Statsutskottets utlåtande Nr 157.
1
Nr 157.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1930 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
av en fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd
att möjliggöra avveckling av vissa krediter åt Svenska
lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I en till riksdagen den 7 april 1930 avlåten, till statsutskottet hänvisad
proposition, nr 275, har Kungl. Majit, under åberopande av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels
medgiva, att Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 må tillhandahålla
Aktiebolaget Jordbrukarbanken ett belopp av 3,000,000 kronor för bildande
av en fond, avsedd att möjliggöra beviljande åt Svenska lantmännens
riksförbund och därtill anslutna föreningar av ackord eller eftergift
å förbundets och föreningarnas skulder till banken i enlighet med
de av departementschefen angivna riktlinjerna, dels ock besluta, att till
beredande av medel härför från fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 ett belopp av 3,000,000 kronor skall övertöras
till Kreditkassans kreditiv i riksgäldskontoret.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
I anledning av förevarande proposition hava inom andra kammaren
väckts följande motioner, nämligen
dels, nr 556, av friherre F. Lilliecreutz, som hemställt, att riksdagen
måtte besluta dels att utöver de av Kungl. Maj:t i propositionen nr 275
äskade 3,000,000 kronorna ställa ytterligare 1,500,000 kronor till Jordbrukarbankens
förfogande för ändamålet ifråga, dels att från i propositionen
angiven fond jämväl ifrågavarande belopp skall överföras till
Kreditkassans kreditiv i riksgäldskontoret,
dels ock, nr 557, av herr E. Lithander, som hemställt, att riksdagen ville
besluta att med avslag av Kungl. Maj:ts proposition nr 275 Kungl. Majit
måtte bemyndigas att med minsta möjliga förlust för statsverket avyttra
aktieinnehavet i Aktiebolaget Jordbrukarbanken.
T fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
Får utskottet hänvisa till motionerna,
II i hany lill riksdagens protokoll 1930. G sami. 07 haft. (Nr Val.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
Inledningsvis har departementschefen anfört följande:
I syfte att bispringa Aktiebolaget Svenska lantmännens bank, som på
grund av inträffade förluster krävde en genomgripande rekonstruktion,
inträdde staten år 1923 såsom tecknare av aktier i ett för övertagande av
bankens rörelse bildat nytt bankaktiebolag, Aktiebolaget Jordbrukarbanken.
Detta skedde under hänvisning bland annat till nödvändigheten att förhindra
svåra ekonomiska förluster för stora grupper av medborgare och därav
följande allvarliga rubbningar inom vår jordbruksnäring. Enligt vad då vidtagen
undersökning gav vid handen, var bankens största kund, Svenska lantmännens
riksförbund, i en sådan ställning, att även detta företag erfordrade
en konsolidering. Med en omedelbar betalningsinställelse för banken hade
sannolikt måst följa betalningsinställelse av riksförbundet och möjligen även
av vissa dess underorganisationer.
Jämväl då statsmakterna år 1929 beslöto avlyftande frän Jordbrukarbanken
av vissa tyngande engagemang, åberopades såsom skäl för att på detta sätt
konsolidera Jordbrukarbankens ställning, att banken i vidsträckt omfattning
var kreditgivare för den betydelsefulla kooperativa rörelse inom jordbruket,
vilken knutits till riksförbundet och dess underavdelningar i skilda delar
av landet. Bland de avlyftade engagemangen ingingo emellertid icke Jordbrukarbankens
förbindelser med riksförbundet och dess underavdelningar.
I propositionen anfördes tvärtom, att sistnämnda engagemang syntes böra
kvarbliva hos Jordbrukarbanken.
Under sistliden höst har jag med hänsyn särskilt till den ekonomiska utvecklingen
inom jordbruksnäringen ansett det angeläget att ägna min uppmärksamhet
åt Jordbrukarbankens och den ifrågavarande jordbrukskooperativa
rörelsens inbördes förhållande. I sammanhang med anmälan i statsverkspropositionen
till årets riksdag av fråga örn anslag till fonden för mötande
av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 omnämnde jag ock,
att enligt upplysningar, som stöde till buds, fråga kunde förväntas uppkomma
örn statens mellankomst till stödjande av den jordbrukskooperativa rörelsen,
och att jag hade under övervägande att i sådant syfte föreslå, att vissa
tyngande engagemang överflyttades från Jordbrukarbanken till Kreditkassan.
