Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
1
Nr 0.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1930 kl. 7 e. m
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 154
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 154, Ilar Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
. protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga här nedan omförmälda förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar
samt förslag till förordning örn erkända sjukkassor, dels bevilja anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande och till sjukkassor, som meddela moderskapshjälp,
samt dels medgiva, att för användningen av förstnämnda anslag skulle gälla
grunder, i huvudsak överensstämmande med ett vid utskottets utlåtande såsom
bilaga fogat förslag till bestämmelser i sådant hänseende.
De i propositionen innefattade förslagen avse en omorganisation av det
statsunderstödda sjukkasseväsendet.
Propositionen har hänvisats, i vad den avser författningsförslag till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet har den behandlats av sammansatt utskott. Till
detta utskott har jämväl från statsutskottet hänskjutits Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln framställda förslag örn anslag till
sjukkasseväsendets befrämjande (punkt 21) samt till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd (punkt 22).
Till utskottet hava ock hänvisats följande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154 väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 267 av herr Östergren m. fl. samt
inom andra kammaren
nr 417 av herr Olsson i Ramsta,
nr 443 av herr Höglund i Göteborg m. fl., ,
nr 444 av herr Höglund i Göteborg,
nr 489 av herr Brännberg m. fl.,
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 2 avd. 4 haft. (Nr 6—7.) ii3« so 1
2
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
nr 490 av herr Andersson i Igelboda,
nr 491 av herr Andersson i Igelboda samt
nr 492 av herr Andersson i Igelboda.
Frågans Med utgångspunkt från ett av statens besparingskommitté den 19 februari
vbidh1926nL 1925 avSivet betänkande angående omorganisation av den svenska socialförsäkriksdag.
ringen framlades vid 1926 års riksdag bland annat förslag till omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet — propositioner nr 113 och 117
avseende såväl sjukkassornas organisation som deras prestationer. I förstnämnda
hänseende innebar förslaget huvudsakligen, att statsbidrag skulle tilldelas
allenast en — på visst angivet sätt utvald — sjukkasseorganisation inom varje
särskilt område. Härmed avsågs att vinna en koncentration av de olika, sinsemellan
konkurrerande sjukkassorna till ett s. k. enhetskassesystem. Med genomförandet
av ett sådant hoppades man kunna dels undvika konkurrens, som verkade
hämmande på rörelsens utvidgning och fördjupning, dels och erhålla kassor,
vilka vore bärkraftiga nog för de ökade prestationer, som ur social synpunkt
ansågos erforderliga, och lämpliga för samarbete med annan socialförsäkring,
hälso- och fattigvård, samt vilka vid en eventuell övergång till obligatorisk
försäkring kunde bliva bärare av denna. I fråga örn sjukkassornas prestationer
voro de viktigaste nyheterna i förslaget, att sjukhjälpstiden — enligt
gällande lagstiftning minst 90 dagar för varje tidsperiod av 12 månader • utsträcktes
till tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd, samt att
utgivande av moderskapshjälp gjordes till en obligatorisk prestation för sjukkassorna.
Vidare innehöll förslaget bestämmelser avseende att avgränsa sjukförsäkringen
mot andra socialförsäkringsgrenar. Såsom vederlag för de ökade
bördor förslaget ålade sjukkassorna skulle statsbidragen avsevärt höjas. Särskilt
avsågs att genom en kraftig höjning av bidragen till kassornas sjukvårdande
verksamhet uppmuntra till en utvidgning av denna hittills inom den svenska
sjukkasserörelsen allt för åsidosatta verksamhet.
Förslaget vann ej riksdagens bifall, men riksdagen hemställde i avlaten skrivelse
örn utredning och förslag till det statsunderstödda sjukkasseväsendets omorganisation
efter vissa närmare angivna riktlinjer.
Nytt förslag Den begärda utredningen anförtroddes åt inom socialdepartementet tillkaltill
1927 års jat]e sakkunniga, vilka den 15 december 1926 avgåvo betänkande. Till 1927 års
riksdag. ^sdag framlade därefter Kungl. Maj:t i propositioner nr 113 och 114 nytt
förslag till reformering av sjukkasseväsendet. I detta förslag hade den statsunderstödda
sjukförsäkringen enligt riksdagens direktiv uppdelats på två olika
slags organ, primärsjukkassor och distriktssjukkassor. De förstnämnda skulle
omhänderhava sjukförsäkringen i den inom sjukkasserörelsen nu allmänt förekommande
omfattningen, nämligen meddelande av sjukpenning intill 100 dagar
för varje sjukdomsfall jämte moderskapshjälp. Ställningen som primärsjukkassa
skulle tillkomma varje vid lagstiftningens genomförande registrerad sjukkassa,
sorn uppfyllde därför stadgade betingelser. Hybildadc organisationer skulle
däremot erhålla nämnda ställning allenast i fall de ansåges socialt behövliga.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
3
Primärsjukkassorna skulle, där så kunde ske, vara anslutna till distriktssjuklcassor.
Inom varje område fick allenast finnas en distriktssjukkassa. Denna
hade att meddela sjukpenning efter utgången av primärsjukkassans sjukhjälpstid
intill två år för varje sjukdomsfall samt bereda ersättning för sjukvård i viss
omfattning — i regel av kostnaderna för vanlig läkarvård. Distriktssjukkassan
kunde emellertid även för alla eller vissa medlemmar meddela jämväl
den sjukhjälp, som skulle tillkomma primärsjukkassa. Förslaget upptog en avsevärd
höjning av statsbidragen till sjukkasseväsendets främjande.
Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes med vissa jämkningar av vederbörande utskottet
men vann icke riksdagens bifall.
Under föregående år igångsattes inom socialdepartementet ny utredning Nu färdig
rörande sjukförsäkringens omdaning. Denna utredning uppdrogs åt särskilda
sakkunniga, vilka emellertid skulle hava att samråda med av departementschefen
tillkallade representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen. De sakkunniga
avgåvo sitt betänkande den 11 oktober 1929. Förslaget, vilket var enhälligt
och till vilket jämväl de utsedda sjukkasserepresentanterna anslutit sig,
ligger till grund för den nu föreliggande propositionen. I denna föreslås, liksom
i 1927 års propositioner, ett organisationssystem med två slags kassor, ehuru
kassorna erhållit andra benämningar, nämligen lokalsjukkassor och centralsjukkassor,
samt något olika ställning. För båda slagen av kassor skall verksamhetsområdet
vara lokalt begränsat i anslutning till den kommunala indelningen.
Lokalsjukkassa skall sålunda till verksamhetsområde i regel hava viss eller vissa
kommuner och centralsjukkassa visst eller vissa landstingsområden eller stad,
som icke deltager i landsting. Allenast en kassa av varje särskilt slag får finnas
inom varje särskilt område. Samtliga medlemmar av lokalsjukkassa skola tillhöra
centralsjukkassan för området. Kassorna skola vara öppna för anslutning
från alla inom verksamhetsområdet boende personer, vilka hava ett tillfredsställande
hälsotillstånd och fylla vissa villkor med avseende å ålder. Beträffande
sjukkassornas prestationer föreslås, att medlem skall vara tillförsäkrad
sjukpenning för en sjukhjälpstid av minst 2 år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd
samt därjämte ersättning för utgifter till sjukvård i viss omfattning.
Lokalsjukkassan skall svara för sjukpenningen under de första 21 dagarna
vid varje sjukdomsfall och centralsjukkassan för den återstående sjukhjälpstiden.
Ersättning för sjukvårdsutgifter skall i första hand utbetalas av lokalsjukkassan,
men för varje år skall ske en utjämning av kostnaderna genom centralsjukkassan
på det sätt, att lokalsjukkassan skall av centralsjukkassan återfå viss andel av
sina kostnader. Statsbidragen föreslås väsentligt höjda i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som innefattades i 1927 års förslag. För de första
åren efter lagstiftningens ikraftträdande beräknas statsverkets utgifter till sjukkasseväsendets
främjande komma att uppgå till omkring 8.2 milj. kr. mot för
budgetåret 1930/1931 enligt nuvarande grunder beräknade 3.0 milj. kr.
Beträffande förslaget i övrigt, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisas till propositionen.
4
Motionerna.
Utskottet.
Semi tncin set 11 stats- och andrei lagutskotts utlåtande nr 6.
De väckta motionerna ställa sig å regeringsförslagets grund, men vissa större
eller mindre jämkningar i detta yrkas. Till de sålunda framställda ändringsförslagen
återkommer utskottet här nedan. I den måll redogörelse där ej lämnas
för motionernas innehåll, hänvisas till respektive motioner.
Att den svenska frivilliga sjukförsäkringen är i behov av en genomgripande
omdaning, därom torde numera praktiskt tag''et råda enighet. Enbart den omständigheten,
att under de senare åren tre olika regeringsförslag framlagts i
ämnet, för övrigt av tre olika regeringar, utgör i detta hänseende ett talande
vittnesbörd. Under det hittills bedrivna arbetet på en reform å området har ock
kunnat konstateras enighet i stort sett rörande de väsentligaste önskemålen med
avseende å reformens innehåll. Dessa önskemål kunna i korthet sammanfattas
sålunda: en mera enhetlig organisation av försäkringen, väsentligt utvidgade
prestationer från försäkringens sida, möjlighet till samarbete med övriga socialförsäkringsgrenar
men på samma gång en rationell avgränsning mot dessa samt
slutligen ökat understöd från statens sida till försäkringen.
Av de problem, som i anslutning till berörda önskemal mött under i ef ormarbetets
gång. har det framför allt varit frågan örn försäkringens organisation,
som vållat svårigheter. På denna punkt hava betydande meningsskiljaktiglietei
yppat sig. Närmast hava dessa haft sin rot i motsättningen mellan de två skilda
organisationstyper, som kunna urskiljas inom den nuvarande sjukkasserörelsen
i vårt land — lokalsjukkassorna och rikssjukkassorna. Emellertid har, såsom
i det föregående anmärkts, numera enighet kunnat åvägabringas mellan representanter
för nämnda båda organisationstyper kring det av de sakkunniga under
föregående år utarbetade organisationsförslaget. Detta har i nära nog oförändrat
skick upptagits i den föreliggande propositionen.
Såvitt utskottet vid sin granskning kunnat finna, innebär nämnda förslag i
det stora hela en lycklig lösning av den omstridda frågan. Principiellt ansluter
det sig såtillvida till det i 1927 års proposition innefattade, som det upptager
systemet med två olika slags kassor. Därigenom att kassornas verksamhetsområden
nu geografiskt avgränsas i anslutning till den kommunala indelningen och
att i regel allenast en kassa av varje slag får verka på varje särskild plats, tillgodoses
emellertid kravet på enhetlighet i organisationen långt bättre än i det
föregående förslaget. Efter vad det synes når man nu i detta avseende så långt,
som med hänsyn till de bestående förhållanden kan anses möjligt. Anordningen
med självständiga lokala försäkringsorgan, vilka hava ett begränsat verksamhetsområde
samt svara för en betydande del av försäkringsbördorna, giver garanti
för en effektiv kontroll vid inträffande sjukdomsfall samt möjlighet till samarbete
med andra försäkringsgrenar. Å andra sidan åstadkommes genom de
stora centralsjukkassorna en utjämning av försäkringsriskerna och därmed ekonomisk
stabilisering av verksamheten.
