18

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

tfr 168.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1930 kl. 2.15 e; m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående
anslag till anläggande av uthamn för Haparanda
och Tornedalen vid Karl Johans stad jämte
i ämnet väckta motioner.

(4:e ayd.)

I en till riksdagen den 14 mars 1930 avlåten proposition, nr 222, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, bar Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels besluta,
att en uthamn för Haparanda och Tornedalen skall för en beräknad kostnad
av 885,000 kronor och under av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade villkor anläggas vid Karl Johans stad; dels och till uthamn för
Haparanda och Tornedalen för budgetåret 1930/1931 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 47,
av herr D. Hansén m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 94, av
herr 0. W. Lövgren m. fl., i vilka motioner hemställts, att riksdagen måtte
för påbörjande av anläggning av hamn vid Karl Johans stad i enlighet med
föreliggande förslag för budgetåret 1930/1931 anslå ett belopp av 300,000
kronor, dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 315, av herr O. Bergqvist m. fl. och den andra inom andra kammaren,
nr 515, av herr 0. W. Lövgren m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vill besluta den ändringen uti Kungl. Maj:ts proposition nr 222
att ortsintressenterna, Haparanda stad och landskommunerna i nedre Tornedalen,
befrias från skyldigheten att med 5 procent eller 40,500 kronor
deltaga uti anläggningskostnaden för hamnen vid Karl Johans stad.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Efter framställning av Kungl. Maj:t beviljade 1928 års riksdag ett anslag
å 6,500 kronor till utredning rörande uthamn för Haparanda vid Karl Johans
stad. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
verkställt en jämförande undersökning i fråga örn vissa orters lämplighet

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

19

ur allmänna tekniska och ekonomiska synpunkter såsom förläggningsplats
för Haparanda uthamn, anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom
beslut den 28 september 1928 att i huvudsaklig överensstämmelse med av
styrelsen vid nämnda förberedande undersökning föreslagna grunder upprätta
arbetsplaner för anläggning av uthamn dels vid Karl Johans stad och
dels vid Sandvik på Seskarön. Samtidigt erhöll järnvägsstyrelsen uppdrag
att i samråd med länsstyrelsen i Norrbottens län samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa utredning örn kostnaderna för i anslutning till
hamnanläggningen erforderlig järnvägsanläggning med nödiga broar m. m.
samt å järnvägsbanken anlagd väg.

Utredning i sistberörda hänseende har av järnvägsstyrelsen med skrivelse
den 20 juli 1929 underställts länsstyrelsen för dess uttalande i saken, varjämte
utredningen överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
kännedom.

Med skrivelse den 2 november 1929 hav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt utredning och förslag i hamnfrågan. Styrelsen anför därvid bland
annat följande:

För arbetsplanernas upprättande hade styrelsen förordnat sin arbetschef,
ingenjören G. Berglund att efter nödiga kompletterande undersökningar
upprätta sådana, vilka sedermera av honom den 31 juli 1929 avlämnats till
styrelsen.

Den för utredande av frågan om järnvägsförbindelse till hamnarna samt
örn väg längs järnvägsbanken till Seskarö nödiga utredningen hade verkställts
av järnvägsstyrelsen och avlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 20 juli 1929.

De sålunda förebragta utredningarna och förslagen, i vilka även upptagits
ett läge för hamnen å Seskarö vid Grodvik, jämte kopior av tillhörande
huvudritningar finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen härmed överlämna
samt för egen del anföra följande.

Av utredningen framginge, att kostnaderna i avrundade tal för de olika
alternativen beräknades ställa sig på följande sätt:

Del av anläggningen

Kostnad

i kronor för hamnen vid

Karl Johans
stad

Sandvik å
Seskarö

Grodvik å
Seskarö

Hamnen .............................................

1,255,000

790,000

725,000

Vägförbindelsen ................................

205,000

710,000

730,000

Järnvägsförbindelsen ...........................

1,400.000

5,640.000

5.640,000

Summa kronor

2,860,000

7,140,000

7,095,000

Av gjorda jämförelser finner styrelsen det framgå, att med vederbörlig
hänsyn till olika ekonomiska, tekniska och kommunikationsförhållanden
Karl Johans stad måste anses vara den lämpligaste platsen för anläggande
av en uthamn för Haparanda och Tornedalen.

Styrelsen anför härefter:

20

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Yad beträffade behovet av och det ekonomiskt berättigade i att anlägga
en uthamn för Haparanda och Tornedalen finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som sin mening uttala, att ett verkligt behov av en dylik anordning
förvisso förelåge och kanske även i orten framträdde och kändes starkare
på grund därav, att befolkningen vore i tillfälle att på nära håll iakttaga,
vilka uppoffringar grannlandet i öster ansåge sig böra bringa för motsvarande
ändamål. Däremot torde hamnanläggningen ej kunna direkt bära
sig ekonomiskt men väl möjligen indirekt genom de ökade förvärvsmöjligheter,
bygden därigenom skulle erhålla. För ortens förkovran och utveckling
skulle hamnen alltid bliva till mycket stort gagn. Hänsynen till dessa
olika förhållanden syntes styrelsen böra motivera, att staten anlade en hamn
av ifrågavarande slag vid Karl Johans stad.

