Kungl. Majus proposition nr 107.
1
Nr 107.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till fögderiförvaltningarna rn. m.; given Stockholms
slott den 31 januari 1930.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Lubeck.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 31 januari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:
I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 90 och 91) har
Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avvaktan på blivande
proposition i ämnet, i riksstaten beräkna det ordinarie föislagsanslaget
till fögderiförvaltningarna till 2,875,000 kronor och det ordinarie förslagsanslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna till 300,000
kronor.
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga frågan om dessa
anslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 84 höft. (Nr 107.)
349 30 1
2
Kungl. Majus proposition nr 107.
I riksstaten för innevarande budgetår är det ordinarie förslagsanslaget
till fögderiförvaltningarna — från vilket anslag bestridas avlöningar till landsfogdar,
häradsskrivare och landsfiskaler — upptaget till ett belopp av
2,375,000 kronor.
Det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.
, som under flera budgetår varit i riksstaten upptaget till 50,000
kronor, höjdes på grund av de senaste belastningssiffrorna från och med
budgetåret 1929/1930 till 160,000 kronor.
Vid behandlingen i 1929 års statsverksproposition av anslaget till fögderiförvaltningarna
erinrade jag, att ifrågavarande befattningshavare icke ännu
erhållit lönereglering och blivit införda i det numera inom största delen av
statsförvaltningen tillämpade lönesystemet. Förslag örn sådan lönereglering för
viss eller vissa av nämnda befattningshavargrupper hade visserligen vid skilda
tillfällen framlagts men icke blivit genomförda. Löneregleringsspörsmålen
beträffande landsfogdar och landsfiskaler hade hänskjutits till ny utredning,
i det att de inginge bland de arbetsuppgifter, som anförtrotts 1928 års lönekommitté.
Tillika hade åt en särskild sakkunnig uppdragits att verkställa
utredning beträffande vissa frågor rörande utbildning för landsfogdar och
landsfiskaler samt rörande kompetensfordringarna för sistnämnda befattningshavare.
De svårigheter, framhöll jag vidare, som följde med ett ytterligare uppskov
med lösning av frågan örn definitiv lönereglering för landsfiskalerna, hade
stigit år för ar, och betydelsen av att landsfiskalerna erhölle lönereglering
ökades med insikten örn att nuvarande avlöningsbestämm elser icke varit
utan inflytande i fråga örn de missförhållanden, som i olika avseenden
kommit till synes särskilt under senare år. Det vore därför synnerligen
önskvärt, att utredningsarbetet beträffande dithörande frågor bedreves med
all möjlig skyndsamhet.
A andra sidan syntes det mig uppenbart nödvändigt att i själva huvudfrågan
avvakta resultatet av den pågående utredningen. Emellertid hade,
yttrade jag, under hösten 1928 inkommit ett flertal framställningar avseende
bland annat införande av rätt till semester åt landsfiskalerna. Sistnämnda
fråga hade synts mig vara av den beskaffenhet, att det möjligen kunde
ifrågasättas att utbryta densamma till separat behandling före löneregleringsspörsmålet
i dess helhet. Jag hade därför anmodat lönekommittén att avgiva
utlåtande över en inom socialdepartementet upprättad promemoria, i
vilken ifrågasatts dylik handläggning av semesterfrågan.
Spörsmålet örn lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler är fortfarande
föremål för utredning av 1928 års lönekommitté och kan därför
icke heller nu upptagas till definitiv behandling. Sedan 1929 års riksdag
avvisat av Kungl. Majit framlagt förslag örn förhöjd tillfällig löneförbättring
för landsfogdarna, lärer det icke vara anledning att nu upptaga frågan
örn dylik förbättring vare sig för sistnämnda befattningshavare eller för
landsfiskalerna. Inkomna förnyade framställningar i sistnämnda avseende
torde därför ej kunna föranleda någon åtgärd.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Vad däremot angår frågan örn semester at landsfiskalerna, vilken fråga
icke hann underställas 1929 års riksdag, föreligger utredningen härom numera
i sådant skick, att spörsmålet synes mig nu kunna upptagas till
prövning.
Innan jag ingår på sistnämnda fråga, ber jag emellertid att på förekommen
anledning få till behandling upptaga spörsmålet angående de nuvarande
grunderna för användningen av anslaget till vikariatser.sättning ar ävensom däi -med sammanhängande spörsmål.
Jag får då till en början erinra, att vid 1917 års riksdag, efter förslag av
Kungl. Maj:t (proposition nr 211), beslut fattades angående omorganisation
av fögderiförvaltningen och lönereglering för tjänstemännen därstädes. Enligt
detta beslut, med däri sedermera gjorda smärre ändringar, utgå till nämnda
tjänstemän enligt stat avlöningsförmåner med följande belopp och enligt
här angivna grunder.
Landsfogde.
Lön ............................................................................
Tjänstgöringspenningar ..........................................
Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring...................
» » 10 » » , ytterligare
» » 15 » » »
kronor
3,400
1,600
500
500
500
Ortstillägg utgår till landsfogden i Stockholms län med 400 kronor samt
till var och en av landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Häradsskrivare.
Lön ......................_..........................................................................
Tjänstgöringspenningar .........................................................;••••
Eörvaltningsbidrag, 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal invånare
i distriktet.
Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ........................................
» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare.............
kronor 2,600
» 1,000
500
500
Ortstillägg utgår till var och en av häradsskrivarna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Landsfiskal.
Lön .....................•_...............................................................
Tjänstgöringspenningar ....................................................
Eörvaltningsbidrag............................................................
Ålderstillägg, efter 5 års tjänstgöring ............................
» och efter 10 års tjänstgöring, ytterligare
kronor
2,000
1,000
500
400
400
Ortstillägg utgår till var och en av landsfiskalerna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med 200 kronor.
Dessutom uppbära samtliga ifrågavarande befattningshavargrupper sedan
år 1920 tillfällig löneförbättring, som för närvarande utgår på sätt framgår
av följande tablå.
Grunderna
för användning
av anslaget
till
vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Landsfogde........
Häradsskrivare..
Landsfiskal........
Lön kronor |
Tjänstgörings- penningar kronor |
Summa tillfällig löneförbättring kronor |
800 |
400 |
1,200 |
550 |
300 |
850 |
450 |
300 |
750 |
Härutöver hava hithörande befattningshavare givetvis åtnjutit dyrtidstillagg
enligt i sådant hänseende vid olika tider gällande föreskrifter.
De äga därjämte att uppbära vissa sportler.
Landsfogde är berättigad till semester, medan sådan rätt icke finnes för
häradsskrivare och landsfiskaler.
I kungörelse den 14 juni 1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelserter
åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna för
landsstaten har föreskrivits, bland annat, dels att tjänstgöringspenningar få
uppbaras endast for den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller
a njutit semester, samt att tjänstgöringspenningarna för tid, då han eljest
varit fran tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen,
dels ock att den som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning
ager uppbara hela lönell jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest ar lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten frånträda även annan avlöningsförmån än tjänstgörnmspenningar,
i den mån sådant för befattningens uppehållande erfordras eller
eljest prövas skäligt.
I proposition nr 303 till 1919 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att från och med år 1920 med visst belopp höja det å riksstaten uppförda
ordinarie reservationsanslaget till arvoden åt extra länsnotarier m. m. Härvid
beräknades ett belopp av 12,000 kronor för beredande av fyllnadsarvode
— utöver vad som skulle erläggas av den ordinarie tjänstinnehavaren - åt
vikarier dels for på grund av sjukdom tjänstlediga landsfiskaler och häradsskrivare,
dels ock å lediga landsfiskals- eller häradsskrivartjänster Kungl
Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.
I 1920 års statsyerksproposition (femte huvudtiteln, punkt 86) hemställde
därefter Kungl. Majit, att för beredande av medel till fyllnadsarvoden i nyss
angivna fall måtte från och med år 1921 under nämnda huvudtitel uppföras
e °r.d“1‘rle förslagsanslag till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna
a 25,000 kronor. Från detta anslag borde emellertid enligt uttalande i statsverkspropositionen
utgå jämväl ersättning till vikarie för landsfogde under
dennes semester. Aven detta förslag blev av riksdagen bifallet.
Sedermera har dylikt anslag årligen anvisats med successivt växande
belopp.
... G<rn°m cirkulär den 31 december 1920 till länsstyrelserna i samtliga län
föreskrev Kungl. Majit, att från nämnda anslag skulle utgå dels ersättning
till semestervikarie för landsfogde, dels ock enligt i cirkuläret närmare an
-
5
Kungl. Majus proposition nr 107.
givna grunder ersättning till vikarie å landsfiskals- eller häradsskrivartjänst
vid sjukdom eller under vakans.
I anslutning till den år 1925 beslutade nja löneregleringen för befattningshavarna
vid länsstyrelserna bär Kungl. Majit sedermera genom cirkulär
till länsstyrelserna den 26 mars och 30 december 1926 samt den 11 november
1927 utfärdat nya bestämmelser angående vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Sålunda har Kungl. Majit genom cirkuläret den 26 mars 1926 — med
ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande
vikariatsersättning i vissa fall till sådan ordinarie befattningshavare
hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst —
föreskrivit, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, som förordnas
att uppehålla tjänst inom fögderiförvaltningen, äger att under tiden för förordnandet
åtnjuta dels de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna
och därtill hörande tillfällig löneförbättring ävensom förvaltningsbidrag,
där sådant för tjänsten utgår, dels ock lön å egen befattning med
avdrag av ett belopp motsvarande, vid förordnande å landsfogdetjänst det
i 2 §, avdelning A, i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser
till 1921 års avlöningsreglemente angivna tjänstledighetsavdraget
och vid förordnande att uppehålla häradsskrivar- eller landsfiskalstjänst det
i 2 §, avdelning B, i samma kungörelse angivna tjänstledighetsavdraget. Bölden
händelse förordnandet utgör vikariat för sådan befattningshavare, som
själv uppbär samtliga avlöningsförmåner å egen tjänst, med undantag i förekommande
fall av förvaltningsbidrag — detta inträffar när den ordinarie befattningshavaren
vid fögderiförvaltningen förordnats att bestrida högre befattning
vid länsstyrelse eller därstädes uppehålla ledig högre tjänst — skall
vikarien i stället för de med den uppehållna tjänsten förenade tjänstgöringspenningarna
och den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen äga uppbära
ett mot tjänstgöringspenningarna och den tillfälliga löneförbättringen svarande
belopp, som skall bestridas från anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna.
Vidare har Kungl. Majit genom cirkuläret den 30 december 1926 — med
ändring av vad genom cirkuläret den 31 december 1920 blivit bestämt beträffande
vikariatsersättning i vissa fall till sådan icke ordinarie befattningshavare
hos länsstyrelse, som uppehåller landsfiskals- eller häradsskrivartjänst
— föreskrivit, att i viss löneklass placerad icke ordinarie befattningshavare
vid länsstyrelse, vilken förordnas att uppehålla landsfogde-, härads
skrivar- eller landsfiskalstjänst, skall åtnjuta vikariatsersättning enligt grunder
motsvarande dem, som i cirkuläret den 26 mars 1926 fastställts för ordinarie
befattningshavare vid länsstyrelse, dock att den del av lönen, som
dylik icke ordinarie befattningshavare hos länsstyrelsen under förordnandet
äger uppbära, skall utgå från förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid
fögderi för val tn ingara a.
Slutligen Ilar Kungl. Majit genom cirkuläret den 11 november 1927 — med
upphävande av cirkuläret den 31 december 1920 — förordnat, att då befatt
-
6
Kungl. Majus proposition nr 1U7.
ning såsom landsfogde, häradsskrivare eller landsfiskal uppehälles av extra
befattningshavare vid länsstyrelse, vilkens avlöning icke bestämts att utgå
enligt viss löneklass, eller ock av den, som icke är befattningshavare vid länsstyrelse,
ersättning till vikarien skall utgå pa det sätt och enligt de grunder,
som föreskrivits i cirkuläret den 30 december 1926. Därvid skall emellertid
beträffande vikarie, som är extra befattningshavare hos länsstyrelse, iakttagas,
att avlöningen å egen befattning skall med vederbörligt avdrag utgå enligt
den löneklass som närmast motsvarar avlöningen å hans extra befattning,
dock lägst efter 12:e löneklassen. I fråga örn vikarie, som icke är befattningshavare
vid länsstyrelse, skall så anses som örn han vore extra befattningshavare
vid den länsstyrelse, som meddelat förordnandet, med avlöning enligt
12:e löneklassen.
