Statsutskottets utlåtande Nr 133.
1
Nr 133.
Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbetalande
till förre detektivkonstapeln E. A. Clementz av viss ersättning.
Uti en inom andra kammaren av herr A. Vougt m. fl. väckt motion
(nr 387) har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till förre detektivkonstapeln
Ernst Alfred Clementz må utbetalas ett belopp av 34 624
kronor 1 öre jämte fem procent årlig ränta därå från den 4 juni 1928,
ävensom ytterligare ett belopp av 1 286 kronor 50 öre.
Vidare har uti en av samma motionärer väckt motion (nr 388) hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att till Clementz må för ettvart av
åren 1929 och 1930 utgå ett årligt understöd av 4 000 kronor, dock med
avdrag för den inkomst, han kan för sistnämnda år erhålla i statens eller
kommunal tjänst.
Båda dessa motioner hava remitterats till statsutskottet för förberedande
behandling.
Till stöd för sin framställning i motionen nr 387 hava motionärerna
anfört, bland annat, följande:
»Sedan kommendanten i Boden sommaren 1919 förklarat befattningen
såsom fästningspoliskommissarie i Boden ledig till ansökan, har dåvarande
detektivkonstapeln vid Malmö poliskår löjtnanten i reserven Ernst Alfred
Clementz, vilken vid tillfället fullgjorde militärtjänstgöring vid Malmslätt
och icke ägde tillgång till tjänstgöringsbetyg m. m., medelst telegram till
kommendanten anmält sig såsom sökande till den sålunda ledigförklarade
befattningen. Ansökningen innehöll begäran örn åtta dagars anstånd med
insändande av övriga handlingar, enär sökanden vore stadd å fältmarsch,
samt inkom före ansökningstidens utgång till kommendanten. Den 2 september
1919 insände Clementz handlingar till komplettering av ansökningen,
vilka kommo kommendanten tillhanda först efter det ansökningstiden
utgått. Den 15 september 1919 utnämnde kommendanten, som ansåg
Clementz’ ansökning rätteligen gjord, denne att från och med den 24
samma september vara (ordinarie) poliskommissarie vid fästningspolispersonalen
i Boden, samt utfärdade samtidigt fullmakt för denne å beställningen,
med rätt att åtnjuta den lön och övriga förmåner, som enligt stat
och författningar åtföljde densamma. Sedan Clementz erhållit kortare anstånd
med dess tillträdande men samtidigt fått meddelande, att vidare
uppskov ej kunde beviljas, tillträdde han beställningen den 13 oktober 1919.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 57 höft. (Nr 133—13A.)
2
Statsutskottets utlåtande'' Nr 133.
Konmiendanten hade, härutinnan själv i god tro — och detta otvivelaktigt
med en viss rätt — meddelat Clementz, att dennes utnämning vore
definitiv. För övrigt hade kommendanten givetvis icke i annat fall utfärdat
fullmakten för Clementz. Denne kunde icke erhålla någon längre
tjästledighet i Malmö från sin ordinarie tjänst såsom detektivkonstapel.
Då han såsom utnämnd fästningspoliskommissarie lydde under krigslagarna
och alitsa var pliktig att pä den av kommendanten givna ordern
inställa sig till tjänstgöring i Boden, måste han taga avsked från sin befattning
vid Malmö poliskår. Han gjorde också detta i den fulla och av
kommendanten styrkta övertygelsen, att hans utnämning i Boden vore
definitiv. Dessutom fick hans hustru, vilken innehade en anställning hos
en firma i Malmö, avlönad med mellan 4 000 och 5 000 kronor årligen,
samtidigt begärt entledigande.
Emellertid hade vissa Clementz'' medsökande hos Kungl. Maj:t anfört
besvär över hans utnämning. Genom beslut den 31 december 1919 -—
alltså 3l/2 månad efter Clementz'' utnämning — prövade Kungl. Majit,
enär i vederbörande författning och i den kungörelse, varigenom beställningen
i fråga ledigförklarats, jämväl föreskrivits, att ansökan till beställningen
skolat atföljas av Ijänste- eller meritförteckning jämte vissa andra
angivna handlingar, men Clementz, som i laga tid anmält sig såsom sökande
till beställningen, först efter ansökningstidens utgång ingivit tjänsteförteckning
jämte övriga av honom aberopade handlingar, samt vid sådant
förhållande Clementz'' ansökan icke bort komma under bedömande, lagligt
att, med undanröjande av kommendantens beslut, visa målet åter för
förnyad prövning av övriga, i vederbörlig ordning inkomna ansökningar.