I avseende på den lämpliga tidpunkten för ifrågavarande hamnarbetes
igångsättande torde böra anföras, att styrelsens hamnbyggnadsavdelning i
Norrland under budgetåret 1930/1931 torde i det närmaste fullborda de hittills
beslutade arbetena för statens fiskehamnar därstädes, varefter troligen
tvenne mindre, statsunderstödda fiskehamnar, belägna mellan Luleå och
Haparanda, komme i fråga till utförande. För vinnande av planmässighet
i arbetenas utförande vore det således önskvärt, att företaget komme till
stånd så snart som möjligt och att ett beslut kunde fattas vid 1930 eller
senast vid 1931 års riksdag.

Angående penningebehovet för en hamn vid Karl Johans stad vore att
märka, att vid första utförandet järnvägsbyggnaden kunde anstå men att
hamnen tydligen ej gjorde fullt gagn, förrän även järnvägsförbindelsen bleve
ordnad, varför denna alltid borde beräknas komma till stånd, vare sig detta
skedde samtidigt med eller omedelbart efter själva hamnens anläggande.
Järnvägsförbindelsens utförande syntes böra uppdragas åt järnvägsstyrelsen.
För de delar — hamnen och vägförbindelsen — vilkas utförande borde påvila
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, beräknades anläggningskostnaderna
enligt vad förut nämnts till 1,460,000 kronor. Härav torde dock vid den
första anläggningen kunna tills vidare anstå större delen av vad som avsåge
»kajutrustning» eller förslagsvis cirka 100,000 kronor. Med denna beräkning
skulle då kvarstå inalles 1,360,000 kronor. Med beräknande av 3 års
byggnadstid skulle härav för det första budgetåret erfordras en tredjedel
eller i runt tal 500,000 kronor.

Styrelsen framhåller, att därest man under första byggnadsåret inskränkte
sig till att i huvudsak ordna vägförbindelsen till hamnen samt till vissa
förberedande arbeten för anskaffande av materialier, särskilt trä och sten,
medelsbehovet under detta år skulle kunna begränsas till 300,000 kronor.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning och förslag hava utlåtanden
avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län den 29 november 1929
och järnvägsstyrelsen den 4 januari 1930.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört huvudsakligen följande:

Länsstyrelsen har tidigare för Kungl. Maj:t framfört behovet för Haparanda
stad och Tornedalen av förbättrade hamnförhållanden och framhållit,
att en uthamn för dessa orter vore en för skyddande av landsdelens näringsliv
och jämväl de nationella intressena betydelsefull angelägenhet. Vidare
har länsstyrelsen lagt särskild vikt vid att hamnen finge sin förläggning så
nära Haparanda och riksgränsen som möjligt samt att hamnen skyndsammast
möjligt komme till stånd.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

21

Länsstyrelsen finner sig böra förorda till utförande förslaget om en
hamnbyggnad vid Karl Johans stad och erinrar därjämte, att då ju järnvägsförbindelse
får anses oumbärlig, för att hamnen skall göra den avsedda
nyttan, och sålunda förr eller senare måste komma till stånd samt då inom
Nedertorneå socken av kända orsaker — bland annat industrinedläggelsen
på Seskarö — råder en omfattande arbetslöshet, som synes bliva fortvarande,
igångsättande jämväl av järnvägsbygget fortast möjligt är angeläget.

Länsstyrelsen hemställer, att framställning måtte göras örn möjligt till
innevarande års riksdag örn anvisande av dels 300,000 kronor för igångsättande
av arbetena å uthamnen och dels nödiga medel för järnvägsförbindelsens
påbörjande.

Järnvägsstyrelsen anför, att det av de tekniska utredningarna finge anses
ådagalagt, att hamnen vid Karl Johans stad, särskilt ur kostnadssynpunkt,
borde givas bestämt företräde. Fråga vore emellertid, huruvida behovet av
särskild hamn för Tornedalen vore så stort, att en dylik hamn, vars anläggning
i förening med anläggning av väg och hamnspår droge betydande
kostnader för staten, över huvud borde komma till stånd. Till utveckling
av denna synpunkt yttrar sig styrelsen beträffande arten av den trafik, som
kan förväntas vid en uthamn för Tornedalen, och anför därvid bland annat:
Ifrågavarande hamn vore icke ur industriell synpunkt nu behövlig och
finge icke heller, så vitt nu kunde förutses, framdeles förväntas erhålla avsevärda
mängder lossat eller lastat industrigods, vare sig av råvaror eller fabrikat.
Hamnens uppgift torde sålunda i stort sett förbliva begränsad till att
förmedla transporter av konsumtionsvaror till Tornedalens fåtaliga befolkning
och råvaror till samt i någon mån produkter av det därstädes bedrivna,
till en liten jordareal inskränkta jordbruket, eller till den trafik, som tidigare
gått över Salmi s.