Bestämmelserna i cirkulären den 26 mars 1926, den 30 december 1926
och den 11 november 1927 hava förklarats skola gälla, där ej Kungl. Maj:t
för visst fall annorlunda bestämt eller framdeles bestämde. I detta hänseende
är att märka, att Kungl. Maj:t dels genom cirkulär den 5 december
1924 till länsstyrelserna i avvaktan på ny lönereglering för landsfiskalerna föreskrivit
att, då landsfiskalstjänst är eller blir ledig, densamma tills vidare
icke fai med ordinarie innehavare återbesättas utan skall av länsstyrelsen
tillsättas allenast medelst förordnande tills vidare med rätt för den till tjänstens
bestridande förordnade att intill dess ny lönereglering trätt i kraft åtnjuta
samtliga de med den lediga tjänsten förenade löneförmåner med undantag
av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten skulle hava
att erlägga såsom avgift för egen pensionering, dels genom cirkulär den 20
augusti 1926 till länsstyrelserna föreskrivit, att enahanda avlöningsförmåner
skola utgå till den som förordnats eller förordnas att uppehålla landsfiskalstjänst
under den tid, då ordinarie innehavare av tjänsten är förordnad att
tills vidare bestrida ledig landsfiskalstjänst, dels ock vid meddelande av förordnande
tills vidare å i avvaktan på blivande lönereglering vakantsatta häradsskrivartjänster
under senare år alltid föreskrivit, att vikarien å befattningen
skulle åtnjuta samtliga de med den lediga tjänsten förenade löneförmånerna
med undantag av ett belopp, motsvarande vad ordinarie innehavare av tjänsten
skulle hava att erlägga såsom avgift för egen pensionering.
I den av riksdagens revisorer den 15 december 1929 avgivna berättelsen
örn den år 1929 verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928_30
juni 1929 hava nu revisorerna förmält, att nettoutgifterna å anslaget till
vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna för budgetåret 1928/1929 utgjorde
187,655 kronor 3 i öre. Pa sätt en av revisorerna uppgjord sammanställning
utvisade, hade av detta belopp tillhopa 74,749 kronor 93 öre
utbetalats till vikarier för landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler under
tjänstledighet för hälsans vardande, enskilda angelägenheter samt särskilda
uppdrag. Då ifrågavarande anslag enligt av riksdagen fastställda grunder
endast finge disponeras för ersättning till vikarie under ledighet för semester
7
Kungl. Majus proposition nr 107.
och sjukdom ävensom under vakans, hade alltså, yttra revisorerna ett felaktigt
förfarande ägt rum, i det anslaget dragits till andra ändamål an de
av riksdagen föreskrivna.
Med anledning av denna anmärkning hava infordrade utlåtanden avgivits
av statskontoret, länsstyrelserna i samtliga län och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd. Av utlåtandena, vilka finnas intagna i del 111 av revisorernas
ifrågavarande berättelse, framgår, bland annat, att, medan enstaka
länsstyrelser ansett omförmälda bestämmelser i cirkulären den -b mars lJ-b
den 30 december 1926 och den 11 november 1927 tillämpliga allenast vid
vikariat för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltning pa grund av
ledighet för sjukdom eller semester eller vid vakans, det stora flertalet länsstyrelse^
med stöd av ordalydelsen närmast av 1927 års cirkulär, tillämpa! bestämmelserna
jämväl vid vikariat, som uppkommit av annan anledning Ridare
framgår av utlåtandena, att åtskilliga länsstyrelser vid beviljande av ledighet
åt ordinarie befattningshavare inom fögderiförvaltningarna for enskilda angelägenheter,
svag hälsas vårdande och dylikt i allmänhet medgivit vederbörande
att under ledigheten behålla hela lönen - givetvis med avstående av
tjänstgöringspenningarna - medan andra länsstyrelser i dylika fall förpliktat
tjänstemännen att avstå större eller mindre del av övriga avlöningsförmåner.
Statskontoret har i sitt den 4 januari 1930 avgivna utlåtande i anledning
av revisorernas anmärkning anfört i huvudsak följande.
Att riksdagen vid beviljandet av anslaget till vikanatsersattningar vid
fögderi förvaltningarna avsett, att anslaget skulle fa anvandas allenast vid
av semester, sjukdom eller uppkommen vakans föranlett vikariat torde vara
uppenbart, liksom även att det av riksdagsrevisorerna patalade överskridandet
av anslaget till större delen varit beroende på att detsamma belastats
med kostnader jämväl för vikariat vid tjänstledighet.för halsans^vårdande,
enskilda angelägenheter och särskilda uppdrag. Det torde vidare rara tyri
list att Kungl. Maj! vid avfattandet av cirkulären den 26 mars och den 30
december 1926 samt den 11 november 1927 — liksom aven statskontoret^
de utlåtanden, ämbetsverket i samband med cirkulärens tdlkomst avgiv
icke avsett att vidga bestämmelsernas tillamplighetsområde ator er det, som
i cirkuläret den 31 december 1920 uttryckligen angivits, nämligenJaerde
ersättning vid inträffad semester, sjukdom eller vakans. Emellertid torde
den formulering, 1926 och 1927 års cirkulär erhållit, onekligen gora en fel‘
tolkning i förevarande hänseende i viss män förklarlig. Statskontoret kunde
dock icke underlåta att framhålla, att det borde hava varit uppenbart fOT
vederbörande länsstyrelser, att en sådan tolkning av bestämmelserna som
medförde, att statsverket exempelvis under tjänstemäns ledighet foienskil
angelägenheter finge vidkännas den huvudsakliga kostnaden för vikaries a\
lönande stöde i dålig överensstämmelse med såval löre som efter det nya
lönesystemets införande tillämpade löneprinciper och darfur icke gärna kunde
vara riktig. Av de av revisorerna åberopade tabellerna franninge aven, att
vissa länsstyrelser beaktat detta.
För att förhindra fortsatt feltolkning har statskontoret föreslagit, att genom
särskild föreskrift uttryckligen skulle förklaras, att bestämmelserna i cirkulären
den 26 mars och den 30 december 1926 samt den 11 november 1927
icke avsågo att reglera vikariatsersättningens storlek för andra fall, an da
ö Kungl. Majds proposition nr 107.
vikariatet föranleddes av sjukdom och vakans samt, vad landsfogdevikariat
beträffade, jämväl semester, och att endast i sådana fall ersättning finge utgå
av anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförde i sitt den 11 januari 1930
avgivna utlåtande, att det av vad som framkommit genom riksdagens revisorers
undersökning ville synas nämnden, att vissa förtydligande bestämmelser
borde utfärdas rörande dispositionen av ifrågavarande anslag, samt att lönenämnden
hade för avsikt att härom inom den närmaste tiden avgiva särskilt
yttrande. Dylikt yttrande har av nämnden avgivits den 21 januari 1930.
Däri har nämnden — efter påpekande att vikariatsersättningsanslaget vid
fögderiförvaltningarna för närvarande huvudsakligen belastades med vikariatsersättningar
till personer, som icke vore ordinarie befattningshavare vid
länsstyrelse anfört att, därest man ville förekomma, att vikariatsersättningsanslaget
i fortsättningen toges i anspråk för andra utgifter än som betingades
av ersättningar till vikarier vid semester, sjukdom eller vakans,
detta syftemål givetvis kunde ernås på olika sätt. I sådant hänseende har
nämnden närmare anfört följande.
Ett sätt vore att föreskriva, att de i cirkulären den 30 december 1926
och den 11 november 1927 meddelade bestämmelserna finge tillämpas allenast,
dar vikanatet vöre föranlett av nyssnämnda anledningar. En dylik föreskrift
u-i eme-^eor^d få till följd, att den vikarierandes ersättning vid ledighet
för hälsans vardande, enskilda angelägenheter och dylikt bleve beroende av
vad den ordinarie befattningshavaren ålades att av egen avlöning avstå för
tjänstens upprätthållande. Det skulle sålunda kunna inträffa, att medan
vikariatsersättningen vid semester eller sjukdom utginge enligt de i gällande
cirkulär givna bestämmelserna, nämnda ersättning vid ledighet av annan anledning
utginge enligt andra grunder. Därtill komme, att därest vikarien
vöre ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse, något avdrag å den tjänstlediges
avlöning utöver tjänstgöringspenningar och därtill hörande tillfällig
löneförbättring ävensom i förekommande fall förvaltningsbidrag icke nödvändigtvis
behövde ifrågakomma för tjänstens bestridande, enär sådan vikanes
lön å den egna tjänsten bestredes av anslaget till länsstyrelserna. Då
salunda den. nu ifrågavarande anordningen skulle kunna medföra betydande
ojamnhetei i avlöningsförhållandena, funne sig nämnden icke kunna förorda
densamma.
En annan utväg vore, att det uttryckligen förklarades, att anlitandet av
vikariatsersättningsanslaget för bestridande av ersättning till vikarier icke
finge avse andra vikariat än dem, som vore föranledda av semester eller
sjukdom. Därest vikariatet bestredes av icke-ordinarie tjänsteman hos länsstyrelse
eller — såsom numera oftast vore fallet vid vikariat för landsfiskal —
a? befättniiigshaTäre utom länsstyrelse, komme uppenbarligen även för sådant
tall den ordinarie tjänstinnehavaren vid ledighet för enskilda angelägenheter
eller dylikt att fa vidkännas det avdrag å egen avlöning, som erfordrades
tor vikariens avlönande.
En närmare undersökning av verkningarna av en dylik anordning visade
emellertid, att den ordinarie befattningshavarens avlöning i vissa fall icke
komme att räcka till för täckande av den i förberörda cirkulär stadgade
vikariatsersättningen.
■Det kunde därför även örn den ordinarie befattningshavaren ålades
att under ledighet för hälsans vårdande, enskilda angelägenheter eller för
9
Kungl. Majds proposition nr 107.
särskilda uppdrag avstå samtliga de med lians tjänst förenade, löneförmåner
ibland bliva nödvändigt att av andra medel bereda fyllnad i den stadgade
ersättningen till vikarien. Därtill komme, att även denna anordning skulle
verka synnerligen ojämnt, i det att avdragets storlek bleve i avse vard mån
beroende av den vikarierandes löneställning, dyrortsplacenng o. s. v.
För sin del ansåge lönenämnden, att en minskning av statsverkets utgifter
för vikariat inom fögderiförvaltningen lämpligen kunde vinnas genom att, i
anslutning till de i kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) meddelade villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmånerna for landsstaten,
enhetliga bestämmelser utfärdades rörande det avdrag, som befattningshavare,
vilken åtnjöte tjänstledighet av annan anledning än semester eller sjukdom,
borde utöver tjänstgöringspenningar med därtill hörande tillfällig löneförbättring
samt i förekommande fall förvaltningsbidrag avstå av den honom
å egen tjänst tillkommande avlöningen. I detta hänseende ville lonenamnden
såsom generell regel förorda, att vederbörande förklarades skyldig avsta
hela lönen (inberäknat ålderstillägg) jämte därtill hörande tillfällig löneförbättring.
Däremot syntes befattningshavare böra även under nu avsedda
ledighet vara berättigad uppbära honom eventuellt tillkommande ortstiliagg.
Emellertid skulle en dylik bestämmelse kunna i vissa fall anses obillig,
exempelvis då tjänstledigheten vore avsedd för svag halsås vårdande, tor
enskild angelägenhet av ömmande beskaffenhet eller i allmänhet för ändamål,
som angåves i 2 § avd. A—C av kungörelsen den 26 juni 192o (357)
med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet for befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
I nu angivna fall av ledighet syntes lämpligen kunna föreskrivas,
att länsstyrelsen linge medgiva, att den tjänstledige skulle pionen jamte
den därtill hörande tillfälliga löneförbättringen avstå allenast tva tredjedelar.
Genom den sålunda av lönenämnden förordade anordningen skulle visserligen
någon begränsning i utgifterna å förslagsanslaget till vikanatsersattningar
vid fögderiförvaltningarna icke uppkomma. Men i stallet vöre en
avsevärd besparing att förvänta å det nu utgående huvudanslaget till logdenförvaltningarna.
Gällande bestämmelser angående avlöning till ordinarie befattningshavare
vid fögderiförvaltningarna, som åtnjuter tjänstledighet, samt angående ersättning
vid förordnande som vikarie för dylik befattningshavare hava, såsom
framgår av det föregående, av länsstyrelserna tolkats och tillämpats på olika
sätt. Ostridigt är, att anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna
erhållit en vidsträcktare användning, än som vid anslagets tillkomst
var avsedd.
Med hänsyn till avfattningen av de utfärdade cirkulären liksom på grund
av andra omständigheter synas de länsstyrelser, som från nämnda anslag
utanordnat vikariatsersättning även vid den ordinarie innehavarens ledighet
av annan orsak än semester eller sjukdom, hava haft fog för en dylik åtgärd,
även om det kan sägas, att länsstyrelserna därvid bort i större utsträckning
än som skett förordna örn skyldighet för den ordinarie befattningshavaren
att avstå även andra löneförmåner än tjänstgöringspenningar och förvalt
ningsbidrag. För länsstyrelsernas förfaringssätt i sistnämnda avseende kunna
visserligen åberopas starka billiglietsskäl med hänsyn till ifrågavarande
tjänstemäns svaga avlöning och, beträffande landsfiskaler och häradsskrivare,
avsaknad av semester. I olika lönesystem ingående allmänna principer i
Departements
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
fråga om avstående av löneförmåner vid ledighet exempelvis för enskilda
angelägenheter tala emellertid för ett strängare förfarande. Med den tolkning,
som de utfärdade cirkulären fatt, hava de nu delvis varit anledningen
till den starka överbelastningen å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningama,
utan att tillräcklig kompensation erhållits genom utgiftsminskning
på grund av tillämpning av nyss avsedda bestämmelse örn löneavdrag
i 1917 års kungörelse.