Styrelsen för Svenska lantmännens riksförbund har i skrivelse den 31
mars 1930 till Jordbrukarbankens styrelse gjort framställning örn åtgärder
för beredande åt förbundet och därtill anslutna länsföreningar av
lättnad i deras mellanhavande med Jordbrukarbanken. I anledning av
denna framställning har Jordbrukarbankens styrelse i skrivelse den 7
april 1930 — med förmälan att Jordbrukarbanken icke kunde utan vidare
tillmötesgå en hemställan av så vidsträckt omfattning, som i framställningen
avsåges — hänskjuta ärendet till chefen för finansdepartementet
för de åtgärder, som kunde anses lämpliga.
I sin ovan ornf ormå Ida skrivelse den 31 mars 1930 har riksförbundets
styrelse till en början lämnat en kort översikt över förbundets tillkomst
och organisation, av vilken översikt framgår bland annat följande.
De första lantmannaföreningarna i vårt land bildades vid tiden närmast
före sekelskiftet med syfte att i olika avseenden, främst i fråga örn förnödenhetsinköp,
tillgodose sina medlemmars gemensamma intressen. Utan
förbindelse med varandra voro de i allmänhet endast av lokal betydelse.
Samarbetsidén hade emellertid slagit rot, och under det närmaste decenniet
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
3
framväxte ur dessa lokalföreningar centralinköpsföreningar över så gott som
hela landet. Ur centralföreningarna framväxte sedan automatiskt en
riksorganisation, Svenska lantmännens riksförbund, konstituerat den 30
augusti 1905.
Till riksförbundet äro för närvarande anslutna följande länsvis organiserade
föreningar, nedan nämnda i den ordning, de anslutit sig:
l:o) Skånska lantmännens centralförening;
2:o) Skaraborgs läns lantmäns centralförening;
3:o) Aktiebolaget Blekinge och Kalmar läns lantmannaförbund;
4:o) Hallands lantmäns centralförening;
5:o) Gotländska lantmännens centralförening;
6:o) Stockholms läns lantmannaförening;
7:o) Västerbottens lantmannaföreningars förbund;
8:o) Lantmännens centralförening i Jämtlands län;
9:o) örebro läns lantmäns centralförening;
10:o) Värmlands läns lantmannaföreningars centralförening;
lI:o) Östgöta-lantmännens centralförening;
12:o) Kronobergs läns lantmäns centralförening;
13:o) Västra Sveriges lantmäns centralförening;
14:o) Jönköpings läns lantmäns centralförening;
15:o) Medelpads lantmannaförbund;
16:o) Västmanlands läns lantmäns centralförening;
17:o) Lantmannaförbundet, Gävle;
18:o) Norrbottens lantmannaförbund.
De till länsföreningarna anslutna lokalföreningarna uppgå för närvarande
till ett antal av cirka 1,100. I sin helhet omfattar organisationen nu
omkring 70,000 större och mindre jordbrukare, brukande sammanlagt cirka
660,000 hektar odlad jord, motsvarande drygt 1/r% av landets hela åkerareal.
Det är av intresse anteckna, att de individuella medlemmarna till övervägande
del representera det mindre jordbruket. Av medlemmarna innehava
nämligen:
61.9 procent jordbruk om 1—10 har (småbruk)
34.7 » » » 11—50 » (bondgårdar)
3.4 » » över 50 » (gårdar).
Den sammanlagda omsättningen av gödselmedel, foderämnen, spannmål
och utsäden bar under de snart 25 år, som riksförbundet hittills bedrivit
sin verksamhet, uppgått till i runt tal 2 ’/3 miljard kilogram. Siffran för
1929 uppgick till 163,254,991 kilogram, motsvarande en omsättningssumma
av 22,698,821 kronor 14 öre. För upplysnings- och propagandaändamål härunder
åren 1907—1928 utgivits ej mindre än 675,463 kronor 80 öre. I
skatter hava förbundet och länsföreningarna under samma tid till stat och
kommun inlevererat i runt tal 2,400,000 kronor.
