Statsutskottets utlåtande Nr 188.
1
Nr 188.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1930 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis under femte
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till barnhusen.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1930/1931 har Kungl.
Majit under femte huvudtiteln, innefattande anslagen till socialdepartementet,
föreslagit riksdagen (punkt 40 av det vid propositionen fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över socialärenden nämnda dag) att
dels med förklaring, att riksdagen i princip icke har något att erinra mot
den av chefen för socialdepartementet tillstyrkta omläggningen av allmänna
barnhusets verksamhet, godkänna den ändrade användning av det ordinarie
anslaget till barnhusen, som följer av nämnda omläggning;
dels ock i riksstaten upptaga anslaget med oförändrat belopp 115,830 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till sid. 174—222 i
åberopade statsrådsprotokollet.
Under femte huvudtiteln finnes uppfört ett ordinarie anslag till barnhusen
å 115,830 kronor. Anslaget avser en del sedan gammalt utgående belopp till
skilda inrättningar i riket, därav till allmänna barnhuset i Stockholm 84,700
kronor, till frimurarbarnhuset 2,750 kronor och till barnhusen i landsorten
28,380 kronor.
Vid anmälan av frågan örn anslag till barnhusen under nästkommande
budgetår har departementschefen upptagit till behandling spörsmålet angående
omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet, innebärande bland annat
en i viss mån annan användning av de från statsverket till barnhuset utgående
medlen.
Innan departementschefen ingått på redogörelse för ärendet, som i sig innesluter
spörsmål angående olika förslag till användning av barnhusets inkomster
samt angående Stockholms stads rätt till dessa, har departementschefen (sid.
174—176 i statsrådsprotokollet) lämnat en kortfattad redogörelse för barnhusets
tillkomst och hittillsvarande verksamhet, därvid för fylligare uppgifter
hänvisats till en efter offentligt uppdrag av dåvarande assessorn, nuvarande
revisionssekreteraren Torsten Petersson utgiven »översikt över allmänna
barnhusets historia».
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 85 haft. (Nr 188.)
1174 30 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Av den lämnade redogörelsen för barnhusets tillkomst och hittillsvarande
verksamhet framgår, att barnhuset under senaste halvseklet verkat såsom ett
stort upptagningshem, där barn till en början endast från Stockholm men så
småningom allt mer från landsorten mottagits till vård mot en summa i ett för
allt, samt att barnhuset i huvudsak fullgjort sin vårdnadsskyldighet genom
utackordering i fosterhem.
På grund av den såsom en följd av 1917 års lag örn barn utom äktenskap
inskränkta inlösningen har barnhusbarnens antal, som när det var som högst
(1910) uppgick till nära 6,000 barn, nu nedgått till omkring 1,000. Antalet
inlösta barn, som vissa år uppgått till över 600, har de sista åren varit omkring
5 per år.
I samband med år 1920 verkställd utnämning av ny direktion lämnade dåvarande
chefen för socialdepartementet direktionen under hand uppdrag att
utarbeta förslag till nytt reglemente för barnhusets verksamhet. I skrivelse
den 4 januari 1924 framlade direktionen över allmänna barnhuset i anledning
härav förslag till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet.
I den kalkyl över barnhusets inkomster och utgifter, som i skrivelsen åberopades,
utgick direktionen från att barnhuset alltjämt skulle i enlighet med
rikets ständers beslut den 15 oktober 1756 komma i åtnjutande av en från bouppteckningsavgifter
i Stockholm härflytande inkomst av överskottsmedlen
från förmyndarkammaren i Stockholm, en inkomst, som i kalkylen beräknats
till 225,000 kronor örn året.
Sedan Kungl. Maj:t genom proposition den 22 februari 1924 för riksdagen
framlagt förslag till ny förmynderskapslagstiftning, vid vars ikraftträdande
förmyndarkammarens i Stockholm verksamhet var avsedd att, med visst undantag,
upphöra, meddelade Kungl. Majit genom brev den 11 april 1924 beslut i
anledning av direktionens omförmälda skrivelse, därvid Kungl. Majit — såväl
med hänsyn till att den genom berörda proposition väckta frågan örn förmyndarkammarens
fortbestånd ännu icke blivit slutligen avgjord som ock i betraktande
av att barnhuset vore skyldigt att senast under år 1926 återbetala
ett barnhuset år 1921 beviljat statslån å 740,000 kronor samt att barnhusets
utgifter för utackorderade barnhusbarn under de närmaste åren förväntades
bliva särskilt höga — förklarade sig anse, att med omläggning av barnhusets
verksamhet borde i huvudsak tills vidare anstå, samt anbefallde direktionen
att, efter den ytterligare utredning, vartill ett av Överståthållarämbetet avgivet
utlåtande i ärendet föranledde, inkomma med förnyad framställning i ämnet,
därvid direktionen jämväl hade att taga under övervägande de i övrigt i ärendet
avgivna utlåtanden.
Kungl. Majit har vidare, efter det nyssnämnda proposition med förslag till
ny förmynderskapslagstiftning blivit av riksdagen med vissa ändringar antagen,
föranstaltat örn förhandlingar mellan delegerade för Stockholms stad,
förmyndarkammaren och direktionen för allmänna barnhuset angående bouppteckningsavgifternas
upphörande samt förmyndarkammarens avveckling och
vad därmed ägde samband, i anledning varav avtal upprättades mellan staden
Statsutskottets utlåtande Nr 188. 3
och barnhuset, vilket avtal med skrivelse den 30 januari 1929 underställts
Kungl. Majit för godkännande.
Förut omförmälda, barnhuset under år 1921 beviljade statslån å 740,000
kronor har under år 1926 återbetalts. Barnhusets utgifter för utackorderade
barnhusbarn, vilka utgjort för budgetåret 1926/1927 275,000 kronor, för
1927/1928 270,000 kronor och för budgetåret 1928/1929 240,000 kronor, beräknas
komma att ytterligare nedgå, under budgetåret 1929/1930 till 185,000
kronor och under budgetåret 1930/1931 till 140,000 kronor.
Då vid sålunda angivna förhållanden de hinder, som Kungl. Majit enligt
beslutet den 11 april 1924 ansett föreligga för genomförande av barnhusets
omorganisation, numera ansetts undanröjda, har direktionen i skrivelse, jämväl
av den 30 januari 1929, till åtlydnad av Kungl. Majits i nyss avsedda brev
den 11 april 1924 meddelade föreskrift, ånyo underställt Kungl. Majit förslag
till omorganisation av barnhusets verksamhet.
Det nya förslagen som i huvudsak överensstämmer med det år 1924 framlagda,
innebär, att barnhuset alltjämt skall bereda värnlösa barn vård och uppfostran
i samma former som hittills, d. v. s. i upptagningshem och fosterhem,
men att, medan barnhuset hittills själv anordnat och ombesörjt detta, barnhuset
nu i stället skall, med vissa undantag, lämna understöd åt anordningar
av olika slag för beredande å skilda orter av dylik vård åt värnlösa barn.
1,000,000 kronor av barnhusets kapital skulle användas för uppehållande av
pediatrisk klinik vid Karolinska institutet.
Mot detta förslag till omorganisation av barnhusets verksamhet står ett
annat, som framlagts i ett av överläkaren vid barnhuset, professorn i pediatrik
vid Karolinska institutet I. Jundell vid avlåtandet av direktionens förenämnda
skrivelse den 4 januari 1924 bifogat yttrande, vilket sedermera biträtts av
Karolinska institutets lärarkollegium och universitetskanslern i deras nyssnämnda
yttranden. Enligt detta förslag skulle barnhusets samtliga medel användas
för en pediatrisk klinik vid Karolinska institutet, vilken klinik samtidigt
skulle bliva en centralanstalt för medicinsk och social barnavård i landet.
Med anledning av barnhusdirektionens båda skrivelser den 30 januari 1929,
den ena angående omorganisationen och den andra angående avtalet med Stockholms
stad, hava till en början infordrats yttranden över båda förslagen från
justitiekanslersämbetet samt därjämte över omorganisationsförslaget från statskontoret
och över avtalsförslaget från Överståthållarämbetet efter hörande av
Stockholms stadsfullmäktige.
Sedan till universitetskanslern efter lärarkollegiets vid Karolinska institutet
hörande remitterats ytterligare två direktionens skrivelser den 30 januari
1929, den ena utgörande svar å remiss av 1926 års sjukhuskommittés betänkande
angående bidrag av barnhusets medel till en pediatrisk klinik vid det
blivande rikssjukhuset och den andra angående uppehållande för tiden till den
1 juli 1932 av den för närvarande till barnhuset förlagda pediatriska kliniken,
har lärarkollegiet till förnyad granskning upptagit barnhusdirektionens omorganisationsförslag
och därvid — under vidhållande av sitt tidigare förslag
4
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
till användning av barnhusets medel — i hemställan, som biträtts av universitetskanslern,
yrkat att frågan örn barnhusets omorganisation måtte upptagas
till förnyad utredning av särskilda sakkunniga och att Karolinska institutet
måtte få deltaga i denna utredning.
Därefter hava över de sålunda från barnhusdirektionen och lärarkollegiet
föreliggande förslagen till omorganisation infordrats yttrande från statens inspektör
för fattigvård och barnavård efter hörande av statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulenter samt, sedan sådant yttrande inkommit, utlåtanden från
samtliga länsstyrelser.
Med anledning av vad som anförts i vissa av de avgivna yttrandena avlät
departementschefen den 20 juni 1929 skrivelse till Överståthållarämbetet, däri
departementschefen förklarade sig anse det önskvärt, att, innan ärendet företoges
till avgörande, nya förhandlingar ägde rum mellan delegerade för staden
och barnhuset, och hemställde departementschefen förty, att Överståthållarämbetet
måtte föranstalta örn dylika förhandlingar.
I anledning härav har Överståthållarämbetet med skrivelse den 11 november
1929 överlämnat ett av representanter för staden och barnhuset undertecknat,
nytt förslag till avtal. Yttrande däröver har inhämtats från Stockholms stadsfullmäktige.