I och med detta Kungl. Majlis beslut, som grundade sig på rent formella
— och även i sådant avseende kanske icke alltför hållbara — synpunkter,
var Clementz utestängd från vidare konkurrens med övriga sökande, oaktat
han, enligt vad handlingarna utvisa, var den till befattningen mest kompetente
och skickade sökanden. — Kungl. Majits beslut fattades på föredragning
av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet E. A. Nilson,
vilken väl dock, med hänsyn till ärendets rent formellt-juridiska natur,
endast anslutit sig till vederbörande departementstjänstemäns uppfattning.
Att beslutet skulle komma att medföra så olyckliga följder, som sedan blev
fallet, kunde då naturligen icke heller förutses.
Kommendanten lyckades hos Kungl. Majit utverka, att Clementz fick å
förordnande uppehålla befattningen såsom fästningspoliskommissarie, tills
densamma besattes med ordinarie innehavare. Sedan genom kungl, brev
den 19 mars 1920 kommendanten »förständigats att utan obehövlig tidsutdräkt»
utnämna ny fästningspoliskommissarie, skedde sådan åtgärd den
20 i sistnämnda månad.
Clementz stod nu utan anställning. Hans tjänst i Malmö var redan tillsatt,
och han kunde icke heller erhålla ens extra polisbefattning, då han
överskridit den för antagande till polisman överskridna åldern.
Polismästaren i Malmö har i skrivelse den 27 augusti 1921 till arméförvaltningens
civila departement meddelat, bland annat följande: ''Rö
rande
anställningen av polispersonal i Malmö finnes endast stadgat, att den
antages av polismästaren på en månads uppsägning. Beträffande avgång
från polismans befattning till annan tjänst har den praxis sedan åtskilliga
år tillämpats, att polismannen erhåller avsked från och med den dag, han
tillträder sin nya befattning. I förevarande fall tillgick så, att Clementz,
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
3
som den 15 september 1919 utnämndes till poliskommissarie vid fäst
ningspolisen i Boden, den 20 september 1919 erhöll begärt avsked från
polistjänsten härstädes från och med den 20 oktober 1919. Därest Clementz
alltså skulle begärt någon längre tids ledighet, hade sådan, enligt
vedertagen praxis, ej blivit honom beviljad. Yngve Schaar.
Clementz, som icke ägde någon förmögenhet utan tvärtom redan 1919
hade att dragas med studieskulder till ett belopp av närmare 15 000 kronor,
nödgades nu taga anställning vid olika regementen under de närmaste
åren mot en låg avlöning. Sedermera har han verkat såsom tulldetektiv,
men är sedan den 1 januari 1929 utan anställning, enär hans sista tjänst
indragits. Han har under åren sökt poliskommissariebefattningarna i sex
samhällen, en stadsfiskalstjänst och diverse agenturer. I fråga örn förstnämnda
tjänster torde han hava blivit förbigången, enär hans meriter legat
för länet tillbaka i tiden och han själv uppnått för hög ålder. Hans specialutbildning
för polistjänst har å andra sidan medfört, att hans förutsättningar
att slå sig fram genom enskild verksamhet icke varit stora, helst
han saknat eget kapital.»
Sedan motionärerna härefter, till styrkande av att Clementz ådagalagt
duglighet under sin tidigare tjänstgöring å olika verksamhetsområden, åberopat
åtskilliga intyg, hava motionärerna vidare anfört följande:
»Under åren 1920—1928 (det sista året han hade anställning) hava Clementz’
sammanlagda inkomster uppgått till omkring 29 000 kronor. Såsom
fästningspoliskommissarie skulle han för samma tid hava lvft en avlöning
på cirka 66 000 kronor. Hade han kvarstannat som detektivkonstapel i
Malmö skulle han såsom sådan hava uppburit omkring 5 000 kronor örn
året, vartill kommit, att hustrun då kunnat behålla sin goda anställning och
att Clementz jämväl bevarat sin befordringstur. Hustrun har under de sista
åren varit sjuklig. Så har även tidvis varit förhållandet med sonen, som
nu är sju år. Enbart för familjens sjukvård har Clementz måst utgiva
omkring 5 000 kronor. Hans inkomster hava icke på långt när räckt till
familjens underhåll och de för varje år snabbt växande skuldräntorna.
