpligt.
Statsbidrag för ifrågavarande ändamål bör alltså utgå till skoldistrikt efter
prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall. Endast genom en sådan
prövning efter samtliga vederbörandes hörande torde det bliva möjligt avgöra,
i vilken omfattning skoldistriktet nödgas vidkännas merkostnader för
sitt skolväsende på grund av kolonat inom församlingen. Därigenom möjliggöres
också nödig hänsyn till den sökande församlingens ekonomiska
bärkraft i allmänhet och till de utgifter, kolonisationen förorsakat kommunen
i fråga örn fattigvård eller i annat avseende. Först efter en sådan allsidig
prövning i varje fall, torde det bliva möjligt avgöra, huru stort statsbidrag
skäligt bör tillerkännas skoldistriktet för kolonistbarnens skolundervisning.
Vad vidare beträffar frågan om i vilken omfattning och på vad sätt statsbidrag
för ovanberörda ändamål bör utgå, vill överstyrelsen till en början
erinra örn det till Kungl. Majit överlämnade förslaget rörande statsbidrag
till uppförande av skolhusbyggnader. Därest detta förslag inom den närmaste
framtiden av Kungl. Majit framlägges för riksdagen och vinner dess
bifall, skulle därmed även nu föreliggande fråga föras närmare sin lösning.
Då emellertid detta förslag måhända ännu på åtskilliga år icke kommer
att leda till praktiskt resultat och sannolikt icke heller skulle möjliggöra
statsbidrag i den utsträckning, som för nu föreliggande ändamål är nödvändigt,
anser överstyrelsen, att framställning lämpligen bör göras om särskilt
anslag till uppförande av skolbyggnader för kolonat i Norrland och
Dalarna och till underlättande av skolgång för kolonisternas barn.
Rörande omfattningen av statsbidrag för detta ändamål anser överstyrelsen
visserligen, att fall kunna förekomma, då staten helt bör bestrida
kostnaderna för nybyggnad av skolhus uteslutande eller huvudsakligen avsedda
för barn till kolonister jämte därför nödiga lärarbostäder. I många
fall torde dock statsbidraget kunna begränsas till endast en del av kostnaderna
för nybyggnad och dess storlek göras beroende av den sökande
församlingens ekonomiska stallning, dess merkostnad i utgifterna för skolväsendet
på grund av inom densamma liggande kolonat, samt av i vad
mån även andra skolpliktiga inom skoldistriktet kunna hänvisas till de närmast
för kolonistbarn uppförda skolhusen.
Enligt överstyrelsens mening bör skäligt statsbidrag också kunna utgå till
skoldistrikt, som på grund av genom kolonats anläggande ökat barnantal
nödgats vidtaga sådana utvidgningar av redan förefintliga för området i
övrigt fullt tillräckliga skolor, att nybyggnad av lokaler därigenom blivit
nödvändiga.
I andra fall, särskilt där man icke med någon grad av visshet kan avgöra,
örn skolan för framtiden kommer att behövas och bibehållas, torde
det vara lämpligt att förhyra lokaler för skola vid kolonatsamhällen. Där
under sådana förhållanden tjänliga lokaler kunna anskaffas genom förhyr
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
ning, synes det överstyrelsen rimligt, att statsbidrag utgår till hela hyres
beloppet eller del därav.
Mångenstädes, där kolonaten ligga spridda och barnantalet är ringa, torde
skolundervisningen lämpligen kunna tillgodoses genom inackordering i skolhem
eller enskilda hem i byar, där skolor med goda skolformer finnas.
Understundom torde i sådana fall skolgången bäst underlättas genom skolskjutsar,
där avstånd och vägförhållanden möjliggöra en sådan anordning.
Aven för sådant ändamål synes statsbidrag vara behövligt. Överstyrelsen
anser sålunda, att i förevarande fall statsbidrag bör utgå både till “uppförande
av skolhus och lärarbostäder och jämväl till underlättande av skolgången
genom inackordering eller anordnande av skolskjutsar.
I fråga örn skolor, upprättade uteslutande för kolonisters barn, böra enligt
överstyrelsens mening skoldistrikten också kunna erhålla statsbidrag till nödiga
inventarier och en första uppsättning av undervisningsmateriel. Däremot
kan överstyrelsen icke dela den av åtskilliga folkskolinspektörer uttalade
meningen, att staten också skulle förpliktiga sig att för framtiden underhålla
både skolhus och inventarier och därjämte bekosta och tillhandahålla
bränsle för både skolans och lärarpersonalens behov. En sådan anordning
skulle medföra, att de olika skolorna inom samma skoldistrikt för
sitt underhåll i visst avseende bleve beroende av olika myndigheter, vilket
säkerligen skulle komma att medföra åtskilliga slitningar och olägenheter.
Rörande de villkor, under vilka skoldistrikt må anses böra ifrågakomma
till erhållande av statsbidrag för ovanberörda ändamål, torde böra gälla, att
kommunen åtager sig all underhållningsskyldighet av byggnaderna och ikläder
sig skyldigheten att fullgöra alla de åligganden, som i allmänhet tillkomma
skoldistrikt med avseende på lärares avlöning, lokalernas renhållning, uppvärmning,
belysning m. m. Till den sökande kommunens skattebörda och
ekonomiska bärkraft bör självfallet också den största hänsyn tagas icke
blott vid bestämmande av statsbidragets storlek utan också vid beslut om,
huruvida bidrag skall utgå eller ej.
Vid beräkning av storleken av det anslag, som för budgetåret 1927/1928
för nu föreliggande ändamål torde bliva nödvändigt, utgår överstyrelsen
från det behov av lokaler, som enligt folkskolinspektörernas yttranden för
närvarande förefinnes. Enligt deras uppgifter behövas skolor för Stenhälla,
Berg och Miltonberget inom Bodums skoldistrikt, Rensjön och Tarasjönäs
inom Ramsele, Ede i Hammerdal, Ansjö i Hällesjö, Aronsjökullarna i Vilhelmina,
Metseken i Lycksele, Vänträsk och Stortjärnliden i Stensele samt
Saxmon i Risbäck. Dessutom uppgives, att skolor äro behövliga för kolonat
även inom Jokkmokk, Loos och Överluleå. I vad mån nödiga lokaler för
dessa skolor skulle kunna anskaffas genom förhyrning, framgår icke av
pPPgifterna, men i allmänhet torde nybyggnader bliva nödvändiga. Av de
inkomna yttrandena framgår med stor samstämmighet, att församlingarna
ytterst ogärna vilja ikläda sig kostnader för skolor avsedda för kolonatsamhällen
och tydligen vänta de på möjlighet att för detta ändamål erhålla
statsbidrag. Under sådana förhållanden torde under det närmaste året
någon omfattande byggnadsverksamhet på detta område knappast vara att
vänta. Överstyrelsen anser sig därför böra för budgetåret 1927/1928 föreslå
ett anslag av endast 50,000 kronor till anskaffande av lokaler för skolor
avsedda för barn till kolonister i Norrland och Dalarna.