Beträffande frågan, huruvida det ur ekonomisk synpunkt kan vara skäligt
och ur andra synpunkter nödigt att för trafikens betjänande anlägga och
driva en hamn vid Karl Johans stad med ett nära 16 kilometer långt järnvägsspår
till denna, anför järnvägsstyrelsen:

Länsstyrelsen i Norrbottens län hade i skrivelse till järnvägsstyrelsen
framhållit, att ifrågavarande hamnspårstrafik åtminstone tills vidare finge
tänkas inskränkt till sommarmånaderna och även då bleve jämförelsevis
obetydlig och lätt. Det förefölle länsstyrelsen, som örn kostnaderna för
järnvägsspåret, beräknade till 1,400,000 kronor, därför skulle kunna icke
oväsentligt nedbringas. I anledning härav hade järnvägsstyrelsen låtit omräkna
ifrågavarande kostnader till vad de kunde beräknas bliva för ett för
en alldeles särskilt svag godstrafik avsett hamnspår, varvid framkommit ett
belopp av 1,150,000 kronor, motsvarande en kostnad av ungefär 75,000 kronor
per kilometer.

Totalkostnaden för hamn vid Karl Johans stad och hamnspår dit beräknades
sålunda till omkring 2,600,000 kronor.

Den årliga drift-, underhålls- och räntekostnaden för en hamn vid Karl
Johans stad vore järnvägsstyrelsen ej i tillfälle att i sin helhet närmare angiva.
Räntan å sistnämnda lägsta byggnadskostnad utgjorde emellertid,
beräknad efter 4.6 procent, 116,550 kronor. Härtill komme dels årliga kost -

22

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

nader för vidmakthållande av hamn, vägar och hamnspår och dels årliga
förluster i hamnrörelsen och för driften å hamnspåret. Med lägre genomsnittlig
årlig drift-, underhålls- och räntekostnad än 150,000 kronor torde
man icke böra räkna.

Sistnämnda belopp, i vilket icke inräknats den minskning i trafikinkomster
å statens järnvägar, som skulle uppkomma genom en del trafika vledning
från Luleå till Karl Johans stad, utgjorde alltså den lägsta årskostnad, som
det allmänna skulle ikläda sig för åstadkommande av egen hamn för Tornedalen.
Då hamnrörelsens omfattning enligt vad förut angivits finge beräknas
till omkring 6,000 ton, skulle sålunda det allmänna årligen bidraga med
omkring 25 kronor per ton för möjliggörande av viss varubefordring över
Karl Johans stad. Till ledning vid bedömande av detta belopps storlek
kunde meddelas, att det motsvarade en fraktkostnad å järnväg enligt en så
hög genomsnittstariff som tariff 7 över ett avstånd av omkring 300 kilometer.
Då avståndet från Luleå till Tornedalen vore omkring 200 kilometer,
skulle det sålunda för staten ställa sig förmånligare att låta Tornedalens
konsumtions- och jordbruksvaror befordras utan avgift från och till Luleå
än att på statens bekostnad bygga och, i den mån det kunde ankomma på
staten, driva en hamn vid Karl Johans stad med tillfartsleder.

Styrelsen kunde icke finna ur samfärdsels- och ekonomisk synpunkt försvarbart,
att staten iklädde sig så oproportionerligt stora kostnader för byggande
av en särskild hamn för Tornedalen. Förut anförda jämförelse gåve
ock anvisning örn att Tornedalens önskemål i fråga örn transporternas förbilligande
kunde tillgodoses på ett väsentligt enklare och billigare sätt,
nämligen genom sänkning av fraktkostnaderna från och till den hamn, Luleå,
över vilken Tornedalens sjötrafik redan nu i det väsentliga bedreves. —---

Styrelsen funne sålunda alla skäl tala för att ifrågavarande kommunikationsproblem
löstes genom en taxemanipulation och icke genom företagande
av såväl i byggnad som drift kostsamma anläggningar av omtvistbart
värde. — — —

En taxenedsättning---- för ifrågavarande rayon kunde emellertid

ej göras, utan att vissa förluster i form av inkomstminskningar uppkomme
för statens järnvägar. Hedan en hamnanläggning vid Karl Johans stad
skulle dock, som förut anförts, i och för sig medföra en viss minskning
av statens järnvägars trafikinkomster; en inkomstminskning, som statens
järnvägar givetvis måste vara beredda att bära, därest regering och riksdag
ville göra de stora offer, som en hamnanläggning vid Karl Johans stad
krävde. En nedsättning av taxan för Tornedalens transporter från och till
Luleå enligt förut nämnda principer skulle därtill medföra någon, örn ock
ej särdeles betydande, ytterligare inkomstminskning för statens järnvägar.
För denna ytterligare inkomstminskning torde statens järnvägar böra förbehålla
sig täckning genom anslag av staten till fraktfyllnad, men härvid
finge då väl bemärkas, att staten befriades från de långt högre kostnader,
som anläggning och drift av hamn vid Karl Johans stad med tillhörande
osedvanligt långa hamnspår skulle kräva. En sådan fraktfyllnad av allmänna
medel torde nämligen ej komma att belöpa sig till mer än ett eller
annat tiotusental kronor årligen, vilket belopp vore att jämföra med den
förut uppgivna årskostnad av omkring 150,000 kronor, som skulle följa av
hamnanläggningen vid Karl Johans stad.

Därest beslut fattades örn anvisande av medel till fraktfyllnad för godstransporter
mellan Luleå och stationer å linjen Haparanda—Karungi—Övertorneå—Pajala,
förslagsvis och preliminärt beräknade till 20,000 kronor per
år, så vore styrelsen beredd att redan under loppet av år 1930 genomföra
de taxenedsättningar, som förut avhandlats. Härvid skulle Tornedalens

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

23

befolkning långt tidigare än vid en särskild hamnanläggning vore möjligt
komma i åtnjutande av den kommunikationsförbättring, som ansåges vara
av så stor betydelse för utvecklingen av områdets näringsliv.