Svenska lantmännens riksförbund har till ändamål att förmedla inköp
för medlemmarnas räkning av fodermedel, gödselmedel, utsäde och frö
ävensom andra viktigare lantmannaförnödenheter; att förmedla försäljning
till utlandet av spannmål och stråfoder samt att verka för en ordnad avsättning
inom landet av lantbrukets produkter; att i övrigt främja medlemmarnas
ekonomiska intressen. Varje medlem (länsförening) har att deltaga
i förbundet med minst en insats av 1,000 kronor samt ytterligare en insats
för varje hundratusental kronor av sin omsättning utöver det första hundra
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
tusentalet kronor, av vilken insats betalas kontant och medelst förbindelse
att betalas tre månader efter uppsägning. För förbundets förbindelser
ansvarar medlem utöver gjorda insatser med ett belopp, motsvarande summan
av de vinstutdelningar, som tilldelats medlem under de senast förflutna tio
åren. Enligt förbundets senaste balansräkning utgör summan av de kontanta
insatserna och ansvarsförbindelserna 561,000 kronor.
De olika till riksförbundet anslutna länsföreningarnas medlemmar häfta
för sina föreningars förbindelser dels med kontantinsatser varierande från
00 öre per hektar upp till 5 kronor per hekta r, dels med i reverser
förskrivna belopp från 4 kronor upp till 0 kronor per hektar, dels med
ansvarsförbindelser, som kunna tagas i anspråk i fall av inträffande
konkurs med belopp från 3 kronor upp till 5 kronor per hektar respektive
1,000 kronor per lokalförening eller 50 kronor per lokalföreningsmedlem.
Summan av samtliga länsföreningars kontantinsatser och fonder utgör
1,083,385 kronor, summan av deras medlemmars reverserade insatser
2,304,364 kronor och summan av deras ansvar i fall av inträffande konkurs
1,331,731 kronor.
Efter att närmare lia utvecklat de omständigheter, sorn framkallat
föreliggande framställning, har styrelsen angående följderna av ett upphörande
av verksamheten anfört följande:
Det är emellertid uppenbart, att, örn organisationen nu skulle tvingas
att uppgiva kampen för sin tillvaro, förlusterna icke skulle stanna inom
nyssnämnda gränser. Det är icke bara det att en eventuell tvångsrealisation
skulle, som alltid, spoliera betydande värden, utan tvånget att hos
medlemmarna indriva deras reverserade förbindelser, utkräva deras åtagna
ansvar i fall av konkurs och stoppa deras krediter skulle i dessa för det
svenska jordbruket oerhört hårda tider medföra konsekvenser av fast oöverskådlig
räckvidd. Det är dock cirka 70,000 svenska lantmän, mest småbrukare,
som äro anslutna till organisationen, och ett sammanbrott av denna kunde
1 vidrigaste fall betyda, att mången av dem tvingades att gå från gård
och grund.
Ser man saken på längre sikt skulle hela det arbete, varigenom rörelsen
under årtionden uppbyggts, vara tillspillo. Ingen lärer bestrida, att denna
kooperativa rörelse har sitt utomordentliga värde för det svenska jordbruket,
och icke blott för det svenska jordbruket utan för hela landet. Organisationen
har genom sin prisreglerande och kvalitetskontrollerande verksamhet tillfört
sina medlemmar betydande fördelar. Den har i största omfattning tillgodosett
för jordbrukaren nödvändig varukredit, den har bedrivit en omfattande propaganda-
och upplysningsverksamhet. Genom tidskrifter, böcker, broschyrer och
tabeller, genom deltagande i lantbruks-, frö- och utsädesutställningar har den
verkat för det svenska jordbruket. Det får ej förbises, att organisationen genom
sin blotta existens medfört avsevärda fördelar tillförda landets jordbrukare
på indirekt väg. Dess icke minst viktiga funktion har varit att tillvarataga
jordbrukarnas intressen ifråga om billigast möjliga inköp av för jordbruket
nödvändiga förnödenheter. Tack vare organisationen med dess goda
internationella förbindelser har jordbrukarnas intressen kunnat hävdas vid
prissättningen av för jordbruket viktiga förnödenheter. Under kristiden
hade riksförbundet tillfälle att göra landet värdefulla tjänster. Under vissa
tider var det endast tack vare riksförbundets förbindelser, som det nödvändigaste
importbehovet av foder- och gödselmedel kunde tillfredsställas.
