Statsutskottets utlåtande Nr 200.
1
Nr 200.
Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1930 kl. 1 e. m
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet
väckta motioner.
(3:e och 4:e avd.)
Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1930/1931 har Kungl.
Majit under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen (punkt 9 av det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda
dag) att, i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,
till bekämpande av arbetslösheten för budgeåret 1930/1931 beräkna ett
extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930
dagtecknad proposition, nr 255, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett
extra reservationsanslag av 2,000,000 kronor;
dels ock medgiva, att av nämnda anslag må bestridas utgifter för avveckling
enligt av departementschefen i sagda statsrådsprotokoll förordade grunder av
arbetslösheten å Seskarö.
Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
Anslag till bekämpande av arbetslösheten.
Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt belopp
av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923
ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor. Härförutom anvisades, med bifall
till den på kommunikationsdepartementets föredragning avlåtna propositionen
nr 12, för liknande ändamål på tilläggsstat för år 1922 under titeln »Utgifter
för kapitalökning, statens affärsverksamhet» ett reservationsanslag å 5,000,000
kronor att utgå av lånemedel.
I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 93 haft. (.Nr 200-) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
enligt hans mening icke vöre möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922—1923 och än mindre
angående dess förändringar under hela budgetåret 1923/1924. Han anhöll
därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga Kungl. Majit förslag i
förevarande ämne. Emellertid syntes honom nödig försiktighet bjuda att i avbidan
på frågans slutliga behandling å riksstaten beräkna ett anslag för arbetslöshetens
bekämpande å förslagsvis 5,000,000 kronor.
Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda hemställan
föreslog Kungl. Majit riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten för
budgetåret 1923/1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923 anmodat
statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den framställning
till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande förhållanden
gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det sålunda begärda
utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en beräkning över
tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten intill
utgången av budgetåret 1923/1924. På grundval av denna beräkning anförde
kommissionen, att den icke funne det erforderligt, att av 1923 års riksdag begärdes
något anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Majit sedermera riksdagen
tillkänna, att Kungl. Majit icke komme att till 1923 års riksdag avlåta proposition
i det under punkt 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag för budgetåret 1923/1924
för bekämpande av arbetslösheten, i följd varav medel för berörda ändamål ej
vidare behövde beräknas å staten för nämnda budgetår.
Emellertid hade Kungl. Majit i proposition den 4 maj 1923, nr 230, på socialdepartementets
föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för vidtagande
av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas i anspråk
ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.
Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).
Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års statsverksproposition
på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens
vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten,
för budgetåret 1923/1924 anvisade ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).
För budgetåret 1924/1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke hemställan
örn anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av arbetslösheten.
I anslutning härtill begärde Kungl. Maj :t icke något anslag för ifrågavarande
ändamål för nämnda budgetår.
I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Majit riksdagen
medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten påbörjade
arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000 kronor, de av
1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen.
Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).
I en annan till 1924 års riksdag avlåten proposition (nr 229) föreslog Kungl.
Majit sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa^ utav
Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett
belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922 års riksdag beviljade reservationsanslagen.
Statsutskottets utlåtande Nr ''200.
3
Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 294).
I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen angående
behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under budgetåret
1925/1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen å de anslag, som
av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål, den 1 november 1924
utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för kommissionens verksamhet under
de tio första månaderna av år 1924 uppgått till omkring 4,220,000 kronor
och totalkostnaderna under nämnda år sannolikt icke komme att överstiga 5
miljoner kronor, syntes det kommissionen vara grundad anledning antaga, att
de medel, varöver kommissionen förfogade, skulle förslå till finansierandet av
hjälpverksamhetens kostnader första halvåret 1926. På grund härav funne
kommissionen det icke påkallat att hemställa örn utverkande hos 1925 års riksdag
av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande.
Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte huvudtiteln,
sid. 37), att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Majit att av
riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande. I enlighet
härmed begärde Kungl. Majit icke något anslag till ändamålet för budgetåret
1925/1926.
I proposition till 1926 års riksdag, nr 213, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1926/1927 anvisa ett
extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.
Sistnämnda proposition bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 344).
I proposition till 1927 års riksdag, nr 236, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1927/1928 anvisa ett extra
reservationsanslag av 5,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställning
av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 24 november 1926 ävensom
på en av kommissionen avgiven, den 15 februari 1927 dagtecknad promemoria.
Med bifall till propositionen beviljade 1927 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 270) för budgetåret 1927/1928 till bekämpande av arbetslösheten ett extra
reservationsanslag av 5.000,000 kronor.
I proposition till 1928 års riksdag, nr 161, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1928/1929 anvisa ett extra
reservationsanslag av 3,000,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställning
av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 17 november 1927 och den
17 februari 1928.
Med bifall till propositionen beviljade 1928 års riksdag (riksdagens skrivelse
nr 370) för budgetåret 1928/1929 till bekämpande av arbetslösheten ett extra
reservationsanslag av 3,000,000 kronor.
I proposition till 1929 års riksdag, nr 210, föreslog Kungl. Majit riksdagen
att till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1929/1930 anvisa ett
extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor. Förslaget grundade sig på framställningar
av arbetslöshetskommissionen i skrivelser den 26 november 1928
och den 18 februari 1929. I förstnämnda skrivelse framlade kommissionen en
beräkning över tillgångar och skulder å tidigare beviljade anslag för samma
ändamål ävensom en uppskattning av medelsbehovet för nu innevarande budgetår.
På grundval av denna beräkning anförde kommissionen, att av de till
buds stående medlen för bestridande av de med hjälpverksamheten förenade
kostnaderna ett belopp av omkring 2,750,000 kronor skulle kunna förväntas
4
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
den 1 juli 1929 återstå och alltså bliva disponibelt för budgetåret 1929/1930.
Beträffande frågan om erforderliga medel för sistnämnda budgetår uttalade
kommissionen, att man syntes hava anledning förmoda, att den senare tidens
gynnsamma utveckling på arbetsmarknaden och det ekonomiska området i övrigt
även komme att fortfara under nämnda budgetår. Kommissionen ansåge
sig därför kunna räkna med något minskad arbetslöshet och sålunda även med
lägre kostnader under budgetåret 1929/1930 i förhållande till närmast föregående
budgetår. Kommissionen föreslog, med utgångspunkt från nämnda
antagande, en sänkning av de för sistnämnda budgetår beräknade kostnaderna,
5.050.000 kronor, med 300,000 kronor till 4,750,000 kronor. Jämlikt denna
beräkning skulle alltså utöver de medel, som förväntades återstå den 1 juli
1929, krävas ytterligare 2,000,000 kronor. Med hänsyn dels till osäkerheten
vid bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning samt till behovet av
medel, som kunde i verksamheten användas som rörelsekapital för att tagas i
anspråk för inventarier, utestående fordringar m. m., dels ock å andra sidan till
framlagt förslag om medgivande att för ifrågavarande ändamål använda
500.000 kronor av för särskilda ändamål reserverade medel, ansåg kommissionen,
att behovet av nytt anslag för budgetåret 1929/1930 borde uppskattas till
3,000,000 kronor. Denna uppskattning grundade sig på den förutsättningen,
att hjälpverksamheten komme att bedrivas efter ungefärligen oförändrade
grunder.
Vid den förberedande anmälan till 1929 års statsverksproposition av förevarande
ärende anförde departementschefen, att ifrågasatta höjningar av vissa
till skogsavdikning m. m. avsedda anslag komme att beträffande belastningen å
förevarande anslag möjliggöra en minskning, som departementschefen uppskattade
till 200,000 kronor. Departementschefen ansåg därför, att anslaget
icke behövde beräknas till större belopp än 2,800,000 kronor. I enlighet med
vad departementschefen sålunda förordat beräknades också i riksstaten ett
anslag på sistnämnda belopp till bekämpande av arbetslösheten för innevarande
budgetår.
I förberörda skrivelse den 18 februari 1929 anförde kommissionen sedermera,
att tillgängliga uppgifter örn konjunkturläget och jämväl eljest kända
förhållanden syntes giva fog för det antagandet, att arbetsmarknaden även
skulle under den närmaste framtiden utveckla sig i gynnsam riktning. Ur allmän
arbetslöshetssynpunkt intoge egentligen endast Norrbottens län en särställning.
Kommissionen ansåge sig emellertid, örn man undantoge Nedertorneå
socken och det med förhållandena därstädes förbundna Seskaröproblemet, icke
hava anledning ifrågasätta vidtagandet av några särskilda åtgärder för att
bispringa kommuner eller arbetslösa i nämnda län.
Vidare hade kommissionen i skrivelsen den 18 februari 1929 vidtagit vissa
jämkningar i beräkningen av medelsbehovet, därvid kommissionen anslöt sig
till den av departementschefen i statsverkspropositionen uttalade uppfattningen,
att medelsbehovet kunde begränsas till 2,800,000 kronor. Detta resultat
grundade kommissionen därpå, att till följd av vissa närmare angivna omständigheter
kommissionen ansett sig kunna beräkna den blivande behållningen å
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
5
Tedan beviljade medel vid utgången av budgetåret 1928/1929 till ett belopp,
som med 465,000 kronor överstege den summa, varpå kommissionens tidigare
framlagda beräkningar slutade i motsvarande hänseende. Denna ökning i den
väntade medelstillgången hade kommissionen tänkt sig disponerad så, att statsanslaget
för budgetåret 1929/1930 skulle minskas på nyss angivna sätt med
200,000 kronor och att den beräknade medelsreserven för sistnämnda budgetår
skulle ökas med 265,000 kronor.
I förberörda proposition nr 210 till 1929 års riksdag framhöll departementschefen,
att vad kommissionen sålunda anfört visserligen skulle kunna anses utgöra
anledning att ytterligare något nedsätta det anslag, som borde begäras
av riksdagen för budgetåret 1929/1930. Med hänsyn till vikten av att ifrågavarande
anslag tillmättes så, att hjälpverksamheten med säkerhet kunde upprätthållas
i den omfattning, som kunde befinnas nödvändig, ansåg departementschefen
sig dock böra tillstyrka kommissionens förslag, enligt vilket anslaget
skulle bestämmas till det av honom i statsverkspropositionen beräknade
beloppet, 2,800,000 kronor.
Med bifall till den i enlighet härmed gjorda framställningen beviljade 1929
års riksdag (riksdagens skrivelse nr 272) för budgetåret 1929/1930 till bekämpande
av arbetslösheten ett extra reservationsanslag av 2,800,000 kronor.
Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni
1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.
statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med
bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.
Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år fattat beslut,
innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —
i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda
verksamhet, därvid särskilt spörsmålet örn arbetskonflikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.
Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten
proposition, nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver
då gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna
regler för yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr 79).
Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
örn riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad stats
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
utskottet i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av
nytt anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn
direktivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden ina hänvisas till den
redogörelse, som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande fråga
(nr 236 sid. 5).
Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att
ett exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens
arbetslöshetskommission till kännedom och efterrättelse.
För användningen av det för innevarande budgetår anvisade anslaget gälla
de för motsvarande anslag för budgetåret 1928/1929 fastställda grunderna.
Innan departementschefen härefter övergått till att närmare behandla arbetslöshetskommissionens
framställning om anslag för budgetåret 1930/1931
till bekämpande av arbetslösheten, har departementschefen, i anslutning till
vissa av departementschefen i fjolårets proposition (nr 210) gjorda uttalanden
i samma ämne, lämnat en redogörelse för en del sedan dess verkställda utredningar
och inträffade förhållanden på förevarande område.
Utskottet får i detta avseende hänvisa till sid. 7—15 i statsrådsprotokollet.
Vad då först angår frågan örn arbetslöshetsförsäkring, har departementschefen
redan i statsverkspropositionen redogjort för ett av Kungl. Majit den 29
november 1929 på hans hemställan fattat beslut att åt socialstyrelsen uppdraga
att i vissa i statsrådsprotokollet för nämnda dag angivna hänseenden verkställa
en kompletterande utredning till 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande.
I statsverkspropositionen återgavs också departementschefens uttalande
till statsrådsprotokollet vid behandling av sist avsedda fråga, och har
i statsrådsprotokollet för den 14 mars 1930 hänvisats till berörda redogörelse.
Departementschefen har endast tillagt, att ett av de hänseenden, i vilka han
ansåg ytterligare utredning böra verkställas, var rörande den senaste tidens
erfarenheter i utlandet på området. I anslutning härtill har Kungl. Maj :t
på departementschefens hemställan den 31 januari 1930 bemyndigat chefen för
socialdepartementet att uppdraga åt högst fyra sakkunniga att i Danmark och
Tyskland bedriva studier i socialförsäkringsfrågor, däribland sådana som röra
arbetslöshetsförsäkring.
Vidare hava nu berörts de i propositionen nr 210 år 1929 behandlade frågorna
örn nödhjälpsarbetenas art och beskaffenhet samt reservarbetarklientelets
beskaffenhet och sammansättning.
I propositionen nr 210 år 1929 berördes även frågan örn ungdomsarbetslöshet
och yrkesutbildning. Departementschefen redogjorde därvid för de uttalanden
i frågan, som gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna
utlåtande över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, i vilket yttrande förordats
en vidsträcktare användning av sådana reservarbeten, som avsåge att bereda
de arbetslösa viss yrkesutbildning. På departementschefens hemställan uppdrog
Kungl. Majit sedermera åt arbetslöshetskommissionen att avgiva yttran
-
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
i
de över kommerskollegii utlåtande, i vad däri avhandlades frågor angående
ungdomsarbetslösheten samt yrkesutbildning för arbetslösa. I anledning
härav har kommissionen numera inkommit med utredning i berörda frågor.
Bland åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits för åstadkommande
av förbättrad yrkesutbildning, har i statsrådsprotokollet erinrats örn det belopp
av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget, som årligen ställes till förfogande
för särskilda åtgärder till motverkande av arbetslösheten bland ungdomen.
Rörande användningen av detta särskilda belopp har departementschefen lämnat
vissa uppgifter i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, sid. 30),
vartill må hänvisas. Vidare må nämnas, att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
i ett gemensamt cirkulär i april 1929 lämnat anvisningar för användande
av berörda anslag samt i övrigt för underlättande av yrkesval och anvisande
av arbete åt ungdomen. Därvid har understrukits, att arbetsförmedlingen
har att bistå även åldersklasserna i och närmast efter skolåldern
ävensom att den bör vid förmedling av arbete åt personer i dessa åldersklasser
alldeles särskilt taga hänsyn till att sådant arbete anvisas, för vilket var och
en bäst ägnar sig. Skolmyndigheterna läggas på hjärtat att lämna eleverna
en allmän orientering rörande olika yrken och arbetsområden, ägnad att belysa
vikten av ett verkligt väl genomtänkt yrkesval. Härvid bör arbetsförmedlingen
medverka genom att tillhandagå lärarkrafterna med upplysningar rörande arbetsmarknadens
mångskiftande grenar och aktuella tendenser. Skolans myndigheter
böra även tillhandagå arbetsförmedlingen med upplysningar, som
kunna tjäna till vägledning för bedömande av de ungas lämplighet på olika arbetsområden.
Vid cirkuläret hava fogats detaljerade promemorior, dels för
lokala skolmyndigheter, dels för offentliga arbetsförmedlingsanstalter rörande
vad de hava att iakttaga i de avseenden, som behandlas i cirkuläret.
I fjolårets proposition berörde departementschefen även riksdagens skrivelse
nr 274 år 1928 angående utredning om understöd åt behövande elever vid vissa
anstalter för yrkesundervisning. Departementschefen framhöll, att den utredning,
som igångsatts i anledning av denna riksdagsskrivelse, då icke vore avslutad.
Så är nu fallet men vederbörande departementschef har ansett, att
utredningen icke bör läggas till grund för något Kungl. Maj :ts förslag till
riksdagen (se 1930 års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, sid. 591).
I 1929 års proposition erinrade departementschefen vidare örn att arbetslöshetskommissionen
genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1928 fått i uppdrag
att verkställa undersökning rörande vissa i en skrivelse från landssekretariatet
omförmälda frågor. De frågor, som sålunda skulle bliva föremål för undersökning,
voro i huvudsak följande, nämligen dels huruvida nödhjälpsarbetena kunde
anses lämpliga såsom dylika ur allmänna synpunkter och särskilt med hänsyn
till arbetarnas inflytande på arbetstillgången i den öppna marknaden, dels
huruvida icke staten lämpligen borde genom understöd till kommuner och vägdistrikt,
inom vilka arbetslöshet i större utsträckning förekomme, möjliggöra för
dessa, att i stället för nödhjälpsarbeten anordna arbeten i öppna marknaden, dels
huruvida de vid nödhjälpsarbetena utgående lönerna kunde anses rimliga och
8
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
lämpligt avvägda med hänsyn till arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och
sina familjer uppehälle, dels huruvida vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare
behövde anlita fattigvård samt, därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning
detta ägde rum jämfört med vad som i sådant hänseende förekomme beträffande
lågt avlönade arbetare med arbete i öppna marknaden, dels huruvida
bostads- och andra förhållanden å nödhjälpsarbetamas arbetsplatser kunde
anses vara tillfredsställande, dels huruvida den ekonomiska och tekniska ledningen
av nödhjälpsarbetena och andra i samband därmed stående anordningar
kunde anses vara tillfredsställande, dels ock huruvida de möjligheter, som
borde stå nödhjälpsarbetarna till buds att påtala vid arbetena rådande missförhållanden,
vore tillgodosedda eller om förhandlingsordning, vari medgåves
rätt för ombud för fackförening att biträda nödhjälpsarbetarna vid förhandling,
borde upprättas.
Den av arbetslöshetskommissionen i anledning av berörda uppdrag verkställda
utredningen hade icke avlämnats vid tiden för avlåtandet av propositionen
nr 255 men föreligger nu i tryck och har tillhandahållits utskottet.
Sedan i statsrådsprotokollet erinrats därom, att i årets statsverksproposition
omförmälts, att statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 29 november
1929 gjort framställning örn anslag för budgetåret 1930/1931 till bekämpande
av arbetslösheten till belopp av 2,300,000 kronor, har i statsrådsprotokollet sammanfattningsvis
återgivits vad departementschefen yttrade beträffande beloppet
av det för nästa budgetår erforderliga anslaget. Departementschefen framhöll
i statsverkspropositionen, att det icke syntes lämpligt att redan vid tiden
för nämnda propositions avlåtande fatta slutlig ståndpunkt till frågan
därom. På sätt som ägt rum de senaste fyra åren syntes man nämligen före
avlatandet av förslag i ämnet till riksdagen böra så långt som möjligt avvakta
utvecklingen på arbetsmarknaden. Denna utveckling vore av betydelse dels i
vad anginge storleken av det belopp, som komme att disponeras under innevarande
budgetar, varav berodde summan av de reserverade medel, som komme
att finnas tillgängliga vid nästa budgetårs början, dels ock beträffande beräkningen
över huvud av medelsbehovet för sistnämnda budgetperiod. Departementschefen
anhöll därför, att med framläggande av definitivt förslag i ämnet
matte fa tills vidare ansta. Redan da ansåg departementschefen sig kunna
nämna, att han, utan att ännu hava kunnat taga definitiv ståndpunkt till frågan,
ansett viss minskning av det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet
möjlig. Det ville nämligen synas, som örn med den begränsade omfattning,
som kommissionens verksamhet dåmera erhållit, det belopp, vilket ansetts
behövligt för medelsreserv och rörelsekapital, borde kunna något minskas. Dessutom
höll departementschefen före, att kommissionens kostnader under innevarande
budgetår näppeligen skulle behöva uppgå till det belopp, varmed kommissionen
räknat. Arbetslöshetskommissionen hade i sina kalkyler utgått från att
dess verksamhet skulle under nästa budgetår behöva bedrivas i ungefär samma
omfattning som innevarande budgetår. Departementschefen framhöll, att man
emellertid torde vara berättigad att för budgetåret 1930/1931 räkna med någon
minskning av arbetslösheten och följaktligen även av kommissionens verksam
-
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
9
het. Vidare framhöll departementschefen, att chefen för jordbruksdepartementet
senare torde komma att framlägga förslag rörande anslag till avsevärt
belopp till statsbidrag för nästa budgetår för vinnande av ökad skogsproduktion
å vissa marker. Det torde vara att förvänta, att — på samma sätt som
förra året antogs beträffande då förordade höjningar av vissa anslag till skogsavdikning
samt till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk —
även under nästföljande budgetår genom de arbeten, som med anvisande av nu
omförmälda anslag skulle företagas, jämväl skulle vinnas någon lättnad i arbetslösheten.
Därigenom torde också uppnås ett i och för sig önskvärt återförande
av arbetslösa till den öppna arbetsmarknaden med åtföljande minskning
av belastningen å förevarande anslag. I huvudsak på sålunda anförda grunder
förklarade departementschefen sig anse, att det av arbetslöshetskommissionen
föreslagna beloppet skulle kunna minskas från 2,300,000 till 2,000,000 kronor.