Med framhållande av önskemålet, att den av styrelsen sålunda ifrågasatta
utvägen att tillgodose Tornedalens behov och önskemål upptoges till närmare
övervägande och prövning, förklarar sig järnvägsstyrelsen avstyrka, att
hamn anlades vid Karl Johans stad, förrän på ett vida mera ingående och
övertygande sätt än som skett visats, att en sådan verkligen hade att fylla
och kunde bättre än på det av styrelsen angivna sättet fylla kommersiella
och kulturella uppgifter av den storlek, att de kunde anses motivera de
kostnader, som anläggning och drift av hamn och hamnspår skulle kräva.

Slutligen anför styrelsen:

Skulle Kungl. Maj:t emellertid, oaktat vad som här i motsatt riktning av
järnvägsstyrelsen anförts, finna, att ifrågavarande hamnanläggning borde
mera omedelbart komma till stånd, finge styrelsen, under hänvisning till vad
av vederbörande länsstyrelse i frågan anförts, erinra, att hamnspåret hade
sådant samband med hamnen, att det borde räknas som del av denna. Ket
borde då icke kunna ifrågakomma, att det skulle åligga statens järnvägar att
anlägga ifrågavarande spår eller att bekosta underhållet och driften av detsamma.

Med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört har länsstyrelsen i Norrbottens
län den 7 februari 1930 avgivit förnyat utlåtande i ärendet. Länsstyrelsen
har därvid, efter bemötande av vad järnvägsstyrelsen yttrat, ingått
på möjligheten att vidtaga begränsning i det framlagda hamnförslaget samt
härom anfört:

Med hänsyn till de icke obetydliga kostnader, som realiserandet av hamnförslaget
i hela dess vidd skulle föra med sig, var länsstyrelsen från början
inställd på att arbetena borde genomföras i etapper och att särskilt anläggningen
av hamnspår borde anstå till dess trafiken tagit en något större omfattning.
Att länsstyrelsen likväl i sitt yttrande den 29 november 1929 förordade
järnvägsspårets anläggande i samband med själva hamnen var huvudsakligen
beroende därpå, att detta arbete syntes synnerligen lämpligt tor
att under det rådande bekymmersamma läget å Seskarö bereda någon lindring
i de arbetslösas ställning. Skulle emellertid nu statsfinansiella skäl
lägga hinder i vägen för hamnförslagets genomförande i ett sammanhang,
torde utan större olägenhet i trafikhänseende byggandet av hamnspåret
kunna tills vidare anstå. Transportkostnaden vägledes mellan hamnen och
staden lärer vara överkomlig och i varje fall kunna hållas avsevärt lägre än
järnvägens styckegodstaxa. Vidare torde ur kostnadsberäkningen kunna
utgå Set belopp å 128,400 kronor, som upptagits för breddning och grundförbättring
av kustlandsvägen. Detta arbete behöver icke med nödvändighet
utföras tidigare eller i annan ordning än den allmänna trafiken kräver.
Nedräknas kostnadsförslaget med ytterligare 100,000 kronor, motsvarande
vissa kajutrustningar, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande
skulle kunna tills vidare anstå, erliålles en total kostnad för hamn och landsväg
å i runt tal 1,225,000 kronor. Då Haparanda stad givetvis, mot åtnjutande
av hamnavgifter, bör svara för hamnens underhåll och vägunderhållet
synes böra bestridas i vanlig ordning, skulle statens utgifter för företaget
sålunda för närvarande kunna begränsas till sistnämnda belopp,

24

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

varå den årliga räntan efter 4.5 % uppgår till 55,125 kronor, vilket belopp
salunda bör ställas mot av järnvägsstyrelsen beräknade 150,000 kronor per år.
Med hänsyn vidare därtill, att staten normalt bidrager till väg- och understundom
även hamnanläggningar med åtminstone 2/3 av beräknade kostnader
utan krav på förräntning och återbetalning, synes det emellertid skäligt, att
statens särskilda belastning för företaget icke beräknas högre än till */» av
anläggningskostnaden eller 408,000 kronor, vilket belopp efter 4.5 % förräntas
med 18,400 kronor.

Den av järnvägsstyrelsen förordade lösningen, som innebär, att varorna
till underpris skulle med järnväg fraktas Tornedalen—Luleå och omvänt,
skulle tillskynda statens järnvägar en inkomstminskning, som efter nuvarande
varumängd beräknas till 20,000 kronor årligen, för vilket belopp
järnvägsstyrelsen begär täckning av särskilda statsmedel. Örn hänsyn tages
till att utöver denna inkomstminskning för visso även skulle uppstå — särskilt
i män av ökad trafik och därav betingad ökning av tågrörelsen — ren
driftsförlust, synes denna utväg icke heller ur ren ekonomisk synpunkt
framstå såsom någon för staten särskilt fördelaktig affär.