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
o
Skulle den nuvarande organisationen tvingas att likvidera och därvid
möjligen i sitt fall draga med sig många av sina enskilda medlemmar,
vore väl därmed icke kooperationens idé på detta område för alltid död,
men säkerligen skulle det dröja mycket länge, innan man på spillrorna
av vad som varit skulle hava någon möjlighet att åter uppbygga en det
svenska jordbruket gagnande kooperativ rörelse av nuvarande omfattning
och betydelse.
Riksförbundets styrelse har slutligen anfört följande.
Enligt den 31 december 1929 verkställda bokslut hade länsföreningarnas
förluster utgjort tillhopa omkring 2,400,000 kronor. Om härtill lades ytterligare
förluster å verksamheten intill utgången av sistlidna februari månad,
stege förlusterna, inklusive behovet av vissa avskrivningar, till omkring
3.800.000 kronor. Härtill komme riksförbundets under tidigare verksamhet
uppkomna, numera visserligen väsentligt nedbragta underskott, cirka
700.000 kronor. För verksamhetens konsolidering vore önskvärt, att omförmälda
förluster täcktes och nämnda avskrivningsbehov tillgodosåges
utan att för sådant ändamål medlemmarnas kontantinsatser och reversansvar
toges i anspråk. Härtill skulle krävas ett sammanlagt medels
belopp av omkring 4,500,000 kronor. Riksförbundets styrelse hemställde därför,
att Jordbrukarbankens styrelse ville taga under övervägande att bevilja
förbundet och föreningarna ackord eller eftergift i största möjliga omfattning.
I händelse de begärda lättnaderna beviljades, förutsatte styrelsen, att de
enskilda medlemmarna av organisationen — till vinnande av bättre likviditet
hos föreningarna — skulle dels infria redan tecknade reverserade insatser
med belopp, motsvarande cirka två tredjedelar av dessa insatsers
summa, sålunda med i runt tal 1,500,000 kronor, dels, i sammanhang med
en omläggning av organisationen, teckna nya insatser att infrias under
loppet av en tioårsperiod. För att nå detta mål vore önskvärt, att exempelvis
ett räntefritt lån kunde erhållas till samma belopp som de nya insatsförbindelsernas
summa, förslagsvis 3,000,000 kronor, vilket lån skulle kunna
successive amorteras med de å de nya insatsförbindelserna inflytande kontantinbetalningarna.
Jordbrukarbankens styrelse har hemställt örn föranstaltande av att ett
belopp av 3 miljoner kronor — genom Aktiebolaget Kreditkassan av
år 1922 eller eljest — ställdes till förfogande för att möjliggöra den av
riksförbundet ifrågasatta saneringen av lantmännens föreningsrörelse.
Yttranden i ärendet hava vidare avgivits av bank- och fondinspektionen,
styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 och fullmäktige
i riksgäldskontoret.
Departementschefen anför för egen del bland aunat följande:
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, är läget för den till Svenska
lantmännens riksförbund anslutna jordbrukskooperationen sådant, att för
flertalet föreningar verksamhetens fortsättande torde kräva särskilda åtgär
-
6 Statsutskottets utlåtande Nr 157.
der för ordnande av föreningarnas mellanvarande med kreditgivaren, Jordbrukarbanken.
Jag delar den mening, som göres gällande av riksförbundet och jämväl
ligger till grund för bankstyrelsens framställning, beträffande betydelsen för
jordbruksnäringen därav, att den ifrågavarande kooperativa verksamheten
vidmakthålles.