Kompletterande och reglerande föreskrifter i ämnet synas därför erforderliga
såväl i förtydligande syfte som för vinnande av önskvärd minskning av
statens utgifter vid ledighet av nämnda slag.
Två vägar erbjuda sig tydligen därvid: den ena innebär, att genom uttrycklig
föreskrift anslaget till vikariatsersättningar skulle inskränkas till att
anlitas endast till de ursprungligen avsedda ändamålen, nämligen ersättning
vid vakans eller vid vikariat på grund av semester eller sjukdom. Härav
skulle följa, att i andra fall vikarierna skulle få avlönas av den tjänstledige
själ'' eller genom att länsstyrelserna nödgades göra löneavdrag och i erforderlig
utsträckning anlita det ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna.
Hen andia lösningen går ut på att genom inhämtande av riksdagens medgivande
ordna så, att vikariatsersättningsanslaget allt fortfarande kan anlitas
till ersättning åt vikarie även vid annan ledighet än på grund av semester
eller sjukdom, men att det samtidigt genom uttryckliga bestämmelser föreskrives,
att länsstyrelse skall vara skyldig att, då i sålunda avsedda fall
ersättning utgår från nämnda anslag, i närmare angiven utsträckning innehålla
den tjänstledige befattningshavarens löneförmåner.
I r synpunkten av statens ekonomiska intresse torde dessa två linjer vara
ungefär likvärdiga; båda synas de möjliggöra en ganska avsevärd besparing.
Kragan lärd därför kunna bedömas med hänsyn till i övrigt inverkande
omständigheter.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förordat den senare linjen, i
det att nämnden utgått från att 1926 och 1927 års cirkulär böra lämnas orubbade
och den vidsträcktare tillämpningen därav konfirmeras. En sådan tilllämpning
synes också mig sakligt befogad. Utfärdandet av cirkulären skedde
i anslutning till den för länsstyrelsernas befattningshavare år 1926 genomförda
löneregleringen och betingades av nödvändigheten att tillgodose fögderiförvaltningarnas
behov av lämpliga och väl kvalificerade vikarier. En
inskränkning i cirkulärens tillämpning skulle, såsom lönenämnden också
framhållit, dessutom medföra oreda och ojämnhet i vikariats- och ersättningsförhållandena.
. lönenämnden har nu med denna ståndpunkt beträffande vikariatsersättningsanslagets
användning föreslagit, att vissa generella bestämmelser skulle
utfärdas angående skyldighet för ordinarie befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
att] vid annan ledighet än på grund av semester eller sjukdom
avstå hela lönen eller, i vissa fall, större delen av densamma. He sålunda
föreslagna bestämmelserna synas mig i stort sett lämpliga och ägnade
att främja det med dem avsedda syftet. Vid sådant förhållande och med
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
den uppfattning jag här uttalat om behövligheten av en vidsträckt användning
av vikariatsersättningsanslaget, anser även jag, att den senare av de antydda
vägarna bör följas. Jag ämnar alltså, i det följande hemställa örn förslag til
riksdagen, att riksdagen måtte förklara hinder icke möta för användande av
anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna till bestridande
av ersättning åt vikarie vid ledighet för befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
jämväl av annan anledning än semester och sjukdom. Tillika ämnar
jag senare i dag föreslå, att Kungl. Majit matte i cirkulär till länsstyrelserna
meddela föreskrift av huvudsakligt innehåll, att i här avsedda fall de tjänstlediga
befattningshavarnas löneförmåner skola innehållas, väsentligen i den
utsträckning lönenämnden föreslagit. Dock synes mig den jämkning böra
vidtagas i lönenämndens förslag, att den del av lönen, som den ordinarie
tjänstemannen må vid tjänstledighet i angivna fall efter medgivande av länsstyrelsen
behålla, bestämmes till ett belopp högst motsvarande en tredjedel
av samtliga de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna. En dylik bestämmelse
skulle nämligen bättre än lönenämndens förslag i ämnet ansluta sig
till motsvarande föreskrifter för befattningshavare vid i avlöningshänseende
nyreglerade verk, tillhörande den civila statsförvaltningen. Med hänsyn till
önskvärdheten av att nuvarande osäkerhetstillstånd icke må fortfara, torde
ett dylikt cirkulär böra utfärdas redan nu. Jag vill emellertid framhålla,
att billigheten i viss mån kräver, att denna fråga ses i något sammanhang
med det förslag angående semesterrätt för landsfiskaler, som jag också ämnar
framlägga. .
De nu förordade anordningarna lära komma att medföra minskad belastning
såväl å anslaget till fögderiförvaltningarna som å femte huvudtitelns
anslag till tillfällig" löneförbättring och till dyrtidstillägg. De nya bestämmelserna
skola sannolikt även medföra, att ordinarie befattningshavare vid
fögderiförvaltningarna i mindre utsträckning än hittills komma att begära
ledighet av annan anledning än semester eller sjukdom. I den mån sa bill''
fallet, kommer detta att föranleda nedgång av utgifterna även å anslaget till
vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna. Till beräkningarna rörande
medelsbehovet vid tillämpning av nu angivna riktlinjer återkommer jag i
det följande.
Jag anhåller härefter att få övergå till frågan örn semester för landsfiskaler.
Spörsmålet om semester för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna har
gång efter annan varit under omprövning. Sålunda har detsamma tidigare
behandlats bland annat av 1902 urs löner egir ring.Committé ^ i dess flen 27
februari 1906 avgivna betänkande, nr Y, angående reglering av löneförhållanden
m. m. vid landsstaten. Kommittén erinrade därvid, hurusom vid
föredragning den 4 januari 1878 inför Kungl. Maj:t av frågan örn lönereglering
för viss tjänstepersonal vid landsstaten chefen för civildepartementet
beträffande semester anförde, att denna förmån icke syntes vara oundgängligen
behövlig för fögderitjänstemännen, vilkas verksamhet genom resor och
vistelse i fria luften vore mera hälsobringande jin länsstyrelsetjänstemännens.
Semester för
landsfiskaler.
Historik.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Vidare framhöll löneregleringskommittén, att vissa länsstyrelser i avgivna
yttranden i anledning av ifrågasatt revision av löneförhållandena vid lands
s atén föreslagit, att jämväl, bland andra, länsmän måtte tillerkännas förmanen
av semester, varjämte i åtskilliga till kommittén överlämnade framstaUningar
begärts en månads semester för samtliga fögderitjänstemän.
Med anslutning till ett av länsstyrelsen i Jämtlands län gjort uttalande
örn obehovligheten av semester och svårigheten att anskaffa semestervikarier
ifragasatte emellertid löneregleringskommittén icke införandet av någon be
tjäStemän
°m S6meSter fÖr länsmännei1 eller för övriga fögderiförvaltningens
I proposition den 21 februari 1908, nr 71, angående lönereglering för
ane^staterna i länen m. m. - vilken proposition icke vann riksdagens
b! ali - yttrade föredragande departementschefen bland annat, att han huvudsakligen
pa de av löneregleringskommittén anförda skälen avstyrkte införandet
ay ratt for fogdentjanstemännen eller vissa bland dem till årlig kostnadsfri
semester. &
Vid behandling inför Kungl. Maj:t den 14 april 1917 av frågan örn avlåtande
av proposztton (nr 211) till riksdagen angående omorganisation av fög‘lerifoivalbmgen
och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m. liemstallde
föredragande departementschefen av närmare angivna skäl, att landsfg»:
e i likhet med flertalet av länsstyrelsens tjänstemän måtte berättigas
åtnjuta en månads kostnadsfri semester årligen.
Riksdagen godkände det i överensstämmelse härmed framlagda förslaget
varemot ett motionsvis framfört yrkande örn rätt för häradsskrivare och
landsfiskaler till semester under en månad årligen icke vann riksdagens
bilall. bom skal for denna ståndpunkt anfördes, att riksdagen funnit så
stora svårigheter mota för införande av semester, att riksdagen icke kunnat
förorda motionärens yrkande.
1 skrivelse den 9 november 1918 framställde föreningen Sveriges landsfiskaler
yrkandeom beredande åt landsfiskalerna av semester under en måna
ärligen. Såsom stöd därför åberopades ett vid skrivelsen fogat uttaande,
varl gjordes gällande, att landsfiskalerna dåmera hade betydligt längre
ontorstid a lt annat arbete oräknat — än tjänstemännen vid länsstyrelserna
och att landsfiskalernas arbete finge anses mera ansträngande och
kravande an de uppgifter, som ålåge landskanslister och landskontorister.
betraktande av den ratt i förevarande hänseende, som tillkomme statstjanare
i allmänhet, syntes, framhöll man vidare i berörda skrivelse, skäl
icke föreligga att frånkänna landsfiskalerna förmånen av någon årlig ledighet
utan avdrag å avlöningen. &
Statskontoret, som avgav utlåtande över landsfiskalsföreningens berörda
framställning, införskaffade yttranden i ärendet från länsstyrelserna i riket
av vilka en del avstyrkte bifall till framställningen, under det att andra
ansago sig kunna i princip tillstyrka densamma. För egen del framhöll statskontoret,
att ratten till semester vore en avlöningsförmån och såsom sådan
borde faststallas i sammanhang med avlöningen i övrigt. Framställningen
föranledde icke avlåtande av förslag i frågan till riksdagen
13
Kungl. Alaj:ts proposition nr 107.
Landsfiskalernas semesterfråga Ilar senast behandlats i det av 1924 års
landsstatslönesakkunniga den 20 november 1924 avgivna betänkandet med förslag
till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler m. m.
I nämnda betänkande hava de sakkunniga framhållit, att vid bedömandet
av frågan örn semester för landsfogdar och landsfiskaler i första rummet
borde tagas i betraktande, att vid de löneregleringar, som numera ägde runi
enligt det för statsdepartement m. fl. verk gällande lönesystemet, de därav
berörda tjänstemännen — för så vitt ej uttrycklig bestämmelse av annan
innebörd beträffande visst verk eller viss grupp av befattningshavare meddelats
— utan vidare komme i åtnjutande av den semesterförmån, som i de
nya avlöningsbestämmelserna funnes angiven. För att särskilda inskränkningar
härvidlag skulle få anses befogade, syntes erfordras, att bestämda
skäl kunde påvisas, på grund av vilka vissa befattningshavare i fråga örn
behovet av semesterledighet finge anses intaga en annan ställning än flertalet
övriga tjänstemän vid de nyreglerade verken. Enligt de sakkunnigas
åsikt kunde numera beträffande ifrågavarande tjänstemän icke åberopas dylika
skäl av tillräcklig bärkraft.
Yad landsfiskalerna beträffade syntes ej böra tillmätas avgörande betydelse
åt det tidigare åberopade huvudskälet mot beredande av semester åt fögderiförvaltningarnas
personal, eller att dennas tjänstgöring erbjöde särskilt
stor rörlighet och omväxling. I beaktande av den utveckling, som under
senare tid ägt rum, syntes det nämligen utan tvekan kunna sägas, att landsfiskalernas
arbete i regel komme att vara av så ansträngande och stundom
rent uppslitande natur, att sagda tjänstemäns krav på en regelbunden årlig
semesterledighet icke kunde avvisas såsom oskäligt. Det förhållandet att
landsfiskalerna ofta måste företaga resor i tjänsten — varunder för övrigt ett
brådskande och maktpåliggande kontorsarbete ej sällan måste eftersättas —
syntes icke heller för dem upphäva behovet av semesterledighet. A isserligen
bleve på grund av dylika resor och tjänstgöringens natur i övrigt
landsfiskalernas arbete i relativt stor utsträckning förbundet med friluftsliv,
men resorna i tjänsten syntes dock för dessa befattningshavare endast i
undantagsfall erbjuda något egentligt tillfälle till vila och rekreation. Dessa
resor vore i stället ofta av synnerligen besvärlig och tröttande art. Det borde
ej heller förbises, att andra tjänstemän — exempelvis vid kommunikationsverken
och domänverket — vilka i minst lika hög grad som landsfiskalerna
tillbringade sin tid på resor, det oaktat tillerkänts förmånen av semester.
På grund av det anförda funno de sakkunniga för sin del, att det allmänna
avlöningsreglementets bestämmelser rörande semester utan inskränkning
borde bliva gällande även beträffande här avsedda tjänstemän vid fögderiförvaltningarna.
Landsstats]önesakkunnigas förslag rörande lönereglering för landsfiskalerna
Ilar av skilda anledningar ännu icke blivit föremål för statsmakternas
prövning. För närvarande ligger frågan, såsom nyss erinrats, under ny utredning
hos 1928 års lönekommitfé.