Genomförandet av det föreslagna organisationssystemet kommer visserligen
att medföra en betydande omgestaltning av de nuvarande kassorna, vilka i många
fall tvingas att helt upphöra med självständig verksamhet för att uppgå i en
enhetsorganisation. Med de övergångsbestämmelser, som äro knutna till för
-
5
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
slaget, gives dock ett skäligt tidsutrymme för denna ombildning, och särskilda
anordningar äro för övrigt vidtagna för att övergången till den nya oidningen
må kunna ske så smidigt som möjligt. I detta sammanhang må ock såsom en
särskild förtjänst hos förslaget påpekas, att det långt bättre än det senast framlagda
sörjer för tillgodoseendet av äldre, redan försäkrades intressen.
Vad angår övriga delar av det föreliggande reformförslaget står det i nära
överensstämmelse med det, som senast var föremål för riksdagens prövning, och
utskottet har i huvudsak kunnat giva det sin anslutning. Att meddelandet av
sjukvårdsförsäkring göres till en obligatorisk prestation för de statsunderstödda
sjukkassorna är ett önskemål, som uttalades redan i 1926 års riksdagsskrivelse
och som kraftigt underströks i sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
i anledning av 1927 års förslag. Den utvidgning i förhållande till sistnämnda
förslag av sjukvårdsprestationen, som nu förordas — att kassorna under
vissa förutsättningar och i viss utsträckning skola svara jämväl för sjukhusv ard
_synes välgrundad och har icke mött motstånd fran något hall. Bestämmelserna
i detta hänseende äro ock utformade på sådant sätt, att de ekonomiska konsekvenserna
för kassorna och för statsverket icke behöva ingiva några betänkligheter.
Det må framhållas, att såväl medicinalstyrelsen som centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund uttalat sig för genomförandet av en sjukvårdsförsäkring
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslås i propositionen. Utsträckningen
av sjukhjälpstiden, i vad angår sjukpenning, till två år förordades i 1927
års förslag. Då i den föreliggande propositionen föreslås, att sjukdagsbidrag
skall kunna erhållas för ytterligare ett år — d. v. s. för en sammanlagd sjukhjälpstid
av tre år vid ett sammanhängande sjuklighetstillstånd — därest någon
kassa frivilligt åtager sig sådan understödstid, innebär detta ett tillmötesgående
mot det inom stora kretsar omfattade och i 1926 ars proposition tillgodosedda
önskemålet örn en obligatorisk minsta sjukhjälpstid av tre ar. Utskottet har
intet att däremot erinra.
Den föreslagna reformens genomförande kommer att medföra väsentligt
ökade utgifter för statsverkets del i och för bidrag till sjukkasseverksamheten.
Utskottet delar emellertid föredragande departementschefens uttalade
uppfattning, att det är av utomordentlig vikt för samhället, att den frivilliga
självhjälpsverksamhet, som utövas av sjukkassorna, utvidgas och fördjupas,
ävensom att en ökad effektivitet i försäkringen icke torde kunna vinnas,
med mindre staten utfäster ökade bidrag. Det synes ock utskottet påtagligt, att
statsverkets kostnader för bidrag till sjukkasseverksamheten komma att i åtskillig
utsträckning kompenseras genom minskade utgifter för pensionstillägg
och understöd från den allmänna pensionsförsäkringen samt för den allmänna,
fattig- och hälsovården.
Såsom av det anförda framgår, finner utskottet sig kunna i huvudsak förorda
Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet övergår nu till att i samband med de
särskilda förslagen behandla de punkter, där jämkningar synas med hänsyn till
väckta motioner eller eljest vara lämpliga eller särskilt uttalande från utskottets
sida i övrigt ansetts påkallat.
6
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Specialmotivering.
A. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar.
Mot detta förslag har utskottet intet att erinra.
B. Förslag till förordning om erlända sjukkassor.
4§.
Enligt denna paragraf skall centralsjukkassa i regel till verksamhetsområde
hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting.
I motiveringen till det sakkunnigbetänkande, vilket ligger till grund för propositionen,
uttalas, att centralsjukkassorna höra erhålla en stark ställning och att
en medlemssiffra av 30,000—40,000 bör anses önskvärd. I anslutning härtill
hava de sakkunniga uppgjort ett preliminärt förslag till landets indelning i centralsjukkasseområden,
enligt vilket antalet centralsjukkassor —- bortsett från
sådana omfattande allenast stad — skulle uppgå till 11. Departementschefen
har förklarat sig dela uppfattningen örn vikten av att erhålla starka centralsjukkassor
men uttalat, att det närmare genomförandet av indelningen borde, på sätt
de sakkunniga förordat, förberedas av en särskild av Kungl. Majit tillsatt delegation,
vilken skulle samråda med representanter för sjukkasseverksamheten.
Motion il: I motion II: 489 av herr Brännberg m. fl. framhålles, att enligt de sakkun
489.
nigas preliminära indelningsförslag Göteborgs och Bohus samt Hallands läns
landstingsområden skulle bilda ett centralsjukkasseområde samt Älvsborgs och
Skaraborgs läns landstingsområden likaledes ett. Enligt motionärernas uppfattning
skulle båda dessa centralsjukkasseområden bliva alltför små, och skulle det
ej heller möta några svårigheter att sammanslå dem till ett.
utskottet. Även för utskottet står det klart, att centralsjukkassorna böra erhålla en
möjligast stark ställning. Givet är emellertid, att vid indelningen av landet i
centralsjukkasseområden många, faktorer av olika art och betydelse måste tagas
i betraktande. På sätt de sakkunniga och departementschefen anfört, synes lämpligt,
att det närmare genomförandet av denna indelning förberedelsevis hänskjutes
till en särskild delegation, som arbetar i nära kontakt med representanter
för sjukkasseverksamheten. Vid sådant förhållande torde det ej böra ifrågakomma
att för närvarande meddela några anvisningar — i vidare mån än som
under ärendets beredning redan skett — rörande sättet för indelningen.
9—11 §§.
Enligt dessa paragrafer skall erkänd sjukkassa vara pliktig bevilja inträde
för alla inom verksamhetsområdet boende personer, vilkas ålder icke understiger
femton och ej överstiger fyrtio år, under förutsättning att hälsotillståndet är tillfredsställande
och anslutning i förekommande fall sökes till vederbörande central
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
7
resp. lokalsjukkassa. Under de första tolv månaderna från det kassan antagits
till erkänd sjukkassa skall denna plikt under motsvarande förutsättningar avse
personer i åldern intill fyrtiofem år. Å andra sidan är erkänd sjukkassa — utom
i vissa särskilt angivna fall — förbjuden att såsom medlem mottaga person, som
redan fyllt femtio år.
Det kan måhända ifrågasättas, örn det är lämpligt att i författningen uppställa
så många olika åldersgränser. Att höja den åldersgräns, som föreslås beträffande
erkänd sjukkassas plikt att mottaga medlemmar, synes emellertid icke
tillrådligt. Med hänsyn till den ökade sjukdomsrisk, som i allt fall beträffande
män gör sig gällande vid fyrtioårsåldern, torde en sådan höjning icke böra företagas
utan att samtidigt sörjes för en gradering av avgifterna i förhållande till
inträdesåldern. För närvarande arbeta emellertid sjukkassorna allmänt med
genomsnittsavgifter lika för alla inträdesåldrar och beräknade efter kassans hela
medlemsbestånd. Stora svårigheter torde möta att på denna punkt genomdriva
någon ändring. Det förtjänar att erinras, att i Danmark med dess kraftigt utvecklade
frivilliga sjukkasserörelse samma åldersgräns, som här föreslagits,
gäller i fråga om kassornas plikt att mottaga medlemmar. För övrigt gäller där
denna gräns praktiskt taget även i fråga örn kassas rätt att mottaga medlemmar,
i det att kassorna allenast undantagsvis få mottaga personer, som överskridit
fyrtioårsåldern.
Å andra sidan synes det icke föreligga giltig anledning att hindra kassa, som
så önskar, att bevilja inträde för personer med något högre ålder än 40 år. Med
hänsyn till de tvingande regler rörande överflyttning, som upptagas i förslagets
15 §, bör emellertid denna rätt för kassorna icke göras alltför vidsträckt. Den i
förslaget upptagna gränsen av 50 år torde få anses lämplig.
Bestämmelsen, att erkänd sjukkassa under det första verksamhetsåret skall
vara öppen för anslutning från personer i ålder upp till 45 år, tager, såsom framhålles
i det sakkunnigbetänkande, vilket ligger till grund för propositionen, närmast
sikte på det fall, att en utbredning av sjukkasseverksamheten äger rum
genom bildandet av en helt ny lokalsjukkassa, men blir tillämplig även vid övergången
till det nya organisationssystemet, då till lokalsjukkassa antages en förut
verkande sjukkassa. I förstnämnda fall synes stadgandet särskilt påkallat, men
även i den senast angivna situationen torde det, med hänsyn till den avmattning
i nyrekryteringen under övergångstiden, som man kanske har att räkna med,
hava fog för sig.
Vid anförda förhållanden har utskottet icke funnit sig böra förorda någon
ändring i Kungl. Maj:ts förslag i dessa delar.
15 §.
Förevarande paragraf innehåller bl. a. de tvingande bestämmelser angående
överflyttning i samband med ombyte av boningsort, vilka utgöra en följdriktig
konsekvens av det föreslagna organisationssystemet. Medlem, som flyttar från
en kassas verksamhetsområde till annans, skall icke äga kvarsta i gamla kassan
men däremot äga rätt att oberoende av ålder och hälsotillstånd vinna inträde i
Utskottet,
8
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Motioner.
Utskottet.
kassan för den nya boningsorten oell att därvid ingå i sjnkhjälpsklass, som närmast
motsvarar den, lian tillhörde i den gamla kassan. Med hänsyn särskilt till
ifrågavarande överflyttningssystem föreslås i 27 §, att varje erkänd sjukkassa
skall hava åtminstone fyra sjukhjälpsklasser med sjukpenning å en, två, tre och
fyra kronor. Enligt de föreslagna statsbidragsbestämmelserna skall statsbidrag
ej få beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än sex kronor.
I de likalydande motionerna I: 267 av herr Ostergren m. fl. och II: 443 av
herr Höglund i Göteborg m. fl. anföres:
»I städerna och i större industrisamhällen komma troligen kassorna att inrättas
med det högsta tillåtna antalet klasser. Men på landsbygden åter torde väl regeln
bliva, att fyra kronor kommer att bliva den högsta sjukhjälpen, som utbetalas.
Mär en medlem då kommer ifrån någon av de kassor, som meddela högsta sjukhjälp,
och han där är i besittning av denna förmån, så skulle han nödgas nöja
sig med att placeras i fyra-kronors-klassen. Han kanske fortfarande har sin
gamla arbetsanställning, men av någon anledning måste bosätta sig i någon angränsande
landskommun, och i så fall är i lika stort behov av den högre sjukhjälpen
som förut. Även bostadsbrist och arbetslöshet kan tvinga större antal
medlemmar att skifta bostadsort, men som tänker att flytta tillbaka, örn tillfälle
gives, eller till någon annan jämförlig plats. Sådana medlemmar torde i stor
omfattning inte kunna återvinna sina förut innehavda rättigheter av flera skäl,
såsom överskriden åldersgräns, försämrad hälsa m. m. Men denna olägenhet bör
avhjälpas, vilket kan ske antingen genom att ålägga samtliga lokalsjukkassor
att inrätta sig med högsta tillåtna antal klasser, såsom föreslogs i motion nr 268
i första kammaren år 1926, eller genom att låta sådan medlem återfå sin rätt
i högre klass, när han återflyttar till en lokalsjukkassa, som med sina prestationer
närmare motsvarar den, som har beviljat honom de förmånligaste rättigheterna.