Hans skuldsättning uppgår nu till närmare 50 000 kronor. En avsevärd
del härav belöoer på år 1929, då han varit arbetslös men med hänsyn till
Stockholms rådhusrätts dom — som nedan skall närmare beröras — kunnat
uppbringa viss kredit. Det måste te sig ytterst bittert för denne man
att efter en lång och arbetsfylld bana nu stå utan arbete och utan större
utsikter att erhålla för honom lämpligt sådant, medan han, vare sig han
fått behålla tjänsten i Boden eller kvarstannat i sin anställning i Malmö,
skulle hava befunnit sig i goda ekonomiska omständigheter och sannolikt
varit helt skuldfri.
1928 uttog Clementz vid Stockholms rådhusrätt stämning å Kungl. Majit
och Kronan och yrkade, under åberopande av att Kungl. Maj:ts beslut,
varigenom hans utnämning i Boden undanröjts, icke stått i överensstämmelse
med gällande författningar, ersättning för den skada, han genom
beslutet lidit. Rådhusrätten utlät sig genom dom den 5 september 1928
enhälligt sålunda: ''Enär kommendanten i Boden genom en till Clementz
utfärdad fullmakt utnämnt och förordnat Clementz att från och med den
24 september 1919 vara poliskommissarie vid fästningspolispersonalen med
rätt att åtnjuta den lön och de övriga förmåner, som enligt stat och författningar
åtföljde denna beställning, ävensom kungjort utnämningen å
4
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
kommendantsorder, som bragts till Clementz’ kännedom, samt Clementz,
som med hänsyn till vad sålunda förekommit varit pliktig vid laga ansvar
att inställa sig i Boden för att utöva tjänsten, efter åtnjuten permission inträtt
i tjänst den 13 oktober 1919 och sedermera under någon tid utövat
befattningen, ty och som på grund härav och då utnämningen trät! i kraft
såsom en av militär myndighet given befallning och i vart fall någon särskild
tid för klagan över sådan utnämning icke funnes stadgad, vadan i
förevarande fall utnämningens giltighet icke kunde antagas hava varit betingad
av laga kraft å beslutet, annat icke kunde anses än att Clementz
efter inträdet i tjänst såsom poliskommissarie innehaft ordinarie anställning
på staten för polispersonalen i Boden, och Clementz vid sådant förhållande
icke kunnat avskedas eller eljest avföras ur rullorna annat än av särskilda
i lag fastställda anledningar; alltså och då emellertid Kungl. Majit utan
sådan anledning, som sålunda åsyftades, sedermera meddelat beslut, som
föranlett, att Clementz från och med den 20 mars 1920 försatts ur tjänst,
samt Kronan vid sådant förhållande icke kunde undgå att ersätta Clementz
för den förlust i inkomst, som Clementz genom Kungl. Maj:ts ifrågavarande
åtgärd lidit, och Kronan icke haft något att erinra mot storleken i och för
sig av det av Clementz uti sådant avseende för tiden från och med den
20 mars 1920 till den 1 maj 1928 slutligen fordrade belopp å 34 624 kronor
1 öre. men Clementz i övrigt i målet framställda skadeståndsanspråk måste
anses sakna fog. prövade rådhusrätten rättvist i så måtto bifalla Clementz''
talan, att Kronan förpliktades att genast mot kvitto till Clementz utgiva
54 624 kronor 1 öre jämte fem procent årlig ränta därå från stämningsdagen
den 4 juni 1928. till dess betalning skedde; och skulle Kronan tillika ersätta
Clementz’ rättegångskostnader med skäliga ansedda 1 200 kronor jämte vad
Clementz visade sig hava utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll i målet.