Under loppet av hösten år 1928 bringades, såsom inledningsvis erinrats,
frågan örn beredande av semester åt landsfiskalerna till förnyad aktualitet
genom framställningar såväl av föreningen Sveriges landsfiskaler som av ett
flertal länsavdelningar av sagda förening. De särskilda framställningarna
utmynnade samtliga i hemställan, att frågan örn semester åt landsfiskalerna
måtte lösas utan samband med den ifrågasatta löneregleringen för dessa
befattningshavare och framläggas i proposition till 1929 års riksdag.
14
P. M.
från socialdepartementet.
Kungl. Majlis proposition nr 107.
Såsom skäl för ifrågavarande hemställan framhölls huvudsakligen — utöver
vad tidigare åberopats — att i och med omorganisationen av fögderiförvaltningen
landsfiskalerna övertagit icke blott de förutvarande länsmännens
arbetsuppgifter utan även de viktigare av kronofogdarnas funktioner. Därtill
komme den ökning i arbetsbördan, som vore en följd av den allmänna utvecklingen
icke minst i socialt hänseende. Genom tillkomsten av det nya
uppbörds- och redovisningsväsendet, stegringen av uppbördsrestantierna på
grund av befolkningens större rörlighet och den direkta beskattningens utbredning
till bredare folklager, införselinstitutets tillämpning å såväl skatter
som underhållsbidrag m. m. hade sålunda nya betungande och tidsödande
tjänsteuppgifter pålagts landsfiskalerna. Såsom en följd av de därigenom i
betydlig mån ändrade förhållandena hade den övervägande delen av arbetet
kommit att bliva förlagd till tjänsterummet. Vidare erinrades, att principen
om semester numera trängt igenom på allt flera områden. Enligt lagen örn
polisväsendet i riket anställda ordinarie polismän åtnjöte sålunda — i motsats
till sina förmän landsfiskalerna — semesterförmån, ehuru de icke i
nämnvärd omfattning vore bundna av kontorsarbete. Tillika påpekades, att
de under senare år meddelade bestämmelserna angående ersättning vid
vikariat å landsfiskalstjänster medfört, att löneavdragen vid tjänstledighet
stegrats för landsfiskalerna.
Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Jämtlands län, vilka med egna yttranden överlämnade de av
respektive länsavdelningar av landsfiskalsföreningen gjorda framställningarna,
tillstyrkte de i desamma gjorda yrkandena, länsstyrelsen i Malmöhus län
dock under framhållande att det undandroge sig länsstyrelsens bedömande,
huruvida frågan örn semester at landsfiskalerna kunde lösas utan samband
med en blivande lönereglering för nämnda befattningshavare.
De flesta av nyssnämnda länsstyrelser betonade uttryckligen det rättvisa
och billiga uti att landsfiskalerna i likhet med flertalet av statens tjänstemän
komme i åtnjutande av årlig semester. Av länsstyrelsen i Södermanlands
län framhölls därjämte, att genom föreskrift örn semesterledighet för landsfiskalerna
möjlighet skulle vinnas till förbättrad kontroll över deras medelsförvaltning.
Av sistnämnda anledning samt med hänsyn jämväl till önskvärdheten
av att hava tillgång till lämpliga vikarier ifrågasatte länsstyrelsen,
huruvida icke åtminstone huvuddelen av semestern borde utgå såsom tvångsledighet.
Även länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Gävleborgs län,
landsfogden i Kopparbergs län samt en länsavdelning av landsfiskalsföreningen
framhöllo betydelsen ur kontrollsynpunkt av att landsfiskalerna
bereddes årlig semester.
Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades inom socialdepartementet
den inledningsvis omförmälda promemorian. Däri anfördes — efter
en summarisk redogörelse för i ämnet gjorda framställningar och däröver
avgivna yttranden — i huvudsak följande.
15
Kungl. Majus proposition nr 107.
Av vad som anförts rörande länsstyrelsernas ställning till ifrågavarande
spörsmål syntes kunna dragas den slutsatsen, att uppfattningen örn lamp lglieten
och billigheten av att landsfiskalerna erhölle formånen av semester
numera vunnit allmän anslutning. För denna uppfattning talade saval det
berättigade i att de vunne likställighet med andra statliga befattningshavare
som landsfiskalernas i många hänseenden kravande och ansvarsfulla arbetsuppgifter,
vilka i stor utsträckning hade karaktären av kontorsarbete. Aven
ur statens synpunkt syntes beträffande denna liksom övriga tjänstemannagrupper
vilka tillerkänts semester eller därmed jämförlig tj an stfrihet sadan
förmån få anses påkallad med hänsyn till att den vöre agnad att bibehålla
och främja befattningshavarnas arbetsförmåga. I förevarande fall borde därjämte
beaktas det i vissa uttalanden påpekade forhållandet, att befattningarnas
uppehållande under viss tid genom andra än de ordinarie innehavarna skulle
innebära ökade möjligheter till kontroll över landsfiskalernas satt att skota
sina tjänståligganden, särskilt deras uppbörds- och medelsforvaltnmg. Ett
beaktande av sist angivna synpunkt syntes bora föranleda, att den ifrågasätta
semesterförmånen åtminstone i någon män erhölle karaktaren av en skyidighet
att under viss tid på anfordran frånträda tjänstutövningen.
Med hänsyn till det anförda förefölle det önskvärt, att semesterledighet
kunde beredas landsfiskalerna med det snaraste. Då det icke syntes med
nåo-on större grad av sannolikhet kunna förutses, nar 1928 års lonekommitte
hunne slutföra sitt uppdrag beträffande landsfiskalerna, syntes det bora
undersökas, huruvida det skulle låta sig göra att utan afbidan pa en blivande
definitiv lönereglering för landsfiskalerna genomfora en provisorisk
lösning av semesterfrågan.
En ”sådan undersökning syntes i anslutning till det anförda framst bora
avse frågan, huruvida det ur olika, bland annat lönetekmska synpunkter
kunde vara möjligt och lämpligt att utbryta semestersporsmålet till särskild
handläggning. Med en sådan behandling av ärendet borde tydligen vid
bestämmande av semestertidens längd — jamte nyss berörda fråga örn stadgande
i viss omfattning av obligatorisk ledighet — beaktas nödvändigheten
av att ledigheten icke tillmättes så, att en blivande definitiv lönereglering
föregrepes. Vidare syntes böra utredas, vilka_ bestämmelser som borde meddelas
i olika hänseenden, därest semester infördes medan nuvarande avlöningsbestämmelser
ännu vore gällande. Jämväl kostnadsfrågan syntes bora
grundligt undersökas. Denna fråga sammanliangde nara med det av landsstatslönesakkunuiga
behandlade spörsmålet, huru kompetenta vikarier skulle
kunna erhållas under de ordinarie innehavarnas semester, horn vikarier syntes
närmast böra ifrågakomma tjänstemän hos vederbörande länsstyrelse eller landsfiskalernas
egna biträden, i den man de besutte erforderlig kompetens Därjämte
kunde en sådan anordning tänkas, att som semestervikarie anlitades
landsfiskal i ett angränsande distrikt. Därest det skulle stadgas skyldighet
för landsfiskal att jämte uppehållande av egen tjänst inträda som vikarie i
granndistrikt utan särskild ersättning eller mot lägre arvode an det eljest
gällande, skulle detta tydligen bidraga till kostnadernas nedbringande.
Den första åtgärden för behandling av frågan örn omedelbart införande
av semesterrätt för landsfiskaler syntes böra vara, att yttrande dari mliamtades
från 1928 års lönekommitté.
Genom beslut den 27 november 1928 anmodades 1928 ars lönekommitté
att avgiva utlåtande i anledning av vad som anförts i omförmälda ar 1928
ingivna framställningar ävensom uti berörda promemoria.
16
1928 års lönekommitté.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Efter sistnämnda dag överlämnade länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och
Norrbottens län till Kungl. Majit framställningar från landsfiskaler i respektive
län örn införande av semesterrätt för nämnda befattningshavare, därvid
framställningarna i samtliga fall av länsstyrelserna tillstyrktes.
Lönekommittén har den 23 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ämnet.
Lönekomnnttén behandlar i sitt utlåtande först frågan örn lämpligheten i
och för sig av att tillerkänna landsfiskalerna rätt till semester och ansluter sig
därvid till i det föregående återgivna synpunkter rörande önskvärdheten
härav. Därjämte framhåller kommittén, att de skäl, vilka tidigare anförts
mot ett utsträckande av semesterrätten till landsfiskalerna, numera icke äga
samma giltighet. Kommittén anför vidare i huvudsak följande.
Det tidigare föreliggande hindret för semesterrättens utsträckande till
landsfiskalerna, nämligen svårigheterna för länsstyrelserna att anskaffa semestervikarier,
syntes ej numera förefinnas, åtminstone icke i den omfattning,
som förut varit fallet. Förhållandet syntes vara, att länsstyrelserna
numera ägde tillgång till utbildade landsfiskalsvikarier icke blott bland länsstyrelsernas
befattningshavare utan även bland den biträdande personalen i
landsfiskalsdistrikten. Erinras kunde sålunda i sistnämnda hänseende, hurusom
landsstatslönesakkunniga — såsom framginge av deras betänkande —
vid företagen undersökning rörande förekomsten av biträden i distrikten
funnit, att allenast omkring ett sextiotal landsfiskaler förmält sig icke hava
något biträde. Alla övriga landsfiskaler hade under den tid (åren 1921—
1923), undersökningen omfattat, haft biträden i tjänsten av olika grader,
ständiga manliga eller kvinnliga, respektive tillfälliga manliga eller kvinnliga.’
Örn ock endast en mindre del av de hos landsfiskalerna anställda manliga
biträdena innehade kompetens för bestridande av förordnande å landsfiskalstjänst,
syntes dock antalet dylika biträden inom de särskilda länen vara tillräckligt
stort, för att vikariatsfragan i varje särskilt fall skulle kunna ordnas
utan större olägenhet.
Kommittén har i detta sammanhang även berört spörsmålet huruvida såsom
vikarie för landsfiskal i ett distrikt skulle kunna anlitas landsfiskal i ett angränsande
distrikt. Härom anför kommittén följande.
Aven örn en sådan anordning i vissa fall vore möjlig, vore kommittén
dock av den uppfattningen, att densamma icke kunde såsom regel komma
i fråga. Landsfiskalens arbetsbörda vore i de flesta distrikt för närvarande
så pass tyngande, att tillfälle knappast skulle förefinnas för honom att vid
sidan av sin tjänstgöring inom det egna distriktet ägna tid åt förekommande
arbetsuppgifter i det distrikt, där han bleve satt att vikariera. För den
händelse lian under ett dylikt vikariat bleve sysselsatt exempelvis med en
mera omfattande polisutredning inom det ena distriktet, skulle praktiskt
taget det andra distriktet bliva utan landsfiskal under den tid, en dylik utredning
påginge. Man syntes sålunda, örn semesterrätt medgåves landsfiskalerna,
i allmänhet bliva hänvisad till att såsom vikarier anlita landsfiskalsutbildade
biträden i distrikten eller, där sådana icke stöde till buds,
tjänstemän hos länsstyrelserna.
Kommittén har härefter tagit ställning till frågan örn den skärpning av
kontrollen över landsfiskalernas medelsförvaltning, som kunde vinnas genom
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
ett utsträckande av semesterrätten till nämnda befattningshavare. I denna
del Ilar kommittén yttrat sig sålunda:
Det syntes icke kunna bestridas, att behov av en förbättrad kontroll över
landsfiskalernas medelsförvaltning framträtt under de senare åren på grund
av de på sina håll konstaterade missförhållandena med avseende å landsfiskalernas
medelsförvaltning. Otvivelaktigt syntes ock vara, att en stark
kontroll skulle vinnas, därest landsfiskal under någon tid varje år frånträdde
sin tjänst och örn därvid bestyret med indrivning och redovisning av de under
landsfiskalens förvaltning hörande medlen komme att övertagas av vikarie,
särskilt örn det tillsåges, att såsom vikarie i största omfattning anlitades
annan än hos vederbörande landsfiskal anställd person. Enligt kommitténs
mening måste därför denna synpunkt pa semesterfragan tillmätas icke iinga
betydelse.
I anslutning till det sålunda anförda har kommittén uttalat, att kommittén
av olika anledningar funne det önskvärt, att landsfiskalerna komme i åtnjutande
av semester.
Kommittén har på sålunda anförda grunder förordat en provisorisk lösning
av landsfiskalernas semesterfråga. Härom yttrar kommittén, att någon olägenhet
med avseende å kommitténs pågående löneregleringsarbete icke syntes
vållas av att ifrågavarande spörsmål utbrötes och särskilt behandlades. Såvitt
kommittén kunnat finna, utgjorde ej heller de för landsfiskalerna nu gällande
anställnings- eller löneförhållandena några formella hinder för en provisorisk
lösning av semesterfrågan. De generella bestämmelser, som redan
funnes utfärdade i fråga örn ersättning åt vikarie för landsfiskal, vilken åtnjöte
tjänstledighet, syntes ock kunna tillämpas jämväl för det fall, att landsfiskalen
åtnjöte semester.