Beträffande statsbidrag till inackordering av skolbarn från kolonat vill
överstyrelsen erinra om att riksdagen efter framställning av Kungl. Maj:t
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
för budgetåret 1926/1927 anslagit 200,000 kronor för beredande av möjlighet
till skolgång genom inackordering i skolhem eller enskilda hem för
skolpliktiga barn av fattiga, avlägset boende föräldrar i skoldistrikt inom
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Genom kungörelse av den
28 maj 1926 har också Kungl. Majit utfärdat närmare bestämmelser rörande
statsbidrag för ovannämnda ändamål.
Av folkskolinspektörernas yttranden framgår, att det av riksdagen beviljade
anslaget för inackordering av skolbarn i avsevärd utsträckning också
kommit kolonistbarnen tillgodo. Därom skriver folkskolinspektören i Västerbottens
södra inspektionsområde: »Av de barn, som jämlikt kungörelsen
den 27 februari 1920 hittills för skolgång inackorderats i enskilda hem, utgöra
barn till kolonister en mycket väsentlig del. Ingen åtskillnad har
gjorts eller göres mellan kolonisternas barn och andra distriktets skolpliktiga
barn, som på grund av fattigdom och lång skolväg måste inackorderas
i närheten av skola. Icke heller i fortsättningen synes mig något skäl föreligga
att skilja kolonistbarnen från distriktets övriga barn, så att ett särskilt
statsanslag skulle erfordras såsom bidrag för inackordering av de
förra.» Överstyrelsen är också av den meningen, att något särskilt anslag
för inackordering av kolonistbarn icke är behövligt, utan att detta behov
kan tillgodoses genom ovannämnda anslag för inackordering av skolbarn,
och har för avsikt att vid förnyad framställning till Kungl. Majit örn anslag
för detta ändamål taga nödig hänsyn även till kolonatens behov i detta
avseende.
Enligt kungörelsen den 28 maj 1926 kan dock statsbidrag för inackordering
av skolbarn utgå till vissa skoldistrikt endast inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, under det att kolonat finnas även inom Västernorrlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län. Det synes rimligt, att skoldistrikt
även inom dessa län, vilka hava att sörja för skolundervisning till
barn från kolonat, beredas möjlighet att erhålla statsbidrag till inackordering
av dessa barn, där denna anordning visar sig ändamålsenligast för
deras skolgång.
I fråga örn anordnande av skolskjutsar för kolonistbarn erfordras icke
något särskilt anslag och icke heller någon ändring i gällande bestämmelser,
då vad som gäller örn skolskjutsar för skolpliktiga i allmänhet även kan
tillämpas på kolonistbarn.
Överstyrelsen har som sin mening ovan framhållit, att det anslag, som
riksdagen eventuellt beviljar för här berörda ändamål, bör tilldelas skoldistrikten
i enlighet med särskilda av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.
Förslag till dessa bestämmelser liksom ock till de författningsändringar, som
därigenom nödvändiggöras, torde framdeles böra av överstyrelsen avgivas.
På grund av det anförda hemställer överstyrelsen, att Kungl. Majit måtte
dels för anskaffande avj lokaler till skolor för kolonistbarn i Norrland och
Dalarna för budgetåret 1927/1928 av riksdagen äska ett förslagsanslag på
extra stat av 50,000 kronor, dels för riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring i kungörelsen den 28 maj 1926 angående statsbidrag till vissa skoldistrikt
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län för inackordering
av skolbarn, att däri givna bestämmelser utsträckas till att omfatta
skoldistrikt även inom Gävleborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, i
vad angår skolor avsedda för kolonistbarn.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr lid.
Över skolöverstyrelsens sålunda framlagda utredning hava utlåtanden avgivits
av vederbörande länsstyrelser, och jag vill här i korthet redogöra för
innehållet i de sålunda avgivna utlåtandena.
Länsstyrelsen i Falun, som inhämtat yttranden från skolrådet i Älvdalens
skoldistrikt och folkskolinspektören i Dalarnas norra inspektionsområde, har
ansett sig böra biträda folkskolinspektörens uppfattning, att den lämpligasto
form, varunder staten borde understödja ifrågavarande barns undervisning,
vore genom anvisande av statsbidrag till barnens inackordering å ort, varest
lämplig skolform funnes att tillgå, eller till skolskjutsar. Länsstyrelsen har
därför ifrågasatt, att skolöverstyrelsens föreliggande förslag, vad Kopparbergs
län anginge, för det dåvarande icke måtte föranleda till annan åtgärd
från statsmakternas sida, än att sådan ändring måtte vidtagas i kungörelsen
den 28 maj 1926 angående statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län för inackordering av skolbarn, att
i åberopade kungörelse meddelade bestämmelser utsträcktes att omfatta
jämväl skoldistrikt inom Kopparbergs län.
Länsstyrelsen i Gävle har införskaffat utredning från kolonisationsnämnden
i Gävleborgs län, vilken i sin ordning hört pastorsämbetet och skolrådet
i Loos församling samt landsfiskalen i Loos skoldistrikt. Kolonisationsnämnden
har därvid meddelat, att av de tre grupperna kolonat i länet
en vore väl belägen beträffande barnens skolgång ävensom att för de till
en grupp hörande barnen skolskjutsar anordnats, vartill statsbidrag erhållits.
Även för de till den tredje gruppen hörande barn hade vederbörande skolråd
för avsikt att söka inrätta skolskjutsar, och ansåge nämnden fördenskull,
att resultatet av en sådan anordning först borde avvaktas, innan åtgärder
för inrättande av särskild skola vidtoges. Under sådana förhållanden ansåge
kolonisationsnämnden något anslag för anskaffande av lokaler till skolor
för kolonistbarn för det dåvarande icke vara erforderligt. Mot skolöverstyrelsens
förslag, att kungörelsen den 28 maj 1926 rörande inackorderingsbidrag
måtte utsträckas att gälla även Gävleborgs län, hade nämnden intet att
erinra. På grund av svårigheten att åstadkomma inackordering för kolonistbarnen
komme en sådan anordning sannolikt mycket sällan till användning,
men den kunde dock hava sitt berättigande för underlättande av skolgången
för avlägset boende barn, för vilka begagnande av skolskjutsar på
grund av sjuklighet eller annan anledning icke skulle befinnas lämpligt.