Då den första linjen blivit till viss del beaktad i föreliggande proposition
gentemot Kungl. Maj:ts proposition, nr 117, år 1926, så vilja vi nu föreslå
en lösning efter den andra linjen.»
I anslutning härtill föreslås ett tillägg till 15 § andra stycket av följande
lydelse:
»Medlem som genom flyttning från en kassa till en annan, enligt denna §, icke
erhåller samma förmån, som han förut tillförsäkrats, äger rätt att återfå samma
förmåner, eller närmast motsvarande, om medlemskap återvinnes i kassa som
meddelar sådan.»
Utskottet finner de av motionärerna anförda synpunkterna värda beaktande.
Emellertid torde vissa förbehåll böra uppställas för den ifrågasatta rätten för
medlem att vid förnyad överflyttning inträda i klass, som närmast motsvarar
den han ursprungligen tillhörde. Det synes icke rimligt, att en dylik rätt skall
förefinnas, därest medlem allenast en kortare tid, exempelvis några månader,
före den första flyttningen tillhört en högre klass. Ej heller finnes anledning
låta rätten fortbestå under obegränsad tid. Utskottet anser därför, att vissa tidsgränser
böra uppställas i båda de nu angivna avseendena, därvid en tid av fem
år i förra fallet och tre år i senare fallet synes lämplig. Utskottet förordar ett
tillägg till paragrafen i enlighet med det nu anförda.
21 §.
Ersättning för sjukvård skall enligt denna paragraf utgivas vid varje sjukdom,
som enligt läkares utsago kräver läkar- resp. sjukhusvård. I fråga örn sjuk
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
9
penning föreskrives i 23 §, att sådan skall utgivas vid sjukdom, som medför
förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete. Läkarens utsago blir alltså i förekommande
fall avgörande. Då förslaget utgår från att fritt läkarval skall tillkomma
medlemmarna, blir det som regel den av den sjuke själv anlitade läkaren,
som har avgörandet i sin hand.
I nu berörda avseende står det föreliggande förslaget på samma ståndpunkt
som 1927 års regeringsförslag. Rörande de motsvarande bestämmelserna i sistnämnda
förslag anförde riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott i
sitt utlåtande nr 1 följande:
»Från olika håll hava anförts betänkligheter mot att på detta sätt göra kassornas
betalningsskyldighet beroende av läkarens större eller mindre välvilja vid
bedömandet av den sjukes behov av vård eller vila. Men denna olägenhet måste
alltid i någon mån medfölja systemet med fritt läkarval. Detta system medför
emellertid i andra hänseenden betydande fördelar, och kravet därpå lärer ej
uppgivas vare sig av sjukkassemedlemmarna eller av läkarkåren. De huvudsakliga
olägenheterna av systemet torde ock — såsom även framhållits i såväl sakkunnigbetänkandet
som propositionen — vara undanröjda genom bestämmelsen
att den sjuke själv skall betala den del av vårdkostnaden, som går utöver två
tredjedelar av vad kostnaden enligt taxa bort uppgå till.
Utskottet anser sig sålunda ej böra föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt. Emellertid vill utskottet framhålla, att dessa bestämmelser
ej böra tolkas så att den anlitade läkarens utsago äger absolut vitsord.
Utskottet finner det lämpligt, att de sjukkassor, som så kunna, genom s. k. förtroendeläkare
granska inkomna läkarintyg och underkasta tvivelaktiga fall prövning.
Genom samrådande mellan intygsgivaren och förtroendeläkaren kunna väl
i allmänhet missförstånd och meningsskiljaktigheter undanröjas. Men drives
någon gång saken till sin spets, d. v. s. till rättegång, äger kassan frihet att
prestera bevisning örn att det åberopade intyget är oriktigt.»
I den föreliggande propositionen har departementschefen uttalat sin anslutning
till de sålunda hävdade synpunkterna men funnit några bestämmelser i
ämnet icke behöva meddelas.
Utskottet begagnar tillfället att ånyo understryka vad utskottet år 1927
anförde. I likhet med departementschefen finner utskottet emellertid obehövligt
att i förordningen upptaga några särskilda bestämmelser angående sjukkassas
anlitande av förtroendeläkare.
23 §.
Då det till innevarande års riksdag framlagda förslaget till vanartslag blivit
utan realbehandling av vederbörande utskott avstyrkt, torde det i andra stycket
av förevarande paragraf förekommande uttrycket »allmän arbetsanstalt» böra
utbytas mot den för närvarande gällande benämningen »tvångsarbetsanstalt».
2G §.
I förevarande paragraf stadgas beträffande rätt till sjukpenning en karenstid
av tre dagar vid varje .sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade
inberäknad. Härutinnan överensstämmer förslaget med 1927 års proposition. I
motion II: 489 av herr Brännberg m. II. yrkas sådan ändring av ifrågavarande
Utskottet
1927.
Departementschef
en.
Utskottet.
Utskottet.
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Utskottet.
Motion II:
490.
Utskottet.
bestämmelser, att då sjukdom varar längre än tre dagar, sjukpenning skall utgivas
från och med andra sjukdomsdageii.
Under åberopande av de skäl för förslagets ståndpunkt, som anförts i 1926
års sakkunnigbetänkande, 1927 års och föreliggande proposition samt sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning av 1927 års förslag,
får utskottet förorda Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
29 §.
Denna paragraf innefattar reglerna angående fördelningen mellan lokaloch
centralsjukkassa av utgifter för sådan sjukhjälp, som består i sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård. Det stadgas, att lokalsjukkassa skall
svara för sjukhjälp av angiven beskaffenhet i vad avser de första 21 dagarna
vid varje sjukdomsfall samt centralsjukkassan för återstoden d. v. s. upp till
två år och eventuellt längre. Särskilda regler meddelas för avgörande av frågan,
när ett nytt sjukdomsfall skall anses föreligga.
I motion II: 490 av herr Andersson i Igelboda yrkas, att sjukhjälpstiden för
lokalsjukkassa, såvitt angår understöd av ifrågavarande art, måtte bestämmas
till allenast 15 dagar. Till stöd för detta yrkande anföres i motionen följande:
»En av de sakkunniga gjord undersökning i fråga örn fördelningen av sjukhjälpsbördan
på de två slagen av sjukkassor (lokal- och centralsjukkassor), se
sid. 43 sakkunnigebetänkandet, utvisar följande: vid 10 dagars självrisk för
lokalsjukkassa faller 27.7 % av hela sjukhjälpen på denna kassa, vid 15 dagar
35.1 %, vid 21 dagar 42.5 %, o. s. v. Denna beräkning håller dock icke vid
onormalt hög sjukhjälp. Vid influensaepidemier t. ex., som icke sällan förekomma,
och där sjukhjälpen i regel stannar inom tjuguen dagar, kan detta dagantal
för självrisken lätt medföra, att lokalsjukkassan får bestrida upp till 60 å
70 % av hela sjukhjälpsbördan, under det att den mera bärkraftiga centralsjukkassan
kommer helt lindrigt undan. Det förefaller mig vara uppenbart, att
denna fördelning av hjälpen på de olika slagen av sjukhjälpsorgan icke blivit
den bästa möjliga.
Rikssjukkassornas centralorganisation har ock vid behandlingen av de sakkunnigas
förslag uttalat, att då huvudsyftet med inrättandet av stora centralsjukkassor
är att åstadkomma riskutjämning, böra också dessa kassor bära den
tyngsta bördan och därmed åstadkomma stabilisering i kassornas ekonomi.
Självrisk i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, medför en osäkerhet i
lokalsjukkassornas ekonomi, vilken kan bli till hinder för verksamhetens utveckling,
framhåller organisationen vidare. Centralorganisationen förordar därför,
att ifrågavarande självrisk nedsättes till 15 dagar för kassor med lägre
medlemsantal än 500.
En självrisk för lokalsjukkassa av 15 dagar gör, såsom ovan påvisats, 35.i %
eller mera än en tredjedel av all utgående sjukhjälp. För mili del hyser jag
deu uppfattningen, att det skulle vara synnerligen lyckligt för hela rörelsen
och densammas pånyttfödelse, örn riksdagen stannade härvid.»
Visserligen torde nian kunna utgå från, att den i propositionen föreslagna
självrisken för lokalsjukkassorna i regel icke skall komma att verka alltför påfrestande
för dem. Men det lärer icke kunna förnekas, att svårigheter under
vissa omständigheter kunna uppstå. Utskottet tänker härvid dels på tiden närmast
efter reformens genomförande, då många av lokalsjukkassorna säkerligen
komma att vara i avsaknad av nämnvärda fonder, och dels på den i motionen
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
11
berörda situationen, att en omfattande epidemi utbryter, som för kortare eller
längre tid föranleder onormalt höga utgifter för sjukhjälp. Utskottet har därför
ansett skäl föreligga att i viss utsträckning tillmötesgå det i motionen framförda
önskemålet och förordar, att den i propositionen till 21 dagar föreslagna sjukhjälpstiden
för lokalsjukkassa nedsättes till 18 dagar. Även med en dylik
nedsättning synes för lokalsjukkassorna kvarstå ett självansvar i sådan utsträckning,
att det garanterar nödig återhållsamhet och kontroll vid verksamhetens
bedrivande. Väsentligt mer än Vä av den samlade risken kommer i allt
fall att åvila lokalsjukkassorna.
Den nämnda av utskottet förordade ändringen i förevarande paragraf medför,
att en jämkning bör vidtagas jämväl beträffande 40 §, sista stycket.
32 §.
Här behandlas frågan om sjukförsäkringens ställning i sådana fall. där
ersättning utgår till den sjuke från annat håll. Jämlikt f örsta stycket är kassa
oförhindrad att i stadgarna bestämma begränsning av understödsrätten vid
sjukdomsfall, i anledning av vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller
på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning eller annan
ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård. Dock får inskränkning i understödsrätten
ej göras av den anledning, att den sjuke är berättigad till pension
eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring. Vad i första stycket
är stadgat äger motsvarande tillämpning i fråga örn understöd i form av moderskapshjälp.
Enligt sista stycket är sjukkassa ''pliktig att i vissa fall. nämligen
då den sjuke är berättigad till ersättning jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande bestämmelser
örn ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
iakttaga en närmare angiven begränsning av rätten till sjukpenning.
Med ifrågavarande föreskrifter böra jämföras vissa stadganden i punkt 4,
andra stycket a) och b), av de föreslagna statsbidragsbestämmelserna, enligt
vilka sjukdagsbidrag ej får beräknas för dag. då medlem uppburit ersättning
enligt de i sista stycket av 32 § omförmälda författningarna eller då han eljest
av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst en krona.
I motion II: 490 av herr Andersson i Igelboda yrkas, att första och andra
styckena i 32 § måtte utgå. Därjämte framställas i motionerna I: 267 av herr
Östergren m. fl. samt II: 443 av herr Höglund i Göteborg och 491 av herr
Andersson i Igelboda yrkanden, att föreskriften under punkt 4, andra stycket b)
i statsbidragsbestämmelserna örn att sjukdagsbidrag ej får beräknas för dag, då
medlem »eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med
minst en krona», måtte uteslutas.