Departementschefen hade därvid även räknat med, att medel kunde komma att
erfordras från ifrågavarande anslag för åtgärder i anledning av arbetslösheten
på Seskarö i Norrbottens län. I enlighet med vad departementschefen sålunda
förordade beräknades också i riksstaten ett anslag på 2,000,000 kronor till bekämpande
av arbetslösheten för nästa budgetår.
Statens arbetslöshetskommission har sedermera på därom gjord anmodan i
en till departementschefen ställd skrivelse av den 7 mars 1930 inkommit med
uppgifter till komplettering av vissa i kommissionens förenämnda skrivelse den
29 november 1929 meddelade siffror och beräkningar. Till dessa uppgifter har
kommissionen knutit några uttalanden, föranledda av den utveckling av hithörande
förhållanden, som ägt rum sedan sistnämnda skrivelse avläts.
Departementschefen har härefter — i anslutning till vad departementschefen
vid sin förberedande anmälan av ärendet yttrade — lämnat en redogörelse för
de av kommissionen i berörda hänseende lämnade uppgifterna, i den mån de beröra
arbetsmarknadens läge, kommissionens verksamhet under det nästförflutna
året och kommissionens ekonomiska ställning. Härvid har departementschefen
för större överskådlighets skull i ett sammanhang behandlat vad kommissionen
anfört i skrivelsen den 29 november 1929 och de kompletterande meddelanden,
som kommissionen lämnat i förenämnda skrivelse den 7 mars 1930,
varjämte med ledning av det senast tillgängliga siffermaterialet gjorts vissa
tillägg till och jämkningar i de av kommissionen uppgjorda tabellerna.
Utskottet tillåter sig i detta avseende hänvisa till sid. 17—25 i statsrådsprotokollet.
Vid angivande av sin ståndpunkt i förevarande fråga har departementschefen
till en början framhållit, att det av hans i årets statsverksproposition återgivna
anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1929 framginge, att han
icke ansåge frågan örn omläggning av arbetslöshetshjälpen ännu vara färdig
att upptagas till prövning.
Vad härefter angår frågan örn ungdomsarbetslösheten har departementschefen
uttalat, att detta tydligen vore ett spörsmål, som alltjämt påkallade det
livligaste intresse. Då utredningen i ämnet så nyligen inkommit, hade departe
-
10
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
mentschefen emellertid ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt till frågan
rörande vad i ämnet kunde och borde åtgöras. Så mycket syntes emellertid
vara klart, att någon ändring i direktiven för arbetslöshetsanslagets användning
icke erfordrades ur förevarande synpunkt, något som även varit arbetslöshetskommisionens
uppfattning. Att i fråga örn understödjande av yrkeskurser gå
längre än för närvarande gällde, d. v. s. så att av arbetslöshetsmedel bestredes
utgifter för lärare och i vissa fall underhåll av elever, syntes icke böra ifrågasättas.
Därjämte borde emellertid erinras, att arbetslöshetskommissionen hade
möjlighet att bidraga till anordnandet av kommunala yrkeskurser.
Departementschefen har vidare anfört, att arbetslöshetskommissionen i sin
skrivelse av den 29 november 1929 även framkastat tanken på att kommissionen,
för att kunna undvika anordnandet av en del reservarbeten, vilka sedermera under
sommarhalvåret måste uppehållas eller avslutas och därigenom vålla överflödiga
kostnader, skulle i viss begränsad omfattning lämna kontantunderstöd
åt familjeförsörjare. Ej heller för en dylik omläggning, vilken under vissa
speciella förhållanden syntes vara ur ekonomiska synpunkter berättigad, krävdes
någon ändring i de gällande direktiven.
Med utgångspunkt från oförändrade grunder för arbetslöshetsanslagets användning
har departementschefen beträffande storleken av det för nästa budgetår
erforderliga anslagsbeloppet avslutningsvis anfört följande.
»Vid den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen anförde
jag, att jag vid densamma även tagit hänsyn till att behov kunde uppkomma
att av arbetslöshetsanslaget för nästa budgetår bestrida utgifter för särskilda
åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö. I detta avseende kommer
jag i det följande att förorda åtgärder, vilka kunna beräknas under nästa
budgetår draga en kostnad av omkring 120,000 kronor. Det bör emellertid beaktas,
att denna summa icke i sin helhet representerar en nytillkommande utgift.
Även örn arbetslöshetskommissionen kan behöva i nära nog samma omfattning
som för närvarande bispringa Seskaröarbetare med reservarbeten, böra
dock i anledning av de åtgärder, som i det följande komma att förordas eller
som av chefen för kommunikationsdepartementet i annat sammanhang förut i
dag föreslagits, de nu utgående kontantunderstöden till Seskaröarbetare kunna
till största delen upphöra. I sådant understöd utbetalade kommissionen under
tiden oktober 1928—september 1929 sammanlagt över 45,000 kronor. Med
hänsyn bland annat härtill synas utgifterna i anledning av arbetslösheten på
Seskarö kunna rymmas inom den anslagsram, som beräknades i statsverkspropositionen.
Jag förordar alltså, att för ifrågavarande ändamål av riksdagen äskas ett
anslag av 2,000,000 kronor.»
Särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten å Seskarö.
I detta sammanhang har departementschefen till behandling upptagit frågan
om vidtagande av särskilda åtgärder i anledning av den svåra arbetslöshet,
som sedan länge varit rådande å Seskarö i Norrbottens län.
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
11
Förevarande fråga var föremål för uppmärksamhet vid 1929 års riksdag, i det
att i särskilda motioner yrkades dels åtgärder i olika hänseenden för återupptagande
av driften vid Sandviks sågverk, dels ock att staten skulle själv
upptaga träförädlingsindustri på Seskarö eller på annan plats i Norrbotten. I
utlåtande i frågan (nr 23) vitsordade statsutskottet, att öbefolkningens belägenhet
genom nedläggandet av rörelsen vid de båda sågverken blivit synnerligen
bekymmersam. Öns isolering och de ringa möjligheterna till annat inkomstbringande
arbete kunde ej undgå att skärpa svårigheterna. För den av
skatter redan förut hårt tyngda fastlandsbefolkning —• mestadels mindre
jordbrukare, hantverkare eller andra inkomsttagare i knappa omständigheter —-som bildade gemensam kommun med ön, måste ock fattigvårdsbördorna bliva
synnerligen tryckande. Det syntes alltså utskottet finnas anledning, att staten
ägnade särskild uppmärksamhet åt det ovedersägliga nödläge, som inträtt för
befolkningen å Seskarö. Härefter fortsatte utskottet:
»Motionsvis har nu framförts tanken på sågverksdriftens fortsättning vid
Sandvik genom ett nybildat aktiebolag med tidigare anställda tjänstemän och
arbetare som huvudintressenter samt dettas stödjande medelst statsanslag. Utskottet
finner redan av principiella skäl betänkligt att förorda statshjälp på
sätt, som begärts, och tveksamheten ökas med hänsyn till hysta tvivel, huruvida
syftet med understödet skall ernås genom ett företag med de ekonomiska förutsättningar,
som synas vara att påräkna. Gentemot det alternativt framkomna
yrkandet på igångsättande av en statlig sågverksrörelse på Seskarö kan invändas
att, i den mån överhuvud en statens träförädlingsindustri finnes böra igångsättas,
det lärer vara önskligt att detta kan ske under gynnsammare betingelser
för en rationell framtida drift än de, som här torde föreligga.
Enligt vad utskottet inhämtat, hava emellertid vederbörande myndigheter
sin uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet
övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna
stå till buds för att bringa hjälp; därvid lära ock få ytterligare undersökas här
motionsvis framförda uppslag örn sågverksdriftens återupptagande antingen i
direkt statlig form eller ock under statens ekonomiska medverkan.»
I avvaktan på den sålunda omförmälda utredningen hemställde utskottet, att
de väckta motionerna ej måtte av riksdagen bifallas.
Riksdagen godkände denna utskottets hemställan, dock med den ändringen i
motiveringen att lydelsen av de båda nyss ordagrant återgivna styckena skulle
vara följande:
»Motionsvis har -—- — -— som synas vara att påräkna. Däremot torde ett
upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift å Seskarö vara förtjänt
av ett skyndsamt och ingående övervägande.
Enligt vad utskottet inhämtat hava också vederbörande myndigheter sin
uppmärksamhet fäst på Seskaröbefolkningens nödläge, och inom socialdepartementet
övervägas för närvarande de utvägar av skilda slag, som kunna stå till
buds för att bringa hjälp; därvid lära få ytterligare undersökas här motionsvis
framförda uppslag om sågverksdriftens återupptagande.»
Genom beslut den 22 mars 1929 uppdrog därefter Kungl Majit åt länsstyrelsen
i Norrbottens län att under medverkan av sakkunniga personer till ett antal
av högst fem, vilka länsstyrelsen hade att efter samråd med chefen för socialdepartementet
tillkalla, skyndsamt verkställa oell till Kungl. Majit inkomma
12
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
med utredning rörande de i nyss omförmälda skrivelser från ortsbefolkningen
berörda omständigheter, som kunde inverka på bedömandet av frågan örn lämpliga
åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö arbetstillfällen därstädes
eller å annan ort ävensom i sist avsedda fall för att underlätta en överflyttning
till ny arbetsplats. Med den ämbetsskrivelse, vari underrättelse örn
detta Kungl. Maj:ts beslut lämnades länsstyrelsen i Norrbottens län, överlämnades
de vid riksdagen väckta motionerna i frågan jämte statsutskottets däröver
avgivna utlåtande med av riksdagen beslutade ändringar.
Sedan genom länsstyrelsens försorg viss förberedande utredning ägt rum, tillkallades
den 31 maj 1929 för att i egenskap av sakkunniga deltaga i utredningen
överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt B. A. J. Wallmark, kanslichefen
vid statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, direktören i svenska trävaruexportföreningen
J. L. Ekman och ombudsmannen i svenska sågverksindustriarbetarförbundet
K. A. Lindberg. Med skrivelse den 16 december 1929
överlämnade länsstyrelsen och de sakkunniga av dem utarbetat betänkande med
förslag till statsåtgärder i anledning av rådande arbetslöshet å Seskarö.
över ifrågavarande betänkande hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, statens egnahemsstyrelse och statens arbetslöshetskommission.
I omförmälda betänkande har länsstyrelsen och de sakkunniga först gjort
följande, i propositionen återgivna allmänna uttalanden rörande förhållandena
på Seskarö, försörjningsmöjligheterna därstädes utan industri samt betingelserna
för sågverksdrift å ön.
Den nuvarande till i runt tal 1,300 personer uppgående Seskaröbefolkningen
har för sin existens varit nästan helt beroende av den nedlagda sågverksindustrien,
och utan denna industri har endast en bråkdel av befolkningen möjlighet
att finna sin utkomst på platsen. Bristen på odlingsbar mark omöjliggör
någon nämnvärd utvidgning av jordbruket, och fisket torde sannolikt aldrig
kunna få betydelse annat än som mer eller mindre osäker biförtjänst. I övrigt
inskränka sig de försörjningsmöjligheter, med vilka man med någon grad
av visshet kan räkna, till arbete med flottläggning av virke samt kapning och
skeppning av props och slipers etc., som sedan lång tid tillbaka bedrivits å ön
och väl även för framtiden åtminstone i viss omfattning kan påräknas. Stadigvarande
och full försörjning för något större antal arbetare kan emellertid
icke denna rörelse beräknas lämna. Allt som allt torde det icke bliva möjligt
för mer än högst ett 70-tal arbetsföra personer med familjer, motsvarande en
befolkning på 2 ä 300 personer, att hålla sig kvar på Seskarö, därest industrien
fortfarande kommer att vara nedlagd. Eör befolkningen i övrigt —-cirka 1,000 personer— skulle under sådana förhållanden icke återstå annat än
att utfljdta från ön och söka sin utkomst på annat håll.
Givet är, att ett sådant perspektiv måste te sig i hög grad motbjudande
och ödesdigert, först och främst för den befolkning, saken närmast gäller, men
även för kommunen och det allmänna. Det är därför också naturligt, att intresset
hittills huvudsakligen inriktat sig på möjligheterna av att återuppbygga
industrien och därmed skapa förutsättningar för befolkningen eller i varje
fall för en väsentlig del av densamma att även i fortsättningen finna sin utkomst
på ön. För det försök, som i sådant avseende gjorts på initiativ av kommunen,
är utförlig redogörelse lämnad i den av herr Lövgren i Nyborg vid
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
13
1929 års riksdag i andra kammaren väckta motionen nr 313, till vilken länsstyrelsen
och de sakkunniga hänvisa. I full insikt örn att industriens återupptagande
skulle innebära den ur de arbetslösas och ortens synpunkt lyckligaste
lösningen av frågan hava också länsstyrelsen och de sakkunniga ägnat
detta spörsmål en ingående uppmärksamhet. Det har alltså i första hand
synts vara av vikt att söka klarlägga förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift
på Seskarö. Först därigenom kan vinnas en utgångspunkt för bedömande
av vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna och böra vidtagas
för att på ett stadigvarande sätt bringa hjälp åt Seskaröbefolkningen.
De nu nedlagda sågverken å Seskarö startades under en av goda konjunkturer
betingad expansionsperiod för sågverksindustrien, då tillgången på lämplig
och billig råvara i dessa trakter ännu var praktiskt taget obegränsad.
Sedan denna tid och särskilt under efterkrigsåren hava de förhållanden, under
vilka den svenska sågverksindustrien arbetar, undergått en genomgripande
förändring. Denna industri, som i hög grad är beroende av den manuella arbetskraften,
har icke i samma utsträckning som många andra industrier kunnat
anpassa sina tillverkningskostnader efter marknadsläget. En kraftig expansion
av den finska och ryska sågverksindustrien har dessutom framkallat
en allt starkare konkurrens på trävarumarknaden med ty åtföljande prisfall,
samtidigt som råvarutillgången särskilt i fråga örn de grövre, för sågning mest
lämpliga dimensionerna undan för undan försämrats och priset på råvaran
ökats. De svårigheter, med vilka sågverksindustrien sålunda allt sedan krigsåren
haft att kämpa och vilka av allt att döma icke äro av övergående art,
hava framtvingat den nu pågående rationaliseringsprocessen inom trävaruindustrien,
vars förnämsta yttring är driftskoncentration till större sågverk i
direkt samband med sulfatmassetillverkning för avfallets tillgodogörande.
En mängd smärre sågverk hava under de senaste åren blivit offer för denna utveckling.
Inom Norrbottens län tenderar denna utveckling tydligt mot en
koncentration av industrien till mynningarna av de två största virkesförande
vattendragen: Piteå för de södra delarna av länet och norra Västerbotten, och
Kalix för övre Norrbotten. På den senare platsen har ju nyligen genom statsmakternas
medverkan ett industriföretag återuppbyggts efter moderna principer.
Allt tyder också på, att denna plats är det naturliga centrum för träförädlingsindustrien
i övre Norrbotten, och att utvidgning av driften därstädes
är den mest rationella linjen för ökad produktion.
Det är mot bakgrunden av denna utveckling, som man enligt länsstyrelsens
och de sakkunnigas mening bör se orsakerna till Seskaröindustriens nedläggande
och bedöma möjligheterna för dess återuppbyggande. Betingelserna
för denna industri torde på sin tid, d. v. s. när verken startades och under
de närmaste årtiondena därefter, få anses hava varit ganska gynnsamma. Läget
ungefär mitt emellan de stora timmerförande Torne- och Ivalixälvarna samt
de goda hamnförhållandena voro härvid viktiga faktorer. Möjligheten av virkesfångst
till billiga priser från de närbelägna delarna av Finland var också
av stor betydelse, något som bäst belyses därav, att verken under hela sin tillvaro
företrädesvis arbetat med finsk råvara. Denna fördel kunde naturligtvis,
så länge verken drcvos av finska företagare, till fullo utnyttjas oberoende
av den prohibitiva försäljningspolitik, som sedan några år tillbaka tillämpas i
Finland och som fört med sig, att de svenska skogsspekulanterna praktiskt taget
utestängts från den finska timmermarknaden. Genom denna politik har
emellertid den naturliga rayonen för råvarutillförseln för en svensk industri
på Seskarö högst avsevärt beskurits, samtidigt som konkurrensen örn råvaran
på den svenska sidan blivit allt skarpare. En olägenhet, som är mindre framträdande
så länge det gäller en industri i mindre skala men som blir av desto
14
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
större betydelse för en modern storindustri, är det insulära läget, som vissa
tider på året försvårar eller rent av omöjliggör förbindelse med fastlandet.
Redan bristen på sötvatten torde i och för sig utesluta möjligheten av en sulfatfabriksanläggning
på Seskarö. För uppkomsten av en rationell träförädlingsindustri
efter moderna linjer saknas sålunda förutsättningar, och även utsikterna
till att en fristående sågverksrörelse i mindre skala skall bliva lönande
äro nu väsentligt mindre än tidigare. Till den antydda begränsningen
av området för råvarutillförseln komma nämligen svårigheterna att uppnå
något tillfredsställande utbyte av sågverksavfallet. För detta kan visserligen
erhållas avsättning vid sulfatfabriken i Kalix, men transportkostnaderna bliva
mycket höga, vartill komma lagringskostnader, då på grund av naturförhållandena
transporter vintertid måste anses nära nog uteslutna. Prissättningen
blir under sådana omständigheter även ofördelaktigare än vid kontinuerlig
leverans.
Med hänsyn till frågans stora betydelse för nu föreliggande uppgift hava
länsstyrelsen och de sakkunniga emellertid ansett det vara av vikt att även
söka siffermässigt belysa förutsättningarna för fortsatt sågverksdrift å
Seskarö. För detta ändamål har ingenjörsfirman Löf & Nordström i Stockholm
på uppdrag av länsstyrelsen och de sakkunniga verkställt undersökning
av sågverket och framlagt kostnadsförslag för nödvändiga kompletteringsarbeten
i och för driftens upptagande, jämte beräkningar å tillverkningskostnader.
På grundval härav har en av de sakkunniga, direktören J. L. Ekman,
uppgjort alternativa beräkningar rörande driftsresultatet under olika tänkbara
förutsättningar.
De sålunda gjorda beräkningarna giva vid handen, att man vid en eventuell
drift av Sandviks sågverk under nuvarande förhållanden har att emotse en årlig
förlust, varierande allt efter olika förutsättningar från, i runda tal, 19,000
till 90,000 kronor. Dessa resultat synas vinna bekräftelse genom den brist på
intresse, som från enskilda företagares sida visats för ett återupptagande av
driften. Ett anbud avseende drift vid Sandvik för en årlig produktion av 4,000
standards har visserligen gjorts av ett konsortium inom Nedertorneå socken,
men detta anbud förutsätter koncession å kronovirke motsvarande hela råvarubehovet
till priser, som ligga drygt 25 % under nuvarande prisnivå och
därför av domänstyrelsen måste betraktas som fullkomligt oacceptabla. Styrelsen
för Kalix träindustriaktiebolag, med vilken länsstyrelsen och de sakkunniga
på sätt längre fram kommer att beröras fört vissa förhandlingar, har
också efter verkställd undersökning bestämt förklarat sig icke under några
omständigheter kunna reflektera på att övertaga och driva Sandvik, då en
sådan drift för bolaget skulle ekonomiskt ställa sig avsevärt mera ogynnsam
än en motsvarande utvidgning av bolagets sågverk vid Karlsborg.
Beträffande betydelsen för arbetslöshetens avveckling av en drift vid Sandvik
bör framhållas, att en produktion av 9,000 standards förutsätter arbete i
dubbelskift året runt med en styrka av cirka 125 man. Vid halv produktion
(4,000 ä 4,500 standards) kan kontinuerlig sysselsättning beredas för omkring
70 man. Härtill kommer i båda fallen säsongarbete under skeppningsperioden
för respektive cirka 45 och 25 man. Driften vid Sandvik skulle således även i
gynnsammaste fall icke kunna beräknas bereda stadigvarande sysselsättning för
mer än ungefär hälften av de nuvarande arbetsföra sågverksarbetarna på ön.
Ehuru detta givetvis i och för sig skulle betyda en avsevärd lättnad i det
nuvarande läget, kan alltså någon slutgiltig lösning av Seskaröproblemet icke
ernås enbart genom igångsättande av driften vid Sandvik.
Vad så angår domänstyrelsens försäljning spolitik innehåller betänkandet
därom följande.
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
15
Under det att inom södra och mellersta Norrland huvudparten av skogsarealen
innehaves av bolag och självägande bönder och de allmänna skogarna endast
upptaga en ringa bråkdel av arealen, råder i övre Norrland ett alldeles motsatt
förhållande. Inom Norrbottens län utgöres sålunda ej mindre än 68 % av hela
skogsmarksarealen av stats- och allmänningsskogar. Återstoden fördelar sig
mellan bolag och andra enskilda ägare med respektive 11 % och 21 %.