Länsstyrelsen har för egen del åberopat vad kolonisationsnämnden i sitt
yttrande anfört,
Länsstyrelsen i Härnösand har anfört: Frågan örn anordnande av skolundervisning
för barn till kolonister å kronoparkerna i Norrland torde icke
kunna lösas på ett tillfredsställande sätt utan ett kraftigt ingripande från
statens sida. Vad skolöverstyrelsen härutinnan föreslagit syntes länsstyrelsen
vara väl motiverat och beaktansvärt. Då jämväl inom Västernorrlands
län funnes flera kolonat av sådan omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades
för beredande av skolundervisning för kolonisternas barn, ville länsstyrelsen
särskilt betona vikten av att skolöverstyrelsens hemställan i vad
den avsåge sådan ändring i kungörelsen den 28 maj 1926 angående statsbidrag
till vissa skoldistrikt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län för inackordering av skolbarn, att däri givna bestämmelser utsträcktes
till att omfatta skoldistrikt även inom Västernorrlands län, måtte vinna beaktande.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr lid.
Länsstyrelsen i Östersund har, med bifogande av ett av sekreteraren hos
Jämtlands läns kolonisationsnämnd avgivet yttrande, anfört bland annat
följande: Av den verkställda utredningen framginge, att avsevärda svårigheter
uppstått i fråga örn tillgodoseende av kolonistbarnens skolundervisning
samt att såväl denna angelägenhet som den genom kolonaten ökade
fattigvårdstungan förorsakat vederbörande kommuner betydande särskilda
kostnader, som icke motsvarats av ökning i skattebidrag från kolonisterna.
Då härtill komme, att kolonaten inrättats utan någon kommunernas medverkan
och stundom mot deras önskan, syntes det länsstyrelsen uppenbart,
att det understöd i form av kostnadsfri tomt och erforderligt virke å rot,
som nu kunde beviljas skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd huvudsakligen
för kolonisters barn, icke kunde anses tillräckligt. Förutom de
anslag, som numera plägade beviljas för beredande av inackordering och
anordnande av skolskjutsar och vilka anslag kunde tillgodokomma så väl
kolonisters som andras barn, föresloge skolöverstyrelsen, att, efter prövning
i varje särskilt fall, skoldistrikt, som nödgades inrätta skola vid kolonatsamhälle,
måtte beviljas antingen hyresbidrag, om lämpliga lokaler funnes
att förhyra vid kolonatet, eller byggnadsbidrag, örn nybyggnader bleve nödvändiga.
Till denna mening anslöte sig länsstyrelsen, som beträffande förhållandena
i Jämtlands län upplyste, att endast två kolonat förekomme, där
till följd av kolonatens storlek och läge svårigheter yppat sig vid skolundervisningens
ändamålsenliga ordnande. Under år 1926 hade emellertid vid
båda dessa kolonat inrättats mindre folkskola, därvid lokaler för såväl skola
som lärare förhyrts hos kolonister. Skolfrågan vid dessa kolonat torde, åtminstone
för åtskilliga år framåt, få anses vara tillfredsställande. ordnad.
Men länsstyrelsen ansåge billigheten fordra, att statsbidrag beviljades till
gäldande, helt eller delvis, beroende på utredning i varje fall, till bestridande
av de hyresbelopp, skoldistrikten nu måste vidkännas.
Länsstyrelsen i Umeå bar, med överlämnande av från Västerbottens läns
kolonisationsnämnd inhämtat yttrande, för sin del tillstyrkt bifall till skolöverstyrelsens
framställning.
Slutligen har länsstyrelsen i Luleå anfört, bland annat, att länsstyrelsen i
likhet med skolöverstyrelsen ansåge det påkallat, att särskilda åtgärder vidtoges
från statsmakternas sida för ordnandet av skolfrågan för barn till bär
avsedda kolonister. Med framhållande av att förhållandena gestaltade sig
väsentligt olika på olika kolonisationsområden — sålunda funnes det kolonisationsområden,
där skolfrågan utan svårighet läte ordna sig, och områden,
på vilka kolonisterna vore framgångsrika och därför en styrka för
bygden — anför länsstyrelsen, att det syntes riktigt att, såsom skolöverstyrelsen
framhållit, hjälpbehovet prövades i varje särskilt fall; och bär
länsstyrelsen med anledning härav funnit sig böra biträda det förslag i
ämnet, som skolöverstyrelsen framlagt.
Uti en vid 1928 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att
1) bestämmelserna enligt 29 § i allmänna grunder för upplåtande av
kolonat å kronoparker inom Norrland och Dalarna jämväl måtte gälla för
kommuner, där s. k. kronotorp i större utsträckning vore belägna, samt
2) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det övervägande, huruvida
understöd utöver vad i ovannämnda bestämmelse sägs, måtte tillkomma
1928 års riksdags
skrivelse,
nr 219, i
anledning av
väckt motion
om beredande
åt sådana
kommuner i
Norrland oell
Dalarna, dar
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
torp ^större kommun> som ådroges ökade kostnader för barn tillhörande kolonister, vilket
utsträckning övervägande enligt 1925 års riksdags beslut skulle inom ecklesiastikdeparteav°v^sstgun-
men*''et företagas, även måtte gälla kommuner, som ådroges ökade kostnader
derstöd till i skolhänseende för kronotorpares barn.
skolväsendet. Riksdagens jordbruksutskott, till vilket nämnda motion hänvisades, inhämtade
till en början däröver utlåtande av skolöverstyrelsen, vari anfördes
huvudsakligen följande:
Överstyrelsen hade i anledning av nämnda motion från vederbörande
statens folkskolinspektörer inhämtat uppgifter angående inom respektive
inspektionsområden förefintliga skoldistrikt med ett mera betydande antal
s. k. kronotorpare, ävensom uppgifter rörande dels de särskilda fall, då
ifrågavarande bebyggelse föranlett skoldistrikten att upprätta nya skolor
eller läraravdelningar och att uppföra nya skolbyggnader, dels de särskilda
fall, i vilka behov av nya skolbyggnader för tillgodoseende huvudsakligen
av kronotorparnas intressen kunde anses föreligga.
Av berörda uppgifter inhämtades bland annat, att i skoldistrikten inom
Dalarnes södra, Dalarnes norra, Hälsinglands södra, Medelpads och Jämtlands
södra inspektionsområden kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare
förekomme endast i spridda fall, och att några särskilda skolor eller läraravdelningar
icke vare sig nu eller framdeles torde för deras räkning erfordras.