Till de senast berörda yrkandena återkommer utskottet i samband med behandlingen
av statsbidragsbestämmelserna. Någon anledning förhindra kassa,
som så önskar, att i sina stadgar upptaga bestämmelser jämlikt 32 § första
stycket rörande begränsning av understödsrätten synes icke föreligga. Sådan
rätt för kassorna förefinnes redan enligt gällande sjukkasselag för övrigt 1
Motioner.
Utskottet.
12
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Motion II:
492.
Utskottet.
vidare omfattning än nu föreslås. Förbehållet i sista punkten av första stycket
återfinnes nämligen icke i den nuvarande lagen. Det föreslagna andra stycket i
paragrafen synes däremot för närvarande överflödigt. På sätt departementschefen
anfört, hava visserligen särskilda sakkunniga den 26 september 1929 avlämnat
betänkande angående moderskapsskydd, i vilket bl. a. föreslås vissa understöd
av allmänna medel till barnaföderskor, som äro mindre bemedlade resp.
sysselsatta i industriellt arbete. Detta betänkande befinner sig emellertid
ännu på remiss till olika myndigheter och sammanslutningar och har följaktligen
icke föranlett någon framställning till innevarande års riksdag. Departementschefen
anför också, att det närmare sambandet mellan moderskapshjälp.
som lämnas genom sjukkassa, och de av de sakkunniga föreslagna nya understödsformerna
icke kan nu regleras. Vid sådant förhållande synes det lämpligast
att hålla denna fråga helt och hållet öppen för att upptagas till behandling
i samband med förslagen rörande moderskapsskydd.
Utskottet förordar sålunda bifall till 32 § i den av Kungl. Maj :t föreslagna
lydelsen, dock med den jämkning att andra stycket i förslaget utgår.
45 §.
Från den i 5 § fastslagna regeln, att för stad, som utgör eget centralsjukkasseområde,
lokalsjukkassa ej får antagas, göres i denna paragraf det väsentliga
undantaget, att i sådan stad redan befintliga sjukkassor med flera än 500
medlemmar skola kunna vinna erkännande såsom lokalsjukkassor. Dock skall
i dylikt fall centralsjukkassan vara öppen för direkt anslutning samt ombesörja
sjukvårdsförsäkring för samtliga sina medlemmar. Eventuellt erkända lokalsjukkassor
komma följaktligen att få hava sin verksamhet begränsad till att
meddela sjukpenning under en sjukhjälpstid av, enligt utskottets förslag, 18
resp. 90 dagar.
I motion II: 492 av herr Andersson i Igelboda yrkas, att jämväl för lokalavdelning
av rikssjukkassa med minst 500 medlemmar skall öppnas enahanda
möjlighet att antagas till lokalsjukkassa.
Redan den i propositionen upptagna bestämmelsen innefattar ett betydande
avsteg från det föreslagna organisationssystemets grundprinciper. Att på sätt
i motionen yrkas göra detta avsteg ännu större synes utskottet icke kunna förordas.
Utskottet får därför avstyrka motionen.
46 §.
Enligt det föreliggande organisationssystemet skola s. k. yrkes- och fabrikskassör
principiellt ej få finnas. Emellertid göres i denna paragraf såtillvida
undantag härifrån, som möjlighet beredes redan existerande dylika kassor att
få fortsätta verksamheten med bibehållande av sin slutna karaktär. I regel
skola de antagas till lokalsjukkassor och följaktligen hava sina medlemmar anslutna
till de öppna centralsjukkassorna å de olika medlemmarnas resp. boningsorter.
Allenast sådan yrkes- eller fabrikskassa, som vid tiden för förordningens
utfärdande — d. v. s. i varje fall före utgången av detta år — har minst
tvåårig sjukhjälpstid föreskriven i sina stadgar, kan vinna erkännande som
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
13
eentralsjukkassa. Den skall då utöva verksamhet för sina medlemmar jämväl
såsom lokalsjukkassa och sålunda sörja för medlemmarnas sjukförsäkring- i hela
den utsträckning, som eljest tillkommer lokal- och centralsjukkassa tillsammans.
I motion II: 444 av herr Höglund i Göteborg yrkas sådan ändring av förevarande
paragraf, att även yrkes- eller fabrikskassa, vilken visserligen
icke vid tiden för förordningens utfärdande men dock vid den föreslagna övergångstidens
slut bereder sina medlemmar sjukpenning under en sjukhjälpstid
av minst två år, skulle kunna antagas till centralsjukkassa; man skulle med
andra ord lämna yrkes- och fabrikskassör^ en viss tid på sig, under vilken de
kunde anpassa sina stadgar enligt de i förordningen uppställda kraven. Såsom
motivering för ändringsyrkandet åberopas innehållet i den skrivelse från
Svenska maskinbefälsförbundet, som finnes omnämnd i propositionen sid. 74.
I likhet med departementschefen finner utskottet de i nämnda skrivelse
åberopade förhållandena med avseende å maskinbefälets sjukkassor icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i paragrafen. För maskinbefälet
finnas för närvarande åtminstone fyra registrerade sjukkassor. Det kan
icke vara lämpligt att öppna möjlighet för samtliga dessa fyra kassor, avseende
samma yrke, att driva verksamhet såsom centralsjukkassor. Såsom villkor för
antagande till centralsjukkassa synes utskottet i varje fall böra gälla, att vederbörande
kassa är organiserad som en rikssjukkassa och äger ett större antal
medlemmar. Dessa förutsättningar äro ock för handen beträffande de kassor -—
det torde icke vara flera än 2 — som enligt paragrafens lydelse i Kungl. Maj:ts
förslag skulle kunna ifrågakomma till vinnande av erkännande som centralsjukkassor.
Emellertid torde det finnas ytterligare ett fåtal kassor, vilka äro
riksorganisationer och hava relativt många medlemmar samt i övrigt intaga en
ställning, som gör att kassornas antagande till centralsjukkassor synes lämplig,
men vilka icke för närvarande hava den sjukhjälpstid föreskriven i sina stadgar,
som enligt andra stycket av paragrafen är en förutsättning för sådant antagande.
Utskottet finner önskvärt, att en kortare tid lämnas öppen för dylika
kassor att, örn de så vilja, anpassa sina stadgar med avseende å sjukhjälpstiden
så. att de kunna antagas till centralsjukkassor. Emellertid torde därvid tillika
böra i paragrafen intagas uttrycklig bestämmelse örn att tillsynsmyndigheten
vid ansökan om antagande har att pröva, huruvida med hänsyn till föreliggande
förhållanden ansökningen lämpligen bör beviljas. Förutom åt ovan angivna
förhållanden bör naturligen särskild uppmärksamhet därvid ägnas åt den sökande
kassans ekonomiska bärkraft. Utskottet förutsätter, att antagande till
centralsjukkassa icke skall förekomma i någon större utsträckning.
Utskottet förordar följaktligen, att i andra stycket av 46 § genomföres en
mindre jämkning i enlighet med vad utskottet sålunda anfört.
I en till utskottet ingiven skrivelse har centralstyrelsen för De dövstummas
allmänna sjuk- och begravningskassa anfört följande:
Sedan dövstumsföreningen i Stockholm allt sedan 1876 enligt sina stadgar
till medlemmarna utbetalat sjukhjälp efter vissa grunder, hade föreningens
sjukhjälpsverksamhet år 1903 övertagits av den nystartade De dövstummas all
-
Motion II:
444.
Utskottet
Skrivelse från
lie dövstumma»
allmänna sbk.
Utskottet.
Motioner.
14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
manna sjuk- och begravningskassa, vilken sistnämnda år vunnit registrering. I
samband därmed hade till kassan överförts 20,000 kronor av föreningens kapital,
till stor del utgörande donationsmedel. År 1905 hade kassan erhållit en
donation å 55,000 kronor. Dessa donationer hade möjliggjort låga avgifter för
kassans medlemmar, och kassan kunde sägas hava arbetat å filantropisk grund.
Medlemsantalet hade varierat mellan 700 och 800 och medlemmarna vore
spridda över hela landet; flertalet vore dock bosatta i Stockholm. Med hänsyn
till de dövstummas säregna förhållanden och svårigheten för dem att meddela
sig med omgivningen hade kassan varit av stor betydelse för sina medlemmar.
Ur nämnda synpunkter skulle det ock föreligga svårighet för medlemmarna att
inordna sig i de erkända sjukkassor, som skulle tillskapas enligt det föreliggande
förslaget. Då vidare kassans kapital till stor del utgjordes av donationsmedel,
vore det önskvärt och rättvist, att detta obeskuret komrne de dövstumma
till del. Men även detta vore svårt att genomföra vid medlemmarnas eventuella
överflyttning till erkända sjukkassor. En dylik överflyttning kunde för övrigt
tänkas förhindrad därigenom, att dövstumhet ansåges såsom ett lyte, vilket
enligt 9 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor lägger hinder i vägen
för inträde i sådan kassa. Slutligen vore många av kassans medlemmar i en så
dålig ekonomisk ställning, att de knappast kunde erlägga de avgifter, som
komme att utkrävas av de erkända sjukkassorna. Centralstyrelsen finge anhålla,
att utskottet ville beakta vad styrelsen sålunda anfört samt eventuellt förorda
sådana ändringar i förslaget, att kassan kunde fortsätta sin verksamhet samt
erhålla statsbidrag till denna.
Utskottet finner visserligen tydligt, att dövstumhet ej i och för sig är att
betrakta såsom sådant lyte, vilket enligt 9 §, andra stycket, lägger hinder i
vägen för inträde i erkänd sjukkassa. Likaledes torde vara klart, att i den mån
vid donationer till dövstumkassan knutits villkor, att de skänkta medlen skulle
användas allenast för understöd åt dövstumma, dylika villkor skola beaktas vid
en eventuell överflyttning av kassans medlemmar och tillgångar till erkända
kassor. Emellertid synas onekligen åtskilliga omständigheter tala för, att de
dövstumma i en eller annan ordning beredas tillfälle att i fortsättningen själva
sörja för sin sjukförsäkring under erhållande likvisst av statsbidrag. Då önskemålen
härom icke framförts tidigare under det förevarande ärendets beredning*
och någon utredning rörande lämpligaste sättet för deras tillgodoseende följaktligen
icke föreligger, anser sig utskottet icke nu böra framlägga något förslag
härutinnan. Emellertid uttalar utskottet en förhoppning, att Kungl..
Majit under den övergångstid, som är föreslagen för sjukkassereformens genomförande,
upptager de berörda önskemålen till övervägande samt vidtager de åtgärder,
som vid en dylik prövning finnas påkallade.
„ Övergångsbestämmelserna.
För sjukkassereformens genomförande föreslås en övergångstid av tre år.
räknat från den 1 januari 1931. Beträffande sjukkassas skyldighet att utgiva
ersättning för utgifter till sjukvård föreslås emellertid en längre övergångstid,
nämligen till den 1 januari 1937.
I motion II: 417 av herr Olsson i Kamsta yrkas, att övergångstiden för sjukvårdsförsäkringens
genomförande måtte utsträckas till den 1 januari 1941. I
motion II: 489 av herr Brännberg m. fl. yrkas åter, att nämnda tid måtte för
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6. 15
kortas, så att meddelandet av sjukvårdsförsäkring blir obligatoriskt för kassorna
med ingången av år 1936.
Utskottet finner de av Kungl. Majit föreslagna övergångsbestämmelserna
lämpliga och får sålunda, med avstyrkande av motionerna, tillstyrka bifall till
propositionen i dessa delar.