Innan departementschefen närmare ingått på en utförligare redogörelse för
barnhus direktionens och professorn Jundells omorganisationsförslag, har departementschefen
återgivit en av direktionen gjord uppställning över barnhusets
nuvarande tillgångar och inkomster. Beträffande innehållet av denna
uppställning torde få hänvisas till sid. 180—183 i statsrådsprotokollet.
Av denna sammanställning kan bland annat inhämtas, att i det belopp å
84,700 kronor, som inom anslaget till barnhusen direkt avser allmänna barnhuset
i Stockholm, ingå dels belopp ägande natur av vederlag för gamla privilegier,
dels vederlag för frångångna bötesandelar, dels ock slutligen ett belopp
av 1,500 kronor (manufakturfondsmedel), som synes vara av vanligt anslags
natur.
A sid. 184—188 i statsrådsprotokollet har härefter redogörelse lämnats för
barnhusdirektionens förslag, varur här må återgivas följande.
Barnhusdirektionen redogör på följande sätt för huvudgrunderna av sitt
förslag:
»Av vad som anförts örn barnhusets hittills bedrivna verksamhet framgår,
att denna i huvudsak bestått i beredande av fosterhemsvård åt värnlösa barn.
I avvaktan å placering i lämpligt fosterhem hava omhändertagna barn, späda
som äldre, vårdats i barnhusets vid olika tider för sådant ändamål hållna
anstalter i Stockholm. Dessa hava alltså i viss mån tjänat såsom ett för hela
landet avsett upptagningshem.
Vid fullgörandet av det barnhusets direktion lämnade uppdraget att inkomma
med förslag till barnhusets omorganisation har direktionen utgått från
att barnhuset alltjämt skulle tjäna sitt gamla ändamål och att verksamheten
alltså i huvudsak skulle vara inriktad å beredande av fosterhemsvård åt värnlösa
barn, men att åt denna verksamhet skulle givas former, som i överensstäm
-
Statsutskottets utlåtande Nr 188. 5
melse med gällande lagstiftning skänkte möjlighet att främst tillgodose dem,
som bäst därav vore i behov.»
Efter att hava utvecklat de företräden, som direktionen ansett fosterhemsvård
äga framför vård i barnhem och därvid särskilt framhållit dels den vid
fosterhemsvård större möjligheten till adoption, dels ock den vid barnhemsvård
starkt framträdande svårigheten att få barnet ut i livet vid den ålder, då
det måste lämna barnhemmet, anför direktionen vidare:
»Enligt direktionens mening bör alltså vården av friska, normala barn, som
samhället annorledes än rent tillfälligt måste omhändertaga, överlämnas åt
fosterhem. För att emellertid icke äventyra gott resultat av sådan vård erfordras
upptagningshem. Sålunda måste det för späda barn finnas hem för
vård av dem och deras mödrar, intill dess barnet lämpligen kan skiljas från
modern. Yad äldre barn angår må man erinra sig, att grunden till deras behov
av omhändertagande ofta ligger i dem vidlådande dåliga eller sjukliga anlag.
Att direkt utlämna dem i fosterhem kan därför vara olämpligt. En tids observation
på ett upptagningshem kan göra det möjligt att komma till rätta med
deras fel och giva dem ett just för deras uppfostran lämpat fosterhem. Genom
dylik observation kan ock undvikas att — till skada och vanrykte för fosterhemsvården
— till sådan vård utlämnas barn, vars dåliga anlag nödvändiggör
uppfostran i särskild anstalt.
Olägenheten av att särskilt mindre landskommuner icke hava tillgång till
nämnda två slag av upptagningshem har vid tillämpning av de nya barnavårdslagarna
under senare år klart framträtt. Samtidigt har det av skilda
orsaker blivit allt svårare att finna reda på lämpliga fosterhem.»
Direktionen säger sig med sitt förslag åsyfta att skapa en främst till barnavårdsnämndernas
tjänst stående organisation för beredande av vård i upptagningshem
och fosterhem. Direktionen anför vidare:
»Det hittills av barnhuset för beredande av fosterhemsvård anlitade inlösningsinstitutet
bör emellertid — frånsett vissa undantagsfall — övergivas.
Den hjälp, som skall lämnas, bör bestå allenast i anvisande av fosterhem och
förmedling av avtal örn vården mellan fosterhemmet, å ena, samt omhändertagande
barnavårdsnämnd eller moder (fader), å andra sidan.
Vid övervägande av de olika sätt, varpå barnhuset bäst må kunna tillhandagå
med dylik anvisning och avta-lsförmedling ävensom bereda vård i upptagningshem,
har det, å ena sidan, synts direktionen oeftergivligt att barnhusets
verksamhet decentraliserades. Å andra sidan har direktionen ansett det
mindre lämpligt att upprätta så att säga filialer av barnhuset i skilda landsdelar.
Mot en sådan anordning talar dels svårigheten att från Stockholm leda och
öva nödig tillsyn å verksamheten i orterna dels och framför allt den omständigheten,
att en verksamhet av ifrågavarande art bör vara fotad på ortsbefolkningens
eget intresse för densamma. Att sådant intresse finns, har direktionen
fått åtskilliga bevis på. I vissa län ha sålunda redan bildats sammanslutningar
med syfte bland annat att verka för åstadkommande av upptagningshem och
vad därmed står i samband. För framgång åt dessa strävanden fordras emellertid
penningunderstöd och samarbete i en för verksamheten gemensam organisation.
Vad sålunda fattas förmenar direktionen barnhuset just vara lämpat
att giva.»
Direktionen anser således, att barnhuset skall verka för uppehållandet i
varje län av för alla kommuner tillgängliga upptagningshem dels för äldre
barn och dels för späda barn med mödrar, minst ett av varje slag, samt en i
6
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
nära anslutning till dessa hem anordnad fosterhemsförmedling, allt under ledning
av en helst på samtliga länets barnavårdsnämnders anslutning grundad
frivillig sammanslutning. För detta syfte skall barnhuset verka genom utdelande
av understöd i olika erforderliga avseenden samt därjämte förmedla samarbete
mellan länsorganisationerna.
Understöd skall sålunda av barnhuset givas i form av bidrag till uppehållandet
av driften vid upptagningshem men samt örn så erfordras jämväl till uppsättning
eller liknande.
Bidrag skall vidare givas för avlönande av en i samarbete med upptagningshemmen
anställd person med uppgift att anskaffa och förmedla fosterhemsvård
ävensom till resebidrag för barn från kommuner, avlägset belägna från
upptagningshem, samt till s. k. barnavårdscentraler (rådfrågningscentraler, en
modern form av de s. k. mjölkdropparna).
Genom en i angivna syfte ledd understödsverksamhet hoppas direktionen
att barnhuset skall få till stånd en organisation, som skall bliva barnavårdsnämnderna
särskilt i landskommunerna till hjälp för anskaffande av vård i
upptagningshem och fosterhem.
Direktionen framhåller att, såsom av det sagda redan torde framgå, det ingalunda
är direktionens mening att söka framtvinga någon viss bestämd för alla
fall lika form för de för varje län åsyftade sammanslutningarna. Tvärtom är
det direktionens mening att bygga på bestående förhållanden och intresserades
olika önskningar.
Ehuruväl direktionen anser det mest önskvärt att såväl upptagningshem
som ombud för anskaffande av fosterhem underställas en länssammanslutning,
anser direktionen det dock icke böra vara uteslutet, att dylikt ombud direkt
anställes av barnhuset för att inom visst distrikt, ett eller flera län, tillhandagå
barnavårdsnämnderna.
Yad upptagningshem beträffar är det direktionens mening att göra barnhusets
för närvarande till Rålambshov förlagda barnhem till ett upptagningshem
för Stockholms län samt möjligen även öppna ett för detta län avsett spädbarnshem.
I viss mycket begränsad omfattning, nämligen beträffande dels värnlöst
barn, som saknar anhöriga, av vilka det lämpligen kan omhändertagas, och dels
barn, för vilket vederbörande barnavårdsnämnd med hänsyn till föräldrarnas
olämplighet att fostra barnet funnit det förmånligast att under uppväxttiden
vara skilt från föräldrarna, skall det gamla inlösningsinstitutet bibehållas.
Det inträffar esomoftast — säger direktionen -—• att barn, som omhändertagits
av barnavårdsnämnder eller eljest intagits å upptagningshem, visa sig
vara, örn icke vanartiga, så dock särskilt besvärliga att komma till rätta med.
Icke så sällan beror detta på psykisk eller fysisk sjukdom, vars art man icke
kan fastställa utan en längre tids undersökning av specialist eller kanske ett
flertal specialister. Av åtskilliga orsaker kan dylik undersökning i regel icke
företagas å ett vanligt upptagningshem. För verkställande därav böra finnas
särskilda observationsanstalter. Dessa böra förläggas till sådana städer, där
tillgång till olika specialister finnas. I direktionens plan för barnhusets verksamhet
ingår främjandet av tillkomsten av dylika anstalter. Ej blott barnavårdsnämnder
och upptagningshem utan även enskilda skulle naturligtvis få
anlita dessa anstalter.
Barnhuset åsyftar, att barnavårdsnämnder, som äro i behov av barnhusets
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
7
bistånd, skola på ett enkelt sätt komma i förbindelse med barnhuset genom
förenämnda ombud. Dessa skola således, örn så önskas, förmedla framställningar
icke blott örn plats å upptagningshem och örn anskaffande av fosterhem,
utan även örn inlösen av barn å barnhuset och örn undersökning å observationsanstalt.
Barnhusets medel kunna emellertid förväntas framdeles räcka även till
annan understödsverksamhet än sålunda angivits. Förslaget innebär således,
att särskilt sådana nya uppslag å barnavårdsområdet, som tillstyrkts av sakkunniga
men för vilka allmänna medel ej stå till förfogande, skola med barnhusets
bistånd kunna prövas och, örn de befunnits goda, omsättas i praktisk
verksamhet.