Aven beträffande sådana skoldistrikt inom övriga inspektionsområden,
där ett större antal kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare vore
bosatta, framginge av de lämnade uppgifterna, att torp och odlingslägenheter
i mångå fall läge så spridda, att för dem icke lämpligen kunde upprättas
särskilda skolor. Där i dylika fall barnen icke kunde hänvisas till
någon på rimligt avstånd belägen skola, ordnades skolgången lämpligast
genom inackordering eller genom anordnande av skolskjutsar. Åtskilliga
folkskolinspektörer och skolrådsordförande framhölle därför behovet av
större statsbidrag till inackordering av skolbarn och till skolskjutsar, och
att ökade sådana bidrag måtte tilldelas framför allt sådana skoldistrikt,
som hade att genom dylika anordningar sörja för ifrågavarande barns
skolgång.
Emellertid vore i icke få skoldistrikt kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare
bosatta i så stort antal och under sådana förhållanden, att skoldistrikten
därav föranletts att inrätta särskilda skolor, eller att de i en nära
framtid syntes bliva nödsakade att inrätta sådana, varav givetvis följde
även behovet av nya skolbyggnader.
Bland skoldistrikt, som för ifrågavarande ändamål kunde vara i behov
av nya skolbyggnader, nämndes Rogsta i Gävleborgs län, Tåsjö, Bodum,
Fjällsjö, Ramsele, Anundsjö och Junsele i Västernorrlands län, Ström i
Jämtlands län, Lycksele, Stensele, Vilhelmina, Jörn och Norsjö i Västerbottens
län, Älvsby, Hortlax, Överluleå, Jokkmokk, Råneå, Övertorneå, Korpilombolo,
Junosuando och Överkalix i Norrbottens län.
Behovet av nya skolbyggnader huvudsakligen för tillgodoseende av kronotorpares
och odlingslägenhetsinnehavares intressen beräknades i nämnda
skoldistrikt till sammanlagt mellan 30 och 40 anläggningar.
Vid en undersökning av här berörda förhållanden framginge otvetydigt,
att ett stort antal skoldistrikt i landets nordligaste trakter ställdes inför betydande
svårigheter och ådroges ansenliga kostnader genom den här ifråga
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.
varande bebyggelsen å kronans mark, vilken bebyggelse av kommunerna
icke sällan såges med oblida ögon just på grund av de ökade kostnader särskilt
för skolväsendet, som den medför. Visserligen måste medgivas, att
statsmakterna på olika vägar kommit särskilt skoldistrikten i övre Norrland
till avsevärd hjälp vid ordnandet och uppehållandet av skolväsendet i allmänhet,
varvid i synnerhet finge erinras örn statsbidragen till inackordering
av skolbarn, till anordnande av skolskjutsar samt till uppförande av skolhem
och folkskolebyggnader, men i de speciella fall, varom här vore fråga,
syntes skoldistrikten kunna anses berättigade till ytterligare stöd från det
allmänna. Överstyrelsen kunde för sin del icke finna det mindre befogat
eller behövligt, att staten lämnade hjälp till anskaffande av skolbyggnader
för kronotorpares och odlingslägenhetsinnehavares barn, än att sådan hjälp
lämnades vid uppförande av skolbyggnader, avsedda för kolonisternas barn,
varför överstyrelsen finge uttala sin anslutning till av motionärerna anförda
synpunkter och förslag.
För egen del anförde jordbruksutskottet i utlåtande den 20 april 1928,
nr 50, bland annat följande:
Med förevarande motion avses att bereda vederbörande kommuner samma
hjälp med avseende å ordnandet av skolförhållandena för skogstorpares
och odlingslägenhetsinnehavares barn, som redan är medgiven eller må
komma att bestämmas ifråga örn kolonisternas barn. Den av skolöverstyrelsen
gjorda utredningen torde giva vid handen, att sakliga skäl tala
för åtgärder i dylikt syfte. Utskottet, som finner framställningen behjärtansvärd,
anser sig därför böra förorda beslut av den innebörd motionärerna
avse.
I skrivelse den 19 maj 1928, nr 219, har härefter riksdagen, under åberopande
av jordbruksutskottets ovanberörda, av riksdagen godkända utlåtande,
dels anmält, att riksdagen medgivit, att det må ankomma på Kungl.
Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån understöd må lämnas vederbörande
skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd huvudsakligen för
skogstorpares och odlingslägenhetsinnehavares barn, genom avgiftsfritt upplåtande
under nyttjanderätt från kronopark av för ändamålet erforderlig
mark och kostnadsfritt tillhandahållande å rot av erforderligt virke; dels ock
anhållit, att utredningen huruvida ytterligare statligt understöd bör beredas
vissa skoldistrikt, som ådragas ökade skolkostnader för barn tillhörande
kolonister, må komma att omfatta även skoldistrikt, som få vidkännas dylika
kostnader för skogstorpares och odlingslägenhetsinnehavares barn.
Genom beslut den 29 juni 1928 anbefallde Kungl. Majit domänstyrelsen Kungl.Majas
och skolöverstyrelsen att, med anledning av vad riksdagen i sin ovanbe- 1928
rörda skrivelse nr 219 anfört, till Kungl. Majit inkomma med utredning J
och förslag i fråga örn de åtgärder, som kunde böra av Kungl. Majit vidtagas
för beredande åt sådana kommuner i Norrland och Dalarna, där s. k.
ronotorp i större utsträckning vore belägna, av ökat understöd till skolväsendet.
16
Domän styrelsens
och
skolöverstyrelsens
utredning
den
17 juni 1929.
Kungl. Majda proposition Nr 116.
Med skrivelse den 17 juni 1929 hava härefter domänstyrelsen och skolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t inkommit med den sålunda anbefallda utredningen
och därvid anfört huvudsakligen följande:
I den motion, som föranlett riksdagens ifrågavarande skrivelse, har framhållits,
hurusom jämlikt § 29 förordningen den 26 juni 1925 angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna det må ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad
mån understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för upprättande av
skola, avsedd huvudsakligen för kolonisters barn, genom upplåtande under
nyttjanderätt från kronopark av för ändamålet erforderlig mark och kostnadsfritt
tillhandahållande å rot av erforderligt virke. Motionärerna hava
vidare erinrat örn att 1925 års riksdag till ecklesiastikdepartementet för
övervägande och utredning hänskjutit frågan, huruvida skattetyngd skolkommun,
som ådrages ökade kostnader för barn tillhörande kolonister —
särskilt sådana som inflyttat från annan kommun — härutöver må kunna
komma i åtnjutande av särskilt understöd. Detta gällde kolonisterna; enligt
motionärernas uppfattning vore emellertid förhållandena fullt analoga för
de s. k. kronotorparna eller innehavarna av skogstorp och odlingslägenhet^''
i Norrland och Dalarna. Sålunda hade särskilt inom vissa socknar, där
kronoparkerna varit mer ägnade för odling och bebyggelse än i andra,
kronotorp anlagts i betydande omfattning och vore dessa kronotorp i stor
utsträckning upplåtna till från andra kommuner inflyttade personer.