Att genom ekonomiskt näppeligen försvarbara taxemanipulationer söka
hindra Tornedalens naturliga anslutning till havet och intvinga dess handel
under ett annat jämförelsevis avlägset handelsområde kan icke innebära
någon god och för framtiden bestående lösning av Tornedalens kommunikationsproblem.
Då härtill kommer, att realiserandet av järnvägsstyrelsens
planer skulle betyda tillspillogivande av gränsbygdens nuvarande ekonomiska
och kulturella huvudort och därmed försvaga det svenska kulturinflytandet
i Tornedalen, vågar länsstyrelsen uttala den bestämda förhoppningen,
att statsmakterna icke skola lämna sin medverkan till dessa planers
förverkligande.

Länsstyrelsen, som förklarar sig alltjämt vidhålla sin uppfattning om
nödvändigheten av att tillgodose Tornedalens behov av förbindelser med
havet genom en anläggning i huvudsaklig överensstämmelse med det av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda förslaget, hemställer, att Kungl.
Majit matte vidtaga åtgärder för detta förslags skyndsamma genomförande,
åtminstone i den av länsstyrelsen antydda begränsade omfattningen.

Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 28 februari 1930 avgivit
förnyat utlåtande i ärendet. Styrelsen uttalar sin anslutning till vad länsstyrelsen
i sitt senaste utlåtande anfört samt tillägger därutöver ytterligare
följande:

Vid upprättandet av det med styrelsens skrivelse den 2 november 1929
överlämnade förslaget har styrelsen i anslutning till vad dessförinnan förekommit
haft till ögonmärke att framlägga en plan av minsta möjliga omfattning
under förutsättning, att hamnen omedelbart skulle ordnas för järnvägsförbindelse
till Haparanda, även örn dennas utförande skulle anstå till
någon kortare tid efter hamnens färdigställande. Örn också icke hamnen
kan göra samma gagn utan som med järnväg, så hindrar detta dock icke,
att det kan vara ekonomiskt befogat att låta järnvägens utförande anstå till
dess behovet därav mera bestämt framträder, då man numera har möjlighet
att anordna automobiltrafik, vars kapacitet är avsevärd och som, på sätt
länsstyrelsen nämner, möjliggör framförandet av styckegods till pris, som ej
överstiger järnvägstaxans; dessutom medför den för trafik till eller från staden
Haparanda och den närmare bygden den stora bekvämligheten av godsets
direkta forslande till mottagarens eller från avsändarens dörr.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

25

Om man i anslutning härtill utgår ifrån att hamnen till en början icke
ordnas för järnvägstrafik utan enbart för landsvägstrafik kan tydligtvis med
bibehållande av förut angivna program för fartygstrafiken i avseende på
vattendjup och kajlängder en avsevärd begränsning iakttagas i fråga örn utrymme
på hamnpiren. Styrelsen har uppgjort ett förslag i enlighet härmed
och med förenklad kajutrustning. Såsom därav framgår minskas pirens
bredd avsevärt å den yttre delen och i mycket hög grad å den inre, där
endast en tillfartsväg med parapetskydd bör kunna bliva tillräckligt.

Kostnaderna för denna hamn bliva då cirka 810,000 kronor. Härtill kommer
alltid anläggandet av väg från kustlandsvägen ned till hamnen, vilket
liksom förut beräknas draga en kostnad av cirka 75,000 kronor. Dessutom
torde för kustlandsvägens förbättring på särskilt dåliga delar böra ytterligare
tilläggas ett belopp av förslagsvis 35,000 kronor. Då detta sätt skulle då
hela anläggningskostnaden kunna begränsas till 920,000 kronor. Örn däremot
piren utföres på samma sätt som enligt styrelsens förut framlagda förslag
men icke utrustas med järnvägsspår, portalkran m. m., begränsas kostnaden
för den egentliga hamnen till 1,050,000 kronor och för hela anläggningen
till 1,160,000 kronor. Att efteråt utbygga nyss avhandlade starkast inskränkta
anläggning till den sistnämndas omfattning kommer att draga ytterligare
någon kostnad utöver skillnaden mellan nämnda summor; totalkostnaden
torde då bliva cirka 1,250,000 kronor.

Sedan styrelsen härefter utvecklat skälen för anordnande av ny uthamn
för Tornedalen, hemställer styrelsen, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
besluta, att en uthamn för Tornedalen och Haparanda vid Karl Johans stad
skall komma till utförande i enlighet med det till omfattningen mest begränsade
av de framlagda förslagen, vars genomförande beräknas draga en
kostnad av 920,000 kronor, ävensom för arbetenas påbörjande för budgetåret
1930/1931 anvisa 300,000 kronor, allt dock under villkor dels att ortsintressenterna
förbinda sig att bestrida marklösen för hamnområde med tillfartsväg
och att deltaga i anläggningskostnaden med fem procent av den
verkliga kostnaden och dels att Haparanda stad övertager hamnens drift
och underhåll.

I detta sammanhang hava i propositionen omförmälts vissa andra frågor,
som kunna äga samband med förevarande spörsmål.

Sålunda har omnämnts, att Luleå stad den 4 november 1929 gjort framställning
örn statsbidrag till utvidgning av stadens hamn. Detta företag
skulle enligt framställningen avse bland annat att möjliggöra frakttrafik i
större utsträckning än hittills från Tornedalen över Luleå hamn. Utlåtanden
i detta ärende hava avgivits av länsstyrelsen i Norrbottens län och
järnvägsstyrelsen. För närvarande är frågan remitterad till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för yttrande.