Beträffande semestertidens längd har lönekommittén härefter erinrat, hurusom
landsstatslönesakkunniga i sitt förenämnda betänkande föreslagit, att
landsfiskal vid genomförande av en blivande lönereglering borde inordnas
under det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet den
22 juni 1921 och därvid inplaceras i lönegraden B 12 (nuvarande lönegraden
B 20). I anslutning därtill hade de sakkunniga avsett, att jämväl de uti
ifrågavarande avlöningsreglemente intagna bestämmelserna rörande semester
skulle utan inskränkning bliva gällande för landsfiskalerna. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle alltså landsfiskal i likhet med övriga till 20:e lönegraden
hänförda befattningshavare årligen komma i åtnjutande av semester
under 25 dagar intill det år, under vilket han fyllde 40 år, och därefter
under 35 dagar.
I anslutning härtill Inar kommittén anfört följande.
Därest den årliga semesterperioden bestämdes till 30 dagar, skulle semesterledigheten
för vissa landsfiskaler, det vill säga sådana landsfiskaler,
som ännu icke överskridit 40-årsåldern, komma att överstiga den ar landsstatslönesakkunniga
sålunda föreslagna semestertiden. Lonekommitten hade
visserligen ännu icke tagit ståndpunkt till frågan, huruvida den av de sakkunniga
sålunda föreslagna inplaceringen i lönegrad kunde anses lämpligt
avvägd, men kommittén ansåge det dock böra undvikas, att ett provisoriskt
ordnande av semesterfrågan finge föregripa en blivande lönereglering. Med
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. H4 haft. (Nr 107.) 349 30 2
18
Kungl. Majus proposition nr 107.
hänsyn därtill ville kommittén för sin del föreslå, att den årliga semestertiden
för landsfiskal tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda
stadgat fastställdes till 20 dagar intill det år, under vilket befattningshavaren
fyllde 40 år, samt till 30 dagar för tiden därefter.
Kommittén har vidare uttalat sig för att rätt till semester borde tillkomma
ej blott ordinarie landsfiskal utan även sådan landsfiskalsvikarie, som avsåges i
förenämnda cirkulär den 5 december 1924. Det syntes nämligen kommittén
billigt, att de befattningshavare, som förordnats att innehava landsfiskalstjänst
mot åtnjutande av därmed förenade löneförmåner, i likhet med de
ordinarie landsfiskalerna berättigades åtnjuta den förmån av semester, som
av kommittén förordats.
Beträffande frågan örn innehållet av erforderliga semesterbestämmelser anser
kommittén det böra föreskrivas, att semester skulle, där sådant kunde ske
utan hinder för göromålens behöriga gång, årligen få åtnjutas under 20 dagar
intill det år, då landsfiskalen fyllde 40 år, och därefter under 30 dagar,
ävensom å tid som av länsstyrelsen bestämdes. Landsfiskal borde ock enligt
kommittén förklaras pliktig att, där länsstyrelsen så funne för gott föreskriva,
begagna sig av semester. Slutligen syntes enligt kommittén böra föreskrivas,
att landsfiskal skulle under semester äga uppbära honom eljest tillkommande
löneförmåner, däri inbegripet tillfällig löneförbättring men däremot
icke förvaltningsbidrag, vilket bidrag enligt nu gällande bestämmelser
rörande ersättning till vikarie för tjänstledig landsfiskal uppbäres av vikarien.
Vad angår ersättningen till befattningshavare, som förordnas att uppehålla
landsfiskalstjänst under ordinarie innehavares semester, anför kommittén, att
dylik ersättning borde, såsom kommittén redan antytt, utgå enligt de regler,
som redan nu gälla i fråga om vikarie för tjänstledig landsfiskal, alltså enligt
reglerna i omförmälda cirkulär av den 26 mars 1926, den 30 december 1926 och
den 11 november 1927. I enlighet därmed syntes ock vikariatsersättningarna
böra utgå från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. Några särskilda bestämmelser rörande
ersättning till vikarie för semesterledig landsfiskal syntes kommittén
sålunda icke vara av behovet påkallade.
Med avseende å tiden för ikraftträdandet förordades, att de nya semesterbestämmelserna
skulle träda i tillämpning från och med den 1 juli 1929.
Därvid uppstode emellertid, enligt kommittén, frågan, huruvida nämnda
bestämmelser skulle vad anginge kalenderåret 1929 övergångsvis så tillämpas,
att vederbörande befattningshavare finge under nämnda år komma i
åtnjutande av den för helt kalenderår föreslagna semesterledigheten. I
sådant avseende ville kommittén erinra, hurusom vid genomförande från och
med den 1 juli 1920 av ny definitiv lönereglering för kommunikationsverkens
befattningshavare föreskrevs, att semestertiden skulle under nämnda år beräknas,
såsom örn de nya lönebestämmelserna varit gällande under hela det
nämnda året. I analogi härmed syntes i förevarande fall böra förordnas,
att vid beräkning av semestertidens längd under år 1929 de nya bestämmelserna
skulle så tillämpas, som örn de varit gällande från och nied den
19
Kungl. Majus proposition nr 107.
1 januari 1929, länsstyrelsen givetvis obetaget att pröva, om och i vilken
omfattning semester under nämnda år kunde beviljas.
Angående kostnadsfrågan anför kommittén, att införandet av semesterrätt
för landsfiskalerna uppenbarligen skulle komma att medföra en icke oväsentlig
ökning i statsverkets utgifter för fögderiförvaltningarna genom vikariatsersättningarna
till semestervikarierna. Kommittén hade med utgångspunkt
från att till dylika vikarier i regel komme att förordnas befattningshavare
med avlöning enligt 12:e löneklassen sökt beräkna den merutgift å förslagsanslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, som skulle uppstå,
därest kommitténs förenämnda förslag rörande semester för landsfiskalerna
vunne godkännande. Kommittén hade därvid kommit till det
resultatet, att nämnda merutgift skulle per budgetår uppgå till omkring
155.000 kronor, vartill komme dyrtidstillägg med omkring 40,000 kronor.
Mot denna merutgift svarade emellertid en årlig besparing å ordinarie anslaget
till fögderiförvaltningarna å 20,000 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg,
7,000 kronor, vilken besparing uppkomme därigenom, att förvaltningsbidrag
icke skulle utgå till landsfiskal under dennes semester. Den
verkliga merkostnaden för statsverket skulle alltså enligt kommittén, inklusive
dyrtidstillägg, uppgå till omkring 168,000 kronor för år räknat.
Kommittén har emellertid även påpekat, att redan för närvarande en del
landsfiskaler årligen plägade begära och erhålla någon tids ledighet från
tjänsten för enskilda angelägenheter. Beträffande dessa syntes enligt kommittén
statsverkets kostnad i anledning av semesterrättens införande i huvudsak
begränsas till att motsvara de löneavdrag, ifrågavarande befattningshavare
för närvarande hade att avstå under åtnjuten tjänstledighet. Med hänsyn
därtill syntes den av kommittén beräknade merutgiften å anslaget till
vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna kunna nedsättas med omkring
15.000 kronor. Den totala merkostnaden per budgetår skulle därigenom reduceras
till omkring 153,000 kronor.
Under hänvisning till vad kommittén sålunda anfört föreslog kommittén
för budgetåret 1929/1930 dels en nedsättning av det ordinarie anslaget till
fögderiförvaltningarna med 20,000 kronor till 2,355,000 kronor, dels ock en
höjning av förslagsanslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna
från det i 1929 års statsverksproposition beräknade beloppet av 160,000
kronor till 300,000 kronor. Någon anledning att vid bifall till kommitténs
förevarande förslag vidtaga höjning av det under femte huvudtiteln uppförda
dyrtidstilläggsanslaget ansåg kommittén icke föreligga.
Över lönekommitténs förslag hava infordrade utlåtanden avgivits dels av
samtliga länsstyrelser, dels ock av statskontoret den 2 februari 1929.
Länsstyrelserna hava i allmänhet livligt biträtt förslaget örn provisorisk
rätt till semesterledighet för landsfiskalerna; svårigheten att med en sådan
anordning erhålla lämpliga vikarier har emellertid från vissa håll framhållits.
Sålunda uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att biträden med kompetens
för förordnanden funnes allenast hos ett ringa fåtal av länets landsfiskaler.
Det vore därjämte för länsstyrelsen klart, att enskilt hos vissa landsfiskaler
Läns
styrelserna.
20
Kungl. Majus proposition nr 107.
anställda oell av dem avlönade biträden icke utan vidare kunde disponeras
såsom vikarier för andra landsfiskaler. Förhållandet skulle enligt länsstyrelsens
mening bliva väsentligt gynnsammare, örn i sammanhang med löneregleringsfrågans
lösning med allmänna medel avlönade biträdesbefattningar
bomme till ständ. I allt fall ansåge länsstyrelsen det bliva nödvändigt att
vederbörande länsstyrelse erhölle rätt att, när lämplig vikarie icke funnes
att tillgå, uppskjuta ett visst års semester till det nästföljande, utan inskränkning
i den på detta år belöpande semestern. Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus
län framhåller, att det ofta visat sig ganska svårt att ordna vikariefrågan,
då flera landsfiskaler samtidigt sökt ledighet. Även örn tillgången
på vikarier vore god, vilket syntes vara fallet i länet, kunde dock svårigheter
uppstå för ordnandet av semesterfrågan, då landsfiskalerna naturligtvis
merendels sökte få semester under den varmare årstiden och således
samtidigt. Länsstyrelsen i Alvsborgs län uttalar, att särskilt i sagda stora
län vissa svårigheter syntes komma att uppstå i fråga örn anskaffande av
lämpliga vikarier, men förklarar att lika litet som kostnadsfrågan dessa svårigheter
borde få förhindra genomförandet av den ej blott av rättvisa och billighet
utan ock av statens eget intresse påkallade reformen. Även länsstyrelsen
i Jämtlands län finner, att svårigheter säkerligen skulle uppstå att skaffa
kompetenta vikarier, därest semester uttoges av samtliga landsfiskaler under
sommartiden. Emellertid anser länsstyrelsen det vara självfallet, att landsfiskalerna
liksom andra befattningshavare finge uttaga semester endast på
det sätt och i den mån det läte sig göra utan att arbetets behöriga gång
därigenom hindrades. Med tillämpning av denna regel och med användningav
de extra befattningshavarna i länsstyrelsen till vikarier ansåge länsstyrelsen
vikariefrågan kunna ordnas.
Ä andra sidan framhålla åtskilliga länsstyrelser, att någon svårighet att
anskaffa lämpliga vikarier för landsfiskalerna icke föreligger. Sålunda förklarar
nu länsstyrelsen i Kronobergs län, vilken i ett tidigare utlåtande ansett
sig icke kunna då förorda en framställning örn rätt till semesterledighet för
landsfiskaler på grund av svårigheten att erhålla lämpliga vikarier, att dessa
betänkligheter blivit i avsevärd mån undanröjda. Länsstyrelsen anser det
inom länet finnas tillräcklig tillgång på lämpliga vikarier under förutsättning
att den ifrågasatta semesterledigheten icke för samtliga landsfiskaler
sammanföres till en alltför kort del av året.
Länsstyrelserna i Ostergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Hallands och Norrbottens län förklara likaledes, att vikariatsfrågan utan svårighet
kan ordnas inom respektive län, och liknande uttalande göres i ett
av länsstyrelsen i Skaraborgs län överlämnat yttrande från landsfogden i
länet.
Beträffande semestertidens längd har flertalet länsstyrelser tillstyrkt lönekommitténs
förslag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar särskilt därom, att jägmästare för
närvarande icke åtnjuter längre semester än lönekommittén beträffande landsfiskalerna
nu föreslagit, samt framhåller, att vid den provisoriska anordning,
det här gäller, längre semestertid än den sålunda för revirpersonalen stadgade
icke torde kunna medgivas.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och
Örebro län förorda däremot en semestertid av 25 dagar intill det år, under
vilket landsfiskal fyller 40 år, och därefter under 35 dagar. Till stöd härför
åberopas i regel att landsfiskalerna, som av landsstatslönesakkunniga föreslagits
till placering i lönegrad motsvarande B 20, icke rimligen vid blivande
lönereglering kunna antagas bliva placerade lägre än i någon av lönegraderna
21
Kungl. Majus proposition nr 107.
B 21—B 23, med vilken placering skulle följa rätt till semesterledighet under
nu angivna tider, samt att ett fastställande av dylik ratt redan nu darf Gnicke
skulle kunna föregripa en eventuell lönereglering.
Sistberörda uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Vestmanlands Ian,
som dock, med hänsyn till att landsfiskalsförenmgen icke ifrågasatt längre
semestertid än 30 dagar, för sin del förordar, att semestertiden för landsfiskal
bestämmes till 25 dagar intill det år, under vilket han fyller 40 ar,
och därefter till 30 dagar.
Lönekommitténs förslag rörande skyldighet för landsfiskal att, där vederbörande
länsstyrelse så funne för gott, begagna sig av semester har från flertalet
länsstyrelser icke föranlett någon erinran.