Enligt direktionens plan skulle barnhuset självt anordna eller ock understödja
kurser i barnavård och barnsjukvård. Därvid skulle möjlighet beredas
för att sådana vid av barnhuset understödda upptagningshem mottagna elever,
vilka särskilt lämpade sig för arbetet, genom barnhusets förmedling förskaffades
vidare utbildning. Genom en verksamhet av här ifrågavarande art kommer
barnhuset att erhålla kännedom örn personer, som lämpa sig för mera krävande
befattningar inom barnhemsarbetet, varigenom barnhuset blir i stånd
att exempelvis lämna anvisning på en till en föreståndarinnebefattning vid ett
understött barnhem lämplig person.
Slutligen innefattar direktionens förslag, att barnhuset skall bidraga till
upprätthållandet av en för meddelande av pediatrisk-klinisk undervisning avsedd
sjukvårdsanstalt för barn.
Av den lämnade översikten anser direktionen framgå, att direktionen med
sitt förslag åsyftar, att barnhuset skall bliva en central barnavårdsinstitution
för landet i dess helhet.
Utöver barnhusdirektionens översikt över dess förslags huvudgrunder torde
ur det av direktionen utarbetade förslaget till nytt reglemente endast följande
behöva tilläggas:
Allmänna barnhuset lämnar understöd för tillkomsten och uppehållandet av
dels hem för tillfällig vård och för. observation av barn (upptagningshem
för äldre barn),
dels ock hem för vård av ensamstående mödrar med späda barn ävensom
andra späda barn, som äro i saknad av moders vård (spädbarnshem).
Understöd kan avse bidrag med högst hälften av kostnaderna för a) byggnad,
reparation, anskaffning av inventarier och dylikt; b) hemmets drift; samt
c) transport till och från upptagningshem av barn och mödrar från avlägset
liggande kommuner.
Vid beviljande av understöd skall företräde givas åt upptagningshem, som
uppehälles eller står under tillsyn av eller samarbetar med kommunalförbund
eller förening eller annan sammanslutning av representanter för barnavårdsnämnder
och andra barnavårdsintresserade inom ett eller flera län eller större
del av län, eller ock eljest står öppet för ett flertal kommuner.
Understödsverksamheten skall syfta till beredande av möjlighet för varje
barnavårdsnämnd i riket att för rimlig kostnad kunna anlita lämpligt beläget
såväl upptagningshem för äldre barn som spädbarnshem.
Allmänna barnhuset lämnar vidare understöd till sådan förmedling av
fosterhemsvård, som i samarbete med av barnhuset drivet, understött eller godkänt
upptagningshem ombesörjes eller kontrolleras av kommunalförbund, förening
eller sammanslutning, som förut omförmälts.
Dylikt understöd må kunna utgå med högst det belopp, vartill kostnaderna
för verksamheten uppgå.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Yttranden.
Sammtmsilutnmg. varom nyss sagts, skall jämväl äga företräde i fråga om
tilldelande av understöd för andra barnavårdsändamål såsom upplysningsbyråer,
s. k. mjölkdroppar och dylikt.
Å sid. 188 i statsrådsprotokollet har intagits en av barnhusdirektionen framlagd
uppställning över barnhusets tillgångar och inkomster, sådana de skulle
te sig efter genomförande av det den 30 januari 1929 framlagda avtalet med
Stockholms stad.
Departementschefen har härefter övergått till en redogörelse för det av
professorn Jundell och Karolinska institutet framlagda förslaget till användning
av barnhusets medel. Under framhållande att detta förslag uppenbart
grundar sig å hittillsvarande samarbete mellan institutet och barnhuset, har
departementschefen till en början återgivit en av barnhusdirektionen lämnad
redogörelse för tillkomsten av pediatriska kliniken i barnhusets fastighet vid
Norr tulls gatan i Stockholm och dess förhållande till barnhuset.
Denna redogörelse återfinnes å sid. 189—192 i statsrådsprotokollet.
Vad angår Karolinska institutets förslag har först återgivits (sid. 192 och
193 i statsrådsprotokollet) det huvudsakliga innehållet av vad professorn
Jundell anförde, då han första gången för direktionen den 9 december 1921
framlade sitt förslag till barnhusets omorganisation.
Den av professorn Jundell framlagda planen angående barnhusets verksamhet
mynnade ut i att barnhuset skulle bliva a) en centralanstalt för landets
offentliga sociala barnavård, i vilken egenskap dess verksamhet skulle bli
centiipetal, i det den skulle mottaga barn från landets alla kommuner, som av
en eller annan anledning för längre eller kortare tid ej vore i stånd att själva
vårda, de barn, som de enligt lag vore skyldiga att taga hand örn, samt b) en
högskola för undervisning i barnläkekonst och barnavård. Såsom sådan bomme
barnhuset att verka centrifugal alla landets barn till godo.
Professorn Jundell hade till detta förslag fogat en plan. hur barnhusets
lokaler vid Norrtullsgatan skulle disponeras för förslagets olika grenar.
Karolinska institutets lärarkollegium, i vars yttrande universitetskanslern
instämde, har tillstyrkt den av professorn Jundell framlagda planen under
framhållande att densamma skulle göra den pediatriska kliniken till en centralanstalt
för medicinsk och social barnavård i landet av det största gagn ej blott
för undervisning av medicine studerande utan ock för fortsatt utbildning i barnläkekonst
och social barnavård av i verksamhet redan varande läkare.
Angående frågan örn företräde mellan direktionens och Karolinska institutets
förslag hava i ärendets tidigare skede yttranden under år 1924 avgivits av
medicinalstyrelsen samt av styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund ävensom svenska
fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott och barnavårdsbyrån i Stockholm.
Dessa yttranden återfinnas å sid. 195 och 196 i statsrådsprotokollet. Å sid. 196
200 hava återgivits barnhusdirektionens yttrande över Karolinska institutets
förslag samt Karolinska institutets lärarkollegii uttalande den 26 april 1929
angående barnhusdirektionens förslag.
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
9
Överståthållarämbetet har i sitt yttrande över förslaget till avtal med staden,
innebärande bland annat att en miljon kronor skulle användas såsom bidrag
till pediatrisk klinik m. m. vid rikssjukhuset,. erinrat, att barnhusets ursprungliga
ändamål ostridigt varit att vårda och uppfostra värnlösa barn till att
bliva nyttiga samhällsmedlemmar, och att helt naturligt en stor del av de till
barnhuset under olika tider lämnade donationer tillkommit för att främja just
detta, även i vår tid synnerligen viktiga ändamål. Att använda en betydande
del av barnhusets medel för uppförande av en centralanstalt för medicinsk
specialundersökning av sjuka eller i ett eller annat avseende defekta barn torde
icke överensstämma med donationernas ändamål, och Överståthållarämbetet
finge följaktligen avstyrka, att några barnhusets medel begagnades för understöd
till en dylik anstalt.
Justitiekanslern, som förklarat barnhuset vara att anse som en allmän inrättning,
har angående barnhusets nya verksamhet allenast anfört följande.
När justitiekanslern under senare åren haft att yttra sig örn permutationsrättens
användande till bestämmande av nytt ändamål för privaträttsliga
stiftelser och donationer, hade ämbetet merendels förordat, att det nya ändamålet
måtte bliva fixerat till något, som icke enligt gällande lagstiftning påvilar
vederbörande kommuner såsom en dess skyldighet att tillgodose. Justitiekanslersämbetet
hade därvid utgått från att, där motsatsen icke framginge av
donationsurkunderna, donator i allmänhet haft annat syfte än att lätta kommunernas
skattetryck. I fråga örn en allmän inrättning vore naturligtvis statsmakterna
obundna av dylika hänsyn. Den omständigheten, att den nu föreslagna
omläggningen av barnhuset måhända skulle lända till lättnad för vissa
kommuners skattebörda, utgjorde därför icke i och för sig något hinder för
statsmakterna att godkänna samma omläggning, därest statsmakterna eljest
ansåge denna vara den lämpligaste för barnhuset.
Statskontoret förklarar sig på följande grunder icke kunna tillstyrka direktionens
förslag:
Statskontoret kunde icke undgå att finna, att genom nämnda förslag skulle
komma att skapas en ny form av social verksamhet, vilken skulle bedrivas fristående
och vid sidan av de uppgifter av liknande art, som enligt lagen örn samhällets
barnavård tillkomme vissa statliga och kommunala, myndigheter. Även
örn i viss grad ett samarbete förutsatts skola äga rum, måste det dock vara
ägnat att ingiva betänkligheter, att man vid sidan av den nuvarande, nyligen
genomförda organisationen av barnavården i riket, med bidrag av allmänna
medel skapade en annan fullt självständig organisation för delvis samma ändamål.
Förutom att detta ur ren organisationssynpunkt mäste anses mindre lämpligt,
torde det kunna medföra åtskilliga konfliktanledningar. Därest man åter
redan från början eftersträvade att direkt anknyta barnhusets blivande verksamhet
till de lagfästa formerna för verksamheten på barnavårdens område, syntes
barnhusets medel kunna komma till bättre användning, och därigenom skulle
även den fördelen vinnas, att de beräknade administrations- och resekostnaderna
skulle kunna nedbringas och att barnhusets inkomster komme barnavårdsarbetet
mera direkt tillgodo.
Därest dispositionsrätten till omkring 40 % av barnhusets tillgångar överlätes
till Stockholms stad, bleve det belopp, som därefter återstode för landet
i övrigt, så förminskat, att det program, som direktionen ansett sig böra uppställa
för barnhusets fortsatta verksamhet, knappast läte sig genomföra. Det
10
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
belopp, som, sedan administrations-, rese- m. fl. kostnader avdragits, skulle stå
till förfogande, skulle nämligen kunna giva möjlighet till årliga bidrag för
barnavårdsändamål, som i genomsnitt skulle uppgå, därest de fördelades på
varje landstingsområde, till omkring 10,000 kronor och på varje kommun till
omkring 100 kronor årligen. Att för utdelande av dylika understöd bibehålla
och delvis skapa en särskild organisation syntes knappast vara att tillråda.
Beträffande senare infordrade yttranden över organisationsförslagen och
inkomna utlåtanden från statens inspektör för fattigvård och barnavård samt
från länsstyrelserna torde få hänvisas till sid. 201—207 i statsrådsprotokollet.