För kreditgivaren, Jordbrukarbanken, måste en tvångsvis genomförd avveckling
av bankens förbindelser med länsföreningarna befaras komma att
medföra avsevärda förluster. Det lärer fördenskull få anses vara ett bankens
intresse, att föreningarna genom erforderliga eftergifter beredes möjlighet
att fortsätta verksamheten. Men bankens ställning medger ej omedelbar
nedskrivning av dess fordringar hos föreningarna i sådan omfattning, som
torde vara nödig för nyss angivna syfte. Det är mot bakgrunden av detta
läge, som bankstyrelsens framställning till bankens ägare, staten, närmast
torde böra bedömas.
Jag får erinra därom, att riksdagen efter framställning av Kungl. Majit
år 1929 medgav, att från Jordbrukarbanken — vars till 20 miljoner kronor
uppgående aktiekapital så gott som uteslutande äges av staten — till Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 överflyttades förlustbringande engagemang
i betydande omfattning. I anledning härav har sedermera under år 1929, på
sätt framgår av den i statsverkspropositionen lämnade redogörelsen för
Kreditkassans verksamhet, en sådan överflyttning av engagemang ägt rum
till belopp av inemot 13 miljoner kronor, varå uppkommande förlust beräknats
till minst 8.6 miljoner kronor. Vid det sålunda genomförda avskiljandet
av tyngande förbindelser kommo riksförbundet och länsföreningarna
ej i beaktande. Fastmer förutsattes det, att jordbrukets kooperativa
affärsverksamhet skulle allt fortfarande äga sitt finansiella stöd hos banken
och att denna genom den beviljade lättnaden i övrigt skulle vinna stärkt
förutsättning att verksamt bistå den näring, som redan i bankens namn
angives såsom föremål för dess särskilda omvårdnad.
Emellertid torde vid tidpunkten för behandlingen år 1929 av nu berörda
ärende bankens förbindelser med riksförbundet och föreningarna hava
blivit bedömda med en optimism, som näppeligen var betingad av gäldenärernas
verkliga ekonomiska bärkraft, och genom sedermera inträffad utveckling
på förevarande affärsområde har ställningen blivit än mera ohållbar.
Enligt vad nu visar sig torde en betydande nedskrivning av ifrågavarande
gäldenärers förbindelser till Jordbrukarbanken vara ofrånkomlig.
Enär den hos banken befintliga delcrederefonden synes böra reserveras
för andra eventuellt behövliga avskrivningar, torde för banken erfordras
ett tillskott å hela det belopp, varmed avskrivning å ifrågavarande förbindelser
skall bestridas.
Då jag haft att taga ställning till frågan örn den betydande statsutgift,
som sålunda begäres, har jag, i likhet med bank- och fondinspektionen, ej
kunnat undgå att hysa starka betänkligheter.
Det kan ej bortses därifrån, att det här gäller ett statens stödjande av en
affärsverksamhet, som tävlar med enskilda näringsutövare, vilka — utan
det stöd som den kooperativa anslutningen borde innefatta — äro hänvisade
att söka med egen kraft övervinna konjunkturens vanskligheter. Och ej
heller kan man undkomma det intrycket, att frånvaro av omtanke och insikt
medverkat till skärpning av svårigheterna för den kooperativa verksamhet,
varom här är fråga.
Då jag likväl är beredd att förorda ett statligt ingripande, är det endast
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
1
med hänsyn till de verkningar, som en likvidation i större omfattning av
förevarande affärsverksamhet skulle medföra för Jordbrukarbanken såsom
kreditgivare. Jag erinrar örn att statsmakterna på sin tid beslutat en
betydande insats för vidmakthållande av en kreditanstalt med verksamhet
särskilt inriktad på kredit åt jordbruket och förlidet år bekräftat sitt fortvarande
intresse för enahanda syfte genom avsevärd uppoffring av statsmedel.
Jag har alltså stannat vid den uppfattningen, att Jordbrukarbanken bör
tillföras ett belopp, som möjliggör ett nedbringande av ifrågavarande förbindelser
i sådan omfattning, som en fullt bankmässig prövning påkallar.
Vid den blivande uppgörelsen bör — på sätt såväl bankstyrelsen som
bank- och fondinspektionen hävdat — icke efterlåtas kravet att föreningsmedlemmarna
i skälig omfattning medverka. Det belopp, som skulle tillföras
Jordbrukarbanken, anser jag lika med bankstyrelsen böra beräknas
till 3 miljoner kronor. Beloppet torde böra hos banken redovisas såsom en
särskild fond, vilken påföres samtliga å ifrågavarande engagemang belöpande
avskrivningar och nedskrivningar.