Emellertid framhåller landsfogden i Södermanlands län, vars yttrande överlämnats
av länsstyrelsen därstädes, att ett stadgande av dylik innebord icke
vore nvttigt. Fransett den omständigheten, att varje landsfiskal, dar ej
tvingande omständigheter lade hinder i vägen, borde årligen begagna semester,
skulle enligt landsfogdens mening ett på sadant satt loimulera
stadgande lätt leda därhän, att ett åläggande för viss landsfiskal att taga
semester finge över sig ett visst sken av misstroende mot denne. Länsstyrelsen
i Gotlands län anmärker, att tillämpningen av en dylik föreskrift tvivelsutan
skulle komma att av vederbörande landsfiskal uppfattas såsom en prickning
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i Malmohus Västmanlands
och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse autor tillika att i
realiteten förhållandet torde utveckla sig så, att vederbörande länsstyrelse
dels för att själv vara på den säkra sidan och dels för att om möjligt mildra
det ofördelaktiga intrycket konsekvent för alla fall dar landsfiskal något ui
icke frivilligt uttoge semester, lämnade föreskrift, att semester skulle begagnas.
De länsstyrelser, som framställt erinringar mot ifrågavarande del av lönekommitténs
förslag, hava ansett ifrågavarande föreskrift böra avfattas antingen
överensstämmelse med vad i 21 § i avlöningsreglementet föreskrivits beträffande
tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd, eller så, att landsfiskal
förklaras skyldig att begagna sig av semester men att länsstyrelsen
erhåller rätt att medgiva undantag härifrån.
Vad lönekommittén föreslagit därom, att landsfiskal under semester skulle
avstå honom eljest tillkommande förvaltningsbidrag, har föranlett erinringar
från vissa länsstyrelser.
Sålunda anmärker länsstyrelsen i Gotlands län, att det torde kunna såsom
renel förutsättas, att landsfiskalens vikarie under den korta varaktigheten av
ett semesterförordnande begagnade den ordinarie landsfiskalens kontorslokal,
skrivmaterialier m. m„ samt att det förty syntes skäligt att den sistnämnde
finge behålla förvaltningsbidraget under förutsättning att han lamnade medgivande
i berörda avseende. Länsstyrelsen i Kristianstads lan framhåller, att
T samla län så gott som undantagslöst landsfiskals vikarie torde använda sig
av den ordinarie landsfiskalens kontorslokaler och skrivmaterialier m. m„
och att så även torde bliva förhållandet under landsfiskalernas semesterledighet.
Länsstyrelsen hade därför i regel även under ledighet för landsfiskal
utbetalat förvaltningsbidraget till landsfiskalen själv. Da vid semesteiledighet
den tjänstledige plägade få behålla samtliga inkomster av tjänsten
Statskontoret.
*— Kungl. Majus proposition nr 107.
oförminskade, ansåge länsstyrelsen det riktigaste vara, att landsfiskalerna
under semester finge behålla förvaltningsbidraget, åtminstone i det fall, då
Ylkänen icke hade egen kontorslokal. Motsvarande synpunkter framhållas
av lands}ogden i Hallands län, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen därstädes,
samt av länsstyrelsen i Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida landsfiskalerna kunna
lagligen föi hindås att avstå förvaltningsbidraget under semesterledighet.
Länsstyrelsen framhåller, att samtliga landsfiskaler i riket visserligen synas
nara öyragått till 1917 års lönestat och i följd därav äro underkastade föreskrifterna
i ^kungörelsen den 14 juni samma år angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmåner
foi landsstaten. Enligt dessa föreskrifter, erinrar länsstyrelsen, är befattningshavare
skyldig, bland annat, att underkasta sig, efter Kungl. Maj.ts
bestämmande, upphörande av eller minskning i extra inkomster, som kunna
åtfölja tjanstbefattmng eller utgå för bestyr i sammanhang därmed, och dylik
skyldighet syntes således, örn Kungl. Maj:t så förordnade, föreligga med
avseende a sportler och andra extra inkomster i tjänsten, som under vikariens
foi ordnande milote. Däremot syntes enligt länsstyrelsens förmenande varken
pa dessa avlomngsbestämmelser eller eljest kunna grundas någon skyldighet
tor landsfiskalen att vid annan än frivillig ledighet frånträda någon del av
den fasta inkomsten, till vilken förvaltningsbidraget uppenbarligen vore att
rakna.
Övriga länsstyrelser hava antingen tillstyrkt förslaget i denna del eller
icke uttalat sig däröver.
Av länsstyrelsernas uttalanden i övrigt torde liär böra framhållas, att
länsstyrelserna i Jämtlands och i Norrbottens län föreslagit, att vikarie för
landsfiskal skulle tillerkännas rätt till reseersättning. Såsom skäl härför hava
åberopats de långa resor, som kunde förekomma inom nämnda län, bland
annat, då tjänsteman vid länsstyrelse förordnades till vikarie i avlägset beläget
landsfiskalsdistrikt.
Statskontoret har i sitt förut omförmälda utlåtande till en början erinrat,
att ämbetsverket i samband med yttrande rörande lönereglering för fögderiförvaltningarnas
tjänstemän förordat, att landsfiskalerna skulle inplaceras i
18:e lönegraden av gällande avlöningsreglemente för civilförvaltningen, varigenom
landsfiskalerna jämväl skulle komma i åtnjutande av samma rätt till
semester, som tillkomme ordinarie befattningshavare i denna lönegrad. Däremot
har statskontoret förklarat sig hysa vissa betänkligheter mot lämpligheten
av att från löneregleringsfrågan utbryta spörsmålet örn beredande av
semestei åt landsfiskalerna, i all synnerhet som det enligt statskontoret vore
att förmoda, att frågan örn lönereglering för landsfiskalerna inom en ganska
nära framtid kunde upptagas till slutligt avgörande.
Härom har statskontoret närmare anfört följande.
,, \.. s alband med berörda lönereglering hade uppkommit åtskilliga icke
alltför lätt lösta spörsmål, av vilka särskilt förtjänade framhållas förslagen
örn anställandet av särskilda biträden åt landsfiskalerna med avlöning av
statsmedel. Att till vikarie för semesterledig landsfiskal förordna hos honom
privat anställt biträde mäste statskontoret i likhet med lönekommittén finna
olämpligt med hänsyn till kontrollen över medelsförvaltningen. Ur denna
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
synpunkt sett kunde det ej heller anses såsom en fullt lycklig lösning av
vikariefrågan, att lios annan landsfiskal anställt dylikt biträde erhölle torordnandet.
Därest biträdena erhölle avlöning av statsmedel, såsom 1924 ars
landsstatslönesakkunniga förordat, komme de givetvis att gent emot t&udS''
fiskalerna intaga en något säkrare ställning än vad nu vore fallet, då de
vore för sin utkomst och framtida befordran beroende av landsfiskalerna.
Den fördel i kontrollhänseende, som vissa länsstyrelser och även lönekommittén
tänkt sig kunna vinna genom ifrågavarande förslag, syntes, såvitt
statskontoret kunde finna, möjligen i någon män kunna ernås, därest biträdena
genom anställning i statstjänst erhölle en mera självständig ställning.
Detta svntes statskontoret däremot icke bliva fallet under nu rådande anställningsförhållanden
för biträdena. Därest emellertid befattningshavare hos
länsstyrelserna skulle i större utsträckning förordnas att bestrida semesterledig
landsfiskals tjänst, syntes det icke kunna undvikas, att detta mäste
ofördelaktigt inverka på länsstyrelsernas arbete och medföra behov av okad
personal därstädes. Hela spörsmålet om semester för landsfiskalerna syntes
därför nära sammanhänga med lösningen av frågan örn anställandet av stats
avlönade
biträden. . „ „ . , . .. , . ,
Enligt statskontorets mening syntes i varje fall i kontrolllianseende icke
mycket stå att vinna genom'' beredande redan nu av semester åt landsfiskalerna.
De skäl, som i övrigt kunde åberopas för beredande av denna
förmån åt landsfiskaler, syntes icke vara av den art, att de motiverade
särskilt skyndsam behandling av denna fråga. Statskontoret kunde for övrigt
icke helt dela lönekommitténs uppfattning, att förslaget icke skulle medföra
olägenhet för det fortsatta löneregleringsarbetet. Statskontoret ansåge därför,
att" semester för denna grupp av befattningshavare borde medgivas endast
i samband med den under förberedelse varande löneregleringen.
Statskontoret har vidare i detta sammanhang framhållit följande.
Därest överhuvudtaget i kontrollhänseende något skulle kunna vinnas,
borde landsfiskal icke endast äga rätt till, utan även, som fallet vore i fråga
örn vissa redogörare, hava skyldighet att på viss bestämd tid begagna sig
av semester. Detta syntes vara av så mycket större betydelse, som en
tendens gjort sig gällande inom vissa befattningshavargrupper att uttaga
semester i'' flera kortare perioder samt utnyttja densamma för fullgörande av
särskilda uppdrag utom tjänsten. Åtminstone därest huvudvikten lades på
vinnandet av en bättre kontroll över landsfiskalernas medelsföryaltning, kunde
det ifrågasättas, örn icke de ökade kostnader, som genom lönekommitténs
förslag skulle åsamkas statsverket och vilka icke, enligt statskontoret, for
den händelse tillbörlig hänsyn toges till erforderliga tjänsteresor för vikarierna,
svntes komma att understiga 200,000 kronor årligen, skulle kunna komma
till bättre användning, i fall andra vägar anlitades för ernående av en effektiv
kontroll.
För ilen händelse emellertid en provisorisk lösning av landsfiskalernas
semesterfråga nu ansåges böra äga runi, förklarar statskontoret, att från dess
sida icke något funnes att erinra mot lönekommitténs förslag rörande semestertidens
längd eller bestämmandet av ersättningen till vikarie. Dock kunde
det enligt statskontoret ifrågasättas, huruvida icke vikarie för semesterledig
landsfiskal borde liga uppbära det för landsfiskalstjänsten utgående förvaltningshidraget
direkt från ordinarie anslaget till fögderiförvaltningarna i stället
för, såsom lönekommittén syntes hava tänkt sig, från anslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna. En följd av det framlagda förslaget
24
Föreningen
Sveriges landsfiskaler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 701.
skulle i varje fall bliva, att landsfiskal under semester gånge förlustig förvaltningsbidraget,
en konsekvens, som icke syntes vara alldeles betydelselös.
Särskilda bestämmelser syntes för övrigt, enligt statskontoret, vara erforderliga
för beredande av möjlighet för vikarie att begagna landsfiskals kontorslokal
m. m. och för reglerandet av frågan örn vem som under semestern
skulle uppbära landsfiskal tillkommande provision å vissa utskylder. Dessa
frågor kunde nämligen måhända bliva svårare att ordna, därest landsfiskal
erhölle rätt och eventuellt skyldighet att årligen begagna sig av semester,
än som för närvarande vore förhållandet, när landsfiskal på egen begäran
åtnjöte ledighet för sjukdom eller enskilda angelägenheter.
Statskontoret har till sist papekat, att det vid bifall till lönekommitténs
förslag kunde inträffa, att ordinarie befattningshavare vid länsstyrelse, vilken
uppehölle vikariat å landsfiskalstjänst, ägde åtnjuta längre semester å egen
befattning än som tillkomna honom i egenskap av tillförordnad landsfiskal.
Aven föreningen Sveriges landsfiskaler har yttrat sig över lönekommitténs
förevarande förslag, därvid föreningen i huvudsak biträtt förslaget. Dock
föreslår föreningen vissa ändringar.
Sålunda anser föreningen, att semestertiden borde bliva längre än kommittén
föreslagit.. Enligt föreningen syntes det vara otänkbart, att landsfiskalerna
vid en blivande lönereglering komme att placeras i lägre löneklass än B 20.
Med hänsyn därtill syntes en kortare semestertid än 25 dagar icke behöva
ifrågakomma. Örn någon skillnad ansåges böra göras mellan befattningshavare
under och över fyrtio år, borde semestertiden för de förra ej sättas
lägre än till 25 dagar, medan för de senare 30 dagar vöre att anse som ett
minimum. Enligt föreningens åsikt borde vidare rätten till semester jämväl
under övergangsåret vara ovillkorlig. Möjligen kunde dock åt länsstyrelserna
överlämnas att avgöra, örn och i vad mån semester under nämnda år kunde
beviljas landsfiskaler, som ej uppnått fyrtio års ålder.
Rörande rätten att uppbära det landsfiskal tillerkända förvaltningsbidraget
har föreningen gjort följande uttalande.
Örn det för semestertiden utgående förvaltningsbidraget skulle tillfalla
vikarien, måste därav följa, att denne bleve skyldig att på egen bekostnad
anskaffa skrivmaterialier och andra kontorsutensilier, för vilka förvaltningsbidraget
vore avsett. Detta kunde för vikarien ställa sig ganska dyrbart.
På grund därav samt för att imdvika de konflikter, som i detta hänseende
kunde tänkas komma att yppa sig mellan landsfiskalen och vikarien, vore
det lämpligt och praktiskt, att landsfiskalen finge behålla förvaltningsbidraget
mot skyldighet att tillhandahålla vikarien ej mindre tjänstelokal samt hos
landsfiskalen anställt biträde än. även för tjänstens uppehållande nödiga
skrivmaterialier och andra utensilier.