Vidare har spörsmålet örn anläggande av uthamn för Haparanda och
Tornedalen berörts i en utredning, som av länsstyrelsen i Norrbottens län,
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande, under medverkan av särskilda av länsstyrelsen
i samråd med chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga,
verkställts rörande vissa omständigheter, ägnade att inverka på bedömandet
av frågan om lämpliga åtgärder för att bereda industriarbetarna å Seskarö

26

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

arbetstillfällen m. m. Resultatet av denna utredning har framlagts i ett
den 16 december 1929 dagtecknat betänkande. I detta betänkande, för vilket
i annat sammanhang redogörelse lämnats riksdagen (propositionen nr 255) hava
föreslagits vissa åtgärder för underlättande av avvecklingen av sågverksarbetarnas
bosättning å Seskarö och därmed av arbetslösheten därstädes, varjämte
för beredande av effektivast möjliga hjälp åt befolkningen under den
till tre år tänkta avvecklingstiden ifrågasatts igångsättande snarast möjligt
såsom arbeten i öppna marknaden av hamnbyggnad vid Karl Johans stad
med tillfartsväg och järnväg eller, i andra hand, banbyggnad Morjärv—
Kalix, i bägge fallen med viss företrädesrätt till arbete för arbetslösa från
Seskarö, samt i sista hand och under förutsättning, att icke något av nämnda
företag kunde igångsättas, provisorisk drift genom domänverkets försorg av
Sandviks sågverk å Seskarö.

I utlåtande häröver den 4 januari 1930 har järnvägsstyrelsen avstyrkt ett
igångsättande av nu nämnda hamn- och järnvägsbyggnadsarbeten. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 8 januari 1930 förklarat sig finna
arbetslösheten å Seskarö icke i och för sig innebära tillräckligt skäl för
igångsättandet av hamnbyggnaden med tillfartsväg och järnväg. Statens
arbetslöshetskommission har i utlåtande sistnämnda dag uttalat, att åtgärder
av den avsedda beskaffenheten äro önskvärda och att arbetena böra utföras
på den öppna arbetsmarknaden, därest de överhuvud anses lämpliga och
nödvändiga.

Departementschefen har anfört följande:

»För Haparanda och Tornedalen Ilar tidigare funnits en ganska livligt
trafikerad uthamn, belägen vid Salmis omkring 9 kilometer sydväst örn
Haparanda och med landsvägsförbindelse med nämnda stad. Denna hamn
har emellertid numera förlorat i betydelse. Aven örn trafiken på Salmis
minskats genom att Haparanda och Tornedalen satts i järnvägsförbindelse
med landet i övrigt, torde kanske de främsta orsakerna till tillbakagången
vara att söka dels i att hamnen och dess inseglingsränna alltmer uppgrundats
genom den fortgående landhöjningen vid Bottniska viken och Torneälvens
slamavsättning och dels däri, att i kustfarten vid Östersjön numera
användas betydligt mera djupgående fartyg än tillförene. Gjorda undersökningar
hava givit vid handen, att en utvidgning och fördjupning av Salmis
hamn med dess långa inseglingsränna, så att hamnen komme att motsvara
fordringarna på en hamn för den moderna kustfarten, skulle draga alldeles
oskäligt höga kostnader.

Efter omfattande och långvariga undersökningar, som lett till olika uppslag,
har nu ytterligare utredning verkställts. Som resultat därav hava
framlagts alternativa förslag till en ny uthamn för Haparanda och Tornedalen
med därtill hörande väg- och järnvägsförbindelse med Haparanda.
Dessa förslag upptaga dels förläggning av hamnen till Karl Johans stad 16
kilometer sydväst från Haparanda och dels hamnanläggning i två alternativa
lägen å den ännu längre bort belägna Seskarön. Kostnaderna för hamnen
med väg- och järnvägsförbindelse hava beräknats i förslaget till hamn vid
Karl Johans stad till 2,860,000 kronor samt i förslagen till hamn å Seskarö
till över 7 miljoner kronor eller, med mindre höjd för broförbindelsen med
fastlandet, till över 6 miljoner kronor. Med hänsyn särskilt till de därmed
förenade betydande kostnaderna torde förslagen till hamn å Seskarö kunna
lämnas ur räkningen. Beträffande förslaget till hamn vid Karl Johans stad

28

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

del av befolkningen å det närbelägna Seskarö, vars genom arbetslöshet iråkade
bekymmersamma läge påkallar åtgärder från det allmännas sida. Avvecklingen
av denna arbetslöshet skulle härigenom verksamt och på ett
lämpligt sätt underlättas.

Omständigheterna synas mig således tala för anläggandet av en uthamn
för Haparanda och Tornedalen. Hen förebragta utredningen torde ådagalägga,
att vid valet av plats härför Karl Johans stad bör obetingat äga företräde.
Med hänsyn till motorfordonstrafikens starka utveckling lärer, såsom
framhållits av såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som länsstyrelsen, en
med landsvägsförbindelse försedd dylik hamn kunna tillgodose trafikbehovet
för åtskillig tid framåt och frågan örn hamnens sammanknytande med statsbanenätet
i avvaktan på erfarenhet örn utvecklingen alltså tillsvidare kunna
lämnas öppen. Jag vill således tillstyrka anläggandet vid Karl Johans stad
av en uthamn för Haparanda och Tornedalen. Vidare finner jag mig böra
förorda, att hamnen kommer till utförande pä sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
senast föreslagit samt att medel nu anvisas för företagets påbörjande.