Av de hörda länsstyrelserna förklara 15, att de omfatta, icke hava någon
väsentlig erinran mot eller i princip tillstyrka direktionens förslag, samt 8, att
de instämma i det av statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivna
yttrandet. På enahanda sätt uttala sig åtskilliga av länsstyrelserna hörda
myndigheter eller korporationer. Allenast länsstyrelsen i Älvsborgs län samt
biträdande förste provinsialläkaren i Kronobergs län och förste provinsialläkaren
i Blekinge län ställa sig avvisande mot direktionsförslaget och instämma
med Karolinska institutets lärarkollegium.
Beträffande frågan örn Stockholms stads anspråk å barnhusets tillgångar
och inkomster, innebar det förslag till avtal mellan staden och barnhuset, som
direktionen med skrivelse den 30 januari 1929 underställde Kungl. Maj:ts
prövning, följande huvudpunkter.
Barnhuset förklarade sig till förmån för staden avstå från följande inkomster,
nämligen förmyndarkammarens överskottsmedel, andel i av Överståthållarämbetet
för polisärenden utdömda böter, fattigpenningar av friköpeskillingar,
fattigpenningar vid burskaps meddelande, fattigpenningar av ofria,
försålda tomter, Trogsta hemmans frälseränta, tolagsmedel och räntor å danaarvsmedel.
Parterna förklarade sig vara ense örn att egendomen Kålambshov,
vartill icke finnes annan åtkomsthandling än ett kungl, brev till överståthållaren
av den 24 maj 1647, skulle av staden exploateras och att egendomen hade
ett nuvärde av 5 miljoner kronor. Barnhuset avstode all sin rätt till egendomen
mot att staden överlämnade nämnda belopp till barnhuset, som förband sig att
efter avdrag av 150,000 kronor avsätta hälften eller 2,425,000 kronor till en
fond, Rålambshovsfonden, varav avkastningen skulle gå till barnavård i Stockholm.
Vidare sålde barnhuset till staden sina tomter i kvarteret Mimer för 3,065,000
kronor samt förband sig att av denna köpeskilling ävensom av sina övriga ej till
fonder avskilda kapitaltillgångar avsätta 40 procent till en särskild fond,
Mimersfonden. Av denna skulle såsom bidrag för uppförande dels av en pediatrisk
klinik vid blivande rikssjukhus i Stockholm eller, örn sådant icke skulle
komma till stånd, vid annan av Karolinska institutet godkänd sjukvårdsinrättning
i Stockholm, dels ock vid eller i anslutning till samma sjukhus eller sjukvårdsinrättning
av anstalt för undersökning av s. k. psykopatiska barn lämnas
sammanlagt högst 1,000,000 kronor, under villkor att staden erhölle samma rätt
till platser å kliniken och anstalten, som örn staden själv tillskjutit beloppet,
varvid plats- och driftkostnaderna skulle beräknas enligt enahanda grunder,
som kunde komma att tillämpas beträffande stadens övriga platser vid samma
sjukhus.
För tiden efter det barnhusets nuvarande sjukvårdsanstalt kunde komma att
nedläggas och intill dess pediatrisk klinik vid rikssjukhuset tagits i bruk, skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
11
av Mimersfondens avkastning årligen få användas intill 50,000 kronor såsom
bidrag för uppehållande av en sådan klinik, under villkor att staden av densamma
tillförsäkrades enahanda förmån som nu av barnhusets sjukvårdsanstalt.
Av fondens övriga kapital skulle avkastningen enligt vissa bestämmelser användas
för barnavård i Stockholm.
Det, såsom förut anförts, efter förnyade underhandlingar med skrivelse
den 11 november 1929 ingivna ändrade förslaget till avtal mellan staden och
barnhuset är av följande lydelse:
»Mellan Stockholms stad, å ena, samt Allmänna barnhuset, å andra sidan,
har, under förutsättning av godkännande, vad staden angår av stadsfullmäktige
och vad barnhuset beträffar av Kungl. Majit, träffats följande avtal.
1 §•
Sedan Kungl. Majit i brev den 27 mars 1647 till Stockholms stad donerat
hela ''Munkelägret’ samt Kungl. Majit sedermera i skrivelse den 24 maj 1647
beträffande det däri ingående ''tegelbruket gent över Långholmen’, numera
egendomen Rålambshov eller tomterna nr 1 i kvarteret Hemmet och nr 20 i
kvarteret Mälaren å Kungsholmen här i staden, förklarat, att, ehuruväl tegelbruket
''till stadens nytta är förundt och donerat’, Kungl. Majit ''likväl därmed
icke staden allena velat förstå, utan ock jämväl barnhuset, som här vid staden
inrättat är, till vilkets såväl som stadens gagn och bästa samma tegelbruk och
därav flytande intrader skola förståndne och användne bliva’, så har angående
egendomen Rålambshov mellan Stockholms stad och Allmänna barnhuset, som
besitter egendomen, överenskommits följande.
Parterna äro ense därom, att egendomen skall av staden exploateras och att
den har ett nuvärde av 5,000,000 kronor. På grund härav avstår barnhuset på
nedan angivna villkor till staden all den rätt, barnhuset har till egendomen.
Staden skall äga att tillträda egendomen den 1 april 1931.
Därest så skulle erfordras för vinnande omedelbart av lagfart å de försäljningar
från egendomen, som staden kommer att göra, förbinder sig barnhuset
att å köpehandlingen teckna godkännande.
Den 1 april 1931 skall staden till barnhuset överlämna ett belopp av
5,000,000 kronor antingen kontant eller ock i form av sådana räntebärande
reverser, varom överenskommelse mellan barnhuset och Stockholms stads drätselnämnd
kan träffas.
Ifrågavarande belopp skall av barnhuset förvaltas och redovisas såsom en
särskild fond. Kan enighet angående äganderätten till denna fond och användningen
av dess avkastning ej uppnås, förbehålles staden rätt att vid domstol
anhängiggöra talan örn bättre rätt till dessa medel, därvid medlen skola tillkomma
den, som vid detta avtals ingående varit att anse såsom ägare till ovannämnda
egendom. Skulle staden befinnas då hava varit jämte barnhuset ägare
till egendomen, skola staden och barnhuset taga del i medlen efter samma förhållande,
som de varit ägare till egendomen.
Därest barnhuset genom att vägra ingå i svaromål eller genom annan invändning
i rättegång förhindrar, att stadens talan varder prövad i huvudsaken,
skall barnhuset vara skyldigt till staden utgiva hela beloppet med därtill lagd
ränta.
2 §.
Barnhuset försäljer till staden fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Mimer i
Vasastaden här i staden för en köpeskilling av 3,065,000 kronor samt på villkor
i övrigt, att fastigheterna tillträdas den 1 juli 1932, att köpeskillingen erlägges
12
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
å tillträdesdagen antingen kontant eller genom överlämnande av sådana räntebärande
reverser, varom överenskommelse mellan barnhuset och Stockholms
stads drätselnämnd kan träffas, samt att barnhuset å tillträdesdagen till staden
avlämnar köpebrev å fastigheterna, för deras lagfarande nödiga åtkomsthandlingar
samt gällande designationer, bevis att fastigheterna icke äro besvärade
av inteckningar eller häfta för premielån samt fastigheterna rörande brandförsäkringshandlingar.
3 §’
Barnhuset återbetalar till förmyndarkammaren hälften av vad barnhuset
uppburit såsom överskottsmedel belöpande å kalenderåret 1928 samt avstår
från vidare överskottsmedel under förutsättning, att staden medgiver bouppteckningsavgifternas
upphörande för tiden från och med den 1 januari 1931.
4 §.
Staden medgiver att, även örn staden skulle mot barnhuset vid domstol
väcka talan om bättre rätt till barnhusets egendom eller inkomster, barnhusets
verksamhet må, i avvaktan på slutlig dom, fortsättas efter av Kungl. Majit
lämnade föreskrifter i samma omfattning som vid tiden för stämnings delgivande.
»
Angående det senaste avtalsförslaget har barnhusdirektionen i anslutning
härtill inkommit med en den 1 november 1929 dagtecknad skrivelse, däri anförts
följande.
Det förra avtalsförslaget hade i stort sett inneburit, att staden skulle få
avkastningen från på visst sätt beräknade, till fonder avsatta delar av barnhusets
tillgångar, nämligen från fonder örn tillhopa 5,971,000 kronor, medan
för barnhusets övriga verksamhet skulle återstå ett kapital örn 7,894,000 kronor.
Vid de nya förhandlingarna hade direktionens delegerade framlagt ett förslag
till avtal, varigenom staden skulle få avkastningen från en fond å 5,000,000
kronor. Stadens delegerade hade emellertid förklarat sig icke vilja inlåta sig
på något avtal, som tillförsäkrade staden avkastning från lägre andel av barnhusets
kapital, än dessa delegerade förut hävdat eller hälften. Däremot hade
stadens delegerade förklarat sig villiga att ingå på nya underhandlingar, avseende
allenast överlåtelse till staden av barnhusets fastigheter ävensom användningen
av förmyndarkammarens överskottsmedel. Barnhusets delegerade
hade så mycket mindre ansett sig böra avvisa detta, som direktionen tidigare
hävdat, att avtalet mellan staden och barnhuset skulle på dylikt sätt begränsas.
Angående användningen av barnhusets medel borde däremot intet avtal träffas,
enär bestämmanderätten häröver tillkomme Kungl. Majit.
I fråga örn värdena å i avtalet omhandlade fastigheter, upptagna till samma
belopp som i det tidigare förslaget, hade justitiekansler sämbetet i sitt över sistnämnda
förslag avgivna utlåtande dels anmärkt, att taxeringsvärdet å fastigheterna
i kvarteret Mimer vore 3,844.000 kronor och att vad direktionen anfört
till stöd för en lägre köpeskilling icke på ämbetet verkat övertygande, dels ock
erinrat, att Rålambshov hade ett taxeringsvärde av nära 6,000,000 kronor.