De sydnorrländska sågverken disponera sålunda merendels över betydande
arealer egna skogar, från vilka de tillgodogöra sig den huvudsakliga delen av
sitt råvarubehov. Inom Norrbottens län finnes däremot endast ett sågverksföretag
(Munksunds aktiebolag), som i någon nämnvärd grad är skogsägande.
I övrigt är trävaruindustrien därstädes helt hänvisad till att genom inköp av
enskilda eller kronan täcka sitt råvarubehov. Då nu staten är den ojämförligt
största skogsägaren, blir industrien här nästan helt och hållet beroende av möjligheterna
att å de årliga kronoskogsauktionerna inköpa sitt virkesbehov till
priser, som stå i skäligt förhållande till priserna på den färdiga varan. Domänstyrelsen
ställer sig visserligen icke avvisande mot fleråriga leveranskontrakt
men fasthåller vid att de priser, som kunna uppnås å auktionerna, skola ligga
till grund för prisbestämningen vid kontraktens uppgörande.
Flera faktorer medverka emellertid till att hålla dessa priser på en synnerligen
hög nivå, ofta överstigande vad som med hänsyn till läget på exportmarknaden
kan anses sunt och skäligt. De sydnorrländska sågverken kunna i
allmänhet på grund av sitt läge och delvis även på grund av det egna virkets
högre kvalité betinga sig något fördelaktigare priser för sina varor än de norrbottniska
verken. Redan härav följer en möjlighet för de förra att uppträda
som. konkurrenter på den övernorrländska timmermarknaden, under det att en
motsvarande konkurrens inom sydligare ådalar från de norrbottniska företagens
sida är helt utesluten. För dessa sydnorrländska konkurrenter, vilka taga huvudparten
av sitt råvarubehov från egna skogar, gäller det i regel endast att
å auktionerna här uppe komplettera årsbehovet med vissa poster, vilkas åtkommande
emellertid kan vara av den största vikt för uppehållande av full produktion
med lämpliga sortiment. Priserna kunna tydligen under sådana omständigheter
komma att uppdrivas till en onaturlig höjd, och dessa toppriser bliva
i stor utsträckning normerande för hela försäljningen. De norrbottniska trävaruföretag,
som icke disponera över egna skogar och som hava en mycket begränsad
inköpsrayon, måste under dessa förhållanden komma i en ytterst ogynnsam
ställning, särskilt som numera de tidigare i stor utsträckning utnyttjade
möjligheterna till virkesinköp från Finland praktiskt taget bortfallit ^och minskad
tillgång på grövre dimensioner i de sydnorrländska skogarna år för år
skärper konkurrensen.
Förklaringen till de särskilda svårigheter, för vilka den norrbottniska trävaruindustrien
under en följd av år varit utsatt, torde till en väsentlig del vara
att finna i nu berörda förhållanden. För en rationell skötsel av kronoskogarna
i Norrbotten torde dock, örn man ser frågan på längre sikt, en livskraftig lokal
industri vara av så stor betydelse, att redan häri borde ligga en anledning för
staten att icke gent emot denna industri allt för kraftigt utnyttja sin monopolställning
som virkesleverantör. Härtill komma de stora allmänna intressen,
som sammanhänga med industriens betydelse för folkförsörjningen och den
kulturella utvecklingen i dessa bygder. En trävaruindustri i Norrbotten, byggd
på sunda ekonomiska och tekniska grunder, bör därför, när det gäller att säkerställa
dess behov av råvara, kunna räkna med stöd från det allmännas sida. För
detta ändamål synes böra övervägas, om icke en viss modifikation i domänverkets
hittills följda försäljningspolitik borde iakttagas, så att Norrbottensindustriens
råvarubehov åtminstone i viss utsträckning tryggas. En närmare
16
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
utredning av hithörande frågor framstår som en angelägenhet av största betydelse
för Norrbottensindustriens framtid.
Beträffande frågan örn ett provisoriskt återupprättande av driften vid Sandvik
har anförts följande.
För en drift, avsedd att nedläggas örn ett eller annat år, kunde givetvis
icke ifrågasättas några omändrings- och moderniseringsarbeten, utan borde
verket drivas i befintligt skick enligt det alternativ i de gjorda beräkningarna,
som grundade sig på denna förutsättning d. v. s. med enkelskift (70 man)
och en beräknad årlig tillverkning av 4,000 standards. Den årliga driftförlusten
hade i detta fall beräknats till cirka 90,000 kronor, vartill dock måste
läggas den högre avskrivning, som betingades av att verket komme att drivas
endast under en kortare tid.
Denna synpunkt syntes dock ej i och för sig böra få vara utslagsgivande
när det gällde att avgöra frågan örn provisorisk drift vid Sandvik. Kunde
genom en sådan åtgärd avsevärda lättnader beredas befolkningen utan allt
för stora olägenheter i andra hänseenden, borde en driftförlust inom rimliga
gränser icke få verka avskräckande. Att en provisorisk drift för de arbetare,
som lyckades vinna anställning vid sågen, skulle innebära den bästa möjliga
hjälpen vore uppenbart. Men härtill inskränkte sig också i stort sett fördelarna
därav. För det övervägande flertalet av de arbetslösa skulle förhållandena
förbliva oförändrade. Möjligheten av att låta olika lag växelvis under viss tid
arbeta vid sågen vore val icke helt utesluten, men en sådan ransonering av
arbetet måste alltid i praktiken ställa sig svår, och ingen bleve på detta sätt
effektivt hjälpt. Den förr eller senare oundvikliga nödvändigheten även för
dem som vunne anställning vid sågen att utflytta skulle bortskymmas genom
driftens igångsättande. Befolkningen skulle haka sig fast vid förhoppningen
om fortsatt drift, och det bleve säkerligen förbundet med mycket stora svårigheter
att å avsedd tid nedlägga verket. I varje fall skulle med all sannolikhet
provisorisk drift vid Sandvik avsevärt försvåra och förlänga evakueringsprocessen.
Då länsstyrelsen och de sakkunniga sålunda kommit till den uppfattningen,
att Seskaröindustrien icke kan väntas återupptagen utan statens bistånd, att
sådant bistånd icke bör lämnas sanrid att största delen av befolkningen icke har
möjlighet att utan industri kunna försörja sig på ön, har konsekvensen för länsstyrelsens
och de sakkunnigas del blivit, att de anse, att praktiskt taget hela den
nuvarande sågverksarbetarstammen eller i varje fall den fullt arbetsföra delen
därav, vilken uppskattats till 250 man med 650 familjemedlemmar eller inalles
cirka 900 personer, måste utflytta från ön och söka sin utkomst på annat
håll.
I särskilt yttrande hava två av de sakkunniga, herrar Wallmark och Ekman,
på anförda skäl bestämt avstyrkt, att genom domänverket skulle upptagas
provisorisk sågverksdrift vid Sandviks sågverk.
De åtgärder för underlättande av avvecklingen av den rådande arbetslösheten
å Seskarö och för den förordade utflyttningen därifrån, som länsstyrelsen
och de sakkunniga föreslå, äro följande, nämligen
flyttningshjälp och inlösning av egna hem för dem, som utflytta från ön;
anordnande av en effektiv arbetsförmedling och arbetsanskaffning med sär -
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
17
skild tanke på de utökade arbetstillfällen, som kunna förväntas uppstå inom
skogsbruket;
iordningställande och bebyggande av ett antal kolonat å Keräsjokiområdet
i Karl Gustavs socken för att på billiga villkor tillhandahållas de arbetslösa,
som befinnas lämpliga och villiga att övergå till jordbruk;
befordrande av ungdomens yrkesutbildning genom anordnande av slöjdkurser
m. m.; samt
uppdrag för statens arbetslöshetskommission att under medverkan av socialstyrelsen
och länsstyrelsen handhava och leda avvecklingsarbetet.
Utöver de rena administrationskostnaderna beräknas avvecklingsarbetet kom -
ma att kräva följande utgifter:
för flyttningshjälp .............................. 100,000: —
» inlösning av egna hem ........................ 245,000: —
» yrkesutbildning .............................. 10,000: —
Summa kronor 355,000
Dessa kostnader torde liksom nödiga administrationskostnader enligt länsstyrelsen
och de sakkunniga höra beräknas utgå av reservationsanslaget till bekämpande
av arbetslösheten, och lämpligen fördelas på en tid av tre år.
För beredande av möjligast effektiva hjälp åt befolkningen under avvecklingstiden
ifrågasättes därjämte
igångsättande snarast möjligt av planerad hamnbyggnad vid Karl Johans
stad med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, av den föreslagna banbyggnaden
Morjärv—Kalix, i båda fallen med viss företrädesrätt till arbete
för arbetslösa från Seskarö;
samt, i sista hand och under förutsättning att icke något av nämnda arbetsföretag
kan igångsättas, provisorisk drift genom domänverket av Sandviks
sågverk.
Arbetslöshetskommissionen ansluter sig till de i betänkandet framlagda synpunkterna,
därvid kommissionen särskilt framhåller, att en betydande arbetslöshet
uppstått i Finland just inom sågverksindustrien. Då förhållandena inom
denna förvärvsgren torde vara ganska likartade i de båda länderna, ansåge
kommissionen det icke kunna försvaras att genom bidrag av statsmedel animera
till ökad produktion inom en industri, vars läge vore så ytterligt osäkert. De
arbetslösa på Seskarö borde snarast beredas arbete i den öppna arbetsmarknaden
på andra orter.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande.
Till en början vore att påpeka, att arbetsmarknaden i övre Norrland utmärktes
av vissa, säregna drag, varmed vore förknippade problem av vansklig
art. Dessa speciella arbetsmarknadsproblem hade närmare belysts i den av
styrelsen utgivna redogörelsen för arbetslöshetsräkningen och de lokala arbets1
öshetsundersökningarna i Sverige år 1927, sid. 125—131, till vilken redogörelse
nu hänvisades. Frågan örn förbättrade och jämnare försörjningsmöjligheter i
dessa nordliga landsdelar framstode såsom en betydelsefull socialpolitisk uppgift,
som jämväl framdeles syntes komma att påkalla statsmakternas särskilda
uppmärksamhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 93 käft. (Nr 200.)
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
Den nn uppkomna situationen å Seskarö utgjorde, betraktad i sitt större sammanhang,
en akut yttring av Norrlandsproblemen i allmänhet. Av den i
betänkandet förebragta utredningen syntes framgå, att det aktuella nödläget
å Seskarö vore svårartat ävensom att, såvitt nu kunde bedömas, förutsättningar
ej vore för handen för återupptagande av en affärsmässig industriell produktion
på platsen. Redan därav syntes det påkallat, att staten icke undandroge
sig att träda hjälpande emellan. Härtill komme, att de bekymmersamma
förhållandena på ön återverkat i hög grad menligt på hela det ekonomiska läget
inom Nedertorneå socken. Det kommunala skattetrycket hade därstädes numera
nått en sådan styrka, att all ekonomisk företagsamhet inom bygden därav
måste förlamas. Örn effektiva medel icke utfunnes till botande av den så att
säga akuta sjukdom, som Seskaröproblemet i sig innebure, syntes denna hota
att sprida sig och bliva av kronisk karaktär. Extraordinära åtgärder syntes
därför böra snarast möjligt vidtagas i syfte att råda bot för det onda.
De särskilda hjälpåtgärder, som sålunda måste anses påkallade från det allmännas
sida, syntes böra så anordnas, att därav åvägabringades en definitiv
sanering av förhållandena på ön och icke endast ett palliativ. En ganska rik
erfarenhet förelåge från krisåret 1921 och närmast efterföljande år angående
verkningarna av åtgärder, inriktade på tillfällig lokal hjälp. När industriella
företag nedlagts och arbetarstammen vid desamma klart insett, att driften ej
komme att återupptagas, hade sålunda arbetarna relativt snabbt sökt sig till
andra orter och arbetstillfällen. I andra fall åter hade det visat sig, att hjälpverksamhet
på platsen och förhoppningar — stimulerade av allehanda rykten
och vaga projekt •— örn den industriella driftens återupptagande eller igångsättandet
av ny sådan å vederbörande ort eller i dess närhet motverkade arbetarnas
intresse att söka sig till en annan marknad och gjorde det praktiskt taget
omöjligt att med vanlig arbetsförmedlingsverksamhet bringa dem över till
en mera gynnsam arbetsmarknad. Det torde med hänsyn till sådana erfarenheter
vara angeläget, att precisa och bestämda besked lämnades angående de
föreslagna hjälpåtgärdernas räckvidd och deras begränsning, så att industriarbetarbefolkningen
å Seskarö visste, vad den hade att rätta sig efter.
Det torde vara klart ådagalagt, att Seskaröborna icke, såvitt nu kunde bedömas,
kunde påräkna arbete inom sina hittillsvarande fack i de angränsande
norrbottensbygdernas trävaruindustri. Med hänsyn till denna industris rationalisering
i samband med övergången till en kombinerad cellulosaindustri syntes
en viss knapphet på arbetstillfällen inom facket göra sig gällande även söderut.
En varaktig lösning av Seskaröproblemet syntes sålunda icke kunna vinnas,
med mindre man dels åstadkomme en evakuering av ön och dels medverkade
till Seskaröbornas. överflyttning i större eller mindre utsträckning till andra
fack. Det torde ligga i sakens natur, att en sådan kombinerad lokal omplantering
och yrkesövergång mötte stora svårigheter. Likaledes vore det psykologiskt
förklarligt, örn Seskaröborna ivrigt spanade efter och med begärlighet
måste gripa varje tillfälle, som kunde bereda dem möjlighet att få kvarstanna
på platsen.
Domänstyrelsen, som i fråga om en återupptagning av sågverksdriften vid
Seskarö anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av de båda avstyrkande
reservanterna bland de sakkunniga, har i övrigt anfört bland annat följande:
Domänverket vore framför andra statens verk affärsdrivande, i det att verkets
driftsresultat vore helt och hållet beroende av världsmarknaden och de
priser å råvara för trävaruindustrien, som å de skilda lokala marknaderna uppkomma
av förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Styrelsens politik
i fråga örn skogsskötsel och virkesförsäljning hade varit och vöre alltjämt att,
med aktgivande å såväl de avverkningsbelopp, som med hänsyn till statssko
-
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
19
garnäs ändamålsenliga skötsel borde uttagas, som även de å världsmarknaden
rådande priserna på förädlade trävaror, å de lokala råvarumarknaderna vid
olika tillfällen icke i den allmänna konkurrensen utkasta större partier virke,
än att ett skäligt rotnetto med hänsyn till alla därpå vid en viss tidpunkt inverkande
omständigheter kirnde erhållas. Att domänstyrelsen såsom representerande
den största skogsägaren inom Norrbottens län skulle intaga en viss
monopolställning på trävaruindustriens i dessa orter råvarumarknad, kunde ju
visserligen påstås, men att styrelsen skulle hava utnyttjat denna sin ställning
till förfång för denna industri, syntes innebära en ej så ringa överdrift.
Kunde ej den i Norrbotten förefintliga trävaruindustrien på den öppna marknaden
härda ut i konkurrensen örn virket från kronoskogarna, berodde detta
av andra orsaker än styrelsens prispolitik i fråga om nyssnämnda virke. Att
på denna anlägga sådana synpunkter som länsstyrelsen och de sakkunniga ifrågasätta
eller hänsyn till folkförsörjningen och den kulturella utvecklingen å
vissa orter, hade styrelsen ansett ligga helt utanför dess uppgift såsom ledare
av domänverkets affärsdrift. I varje fall hade styrelsen ansett sig ej självmant
kunna gå in för en sådan prispolitik.
Till belysande av för närvarande rådande priser å såväl sågtimmer som försågad
vara inom skilda skeppningsdistrikt i Norrland hänvisade styrelsen till
en yttrandet bifogad sammanställning, varav ansetts framgå, att de sakkunnigas
påstående, att en i förhållande till övriga sågverksdistrikt onaturlig prisfördyring
av råvaran skulle förefinnas för de inom Norrbotten arbetande sågverken,
icke vore rätt väl överensstämmande med verkliga förhållandet. Av
sammanställningens siffror framginge nämligen, att det från statsskogama^
inom Norrbotten försålda sågtimret i medeltal och i förhållande till den inom dfe
olika sågverksdistrikten gängse f. o. b.-prisnivån ställde sig — ej endast relativt,
utan absolut — billigare per standard sågad vara än inom de sydligare sågverksdistrikten.
Den åberopade sammanställningen är av följande utseende.
Jämförande sammanställning beträffande å ena sidan erhållna genomsnittliga sågtiinmerpriser
för Domänverkets försäljningar hosten 1929 inom olika Norrlandsdistrikt och å andra sidan inom
samma distrikt gängse differenser i exportpriserna för sågade trävaror.
Överjägmästare- distrikt |
Inom de särskil-da överjägmäs-taredistrikten år Rot- 1 Av-stående | verkat |
Summa kubikfot |
Erhållna me-delpriser för |
Motsv. kr. |
Diffe-rens i kr. |
Gängse pris-differens för kr. |
Emot över-jägmästare-distrikten |
||
Mell. Norrlands . |
3,000,000 |
200,000 |
3,200,000 |
65 |
162 |
50 |
|||
Härnösands . . . |
3,300,000 |
900.000 |
4,200.000 |
60 5 |
151 |
— |
11: 50 |
5: — |
|
Umeå..... |
5,900,000 |
1,250,000 |
7,150,000 |
58.5 |
146 |
— |
16: 50 |
5: —ä 6:50 |
Umeå |
Skellefteå . . . |
4.400,000 |
300,000 |
4,700,000 |
55 |
137 |
50 |
25: — |
7: - » 8: - |
|
Nedre Norrbotten |
10,000,000 |
1,100,000 |
11,100,000 |
Pite älv 56 |
140 |
— |
22: 50 |
||
Lule > 54 |
135 |
— |
27: 50 |
7: — , 10: — |
Piteå-Luleå |
||||
Övre Norrbotten |
6,700,000 |
2,000,000 |
8,700,000 |
54.5 |
136 |
— |
26: 50 |
10: — » 15: — |
Luleå-Kalix- |
Haparanda |
I detta sammanhang må erinras om två särskilda yttranden, avgivna det
ena av länsstyrelsen i Norrbottens län och det andra av domänstyrelsen, i anledning
av en vid innevarande riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 300,
20
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
av herr J. P. Dahlén angående omedelbart igångsättande av sågverksrörelse å
Seskarö (jordbruksutskottets utlåtande nr 85).
I sitt den 27 februari 1930 avgivna utlåtande har länsstyrelsen därvid anfört
följande:
Frågan om statsåtgärder i anledning av den svårartade arbetslösheten å
Seskarö har nyligen varit föremål för särskild utredning genom länsstyrelsen
och tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna utredning föreligger i ett
den 16 december 1929 dagtecknat betänkande, varav ett exemplar här bifogas
och till vilket länsstyrelsen torde få hänvisa. Beträffande särskilt spörsmålet
örn sågverksdriftens återupptagande åberopas vad som anförts å sid. 8—14 och
28—30 i nämnda betänkande.
Länsstyrelsen, med vilken de sakkunniga i detta avseende varit fullt ense,
har kommit till den uppfattningen, att nedläggandet av de båda sågverken å
Seskarö måste betraktas som ett led i den av ekonomiska faktorer framtvingade
utvecklingsprocess i riktning mot rationalisering och koncentration till
större driftsenheter, som sedan ett antal år överallt pågår inom den på export
byggda sågverksindustrien, att de förändrade förhållanden, under vilka denna
industri numera arbetar, icke synas erbjuda någon utsikt till ekonomiskt
lönande sågverksrörelse i större skala å Seskarö, samt att under sådana förhållanden
staten icke bör, i strid mot utvecklingen, engagera sig för återupptagandet
av en stadigvarande drift därstädes. I stället föreslås, att staten
genom anordnande av en effektiv arbetsförmedling, flyttningsbidrag och andra
lämpliga åtgärder underlättar och påskyndar den utrymning av ön, som därest
sågverksindustrien icke kan återupptagas måste betraktas som ofrånkomlig.
För att bereda de arbetslösa och den hårt betryckta kommunen någon lättnad
under avvecklingen, vilken under alla förhållanden måste beräknas taga en avsevärd
tid, har det därjämte ansetts oundgängligen nödvändigt att söka få till
stånd provisoriska arbeten i orten, dit de arbetslösa i avbidan på mera stadigvarande
utkomstmöjligheter å annan ort kunna hänvisas. I sådant avseende
har föreslagits, att den sedan lång tid tillbaka påyrkade anläggningen av
hamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl Johans stad nu skulle igångsättas
samt i andra hand att arbetet med banbyggnad Morjärv—Kalix—Karlsborg
skulle påbörjas. Därjämte har i sista hand, under förutsättning att icke
något av nämnda företag nu skulle komma till utförande, av länsstyrelsen och
två bland de sakkunniga ifrågasatts provisorisk drift vid Sandviks sågverk
genom domänverkets försorg.