Såsom framgår av jordbruksutskottets över motionen avgivna utlåtande
(nr 50), har skolöverstyrelsen i anledning av motionen infordrat uppgifter
från vederbörande statens folkskolinspektörer angående inom respektive inspektionsområden
förefintliga skoldistrikt med ett mera betydande antal s. k.
kronotorpare, ävensom uppgifter rörande dels de särskilda fall, då ifrågavarande
bebyggelse föranlett skoldistrikten att upprätta nya skolor eller
läraravdelningar och att uppföra nya skolbyggnader, dels de särskilda fall,
i vilka behov av nya skolbyggnader för tillgodoseende huvudsakligen av
kronotorparuas intressen kunde anses föreligga. I det yttrande, som av
skolöverstyrelsen avgivits till jordbruksutskottet och som i åberopade utskottsutlåtandet
refererats, har lämnats en resumé av de från folkskolinspektörerna
inkomna uppgifterna, vartill ämbetsverken tillåta sig hänvisa.
För att få frågan mer allsidigt belyst har domänstyrelsen hört jämväl
vederbörande skogspersonal, som genom sin nära kontakt med och i regel
mycket goda kännedom örn den på kronoparkerna bosatta befolkningen
har de bästa förutsättningar att bilda sig en riktig uppfattning i denna angelägenhet.
Skogspersonalen, som satts i tillfälle taga del av de av folkskolinspektörerna
för respektive distrikt lämnade uppgifterna, har icke i samma
grad som sistnämnda tjänstemän funnit förhållandena för närvarand: p''
kalla inrättande av nya skolor.
Sålunda har över jägmästaren i Ovre Norrbottens distrikt anfört, att de
inom distriktet befintliga odlingslägenheterna och skogstorpen i regel förekomma
spridda eller i så små grupper, att uppförande av särskilda skolhus
för innehavarnas barn ej kunde ifrågakomma. En lämpligare lösning av
skolproblemet vore, enligt överjägmästaren, ett utsträckt tillämpande a
systemet med bidrag till barnens vistelse i skolhem eller arbetsstugor,
vissa fall kunde även anordnandet av skolskjutsar ställa sig förmånlig. Örn
emellertid särskilda skolor för ifrågavarande ändamål skulle inrättas, kunde
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
detta tänkas ifrågakomma i fem fall, nämligen å kronoparken^ Narken och
Ohtanajärvi i Korpilombolo socken, kronoparken^ Tallberget och Ängeså i
Överkalix socken samt kronoparken Tallberg i Råneå socken. I ett av dessa
fall, nämligen beträffande kronoparken Ohtanajärvi, skulle inrättandet av
en särskild skola komma jämväl kolonister tillgodo. En dylik skola, avsedd
huvudsakligen för harn till kolonister och odlingslägenhetsinnehavare, vore
redan under uppförande å kronoparken Östra Limingojärvi i Korpilombolo
socken. Huru skolfrågan än ordnades, borde det vara staten angeläget att
genom understöd i en eller annan form lätta den börda, som ifrågavarande
bebyggelse medfört för vissa skoldistrikt. Det borde emellertid observeras,
att innehavare av skogstorp och odlingslägenheter i regel utgjordes
av ortsbor, medan kolonisterna i många fall inflyttat från andra trakter,
och kunde det av denna anledning ifrågasättas, huruvida icke ett eventuellt
statsunderstöd till kommuner med ett större antal skogstorp och odlingslägenheter
borde givas en snävare begränsning än åt skoldistrikt med
kolonat.
Jämväl inom Nedre Norrbottens överjägmästardistrikt synas förhållandena
i allmänhet icke motivera uppförande av särskilda skolor för barn
till innehavare av skogstorp och odlingslägenheter, då nämligen dessa antingen
ligga allt för mycket spridda i förhållande till varandra eller ock
äro belägna relativt nära redan befintliga skolor. Endast i tre fall förelåge
enligt överjägmästarens uppfattning något behov av nya skolbyggnader för
nu ifrågavarande ändamål inom den närmare framtiden, nämligen å kronoparken
Vargisåvattnen i Jokkmokks socken, i Östrands by samt å kronoparken
Petbergsliden i Älvsby socken.
Beträffande de inom Skellefteå överjägmästardistrikt belägna skoldistrikten
hade av vederbörande folkskolinspektör ej förordats upprättande av några
nya skolor för barnen till kronotorparna. Samma ståndpunkt intages av
skogspersonalen, som i likhet med folkskolinspektören i stället förordat
ökade bidrag till inackordering av barnen i skolhem eller enskilda hem och
till skolskjutsar.
Överjägmästaren i Umeå distrikt har ej funnit något behov av nya skolhusbyggnader
i nu ifrågavarande syfte föreligga mer än inom två kronotorpsområden,
nämligen Juktån i Stensele socken och Säter inom Lycksele
socken. Överjägmästaren har i övrigt ifrågasatt, huruvida med hänsyn till
de stora inkomster i form av skatter, kommuner med större areal kronoskogar
åtnjöte, några verkligt berättigade krav på understöd av här ifrågavarande
art kunde framställas, helst som skogstorpen och odlingslägenheterna
i regel vore upplåtna till folk från orten.
I Härnösands distrikt, där skogstorp och odlingslägenheter förekomma till
större antal än inom övriga överjägmästardistrikt, skulle enligt den av vederbörande
folkskolinspektörer verkställda utredningen erfordras ej mindre
än 14 ä 16 nya skolor, avsedda huvudsakligen för barn till innehavare av
dylika lägenheter. Skogspersonalen har ansett dylika nya skolhusbyggen
erforderliga endast i 10 ä 11 fall, men har uttalat sig för ökat understöd
av statsmedel såsom bidrag till kostnader för inackordering.
Inom Mellersta Norrlands distrikt och Dalarnas distrikt är antalet skogarp
och odlingslägenheter mycket ringa, och föreligger inom intetdera något
;hov att inrätta särskilda skolor för barn till skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavaro.