Då sålunda staten skulle göra ett betydande kapitalutlägg för detta företags
förverkligande, synes det rimligen böra fordras, att vederbörande, som
komma att draga nytta av hamnen, i någon mån bidraga till täckande av kostnaderna
för anläggningen. I sådant hänseende torde, i anslutning till vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, böra såsom villkor föreskrivas, att
vederbörande ortsintressenter skola förbinda sig att bestrida kostnaderna för
förvärvande av för hamnområde och tillfartsväg erforderlig mark samt att
deltaga med fem procent av de verkliga kostnaderna för själva hamnanläggningen.
Därjämte torde Haparanda stad böra förbinda sig att övertaga
hamnens drift och underhåll, varvid givetvis hamninkomsterna skulle
tillfalla staden. Den knappa tid, som efter utlåtandenas avgivande stått till
förfogande för ärendets fortsatta beredning, har icke tillåtit att införskaffa
dylika förbindelser. Anslagsmedel torde emellertid icke böra ställas till
förfogande för arbetenas påbörjande, förrän nämnda villkor uppfyllts.

I den för företaget beräknade kostnaden ingå förbättring av kustlandsvägen
med 35,000 kronor och anläggning av tillfartsväg till hamnen med
75,000 kronor. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att bestridandet
av sistnämnda kostnadsbelopp skedde i vanlig ordning och bidrag därtill
sålunda efter ansökning beviljades från anslaget till byggande av landsvägar
och vanliga bygdevägar. Då emellertid vägdistriktets redan nu ansträngda
ekonomi härigenom skulle komma att i avsevärd mån ytterligare tyngas,
anser jag mig icke kunna förorda att så sker. Yad däremot angår förbättring
av kustlandsvägen synes detta arbete kunna utföras med anlitande av
automobilskattemedel (länsfonden). Med hänsyn till föreliggande omständigheter
lärer Kungl. Majit nämligen efter vederbörlig framställning vilja,
såsom i jämförliga fall plägar ske, bevilja vägdistriktet bidrag till 90 %
av den beräknade kostnaden för arbetet. På vägdistriktet skulle då ankomma
att bestrida återstående 10 procent av kostnaden eller alltså omkring
3,500 kronor, vilket jämförelsevis ringa kostnadsbelopp skäligen torde
kunna påvila detsamma.

I enlighet med vad nu anförts skulle vid anslagsberäkningen avgå dels
40,500 kronor, utgörande 5 procent å den till 810,000 kronor uppskattade
kostnaden för hamnen, och dels 35,000 kronor, utgörande kostnad för förbättring
av kustlandsvägen, eller tillhopa 75,500 kronor. Anslagsbehovet,
som alltså skulle avse endast själva hamnen och tillfartsvägen, skulle således
komma att uppgå till (810,000 — 40,500 + 75,000) 844,500 kronor eller i avrundat
tal 845,000 kronor, under det att sammanlagda beräknade kostnaden
för företaget med nu angiven omfattning skulle bliva 885,000 kronor.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

27

Ilar järnvägsstyrelsen på grund av de enligt styrelsens mening avsevärda
anläggningskostnaderna samt de stora årskostnader i form av driftförlust
och ränta å nedlagt kapital — av styrelsen uppskattade till omkring 150,000
kronor — som det allmänna skulle få vidkännas för anordnande av en uthamn
på nämnda plats, avstyrkt förslaget och i stället förordat, att Tornedalens
önskemål örn billigare transporter skulle tillgodoses genom lämplig
nedsättning av frakttaxorna mellan järnvägsstationerna i Tornedalen och
Luleå, varvid statens järnvägar skulle beredas ersättning av allmänna
medel för genom dylik taxenedsättning vållad inkomstminskning. Härefter
hava såväl länsstyrelsen i Norrbottens län som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dels föreslagit, att hamnen vid Karl Johans stad skulle tillsvidare
anordnas endast med vägförbindelse med Haparanda, dels ock ifrågasatt
vissa inskränkningar i planen för själva hamnanläggningen; enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens senaste förslag härutinnan skulle kostnaderna för
hamnanläggningen jämte tillfartsväg från Nikkala å kustlandsvägen Haparanda—Kalix
samt viss förbättring av sistnämnda väg å sträckan Haparanda—
Nikkala belöpa sig till omkring 920,000 kronor.