Med hänsyn till att genom kungl, brev den 27 mars och den 24 maj 1647 såväl
staden som barnhuset erhållit rätt till det område, som torde få antagas i våra
dagar motsvara Rålambshov, förmenande väl justitiekanslersämbetet, att det
skulle vara för de båda rättsägarna fördelaktigt, om de kunde komma till en
uppgörelse beträffande Rålambshov. Men att vid denna uppgörelse utgå från
en värdesättning, som med omkring en miljon kronor understege taxerings
-
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
13
värdet, förefölle justitiekanslersämbetet icke vara tillfyllest motiverat i remisshandlingarna.
Härom anför barnhusdirektionen i skrivelsen av den 1 november 1929:
Liksom i det tidigare avtalsförslaget hade värdet å Rålambshov satts till
5 miljoner kronor. Då justitiekanslersämbetet anmärkt, att taxeringsvärdet å
Rålambshov vore en miljon kronor högre eller 6 miljoner kronor, ville direktionen
framhålla, att det i direktionens skrivelse till Kungl. Majit den 30
januari 1929 angående avtalsförslaget uppgivna taxeringsvärdet 5,975,000
kronor, hämtat ur Stockholms adresskalenders egendomsregister för 1928, visat
sig innesluta jämväl värdet av en från Rålambshov exproprierad, staden tillhörig
tomtdel till ett belopp av 1,730,000 kronor, vadan det riktiga taxeringsvärdet
varit 4,245,000 kronor. Sistnämnda taxeringsvärde hade vid senaste
fastighetstaxering sänkts till 2,122,000 kronor.
Direktionen hade vid förhandlingarna örn värdet å Rålambshov biträtts av
sakkunniga från byggnadsstyrelsen, och enahanda beräkningsgrunder hade tilllämpats
som vid försäljning till staden av kronans intilliggande mark.
Avtalet angående fastigheterna i kvarteret Mimer vore oförändrat. Att barnhuset
föresloge försäljning till staden för 3,065,000 kronor, oaktat 3,500,000
kronor stått att få av enskild köpare, vore beroende på följande förhållanden.
Karolinska institutet hade för närvarande två pediatriska professurer samt en
klinik för var av dessa, därav den ena vid barnhuset. Direktionen hade ansett
sig böra utgå från att alltjämt två kliniker erfordrades. Kungl. Majit skulle
då, därest barnhuset år 1932 sålde fastigheterna till enskild person, vara nödsakad
att vidtaga dyrbara anordningar för en ny klinik, intill dess den vid nya
rikssjukhuset planerade kliniken bleve färdig. Direktionen hade förutsatt, att
Kungl. Majit aldrig skulle tillåta barnhuset en försäljning, som skulle för
Kungl. Majit bliva så kostsam. Resultatet skulle antagligen bliva, att barnhuset
finge fortsätta att driva sjukhusverksamhet, ända till dess rikssjukhuset
bleve färdigt. Detta skulle för barnhuset innebära, att hela det kapital, som
läge i de ifrågavarande fastigheterna, bleve för barnhusets egentliga verksamhet
helt ofruktbart. Direktionen hade därför ansett det fördelaktigare att för
det lägre beloppet sälja fastigheterna till staden. Med staden syntes nämligen
Kungl. Majit under sådana förhållanden kunna avtala örn att kliniken finge
tills vidare vara kvar. De närmare bestämmelserna i ett dylikt avtal hade direktionen
ansett ligga utom direktionens befogenhet att föreslå. Direktionen vore
emellertid alltjämt villig att på sätt i förra avtalsförslaget stadgats bidraga
till driftkostnadernas täckande.
Angående den förlust, som uppehållandet av den pediatriska kliniken medför
för barnhuset, har direktionen i särskild skrivelse den 30 januari 1929, under
erinran om att Kungl. Majit i brev den 11 april 1924 medgivit uppehållandet
allenast så länge förmyndarkammarens överskottsmedel utginge till barnhuset,
andragit följande.
Direktionen, som till Stockholms stads hälsovårdsnämnd och Karolinska
institutets pediatriska poliklinik uthyrt samtliga övriga, ej för expedition och
personalbostäder samt gemensamma ekonomiändamål erforderliga lokaler, hade
till åtlydnad av föreläggandet i nyssnämnda brev för varje budgetår från och
med den 1 oktober 1924 underställt Kungl. Majit förslag till stat för barnhusets
sjukvårdsanstalt. Enligt dessa förslag, som fastställts av Kungl. Majit,
hade, ehuru dagavgiften för vården satts så högt som till 6 kronor, av influtna
hyresmedel för fastigheten Mimer nr 1 måst anvisas allt, som ej erfordrats för
fastighetens underhåll, eller för tiden Vio 1924—3% 1925 kronor 33,697:54,
14
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
1925—26 kronor 32,154:53. 1926—27 kronor 48,021: 86 och 1927—28 kronor
40,967: 23, vartill för sistnämnda tid komme kostnader för röntgeninstallation,
kronor 15,950: 70, som utgått av barnhusets övriga medel.
Barnhusets förlust på uppehållandet av sjukvårdsanstalten måste emellertid
i själva verket beräknas väsentligt högre.
Därest barnhuset icke behövde uppehålla sjukvårdsanstalten, kunde nämligen
nämnda fastighet omedelbart säljas. Denna och den barnhuset jämväl
tillhöriga intilliggande obebyggda tomten Mimer nr 2 vore tillsammans taxeringsvärderade
till 3,844,000 kronor. Direktionen hade å båda tomterna erhållit
fast vederhäftigt köpeanbud, slutande under förutsättning av tillträde den
1 oktober 1929 å 3,500,000 kronor. Ett högst väsentligt kapital, vars storlek
ingalunda stöde i proportion till antalet platser å sjukvårdsanstalten, vore således
bundet för uppehållandet av sjukvårdsanstalten. Toge man hänsyn till
förlusten av ränta å detta kapital, framginge det, att barnhusets årliga förlust
å uppehållandet av sjukvårdsanstalten överstege de direkta utgifterna med,
lågt räknat, omkring 100,000 kronor.
Sjukvårdsanstaltens uppehållande vore icke längre av barnhusets eget behov
påkallat, vilket klart torde framgå därav, att under åren 1925—28 antalet där
vårdade barnhusbarn uppgått till i medeltal allenast 1 å 2 om dagen.
Att direktionen ansett sig hittills kunna bibehålla en anordning med sådana
konsekvenser måste ses mot bakgrunden av att barnhuset förut, så länge
antalet barnhusbarn varit stort, haft behov av eget sjukhus, och att sålunda
förhållandet först under senare år, då antalet barnhusbarn väsentligt nedgått,
bjärt trätt i dagen. Vidare hade sjukvårdsanstalten, så vitt direktionen med
hänsyn till beläggningen kunnat förstå, fyllt ett behov i Stockholm, varifrån
barnhuset genom förmyndarkammarens överskottsmedel erhållit väsentlig inkomst.
Slutligen hade direktionen givetvis icke kunnat undgå att beakta de
svårigheter, som sjukvårdsanstaltens upphörande kunde medföra för den
pediatriska undervisningen.
Beträffande den nya överenskommelsen beträffande förmyndarkammarens
överskottsmedel anför direktionen i skrivelsen den 1 november 1929 vidare:
Frågan örn bouppteckningsavgifternas indragning vore med anledning av
framställning från förmyndarkammaren beroende på avgörande av Kungl.
Majit i justitiedepartementet. Det belopp, som enligt 3 § av nya avtalet skulle
tillkomma förmyndarkammaren, motsvarade vad som beräknats erforderligt för
dess föreslagna avveckling.
Enligt förra avtalet skulle direktionen helt avstå från överskottsmedlen för
år 1928, medan direktionen nu skulle få behålla hälften därav.
Sista paragrafen i det nya avtalet föranleder direktionen att i samma skrivelse
anföra följande:
»Såsom förut framhållits, skiljer sig det nya avtalet från det tidigare därigenom
att stadens rätt till barnhusets tillgångar och inkomster ej reglerats.
Kungl. Majit, som hittills fastställt grunderna för barnhusets verksamhet, kan,
sedan genom nya avtalet Bålambshov förvandlats till penningar, lämna föreskrifter
jämväl i avseende å Stockholms stads rätt till förmån från barnhuset.
Man bör emellertid icke bortse från den möjligheten, att staden, därest den
skulle finna dessa föreskrifter vara för staden alltför oförmånliga, söker vid
domstol föra talan mot barnhuset örn bättre rätt till barnhusets tillgångar.
En sådan talan kan näppeligen avse annat än Bålambshov. Direktionen har
emellertid velat trygga sig för att anhängiggörande av dylik talan skulle försätta
direktionen inför risk att avbryta sin nuvarande verksamhet. Bestämmelsen
i 4 § har på grund därav införts i avtalet.»
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
15
Departementschefen har i detta sammanhang erinrat, att han vid föredragningen
den 22 november 1929 av ärende angående remiss till Stockholms stadsfullmäktige
av det senaste avtalsförslaget till statsrådsprotokollet anfört bland
annat följande.
»Av handlingarna i ärendet framgår, att nämnda fastigheter i kvarteret
Mimer äro taxeringsvärderade till 3,844,000 kronor samt att barnhusets direktion
uppgivit sig hava haft möjlighet att till annan än staden sälja fastigheterna
till ett pris, väsentligt högre än det med staden överenskomna. Anledningen
till att direktionen det oaktat anser den avtalade försäljningen till staden böra
komma till stånd är, enligt vad jag vidare inhämtat, att barnhuset ansett sig
böra genom försäljning till staden möjliggöra för Kungl. Majit att genom
uppgörelse nied staden fa den av Karolinska institutets bada pediatriska kliniker,
som nu i dessa fastigheter uppehälles av barnhuset, även efter barnhusets
försäljning av fastigheterna å samma plats fortsatt, intill dess det pianerade
nya rikssjlikhuset blir färdigt. En sådan möjlighet skulle givetvis icke
föreligga, örn fastigheterna försåldes för att styckas till hustomter, medan
däremot staden, som redan nu i fastigheterna har sjukhus, kan väntas beredd
att intill nämnda tidpunkt uppehålla jämväl den pediatriska kliniken.