Länsstyrelsen kan här endast ytterligare understryka nödvändigheten av att
något nu åtgöres för att bringa effektiv hjälp i de svårigheter, som krisen inom
sågverksindustrien dragit över Nedertorneå kommun och dess befolkning. Målet
måste ju vara att söka återställa den genom industriens nedläggande rubbade
jämvikten mellan folktillgången och försörjningsmöjligheterna, men även
med kraftigt stöd från det allmännas sida torde det taga åtskillig tid innan
detta mål kan nås. Att under tiden en stor del av den övertaliga befolkningen
för sitt uppehälle är hänvisad till kommunala eller statliga understöd måste
betecknas som i hög grad otillfredsställande och ägnat att försvåra en avveckling
efter sunda linjer. De allmänna medel, som nu offras för kontantunderstöd
och andra hjälpåtgärder skulle otvivelaktigt också bliva till avsevärt
större gagn örn de i stället nedlades i sådana allmännyttiga arbeten inom
orten, som kunna vara ägnade att skapa bättre ekonomiska förhållanden och
ökade försörjningsmöjligheter i framtiden. Det är därför länsstyrelsens livliga
förhoppning, att de förslag angående hamnanläggning vid Karl Johans
stad och järnväg i Kalixdalen. vilka motionsvis framförts vid årets riksdag,
skola vinna statsmakternas bifall. Båda dessa företag äro av så allmänt er
-
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
21
känd betydelse för ifrågavarande trakters framtida utveckling, att de förr
eller senare måste komma till stånd. Genom arbetenas igångsättande just nu
skulle ej allenast en väsentlig lättnad bereda,s för de arbetslösa under den nuvarande
depressionsperioden, utan även vinnas den fördelen att dessa betydelsefulla
kommunikationsföretag stöde färdiga att tagas i bruk när -— som
man får hoppas — inom närmaste år framåt de nuvarande i viss mån kaotiska
förhållandena inom träförädlingsindustrien i övre Norrbotten hunnit stabilisera
sig och därmed möjligheter öppnats för en livligare ekonomisk utveckling
även på andra områden.
Skulle emellertid statsmakterna trots allt ställa sig avvisande till dessa förslag,
inträder en situation, som enligt länsstyrelsens förmenande gör det nödvändigt
att taga under allvarlig omprövning, huruvida icke staten, hellre än
att under avvecklingstiden offra avsevärda summor på en för befolkningen
demoraliserande understödsverksamhet, bör genom upptagande av provisorisk
drift vid Sandviks sågverk söka avvända de svåraste följderna av den nu rådande
arbetslösheten.
Domänstyrelsen har i nyssnämnda den 4 mars 1930 dagtecknade utlåtande
anfört bland annat följande:
I motionen har berörts en av särskilt tillkallade sakkunniga verkställd utredning
och avgivet betänkande angående förhållandena på Seskarö. Över
detta betänkande avgav styrelsen den 23 december sistlidna år underdånigt
utlåtande, som i avskrift bilägges. Styrelsens ställning till frågan örn en statligt
bedriven sågverksrörelse å Seskarö framgår härav och torde här icke behöva
närmare utvecklas, helst som intet nytt tillkommit sedan styrelsen avgav
nämnda utlåtande.
Nu ifrågasätta motionärerna, att sågverksdriften skall omedelbart upptagas
å Seskarö. Härför erforderlig ledning torde möjligen kunna inom kortare tid
anskaffas och erforderliga reparationer av verken också utföras inom relativt
kort tid, allt beroende på huru mycket penningar det kan befinnas lämpligt
att härför utgiva. Vad som emellertid nu icke kan anskaffas även vid inskränkt
tillgång på penningar, åtminstone före sommaren, är sågtimmer, och
med hänsyn till den i hög grad begränsade timmerfångsten innevarande vinter
lärer det knappast vara tänkbart att till även mycket höga priser kunna
köpa sågtimmer, som instundande sommar nedflottas till den norrländska
kusten.
Allt det sågtimmer, som faller vid domänverkets egna avverkningar denna
vinter, är försålt, och att nu igångsätta nya avverkningar av sågtimmer för
att driva sågarna på Seskarö är praktiskt taget outförbart, enär tillräcklig
arbetskraft saknas för de avverkningar, som redan äro påbörjade, för att dessa
må kunna avslutas i tid. Såsom en sammanfattning av ovan anförda får styrelsen
uttala, att det är praktiskt taget omöjligt att tidigare än till mitten av
sommaren 1931 anskaffa tillräckligt med sågtimmer för att under ett år bedriva
oavbruten sågning vid ens det ena av sågverken å Seskarö.
Departementschefen har för egen del anfört bland annat följande:
Vad först angår den av länsstyrelsen och de sakkunniga behandlade fjågan
om sågverksarbetarnas å Seskarö överflyttning till Kalixindustrien genom att
den Kalix träindustriaktiebolag tillhöriga, med statsmedel återupprättade rörelsen
vid Karlsborg skulle utvidgas har jag visserligen i likhet med länsstyrelsen
och de sakkunniga funnit, att under nuvarande förhållanden det icke
låter sig göra att i angivna syfte framkalla en sådan utvidgning av nämnda
rörelse. Det är emellertid icke uteslutet, att en sådan förr eller senare bör
komma till stånd, och man torde i sådant fall också vinna någon möjlighet att
22
Statsutskottets utlåtande Nr BOO.
därstädes skaffa sysselsättning åt Seskaröarbetare, i den mån de då icke funnit
lämpligt arbeta på annat håll. Den jämväl i betänkandet berörda frågan
örn domänstyrelsens försäljning spolitik beträffande virke från statens skogar i
övre Norrbotten har under den senaste tiden i flera olika sammanhang varit
föremål för noggrant övervägande, och det är hoppas, att en lösning härutinnan
skall kunna uppnås, som är på samma gång försvarlig ur de ekonomiska
synpunkter, vilka domänstyrelsen har att i sin verksamhet iakttaga, och fördelaktig
för en stabilisering såvitt möjligt av de enskilda industriföretagen.
Vad härefter angår de föreslagna åtgärderna av praktisk natur beröres i betänkandet
först frågan om flyttning sk fälp och örn inlösen av Seskaröarbetarnas
egna hem. Då jag anser mig böra tillstyrka förslaget örn att kostnaderna för
Seskaröarbetares flyttning till nya arbetsplatser skola bestridas av statsmedel,
vill jag understryka, att detta måste vara en i särskild grad exceptionell åtgärd,
betingad av de enastående förhållandena i förevarande fall och alltså utan prejudicierande
verkan. Vidare må framhållas, att de i betänkandet föreslagna
villkoren för flyttningshjälpens utgående strängt böra iakttagas. Därest någon
utan rimlig anledning vägrar att mottaga erbjudet arbete, bör detta kunna vara
anledning till att flyttningshjälp icke vidare ifrågakommer för hans del. Det
torde böra ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare bestämmelser i
ämnet.
Den förordade inlösningen av Seskaröarbetarnas egna hem torde likaledes
vara en förutsättning för att utflyttningsverksamheten skall kunna genomföras
och att arbetarna skola kunna utan tyngande ekonomisk belastning börja en
ny verksamhet. Jag tillstyrker alltså i princip förslaget härom. Statens egnahemsstyrelse
har i sitt yttrande anfört, att hänsyn borde tagas till att ifrågavarande
fastigheter mestadels vore intecknade, och att anledning icke funnes,
att staten skulle inlösa dylika inteckningar med fulla beloppet, vilket vederbörande
inteckningshavare eljest icke haft möjlighet att under nuvarande förhållanden
återbekomma. I anledning härav må framhållas, att en verkställd
närmare undersökning utvisar, att dylika inteckningar endast i mycket begränsad
omfattning förekomma. Endast fyra av de tjugu egna hem, vilka äro belägna
på fri grund, besväras nämligen av penninginteckning, och sammanlagda
belånade värdet av dessa inteckningar uppgår endast till något över 12,000
kronor. Två av dessa inteckningar, belånade för tillsammans 6,600 kronor,
innehavas av sparbank. En inteckning å ej fullt 1,000 kronor ligger som säkerhet
för egnahemslån hos Norrbottens läns hushållningssällskap och den
sista inteckningen, å 4,500 kronor, är enligt uppgift belånad hos anförvanter
till fastighetsägaren. I ett av fallen överstiger lånesumman med 100 kronor
det värde, vartill fastigheten uppskattets vid den värdering, som ligger till
grund för sakkunnigförslaget.
Ehuru det väckta spörsmålet således har mycket begränsad betydelse, bör
det uppenbarligen vid inlösningen iakttagas, att, i den mån sådant finnes skäligt,
uppgörelse bör söka träffas med vederbörande fordringsägare örn reducering
av lånebeloppen.
Vid den värdering av fastigheter och bostäder, som ligger till grund för sakkunnigförslaget,
har man utgått från värdet, därest sågverken varit i drift.
En dylik utgångspunkt för uppskattningen synes mig i förevarande fall vara
rimlig. Det är väl dock näppeligen att antaga, att inlösning kommer till stånd
i alla fall, i det att det kan antagas, att en del egnahemsägare föredraga att
kvarstanna på ön och där söka sin utkomst eller också erhålla sådant skogsarbete
å annan ort, att de åtminstone tillsvidare för sig och sin familj kunna hava
den stadigvarande bostaden förlagd till Seskarö. Då syftet med inlösningen är
att underlätta utflyttningen från ön, torde också rätten till inlösning böra begränsas
med avseende å tiden, förslagsvis sålunda att inlösen som regel endast
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
23
skulle ifrågakomma gentemot dem, som under avvecklingstiden eller alltså före
1933 års utgång erhållit stadigvarande anställning å annan ort. Fastigheterna
och egnahemmen torde tillsvidare kunna ställas under förvaltning av det särskilda
organ för avvecklingsarbetet, varom jag i det följande kommer att framlägga
förslag. Då staten givetvis icke har något intresse av att bibehålla äganderätten
till desamma, torde de böra så snart som möjligt avyttras; i den man
avyttring icke kommer till stånd under avvecklingstiden, torde sedermera få
träffas avgörande rörande förvaltningen därav. Med hänsyn till ändamålet
med inlösningen torde det vara skäl att, såsom i vissa av de avgivna yttrandena
förordats, föreskriva, att belopp, som kommer att uppbäras av den tidigare
egnahemsägaren, skall i första hand användas för bosättning och påbörjande
av verksamhet å den nya boningsorten.
I detta sammanhang har uppkommit fråga örn att inlösning skulle ske jämväl
av fastigheter, tillhörande handlande och hantverkare, vilka vid öns avfolkning
komma att förlora möjligheten att på Seskarö erhålla sitt uppehälle.
De sålunda framställda anspråken torde icke kunna frånkännas visst berättigande.
I fråga örn dessa fastigheter föreligger emellertid för närvarande icke
någon värdering eller i övrigt närmare utredning, varför jag icke nu är beredd
att intaga ståndpunkt i frågan. Det torde bliva anledning återkomma
därtill ett följande budgetår i sammanhang med framställning örn beredande
av medel för avvecklingsarbetets fortsättande.
Det centrala i de åtgöranden, som erfordras för avvecklingen av arbetslösheten
på Seskarö, är tydligen åstadkmmande av en effektiv arbetsförmedling.
Såsom framgått av det föregående, hava redan särskilda åtgärder vidtagits
i detta hänseende, i det att särskild arbetskraft ställts till förfogande
vid länsförmedlingen i Luleå för anskaffande av arbete åt arbetslösa. Denna
anordning har vitsordats vara till gagn och synes böra fortsätta. Därjämte
torde det emellertid vara erforderligt, att till Seskarö utsändes en person, som
kan i samarbete med länsförmedlingen och samtidigt i närmaste kontakt med
Seskaröarbetarna undersöka alla möjligheter för dessas utplacering. Åt samma
person torde böra uppdragas att handhava de omedelbara åtgärderna beträffande
arbetarnas flyttning och statsbidragen därtill ävensom inlösningen
av de egna hemmen. Denna person torde böra stå under arbetslöshetskommissionens
direkta ledning och tjänstgöra såsom dess organ även vad angår
yrkeskurser m. m. Detta förslag sammanhänger därmed att, såsom kommissionen
och socialstyrelsen förorda, ledningen av avvecklingsarbetet syntes böra
handhavas av kommissionen, som alltså bör hava att, när det gäller att med statens
verk, närmast domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, förhandla örn arbetsanställningar,
ombesörja dylika förhandlingar.
Rörande utsikterna för ifrågavarande arbetsförmedling är det tyvärr icke
möjligt att med säkerhet uttala sig. Länsstyrelsen och de sakkunniga hava
väsentligen hänvisat till förefintligt behov av ytterligare arbetskraft i skogsbruket.
Emellertid må framhållas, att även örn det torde få antagas vara riktigt,
att skogshanteringen i Norrbotten i framtiden kommer att kräva någorlunda
permanent sysselsatt arbetskraft i större utsträckning än hittills, detta sannolikt
endast kommer att bliva resultatet av en långsamt skeende utveckling. Utplaceringen
av arbetare för permanent sysselsättning i skogsarbete möter dessutom
för närvarande bland annat den svårigheten, att erforderliga bostäder,
vägförbindelser och dylikt i stor utsträckning saknas.
Vad angår förslaget om kolonisation av Seskaröarbetare på G. E. Broms’
stiftelses områden vid Keräsjoki har i de avgivna yttrandena anbefallts, den
största försiktighet, då eljest risken för misslyckande vöre mycket stor. Även
enligt min uppfattning lärer endast i undantagsfall en dylik kolonisation kunna
24
Statsutskottets utlåtande Nr 200-
anbefallas. Dock förefaller mig tillräcklig anledning icke förefinnas att utesluta
jämväl denna eventualitet såsom en av utvägarna vid utrymningen av
Seskarö. Å andra sidan bör det enligt min mening icke ifrågakomma att med
statsmedel bidraga till anskaffning av inventarier m. m. Följden skulle alltså
bliva, att kolonisation endast skulle kunna ifrågakomma i de fall, där en tidigare
egnahemsägare är villig att lägga ned inlösningssumman på anläggningen
av kolonatet.
I fråga om de lämpligaste anordningarna beträffande den viktiga frågan örn
beredande av yrkesutbildning åt de yngre åldersgrupperna hava under ärendets
behandling olika uppslag framkommit. I sakkunnigbetänkandet förutsättes
närmast en utvidgning av de kurser, som redan förekommit på Seskarö av den
typ, .sorn plägar anordnas genom arbetslöshetskommissionen. Nämnda kommission
ansluter sig till detta förslag men förordar därjämte, att medel beredas
för bevistande av yrkesundervisning på andra platser. Skolöverstyrelsen förordar
däremot inrättande av verkliga yrkesskolekurser av det slag, som förekommit
i Byske kommun i anledning av den därstädes inträffade svåra arbetslösheten.
Såsom i olika sammanhang framhållits kan utflyttningen från Seskarö endast
väntas ske successivt. Det är då uppenbarligen ur olika synpunkter av stor
betydelse att väntetiden begagnas till att meddela de yngre åldersgrupperna
sådana kunskaper, som göra dem bättre ägnade att bereda sig utkomst i ett
yrkp.\ ?,ör min del vil1 Ja£ därför förorda, att samtliga de ifrågasatta utvägarna
försökas. De av arbetslöshetskommissionen anordnade kurserna hava sin
huvudsakliga betydelse därigenom, att de under arbetslöshetstiden bereda nyttig
sysselsättning och vana vid ordnat arbete. Arbetslöshetskommissionens
förslag att med statsbidrag bereda möjlighet för bevistande av kurser å andra
orter synes mig innebära en god anordning. I den mån exempelvis de unga
kunna utplaceras vid folkhögskolor eller lantmannaskolor i olika trakter, visar
erfarenheten, att de genom undervisningen och umgänget med kamraterna
lätt assimileras i den nya omgivningen och att därigenom möjlighet uppstår för
lämpligt förvärvsarbete. Vad slutligen angår de av skolöverstyrelsen förordade
yrkesskolorna avse de att lämna full undervisning i vederbörande yrken.
Därest undervisningen avser sådana yrken, i vilka relativt god arbetstillgång
finnes, _ innebär denna undervisning tydligen den bästa möjligheten
att pa ett definitivt sätt överföra vederbörande arbetare till ny inkomstbringande
sysselsättning. Erfarenheterna från yrkesskolorna i Byske hava också
enligt samstämmiga vittnesbörd varit gynnsamma. På sätt därstädes skett
torde även i detta fall bidrag kunna lämnas av arbetslöshetsmedel till täckande
av den del av kostnaderna, för vilken landstinget eller vederbörande kommun
eljes författningsenligt har att ansvara. Arbetslöshetskommissionen torde alltså,
böra tillsammans med landstinget eller möjligen Nedertorneå kommun överväga
anordnandet av dylika kurser.
För yrkesundervisningen har i förevarande betänkande beräknats ett sammanlagt
belopp av 10,000 kronor. Det är möjligt, att denna summa icke blir
tillräcklig för genomförande av det utbildningsprogram, som jag i det föregående
antjdt. Med hänsyn till sakens betydelse torde denna omständighet
dock icke få utgöra hinder för programmets genomförande, utan lärer i händelse
av behov berörda belopp böra få överskridas inom vissa gränser, som
torde få av Kungl. Maj:! angivas.
Redan den nu behandlade yrkesundervisningen innebär ju enligt det anförda
i viss mån en anordning till avhjälpande av svårigheterna under avvecklingstiden.
_ Av den lämnade redogörelsen har framgått, att i förevarande betänkande
därjämte framlagts flera andra alternativa förslag i sådant hänseende. Av
dessa har ett, nämligen förslaget örn provisoriskt upptagande av driften vid
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
25
Sandviks sågverk, av länsstyrelsen och de sakkunniga upptagits såsom det, vilket
sist borde ifrågakomma; två av de sakkunniga hava ansett, att ett dylikt
återupptagande under inga omständigheter borde ske. Även enligt min mening
bör dylik åtgärd icke nu ifrågakomma. Förutom därmed förbundna principiella
betänkligheter och uppkommande förlust för staten talar mot densamma, att
den måste vara direkt ägnad att motverka en snabb utflyttning från Seskarö.
Vad angår de i övrigt ifrågasatta provisoriska arbetena nämligen antingen
byggande av hamn vid Karl Johans stad i närheten av Haparanda jämte tillfartsväg
och eventuellt järnvägsspår eller byggande av järnväg mellan Morjärv
och Kalix, vill jag erinra, att Kungl. Maj :t denna dag på föredragning av chefen
för kommunikationsdepartementet torde komma att föreslå riksdagen att
anvisa medel för påbörjande av förstnämnda företag. Vid behandling av sagda
ärende har föredragande departementschen bland annat framhållit, att avvecklingen
av arbetslösheten å Seskarö skulle genom detta företag verksamt
och på ett lämpligt sätt underlättas. Härutinnan må framhållas, att arbete
på detta sätt kan erhållas, icke endast som i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande anförts för ett femtiotal Seskaröarbetare vid själva hamnbyggnaden
utan därjämte för ett icke oväsentligt antal sådana arbetare vid anläggandet av
den i förslaget ingående tillfartsvägen till hamnen samt vid utförande i samband
därmed av vissa förbättringsarbeten å kustlandsvägen. Därest ifrågavarande
förslag vinner riksdagens gillande torde — under förutsättning därjämte
att arbetslöshetskommissionen väsentligen i samma utsträckning som
hittills anvisar reservarbeten å andra håll åt Seskaröarbetare — det icke behöva
ifrågasättas att tillgripa vare sig järnvägsbyggnaden Morjärv—Kalix eller
ett provisoriskt återupptagande av driften vid Sandvikssågen.
Hedan i det föregående, nämligen i samband med frågan örn arbetsförmedling,
har jag angivit min ståndpunkt i fråga örn organiserandet av avvecklingsverksamheten.
Jag torde härvid kunna hänvisa till vad jag i berörda sammanhang
anfört.
Kostnaderna för avvecklingens genomförande hava i länsstyrelsens och de
sakkunnigas betänkande, på sätt den lämnade redogörelsen utvisar, uppskattats
till sammanlagt 355,000 kronor att fördelas på tre år. Mot denna uppskattning
har jag icke i vidare mån haft något att erinra än som framgått av vad jag
anfört rörande eventuellt behov av ökade medel för yrkesutbildning. Vad angår
sättet för beloppets bestridande finner jag i likhet med arbetslöshetskommissionen,
att detsamma lämpligen kan utgå av det allmänna anslaget till bekämpande
av arbetslösheten. Vid sådant förhållande torde närmare fixering av
det för nästa budgetår erforderliga beloppet icke nu behöva göras, utan synes
endast riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t böra inhämtas att av nämnda
anslag bestrida utgifter för avveckling av arbetslösheten å Seskarö enligt här
förordade grunder.