C. Statsbidragsbestämmélserna.
Kungl. Majits förslag i denna del föranleder erinran från utskottets sida
allenast såvitt angår nedan upptagna punkter.
Punkt 4.
Såsom i det föregående anmärkts, hava i motionerna I: 267 av herr Östergren
m. fl. samt II: 443 av herr Höglund i Göteborg m. fl. och 491 av herr Andersson
i Igelboda framställts yrkanden, att den under punkt 4, andra stycket b) förekommande
föreskriften att sjukdagsbidrag ej skall utgå för dag, då medlem
»eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst en
krona», måtte utgå ur förslaget. Till stöd för dessa yrkanden har huvudsakligen
åberopats, att föreskriften skulle vålla stora svårigheter för kassorna, särskilt
vad anginge sådana medlemmar, som omväxlande utförde arbete för stat eller
kommun, samt enskilda, att stadgandets innebörd med avseende å särskilda fall
vore oklar, att det i allt fall icke vore berättigat vägra statsbidrag av den grund,
att medlem åtnjöte ersättning från kommun, enär bidrag till sjukkassorna från
kommunernas sida icke vore föreskrivet samt ersättnings utgående från enskild
icke föranledde indragning av statsbidraget, ävensom att det vore ett statsintresse
att uppmuntra stats- och kommunalanställdas anslutning till sjukkassorna,
då sjukavlöningen till dessa befattningshavare i regel vore för knapp att existera
på.
Utskottet har icke kunnat undgå att taga intryck av de sålunda framförda
synpunkterna, vilka för övrigt understrukits i flera till utskottet inkomna skrivelser
från olika sjukkasseorganisationer. Det torde kunna starkt ifrågasättas,
huruvida de olägenheter och besvärligheter i kassornas administration, som det
föreslagna stadgandet otvivelaktigt måste komma att medföra, skulle uppvägas
av de eventuella besparingar för statsverket, som i följd av stadgandet kunde
påräknas. Härtill kommer, att bestämmelsen skulle verka mycket ojämnt och
sålunda i försäkringen införa ett irritationsmoment, som skulle verka oförmånligt
för rörelsen och dess utveckling. Personalen vid Stockholms spårvägar, vilka
drivas av ett enskilt bolag, vari staden äger aktiemajoriteten, skulle exempelvis
icke komma att drabbas av föreskriften, medan däremot så skulle vara fallet beträffande
motsvarande personal i sådana städer, där spårvägarna drivas såsom
rent kommunala företag. Såsom i motionerna anförts, synes stadgandets innebörd
ej heller fullt klar. Visserligen torde beträffande ett sådant fall, som åberopas
i motionerna, att sjukkassemedlem uppbär sjukavlöning från en entreprenör,
som för statens räkning utför visst arbete, fa antagas, att där ej är fråga
örn sådan avlöning eller ersättning, som avses i den förevarande bestämmelsen.
Men mera tveksamt ställer det sig enligt utskottets mening med avseende exempelvis
å arvoden, som uppbäras för förtroendeuppdrag. Då slutligen bestäm
-
Utskottet»
Motioner.
Utskottet.
16
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Motion II:
431.
Utskottet.
melsén åtminstone på en del platser med säkerhet skulle vålla avbräck för sjukkasseverksamheten,
därigenom att vissa medlemsgrupper skulle utgå ur kassorna,
har utskottet funnit sig höra förorda, att bestämmelsen icke upptages i
den blivande författningen angående statsbidrag till sjukkassorna.
Punkt 5.
Enligt andra stycket i denna punkt skall det s. k. sjukvårdsbidraget begränsas
till högst tre eller, då vård lämnas åt medlems barn under 15 år, högst fyra
kronor årligen för varje sjukvårdsförsäkrad medlem, dock att för de fyra nordligaste
länen maximigränsen är föreslagen till fyra resp. fem kronor.
I motion II: 491 av herr Andersson i Igelboda har yrkats, att berörda bestämmelser
angående maximering av sjukvårdsbidraget måtte utgå ur förslaget.
1927 års regeringsförslag upptog en generell maximigräns för sjukvårdsbidraget
av 3 resp. 4 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad medlem. I det sakkunnigförslag,
som ligger till grund för den föreliggande propositionen, funnos däremot
inga motsvarande föreskrifter. De sakkunniga framhöllo, att det praktiska
resultatet härav för statsverkets del icke torde bliva av någon större betydelse.
Det vore nämligen ytterst osannolikt, att läkarvårdskostnaderna komma att stiga
till sådant belopp, att en föreskrift i överensstämmelse med 1927 års förslag
skulle hava någon verkan. Därest emellertid kostnaderna för glest befolkade
orter någon gång skulle komma att stiga utöver vad som sålunda vore att beräkna,
vore det enligt de sakkunnigas mening skäligt, att staten bidroge till utjämningen
av desamma. Departementschefen har däremot ansett en viss maximigräns
böra stadgas, främst ur den synpunkten att staten ej borde genom sina
bidrag uppmuntra till missbruk av försäkringen. Då emellertid sjukvårdsförsäkringen
skall i första hand ombesörjas av lokalsjukkassorna samt dessa enligt
28 § i förslaget till förordning om erkända sjukkassor, jämförd med statsbidragsbestämmelserna,
icke komma att slutligen belastas med kostnader för
läkarvård till högre belopp än 1 krona 50 öre per medlem, synes den anförda
synpunkten icke i detta sammanhang kunna tillmätas någon större betydelse.
Tid anförda förhållanden och under åberopande av vad de sakkunniga beträffande
denna fråga anfört, förordar utskottet bifall till motionen, d. v. s. att
andra stycket i förevarande punkt måtte utgå.
I). Anslagsfrågor.
I riksstaten för innevarande budgetår upptages ordinarie förslagsanslag tili
sjukkasseväsendets befrämjande å 3,500,000 kronor samt ett extra förslagsanslag
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, å 200,000 kronor.
I skrivelse den 24 september 1929 har socialstyrelsen gjort framställning örn
att dessa anslag måtte för budgetåret 1930—1931 höjas, det förstnämnda till
3,760,000 kronor och det sistnämnda till 220,000 kronor. Såsom motiv för höjningarna
har åberopats dels en väntad fortsättning av den på senaste tiden konstaterade
ökade sjukdomsfrekvensen, dels en fortgående stegring i den hastighet,
varmed sjukkassemedlemmarnas antal ökas.
I statsverkspropositionen har på anförda skäl uttalats, att anslagen syntes
tunna begränsas till. det som avser sjukkasseväsendets befrämjande, 3.670.000
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6. 17
kronor och det som avser bidrag- till sjukkassor, vilka meddela moderskapsunderstöd,
210,000 kronor. Emellertid har hänvisats till att förslag rörande omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet vore avsett att föreläggas
riksdagen. I sammanhang därmed har uttalats, att genomförandet av detta förslag
ej syntes komma att i nämnvärd grad medföra rubbning i grunderna för
statsbidragets utgående under budgetåret 1930—1931, men att riksdagens medgivande
borde inhämtas till att förevarande anslag finge redan under nästa
budgetår anlitas jämväl för bidrag enligt de föreslagna nya grunderna, i den mån
sjukkassorna inrättade sig efter de krav, som utgjorde förutsättningen för sådana
bidrag. Med hänsyn härtill föreslås i statsverkspropositionen, att riksdagen
i avbidan på särskild proposition i ämnet måtte beräkna nu ifrågavarande anslag
(femte huvudtiteln punkt 21 och 22) till angivna belopp, 3,670,000 kronor och
210,000 kronor.
I propositionen nr 154 föreslås, att riksdagen måtte bevilja ifrågavarande belopp
samt medgiva, att för användningen av anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med propositionen
bifogat förslag till bestämmelser i sådant hänseende (se Bilaga till utskottets
utlåtande).
Kungl. Maj :ts beräkningar rörande anslagens erforderliga storlek hava ej
givit utskottet anledning till någon erinran. Beträffande det omförmälda förslaget
till statsbidragsbestämmelser har utskottet yttrat sig i det föregående.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte antaga följande vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 154 fogade förslag till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18
juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet);
vid medlems---eller barn;
bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;
eller idka---hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som----lag pensionskassa.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 2 avd. 4 höft. (Nr 6—7.) 1134 so 2
Utskottet.
Utskottets
hemställan.
18
Sammansatt stats- och andra lagutshotts utlåtande nr 6.
3 §.
Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning
annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,
som avses med föreningens understödsverksamhet.
Registrerad understödsförening må ej -— — — en medlem.
9 §.
Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må
dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».
I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av
en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »försäkring».
Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes särskilt
stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet
»erkänd».
Firman skall----understödsförenings firma.
44 §.
Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två
på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må
erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre
fjärdedelar av de röstande, vare det ock gilh.
Där stadgeändringen---till efterrättelse.
Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning
i fråga örn rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken
pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades
eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.
45 §.
För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra
fall, än i 49 och 68 §§ sägs, galle de i 44 § första stycket första punkten samt
andra och fjärde styckena stadgade villkor.
Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om beslut
örn överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6. 19
erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra
punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.
Måste beslut---sista sammanträdet.
89 §.
Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det
icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät
för gäld.
Hurusom pension ----i utsökningslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall emellertid
iakttagas
att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen örn understödsföreningar, likväl ej längre
än till den 1 januari 1934;
att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller
försatts i konkurs medan lagen örn sjukkassor gällde för föreningen, nämnda
lag jämväl efter den 1 januari 1934 lända till efterrättelse, intill dess likvidationen
eller konkursen avslutats;
att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan
lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter nämnda
lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understödsföreningar,
icke må efter den 1 januari 1934 hos domstol eller annan myndighet
göra gällande sådan rättighet;
samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag
även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verksamhet
förseelsen blivit begången.
Där enligt vad ovan sagts lagen om sjukkassor skall beträffande viss förening
gälla efter den 1 januari 1931, skall vidare iakttagas
att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må oberoende
av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande av
allenast begravningshjälp;
att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för
att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen
vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av föreningens
tillgångar;
samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §
andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gilli, där det å sammanträde
biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av tillsynsmyndigheten;
dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde
stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.
20
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt lagen
om sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsförening, må beslut,
vilket före den 1 januari 1934 fattas örn sådan ändring av stadgarna, som
erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller örn
överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, anses
gillt, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande.
Är för beslutets giltighet i stadgarna uppställt villkor utöver vad enligt lagen
om understödsföreningar är bestämt eller erfordras enligt samma lag, att beslutet
gillas av tillsynsmyndigheten, lände dock bestämmelse i sådant hänseende
till efterrättelse.
Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen örn
understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.
B) att riksdagen, med förklarande att det vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 154 fogade förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förordning
om erkända sjukkassor.
I. Om antagande av erkända sjukkassor.
1 §•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa.
Meddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.
Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.
2 §.
Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen den
29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet.
Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder.
3 §.
Ansökan om antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens styrelse.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
21
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder, yrken
och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skulder
samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till
föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas
bevittnade namnunderskrifter.
Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande
verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande
i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.
4 §.
Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava
viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra medlemmar.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening,
vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller som består
av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar, antagas.
Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till
verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke
deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten
därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande nått större
omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens begivande
särskild centralsjukkassa kunna antagas.
5 §.
För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav allenast en
lokalsjukkassa antagas.
Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden
icke antagas.
Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma
område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka åvägabringa
jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller överlåtelse
enligt 68 § i lagen om understödsföreningar på en av föreningarna av den eller
de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de
sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas, har tillsynsmyndigheten
att pröva, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn särskilt
bör tagas till föreningarnas medlemsantal. Yad nu stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening men anledning
finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras även av annan, för
ändamålet lämplig förening.
22
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande
för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla
stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet
prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.
6 §.
Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava
i sina stadgar angivet:
1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;
2) under vilka villkor medlem må uteslutas;
3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter
vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;
4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 § icke
skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt
5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50
och 61 §§ i lagen örn understödsföreningar sägs kommer till stånd, med
behållna tillgångar skall förfaras.
Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna
härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjukkontroll
och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna tillhöra,
samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning
ävensom att en av föreningens revisorer skall utses av centralsjukkassan.
Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola i
tillämpliga delar överensstämma med vad under II—V samt VII i denna förordning
föreskrives.
7 §.
Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».
Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».
Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».
8 §.
Erkänd sjukkassa vare i fråga örn statlig inrättning för social verksamhet
pliktig samt i fråga örn annan inrättning för sådan verksamhet berättigad att
mot skäligt vederlag, som i brist på åsämjande bestämmes av Konungen, för
inrättningens räkning åtaga sig verksamhet inom sitt område. Medför verksamheten
ekonomiska förpliktelser för kassan, skall dock i sist avsedda fall
tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas. Verksamheten må avse även andra
än kassans medlemmar.
Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas
av erkänd sjukkassa.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
23
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
II. Örn stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.
9 §.
Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är örn inträde i
eentralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,
som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.
Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt å
sin mantalsskrivningsort.
Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt femton
men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför
eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Vad nu stadgats gäller icke vid
inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på sätt i 11 § sägs eller
vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i 19 § förmäles, eller vid
överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse eller viss
del därav på sätt i 61 och 68 §§ i lagen om understödsföreningar sägs.
10 §.
Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i lokalsjukkassa
tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man eller
kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader
från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.
Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om den, som uteslutits
ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.
11 §.
Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av
lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem) dels ock
med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder icke
överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan
antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).
Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten medlem
mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven
grund.
12 §.
I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för
beredande av moderskapshjälp.
13 §.
Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.
Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,
bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall
vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.
24
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl, M.aj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
14 §.
I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa ma begränsning ej vara föreskriven
i kassans stadgar.
15 §.
Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej
nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången
av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem, som är anställd
i centralsjukkassas tjänst, ma dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå
i centralsjukkassan.
Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,
vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är stadgat
och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna kassa i närmast
motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan örn inträdet
skall göras före utgången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen
skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med utgången
av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var
medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått till ända.
Har medlemmen under en tid av
minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad
mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen
måste åtnöjas, och överflyttar
medlemmen inom tre år från
nämnda tidpunkt till annan kassa, vare
han därvid berättigad till inträde i
sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar
den högre klass, han sålunda förut
tillhört.
Yad i andra stycket stadgas skall i Yad i andra och tredje styckena
tillämpliga delar gälla jämväl då indi- stadgas skall i tillämpliga delar gälla
rekt ansluten medlem av centralsjuk- jämväl då indirekt ansluten medlem av
kassa flyttar till ort inom verksamhets- centralsjukkassa flyttar till ort inom
området, för vilken lokalsjukkassa icke verksamhetsområdet, för vilken lokalfinnes,
och då direkt ansluten medlem sjukkassa icke finnes, och då direkt anav
centralsjukkassa flyttar till ort inom sluten medlem av centralsjukkassa flytverksamhetsområdet,
för vilken lokal- tar till ort inom verksamhetsområdet,
sjukkassa finnes, för vilken lokalsjukkassa finnes.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
25
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet
eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning äga
motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Sådan
överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.
16 §.
Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa,
må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa.
Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall han äga
kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Driver
mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort eller ingår
denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han äga kvarstå
allenast i den kassa, vari han först inträtt.
17 §.
Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som
följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem
vid ansökan örn inträde eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen uppgivit
eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid
prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller
sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse
kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter.
Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast i den i
18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande.
Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som
kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans
styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress
giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas medlemmen
för avgivande av förklaring.
18 §.
Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter
den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,
fortfarande för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt
ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild
anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.
Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter utträdet
till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats,
må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 § tredje stycket
angivna förutsättningarna ej äro för handen.
26
Sammansatt stais- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:Is förslag.)
(Utskottets förslag.)
19 §.
Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans
styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga åtgärder
för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta ändamål
skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och förelägga
detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar
kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant sammanträde
hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen
ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten
beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur centralsjukkassan.
Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning i rätten till understöd
vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före det underrättelse örn beslutet
kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.
Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,
skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond,
beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.
III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.
20 §.
Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej i denna förordning
annorlunda stadgas, minst omfatta dels ersättning för utgifter till läkarvård
dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning). Dock äger den, som
icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna vara medlem av erkänd sjukkassa
för beredande av allenast ersättning för utgifter till läkarvård samt den,
som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, vara medlem av sådan kassa för beredande av allenast sjukpenning.
Möter större svårighet för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar att
förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten medgiva, att i stället för ersättning
för utgifter till dylik vård annat likvärdigt understöd må utgå åt
dessa medlemmar.
21 §.
Ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som
enligt läkares utsago kräver dylik vård, och minst motsvara två tredjedelar av
det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas
av envar legitimerad läkare, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått
eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill desamma enligt av
Konungen fastställd taxa bort uppgå, två tredjedelar av sistnämnda belopp.
Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,
skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersätt
-
Sammansatt stats- ■ och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
27
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
liing för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, dock endast därest
han intages å anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller till
vars drift statsbidrag utgår, eller vård heredes honom genom pensionsstyrelsens
försorg, samt allenast intill belopp, vad vården angår, som skulle hava utgått
för den sjukes vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting eller den i
landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt.
Ersättning varom i denna paragraf förmäles må meddelas jämväl vid sjukdom,
som drabbat medlems barn under femton år.
Önskar lokalsjukkassa utgiva ersättning för utgifter till sjukvård i vidare
omfattning än i första stycket föreskrives eller utgiva sådan ersättning jämväl
vid sjukdom, som drabbat medlems barn under femton år, skall tillsynsmyndighetens
medgivande därtill inhämtas.
22 §.
Sjukpenning må icke tillförsäkras annan än den, som för erhållande av sådant
understöd är medlem av kassan.
23 §.
Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas vid
varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande
den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.
Sjukpenning må ej utgivas i anledning
av ålderdomssvaghet, som icke är
förenad med verklig sjukdom, och ej
heller för sjukdomsfall, som den sjuke
avsiktligt eller vid förövande av handling,
för vilken straff ådömts honom,
ådragit sig, eller för tid, då den sjuke
undergår frihetsstraff eller i anledning
av brott enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt
eller då han vistas å allmän
arbetsanstalt. Ej heller må sjukpenning
utgivas vid sjukdom, varigenom
arbetsförmågan icke blivit nedsatt med
minst en fjärdedel, såvida ej den sjuke
för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete eller vård beredes honom
genom pensionsstyrelsens försorg.
Sjukpenning må ej utgivas i anledning
av ålderdomssvaghet, som icke är
förenad med verklig sjukdom, och ej
heller för sjukdomsfall, som den sjuke
avsiktligt eller vid förövande av handling,
för vilken straff ådömts honom,
ådragit sig, eller för tid, då den sjuke
undergår frihetsstraff eller i anledning
av brott enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt
eller då lian vistas å tvångsarbetsanstalt.
Ej heller må sjukpenning
utgivas vid sjukdom, varigenom
arbetsförmågan icke blivit nedsatt med
minst en fjärdedel, såvida ej den sjuke
för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete eller vård beredes honom
genom pensionsstyrelsens försorg.
28
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
24 §.
Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva,
att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård ock föreskrift av
läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstids
förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,
underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad ersättning
för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock vara pliktig utgiva
sådan ersättning.
Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare
föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den kommun,
där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare förklarat
det erforderligt för hälsans återvinnande.
25 §.
Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska
den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande
kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan för sitt uppehälle
av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen på
detta sätt avdragas.
26 §.
Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inberäknad, och ej heller för tid innan
anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart, att
hinder mött för anmälans verkställande. I vidare mån än nu sagts må rätten
till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock att rätten till sjukpenning
må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan
eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig från arbete.
27 §.
Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med
50 öre.
I varje erkänd sjukkassa skall kunna erhållas försäkring till sjukpenning
å en, två, tre och fyra kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre
sjukpenning än en krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som
påkallas för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems
arbetsinkomst och ekonomiska ställning.
28 §.
Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjukhusvård,
utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt i övrigt från ceri
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
29
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
tralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda
ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då
fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl
åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som tillförsäkrats
sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma
det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31
december det år utgifterna avse.
Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 20 § andra stycket sägs medgivande
att i stället för ersättning för utgifter till läkarvård annat understöd må
utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras, bestämma, huru kostnaden
för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa.
29 §.
Med avseende å sjukhjälp i form av
ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning
skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa
vara bestämd till tjuguen
dagar för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken
sjukhjälp som nu sagts meddelats av
kassan eller av centralsjukkassa, till
vilken medlemmen är ansluten, eller av
erkänd sjukkassa som han tidigare tillhört,
räknas härvid såsom en omedelbar
fortsättning av det tidigare fallet.
29 §.
Med avseende å sjukhjälp i form av
ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning
skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa
vara bestämd till aderton
dagar för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken
sjukhjälp som nu sagts meddelats av
kassan eller av centralsjukkassa, till
vilken medlemmen är ansluten, eller av
erkänd sjukkassa som han tidigare tillhört,
räknas härvid såsom en omedelbar
fortsättning av det tidigare fallet.
Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa
sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna betryggande,
må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela sjukhjälp
som i första stycket avses under nittio dagar för varje sjukdomsfall, med begränsning
som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom nittio dagar
efter det sjukhjälp senast meddelats. Innan medgivande som nu sagts lämnas
av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas från centralsjukkassans
styrelse.
I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än att,
där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från centralsjukkassa
ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på grund
av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan sjukhjälp
ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den
sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av centralsjukkassa,
räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.
30
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
30 §.
Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.
Moderskapshjälpen skall minst'' omfatta antingen visst belopp i penningar
för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföderskan
är tillförsäkrad eller, där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd, utgörande
en krona, eller ock vård å förlossningshem samt utgå under minst
tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits övergång från lägre till högre sjukpenning,
skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som inträffar inom tvåhundrasjuttio
dagar från övergången, utgå med belopp, motsvarande den lägre
sjukpenningen.
Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna som i första stycket sägs
samt ej för längre tid än femtiosex dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden,
och icke för tid, då barnaföderskan ej avhåller sig från förvärvsarbete,
eller för tid, då hon är berättigad till sjukhjälp från kassan eller från lokalsjukkassa.
31 §.
Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall,
som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid).
För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera omfattande sjukhjälp,
skall under motsvarande förutsättning sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar
under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre
omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts
av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången till
den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem, vilken på
grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan.
Lämnar erkänd sjukkassa ersättning för utgifter till sjukvård vid sjukdom,
som drabbat medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i
första stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å medlems barn.
Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt ansluten
medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid bildande
av lokalsjukkassa av anledning som i 19 § sägs. I intet fall må väntetid vara
bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.
32 §.
I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket
den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad
att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som ej utgör
fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad.
Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp under den
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
31
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
i 29 § sista stycket stadgade sjuklijälpstid på grund av att den sjuke må vara
berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Vad sålunda stadgats gäller ock i
tillämpliga delar i fråga om moderskapshjälp.
Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd
sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning
han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat,
vartill han sålunda är berättigad.
IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter oell fondbildning.
33 §.
Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för sin verksamhet.
De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för
kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande av
kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning
häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna må
icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som
skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende på understödsrätt
eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande i 34 §.
Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift
eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som
enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses skäligt.
Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse
kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.
34 §.
För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,
skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av
bidraget.
Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken
gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller
meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning
beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må beräknas
32
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga tillgodonjuta
förmån därav.
35 §.
Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande
utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en och en halv
gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta
avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas till högre
belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten på ansökan
av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare upphöra
och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stadgarna
för dylikt fall angives. överstiger fonden nu avsett belopp, äger ock
tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller
viss del därav må användas för dylikt ändamål.
Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:
1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;
2) i Sveriges allmänna kypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;
3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;
4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;
5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti
annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens
medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas
värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket;
6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid
5) stadgas.
V. Om stadgarnas bestämmelser rörande utövande av föreningssamman
trädes
befogenhet.
36 §.
Stadgarna för centralsjukkassa skola innehålla föreskrift därom, att föreningssammanträdes
befogenhet skall helt utövas av valda ombud. Härvid
skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna från varje lokal
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
33
(Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtshottets förslag.)
sjukkassa och särskilt av de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa, i
visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp.
Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl
i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.
VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande av
antagande.
37 §.
Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskrivningar
rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn kassans verksamhetsområde
och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa, namn
och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa medgivits
att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra eller att meddela
sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning under nittio dagar eller
att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med lägre medlemsantal än femhundra,
skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.
38 §.
Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola avslutas
för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med bokföringslagen
den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
därutöver meddelar.
Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken
utses tills vidare å sammanträde med kassan.
Består centralsjukkassas styrelse av två eller flera ledamöter, skall en av
dessa utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda myndighet skall ock utse en av
centralsjukkassas revisorer.
39 §.
Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt
utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå
med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må
erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.
Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet
från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar
äro anslutna.
40 §.
Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga
örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än ett
Biliang
till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 2 avd. 4 haft. (Nr 6—7.) 1134 so 3
34
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
hundra, under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom
göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
I anledning av anmälan som nu sagts har tillsynsmyndigheten att efter
hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida
det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i förstnämnda
fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande som nu sagts, skall tillsynsmyndigheten
tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må
nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.
Har medgivande som i nästföregående stycke sägs ej lämnats eller har sådant
medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya
talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara pliktig
att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar
sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.
Yad ovan stadgats skall i tillämp- Yad ovan stadgats skall i tillämpliga
delar gälla jämväl då lokalsjuk- liga delar gälla jämväl då lokalsjuk
-
kassa medgivits rätt att meddela sjukhjälp
under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra,
dock att överlåtelse å centralsjukkassa
varom i tredje stycket förmäles
i sådant fall skall omfatta
allenast den del av verksamheten, som
avser meddelandet av sjukhjälp efter
den tjuguförsta dagen.
kassa medgivits rätt att meddela sjukhjälp
under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra,
dock att överlåtelse å centralsjukkassa
varom i tredje stycket förmäles
i sådant fall skall omfatta
allenast den del av verksamheten, som
avser meddelandet av sjukhjälp efter
den adertonde dagen.
41 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt
82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, meddela
kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.
Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.
Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och
finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,
där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda paragraf
därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.
Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
35
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
42 §.
Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i lagen
örn understödsföreningar finnes stadgat.
43 §.
I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjukkassenämnd,
bestående av personer med sakkunskap beträffande det statsunderstödda
sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd skall hava
att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myndighet
i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.
VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.
44 §.
Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor och vilken före den 1 januari 1934 ingiver ansökan i sådant
avseende, må antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av
att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §
ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var medlem
av föreningen;
att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;
samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs.
Är förening som ovan sagts på grund av utfästelse, meddelad före ansökans
ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna omständighet
utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa, dock att
föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom två år från
antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall vara pliktig att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter tillsynsmyndigheten utfärdar med avseende
å nämnda verksamhets bedrivande.
45 §.
Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 44 § och
som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmelserna
i 5 § första och andra styckena antagas till lokalsjukkassa för staden.
Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara öppen för
direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja sjukhjälp i form
av ersättning för utgifter till sjukvård.
36
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
46 §.
Förening, som avses i 44 § och vilken sedan tid före denna förordnings utfärdande
enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för
anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke, må antagas till erkänd
sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde ej är
bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet redan finnes erkänd
sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för att annan förening,
vars stadgar överensstämma med förut
melser, antages till erkänd sjukkassa.
Bereder förening, som i första punkten
av nästföregående stycke avses,
sedan där angiven tid åt sina medlemmar
sjukpenning under sjukhjälpstid
som för centralsjukkassa är stadgad,
må föreningen antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall för
sina medlemmar utöva verksamhet
jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat
fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa
och medlemmarna vara berättigade
till inträde i den centralsjukkassa,
inom vars verksamhetsområde de
äro bosatta.
i denna förordning meddelade bestäm
Bereder
förening, som i första punkten
av nästföregående stycke avses,
sedan tid före den 1 januari 1932 åt
sina medlemmar sjukpenning under
sjukhjälpstid som för centralsjukkassa
är stadgad, och finnes med hänsyn till
omständigheterna sådant lämpligt, må
föreningen antagas till centralsjukkassa,
dock att föreningen skall för
för sina medlemmar utöva verksamhet
jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat
fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa
och medlemmarna vara berättigade
till inträde i den centralsjukkassa,
inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta.
Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar anställning
vid visst företag eller i visst yrke, samt sådan persons hustru. Kassan
äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han icke längre
uppfyller nämnda betingelser. Uteslutning av nu angiven grund må dock icke
äga rum beträffande medlem, som tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått
trettionio års ålder, två år.
Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke
angivna betingelser icke längre äro förhanden, skall, oavsett att han ej flyttar
från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan erkänd
sjukkassa å den ort där han är bosatt.
Föreskriften i 6 § angående utseende av revisor skall icke äga tillämpning
å lokalsjukkassa som här avses.
47 §.
Antages förening som i 44 § avses till erkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande
överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta för
sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa, till vilken
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
37
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa, till vilken
medlem överflyttar sin sjukförsäkring.
VIII. Straffbestämmelser.
48 §.
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.
Försummas anmälan, som är föreskriven i 40 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.
49 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, dock att 20 och 21 §§,
i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av
ersättning för utgifter till sjukvård, träda i kraft först den 1 januari 1937.
Beslutar lokalsjukkassa att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp som nu sagts,
skall kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att
deltaga däri.
Intill den 1 januari 1934 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet, äga
rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde de
äro bosatta, dock att anmälan om inträde skall göras före utgången av månaden
näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning blev slutligen
gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av förening, registrerad enligt
nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens verksamhetsområde men
inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa, äga enahanda rätt till överflyttning.
Yad sålunda stadgats om rätt till överflyttning skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings ikraftträdande
är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras
såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa.
Vid tillämpning av 30 § första stycket i denna förordning skall medlem,
som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.
38
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
C) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande,
nu 3,500,000 kronor, med 170,000 kronor till 3,670,000
kronor;
D) att riksdagen måtte medgiva, att för användningen av
nämnda anslag skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande
med det vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogade förslaget
till bestämmelser i sådant hänseende;
E) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret
1930—1931 anvisa ett extra förslagsanslag av 210,000 kronor;
F) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta
motionerna I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492,
i den mån de icke blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom
vad utskottet ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 maj 1930.
På utskottets vägnar:
C. K. JANSSON.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Ernfors, Rydén1), Petrén, Tamm1), Almkvist
och Hagman;
från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Andersson i Höör1), Strindlund,
Magnusson i Kalmar, Aronson1) och Gardell i Gans;
med undantag därav, att vid behandlingen av de i utskottets hemställan under
C) och E) innefattade anslagsfrågorna herrar Tamm och Aronson ej närvarit samt
herr Asplund deltagit i stället för herr Rydén och herr Carlsson-FTosterud i stället
för herr Andersson i Höör.
) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande nr 6.
39
Reservationer:
1) av herrar Ernfors, Strindlund, Aronson och Gardell i Gans, vilka anfört
följande:
Den alltför knappa tid, som av olika orsaker stått till utskottets förfogande
för behandling av föreliggande proposition, har icke medgivit en så grundlig
granskning, som däri framförda frågors stora samhälleliga och statsfinansiella
betydelse påkallat. Enahanda skäl, som föranlett andra lagutskottet att förklara
sig förhindrat att upptaga propositionen örn vanartslag till realprövning,
förefinnas enligt vår mening jämväl beträffande ifrågavarande proposition.
Väl är det sant, att det nu är tredje gången, som riksdagen har att taga
ställning till ett reformförslag av den frivilliga sjukförsäkringen. Men de betänkligheter,
som åren 1926 och 1927 förmådde riksdagen att då avböja framställda
reformförslag, kvarstå orubbade och — i synnerhet på grund av utländska
erfarenheter — förstärkta gentemot föreliggande projekt.
Dessa betänkligheter äro i huvudsak alltjämt av såväl organisatorisk som
statsekonomisk art.
Den frivilliga sjukförsäkringen i vårt land har i själva verket gått kraftigt
framåt under de senare åren, framför allt sedan det överhängande hotet örn införande
av obligatorisk sjukförsäkring försvunnit. De nuvarande sjukkassorna
förete sålunda en bild av en lovvärd frivillig koncentrationssträvan och stark
medlemsökning samt torde i stort sett på ett ändamålsenligt sätt motsvara en
frivillig social sjukförsäkrings syften, vilka i ett land som Sverige, med vår
högt utvecklade och för vissa befolkningslager kostnadsfria offentliga sjukvård,
måste vara mera begränsade än i andra stater, där förhållandena äro olika. Vad
de djupa leden inom våra sjukkassor för närvarande önska torde också mindre
vara en genomgripande omorganisation än ett förhöjt statsbidrag, vilket också
enligt vår uppfattning skulle vara motiverat att nu bevilja; en framställning i
denna riktning från Kungl. Maj’ts sida nästa år skulle säkerligen vinna riksdagens
bifall. Vid bifall till propositionens reformförslag torde man emellertid
riskera, att de nuvarande sjukkassorna till största delen upplösas utan garanti
för att de nya, tillkrånglade organisationsformerna skola bliva i stånd att vare
sig upptaga det nuvarande medlemsbeståndet i de gamla kassorna eller föra den
frivilliga sjukförsäkringen framåt. Nu vet man vad man har; det är ytterst
vanskligt att kunna förutsäga vad man framdeles kan få. Vid sådant förhållande
synes det vara klokast att dröja med en reform av den frivilliga sjukförsäkringen,
tills åtminstone full klarhet föreligger örn den svenska ålderdoms- och
invaliditetsförsäkringens framtida gestaltning, på vilken den sommaren 1928
tillsatta pensionsförsäkringskommittén arbetar. Även tvenne på våren 1929 tillsatta
kommittéer, statens sjukvårdskommitté och de s. k. organisationssakkunniga,
vilka hava till uppgift att föreslå en lämplig organisation av den kommunala
socialförvaltningen, syssla med spörsmål, vilka äro nära förbundna med
sjukförsäkringen. Genom att nu fatta beslut om den svenska sjukförsäkringens
omdaning stå statsmakterna i begrepp att begå samma ödesdigra missgrepp som
40
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
år 1910, då man reformerade den frivilliga sjukförsäkringen utan att avvakta
resultatet av den då arbetande ålderdomsförsäkringskommitténs utredningar,
vilka utmynnade i 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring och 1916 års lag
örn obligatorisk olycksfallsförsäkring. Denna brist på samtidighet och sammanhang
i våra socialförsäkringsreformer har vållat de svåra olägenheter i form av
splittrande isolering och dyrbar överorganisation, som vidlåda våra socialförsäkringsgrenar.