Det synes emellertid tvivelaktigt, örn den minskade inkomst av försäljningen,
som barnhuset får vidkännas genom att denna sker till staden, kan
uppvägas av den fördel, som direktionen därigenom avser att bereda Kungl.
Majit och kronan. Jag anser därför, att innan slutlig ställning kan tagas till
avtalet, så vitt det avser försäljning av fastigheterna i Mimer, det måste undersökas,
örn ej under tiden från den 1 juli 1932, intill dess vid nya rikssjukhuset
inrättas en pediatrisk klinik, den pediatriska undervisningen vid Karolinska
institutet kan tillgodoses utan anlitande av fastigheterna i kvarteret
Mimer. . . . . . „ ,
På grund av vad sålunda anförts bör enligt mm mening redan vid mtordrande
av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige över avtalsförslaget angivas,
att Kungl. Majit vid slutligt beslut i frågan kan komma att, även örn
avtalet i övrigt godkännes, därifrån utesluta överenskommelsen örn fastigheterna
i kvarteret Mimer.»
På grund härav anbefalldes Överståthållarämbetet att från staden införskaffa
yttrande, dels angående huruvida staden biträdde den överenskommelse
med allmänna barnhuset, som innehölles i 1, 3 och 4 §§ i det senaste avtalsförslaget,
dels ock huruvida staden eventuellt jämväl vore villig att godkänna
överenskommelse med barnhuset i enlighet med 2 § i samma avtalsförslag.
Stadsfullmäktige hava genom beslut den 20 december 1929 förklarat sig
vilja godkänna det uppgjorda nya avtalsförslaget eller, därest Kungl. Majit
finnér sig icke kunna godkänna överenskommelsen i 2 § angående förvärv åt
staden av fastigheterna i kvarteret Mimer, ett sålunda begränsat avtal.
A sid. 213_216 i statsrådsprotokollet hava härefter återgivits utlåtanden av
juris doktorn Erik Carlquist och professorn Nils Herlitz angående barnhusets
rättsställning, vilka utlåtanden äro fogade vid direktionens skrivelse den 30
januari 1929 om ändrade verksamhetsformer ävensom av justitiekansler!! och
statskontoret i detta sammanhang avgivna yttranden.
Departementschefen har för egen del anfört följande.
»Den här lämnade redogörelsen forde tydligt ge vid handen, att en omläggning
av barnhusets organisation och verksamhet är nödvändig. 1917 års harna
-
Departe mentschefen -
16
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
vårdslagar hava medfört sådana förändringar i barnens rättsställning, att ett
fortsättande av barnhusets verksamhet i nuvarande former icke lämpligen bör
ifrågakomma. Härtill kommer, att det måste anses i hög grad önskvärt, att
barnhusets rika tillgångar bättre än nu göras avkomstbringande till förmån för
barnhusets betydelsefulla uppgifter.
Innan jag ingår pa behandling av de särskilda på grund av dessa förhållanden
uppkommande spörsmålen, må beträffande formen för ärendets handläggning
anmärkas följande. Den av direktionen förordade omläggningen av
barnhusets verksamhet innebär en sa väsentlig förändring som övergång från
självverksamhet till huvudsakligen understödjande arbete. Yad Karolinska
institutets förslag beträffar, avser det en användning av barnhusets medel för
ett väsentligen nytt ändamål. Med hänsyn till att barnhusets tillgångar och
inkomster äro till största delen av kronan förlänade samt barnhuset för sin
verksamhet är helt beroende av Kungl. Maj:ts föreskrifter, har jag under sådana
omständigheter ansett, att riksdagen bör beredas tillfälle att yttra sig angående
omläggningen, helst till barnhuset alltjämt utgå medel från å riksstaden uppfört
anslag.
Av liknande skäl anser jag, i likhet med justitiekanslersämbetet, att därest
det skulle hava ifrågakommit att hos Kungl. Majit hemställa om godkännande
av ett avtal i överensstämmelse med det med skrivelse den 30 januari 1929
framlagda förslaget, skyldighet förelegat att underställa riksdagen avtalsfrågan.
Det sist upprättade avtalsförslaget innefattar emellertid, frånsett frågan
om förmyndarkammarens överskottsmedel, vilken är beroende på justitiedepartementets
föredragning, allenast avhändelse av rätt till och försäljning av fastighet.
Avhändelser av barnhusets fastigheter hava hittills aldrig underställts
riksdagen. Sålunda kan erinras, att Kungl. Majit i aderton särskilda fall under
tiden mellan åren 1865 och 1900 utan riksdagens hörande medgivit barnhuset
att försälja tomter från dess gamla område i trakten av Barnhusgatan i Stockholm.
Med hänsyn till det sammanhang, som nu ifrågavarande fastighetsaffärer
hava med omorganisationsförslaget, har jag dock ansett riksdagen böra
sättas i tillfälle att även därutinnan yttra sig.
Med den sålunda i olika hänseenden angivna uppfattningen torde jag här
få närmare utveckla min ståndpunkt beträffande de olika föreliggande omorganisationsförslagen
och det senaste förslaget till avtal mellan Stockholms
stad och barnhuset.
Vid bedömandet av frågan rörande omorganisationen måste först undersökas,
i vad mån barnhuset därigenom skulle sättas i stånd att bättre än nu
fullfölja sina ursprungliga uppgifter på ett samhällsgagnande sätt. Vad då
först angår arten av dessa uppgifter, lärer man, vilken uppfattning man än må
hysa angående barnhusets rättsställning, böra fasthålla, att dess tillgångar och
inkomster äro detsamma förlänade för visst ändamål, nämligen omhändertagande
till vard och uppfostran av föräldralösa eller eljest värnlösa harti. Så
länge verksamhet genom barnhuset för detta ändamål är nyttig och behövlig,
synes det icke böra ifrågakomma att för annat syfte använda dess tillgångar
och inkomster. Även örn, såsom Karolinska institutets lärarkollegium anfört.
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
17
barnsjukvården anses grundläggande för ali barnavård, kan dock en verksamhet
sådan som den kollegiet i sitt förslag skisserat icke anses fullfölja barnhusets
nyss angivna ändamål. Detta synes mig däremot den av direktionen
föreslagna verksamheten göra på ett efter numera rådande förhållanden i stort
sett väl lämpat sätt. Av de inkomna yttrandena ävensom av barnhusdirektionens
hittills bedrivna försöksverksamhet framgår också, att det uppenbarligen
i landets olika delar föreligger behov av sådana upptagningshem och spädbarnshem,
som barnhusdirektionen avser att understödja. På sätt direktionen
erinrat, framgår även oförtydbart av 1924 års barnavårdslag såsom en förutsättning,
att frivilliga åtgärder av välgörenhetsinrättning i motsvarande grad
begränsa skyldigheten för kommun att omhändertaga värnlösa barn. Det är
alltså ingalunda så, som lärarkollegiet synes förmena, eller att nyssnämnda lagstiftning
skulle utgöra hinder för de föreslagna formerna för barnhusets verksamhet.
linder inga förhållanden har för övrigt kommun skyldighet att sörja
för barnen genom upprättande av hem av ifrågavarande beskaffenhet. Jag vill
erinra örn att fattigvårdskommittén på sin tid övervägde föreskrifter örn obligatoriskt
inrättande av dylika hem men avstod därifrån. Kommittén ansåg sig
icke då böra ifrågasätta statsbidrag för ändamålet och ej heller kunna belasta
kommunerna med utgifter därför utan fann det kunna överlämnas åt kommunerna
att frivilligt i samarbete med den enskilda offervilligheten ordna efter
behovet. Den tanke, som låg bakom denna kommitténs uppfattning, skulle tydligen
på bästa sätt förverkligas genom barnhusdirektionens föreliggande förslag.
Då således barnhusets ursprungliga ändamål alltjämt kan på lämpligt sätt
främjas och behov av åtgärder för detta ändamål tydligen föreligger, bör det
enligt min mening icke ifrågakomma att, såsom lärarkollegiets förslag enligt
det anförda innebär, använda tillgångarna till ett utanför det ursprungliga
ändamålet liggande syfte. Därest användning i överensstämmelse med det ursprungliga
syftet icke kunnat ifrågakomma, skulle det för övrigt hava legat
närmare till hands, att barnhusets tillgångar och inkomster indroges till statsverket,
än att de användes för utomliggande ändamål.
Vad härefter angår statskontorets invändning att med förslagets genomförande
skulle vid sidan av den statliga och kommunala barnavårdsorganisationen
skapas en annan, fullt självständig organisation för delvis samma ändamål,
måste densamma med hänsyn till det nyss anförda anses vara grundad
på missuppfattning. Förslaget avser ju i förhållande till kommunernas genom
barnavårdsnämnderna och eljest utövade barnavårdsarbete endast en komplettering,
som uteslutande bör bliva till stöd för detta arbete, vartill det organisatoriskt
bör nära ansluta sig. Och den verksamhet, som avses med förslaget,
berör endast indirekt barnavårdskonsulenternas arbete; i deras skyldigheter
ingår icke att sörja för understöd åt upptagningshem eller annan barnavårdande
verksamhet och ej heller att anskaffa fosterhem eller förmedla fosterhemsvård.
Barnavårdskonsulenterna själva hava oek uttalat sin tillfredsställelse med barnhusets
förslag såsom ägnat att väsentligt främja den kommunala barnavården
och underlätta konsulenternas arbete. Då länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län vidare talar örn att en ny självständig organisation för fosterhemsförmed
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 6 sand. 85 höft. (Nr 188.) lm so 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
lingen skulle skapas vid sidan av den samhälleliga, vill jag framhålla, att dylik
organisation endast förekommer i större kommuner, medan barnhusets förslag
särskilt är inriktat på hjälp åt mindre eller i ekonomiskt hänseende svaga kommuner.