Till den merbelastning å ifrågavarande anslag, som kommer att vållas av nu
förordade anordningar, har jag, såsom av det föregående framgått, tagit hänsyn
vid beräkningen av anslagsbehovet för nästa budgetår.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen:
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 108, inom första kammaren,
av herr G. Möller m. fl., och den andra, nr 186, inom andra kammaren av
herr /’. A. Hansson i Stockholm, m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte för
nästkommande budgetår ställa till Kungl. Maj :t.s förfogande ett förslagsanslag
av 20 miljoner kronor att användas för utförande enligt i huvudsak i motionerna
angivna grunder av produktiva offentliga arbeten;
26
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
dels två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 331, inom första kammaren
av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 544, inom andra kammaren av
herr P. A. Hansson i Stockholm, vari hemställts, ej mindre, att riksdagen måtte
för kontantunderstöd åt arbetslösa och för understödjande av för motverkande
av arbetslösheten anordnade kommunala arbeten — i båda fallen enligt av Kungl.
Majit fastställda grunder — för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, än även, därest detta yrkande och de i de förstnämnda
motionerna framställda yrkandena icke vinna riksdagens bifall, att
riksdagen måtte till bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med av motionärerna i sju punkter angivna grunder, för budgetåret 1930/
1931 anvisa ett extra reservationsanslag å 8,000,000 kronor;
dels en inom andra kammaren av herr •/. P. Dahlén m. fl. väckt motion, nr 521,
däri hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Majits proposition nr 255
måtte bevilja ett förslagsanslag å 30 miljoner kronor att användas för understödjande
av kommunala och anordnande av statliga produktiva arbeten för
de arbetslösa, att riksdagen måtte som villkor för anslagets användande föreskriva,
att arbetslöshetskommissionen avskaffas samt att hjälpverksamheten för
de arbetslösa organiseras så, att ledningen därav lägges direkt under socialdepartementet
och under socialdepartementet sorterande organ samt att kommunerna
erhålla rätt att mot avtalsenliga löner driva en självständig arbetslöshetspolitik,
samt att riksdagen vid beviljande av ovannämnda anslag måtte fastställa
sådana direktiv för hjälpverksamheten, att alla oförvållat arbetslösa skola
i möjligaste mån beredas arbete vid av kommuner eller stat anordnade produktiva
arbeten och att, därest i något fall arbete ej kan beredas de arbetslösa,
dessa alltid beviljas tillräckligt kontant understöd;
dels en inom första kammaren av herrar C. I. Asplund och D. Hansén väckt
motion, nr 339, vari hemställts, att riksdagen ville i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 255 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten, i vad
den avser särskilda åtgärder beträffande arbetslösheten å Seskarö, hos Kungl.
Majit hemställa om upptagande genom domänverkets försorg av sågverksdrift
å Seskarö med avtalsenliga löner under förutsättning, att de arbetare som anställas
avstå viss procent, förslagsvis under första driftsåret 5 och under följande
år 10 procent av sin avlöning till en fond, som jämte ränta skall användas
till inlösen av sågverket, därest staten efter viss tid, förslagsvis fyra år, finner
sig böra nedlägga statsdriften och i stället lämna garanti för en viss timmerleverans
i händelse driften fortsättes av arbetarna, eventuellt jämte andra enskilda
företagare; samt för sin del medgiva, att av arbetslöshetsanslag må bestridas
utgifter för inköp av Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark,
byggnader och inventarier ävensom för nödig modernisering för en årstillverkning
av 9,000 standards, för ett beräknat sammanlagt belopp av 295,000 kronor;
dels en inom sistnämnda kammare av herr O. Bergqvist väckt motion, nr
340, däri yrkats, att riksdagen ville med avslag av den i Kungl. Majits proposition
nr 255 föreslagna avvecklingen å Seskarö bemyndiga Kungl. Maj :t att
genom domänstyrelsen låta upptaga provisorisk drift vid Sandviks sågverk för
beredande av arbetstillfällen åt de arbetslösa å Seskarö så långt detta kan
Statsutskottets utlåtande Nr BOO.
27
ske ävensom att vidtaga åtgärder för förflyttning till annat arbete av dem, som
ej kunna beredas anställning vid nämnda sågverk;
dels ock en inom andra kammaren av herr O. W. Lövgren m. fl. väckt motion,
nr 555, vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Majits proposition
nr 255 ville dels bifalla Kungl. Maj:ts proposition för att myndigheterna skola
hava medel för att låta en partiell avveckling av Seskarö-historien ske enligt
det i Kungl. Maj :ts proposition angivna programmet, dels också anvisa ett belopp
av upp till 1,000,000 kronor för att därigenom ge Kungl. Majit möjlighet att
antingen genom domänverket eller också genom bildandet av ett aktiebolag
igångsätta driften vid Seskarö.
Slutligen har utskottet till behandling i detta sammanhang förehaft en inom
andra kammaren av sistnämnde motionär m. fl. väckt motion, nr 323, vari hemställts,
att riksdagen ville besluta att för igångsättandet av arbetet på banbyggnaden
Morjärv-—Kalix—Karlsborg anslå 1,000,000 kronor för budgetåret
1930/1931 samt vidare i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam komplettering
av de redan gjorda tekniska och ekonomiska utredningarna i den mån
så är av behovet påkallat för att arbetet på bandelen skall kunna igångsättas.
I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.
över motionerna 1:108 och lii 186 har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
yttranden från arbetslöshetskommissionen och socialstyrelsen, vilka
yttranden äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande (Bil. A och B).
Av den i ärendet lämnade utredningen synes utskottet ådagalagt, att åtgärder
från statens sida till bekämpande av arbetslöshet alltjämt äro av behovet
påkallade.
Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet på
ifrågavarande område under nästkommande budgetår utövas i samma huvudformer
som hittills, dock att i propositionen ånyo framhållits angelägenheten
av att de s. k. reservarbetena, som bedrivas av arbetslöshetskommissionen eller
med bidrag från denna såsom s. k. statskommunala arbeten, undan för undan
inskränkas genom att arbetarna i så stor utsträckning som möjligt föras över
till likartade arbeten, bedrivna i den öppna arbetsmarknaden.
Olämpligheten av att under pågående utredningar örn arbetslöshetens karaktär
och orsaker samt medlen för dess bekämpande ävensom angående arbetslöshetsförsäkring
vidtaga ändringar i de på förevarande område gällande bestämmelserna
ansåg sistlidet års riksdag (skrivelsen nr 272) ligga i öppen dag,
och riksdagen framhöll ock samtidigt angelägenheten av att, under det
att utredningarna påginge, åtgärder, så långt möjligt vore, vidtoges i syfte
att genom effektiv arbetsförmedling, i den mån så kunde ske, återföra arbetskraft
till den allmänna arbetsmarknaden.
Motionsvis har nu inom riksdagen väckts förslag, avseende beträdande av
nya vägar i fråga om åtgärder å berörda område, innan de många och invecklade
spörsmål, som sammanhänga med frågan om de lämpligaste metoderna för
mildrandet av arbetslöshetens följder, hunnit att utredas.
Utskottets
yttrande.
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
28
Såsom av arbetslöshetskommissionens yttrande i ärendet framgår, har kommissionen
ansett det icke välbetänkt, att staten, innan dessa utredningar avslutats
eller eljest tvingande skäl anförts för en ändring av nuvarande ordning,
skulle kasta över ända det provisoriska system, som dock uppbyggts med ledning
av gjorda erfarenheter under en mer än tioårig verksamhet, för att i stället
övergå till ett alldeles nytt och fullständigt oprövat system. Denna uppfattning
synes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas giltighet.
I enlighet härmed finner utskottet motiverat, att ett anslag till arbetslöshetens
bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna gång beviljas enligt
oförändrade grunder.
Emellertid synas skäl kunna anföras för att de ovan berörda motionerna föranleda
viss utredning. Det skulle kunna tänkas, att ett reservationsanslag till
vissa allmänna arbeten ställes till Kungl. Maj:ts förfogande, att tagas i anspråk
i den mån påtaglig arbetslöshet, antingen generellt eller, t. ex. på grund
av industriella sammanbrott, mera lokalt uppstår; ett sådant anslag skulle
kunna vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågornas handläggning. Härigenom
komme, åtminstone till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer
smidigt anpassas efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten
igångsattes under depressionsperioder än eljest blir fallet. Utredningen borde
sålunda omfatta frågan, huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag
till utförandet av därför lämpade arbeten borde vidtagas. Utredningen
bör bedrivas skyndsammast möjligt, och resultaten därom böra föreläggas
riksdagen.
Vad beträffar medelsbehovet för nästa budgetår, vill utskottet framhålla, att,
även örn man kan säga, att enligt senast tillgängliga siffror ställningen på
arbetsmarknaden i vårt land förbättrats vid jämförelse med närmast föregående
år, de allmänna konjunkturerna dock visa tecken till en begynnande avmattning,
vilket synts utskottet motivera en höjning av det av Kungl. Hajd äskade
anslagsbeloppet. Utskottet vill med hänsyn härtill för sin del förorda, att anslaget
bestämmes till 2,500,000 kronor. Utskottet vill därjämte erinra örn de år
för år ständigt stigande belopp, riksdagen anvisat till väganläggningar, vägförbättringar
och vägunderhåll, vilka tillsammans med vägskattemedel enbart för
nästkommande budgetår belöpa sig till över 80 miljoner kronor, samt att innevarande
års riksdag i anledning av framställningar från Kungl. Maj:t till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till skogsutdikning
anvisat anslag å tillhopa 1,800,000 kronor.
Vad därefter angår frågan örn åtgärder för att bringa hjälp åt befolkningen
å Seskard får utskottet inledningsvis erinra örn det utomordentligt svåra
läge, vari denna avskilda öbefolkning liksom ock den kommun, Nedertorneå
kommun, som ön tillhör, oförskyllt försatts genom sågverksdriftens nedläggelse.
Behovet av en särskild hjälpaktion får anses fastslaget genom riksdagens
tidigare uttalanden i denna sak.
Vid övervägande av de olika former, under vilka hjälp lämpligast bör lämnas,
gäller det i första hand att taga ställning till den motionsvis framförda
Statsutskottets utlåtande Nr SOO.
29
tanken på en fortsatt sågverkschef t å ön. I detta avseende får utskottet anföra
följande.
Vid denna frågas bedömande måste beaktas de ödesdigra verkningar den
totala nedläggelsen av all industri på ön skulle få ej endast för öbefolkningen,
som skulle tvingas på främmande ort i konkurrens med andra arbetslösa söka
en oviss utkomst, utan även för Nedertorneå kommun, vars utskylder, företrädesvis
på grund av förhållandena på Seskarö, för närvarande överstiga 40 kronor
per skattekrona. Möjligheterna att fortsätta sågverksdriften synas ej vara
så ogynnsamma att sådana ytterlighetsåtgärder skola behöva tillgripas som de
i propositionen föreslagna.
Det alternativ (alt. III), som de sakkunniga ansett böra ifrågakomma för
en eventuell provisorisk drift vid Sandvik, avser en tillverkning av endast 4,000
standards och har beräknats medföra en årsförlust av omkring 90,000 kronor.
En så hög årlig förlustsiffra måste tvivelsutan väcka betänkligheter och kan
förklara domänstyrelsens avvisande hållning.
Enligt de sakkunnigas utredningar finnes emellertid ett annat alternativ
(alt. I), som medför ett mindre ofördelaktigt ekonomiskt resultat och dessutom
medgiver en större del av befolkningen stadigvarande arbete. Detta alternativ
avser full drift av sågverket med en årstillverkning av 9,000 standards eller
samma tillverkningssiffra som tidigare. Även detta senare större alternativ
skulle visserligen enligt de sakkunnigas kalkyler medföra en förlust, som dock
uppgår till ej fullt 19,000 kronor per år. Härvid har man emellertid utgått från
en så hög ränta på anläggnings- och driftskapital som G1^ procent. För det
kapital, som tillhandahålles av riksgäldskontoret, betalar dock domänstyrelsen
för närvarande allenast 41/» procent. Denna ränteskillnad på 2 procent motsvarar
en sänkning av ränteposten med 34,469 kronor, vilket täcker den beräknade
förlusten av 18,970 kronor och därutöver lämnar en vinst å driften av
15,499 kronor, varvid full ränta därutöver erhållits å allt använt kapital. Lägges
denna nettovinst, 15,500 kronor, till den beräknade årliga amorteringen,
36.000 kronor, möjliggöres en total årlig amortering av 51,500 kronor eller på
fyra år tillsammans 206,000 kronor, som sålunda nedbringar den beräknade
kostnaden för inköp av hela sågverksegendomen med 10 pråmar jämte modernisering
av sågverk och brädgård, inköp av flisverk samt 40 nya pråmar, tillsammans
295,000 kronor, till 89,000 kronor.
Örn arbetarna, som till statsutskottet avlämnat skriftlig, av dem personligen
undertecknad förbindelse att medverka enligt det i motion 1:339 framlagda
förslaget, medgiva fondering av i medeltal 7 % av dem tillkommande, avtalsenliga
löner, erhålles med % enkel ränta, beräknad från slutet av varje år,
89.000 kronor, motsvarande just den oamorterade delen av anläggningen, vilken
därefter skulle kunna överlämnas till ett på grundval av arbetarnas besparingar
bildat enskilt företag för eventuellt övertagande av driften.
I kalkylerna för alt. I hava de sakkunniga utgått från att sågavfallet skall
användas för tillverkning av sulfatflis. Detta medför — förutom anläggning
av flisverk för en kostnad av 33,000 kronor — att det för sågengen använda
timret måste vara barkat. I enlighet härmed har räknats med en betalning för
30
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
råvarorna av 56 öre per cylinderkubikfot (barkat timmer fritt älvsmynningen),
medan motsvarande kostnad för obarkat timmer utgör öre. De årliga utgifterna
för timrets barkning och flisens upphuggning äro så stora, att värdet
av den försålda flisen endast obetydligt överstiger desamma. Användes som
hittills skett avfallet i stället till kolning, torde det ekonomiska årsresultatet
kunna ytterligare förbättras, så att man med nuvarande kolpriser bör kunna
räkna med ett årligt nettoöverskott av cirka 40,000 kronor i stället för ovan
angivna 15,500 kronor.
Arbetarnas nuvarande nödläge och skuldsättning förutsätter att de få rätt att
i mån av behov till annan transportera sina insatser, exempelvis å sina fordringsägare.
Härigenom kunde ett allmännare intresse även hos utomstående
för driftens fortsättande genom enskilt företag förväntas framväxa, så att, om
domänstyrelsen efter någon tid skulle finna det fördelaktigare att upphöra med
driften för egen del, det hela kunde överlämnas till enskilt företag, grundat på
de av arbetarna gjorda insatserna. Detta bleve en helt annan och bättre utgångspunkt
än att omedelbart söka få till stånd ett enskilt företag, som måste
grundas med nödlidande och skuldsatta arbetare som enda intressenter. Förlagskrediten
kan i det förra fallet mycket lättare anskaffas mot säkerhet i de
skuldfria anläggningarna och i inneliggande virkeslager. Ett enskilt företag,
som därtill icke har några medel disponibla ens för inköp av verket och inga
egna skogar, måste också räkna med hög ränta och erhåller ingen bankkredit,
vare sig anskaffnings- eller driftskapital, utan att det kan prestera mångåriga
virkeskontrakt till betydligt lägre pris än dagspriserna å råvaran, detta för att
bilda säkerhetsmarginal för prisfall å det sågade virket.
Örn man bortser från de rent tillfälliga vinster, som skulle kunna uppstå för
domänstyrelsen å försäljning av oförädlat virke, då vid försäljningen konjunkturen
råkar ligga högre än då det sågade virket skall säljas, en vinst, som givetvis
motsvaras av en förlust, då priserna gå i motsatt riktning, så borde innehavet
av detta sågverk för domänstyrelsen medföra större trygghet för att
vid varje tillfälle utfå ett skäligt netto å råvaran, allt inför den faktiska monopolisering
av den norrländska sågverksrörelsen, såväl i södra som i övre Norrland,
som under den senaste tiden så starkt utvecklats.
Vid sin prövning av ärendet har utskottet kommit till den uppfattningen, att
en fortsatt drift av Sandviks sågverk enligt nu angivna alt. I måste vara att
föredraga framför propositionens förslag örn en fullständig utflyttning från
ön med en omfattande inlösen av egna hem m. m. I avvaktan på att sågverksdriften
ånyo kan igångsättas, torde sågverket utan dröjsmål böra inköpas samt
de arbetslösa få sysselsättning med framskaffande av timmer, reparations- och
moderniseringsarbeten å såg och brädgård samt tillverkning av pråmar m. m.,
vari de äro fullt kunniga. Därvid torde inbesparas ett betydande belopp, som
eljest bliver erforderligt till nödhjälpsarbeten och understöd. Räknar man med
att minst 150 arbetare skulle få framtida sysselsättning vid sågning och skeppling
utav samtliga de 250, som nu finnas å Seskarö, så torde man därutöver
kunna inbespara 213,000 kronor (^59 X355,000) av kostnader för i propositionen
Statsutskottets utlåtande Nr BOO.
31
föreslagna utflyttning m. m. Arbetslöshetsanslaget skulle alltså på detta sätt
bliva mindre belastat än enligt propositionens förslag.
Sammanlagt skulle enligt de sakkunnigas beräkningar kostnaderna för inköp
av Sandviks sågverk med tillhörig mark, byggnader och inventarier ävensom för
nödiga komplptteringsarbeten ej behöva överstiga 300,000 kronor.
Vad till sist angår den av de sakkunniga och även motionsvis inom riksdagen
ånyo framförda tanken på en järnväg Morjärv—Kalix (—Karlsborg) får utskottet
erinra, att förberedande undersökningar visserligen föreligga utförda
för en dylik järnväg genom Kalixbygden. Järnvägsstyrelsens numera intagna
ståndpunkt är dock, att vad som tidigare talat för nämnda hänäs anläggning
ej längre vore gällande med hänsyn i första hand till biltrafikens utveckling.
Utan underskattande av banans betydelse för jordbruket och industrien i de
trakter, den är avsedd att genomlöpa, anser sig utskottet ej kunna förorda, att
på sätt motionsvis påyrkats anslag nu anvisas till banbyggnaden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
I:o) att riksdagen må
a) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt motionerna I: 331 och II: 544 till bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 2,500,000 kronor; samt
b) i anledning av motionerna I: 108 och II: 186 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, huruvida
och under vilka villkor ett reservationsanslag må böra beviljas
för att efter Kungl. Maj:ts beprövande tagas i anspråk vid tillfällen
av ökad arbetslöshet av mera betydande omfattning:
II :o) att motionerna I: 108, II: 186 och 521, i vad de skilja
sig från utskottets hemställan här ovan, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
liim) att riksdagen må, i anledning av sagda proposition
samt herr Asplunds och Hansens, Bergqvists och Lövgrens
motioner, I: 339 och 340 samt II: 555 medgiva, att Kungl.
Maj :t må — under beaktande av de synpunkter utskottet ovan
anfört -— av arbetslöshetsanslag för nästkommande budgetår
bestrida utgifter för inköp av Sandviks sågverk å Seskarö
med tillhörig mark, b,yggnader och inventarier ävensom för
nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000
standards till ett sammanlagt belopp av högst 300,000 kronor.
IV :o) att herr Lövgrens m. fl. motion, II: 323, om anslag till
en järnväg Morjärv—Kalix—Karlsborg icke må vinna riksdagens
bifall.
Stockholm den 2 juni 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Kartong.
32
Statsutskottets utlåtande Nr SI00.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, J. L. Widell, O. Bergqvist,
J. Nilsson i Malmö, E. J. O. Rosén, K. V. Rydén, G. I. Asplund, Oscar Olsson, J.
G. Walles, K. E. Andersson i Eliantorp, O. A. Ernfors och K. A. S. Nylander;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, O. R. Jansson i Falun,
P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson
i Blädinge, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona, B. P:son Holmgren, E. J. Wigforss,
■J. Olofsson i Digernäs, O. E. F. Järte och J. E. Andersson i Ovanmyra;
med undantag därav att i behandlingen av frågan örn arbetslösheten å Seskarö
deltagit
herr D. Hansén i st. för herr Rosén,
herr F. V. Sandwall i st. för herr Nilsson i Bonap.
herr O. Andersson i Höör i st. för herr Törnkvist i Karlskrona.
Res er vationer:
I:o) av herrar Widell, Bergqvist, Andersson i Eliantorp, Ernfors, Nylander,
Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Holmgren, Järte och Andersson i Ovanmyra,
vilka beträffande allmänna arbetslöshetsanslaget ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava följande lydelse:
»Av den i ärendet -— -— ---att utredas.
Såsom av —--- — — oprövat system med normer, vilkas tillämpning
skulle innebära en direkt betning med den ordning, som dock visat sig ändamålsenlig.