Vid beviljande av tillskott åt banken för nu angivna ändamål lärer
böra bestämt förutsättas, att bankens styrelse tillser, att med snabbhet
och grundlighet verkställes en ytterligare undersökning av de särskilda
företagen, på det att blivande åtgärder må grundas på tillräcklig kännedom
örn gäldenärernas verkliga ekonomiska läge. De förändringar i
organisatoriskt avseende, som befinnas önskvärda i syfte att befrämja en
ändamålsenlig förvaltning, böra ovägerligen av bankstyrelsen krävas och
deras genomförande kontrolleras.
Då vid 1923 års riksdag — i anslutning till en redan tidigare nödvändiggjord
stödaktion genom Kreditkassan beträffande vissa andra banker
— beslut fattades örn rekonstruktion av Svenska lantmännens bank,
framhölls de vittgående följderna av bankrörelsens nedläggande med
hänsyn till den stora utbredning, som Svenska lantmännens riksförbund
med anslutna föreningar fått bland landets jordbrukare. Denna omständighet
och nödvändigheten att förhindra svåra ekonomiska förluster för
stora grupper medborgare med därav följande allvarliga rubbningar
inom vår jordbruksnäring angåvos som huvudmotiv för statens bildande
av Jordbrukarbanken. I konsekvens härmed har Jordbrukarbanken sedermera
stått som riksförbundets jämte dithörande sammanslutningars
huvudkreditgivare.
Av utskottet företagna undersökningar hava givit vid handen att, örn
än ifrågavarande lantmannasammanslutningars ekonomiska obestånd
närmast föranletts av på hösten 1929 inträffade häftiga prisfall på jordbruksprodukter,
deras finansiella trångmål dock till stor del härleder sig
redan från tiden före Jordbrukar bankens tillkomst. Som beklagligt
framstår uppenbarligen att ej i samband med rekonstruktionen av Lantmännens
bank den därmed avsedda upprensningen av bankens mellanhavanden
med ifrågavarande jordbruksorganisationer verkställdes tillräckligt
grundligt. En tyngande förräntning av tidigare ådragna skul
-
Utskottets
yttrande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 1Ö7.
der har sålunda alltjämt inverkat förlamande på verksamheten och
hämmat föreningsrörelsens utveckling.
Örn än stor tvekan måste hysas rörande lämpligheten av ytterligare
statliga uppoffringar för upprätthållandet av en rörelse, som visat sig så
ekonomiskt och organisatoriskt svag, anser sig dock utskottet ej kunna
avstyrka den föreliggande propositionen. Ett bifall till propositionen
får betraktas allenast som ett fullföljande av den vid 1923 års riksdag
inledda stödaktionen. Att i svenska jordbrukets nuvarande krisläge undandraga
ifrågavarande lantmannasammanslutningar, av vilka större delen
räknar sin tillkomst ända från tiden omkring sekelskiftet, ett fortsatt
stöd vore enligt utskottets mening mindre välbetänkt. Erfarenheterna
från främmande länder utgöra övertygande vittnesbörd örn vikten
för den enskilde lantmannen att hava dylika inköps- och försäljningssammanslutningar
att lita till vid framställningen och avsättningen av
jordbrukets produkter. Enligt vad från Jordbrukarbankens nuvarande
ledning framhållits, har banken stort intresse av att nämnda föreningsverksamhet
till väsentlig del kan fortleva och detta redan med hänsyn
till de betydande engagemang, vilka nu ingå i bankens portfölj. Ett sammanbrott
av lantmännens föreningsrörelse har av bankledningen angivits
kunna under ogynnsamma förhållanden medföra stor skada för
banken.