Enbart denna omständighet synes oss vara av så djupgående betydelse, att
den utgör tillräckligt skäl för uppskov med den föreliggande reformen. Härtill
komma högst allvarliga farhågor av ekonomisk natur. Genom reformen komma
nämligen kostnaderna för sjukförsäkringen att medföra mycket betydande kostnadsstegringar.
Med nuvarande medlemsantal i sjukkassorna skulle statsbidraget
mer än fördubblas för att sedan automatiskt stiga i mån av medlemsantalets
eventuella successiva ökning. Härmed skulle i vår budget införas ytterligare
en jätteutgiftspost, över vilken riksdagen icke har någon makt utan vilken
tvångsvis stegras år för år. För att få en föreställning örn vilka summor det
här en gång kan gälla, må blott nämnas, att därest anslutningen till de frivilliga
sjukkassorna hos oss skulle få ungefär samma frekvens som i Danmark, man
skulle närma sig ett årligt statsanslag på ungefär 32 miljoner kronor. Det kan
icke vara välbetänkt av riksdagen att nu, inför en befarad lågkonjunktur inom
näringslivet med ty åtföljande minskning av statsinkomsterna och utan kännedom
örn kostnaderna för en reformerad pensionsförsäkring, med öppna ögon
binda sig för en sådan oöverskådlig utgiftsprocedur.
De senaste årens bedrövliga erfarenheter från sjukförsäkringen i utlandet
mana även till största försiktighet och kräva i vart fall mera ingående prövning
och överväganden, än som hittills blivit verkställd. Detta gäller särskilt den sjukvårdande
verksamhet, vilken enligt förslaget skulle såsom en obligatorisk prestation
införlivas med sjukförsäkringen. Flera läkarföreningar i vårt land, Värmlands
läkarförening, Sveriges privatpraktiserande läkares förening och Stockholms
läns läkarförening ha också i skrivelser till utskottet givit uttryck för sina
livliga farhågor för ett antagande av det nu föreliggande förslaget. Den sistnämnda
föreningen skriver sålunda, att ett bifall till »förslaget med dess väsentliga
brister och psykologiska felbedömningar vore en verklig olycka för vårt
folk». Föreningarna i fråga anbefalla vidare, att läkarvården bör framdeles som
hittills bliva en frivillig prestation för kassorna, att sjukpenningen ej får överstiga
viss procent av arbetsförtjänsten och att en karenstid av sådan längd bör
införas, att den eliminerar massan av kortvariga sjukdomsfall. Utskottet har
emellertid så föga beaktat dessa varningsord, att dess majoritet tvärtom borttagit
de garantier mot missbruk av sjukvårdsförsäkringen och mot överförsäkring,
som Kungl. Majit föreslagit. Maximeringen av statsbidraget till sjukvårdsförsäkringen
har sålunda försvunnit; likaså den bestämmelse, enligt vilken
statsbidrag ej skulle få beräknas för dag, då medlem eljest av allmänna medel
åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst 1 krona, vilken bestämmelse
dock fanns med i 1927 års förslag.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
41
På grund av vad sålunda anförts och då genom ett uppskovsbeslut nödigt
rådrum skulle beredas för sorgfälligare planläggning av den svenska sjukförsäkringens
framtid såväl i belysning av inhemska och utländska erfarenheter
som i samband med en reform av den allmänna pensionsförsäkringen, hava vi
ansett, att utskottet bort hemställa
A) att riksdagen måtte, med avslag i övrigt å Kungl. Maj:ts
propositioner nr 154 och 160, under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande,
nu 3,500,000 kronor, med 170,000 kronor till 3,670,000
kronor;
B) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret
1930—1931 anvisa ett extra förslagsanslag av 210,000 kronor;
C) att de i anledning av förevarande proposition nr 154 väckta
motionerna I: 267 samt II: 417, 443, 444, 489, 490, 491 och 492
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt.
2) av herr Bydén, vilken beträffande förslaget till förordning örn erkända
sjukkassor anfört:
vid 17 §:
Svensk rättsåskådning tillstädjer icke, att någon dömes ohörd. Jag anser det
därför oriktigt, att det lämnas i en sjukkassestyrelses fria skön att avgöra, huruvida
den vill giva en till uteslutning enligt denna § ifrågasatt medlem möjlighet
att avgiva förklaring eller icke. Några praktiska skäl för att i en rättsfråga
ställa en sjukkassemedlem i undantagsställning gentemot andra medborgare finnas
enligt min uppfattning icke. Jag har därför yrkat, att ordet må i 17 §:s
sista stycke utbytes mot skall. Lydelsen skulle då bliva:
17 §.
Erkänd sjukkassas —--medlemskaps upphörande.
Ilar beträffande — —--skälig tid skall föreskrivas medlemmen för avgi
vande
av förklaring.
vid 45 §:
Ett av den föreslagna lagstiftningens huvudsyften är att sammanföra mängden
av smärre sjukkassor till större och starkare sådana. Detta syfte motverkas
i väsentlig mån genom föreskrifterna i 45 § beträffande flera lokalsjukkassor
i samma stad och i 46 § örn särskilda yrkessjukkassor. Beträffande sistnämnda
grupp ha praktiska och historiska hänsyn synts fälla utslaget till förmån för
den av utskottet förordade lagstiftningen. Däremot har jag ansett den i 45 §
stipulerade siffran »minst femhundra medlemmar» såsom grund för antagande
av ett flertal lokalsjukkassor i samma stad vara alltför låg.
Enligt av utskottet införskaffade uppgifter ställa sig förhållandena för de
sex största städernas vidkommande enligt vad som framgår av följande tablå.
42
Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande nr 6.
Tablå utvisande för städer, som icke deltaga i landsting, de lokala sjukkassornas
fördelning på vissa storleksgrupper.
Nedan angivna medlemsantal avse sjukförsäkrade medlemmar; enbart begravningshjälpsförsäkrade
medlemmar äro således icke medtagna. Samtliga
siffror hänföra sig till slutet av år 1928.
Stad |
And |
ra än y |
r k e s k a |
s s o r |
||
25—499 medi. |
500—999 medi. |
1,000 medi. el. mer |
||||
antal kassor |
medlems- antal |
antal kassor |
medlems- antal |
antal kassor |
medlems- antal |
|
Stockholm.................................... |
10 |
2,581 |
6 |
4,364 |
9 |
101,796 |
Göteborg .................................... |
22 |
4,223 |
— |
— |
3 |
16,941 |
Malmö ........................................ |
30 |
7,614 |
9 |
5,905 |
7 |
12,189 |
Norrköping ................................. |
1 |
222 |
*)1 |
>) 965 |
3 |
16,412 |
Hälsingborg................................. |
9 |
1,902 |
3 |
1,782 |
1 |
1,705 |
Gävle.......................................... |
1 |
348 |
— |
— |
1 |
6,687 |
Summa |
73 |
16,890 |
19 |
13,016 |
24 |
155,730 |
*) Denna kassa har sedermera uppgått i en större kassa, som är inräknad i gruppen
kassor med »1,000 medlemmar eller mer».
Siffrorna synas mig övertyga därom, att en höjning av siffran femhundra till
ett tusen anvisar ett minimum, örn man vill i någon mån för storstädernas vidkommande
förverkliga koncentrationstanken.
I anslutning härtill har jag påyrkat,
att i 45 § första stycket ordet femhundra utbytes mot ett tusen.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
43
Bilaga.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förslag
till
Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.
1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till
envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock
i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp.
Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar
av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet.
2. Statsbidrag må ej beräknas
a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa;
b)
för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit
tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;
c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av centralsjukkassa
vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda
kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet
för annan erkänd sjukkassa;
d) för medlem som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.
Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem av kassa,
som avses i 46 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat från
kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan fortfar,
eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka tillhöra
kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde.
3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår
a) till lokalsjukkassa med
75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 44 § i förordningen tillhör
jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten;
en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt
en krona 50 öre för medlem i övrigt;
b) till centralsjukkassa med
en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;
två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
samt
tre kronor för annan direkt ansluten medlem.
Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela
detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet
44
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats
eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista
dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har lokalsjukkassa
under loppet av ett kalenderår bildats av anledning som i 19 § i förordningen
sägs, skall oavsett vad nu stadgats medlemsbidrag för året till denna
kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd sjukkassa.
4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning eller moderskapspenning om minst en krona eller bekostat sjukhusvård
eller vård å förlossningshem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag,
moderskapshjälpsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskapspenning
utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock statsbidraget
till varje kassa allenast 25 öre.
Statsbidrag som nu sagts må dock
ej beräknas för dag, då medlem
a) uppburit ersättning enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar eller enligt gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring eller
b) eljest av allmänna medel åtnjutit
avlöning eller annan ersättning med
minst en krona.
Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som
omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.
5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit
gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för
medlems utgifter till läkarvård, som i 21 § första stycket av förordningen sägs,
så ock till annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande
åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från kassan motsvarat
i fråga örn läkarvård högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av
kostnaderna för ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det
utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större
svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller
därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva,
att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej
iakttagits, och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna
understödet.
Statsbidrag som nu sagts må dock
ej beräknas för dag, då medlem uppburit
ersättning enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete eller lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
eller enligt gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
45
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Sjukvårdsbidrag må utgå med högst
tre kronor eller, då vård som i första
stycket sägs lämnats jämväl åt medlems
barn under femton år, högst fyra
kronor årligen för varje medlem som
tillförsäkrats understöd av angivet
slag. Beträffande medlemmar, som äro
bosatta i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands läns
landstingsområde, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att sjukvårdsbidrag må
utgå med högst fyra eller, då vård lämnats
jämväl åt medlems barn under
femton år, högst fem kronor årligen.
Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kostnaderna,
för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har
att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, motsvarande
hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredjedel
av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å kassan.
Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 20 § andra stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för där angiven ersättning för utgifter till läkarvård
meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp må
utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än en krona 50 öre årligen
för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag som nu sagts
skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av tillsynsmyndigheten.
Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu
sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga motsvarande
tillämpning.
6. Meddelar centralsjukkassa vid barnsbörd understöd i form av ersättning
för barnmorskehjälp enligt vederbörligen fastställd taxa, utgår statsbidrag med
hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande, i sådant hänseende
utgivit.
7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910
örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och
med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen.
Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning
å sådan förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna
46
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 6.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
grunder, beräknat för tid dessförinnan, ock skall därvid antalet medlemmar beräknas
efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen
upphörde att äga tillämpning å föreningen.
Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,
vilken då förordningen örn erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad
enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening
utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag
enligt i första stycket angivna grunder.
Statsbidrag som ovan avses må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem
av erkänd sjukkassa.