Vidkommande kostnadsfrågan har föreningen — under hänvisning till att
efter införande av semesterrätt för landsfiskalerna dessa ej komme att i
samma utsträckning som förut bliva i behov av annan ledighet, vilket förhållande
komme att medföra minskade utgifter till vikariatsersättning under
dylik ledighet — uttalat, att den årliga merkostnaden, som bleve en följd
av det föreliggande förslagets genomförande, icke syntes behöva uppskattas
till högre belopp än 150,000 kronor.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
I anledning av vad som anförts i de av statskontoret och omförm alda
förening i förevarande ärende avgivna yttrandena har 1928 års lönekommitté
den 26 september 1929 enligt uppdrag avgivit förnyat utlåtande.
Lönekommittén har däri till en början till bemötande upptagit de av
statskontoret mot kommitténs förslag framställda anmärkningarna av mera
principiell innebörd och därvid anfört huvudsakligen följande.
Lönekommittén kunde för sin del icke finna, att de av statskontoret anförda
skälen mot ett provisoriskt ordnande av semester för landsfiskalerna
vore övertygande. Spörsmålet därom syntes lönekommittén i torsta hand
vara en skälighets- och billighetsfråga, som borde prövas iir synpunkten av
den avsevärda förändring, som under senare tid inträtt i landsfiskalernas
tjänstgöringsförhållanden. I denna del ansåge sig kommittén hava i sin
framställning i ämnet framlagt en tillfyllestgörande motivering. Sedan
semesterrätten numera blivit utsträckt till så gott som alla statens befattningshavare,
måste enligt kommitténs mening landsfiskalernas avsaknad av
denna förmån framstå såsom ett undantag utan tillräckliga skal.
Även örn kommittén icke kunnat undgå att tillmäta kontrollsynpunkten
en oi ringa betydelse, hade dock denna för lönekommittén framstått allenast
som ett ytterligare skäl, utöver andra anförda, för ett omedelbart ordnande
av landsfiskalernas semesterfråga. Kommittén kunde för övrigt e] biträda
statskontorets mening, att kontrollsynpunkten skulle vara utan betydelse,
så länge biträdena icke vore statsavlönade. Den avsedda kontrollen skulle
ernås därigenom, att landsfiskalen vid inträdande semesterledighet komme
att överlämna sin kassa till vikarien, som därefter under sin vikan atstj anstgöring
finge tillfälle till inblick i landsfiskalens sätt att skota medelsforvaltningeri.
Man syntes knappast vara berättigad utgå från att en av länsstyrelsen
förordnad vikarie skulle vilja påtaga sig ansvaret för underlåtenheten
att anmäla iakttagna oegentligheter i landsfiskalens uppbordsverksamhet,
eils örn vikarien utgjordes av landsfiskalens eget biträde och salunda stöde
i en måhända mindre självständig ställning gentemot denne. Att marka
vore dessutom, att redan för närvarande i ett flertal lan funnes anställda
statsavlönade biträden, tillhopa ett 70-tal, vilka jämte tjänsteman hos lansstyrelserna
i första hand syntes kunna komma i fråga såsom vikarier. Men
därjämte kunde semesterns betydelse i kontrollhänseende lika mycket bliva
av förebyggande art. Då det enligt kommittéforslaget skulle ankomma pa
länsstyrelserna att förordna vikarie, skulle nämligen landsfiskalen icke pa
förhand kunna med någon större säkerhet bedöma, vem som komme att
under semestern uppehålla hans tjänst. Att under sådana omstandighetei
frånkänna semestern betydelse ur kontrollsynpunkt syntes kommittén näppeligen
vara befogat. , „ ,
Statskontoret hade fört på tal de olägenheter, som skulle uppkomma, örn
vikarier för semesterlediga landsfiskaler i större .utsträckning mäste tågås
från länsstyrelserna. Med avseende därå ansåge. sig lönekommittén allenast
böra erinra därom, att ett flertal länsstyrelser i sina över lonekommittens
förslag avgivna yttranden förklarat, att några svårigheter med avseende a
vikariatsfrågan numera icke behövde befaras uppstå eller att, dar dyli a
kunde förväntas möta, de likväl syntes kunna övervinnas.
Förnyat
utlåtande av
1928 års löne
kommitté.
Hörande frågan örn semestertidens lantyd och därmed sammanhängande
spörsmål har lönekommittén i anledning av vad som anmärkts mot förslaget
anfört följande.
26
Kungl. Majus proposition nr 107.
Aven om vissa skäl kunde anföras för ett tillmötesgående av landsfiskalsloremngens
hemställan örn utsträckning av semestertiden för landsfiskaler
under fyrtio års ålder, ansåge sig dock kommittén böra vidhålla sitt förskodarutmnan.
Med avseende å viss av statskontoret gjord anmärkning ville
kommittén allenast erinra, att ordinarie befattningshavare hos länsstyrelse
som för närvarande förordnades att uppehålla ledig landsfiskalstiänst, icke
agde åtnjuta någon semester alls.
I detta sammanhang har lönekommittén också betonat, att landsfiskalerna
i likhet med andra befattningshavare — icke borde få uttaga sin semester
i annan man, än sådant läte sig göra utan hinder för arbetets behöriga
gang. Givetvis förutsatte dock kommittén, att det örn möjligt ordnades så,
att semester kunde till större delen uttagas i ett sammanhang. Några bestämmelser
därom syntes dock knappast vara erforderliga.
Beträffande frågan örn vem som under landsfiskals semester skall äga att
uppbära för vältning sbidraget har kommittén nu anfört följande.
Enligt gällande bestämmelser ägde tjänsteman hos länsstyrelse, ordinarie
eller icke-ordinarie, ävensom annan befattningshavare, som förordnades
att under landsfiskals tjänstledighet uppehålla dennes tjänst, att
uppbara det med den uppehållna tjänsten förenade förvaltnings bidraget.
V ld utformandet av sitt förslag hade kommittén utgått från att bestämmelserna
rörande vikariatsersättning borde vara lika, vare sig en landsfiskalstjanst
uppehölles på förordnande på grund av ordinarie innehavares tjänstledighet
eller på grund av honom beviljad semester. Kommittén hade emellertid
för sm del icke någon saklig invändning att framställa mot en ändring
av kommittéförslaget på denna punkt. Med avseende å denna ändring
syntes man bora uppmärksamma av en länsstyrelse framställt förslag att
landsfiskal icke skulle vara förpliktad att under semester till vikarie avstå
det å semestertiden belöpande förvaltningsbidraget men däremot vara skyldig
att tillhandahålla vikarien kontorslokal, skrivmaterialier och tjänstetelefon.
Med avseende å frågan örn vem som under landsfiskals semester skall
uppbära provision å vissa utskylder uttalar kommittén, att densamma i motsats
till statskontoret icke ansett särskilda föreskrifter härom vara av behovet
påkallade. För det fall, att landsfiskal åtnjöte tjänstledighet, funnes,
yttrar kommittén, för närvarande icke några bestämmelser utfärdade i sagda
hänseende, utan hade frågan därom i praktiken ordnats på det sätt, att inflytande
provisioner uppburits av den, som uppehållit tjänsten vid tillfället.
Det hade sjnts kommittén, att även under semester en liknande anordning
kunde utan olägenhet tillämpas.
Nåd slutligen angår de verkställda kostnadsberäkningarna har kommittén
avgivit i huvudsak följande yttrande.
Beräkningarna hade utförts på grundval av deli rådande åldersfördelningen
inom den nuvarande landsfiskalskåren och den därav beroende
olika kostnaden för semester åt befattningshavare över och under 40 år.
Den av kommittén beräknade totalkostnaden finge anses så tillförlitlig, som
det överhuvud taget vore möjligt att åstadkomma. Då kommittén vid anslagsberäkningen
även tagit vederbörlig hänsyn till det av landsfiskalsioienmgen
anmärkta förhållandet, att landsfiskal sannolikt framdeles komme
att i mindre omfattning än nu bliva i behov av särskild tjänstledighet,
Kungl. Majus proposition nr 107.
syntes vid bifall till de av kommittén i förslaget angivna grunderna någon
lindring i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen icke vara pakallad.
Skulle emellertid förvaltningsbidraget anses böra under den tid, landsfiskal
åtnjöte semester, utgå till denne och icke till hans vikarie, syntes vid
det förhållandet, att i sådant fall kostnaden för förvaltningsbidraget bomme
att belasta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna, den
jämkningen böra vidtagas i den av kommittén gjorda anslagsberäkningen,
att nyssnämnda anslag upptoges till det i riksstaten för innevarande budgetår
angivna beloppet 2,375,000 kronor och att det ordinarie förslagsanslaget
till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna beräknades till
280 000 kronor eller 120,000 kronor högre än i löpande riksstat.
Kommittén hade vid den förut verkställda beräkningen av kostnaderna
icke tagit hänsyn till de utgifter för statsverket, som skulle uppkomma,
därest, såsom statskontoret ifrågasatt, rese- och traktamentsersättningar tillkomma
semestervikarierna. Kommittén ansåge skäligt, att vikarie finge åtnjuta
rese- och traktamentsersättning för resor till och från den ort, emilian
förordnats att vikariera. Dylik ersättning tillkomme för övrigt redan
nu landskanslist och landskontorist ävensom extra ordinarie tjänsteman lies
länsstyrelse för det fall, att sådan tjänsteman förordnades att uppehålla landsfiskalstjänst
under sjukledighet för ordinarie innehavaren (jfr sv. forf.-saml.
bill. nr 25 år 1907). Att finna någon hållpunkt för en beräkning av kostnaderna
för rese- och traktamentsersättningar till landsfiskalernas semestervikarier
syntes dock icke möjligt. Någon höjning av det å femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till rese- och traktamentspenmngar syntes
emellertid icke vara erforderlig i anledning av införande av semesterrätt for
landsfiskalern a.
Samtliga de myndigheter, vilka under senare år yttrat sig beträffande
frågan örn semesterrätt för landsfiskalerna, hava i princip anslutit sig till
deli uppfattningen, att dylik rätt, som numera medgivits det stora flertalet
av statens befattningshavare, bör tillkomma även landsfiskalerna. Det synes
också uppenbart, att anledning saknas att i detta hänseende bibehålla
landsfiskalerna i en särställning. Såsom skäl för semesterrätt kan även bär
åberopas å ena sidan tjänstemännens berättigade krav på att utan minskning
i avlöningsförmåner beredas tillfälle till erforderlig vila och rekreation
och å andra sidan statens intresse av att dess befattningshavare bibehållas
vid full vigor och ej i förtid få sina själs- eller kroppskrafter nedsatta. En
reglering av det nuvarande tillståndet, då landsfiskalerna mer eller mindre
rikligt och med större eller mindre uppoffring av löneförmånerna få tjänstledighet
för enskilda angelägenheter eller svag hälsas vårdande, är, bland
annat av skäl som sammanhänga med den här först behandlade frågan, i hög
grad önskvärd. Vad angår landsfiskalerna skulle ur statsnyttans synpunkt
semesterrätten dessutom hava en särskild betydelse i kontrollhänseende,
något vartill jag återkommer i det följande. Med denna uppfattning och da
det varit tydligt, att i avbidan på blivande lönereglering för landsfiskalerna
någon definitiv lösning av dessa tjänstemäns semesterfråga | tills vidare icke
kumle komma till stånd, hava, såsom framgår av det föregående, möjligheterna
för en provisorisk lösning av frågan undersökts. Resultatet av denna piÖrning
utgör det av 1928 års lönekommitté utarbetade förslaget i ämnet, för vars
innebörd jag i det föregående utförligt redogjort.
Departements
chefen.
28
Kungl. Majus proposition nr 107.
Lönekommitténs förslag Ilar i huvudsak gillats av flertalet länsstyrelser
och jämväl vunnit anslutning från landsfiskalsföreningens sida. Emellertid
hava några länsstyrelser betonat de svårigheter, som det i händelse
av bifall till förslaget skulle möta att under landsfiskalernas semester erhålla
lämpliga vikarier. Vidare har statskontoret ställt sig ganska tveksamt
gentemot förslaget och bland annat uttalat, att ur kontrollsynpunkt icke
mycket stöde att vinna, därest till vikarie för landsfiskal förordnades hos
honom eller annan landsfiskal anställt privat biträde samt att spörsmålet
om landsfiskalernas semesterrätt därför nära sammanhängde med frågan örn
anställandet av statsavlönade biträden. Vad sålunda anförts mot förslaget
synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. I flertalet län torde
någon svårighet att anskaffa erforderliga semestervikarier icke yppa sig.