Sedan sistlidet års riksdag, såsom nämnts, uttalat sig i enahanda
riktning, har utskottet ej heller kunnat finna, att några omständigheter inträffat
av den art, att de böra föranleda en ändring av riksdagens då intagna ståndpunkt.
Med hänsyn härtill och i betraktande av vad arbetslöshetskommissionen
och socialstyrelsen i ärendet anfört, har utskottet i likhet med Kungl.
Majit ansett, att de för nästkommande budgetår för ändamålet erforderliga
medlen böra utgå efter oförändrade grunder. Utskottet får sålunda avstyrka
de i detta ämne väckta motionerna.
Vad beträffar — — — — — 1,800,000 kronor»;
samt att utskottet förty bort hemställa,
att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition och
med avslag å herrar Möllers m. fl. och Hanssons i Stockholm m. fl. samt Dahléns
m. fl. motioner, 1:108 och 331 samt II: 186, 521 och 544, i vad de skilja
sig från Kungl. Maj :ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag av 2,500,000 kronor;
Illo) av herrar Walles, Oscar Olsson, Nilsson i Malmö, Rydén, Asplund,
Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Carlsson-Frosterud, Törnkvist i Karlskrona
och Wigforss, vilka, med instämmande i utskottets hemställan i övrigt,
ansett, att utskottet därutöver bort föreslå, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:108 och II: 186, för anläggande av skenfria vägkorsningar
mellan landsväg och järnväg, för avarbetande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
balans i fråga örn vägarbeten samt för skogsarbeten av olika slag å
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
33
allmänna och enskilda skogar, anvisa ett extra reservationsanslag å 10,000,000
kronor.
lilio) av herrar Kvarnzelius, Widell, Andersson i Eliantorp, Ernfors, Nylander,
Olsson i Blädinge, Holmgren, Olofsson i Digernäs, Järte, Sandwall och
Andersson i Ovanmyra, vilka beträffande frågan om arbetslösheten å Seskarö
ansett, att utskottets yttrande i denna del bort hava följande lydelse:
»Vad därefter angår frågan örn åtgärder för att bringa hjälp åt befolkningen
å Seskarö, får utskottet inledningsvis erinra örn det svåra läge, vari denna avskilda
öbefolkning liksom ock den kommun, Nedertorneå socken, som ön tillhör,
försatts genom sågverksdrift.ens nedläggelse. Behovet av en särskild hjälpaktion
får anses fastslaget genom riksdagens tidigare uttalanden i denna sak.
Vid övervägande av de olika former under vilka hjälp lämpligast bör lämnas,
gäller det i första hand att taga ställning till den motionsvis framförda
tanken på en fortsatt sågverksdrift å ön. I detta avseende får utskottet framhålla
följande.
Ej endast de å Seskarö belägna Granviks och Sandviks sågverk utan även
ett flertal andra såganläggningar på skilda platser utmed norrländska kusten
hava på senaste tiden blivit utsatta för driftsnedläggelse. En pågående rationaliseringsprocess
inom sågverksindustrien -— nödvändiggjord bland annat av
den hårda finska och ryska konkurrensen — har medfört trävaruindustriens
utveckling mot en koncentration till allt större sågverk. Inom Norrbottens län
tenderar sålunda, enligt vad de sakkunniga påvisat, denna utveckling mot en
koncentration till de två största virkesförande vattendragens utlopp, nämligen
Piteälvens mynning, där staten redan vid Lövholmen innehar en hittills i statens
järnvägars regi driven större sågverksanläggning, samt den ej långt från
Seskarö belägna Kalixälvens mynning, där under statlig medverkan ett större
modernt företag för kombinerad sågverks- och trämasseindustri nyligen igångsatts.
Att staten — i direkt motsats till denna av förhållandena framtvingade industriella
utveckling och mot samtliga myndigheters avrådan — skulle lämna
sin ekonomiska medverkan för ett återupptagande av den allt sedan år 1924
delvis och efter år 1928 helt nedlagda sågverksdriften å Seskarö, lärer ej kunna
anses ekonomiskt välbetänkt eller ens ur allmän hjälpsynpunkt tillrådligt.
Företagets ekonomiska möjligheter att för framtiden självständigt bestå lära
få betraktas som synnerligen ovissa. I detta avseende må endast pekas på de
svårigheter, som från sakkunnigt håll vitsordats föreligga för att överhuvud
säkerställa erforderlig tillgång på råvirke och i varje fall att — i konkurrens
med vissa längre söderut belägna sågverk, som visat sig vara i stånd att erbjuda
högre pris -— erhålla detta virke till sådana priser, att sågverksdriften
blir lönande. Från domänstyrelsen har framhållits att, med hänsyn till den
långt framskridna tiden och den mycket begränsade, för övrigt redan försålda
timmerfångsten senaste vinter, det är praktiskt taget omöjligt att tidigare
än till mitten av sommaren 1931 anskaffa tillräckligt med sågtimmer för att
under ett år bedriva oavbruten sågning vid ens det ena av sågverken å Seskarö.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. G sami. 93 haft. (Nr 200.) 3
34
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
En provisorisk igångsättning av sågverksdriften under så ogynnsamma ekonomiska
förutsättningar skulle alltså med all sannolikhet allenast innebära, att
Seskaröfrågan alltjämt kvarhölles i ett ovisst läge, varigenom försvåras dess
avveckling utan att dock någon mera verksam hjälp komme att lämnas befolkningen.
Denna utskottets uppfattning vinner stöd i socialstyrelsens i ärendet
gjorda uttalanden; lokal hjälpverksamhet å en av industriell nedläggelse drabbad
plats och andra åtgärder, som stimulera förhoppningarna örn arbete på
platsen, motverka arbetarnas flyttning till en annan arbetsmarknad, medan
däremot arbetarna relativt snabbt söka sig till andra orter och arbetstillfällen,
örn man klart inser, att driftnedläggelsen är definitiv.
Enligt utskottets mening lärer man alltså nödgas inrikta sig på hjälpåtgärder
av andra slag. Till ett av huvudleden i de sakkunnigas härför uppgjorda
program bar riksdagen redan tagit ställning genom sitt beslut örn anslag för
anläggning av uthamn till Haparanda vid Karl Johans stad. Då det i övrigt
gäller att avveckla den arbetslöshet, som sedan länge tryckt ön, lärer man i första
hand få inrikta sig på en effektivare arbetsförmedling. Av vikt är, att
denna arbetar i samförstånd med domänverket; berättigade förhoppningar kunna
få hysas att i de vidsträckta kronoskogama i Norrbottens län skall — utan
eftersättande av den övriga befolkningens behov av arbetstillfällen — kunna
erbjudas lämpliga arbeten i betydande utsträckning ej endast vid avverkningarna
utan även och främst i form av röjningar, gallringar, dikningar och andra
beståndsvårdsarbeten av olika slag; önskvärdheten av en intensivare skogsvård
å skogarna i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som större arbetsmöjligheter,
har varit föremål för uppmärksamhet av innevarande års riksdag,
som begärt utredning av frågan.
Av övriga föreslagna åtgärder äro flyttningshjälpen, avsedd för bistånd åt
arbetare och deras familjer vid flyttning till nya arbetsplatser, samt inlösningen
av egna hem beräknade att draga de största kostnaderna, nämligen 100,000
respektive 245,000 kronor. Även fördelade, såsom i propositionen avsetts, på
tre år äro dessa belopp betydande. Med hänsyn till att fråga är om engångsutgifter
för avveckling av ett svårt och egenartat arbetslöshetsproblem, som
trots sin lokala karaktär dock i olika avseenden ansetts kräva en alldeles särskild
uppmärksamhet, har utskottet ej velat motsätta sig dessa belopps disponerande.
Även i övriga delar synes propositionens plan för avvecklingen av arbetslösheten
å Seskarö och för den förordade utflyttningen därifrån vara av beskaffenhet
att böra godtagas.»
samt att utskottet förty bort hemställa,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition och med avslag
å herrar Asplunds och Hansens, Bergqvists samt Lövgrens m. fl. motioner,
1:339, 340 och 11:555, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag, medgiva,
att av anslaget till bekämpande av arbetslösheten må bestridas utgifter
för avveckling enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden den 14 mars
1930 förordade grunder av arbetslösheten å Seskarö.
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
35
Bilaga A.
Till Riksdagens Statsutskott.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt statens arbetslöshetskommission att till statsutskottet
avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta motioner, nämligen
dels nr 108 i första kammaren i fråga örn anslag till utförande av produktiva
offentliga arbeten, dels nr 186 i andra kammaren av enahanda innehåll, får
kommissionen härmed i ämnet anföra följande.
Den i vårt land sedan 1914 bedrivna verksamheten till arbetslöshetens bekämpande
har vilat på den grundförutsättningen, att hjälpens omfattning måste
anpassas efter det verkligen föreliggande hjälpbehovet. Att statistiskt fastställa
detta har dock mött vissa svårigheter. Någon skyldighet för de arbetslösa
att anmäla förekomst av hjälpbehov har nämligen aldrig förelegat. I den
mån ett sådant behov gjort sig gällande bland de arbetslösa, har emellertid
detta städse förr eller senare återspeglats i kommunernas framställningar örn
statligt inskridande.
Kommissionen inregistrerar likväl endast antalet av dem, som hos de kommunala
arbetslöshetsorganen månatligen gjort framställningar örn hjälps erhållande.
Detta utesluter varje direkt jämförelse mellan kommissionens siffror
och de, vilka angiva arbetslöshetens omfattning i vissa främmande länder, enkannerligen
i sådana, som infört arbetslöshetsförsäkring, vilken ger möjlighet
till upprättandet av en noggrann arbetslöshetsstatistik, som omfattar praktiskt
taget hela den i den industriella produktionen anställda arbetskraften. Vad
angår våra fackföreningars arbetslöshetsstatistik måste beaktas, att denna
innefattar hela omsättningsprocenten av arbetare eller med andra ord alla dem,
som efter att hava slutat sin plats på ett håll inom kort erhålla plats på ett annat
och därför i många fall icke kunna sägas tillhöra de i egentlig mening hjälpbehövande
arbetslösa. Därjämte omsluta dessa siffror även de säsongarbetslösa,
vilkas flertal icke torde vara i behov av samhällets hjälp.
Trots att det sålunda icke är möjligt att för närvarande förete en statistik,
vilken uttömmande och objektivt mäter arbetslöshetens hela omfattning i vårt
land, lämna likväl de sifferuppgifter, som stå till buds, en tämligen god vägledning
för bedömande av rådande förhållanden på detta område, i varje fall
då det gäller att fastställa utvecklingen från en tidpunkt till en annan. Och
dessa uppgifter synas kommissionen giva vid handen, att man, ehuru en fortskridande
förbättring ägt rum under de senare åren, tyvärr även hos oss måste
åtminstone tillsvidare räkna med en mera konstant arbetslöshet, eftersom arbetslösheten
— örn också i och för sig ej oroande med hänsyn till industriens
samlade arbetsstyrka — t. o. m. under en tid av så relativt goda konjunkturer
som de, vilka varit rådande under 1928—1929, dock varit av den betydenhet,
att icke på långt när all ledig arbetskraft kunnat absorberas av näringslivet.
En återgång till den situation på arbetsmarknaden, som rådde före 1914 och
vartill man i allmänhet antagit, att utvecklingen skulle komma att leda, har
dock ännu icke inträffat. Att industriens rationalisering i förening med näringslivets
fortgående omgestaltning bidragit till denna situation på arbetsmarknaden,
torde få anses obestridligt, och då utvecklingen i detta avseende
knappast kan tänkas komma att avstanna under de närmaste åren eller avsevärt
minska takten, synes man böra räkna med att verkningarna härav allt
fortfarande skola giva sig till känna på arbetsmarknaden och bl. a. yttra sig
36
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
däri, att den mindre kvalificerade arbetskraften i fortsättningen tränges undan
i tävlingskampen om arbetstillfällena, så att grovarbetarna, vilka redan i flera
år utgjort den talrikaste gruppen bland de arbetslösa, alltjämt och måhända i
större utsträckning komma att öka dessas skara. Men härjämte förtjänar också
en annan synpunkt att beaktas. Den långa tid, under vilken stat och kommuner
oavbrutet utövat sin hjälpverksamhet, har hos de arbetslösa frammanat
anspråk på det allmännas bistånd — anspråk, som det visserligen ligger i det
allmännas makt och intresse att hålla inom behöriga gränser, men vilka med
den uppfattning örn samhällets hjälpskyldigheter, som nu för tiden vunnit burskap,
icke låta sig helt avvisa.
Frågan gäller fördenskull närmast, örn samhällets hjälp skall lämnas efter
samma grunder, som hitintills följts, eller örn nya vägar skola beträdas, innan
de mångahanda och invecklade spörsmål, som sammanhänga med frågan örn de
lämpligaste metoderna för mildrandet av arbetslöshetens följder, hunnit definitivt
utredas. Arbetslöshetskomissionen kan för sin del icke finna det välbetänkt,
att staten, innan dessa utredningar avslutats eller eljest tvingande skäl
anförts för en ändring av nuvarande ordning, skulle kasta över ända det provisoriska
System, som dock uppbyggts med ledning av gjorda erfarenheter under
en mer än tioårig verksamhet, för att i stället övergå till ett alldeles nytt
och fullständigt oprövat system med normer, vilkas tillämpning skulle innebära
en direkt brytning med den ordning, som dock visat sig i det stora hela
ändamålsenlig ur synpunkten av det allmännas intressen. Det torde ligga i
sakens natur, att en hjälpverksamhet som den av kommissionen närmast ledda
icke kan förlöpa alldeles friktionsfritt och utan att klagomål framställas eller
brister påtalas, och kommissionen är även angelägen att framhålla detta. Men
det vill förefalla kommissionen, som örn motionärerna skjutit över målet i de
erinringar mot nuvarande ordning, som de sammanfattat i fyra punkter. Arbetslöshetskomissionen
skall därför tillåta sig att först med några ord söka
bemöta dessa anmärkningar.
1. Såsom första olägenhet i gällande system påtalas det förhållandet, att
detta skulle motverka effektiva arbetsprestationer, emedan varje framsteg i
denna riktning omedelbart bestraffades genom justering av ackordslönerna
nedåt.
Jämlikt de grunder, som av statsmakterna fastställts för lönesystemet vid de
statliga reservarbetena, skola ackordsprisen avvägas på det sättet, att den för
vederbörlig arbetsplats fastställda reservarbets-(nödhjälps-)lönen, som alltid
måste understiga den lokala öppna marknadens grovarbetarlön, skall kunna
uppnås. Då det tillkommer kommissionen att övervaka, att dessa bestämmelser
även effektivt bringas i tillämpning, har detta medfört, att ackordspriserna understundom
ändrats. Härvid är dock att märka, att dessa ändringar icke genomförts
så, att »varje framsteg i denna riktning omedelbart bestraffas genom
justering av ackordslönerna nedåt». Med hänsyn till önskvärdheten av att hos
den enskilda arbetaren vidmakthålla intresset för utvecklandet av största möjliga
arbetsintensitet, har en dylik sträng tillämpning av lönedirektiven icke
förekommit. Enär den genomsnittliga ackordsförtjänsten varit utslagsgivande,
hava nämligen ackorden icke sänkts, förrän denna genomsnittsförtjänst kommit
att avsevärt överskrida den för arbetsplatsen stipulerade medelförtjänsten.
Härav följer med nödvändighet, att goda arbetare kunnat uppnå förtjänster,
som t. o. m. väsentligt överskridit medelförtjänsten för vederbörlig arbetsplats,
medan å andra sidan arbetare funnits, vilkas låga förtjänster motvägt de dugligare
arbetarnas högre sådana.
Den av kommissionen följda praxis i fråga om ackordsprisernas reglerande
medgiver arbetarna att på basis av de satta ackordsprisen uppnå förtjänster,
som stå i skäligt förhållande till arbetets förutsättningar och arbetarnas egna
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
37
ansträngningar, utan att fördenskull medföra några risker för att reservarbetena
skola utöva en sådan dragningskraft på de arbetslösa, att den öppna
marknaden härigenom skall behöva gå förlustig sitt behov av arbetskraft. Mot
den tillämpning av direktiven, som kommissionen sökt genomföra i fråga örn
lönesättningen vid de statliga reservarbetena, synas några befogade invändningar
icke kunna framställas. För övrigt må i detta sammanhang omnämnas,
att hela problemet om lönerna vid dessa arbeten och därmed sammanhängande
spörsmål kommer att erhålla en mera allsidig belysning i det yttrande,
som arbetslöshetskommissionen inom kort kommer att avgiva till Kungl. Maj :t
i anledning av den av landssekretariatet begärda utredningen rörande olika
förhållanden vid statliga och kommunala reservarbeten.
2. Motionärerna framhålla vidare, att gällande löneprinciper nödvändiggöra
fattigvårdshjälp eller kommunala bidrag till så gott som samtliga nödhjälpsarbetares
familjer.
Frågan örn förhållandet mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdsunderstöd
har särskilt under de senare åren av kommissionen ägnats stor uppmärksamhet,
och vissa undersökningar hava verkställts för att vinna klarhet i denna
fråga. Kommissionen är jämväl i tillfälle att hänvisa till en nyligen företagen
utredning rörande reservarbetamas fattigvårdshjälp, vilken här närslutes
som bilaga: »Klientelet vid de statliga reservarbetena under år 1929» (sid.
198—201). Det framgår av undersökningen, att fattigvården visserligen i
åtskilliga fall behövt ingripa, men bidragen från detta håll hava ej kommit
i fråga för något anmärkningsvärt stort antal reservarbetare, och bidragen ha
i allmänhet varit så pass ringa, att de endast i obetydlig utsträckning haft
karaktär av lönefyllnad. Det har mindre varit förtjänsternas knapphet än
vederbörande arbetares familjeförhållanden, som i regel påkallat fattigvårdens
inskridande. Då det tyvärr icke sällan inträffar, att det allmänna måste träda
hjälpande emellan även i fråga om arbetare på den öppna marknaden, som
bragts i ett ekonomiskt svårt läge, bör det ju knappast förvåna, att fattigvården
nödgats i viss utsträckning träda till, när det gällt sådana arbetare,
som tillförts reservarbetarklientelet direkt ur de arbetslösas led.
3. Under denna punkt göres gällande, att löneprinciperna nästan regelbundet
verka så, att nödhjälpsarbetena bliva dyrbarare än liknande arbeten
på vanliga villkor, och att samhället får betala onödigt mycket för de arbeten,
som utföras genom arbetslöshetskommissionen, samtidigt som arbetarna få onödigt
dåligt betalt för sitt arbete.
Då arbetslöshetskommissionen flera gånger haft att uttala sig i denna fråga,
torde kommissionen denna gång kunna begränsa sig till följande.
För arbetslöshetens lindrande avsedda arbeten måste till större delen komma
till utförande under vintertiden, då arbetslösheten är störst, och då i allmänhet
kostnaderna måste bliva avsevärdare än under den blidare årstiden. En
företagare på den öppna marknaden kan däremot inrikta sig på att utföra arbete.
t vid en tidpunkt, då detta låter sig göra för lägsta möjliga kostnader.
Han kan vidare i allmänhet välja arbetskraft bland arbetarna på den ort, där
arbetet skall utföras, och han tar härvid givetvis främst ut de personer, av
vilkas arbetsprestationer han räknar med att kunna vinna det .största utbytet.
Arbetslöshetskommissionen däremot äger icke att träffa något sådant val i
fråga örn arbetskraften, enär de lokala organ, som hava att verkställa själva
arbetshänvisningen, måste såsom kvalificerad för reservarbete godkänna praktiskt
taget envar frisk och arbetsför person, som anmält sig som hjälpsökande,
även örn hans arbetsförmåga och arbetsvilja skulle ha gjort honom föga eftersökt
på den öppna marknaden. Och så snart läget på arbetsmarknaden ljusnat,
bär kommissionen sin uppgift likmätigt haft att vidtaga åtgärder för
arbetsstyrkans reducering, även örn detta kommit att medföra olägenheter med
38
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
hänsyn till pågående arbetens lämpliga bedrivande, medan företagaren på den
öppna marknaden icke behövt vidkännas likartade svårigheter. Att dessa
från hela verksamheten oskiljaktiga förhållanden i många fall inverkat menligt
på arbetskostnaderna ligger i öppen dag. Men arbetena fördyras ytterligare
därav, att staten nödgas ikläda sig kostnader för transport av de arbetslösa
till de ofta på betydande avstånd från resp. hemkommuner belägna arbetsplatserna,
en art av utgifter, som oftast besparas den öppna arbetsmarknadens
företagare. Slutligen tillkommer en utgiftspost för reservarbetena, som helt
saknas vid arbeten på den öppna marknaden, nämligen de s. k. ortstilläggen.