Därest man vid förevarande spörsmåls bedömande skulle utgå enbart
från den sannolika, omedelbart påräkneliga trafikomfattningen, torde det måhända
kunna ifrågasättas, huruvida det vore ur ekonomisk synpunkt riktigt,
att staten för anläggning av en uthamn nedlade ett kapital av den storlek,
som jämväl genomförandet av det senaste, begränsade förslaget innebär.
Andra synpunkter böra emellertid också komma i betraktande. I första hand
är då att beakta, att särskilt i de nordliga delarna av vårt land kommunikationsanstalter,
såsom järnvägar, vägar och hamnar, i allmänhet planerats
och kommit till stånd icke blott för att tillgodose ett vid tillblivandet förefintligt
trafikbehov utan i främsta rummet för att skapa ökade betingelser
för den framtida utvecklingen av näringslivet inom vederbörande trafikområden.
Tornedalen är utan tvivel en bygd med goda utvecklingsmöjligheter.
Rika naturtillgångar finnas i form av skogar, odlade och odlingsbara
marker samt utbyggbar vattenkraft, och landsdelens befolkning är jämförelsevis
talrik och stadd i tillväxt. Åtskilligt har också gjorts för tillgodoseende
av Tornedalens kommunikationsbehov, såsom denna bygds förbindande med
landets järnvägsnät och utvecklande av dess vägväsende m. m. Men liksom
andra större älvdalar i Norrland bildar även Tornedalen ett tämligen avgränsat
liandelsområde, som har behov av en naturlig, vid havet belägen
centralpunkt för in- och utförsel. Avsaknaden av en dylik huvudort med
god hamn torde icke annat än i begränsad omfattning kunna ersättas av förbättrade
landförbindelser med angränsande handelsområdens centralpunkter
vid kusten. Den naturliga huvudorten för Tornedalen har varit och torde
fortfarande böra vara Haparanda. Utan en tidsenlig hamn kan denna
stad icke uppbära sin ställning såsom dylik centralpunkt för Tornedalen och
icke erhålla den hjälp till självhjälp, som den, hårt skattetyngd, så väl behöver.
Stadens ogynnsamma ekonomiska läge torde nämligen till icke ringa del sammanhänga
med de otillfredsställande hamnförhållandena och det hinder för
ett ökat handelsutbyte, som dessa innebära. Ej heller Tornedalen torde i
avsaknad av en närbelägen hamn kunna bringas till en utveckling, för vilken
i och för sig goda naturliga förutsättningar förefinnas. Vidare må ej förbises
betydelsen av den nationella uppgift, som ligger i att genom ytterligare
förbättringar av kommunikationsförhållandena främja svensk odling och bebyggelse
i dessa nordliga gränstrakter och dymedelst såväl materiellt som
kulturellt allt närmare till det övriga Sverige knyta denna bygds befolkning.
Härtill kommer slutligen, att genom omedelbart igångsättande av ett hamnbyggnadsföretag
tillfälle skulle givas att vid sådana härför erforderliga arbeten,
som icke äro av rent hamnteknisk natur, bereda sysselsättning åt en

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

29

Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat skulle arbetena
under det första budgetåret huvudsakligen bestå i byggande av tillfartsväg
till hamnen samt vissa förberedande arbeten för själva hamnanläggningen.
Yid bifall till vad jag nyss föreslagit skulle under samma budgetår
även förbättringsarbetena å kustlandsvägen kunna utföras, vilket såsom ett
led i åtgärderna för avhjälpande av Seskaröbefolkningens arbetslöshet är
önskvärt. För bedrivande av förstnämnda arbeten under budgetåret 1930/1931
synes en summa av 200,000 kronor vara tillfyllest, vilket belopp alltså nu
torde böra ställas till förfogande. Såsom i statsverkspropositionen framhållits,
ansågs av statsfinansiella skäl något belopp för ifrågavarande ändamål icke
kunna beräknas i riksstatsförslaget för nyssnämnda budgetår. Yad angår
medelsanskaffningen vill jag emellertid, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
erinra därom, att det anslag, som i en på socialdepartementets
föredragning förut denna dag beslutad proposition till årets riksdag för
budgetåret 1930/1931 äskats till bidrag till uppförande eller inrättande av
tuberkulossjukvårdsanstalter, understiger det för nämnda ändamål i stats
verkspropositionen beräknade beloppet med 200,000 kronor.»

Under hänvisning till den i ärendet lämnade utredningen får utskottet
tillstyrka Kungl. Maj:ts förevarande förslag. Utskottet kan således icke tillstyrka
något av de motionsvis framkomna yrkandena örn höjning av anslaget
utöver det av Kungl. Majit begärda eller att ortintressenterna skulle befrias
från skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden för hamnen.
Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande förslag
och med avslag å de i ämnet av herrar Bergqvist m. fl.
och Lövgren i Nyborg m. fl. väckta motionerna (1:315 och
II: 515), samt med avslag jämväl å de av herrar Hansén m. fl.
och Lövgren m. fl. väckta motionerna (1:147 och II: 94), i vad
desamma skilja sig från Kungl. Majits förslag, må

a) besluta, att en uthamn för Haparanda och Tornedalen
skall för en beräknad kostnad av 885,000 kronor och under
de i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 14
mars 1930 angivna villkor anläggas vid Karl Johans stad;

b) till uthamn för Haparanda och Tornedalen för budgetåret
1930/1931 under sjätte huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag
av 200,000 kronor.

Stockholm den 16 maj 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utskottets utlåtande nr 167.

Reservation

av herr Bergqvist, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till de av
herr O. Bergqvist m. fl. och herr O. W. Lövgren i Nyborg m. fl. i ämnet
väckta motionerna (I: 315 och II: 515).

Utskottets

yttrande.