Gentemot de anförda anmärkningarna att de belopp, som skulle bliva tillgängliga
för den avsedda nya understödsverksamheten, icke skulle erhålla den
storlek, att de kunde bliva av verklig betydelse, må till en början anföras, att
jag, såsom jag längre fram skall vidare utveckla, icke anser mig kunna förorda,
att Stockholms stad skall komma i åtnjutande av så stora förmåner från barnhuset,
som i det den 30 januari 1929 avlämnade avtalsförslaget åsyftades. Härigenom
uppkommer en ökning av det belopp, som årligen kan utdelas till understöd
utom Stockholm. Det förefaller mig vidare, som örn det belopp, direktionen
i sin förslagsstat beräknat till administration och pensioner, är väl högt. Det
torde emellertid vid en senare tidpunkt bliva tillfälle att närmare granska detta
spörsmål; staten för tjänstemännens löner fastställes nämligen av Kungl. Majit.
Ytterligare må anmärkas, att barnhusets budget under ett antal år framåt kommer
att vara tyngd av utgifter till löner å indragningsstat och pensioner, härledande
sig från den hittills bedrivna verksamheten. I den mån dylika utgifter
bortfalla, ökas tydligen det för utdelning disponibla beloppet. Givetvis är det
emellertid därjämte önskvärt, att uppmärksamheten riktas på att genom koncentration
i bidragsgivningen söka göra barnhusets understödjande verksamhet
så effektiv som möjligt. I detta hänseende må framhållas, att så stort belopp,
som i den upprättade förslagsstaten beräknats, icke synes mig böra anslås till
beredande av stadigvarande vård.
Det må för övrigt erinras att, såsom redan barnhusdirektionen framhållit,
tillfälle inom kort torde komma att yppas att med andra penningmedel förstärka
möjligheten att gagna de avsedda syftena. Den allmänna arvsfonden,
vilken enligt arvslagen den 8 juni 1928 skall erhålla arvet efter vissa arvlåtare,
är enligt annan lag av samma dag avsedd för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran. Två tredjedelar av de medel, som under varje räkenskapsår
inflyta, skola tillika med ränteavkastningen för året vara tillgängliga för utdelning.
Understöd ur fonden utdelas av Konungen på föredragning av chefen
för socialdepartementet, dock att understöd ej må lämnas för åtgärd, vars bekostande
åligger stat eller kommun. Det torde vara att antaga, att i framtiden
understöd från arvsfonden skola kunna utgå till sådana ändamål, som avses i
barnhusdirektionens förslag, något som enligt motiven för lagstiftningen synes
hava varit direkt avsett.
Beträffande de särskilda punkterna i direktionens förslag vill jag först uttala
min anslutning till dess uppfattning, att fördelningen av understöd till upptagningshem
och fosterbarnsförmedling bör ske genom en för ett län eller viss
del därav gemensam sammanslutning. Genom en dylik ordning vinnes möjlighet
för och eggelse till ett synnerligen önskvärt samarbete kommunerna emellan
inom denna del av barnavårdens område. Därjämte torde härigenom säkerhet
på bästa sätt vinnas för att icke, såsom på sina håll befarats, barnhuset vid utdelande
av understöd »plottrar bort» sina medel utan nödig kontakt med lokala
förhållanden.
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
19
I barnhusdirektionens år 1924 framlagda förslag förutsattes, att landsting
skulle ordna samarbete inom sitt område för ifrågavarande ändamål. Då det
emellertid visat sig, att intresse därför icke förelegat, har direktionen nu icke
ifrågasatt en sådan möjlighet. På sista tiden synes emellertid av vissa uttalanden
att döma förhållandet härutinnan hava ändrat sig. Skulle således ett landsting
för rationellt ordnande av barnhems och fosterhemsverksamheten tillsätta
en styrelse eller annat organ, är det givet, att detta organ bör förmedla barnhusets
understödsverksamhet. Det av länsstyrelsen i Blekinge län framförda
förslaget beträffande inrättande av understyrelser kan jag däremot ej gilla.
Enligt min mening är det en förtjänst i barnhusets förslag, att det icke kräves
någon för alla orter lika organisation utan att understödsverksamheten kan
anknytas till å olika orter föreliggande förhållanden och önskningar.
Av det förut anförda framgår vidare, att jag icke kan dela länsstyrelsens i
Älvsborgs län uppfattning att understöden från barnhuset borde fördelas efter
fastställda normer och icke efter behovet å olika orter. Barnhusdirektionens
princip för understöds fördelning står bäst i överensstämmelse med barnhusets
gamla ändamål att i första hand hjälpa dem, som bäst därav äro i behov. Motsvarande
skäl kan anföras mot länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län anmärkning.
att kommuner, som väl ordnat sin barnavård, skulle bliva missgynnade.
Man måste fasthålla vid att det är barnen, som skola hjälpas.
Det torde ankomma på Kungl. Majit att i anslutning till här angivna principer
meddelade närmare föreskrifter för utformning av de angivna huvudgrunderna
för barnhusets nya verksamhet. Från statens sjukvårdskommitté,
som erhållit del av det föreliggande förslaget, har uttalats som ett önskemål,
att de bestämmelser, som erfordras för reglerande av den nya verksamheten,
icke definitivt fastslås, innan kommittén avgivit sitt utlåtande. Denna önskan
synes böra i görligaste mån beaktas med hänsyn till sambandet mellan barnhusets
blivande verksamhet och den allmänna sjukvården.
Då jag härefter övergår till frågan om Stockholms stads anspråk ä barnhuset,
så är till en början att anmärka, att genom det sist upprättade avtalsförslaget
spörsmålet härom tills vidare kan anses hava i viss man skjutits på
framtiden. Genom avtalet skulle vinnas den väsentliga fördelen för båda parterna,
att egendomen Rålambshov, som hittills icke kunnat av barnhuset eller
staden nyttiggöras, bleve omsatt i penningar. Härigenom skulle möjlighet beredas
för Kungl. Majit att även i fråga om denna del av barnhusets tillgångar
lämna föreskrift örn dess användning. Jag förbiser därvid icke, att oklarheten
om äganderätten till Rålambshov överflyttas till den fond, som skall bildas
av det av staden därför erlagda beloppet. Det synes emellertid föreligga
grundad anledning antaga, att Stockholms stad icke skall utan starka skäl begagna
möjligheten att vid domstol anhängiggöra anspråk på bättre rätt till
denna fond eller del därav. Givet är, att Kungl. Majit vid meddelande av föreskrifter
om fondens användning bar att så långt rätt och billighet kräver tillmötesgå
stadens anspråk.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Som emellertid avvecklingen av barnhusets hittillsvarande verksamhet, vilken
omfattar ett mycket stort antal Stockholmsbarn, icke beräknas vara avslutad
förrän ar 1932 samt ändring av nuvarande förhållande mellan staden oell
barnhuset — frånsett förmyndarkammarens överskottsmedel, varom mera i det
följande — icke av någondera parten anses nu böra ske, synes det bliva tillfälle
att vid en senare tidpunkt taga ställning till denna fråga. Redan nu må
dock framhållas, att såsom en av de förmåner, som må komma att tillerkännas
Stockholms stad, bör räknas, att en miljon kronor av Rålambshovsfonden disponeras
såsom bidrag till pediatrisk klinik vid det blivande rikssjukhuset, på
sätt närmare bestämts i det tidigare avtalsförslaget rörande däri avsett bidrag
från köpeskillingen för Mimersfastigheterna. Att staden därutöver skulle för
sin barnavård tillerkännas förmåner, som motsvara mer än avkastningen av
återstoden av nämnda fond, bör med hänsyn till resultaten av den förebragta
utredningen enligt min mening icke komma i fråga.
Mot det överenskomna värdet av Rålambshov har jag icke någon erinran.
Vad åter angår fastigheterna i kvarteret Mimer hyser jag, på sätt av mitt förut
återgivna anförande till statsrådsprotokollet den 22 november 1929 framgår,
tvekan om lämpligheten att sälja dessa till staden för det avtalade priset. För
slutligt ställningstagande till denna fråga fordras emellertid en utredning
rörande behovet jämväl i fortsättningen av två pediatriska kliniker i Stockholm
samt angående olika möjligheter att tillgodose ifrågavarande behov. En dylik
utredning torde komma att snarast igångsättas. Att Mimersfastigheterna, som
ej vidare behövas för något barnhusets ändamål, böra av barnhuset försäljas,
är uppenbart redan på grund av de betydande ränteförluster, som barnhuset
åsamkas genom deras nuvarande användning tor den pediatriska kliniken, vartill
komma direkta utgifter för denna klinik. Örn en försäljning till staden
skall kunna komma i fråga för ett pris. understigande det som barnhuset skulle
kunna erhålla av annan köpare, måste emellertid givetvis en bestämd förutsättning
vara. att av förenämnda utredning klart framgår, att genom en sådan
anordning vinnas fördelar, som ur allmän synpunkt uppenbarligen kunna anses
motsvara skillnaden i köpeskilling för barnhuset. På sätt direktionen framhållit,
måste vidare en dylik försäljning förbindas med garantier för att staden
— mot uppbärande av ett i det föregående omförmält belopp örn 50,000 kronor
årligen från barnhuset — på tillfredsställande sätt sörjer för klinikverksamhetens
uppehållande på nuvarande plats, intill dess en klinik för samma ändamål
blir färdig vid rikssjukhuset. Därest åter nämnda utredning skulle visa,
att den pediatriska undervisningen kan under nämnda övergångstid tillgodoses
utan. anlitande av Mimersfastigheterna, synes mig priset för deras försäljning
kunna sättas avsevärt högre än det med staden avtalade. Räntan å den del av
vid sådan försäljning inflytande köpeskilling, som överstiger den med staden
avtalade, torde då, om så befinnes lämpligt, kunna användas såsom bidrag,
jämte förenämnda belopp örn 50.000 kronor, till den pediatriska undervisningens
uppehållande under nyss avsedda övergångstid.
Med bifall till av direktionen därom gjord hemställan lärer emellertid
Kungl. Majit böra medgiva, att den nuvarande kliniken får på samma villkor
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
21
som hittills uppehållas intill den 1 juli 1932, ehuru förmyndarkammarens överskottsmedel
dessförinnan indragas. Vid sådant förhållande anser jag för närvarande
slutlig ställning icke höra tagas till frågan örn försäljning av Mimersfastigheterna.