En försörjningspliktig person, vilken erhållit anställning vid ett reservarbete,
som bedrives på en billigare ort än den, varest han är bosatt, kan efter hemortskommunens
prövning av det större eller mindre hjälpbehovet tillerkännas
ett s. k. ortstillägg. Detta utgår för varje effektiv 8-timmarsarbetsdag med ett
belopp, som högst uppgår till skillnaden mellan den fastställda reservarbetslönen
i hemorten och den fastställda reservarbetslönen å arbetsplatsen. Till
belysande av innebörden härav må i detta sammanhang endast erinras därom,
att, örn en familjeförsörjare från Stockholm hänvisas till ett reservarbete å
annan ort med en fastställd reservarbetslön av exempelvis 3:45 kr., han enligt
gällande bestämmelser berättigas att pr effektiv arbetsdag åtnjuta ett
ortstillägg å 2:65 kr. Motsvarande ortstillägg till en arbetslös person från
en medelstor stad blir c:a 1:50 kr. Fastställandet av denna regel har betingats
utav hela hjälpverksamhetens natur och nödvändigheten av att möjliggöra
arbetskraftens rörlighet. Funnes icke en sådan regel, skulle det exempelvis
bliva praktiskt taget omöjligt att kunna sända en arbetslös familjeförsörjare
i Stockholm utanför stadens gränser, vilket i sin tur komme att leda
till nödvändiggörandet av en mer eller mindre omfattande och i och för sig
icke önskvärd kontant understödsverksamhet. Visserligen betalas dessa ortstillägg
numera huvudsakligen av vederbörande kommun, men då beloppen förskotteras
av kommissionen, komma dessa att för varje särskilt arbete inräknas
i dettas totala kostnader.
Uppenbart är, att hela den här omnämnda extra kostnadsbelastningen av reservarbetena
skulle helt bortfalla, därest statsmakterna beslöto att avskaffa
dessa arbeten och i stället bestämde, att de arbetslösa skulle få hänvisas till
arbeten, betalade med den öppna marknadens löner. Men innan kommissionen
ingår härpå och konsekvenserna av en nyorientering på detta område i enlighet
med motionärernas förslag, torde böra framhållas några synpunkter i
fråga örn de under punkt 4 i motionen berörda spörsmålen.
4. Det framhålles här, att en nödhjälpsarbetare lätt får en stämpel av mindervärdig
arbetare, vilket försvårar hans återgång till den fria arbetsmarknaden,
då han anses hava blivit van vid en arbetstakt, som gör honom mindre
lämpad för den öppna arbetsmarknaden.
En dylik uppfattning lär lyckligtvis icke vara mera allmänt utbredd och
torde egentligen blott ha kommit till uttryck i vissa tidningsorgan. I varje
fall har kommissionen själv endast undantagsvis ifrån de arbetslösa emottagit
några yttranden av sådan innebörd. Missnöjet med anställningen vid de statliga
reservarbetena har icke bottnat i angivna förhållanden utan mestadels
berott på otillfredsställdhet med lönevillkoren och i vissa fall bostadsförhållandena.
Särskilt på sistone har för övrigt från arbetsledningen på ett flertal
platser rapporterats, att arbetarna lägga i dagen en arbetsvilja, som synes
innebära, att anställningen under alla förhållanden icke hos dem framkallat
någon känsla av att de utföra ett arbete, som stämplar dem själva såsom
mindervärdiga.
Såsom ett aktuellt belägg för uppfattningen i denna fråga även hos allmänheten
torde få anföras följande utdrag ur en skrivelse till kommissionen
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
39
den 12 mars d. å. från en person, representerande huvudintressenterna i ett
mossodlingsföretag i Småland, i vilket 30 arbetslösa äro sysselsatta: » —
--Arbetet går framåt med en sådan fart, att det väckt berättigat uppseende
i bela trakten, och arbetarnas uppförande är mönstergillt.»
Icke heller har sig kommissionen bekant, att den omständigheten, att en person
varit anställd i reservarbete, skulle i och för sig försvara hans erhållande
av arbete på den öppna marknaden. Den ständigt fortgående avgången av arbetare
från arbetsplatserna till följd'' av erhållen anställning i den öppna marknaden
(1,184 st. eller 14.2 % av samtliga under hela år 1929 i statliga reservarbeten
anställda) talar icke för att så skulle vara förhållandet. Den meningen
stärkes ytterligare av bl. a. den kännedom kommissionen äger därom, att
en mycket betydande procent av dem, som sluta »på egen begäran», utgöras
av arbetare, som erhållit arbete eller avrest för att bevaka väntade arbetsmöjligheter
i hemorten.
* *
*
Kommissionen övergår härefter till att anföra några synpunkter pa fragan
örn de skäl, som kunna tala mot eller till förman för ett bifall till motionens
huvudsyfte, nämligen arbetslöshetens effektiva nedbringande genom ett slopande
av det för närvarande praktiserade reserv-(nödhjälps-)arbetssystemet och
dettas ersättande med produktiva statsarbeten, bedrivna, såsom arbeten i fria
marknaden i fråga örn löne- och arbetsvillkor, och vartill för nästa budgetar
skulle anvisas 20 milj. kronor eller ungefär fem gånger så stort belopp, som
det arbetslöshetskommissionen ansett erforderligt i sin finansplan för hjälpverksamheten
under motsvarande tid (3,937,000 kr. exklusive medelsreserv å
1.5 milj. kr., avsedd som rörelsekapital). Enligt kommissionens förmenande
kunna vägande erinringar framställas mot grundprinciperna i detta förslag,
samtidigt som det ur praktiska synpunkter måste anses behäftat med vissa
brister.
Det har aldrig från arbetslöshetskommissionens sida hävdats, att det system,
som för närvarande tillämpas inom hjälpverksamheten, skulle loda till. att arbetslösheten
»avskaffades». Men kommissionen har vid ett pär tidigare tillfällen
ansett sig kunna konstatera, att den förda arbetslöshetspolitiken enligt de faktiska
förhållandenas eget vittnesbörd bidragit till en snabbare återhämtning på
arbetsmarknaden i vårt land än i flertalet länder, vars arbetslöshetspolitik följt
andra linjer. Det synes också arbetslöshetskommissionen alltjämt vara av ^fundamental
betydelse, att varje åtgärd eller omläggning, som ifrågasättes på detta
område, i första hand bedömes ur synpunkten av dess sannolika verkningar
med hänsyn till arbetsmarknaden, d. v. s. det mäste noga beaktas, örn åtgärderna
äro ägnade att öka eller minska den arbetslöshet, som är för handen.
För närvarande utgöras de flesta arbetslösa av personer, som i huvudsak
gå arbetslediga under korta perioder, särskilt under den kallare årstiden.
Hjälpåtgärderna hava anpassats därefter, vilket bl. a. inneburit, att bedrivandet
av statliga reservarbeten i avsevärdare omfattning begränsats till tiden
oktober—maj. Igångsättande av de i motionen föreslagna arbetena på^ en
mångfald platser i landet — vilket ju måste bliva fallet, örn det för ändamalet
avsedda 20 milj. kronorsanslaget redan under nästa budgetår skall tågås i
anspråk — måste däremot leda till arbetenas utförande under nästan hela aret
och företrädesvis under den varmare årstiden (då arbetslösheten är minst omfattande)
samt med sammanlagt långt större antal personer, än som hittills
befunnits vara i behov av hjälp, vare sig dessa omhändertagits i statliga eller
statskommunala arbetsföretag eller beretts hjälp medelst åtgärder, vidtagna av
kommunerna själva med eller utan statsbidrag. Om arbetena därjämte skola
40
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
utföras efter den öppna marknadens villkor, måste ju även rekryteringen av
arbetskraft följa den fria marknadens lagar, varav följer, att även icke-arbetslösa
torde komma att söka sig dit. På grund av det naturliga samband, som
förefinnes mellan arbetslön och arbetsmarknad, skulle otvivelaktigt också igångsättandet
av dylika arbeten verka därhän, att arbetsdugligt folk med lägre betalning
än vid statsarbetena rycktes från annan produktiv sysselsättning till
dessa med skattemedel utförda arbeten. Visserligen kan antagas, att detta
sekundärt komme att i någon mån gagna de arbetslösa, men staten skulle alldeles
säkert genom sina åtgöranden skapa en konstlad konjunktur för grovarbetare,
vilken i sin tur komme att verka förhöjande på arbetslönen på andra arbetsområden.
Följden härav skulle givetvis bliva kännbar framför allt för
jord- och skogsbruket och särskilt inom de delar av landet, där de ifrågavarande
statsliga arbetena påginge. Ingenting utesluter sålunda sannolikheten flir
en sådan tillspetsning av situationen, att jordbruket på en ort med omfattande
statsarbeten för arbetslösa till den öppna marknadens löner — normerade efter
lönerna vid vägarbeten och liknande arbetsföretag — komme att tillskyndas
direkta förluster på grund av omöjligheten att kunna i konkurrensen med statsföretaget
erhålla nödig arbetskraft.
Men även örn det vöre möjligt att förhindra konkurrens från den öppna
marknadens arbetare vid dessa arbetsföretag, skulle likväl betydande svårigheter
göra sig gällande i fråga örn möjligheterna för de arbetslösa att draga
nytta av dessa arbetstillfällen. Arbetslösheten är ju för närvarande väsentligen
en tunga för städerna och de större industrisamhällena på landsbygden.
En stor del av de planerade arbetena äro emellertid avsedda att utföras på orter,
som i allmänhet äro belägna på rätt avsevärda avstånd från nuvarande arbetslöshetscentra.
Det kan då antagas, att de landsbygdens arbetare, vilka hittills
kunnat nödtorftigt draga sig fram på små förtjänster och tillfälliga arbeten,
komma att företrädesvis uppsöka de nya hjälparbetena, under det att däremot
de redan förut arbetslösa i de större städerna endast med svårighet kunde
eller ville tillgodogöra sig dessa arbetstillfällen, såvida icke föranstaltningar
ordnades med rese- eller flyttningsbidrag, speciella anordningar för uttagning
o. s.. v. De mest behövande bland de arbetslösa familjeförsörjarna skulle vidare
antingen i ringa utsträckning eller också icke alls kunna draga fördel av de
nya arbetena, alldenstund frånvaron av vad som för närvarande utgår i form
av ortstillägg självfallet helt bortfaller, när den öppna arbetsmarknadens arbetsvillkor
skola tillämpas. Uteslutet är sålunda icke, att, örn familjeförsörjare
från mera avlägset belägna städer över huvud taget komme att erhålla sysselsättning
vid arbetena i fråga, deras hemmavarande familjemedlemmar måste
i måhända ännu större utsträckning än vad som varit fallet under det nuvarande
systemet understödjas av fattigvården. Kommissionen kan sålunda icke
draga någon annan slutsats, än att en planläggning av statsarbeten för arbetslösa
efter de linjer, som uppdragits i motionen, skulle medföra, att storstädernas
betungande arbetslöshetsproblem komme att skärpas och i varje
fall kv,arstå såsom huvudsakligen olöst, under det att de skogs- och jordbruksidkande
orternas i allmänhet lindrigare känningar av arbetslösheten bleve lättade
men på ett sätt, som i åtskilliga fall kunde tänkas förrycka arbetsmarknaden
på dessa orter. Ett frånträdande av principen örn lägre lön vid arbeten,
anordnade för att lindra arbetslösheten, torde sålunda i sina konsekvenser leda
till ett ökande av arbetslösheten och i sista hand bliva till ohägn för näringslivet
och de arbetslösa själva.
Understundom har försports missnöje med förhållandena vid de statliga reservarbetena,
men ha dessa klagomål i långt större utsträckning härrört från
tidningar, vilka försetts med material från arbetsovilliga element, än från arbetsplatserna,
varest arbetarna i stort sett funnit sig ganska väl till rätta med
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
41
sill ställning. Om de nuvarande reservarbetena avskaffades, skulle förvisso
därmed en anledning till många klagomål försvinna, men fråga är, örn icke ett
ännu högljuddare missnöje skulle uppstå över det såsom en orättvisa förnumna
förhållandet, att endast en begränsad del av de arbetslösa kunnat beredas utkomst
vid den nya formen av statliga hjälparbeten. Mycket talar för att de
sålunda ej placerade skulle — jämte de förut omnämnda familjeförsörjarna —
bliva tillräckligt många för att i varje fall under den kallare årstiden nödvändiggöra
anordnandet av reservarbeten efter ungefär hittills praktiserade grunder.
Enligt motionärerna skulle ledningen av de nya arbetena bliva organisatoriskt
avsevärt förenklad i jämförelse med nuvarande ordning, och motionärerna synas
vidare förutsätta, att vissa ordinarie ämbetsverk skulle utföra en del arbeten
i egen regi. Med stöd av den erfarenhet, kommissionen förvärvat sig
under mångårigt handhavande av dylika slags uppgifter, anser sig kommissionen
likväl böra giva uttryck åt den meningen, att varje försök till rationell
reglering av sådana åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, till vilka staten
lämnar ekonomisk medverkan, är dömt att misslyckas, därest icke för ändamålet
finnes ett speciellt, med auktoritativa befogenheter utrustat centralt
organ, åt vilket även inrymts uppgiften att under noggrant beaktande av arbetsmarknadens
utveckling avpassa hjälpåtgärderna efter de växlande förhållandenas
krav. I vart fall lärer det vara ofrånkomligt, att ett sådant organ
tillerkännas större uppgifter och befogenheter, än motionärerna tänkt sig. Att
i verksamheten koppla in de olika ämbetsverk, vilka här kunna komma i fråga,
torde vara mindre lämpligt, enär de föreslagna arbetena böra bedrivas efter enhetliga
normer, vilket knappast kan framgångsrikt realiseras, därest ledningen
skall i det väsentligaste ligga hos resp. ämbetsverk och det sammanhållande
centrala organet endast betros med de begränsade och tämligen osjälvständiga
uppgifter, som förslaget räknat med.
Arbetslöshetskommissionen skall härefter i största korthet andraga några
synpunkter på motionärernas förslag till arbeten.
Mot de föreslagna arbetenas lämplighet för sysselsättande av arbetslösa almed
här nedan angivna modifikationer i och för sig intet att erinra. Flera slag
av dem hava för övrigt med framgång kommit till användning redan under det
nuvarande systemet.
Vad först beträffar byggandet av skenfria korsningar mellan allmän väg och
järnväg synas dessa arbeten väl lämpa sig för det avsedda ändamålet och även
ur den synpunkten vara av värde, att de kunna i viss utsträckning komma arbetslösa
även i en hel del större samhällen tillgodo. Av samtliga ifrågasatta
företag torde för övrigt dessa mest av alla svara mot ett på många orter förefintligt,
trängande behov och därtill, på grund av att de erfordra kvalificerad
arbetskraft, särskilt vara ägnade att utföras såsom arbeten på den öppna marknaden,
ehuru det val kan sättas i fråga, om de äro att hänföra till kategorien
»produktiva arbeten» i egentlig mening.
Även om det beträffande andra vägarbeten visserligen äger sin riktighet, att
en stor balans av dylika finnes att avarbeta, bör dock ihågkommas, att anslagen
till vårt lands vägväsende under de senare åren våldsamt stegrats och att
en ytterligare forcering av byggnadstakten svårligen låter sig göra med hänsyn
till vägdistriktens självfallet begränsade förmåga att utan ökad skuldsättning
kunna ikläda sig de på vägdistrikten fallande, men dessa arbeten förenade
kostnader av olika slag.
Den erfarenhet, arbetslöshetskommissionen förskaffat sig örn väg- och dikning
sarbeten å skogsmarker för oskolad arbetskraft, talar till förmån för motionärernas
förslag härutinnan, framför allt örn arbetena få utföras under sommarhalvåret.
Kommissionen vill dock ej underlåta att framhålla, att många
42
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
svårigheter hittills uppstått vid bedrivandet av detta slags arbeten under den
kallare årstiden och att myrdikningar i Norrland måste anses såsom praktiskt
taget outförbara under vintertiden. Det kan därför antagas, att dessa senare
slag av arbeten i varje fall ej komma att lända de arbetslösa till större gagn.
Det återstår slutligen att med några ord beröra den ekonomiska sidan av motionärernas
förslag.
Arbetslöshetskommissionen bar ansett det falla utanför dess uppgift att till
mera ingående prövning upptaga spörsmålet, örn och i vilken utsträckning det
må vara försvarligt att undandraga det ekonomiska livet kapital för att möjliggöra
dettas användande till ändamål, som blott endels äro att betrakta som
rent produktiva och på ett sätt, som kan antagas endels verka till förfång för
vissa grenar av näringslivet. Men kommissionen har icke velat underlåta att
fästa uppmärksamheten på själva sakförhållandet, liksom också att uttala
sina betänkligheter mot att skattemedel — och därtill i så betydande omfattning
samt på föreslaget sätt — användas till försök att nedbringa arbetslösheten,
vars effektiva minskande endast torde stå att ernå genom skapandet av
ökade betingelser för näringslivet att kunna i allt större utsträckning uppsuga
den lediga arbetskraften. Ett understrykande av denna synpunkt synes kommissionen
så mycket mer berättigat, som det här icke gärna blott kan bliva
fråga om ett engångsanslag utan gäller åtgärder på lång sikt med utsikter till
årliga anslag, vilkas storlek det för närvarande icke är möjligt att överblicka,
särskilt örn en lågkonjunktur skulle komma att sätta in på allvar.
Under hänvisning till i det föregående utvecklade synpunkter finner sig
arbetslöshetskommissionen sålunda böra avstyrka bifall till motionerna.
I detta ärendes behandling hava, förutom undertecknad, Cederborg, ordförande,
deltagit ledamöterna Valsinger och Ekblom samt experten Paues.
Stockholm den 29 mars 1930.
På Arbetslöshetskommissionens vägnar:
ALLAN CEDERBORG.
G. H. ''Nordström.
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
43
Bilaga B.
Stockholm den 30 april 1930.
Till Riksdagens Statsutskott.
Genom beslut den 28 februari 1930 bär Kungl. Maj:t, på därom av statsutskottet
gjord anhållan, anbefallt socialstyrelsen att avgiva och till utskottet
överlämna yttrande över två inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels
nr 108 i första kammaren i fråga om anslag till utförande av produktiva offentliga
arbeten och dels nr 186 i andra kammaren i samma ämne. Till fullgörande
av uppdraget får socialstyrelsen anföra följande.
De förslag, som framföras i remitterade motionerna, innebära i flera hänseenden
ett frångående av de grundläggande principerna för den sedan världskrigets
utbrott bedrivna statliga verksamheten till lindrande av arbetslöshet
genom anordnande av s. k. reservarbeten. Under ett decennium har detta
spörsmål stått i främsta ledet bland de stora aktuella och sociala frågorna.
Mera än de flesta av dessa har det varit och är allt fortfarande föremål för
synnerligen ingående överväganden. Styrelsen anser sig icke nu kunna på ett
mera uttömmande sätt belysa ett så vittutseende spörsmål utan begränsar sig
till vissa grundläggande huvudfrågor.
I motionerna sammanfattas i fyra punkter kritiska erinringar mot vissa
olägenheter, varmed reservarbetena enligt motionärernas mening skulle vara
behäftade. Då dessa erinringar till stor del avse verksamhetens praktiska bedrivande,
får socialstyrelsen för sin del endast i största korthet beröra dem.
I första punkten göres gällande, att enligt nuvarande system fliten skulle så
att säga bestraffas genom reducering av ackordsprisema.
Beträffande lönesättningen vid ackordsarbete må till en början ej förglömmas,
att den enligt sakens natur städse är förknippad med praktiska svårigheter,
vare sig det gäller reservarbete eller arbete i öppna marknaden. Vid
rena felbedömningar eller vid ändrade yttre förhållanden äro justeringar av
ackordssatser — uppåt såväl som nedåt — i vissa fall ofrånkomliga. Så till
exempel bör som bekant ackordspriset per kubikenhet vid jordschaktning enligt
sakens natur rimligen höjas ganska avsevärt vid inträdande tjälning, för
att sedan åter böra sänkas, när tjälen ger vika. Att av ändrade förhållanden
betingade justeringar, sådana som de senare, skulle, såsom ofta sker, kunna
tagas till intäkt för påståendet örn bestraffning av fliten torde vara oriktigt.
Vad angår rena felbedömningar, vilka enligt sakens natur icke kunna vara uteslutna,
tror sig styrelsen veta, att därav betingade justeringar nedåt undvikas
under ackordets bestånd, detta just med tanke på att åtgärder i sådan riktning
skulle få skenet av ett bestraffande av ådagalagd flit.
Vad angår det i andra punkten framförda påståendet, att lönesättningen vid
reservarbeten nödvändiggör fattigvårdshjälp eller kommunala bidrag åt så
gott som samtliga (gifta) reservarbetares familjer, är styrelsen ej i tillfälle
att statistiskt belysa, huruvida och i vad mån detta påstående är sakligt grundat.