En sammanställning av skogspersonalens uppgifter ger vid handen, att
Bihang lill riksdagens protokoll 19HO. 1 sami. 92 höft, (Nr 116—117.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
särskilda skolhusbyggen för nu ifrågavarande ändamål skulle kunna ifrågakomma
i omkring 20 fall. Man har emellertid i allmänhet hävdat, att
kronotorparnas skolfråga i största möjliga utsträckning bör lösas enligt
andra linjer, dels genom utnyttjande av de möjligheter, som kunna stå till
buds hyresvägen, dels genom ökade bidrag till inackordering och till kostnader.
för skolhem och arbetsstugor samt i vissa fall även till skolskjutsar.
Skogspersonalen har i övrigt i likhet med folkskolinspektörerna i allmänhet
vitsordat behovet av ett kraftigare stöd från statens sida till den kommunala
skoltungans lättande.
Ett av motiven för statsbidrag till denna bördas lättande i de kommuner,
där kolonat förekomma i större utsträckning, har varit att kolonisterna till
stor del utgjorts av från andra kommuner inflyttade personer. Detta motiv
äger ifråga om kolonaten uppenbarligen ett visst berättigande även örn dess
betydelse kanske något överskattats. En avsevärd del av kolonaten äro
nämligen upplåtna till personer ur ortsbefolkningen. De kolonat, som först
upplätos till från andra orter inflyttade personer, i några fall med skäligen
små förutsättningar att lyckas som kolonister, hava dessutom numera i ej
ringa utsträckning överlåtits till folk från orten. I fråga om skogstorp och
odlingslägenheter kan nämnda motiv ännu mindre åberopas, då nämligen
dessa lägenheter i regel äro upplåtna till personer från orten. Vad beträffar
skogstorpen härleda sig de äldre av dessa i många fall från olaga bosättningar,
och torde det utan vidare kunna förutsättas, att dessa oftast skett
genom folk från samma kommun. Detta gäller jämväl ifråga örn övriga
skogstorp och även om odlingslägenheterna och sammanhänger med själva
tillkomstsättet för dessa lägenheter. Medan kolonaten kunna sägas hava
tillkommit genom statligt initiativ, hava skogstorpen och odlingslägenheterna
så att säga spontant framvuxit för att mottaga den på odling mer eller
mindre inriktade arbetskraft, som ej funnit utrymme på de i enskild ägo
varande jordbruksfastigheterna inom kommunen.
Även om sålunda likställandet i nu berörda hänseende av ifrågavarande
lägenheter med kolonaten på sätt som skett, ej är fullt riktigt, finnas likväl
tillräckligt många beröringspunkter för att motivera, att kommuner med ett
större antal skogstorp och odlingslägenheter må kunna komma i åtnjutande
av samma förmåner, som tillkomma eller avsetts att tillkomma kommuner,
där skolkostnaderna ökats på grund av förekomsten av kolonat, såväl kolonister
som »kronotorpare» äro i regel mindre bemedlade och hänvisade att
genom förtjänstarbete å kronoparkerna eller annorstädes söka sin utkomst.
De kunna därför sällan ägna sig åt uppodlingen av lägenheterna med den
intensitet, som är erforderlig, för att jordbruket som sådant skall kunna
lämna lägenhetsinnehavaren hans huvudsakliga bärgning. Detta gäller ej
endast de lägenheter, som avsetts mera som skogsarbetarboställen än som
jordbrukslägenheter, utan även många av de större lägenheterna me<£
jordbruksmöjligheter. Under dessa förhållanden är det lätt förklarlig; ,
för denna kronoparksbefolkning i stort sett har svårt att arbeta sig upp ii-1
sådan ekonomisk ställning, att den i mera avsevärd mån kan lämna hiding
till den kommunala budgeten.
Av de av motionärerna uttryckta tvenne önskemålen har det första redan
förverkligats genom det jämlikt åberopade riksdagsskrivelsen nr 219 gjorda
medgivandet, att det må ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida
och i vad mån understöd må lämnas vederbörande skoldistrikt för upprättande
av skola, avsedd huvudsakligen för skogstorpares och odlingslägen
-
19
Kungl. Maj:tn proposition Nr 116.
hetsinnehavares barn, genom avgiftsfritt upplåtande under nyttjanderätt
från kronopark av för ändamålet erforderlig mark oell kostnadsfritt tillhandahållande
å rot av erforderligt virke. Vad den andra frågan beträffar,
d. v. s. i vad mån skogstorp och odlingslägenheter böra jämställas med
kolonat vid bedömande av, huruvida ytterligare statligt understöd må kunna
beredas skoldistrikt med ökade skolkostnader för barn till dylika lägenhetsinnehavare,
finnas, såsom torde framgå av vad här ovan anförts, mångå skäl,
som tala härför. Visserligen äro av kolonisterna ett förhållandevis större
antal utsocknes, än vad fallet är ifråga örn innehavarna av skogstorp och
odlingslägenheter, men är denna olikhet endast en gradskillnad, ej en artskillnad.
Båda kategorierna äro — eller bliva efter hand — kronans arrendatorer,
och den olikhet, som för närvarande förefinnes ifråga örn upplåtelsevillkor
m. m., torde inom en nära framtid komma att utjämnas.
Beträffande lämpligaste sättet för skolfrågans ordnande i kommuner med
genom kronoparkskolonisationen påtagligen ökade skolkostnader, finna ämbetsverken
mycket tala för denna frågas lösning i huvudsak i enlighet med
de riktlinjer, som kommit till synes i skogspersonalens här tidigare refererade
uttalanden och som även förordats av en del folkskolinspektörer. Nyuppförande
av huvudsakligen för barn till kolonister och innehavare av
skogstorp och odlingslägenheter avsedda skolhus bör, med hänsyn till kostnaderna,
sålunda ej förekomma annat än i verkligt trängande fall, då problemet
alltså. ej låter sig lösas på annat sätt, och efter så noggrann prövning
som möjligt ej blott av de föreliggande utan även av de framtida förutsättningarna.
För att utföra en dylik sannolikhetskalkyl med någon utsikt
att träffa närmelsevis rätt, även för en tidpunkt ett eller annat tiotal
år framåt, kräves uppenbarligen en grundlig kännedom örn kolonien och
dess utvecklingsmöjligheter i olika avseenden. Det gäller även vid uppgörandet
av en sådan beräkning att kunna väga och avgöra, i vad mån den
ena eller andra företeelsen är normalt förekommande eller endast mera tillfällig,
ett bedömande, som givetvis fordrar erfarenhet och omdöme. För
undvikande av dyrbara misstag är emellertid en dylik grundlig prövning
för varje särskilt fall ofrånkomligen nödvändig.