Såsom sådana torde i första hand, där så låter sig göra, böra användas
biträden, vilka — med avlöning från anslaget till polisväsendet i riket —
äro anställda hos en del landsfiskaler, eller ock lämpliga ordinarie eller ickeordinarie
befattningshavare hos länsstyrelserna. I ett visst antal fall få
dock givetvis som vikarier anlitas sådana privata landsfiskalsbiträden, vilka
innehava kompetens för bestridande av landsfiskalstjänst; därvid kan man
ur kontrollsynpunkt exempelvis genom tjänstebyte lämpligen söka ordna
så, att vikarie hämtas från annat landsfiskalsdistrikt. Med den arbetsbörda,
som numera åvilar landsfiskalerna, lärer man endast i ringa utsträckning hava
att räkna med möjligheten att såsom vikarie för landsfiskal i ett distrikt
förordna landsfiskal i annat distrikt. Jämväl en dylik anordning bör dock
ibland kunna ifrågakomma. Klart är emellertid, att det understundom kan
förekomma, att vid viss tidpunkt lämplig semestervikarie icke på något av
nu angivna sätt kan sta till buds. För sådant fall får naturligtvis landsfiskalens
semester uppskjutas till sådan tid, då vikarie finnes att tillgå.
Det är nämligen klart, att landsfiskal, liksom annan statstjänsteman, allenast
bör få begagna sig av semester, då så kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, och sådant hinder föreligger ju, när lämplig vikarie saknas.
Dessa svårigheter torde för övrigt undgås vid bifall till det förslag jag i det
följande ämnar framställa örn att länsstyrelserna skola hava att bestämma,
att och när viss landsfiskal skall åtnjuta semester.
Införandet av semesterrätt för landsfiskalerna är, såsom redan framgått,
även avsett att möjliggöra viss kontroll över landsfiskalernas sätt att fullgöra
sina skyldigheter; detta i analogi med vad som å andra områden gäller
beträffande personer med redovisningsskyldighet. I detta hänseende skulle
semesterrättens införande ingå såsom ett led i de åtgärder, vilka för närvarande,
närmast med anledning av framställning från riksdagen, planeras i
syfte att åstadkomma en förbättrad kontroll över landsfiskalernas och med
dem jämställda befattningshavares medelsförvaltning. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att i enahanda syfte dels jämlikt Kungl. Majis bemyndigande
av mig tillkallats särskilda sakkunniga för att biträda med verkställande
av utredning och avgivande av förslag rörande ändring i gällande författningar
örn indrivning och redovisning av utskylder m. m., vilka sakkunniga
29
Kungl. Majus proposition nr 107.
torde komma att inom de närmaste dagarna avgiva betänkande i vad angår
sådana åtgärder, som kräva riksdagens medverkan, dels, på skäl som anförts
i årets statsverksproposition, nu ifrågasättes att bereda landsfogdarna tillgångtill
sakkunnigt biträde vid inventeringarna lios landsfiskalerna, dels ock i
det inom kort föreliggande definitiva förslaget till omarbetning av kommunallagarna
torde komma att inflyta vissa ändrade föreskrifter med avseende
å den kommunala revisionen m. m.
Statskontoret bar framställt anmärkningar mot värdet av den kontroll
över landsfiskalernas medelsförvaltning, som ansetts bliva en av fordelarna
med semesterrättens införande, men dessa anmärkningar synas knappast berättigade.
Det må visserligen icke förnekas, att den åsyftade kontrollen
skulle bliva mera effektiv, därest såsom vikarier genomgående kunde anlitas
statsavlönade och av landsfiskalerna ekonomiskt oberoende befattningshavare,
men detta förhållande utgör näppeligen något skäl att avstå, fran
den förbättring av kontrollen, vilken genom ett bifall till lönekommitténs
förslag dock otvivelaktigt i många fall står att vinna. Aven av ett pnvatanställt
landsfiskalsbiträde bör man för övrigt givetvis kunna vänta, att han
i egenskap av vikarie för landsfiskal sätter det allmännas intresse i framsta
rummet. Härtill kommer, att en landsfiskal icke på förhand bör kunna veta,
vem länsstyrelsen kommer att förordna till vikarie. Jämväl sistnämnda förhållande
bör för vederbörande utgöra en anledning att så handhava sm
tjänst, att han icke har något att befara av den inblick i hans sätt att skota
densamma, som hans semestervikarie måste erhålla.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och då lönetekniska hinder for
ett provisoriskt ordnande av landsfiskalernas semesterfråga icke föreligga,
anser jag mig — i trots av de ökade kostnader för statsverket, vilka bliva
en nödvändig konsekvens av semesterrättens införande — böra förorda, att
förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag. Förslaget synes mig
väsentligen kunna utformas i överensstämmelse nied vad lönekommittén
förordat. Jag övergår nu till närmare behandling av de särskilda punkterna
i dess förslag.
Enligt lönekommittén skulle semestertiden bestämmas till 20 dagar årligen
intill det år, under vilket landsfiskal uppnår fyrtio år, samt till 30 dagar för tid
därefter. Landsfiskalerna skulle därigenom erhålla rätt till lika lång semester,
som för närvarande tillkommer befattningshavare i lönegraderna 1—10
enligt 9 § i avdelning B i det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet.
Häremot hava statskontoret och flertalet länsstyrelser icke
haft någon erinran att framställa, under det att landsfiskalsföremngen och
några länsstyrelser funnit denna tid alltför kort. Även örn en något längre
semestertid '' kunde synas i och för sig berättigad, anser jag ling dock med
hänsyn till nödvändigheten att icke föregripa den kommande löneregleringen
för landsfiskalerna böra i denna del biträda kommitténs förslag. Såsom jag
förut framhållit och även kommittén föreslagit, bör därjämte semester allenast
få åtnjutas, där sådant kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång.
30
Kungl. Majus proposition nr 107.
Tidpunkten för semestern bör i överensstämmelse med förslaget bestämmas
av vederbörande länsstyrelse.
Lönekommittén har vidare föreslagit, att landsfiskal skulle förklaras phlctig
att, dar länsstyrelse så funne för gott föreskriva, begagna sig av semester.
Flera lansstyrelser ävensom landsfiskalsföreningen hava ifrågasatt lämpligheten
av en dylik bestämmelse, enär dess tillämpning kunde för landsfiskalerna
medföra obehag och väcka oberättigade misstankar. För min del
anser jag det nödvändigt, att stadgandet örn semesterrätt, därest det ur
kontrollsynpunkt skall kunna bliva av verklig betydelse, kompletteras med
en bestämmelse örn skyldighet att begagna semester. Denna skyldighet
synes mig emellertid — för ernående av större kontroll och till undvikande
av missförstånd och obehag för landsfiskalerna — böra göras ovillkorlig.
Enligt kommittéförslaget skulle rätt till semester tillkomma ej blott ordinarie
landsfiskal utan även den, som på grund av omförmälda cirkulär den
5 december 1924 uppehåller ledig landsfiskalstjänst. Detta förslag biträder
jag. Dock synes rätten till semester böra omfatta samtliga landsf skalsvikarier,
vilka forordnats att innehava landsfiskalstjänst mot åtnjutande av därmed
förenade löneförmåner, alltså — enligt cirkuläret den 20 augusti 1926 — även
vikarie a sådan landsfiskalstjänst, vilkens ordinarie innehavare uppehåller
ledig landsfiskalstjänst i annat distrikt.
Givetvis bör landsfiskal under semestertiden äga rätt att uppbära honom
tillkommande löneförmåner. Tvekan har emellertid uppstått, huru därvid
lämpligen bör förfaras dels med det på semestertiden belöpande förvaltningsbidraget,
dels ock med de sportelinkomster, som inflyta under samma tid.
Vad angår förvaltningsbidraget synes mig i anslutning till lönekommitténs
senaste förslag i ämnet detsamma böra även under semestertiden utgå till
landsfiskalen, dock med skyldighet för honom att tillhandahålla vikarien kontorslokal,
skrivmaterialier och dylikt. Denna lösning, som utan tvivel i och för sig
ir den mest praktiska, synes med mitt förslag örn semesterskyldighet vara
den enda möjliga. Angående sportel inkomsterna torde det i anslutning till
gillande praxis böra föreskrivas, att desamma skola, i den mån de belöpa på
tiden för landsfiskalens semester, uppbäras av dennes vikarie. I övrigt torde
de bestämmelser i fråga om ersättning åt vikarie, som gälla eller kunna
komma att utfardas beträffande fögderiförvaltningarna, böra tillämpas jämväl
för det fall, att landsfiskal åtnjuter semester.
Vikarie torde vidare böra tillerkännas rese- och traktamentsersättning för
eiforderliga resor för till- och frånträdande av vikariatsförordnande.
De nya bestämmelserna synas böra träda i tillämpning från och med den
1 juli 1930, därvid dock lärer böra föreskrivas, att bestämmelserna skola så tilllämpas,
som örn de varit gällande under hela innevarande kalenderår. Givetvis
får det dock bliva länsstyrelsens sak att i varje särskilt fall pröva, örn och
1 vilken omfattning semester under året må böra beviljas, därvid man torde
få räkna med att semester på grund av svårigheterna under övergångsåret
stundom icke då kan komma att tillerkännas samtliga landsfiskaler eller med
full tid.
31
Kungl. Majus proposition nr 107.
I den mån föreskrifter utöver dem, för vilka här redogjorts, skulle visa
sig behövliga, torde det få ankomma på Kungl. Majit att meddela sådana.
De årliga merutgifter, som skulle följa med förslagets genomförande, hava
av lönekommittén — frånsett de ökade utgifterna för rese- och traktamentsersättning
till vikarierna — beräknats till cirka 153,000 kronor för budgetår
räknat. Under förutsättning att landsfiskal berättigas att under semestern
uppbära även förvaltningsbidraget, kommer semesterrättens införande icke att
direkt inverka på belastningen å anslaget till fögderiförvaltningarna. Däremot
skulle å anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna uppkomma
en ökad årsutgift av omkring 120,000 kronor och å det under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst en årlig
merutgift å cirka 33,000 kronor. ISyssnämnda rätt till rese- och traktan! entsersättning
skulle dessutom medföra en ökad utgift å femte huvudtitelns förslagsanslag
till rese- och traktamentspenningar med belopp, vars storlek kommittén
ansett sig icke ens kunna ungefärligen? uppskatta. Kommittén, som dock
ansett, att ifrågavarande anslag till dyrtidstillägg och till rese- och traktamentspenningar
icke av förevarande anledning behöva höjas, har för budgetåret
1930/1931 uppskattat medelsbehovet för anslaget till fögderiförvaltningarna
till samma belopp som för innevarande budgetår eller 2,375,000 kronor och
för anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000
kronor, till 280,000 kronor.
Mot lönekommitténs sålunda framlagda beräkningar av merkostnaderna,
vilka beräkningar grunda sig på en undersökning från läll till fall, har jag i
huvudsak icke något att anmärka, och anser jag därför även, att desamma
böra läggas till grand för anslagsberäkningen för nästa budgetår. Den omständigheten,
att under senare halvåret 1930 skulle kunna uttagas semester
för hela nämnda år har icke ansetts behöva medföra någon högre anslagsbelastning
för nästa budgetår.
Lönekommitténs kostnadsberäkningar torde emellertid med hänsyn till
vad numera i ärendet förekommit böra i vissa hänseenden jämkas. Vad
angår vilcariatsersättningsanslaget utgjorde belastningen därå under sistförilutna
budgetår, såsom förut nämnts, 187,655 kronor 37 öre. Den översteg
alltså med nära 30,000 kronor nämnda anslag för nu löpande budgetår. Anslaget
skulle i följd därav för nästa budgetår kunna uppskattas till (160,000 +
120,000 + 30,000) 310,000 kronor. På sätt jag i det föregående antytt, torde
man emellertid med stor sannolikhet kunna räkna med att de ifrågasatta bestämmelserna
angående skyldighet för tjänstemän vid fögderiförvaltningarna att
vid ledighet av annan anledning än sjukdom eller semester avstå vissa avlöningsförmåner
komma att medföra minskning i ledighetstidernas antal och längd
och i följd härav nedgång i belastningen å anslaget. Härtill kommer, att
semesterförmånens införande i och för sig är ägnat att minska behovet av
annan ledighet. Med hänsyn härtill anser jag anslaget från och med nästa
budgetår kunna, även med godkännande av den mera vidsträckta användningen
av detsamma, förslagsvis upptagas till 270,000 kronor. Vad beträffar
anslaget till fögderiförvaltningarna torde detta anslag med anledning av nyss
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
berörda bestämmelser kunna reduceras med ett belopp av förslagsvis 25,000
kronor, vadan anslaget skulle från och med samma tidpunkt kunna uppföras
med 2,350,000 kronor.
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till fögderiförvaltningarna,
nu 2,375,000 kronor, med 25,000
kronor till ......................................................... kronor 2,350,000;
dels höja det ordinarie förslagsanslaget till vikariatsersättningar
vid fögderiförvaltningarna, nu 160,000 kronosmed 110,000
kronor till ............................................................ kronor 270,000;
dels förklara hinder icke möta för användande av sistnämnda
anslag till bestridande av ersättning åt vikarie vid ledighet för
befattningshavare vid fögderiförvaltningarna jämväl av annan
anledning än semester och sjukdom;
dels ock godkänna av mig i det föregående förordade grunder
för beredande av semester åt landsfiskalerna m. m.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alce Karlholm.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1930.