Under hänvisning till vad nedan anföres örn grundsatserna för lönesättningen
vid reservarbeten får styrelsen här inskränka sig till att erinra, att de
s. k. ortstilläggen, som innebära ett av humanitära skäl betingat klart avsteg
från löneprinciperna, just åsyfta att bereda familjeförsörjarna möjlighet
att försörja sig och sin familj med de inkomster, som härflyta ur anställning
vid reservarbete.
44
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
Enligt tredje punkten skulle reservarbeten -— på grund av principerna för
lönesättningen — ställa sig dyrare än liknande arbeten i öppna marknaden.
Styrelsen är ej heller i denna punkt i tillfälle bedöma, huruvida reservarbeten
verkligen ställa sig lika dyra eller till och med dyrare än arbeten i öppna
marknaden. I den mån så kan vara fallet, lärer detta emellertid svårligen
kunna tillskrivas den omständigheten, att arbetslönen sättes lägre vid reservarbete
än vid arbete i öppna arbetsmarknaden. Så till exempel kan ju schaktning
av en viss kvantitet ej ställa sig dyrare, därför att ackordspriset per
kubikenhet sättes lägre.
Däremot bör ihågkommas, att vid reservarbeten tillkomma vissa helt oell
hållet socialt betingade, fördyrande moment, som ej äga motsvarighet vid arbeten
i öppna marknaden. Främst lärer härvid komma i betraktande, dels att
reservarbeten merendels måste bedrivas under den tid av året, då de klimatiska
förhållandena äro mindre gynnsamma, och dels att arbetsföretagen måste
bedrivas intermittent och med ständigt växlande, ofta mindre vana arbetsstyrkor.
Härtill komma stora kostnader för de arbetslösas resor. Dessa fördyrande
moment bero emellertid på reservarbetets syfte, nämligen att erbjuda
konjunktur- och säsongutjämnande arbetstillfällen under tider, då den öppna
arbetsmarknaden visar vikande tendens. Det blir därför i själva verket just
de fördyrande moment, vilka hålla företagsamheten på den öppna marknaden
tillbaka, som indirekt — genom den arbetslöshet, som därav föranledes •— giva
anledning till igångsättandet av reservarbeten.
Vad slutligen angår den i fjärde punkten framförda erinringen kan ju ett
arbetes karaktär av reservarbete i och för sig ej i minsta mån anses vara diskvalificerande
för den därmed sysselsatta arbetskraften. Örn denna verkligen erhåller
någon stämpel av mindervärdighet, måste detta enligt styrelsens mening
bero på obefogade och otillbörliga generaliseringar av omdömen örn de
sämre element, som kunna finnas bland hjälpklientelet.
Styrelsen övergår nu till den positiva delen av motionen, nämligen förslaget
örn anvisande, till motverkande av arbetslösheten, av ett förslagsanslag av 20
miljoner kronor för utförande i öppna marknaden av skenfria korsningar mellan
landsvägar och järnvägar. Till en början må erinras, att en annan motion
väckts inom riksdagen under innevarande år, över vilken styrelsen likaledes
haft att — till jordbruksutskottet — avgiva och den 20 mars 1930 avgivit
yttrande, nämligen motion nr 38 i andra kammaren angående utförande av vissa
produktiva arbeten.
Nämnda motion överensstämmer till sitt principiella syfte och till sin innebörd
med de båda här behandlade, allenast med den skillnaden, att det arbetsobjekt,
som utpekas, i förra fallet äro förbättringar å våra norrlandsskogar
och i senare fallet åstadkommande av skenfria korsningar mellan järnvägar
och landsvägar.
Socialstyrelsen vill här ingalunda bestrida, att sådana skenfria korsningar
i sig själva te sig högeligen önskvärda ur trafiksäkerhetssynpunkt, likaväl som
att norrlandsskogamas vidmakthållande och förkovran också är ett allmänt
önskemål av första ordningen. Ej heller må förnekas, att frågor örn igångsättandet
av sådana allmänna arbeten i öppna marknaden i viss grad lämpligen
låta sig bedöma och väl också faktiskt bedömas ur synvinkeln av arbetsmarknadens
läge.
_ Den fråga, som det här gäller att undersöka, torde närmast vara den, huruvida
man genom igångsättandet av allmänna arbeten i öppna marknaden kan
beräkna att nå det syfte, som med reservarbetena avses. Dessa arbetens benämning
ger ett adekvat uttryck åt den kanske mest väsentliga sidan av deras
allmänna karaktär, nämligen att på arbetsmarknaden erbjuda ett konjunkturoch
säsongutjämnande tillskott av arbetstillfällen, så att hela den samman
-
Statsutskottets utlåtande Nr 800.
45
lagda arbetstillgången blir någorlunda konstant i förhållande till arbetskraftens
behov av sysselsätning. Man åsyftar sålunda att ernå ett verkligt tillskott,
ett reellt plus till den öppna marknadens arbetstillfällen.
Det göres understundom gällande, att något verkligt tillskott av arbetstillfällen
icke erhålles ens genom reservarbeten som bedrivas enligt nu gällande
principer. Det kapital, som disponeras för ändamålet, skulle nämligen, anser
man, i allt fall på andra vägar söka sig investeringar, som skulle bereda
arbetstillfällen. Huruvida detta gäller i fråga örn förfoganden av allmänna
medel i den relativt begränsade omfattning, som för närvarande äger rum,
må lämnas öppet, men tanken torde vara principiellt riktig och förtjäna hållas
i minnet.
Vare härmed hur som helst, så står dock alltid kvar, att man genom anordnande
av reservarbeten temporärt kan bereda ett tillskott av arbetstillfällen.
I vårt nordliga land torde klimatiska förhållanden städse ofrånkomligen
föranleda en sådan åtstramning av arbetstillfällena under den kallare årstiden,
att den då på den öppna arbetsmarknaden sysselsatta arbetsstyrkan
blir mindre än under den varmare årstiden. Vidare har man ju hittills ej
lyckats bemästra konjunkturens växlingar inom näringslivet och därav föranledda
växlingar i arbetstillgången. Härtill kommer, att den ständigt fortgående
rationaliseringen inom näringslivet även och kanske särskilt under
goda konjunkturer frigör arbetskraft. Den omflyttning, som måste äga rum
för att denna frigjorda arbetskraft skall kunna uppsugas inom andra näringsgrenar,
torde sällan ske alldeles spontant och utan friktioner. Dylik temporär
arbetslöshet behöver emellertid visst icke utgöra ett näringslivets sjukdomssymtom
utan kan vara ett motsatt tecken. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke den arbetslöshet, som rådde under det nästlidna, relativt sett mycket
gynnsamma året, till stor del berodde på rationalisering och därav framkallad
omflyttning. I allt fall lärer man vara nödsakad att instämma i motionärernas
uppfattning, att näringslivet under nu överskådlig framtid aldrig, ej ens
under goda konjunkturer, skall förmå att bereda all tillgänglig arbetskraft
kontinuerlig sysselsättning och att man sålunda städse har att räkna med en
böljelikt stigande och avtagande arbetslöshet.
Örn reservarbetena åsyfta att mildra och så långt möjligt är neutralisera
de sociala olägenheterna av denna böljegång, så följer därav, att insättandet
av dessa särskilda arbetstillfällen ej bör få inverka menligt på arbetstillfällena
i öppna marknaden. Dessa utgöra ju så att säga basen och reservarbetena
en efter denna avpassad påbyggnad. Härav följa vissa direkta konsekvenser.
Då det sålunda till en början ligger i sakens natur, att arbetskraften i det
stora hela vänder sig åt det håll, där den bästa och mest tryggade utkomsten
erbjuder sig, har man velat sätta arbetslönen vid reservarbeten lägre än den
lägsta i öppna marknaden, detta just i syfte att den öppna marknaden städse
skall förmå erbjuda arbetskraften större ekonomisk dragning än reservarbetena.
En andra konsekvens är, att man vid valet av arbetsobjekt för reservarbeten
bör undvika sådana arbeten, som kunna förväntas bliva utförda på öppna
marknaden inom nära framtid. I allt fall bör man dock självfallet eftersträva
nyttiga eller kulturellt önskvärda arbeten.
Då tillgång på arbete i öppna marknaden bör vara avgörande för reservarbetenas
omfattning, har man att välja sådana arbeten, vilka — allt efter den
öppna arbetsmarknadens växlingar — kunna igångsättas snabbt och utan alltför
stor omgång och som tillika utan alltför stor olägenhet ur arbetets egen
synpunkt kunna tvärt avbrytas. Med hänsyn till den framträdande ställning,
som säsongväxlingarna intaga bland orsakerna till arbetslöshet, ligger det i
sakens natur, att man företrädesvis har att söka få fram arbeten, som rimligen
46
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
låta sig utföra vintertid. Det är just i detta hänseende, som man möter de
ojämförligt största svårigheterna att finna lämpliga objekt för arbeten av
verklig reservnatur.
Enär syftet med reservarbeten väsentligen är av social natur, nämligen att
bereda den lediga arbetskraften tillfälle att genom arbete skaffa sig utkomst,
böra väljas sådana arbetsobjekt, där den lön, som utgår till den sysselsatta arbetskraften,
utgör största möjliga anpart av totalkostnaderna.
Då det ju gäller att bereda arbete åt den arbetskraft, som frigöres på öppna
marknaden, är den arbetskraft, som skall sysselsättas med reservarbeten, därav
given. Man har sålunda ej att välja arbetskraften ur synpunkten av dess
lämplighet för arbetet utan har att välja arbetsobjekten efter deras lämplighet
för arbetskraften. Man nödgas begränsa sig till sådana arbeten, vilka varje fysikt
frisk och stark person kan utföra utan att behöva besitta någon viss yrkesskicklighet.
Arbetet bör med andra ord väsentligen utgöras av grovarbete.
En grundprincip för reservarbetena är, som nämnt, att lönen vid desamma
skall understiga den öppna marknadens. Men på samma gång strävar man,
i enlighet med hela verksamhetens sociala syfte, att bereda den arbetslöse möjlighet
att försörja sig och sin familj. Med hänsyn till de stora olikheterna i
arbetslöner och levnadskostnader i olika landsdelar — genomgående råder här
en betydande spänning mellan stad och land samt även inom olika yrken såväl
i stad som på landsbygd ■— ha stora eftergifter måst göras i grundprincipen.
Främst komma härvid i betraktande de s. k. ortstilläggen. Sådant tillägg
utgår av allmänna medel till reservarbetarens familj, där, såsom ofta är fallet,
den fastställda lönen är högre i den arbetslöses hemort än på den plats,
där reservarbetet är beläget. Tillägget motsvarar skillnaden mellan dessa
båda belopp. Och då vidare reservarbeten av olika skäl ofta måste förläggas
långt från hemorten, betalar det allmänna kostnaden för den arbetslöses resor
till och — i allmänhet — från reservarbetet. Bostad och vissa andra förmåner
beredas också reservarbetarna.
Men erfarenheten visar, att även med bortseende från dessa särskilda förmåner
— sådana som ortstilägg, fria resor och bostad — lönen i reservarbete,
trots att den teoretiskt är lägre än öppna marknadens, utövar dragningskraft
på redan sysselsatt arbetskraft, särskilt naturligen på den, som förefinnes i
reservarbetets närhet. För att hithörande arbetstillfällen skola komma de
arbetslösa till godo, använder man sig därför av hänvisningsförfarande under
medverkan av kommunala hjälporgan. Detta hänvisningsförfarande ingår såsom
ett väsentligt led i det nuvarande systemet.
Granskar man närmare de grundsatser, som sålunda tillämpas i fråga om
reservarbeten, finner man, att de icke närmast förestavats av statsfinansiella
hänsynstaganden — dessa må i sig själva väga aldrig så tungt — utan av dessa
arbetens eget syfte och deras därav betingade natur.
Motionärernas förslag innebära avsteg från så gott som alla dessa grundsatser.
Det må därför undersökas, huru det förordade systemet kunde förväntas
verka.
Såsom grundtanken i detta lärer få anses principen, att arbetena skulle utföras
i öppna marknaden mot den för sådana arbeten gängse lönen. Därav
lärer följa, att tillträdet till arbetena skulle lämnas fritt för alla, som så önskade.
„
Så vitt man kan finna, skulle dessa arbeten sålunda utöva dragning pa all
arbetskraft, vilken nu arbetar mot lägre lön än väg- och vattenbyggnadsarbetare.
Särskilt under vintern skulle tilloppet av ortsbefolkningen bliva betydande.
Utan allt tvivel skulle platserna vid sådana arbeten, anordnade till en
beräknad sammanlagd kostnad av 20 miljoner kronor, kunna fyllas av befolkningen
i de trakter, där arbetena anordnades.
Arbetet finge i så måtto icke karaktären av ett tillskott till den öppna ar -
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
47
betsplatsens arbetstillfällen utan av ett utbyte av arbetsobjekt på denna marknad.
Ett sådant utbyte skulle te sig önskvärt för nästan all arbetskraft, som
sysselsattes mot lägre lön än väg- och vattenbyggnadsarbetares, och arbetena
skulle alltså medföra en sannolikt väldig ansvällning av ifrågavarande arbetargrupp.
Det saknas icke praktiska belägg för riktigheten av dessa i sig själva sannolika
förmodanden. Det har iakttagits, att landskommuner, som förut icke
rapporterat arbetslöshet, börjat rapportera en ganska betydande sådan, när
något reservarbetsföretag igångsatts inom kommunen eller i dess närhet. Arbetena
hava sålunda övat dragningskraft, trots den relativt låga lönen i förhållande
till de för väg- och vattenbyggnadsarbetena gällande lönesatserna och
trots den broms, som hänvisningsförfarandet utgör. Ett annat exempel erbjuda
våra vägarbeten i öppna marknaden. De kapital, som från det allmännas
sida numera investeras i vägföretag, äro ansenliga och överstiga mångdubbelt
de belopp, som före världskriget utgingo för ändamålet, ökningen representerar
i allt fall ett vida större belopp än det av motionärerna förordade anslaget.
Detta har emellertid synbarligen allenast bidragit att öka väg- och
vattenbyggnadsarbetarnas antal, utan att, såvitt styrelsen förmodar, nyrekryteringen
hållit sig begränsad inom de arbetslösas led.
Denna ökade grupp av arbetstagare är, lika med flertalet andra grupper avarbetstagare,
underkastad arbetsmarknadens växlingar och undgår visst icke
arbetslöshet. Att märka är nämligen, att vägarbeten i mycket hög grad påverkas
av vinterkylan. Att sådana arbeten kunnat komma till utförande såsom
reservarbeten beror på ett omsorgsfullt urval av vissa speciella, härför lämpliga
arbetsobjekt -— bergssprängningar, djupschaktningar med mera — där kyla och
tjälning ej spela avgörande roll.
Det kan ju ej bestridas, att arbetskraften inom landet för närvarande i betydande
utsträckning faktiskt finner arbete och utkomst under vintern även
inom arbetsområden, vilka som starkast påverkas av klimatet, t. ex. jordbruket.
När nu sådana vinterarbeten, som överhuvud taget kunna ifrågakomma att utföras
under det allmännas medverkan, endast erbjuda sig i begränsad omfattning,
måste det ur social synpunkt anses vara en åtgärd av tvivelaktigt värde
att — i allmänt säsongutjämnande syfte — draga arbetskraft från dessa så att
säga ordinarie arbeten i öppna marknaden till de i begränsad omfattning tillgängliga
vägbyggnadsarbetena. Effekten härav skulle i själva verket, så långt
ifrån att vara säsongutjämnande, skärpa säsongväxlingarna i samma mån som
de nu i öppna marknaden existerande vinterarbetena ratades.
Enligt motionärernas förslag skulle arbetena i fråga utföras mot öppna
marknadens löner och anslaget för ändamålet hava förslagsanslags karaktär,
d. v. s. medel skulle ställas till förfogande intill dess behovet av arbete vore
mättat. Lönen på öppna marknaden lärer emellertid ej vara något en gång för
alla givet utan vara resultanten av tillgången på kapital och arbetskraft. Om
nu tillgången på kapital gjordes obegränsad, kunde ej undgås, att löneläget
inom hithörande fack påverkades av detta. Vid sådant förhållande skulle också
kretsen av arbetstagare, som komme att lockas av lönen — d. v. s. alla de,
som arbetade mot lägre lön på öppna marknaden i övrigt — vidgas i motsvarande
grad. Örn man åter på något sätt sökte fixera lönen genom allmänna
regler, hade man emellertid att börja med övergivit grundsatsen att_ tillämpa den
öppna marknadens löner. Vidare ligger ju i sakens natur, att hithörande arbeten
i allo skulle få samma karaktär som övriga väg- och vattenbyggnad.sarbeten
i öppna marknaden. Den stora kår, som här redan är sysselsatt, skulle
helt naturligt kvarstå. Dessa arbetargrupper skulle väl för sin del näppeligen
godtaga en från sedvanliga grunder avvikande princip för lönesättningen.
Styrelsen har, såsom nämnts, ingalunda velat bestrida, att de i motionen an -
48
Statsutskottets utlåtande Nr 200.
givna arbetena till åstadkommande av skenfria korsningar mellan järnvägar och
landsvägar likaväl som arbeten till vårt skogsbestånds vård och förkovran i
sig själva kunna vara önskvärda och lämpliga. I den mån vårt ekonomiska
läge medgiver en utvidgad verksamhet från det allmännas sida på dessa områden
och icke andra arbetsuppgifter av mera trängande natur böra få företräde
att komma till utförande, är en sådan utvidgning självfallet högeligen
önskvärd ur arbetsmarknadssynpunkt. Så till exempel har de senare årens •—
av förhållandena påkallade och medgivna — betydande ansvällning av våra
vägarbeten och de därmed sammanhängande ökade möjligheterna till arbete
och utkomst på detta område varit särdeles välkomna ur sådan synpunkt.
Vad man genom det ovan anförda avsett att söka påvisa är, att den uppfattningen
knappast kan vara riktig, att man genom en tillfällig ansvällning av det
allmännas företagsamhet i öppna marknaden skulle kunna finna ett botemedel
mot nu rådande svårigheter på arbetsmarknaden. I en övergående svår
krissituation vore åtgärder i sådan riktning måhända försvarliga och skulle, i
den mån arbetstillfällena komme de arbetslösa till godo, innebära en lindring
för stunden. Men vi befinna oss för närvarande ej i ett krisläge.
Där fråga är örn nya lönande arbetstillfällen visar vidare arbetsmarknaden
stor elasticitet. Men sedan den väl anpassat sig efter de ändrade, bättre förhållandena,
röner den en i högsta grad kännbar påverkan av en sammandragning.
Man tänke härvid allenast på de svårigheter, som skulle uppstå, om vi
ställdes inför situationen att i fråga örn våra vägarbeten nödgas återgå till den
ringa omfattning, som dessa ägde ännu vid tiden närmast före världskriget.
Om man alltså väl gått in för det föreslagna systemet, finge man synbarligen
utan återvändo fortsätta därmed, detta därtill i oavlåtligt stigande omfattning,
i samma mån som arbetskraften av ovan angivna skäl strömmade till.
Och man skapade därmed nya arbetarstyrkor, vilka, som ovan nämnts, på grund
av klimatiska förhållandens inverkan på arbeten av ifrågavarande art icke ginge
fria från säsongväxlingarnas menliga följder.
Hela vårt jordbruk slutligen skulle komma att arbeta under trycket av den
konkurrens om arbetskraften, som dylika arbetsföretag och lönesättningen vid
dessa utövade. Ingen lärer visserligen bestrida önskvärdheten av att arbetskraften
inom vårt jordbruk ernår en högre ekonomisk standard, men det torde
kunna starkt ifrågasättas, om jordbruksnäringen vore mäktig att uthärda en
konkurrens av sådant slag.
Enligt motionsförslaget skall statens arbetslöshetskommission avskaffas, arbetena
bedrivas i de olika statliga ämbetsverkens egen regi samt ett nytt statsorgan
tillskapas för vissa rådgivande och administrativa uppgifter, närmast betingade
av arbetsmarknadshänsyn. Att arbetena skulle utföras i ämbetsverkens
egen regi är en konsekvens av förslaget i övrigt, och därav följer även, att arbetslöshetskommissionens
nuvarande befattning med arbetsföretagens bedrivande
finge avvecklas, örn motionärernas förslag i övrigt vunne beaktande. I motsatt
fall åter synes anledning icke föreligga att ifrågasätta en sådan avveckling.
Vad angår kommissionens övriga sociala uppgifter, vilka icke hänföra sig till
arbetenas bedrivande, vore det enligt styrelsens mening mindre välbetänkt att,
även vid genomförande i huvudsak av motionärernas förslag, förlägga dessa uppgifter
till en ny institution och att avskaffa den befintliga kommissionen. Man
avsade sig på så sätt all där samlad expertis och vunnen praktisk erfarenhet
i dessa svårlösta och ömtåliga men socialt och ekonomiskt viktiga uppgifter, vilket
uppenbarligen icke kunde vara annat än till men för saken.
NILS BERGSTEN.
Kurt Bergström.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301764