Huvudsyftet med här avsedda stödaktion får enligt utskottets mening
anses vara att åstadkomma en nyorganisation av den till riksförbundet
anslutna jordbrukskooperationen under så betryggande former, att en
fullt bankmässig kreditgivning hädanefter möjliggöres. Härför lärer
emellertid erfordras en ingående undersökning från bankens sida av de
olika sammanslutningarnas finansiella ställning med hänsyn tagen bland
annat till de ekonomiska prestationer, som hos de särskilda föreningsmedlemmarna
kunna utkrävas på grund av lämnade reversförbindelser
av olika slag. Från riksförbundsledningen har inför utskottet vitsordats
att nuvarande organisation är behäftad med svåra brister. Som
ett oeftergivligt krav för bankens medverkan till nuvarande skuldbördas
lättande lärer därför böra uppställas en genomgripande konsolidering
av den nuvarande föreningsverksamheten. Därvid lärer banken
ej underlåta att anlita den sakkunskap, som kan stå till förfogande. Ett
viktigt problem är härvidlag möjligheten till rörelsens framtida förseende
med erforderligt driftkapital. Skall en sund framtida utveckling av
verksamheten kunna tryggas, lärer man härvid i första hand höra bygga
på egna kontantinsatser från de enskilda medlemmarnas sida.
Utskottet ansluter sig alltså till departementschefens uttalande därom,
att vid beviljande av tillskott åt banken för nu angivna ändamål bör
bestämt förutsättas, att bankens styrelse tillser, att med snabbhet och
grundlighet verkställes en ytterligare undersökning av de särskilda företagen,
på det att blivande åtgärder må grundas på tillräcklig kännedom
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
9
om gäldenärernas verkliga ekonomiska läge. De förändringar i organisatoriskt
avseende, som befinnas önskvärda i syfte att befrämja en ändamålsenlig
förvaltning, böra, såsom departementschefen anfört, ovägerligen
av bankstyrelsen krävas och deras genomförande kontrolleras.
Huruvida det för avskrivningar beräknade beloppet, 3,000,000 kronor,
kan anses tillräckligt kan ej för närvarande tillförlitligt utrönas. Enligt
en Jordbrukarbankens uppskattning, grundad på en preliminär genomgång
av de olika företagens ställning, lärer beloppet få anses knappt tilltaget.
Den brist, som möjligen kan komma att uppstå, har dock ansetts
kunna täckas med vinstmedel å bankens verksamhet. Motionsvis har
framställts krav på beloppets höjning till 4,500,000 kronor. Med hänsyn
tagen till att föreningsmedlemmarnas direkta ansvarighet i första hand
bör tagas i anspråk för förlusternas täckande, anser sig utskottet ej böra
föreslå någon utökning av beloppet.
Med tillstyrkande alltså av Kungl. Maj:ts förevarande proposition och
med avstyrkande av de i ämnet väckta motionerna hemställer utskottet,
att riksdagen, med bifall till förevarande proposition
och med avslag å herr Lithanders motion (II:
557) samt med avslag jämväl å herr Lilliecreutz i
ämnet väckta motion (II: 556), i vad denna skiljer
sig från Kungl. Maj:ts förslag, må
a) medgiva, att Aktiebolaget Kreditkassan av år
1922 må tillhandahålla Aktiebolaget Jordbrukar banken
ett belopp av 3,000,000 kronor för bildande av en
fond, avsedd att möjliggöra beviljande åt Svenska
lantmännens riksförbund och därtill anslutna föreningar
av ackord eller eftergift å förbundets och
föreningarnas skulder till banken i enlighet med de
av departementschefen i statsrådsprotokollet över finansärenden
den 7 april 1930 angivna riktlinjerna,
b) besluta, att till beredande av medel härför från
fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 ett belopp av 3,000,000 kronor
skall överföras till Kreditkassans kreditiv i riksgäldskontoret.
Stockholm den 13 maj 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 67 höft. (Nr 157.)
2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 157.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C.P.
V. Nilsson i Gränebo, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, K. V. Rydén, C. I. Asplund, C. G.
V. Hammarskjöld, J. G. Walles, P. A. Bergström, G. Kobb och A. Thelin;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. R. Jansson i Falun, P. Nilsson
i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, A. Å''son
Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson
i Fritorp och G. Strindlund.
Reservation
av herrar Bengtsson i Norup, Holmgren och Olofsson i Digernäs, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa om avslag å Kungl. Maurts förevarande
proposition.
301719. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.