Kungl. Majit torde därmed senare höra förfara på sätt i anslutning
till nu anförda synpunkter finnes lämpligast. Såsom framgår av det
föregående, hava Stockholms stadsfullmäktige godkänt, att frågan i denna del
hålles öppen.
Vad angår förmyndarkammarens överskottsmedel samt dess garantifond
torde, enligt vad jag inhämtat, chefen för justitiedepartementet, i händelse att
avtal i överenstämmelse med det senaste förslaget kommer till stånd med Stockholms
stad, sedermera väcka förslag om herörda medels användande till gäldande
av löner och pensioner åt förmyndarkammarens tjänstemän. Vidare torde
i samband därmed förslag föreläggas Kungl. Majit om meddelande av föreskrifter
rörande upphävande av föreskrifterna örn bouppteckningsavgifter i
Stockholm.
Jag vill i detta sammanhang anmärka, att den av länsstyrelsen i Malmöhus
län upptagna frågan örn användningen av Malmö barnhusfond är föremål för
utredning av allmänna barnhusets direktion, som därom lärer komma att göra
framställning, så snart frågan örn barnhusets ändrade verksamhet är avgjord.
Till slut anser jag mig böra understryka betydelsen av att frågan örn barnhusets
omorganisation icke vidare undanskjutes. Skall denna omorganisation
få åsyftad verkan att genom samarbete mellan kommunerna åstadkomma förbättrade
och billigare anordningar å ifrågavarande område av barnavården, är
det nödvändigt, att den får träda i kraft, innan kommunerna hinna binda sig
för onödiga utgifter för egna dispositioner i förevarande hänseende.
Av det föregående torde hava framgått, att det föreliggande omorganisationsförslaget
icke bör hava någon inverkan på beloppet av det under femte
huvudtiteln anvisade anslaget till barnhusen. Däremot torde med hänsyn till
arten av vissa av de bidrag, som ingå i detta anslag, riksdagens medgivande
böra inhämtas till den ändrade användning av anslaget, som skulle följa av
den föreslagna omläggningen av barnhusets verksamhet.»
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, innebär föreliggande förslag till omorganisation
av allmänna barnhusets verksamhet en övergång från självverksamhet
till huvudsakligen understödjande arbete. Barnhuset skulle visserligen
alltjämt tjäna sitt ändamål och verksamheten i huvudsak vara inriktad på beredande
av fosterhemsvård åt värnlösa barn, men åt denna verksamhet skulle
givas former, som i överensstämmelse med gällande lagstiftning skänkte möjlighet
att främst tillgodose dem, som bäst därav vore i behov. Barnhuset skulle
bliva en central barnavårdsinstitution för landet i dess helhet.
Till ifrågavarande förslag, vars genomförande, bland annat, skulle sätta
barnhuset i tillfälle att med sina stora resurser och sin erfarenhet beträffande
fosterhemsförmedling giva landets barnavårdsnämnder ett värdefullt understöd
för beredande åt omhändertagna värnlösa barn av bästa möjliga fosterhem, har
Utskottets
yttrande.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
utskottet ansett sig böra principiellt ansluta sig. De allmänna riktlinjerna i förslaget
synas utskottet stå i överensstämmelse med barnhusets ursprungliga
ändamål, och en omorganisation i enlighet med förslaget torde för flera grenar
av den sociala barnavården, särskilt i mera avlägset belägna delar av landet,
bliva till större fördel än en till Stockholm förlagd centralanstalt för social
barnavård och sjukvård. Den föreslagna anordningen har synts utskottet ock
väl harmoniera med lagen om samhällets barnavård.
Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet delar departementschefens
uppfattning därom, att så länge barnhusets ursprungliga verksamhet — omhändertagande
till vård och uppfostran av föräldralösa eller eljest värnlösa
barn — är behövlig, det icke bör ifrågakomma att för annat syfte använda
barnhusets medel. På sätt ifrågasatts, torde dock barnhuset böra bidraga till
upprätthållandet av en för meddelande av pediatrisk-klinisk undervisning m. m.
avsedd sjukvårdsanstalt för barn.
Om utskottet sålunda, såsom nämnts, i princip ansluter sig till det föreliggande
omorganisationsförslaget, kan dock utskottet icke lämna utan erinran
det i samband därmed stående förslag till avtal mellan staden och barnhuset,
som upprättats den 11 november 1929 och varom riksdagen lämnats tillfälle
att yttra sig.
Utskottet är sålunda till en början ense med departementschefen därom, att
frågan örn försäljning av fastigheterna i kvarteret Mimer bör göras till föremål
för ytterligare övervägande. Utskottet vill därvid hava såsom sin mening uttalat,
att en försäljning av berörda fastigheter bör ske uteslutande med hänsynstagande
till barnhusets intresse att beträffande desamma erhålla förmånligast
möjliga ekonomiska uppgörelse.
Icke heller i övrigt finner utskottet avtalet böra oförändrat godkännas. Förutom
det att utskottet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida det för stadens
exploaterande av Rålambshov stipulerade beloppet, 5 miljoner kronor, kan anses
rätt avvägt, finner utskottet det icke vara lämpligt, att, på sätt i 1 § förutsättes,
rättsförhållandet mellan staden och barnhuset alltjämt hålles svävande.
Staden bör enligt utskottets uppfattning vara väl tillgodosedd, om. på sätt
i propositionen förutsättes, köpeskillingen för Rålambshov avsättes till samt
förvaltas och redovisas såsom en särskild fond, därav 1 miljon kronor användes
till en pediatrisk klinik till stadens förmån samt avkastningen av återstoden
tillkommer staden för barnavårdande verksamhet. Utskottet anser därför, att
en oeftergivlig förutsättning för avtal med staden bör vara, att möjligheten
till rättegång med barnhuset uteslutes.
Då utskottet delar departementschefens mening om vikten av att barnhusets
nya verksamhet kan i största möjliga utsträckning utan onödigt dröjsmål
påbörjas, anser utskottet riksdagen böra förklara, att från dess sida icke
möter något hinder för Kungl. Majit att godkänna ett avtal mellan barnhuset
och staden i principiell anslutning till de fem första styckena av 1 §
ävensom 3 § i avtalsförslaget, under förutsättning dock att ett sådant avtal
förbindes med en förklaring, varigenom staden, därest köpeskillingen för
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
23
Rålambshov i barnhusets räkenskaper avsättes till en särskild fond, därav avkastningen
skall enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmelser komma Stockholms
stads barnavårdande verksamhet till godo, uttryckligen avsäger sig alla
vidare anspråk å barnhusets fastigheter, kapital och övriga tillgångar samt avkastningen
av desamma.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört och under förutsättning
att vad därvid uttalats varder iakttaget, får utskottet föreslå riksdagen att
a) med förklaring att riksdagen i princip icke har något att
erinra mot den av departementschefen tillstyrkta omläggningen
av allmänna barnhusets verksamhet, godkänna den ändrade användning
av det ordinarie anslaget till barnhusen, som följer av
nämnda omläggning; samt
b) i riksstaten upptaga anslaget med oförändrat belopp
115,830 kronor.
Stockholm den 26 maj 1930.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar A. C. Lindblad, J. L. Widell, J. Nilsson i
Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, E. J. G. Rosén, K. V. Rydén, E. A. Lundell,
C. I. Asplund, C. G. V. Hammarskjöld, G. Kobb, O. A. Ernfors och K. A. W.
Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. R. Jansson i Falun,
L. J. Carlsson-Frosferud, O. Olsson i Kullenbergstorp, P. M. Olsson i Blädinge,
A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs,
O. Nilsson i örebro, S. Persson i Fritorp, O. E. F. Järte och A. Danielsson.
Reservationer:
1) av herrar Rosén och Björck, vilka ansett att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:
»Såsom av---för barn.
Örn utskottet sålunda, såsom nämnts, i princip ansluter sig till det föreliggande
omorganisationsförslaget, har utskottet dock med hänsyn till det svävande
läge, vari frågan om en uppgörelse mellan barnhuset och Stockholms stad
befinner sig, funnit sig böra bestämt hävda den ståndpunkten, att omorganisationen
ej bör slutgiltigt genomföras, förrän ändring i berörda hänseende kommit
till stånd. Ur olika synpunkter har det i statsrådsprotokollet återgivna avtalsförslaget
synts vara otillfredsställande.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 188.
Förutom det att utskottet ansett sig böra ifrågasätta, huruvida det för stadens
exploaterande av Rålambshov stipulerade beloppet, 5,000,000 kronor, kan
anses lämpligt avvägt, har utskottet särskilt fäst sin uppmärksamhet vid den i
avtalsförslaget intagna bestämmelsen, att, därest enighet angående äganderätten
till den föreslagna fonden eller beträffande användningen av dess avkastning
ej kan uppnås, staden skulle förbehållas rätt att vid domstol anhängiggöra talan
om bättre rätt till dessa medel, därvid medlen skulle tillkomma den, som vid
avtalets ingående varit att anse såsom ägare till Rålambshov. Utskottet håller
före, att förhandlingar böra upptagas i syfte att för barnhusets vidkommande
erhålla förmånligast möjliga ekonomiska uppgörelse samt framför allt en uppgörelse,
varigenom alla svävande tvistefrågor erhålla en definitiv lösning. Med
hänsyn till det sätt, varpå barnhusets medel under tidernas lopp hopbringats,
finner utskottet nödigt, att en eventuell sådan uppgörelse före godkännandet
underställes riksdagens prövning.
Däremot skulle utskottet finna det önskligt, att Kungl. Majit redan före
åvägabringandet av en slutuppgörelse toge under omprövning, huruvida icke
av barnhusets egna medel större belopp, än som för närvarande utgår, måtte
kunna avses för den verksamhet för beredande av fosterhemsvård åt värnlösa
barn, som för närvarande från barnhusets sida bedrives.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,
att ordinarie anslaget till barnhusen må i riksstaten för budgetåret
1930/1931 upptagas med oförändrat belopp, 115,830 kronor.»
21 av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Danielsson.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.