Vid bedömande av frågan, i vad mån staten bör träda hjälpande emellan
till den kommunala skoltungans lättande i kommuner med ökade skolkostnader
för barn till kolonister samt skogstorpare och odlingslägenhetsinnehavare,
göra sig olika synpunkter gällande. Det har å ena sidan ifrågasatts,
huruvida kommuner, i vilka allmänna skogar förekomma i större utsträckning,
överhuvud kunde med fog framställa några anspråk på särskilda bidrag
från statsverket, detta på grund av de stora intäkter, som redan i
form av skatter tillföras kommunerna från dessa skogar. A andra sidan
torde det få anses skäligt, att mera skattetyngda kommuner, som på grund
av kolonisationsverksamheten å kronoparkerna påvisligen få vidkännas ökade
skolkostnader, må kunna av statsmedel beredas ett lämpligt understöd. Att
fastställa några särskilda regler för beräknande av detta understöds storlek
låter sig svårligen göra, utan torde bidragen böra bestämmas för värjo särskilt
fall efter verkställd skälighetsprövning. Emellertid synes domänfonden
icke böra belastas med några kostnader för nu ifrågavarande understöd utöver
tillhandahållande av fri mark och fritt virke till uppförande av skolhus
m. m. i nu ifrågavarande syfte, där en dylik åtgärd belinnes oundgängligen
nödvändig, utan torde för dessa bidrag böra anlitas andra medel,
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
som kunna stå till buds eller som för dessa speciella ändamål av statsmakterna
beviljas.
Ämbetsverken tillåta sig i detta sammanhang erinra örn skolöverstyrelsens
till Kungl. Maj:t den 13 juli 1926 ingivna utredning och förslag angående
ifrågasatt ytterligare statsunderstöd till skolor, anordnade för barn till kolonister
å kronoparker i Norrland och Dalarna. Överstyrelsen hemställde däri,
att Kungl. Majit täcktes dels för anskaffande av lokaler till skolor för kolonistbarn
i Norrland och Dalarna för budgetåret 1927/1928 av riksdagen
äska ett förslagsanslag på extra stat av 50,000 kronor, dels för riksdagen
framlägga förslag om sådan ändring i kungörelsen den 28 maj 1926 angående
statsbidrag till vissa skoldistrikt inom Jämtlands'', Västerbottens och
Norrbottens län för inackordering av skolbarn, att däri givna bestämmelser
utsträckas till att omfatta skoldistrikt även inom Gävleborgs, Kopparbergs
och Västernorrlands län, i vad angår skolor avsedda för kolonistbarn. Vad
i nämnda hemställan föreslås beträffande underlättande av skolundervisning
för barn till kolonister synes tillämpligt även beträffande nu föreliggande
fråga om utsträckt statshjälp för beredande av undervisning åt barn till
kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare.
Såsom en sammanfattning av det sagda hava ämbetsverken slutligen
anfört
att mera skattetyngda kommuner med ökade skolkostnader på grund av
kronoparkskolonisationen synas — oberoende av huruvida denna skett genom
anläggande av kolonat eller genom skogstorp eller odlingslägenheter — böra
kunna beredas ett skäligt understöd även utöver den förmån, som berette
dem genom möjligheten att kunna erhålla fri mark och fritt virke å rot
till skolbyggnader;
att detta understöd synes lämpligast böra beviljas — ej enligt vissa på
förhand fixerade normer — utan efter prövning i varje särskilt fall av alla
på frågan inverkande faktorer;
att för ändamålet ett särskilt anslag bör äskas av riksdagen och således
domänfonden ej belastas med några kostnader för ifrågavarande angelägenhet
utöver tillhandahållande i förekommande fall av fri mark och fritt virke
till skolbyggnader;
att i kungörelsen den 28 maj 1926 angående statsbidrag till vissa skoldistrikt
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län för inackordering
av skolbarn sådan ändring bör göras, att däri givna bestämmelser utsträckas
till att omfatta skoldistrikt även inom Västernorrlands, Gävleborgs och
Kopparbergs län, i vad angår barn till kolonister, kronotorpare och odlingslägenhetsinnehavare;
samt
att till följd härav ävensom för beredande av ökade möjligheter att anordna
skolskjutsar för ifrågavarande barn anslagen till inackordering av
skolpliktiga barn och till anordnande av skolskjutsar böra i erforderlig
mån ökas.
21
Kungl. Maj. ts proposition Nr lili.
Jag vill till en början erinra örn att, sedan 1928 års riksdag avlät sin
ovannämnda skrivelse i ämnet, vissa ändringar skett i lagstiftningen beträffande
jordupplåtelser å de norrländska kronoparkerna. Genom beslut av
1929 års riksdag har tillkommit en ny upplåtelseform, nämligen kronotorpen.
De redan skedda upplåtelserna av skogstorp och odlingslägenheter skola
visserligen äga bestånd men några nya upplåtelser av sådana skola icke
förekomma efter ikraftträdandet av 1929 års lagstiftning. Beträffande kronotorpare
gälla i det hänseende, som bär är i fråga, samma förhållanden som
beträffande innehavare av skogstorp och odlingslägenheter. Min efterföljande
framställning avser därför samtliga dessa tre kategorier, örn vilka jag
i mitt anförande — där de ej uttryckligen hållas särskilda — begagnar den
gemensamma beteckningen kronotorpare.
Utredningen i ärendet har visat, att på sina håll svårigheter uppstått i
fråga örn beredande av skolundervisning för kronoparkskolonisters och kronotorpares
barn, ävensom att denna angelägenhet förorsakat och fortfarande
förorsakar skoldistrikten betydande särskilda kostnader. De flesta härav
berörda skoldistrikten äro också hårt skattetyngda och i ekonomiskt hänseende
mindre bärkraftiga. Härtill kommer vidare, att kolonisationen även
i andra hänseenden, t. ex. i fråga om fattigvård, medfört ökade utgifter för
kommunerna utan motsvarande ökning i inkomster genom skattebidrag från
kolonisterna. Från flera håll vitsordas också, att kolonisationen framkallat
bekymmer inom kommunerna, så att dessa anse sig icke kunna utan särskild
hjälp från statens sida sörja för kolonistbarnens skolundervisning, i synnerhet
som kolonaten upprättas utan någon kommunernas medverkan och
understundom mot deras vilja och önskan.
Det understöd, som genom § 29 av gällande kungörelse angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna
tillförsäkrats vederbörande skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd
huvudsakligen för kolonisters harn — genom upplåtande under nyttjanderätt
från kronopark av för ändamålet erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande
å rot av erforderligt virke — har genom ovanberörda beslut
av 1928 års riksdag utsträckts att gälla jämväl skola, avsedd huvudsakligen
för skogstorpares och odlingslägenhetsinnehavares barn. Sådant understöd
bör givetvis även utgå för skola, avsedd huvudsakligen för kronotorpares
barn, vartill särskilt medgivande av riksdagen torde böra inhämtas.
Emellertid visar den nu föreliggande undersökningen, att enbart ett sådant
understöd som det nyss berörda icke är tillräckligt.
I de i ärendet avgivna yttrandena har från flera håll understrukits, att
kolonisternas och kronotorparnas skolfråga i största möjliga utsträckning
bör lösas enligt andra linjer än genom nybyggnader, nämligen dels genom
utnyttjande av do möjligheter, som kunna stå till buds byresvägen, dels ock
genom ökade bidrag till inackordering samt i vissa fall även till skolskjutsar.
Bidrag från anslagen till inackordering och skolskjutsar kunna redan nu
Departe
mentschefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
erhållas för här ifrågavarande ändamål och hava också, såsom jämväl av utredningen
i ämnet framgår, vid flera tillfällen med gott resultat kommit till
användning. De besparingar i kostnader för skollokaler, som genom ett
anlitande av dessa anslag kunna åvägabringas både för statsverket och för
det enskilda skoldistriktet, göra en användning i första hand av dessa
utvägar synnerligen önskvärd. Någon förhöjning av det till bidrag till anordnande
av skolskjutsar för skolpliktiga barn utgående anslaget, vilket under
punkt 204 av 1930 års åttonde huvudtitel föreslagits skola för budgetåret
1930/1931 upptagas med ett belopp av 60,000 kronor, torde icke av denna
anledning vara erforderlig.
Det för bidrag till inackordering nu utgående anslaget är för närvarande
avsett för skoldistrikt inom Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens
län med undantag av rikets nordligaste gränsorter. Förslag har nu
framställts om att rätten till bidrag från anslaget till inackordering skulle
utsträckas till att omfatta jämväl skoldistrikt inom Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län.
Anslaget till inackorderingsbidrag utgår för innevarande budgetår med
ett belopp av 315,000 kronor, och under punkt 203 av 1930 års åttonde
huvudtitel har föreslagits, att anslaget skulle upptagas med samma belopp
jämväl för budgetåret 1930/1931. Vägande skäl hava enligt min meninganförts
till förmån för en utsträckning av denna bidragsverksamhet även
till skoldistrikt inom Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Då
jag emellertid av budgetära skäl sett mig förhindrad att för sistnämnda
budgetår föreslå en ökning av anslaget, anser jag mig nu icke böra förorda
en sådan utsträckning, som nyss sagts, enär detta ju skulle leda till en
minskning av understöden till de skoldistrikt, som för närvarande äro berättigade
till bidrag från detta anslag. Jag förutsätter dock, att frågan om
en utsträckning av anslagets giltighet skall inom en snar framtid kunna
ånyo upptagas till prövning. Dessförinnan bör likväl genom överstyrelsens
försorg en närmare utredning ske rörande den merkostnad för statsverket,
som härav må föranledas.
Emellertid kommer alltid ett antal fall att återstå, då ingen av de nu av
mig i det föregående angivna utvägarna kan visa sig lämplig eller ändamålsenlig,
utan vederbörande skoldistrikt bliva nödsakade att antingen genom
förhyrning eller nybyggnad sörja för här ifrågavarande befolknings behov
av skollokaler och lärarbostäder. Detta kommer givetvis att medföra stora
och — särskilt för skoldistrikt av den ringa ekonomiska bärkraft, varom här
som oftast är fråga — även synnerligen kännbara utgifter. Jag anser mig
därför böra ansluta mig till de framkomna förslagen om att i dylika fall
särskilt statsbidrag för skollokalers och lärarbostäders anskaffande ävensom
till en första uppsättning av inventarier och undervisningsmateriel bör utgå.
Såsom skolöverstyrelsen och domänstyrelsen framhållit, tala starka skäl
för att det sålunda ifrågasatta statsunderstödet må utgå ej enligt vissa på
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
förhand fixerade normer utan efter prövning i varje särskilt fall av alla
på frågan inverkande faktorer. Till denna uppfattning anser jag mig böra
uttala min anslutning.
De närmare bestämmelser, som må bliva erforderliga för anslagets utgående,
torde det framdeles få ankomma på Kungl. Majit att efter vederbörandes
hörande utfärda. Dessa bestämmelser torde i huvudsak böra få
det innehåll, som av skolöverstyrelsen angivits i dess utlåtande den 13 juli
1926 och som av mig återgivits å sid. 10 i det föregående.
Vad beträffar storleken av det anslag, som för ändamålet må bliva erforderligt
för budgetåret 1930/1931, har skolöverstyrelsen utan att verkställa
några närmare kalkyler beräknat, att ifrågavarande understödsverksamhet
första året skulle kräva ett anslag av 50,000 kronor. Överstyrelsen har föreslagit,
att detta anslag måtte erhålla karaktären av förslagsanslag. Enligt
min mening är det icke lämpligt, att ett anslag för sådana ändamål, örn
vilka här är fråga, gives förslagsanslags natur, utan anslaget bör rätteligen,
såsom fallet är med andra liknande anslag under åttonde huvudtiteln
erhålla beteckningen av reservationsanslag. Med hänsyn emellertid till svårigheten
att, innan närmare erfarenhet vunnits, med någon säkerhet uppskatta
anslagsbehovets storlek vill jag dock förorda, att anslaget under det
första året, d. v. s. budgetåret 1930/1931, upptages såsom förslagsanslag.
Då något behov av statsbidrag till skolhusbyggnader, enligt vad av utredningen
framgått, åtminstone tills vidare icke föreligger inom Kopparbergs
och Gävleborgs län och de skolanläggningar, för vilka bidrag kan komma
ifråga inom de övriga länen, i regel torde vara av mindre omfattning, anser
jag anslagets belopp lämpligen kunna bestämmas till 30,000 kronor för
budgetåret 1930/1931.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att det må ankomma på Kungl. Majits
prövning, huruvida och i vad mån understöd må lämnas
vederbörande skoldistrikt för upprättande av skola, avsedd
huvudsakligen för kronotorpares barn, genom avgiftsfritt
upplåtande under nyttjanderätt från kronopark av för ändamålet
erforderlig mark och kostnadsfritt tillhandahållande
å rot av erforderligt virke,
dels ock till särskilt understöd åt skolväsendet i skoldistrikt
inom Norrland och Dalarna på grund av kronoparkskolonisation
eller upplåtelse av kronotorp, skogstorp
eller odlingslägenheter för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra förslagsanslag av.............kronor 30,000: —
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som av mig i det föregående angivits, samt enligt de
24
Kungl. May.ts proposition Nr 116.
närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
E. Meurling.