Svea hovrätt, varest målet fullföljts, prövade emellertid i dom den 3
maj 1929 rättvist, att på anförda skäl, med ändring av rådhusrättens dom,
ogilla Clementz’ i målet förda talan.
Kungl. Maj:t i högsta domstolen, varest Clementz fullföljt sin talan, har
genom dom den 1 februari 1930 utlåtit sig: I målet är upplyst, att kom
mendantens
i Boden beslut den 15 september 1919, varigenom Clementz
utnämnts till poliskommissarie vid fästningspolispersonalen i Boden, blivit
på anförda besvär undanröjt genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december
samma år, samt att Clementz sedermera allenast varit förordnad att tills
vidare intill dess tjänsten bleve med ordinarie innehavare besatt uppehålla
densamma, vilket förordnande upphörde den 20 mars 1920, då annan person
till tjänsten utnämndes.
Vid sådant förhållande och då Clementz icke kan därå att. innan Kungl.
Maj:ts berörda beslut gavs, kommendanten för honom utfärdat fullmakt å
tjänsten och inkallat honom till tjänstgöring, grunda rätt att ändock varda
bibehållen vid de med tjänsten förenade löneförmåner,
samt även örn det finge anses att kommendanten genom nämnda åtgärder
eller i annat avseende förfarit felaktigt. Kronan i allt fall icke är ersättningsskyldig
för Clementz därigenom tillskyndad skada,
prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, vari hovrätten stannat.’
Härmed har högsta domstolen alltså fastslagit, att Kronan icke är till
Clementz betalningsskyldig för den av honom lidna skadan. Det tillkommer
icke oss att ingå på sakens juridiska sida. Vi vilja endast påpeka, att
en framstående auktoritet på förvaltningsrättens område, professorn Robert
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
5
Malmgren i Lund, i målet för Clementz’ räkning författat en skrift, vari
han för sin del hävdar en motsatt uppfattning mot högsta domstolens nu
tillkännagivna.
Högsta domstolen hänvisar emellertid indirekt Clementz att vända sig
mot kommendanten. Av dess motivering framgår nämligen, att det icke
finge anses uteslutet, att denne vore ersättningsskyldig på grund av felaktigt
förfarande.
Härvid är att märka, alt Clementz redan 1922 anmälde saken för militieombudsmannen
under anhållan, att den eller de, som i saken gjort sig skyldiga
till tjänstefel, måtte ställas under åtal. Militieombudsmannens resolution,
given den 10 oktober 1922, är av följande lydelse: Av handlingarna
framgick, att sedan kommendanten i Boden genom beslut den 15 september
1921 på ansökan utnämnt Clementz att vara poliskommissarie vid fästningspolispersonalen
i Boden, men detta beslut genom besvär av andra sökande
till tjänsten dragits under Kungl. Maj:ts prövning, Kungl. Maj:t den 31
december samma år, enär Clementz, som inom laga tid anmält sig som
sökande till beställningen, först efter ansökningstidens utgång ingivit tjänsteförteckning
jämte övriga av honom till stöd för ansökningen åberopade
handlingar, samt vid sådant förhållande den av Clementz gjorda ansökningen
icke bort vid beställningens tillsättande komma under bedömande,
prövat lagligt att med undanröjande av överklagade beslutet visa målet åter
till kommendanten för förnyad prövning av övriga i vederbörlig ordning
inkomna ansökningar.
Som emellertid de av Clementz i ansökningen åberopade förhållanden
innefattade upplysning jämväl rörande Clementz’ frejd, värnpliktsförhållanden
och övriga för tjänsten erforderliga kvalifikationer, fann M. O. kommendantens
ovannämnda beslut, även om detsamma finge anses felaktigt,
icke vara av beskaffenhet att kunna för kommendanten medföra ansvarseller
ersättningsskyldighet.
I korthet sammanfattat är alltså läget det, att Clementz av kommendanten
erhöll fullmakt på tjänsten såsom fästningspoliskommissarie. Såväl
kommendanten som Clementz ansågo fullmakten bindande för Kronan, och
häri torde de haft stöd av en åtminstone hittills fullständigt enig rättsuppfattning.
Denna uppfattning vinner ytterligare stöd därav, att det vid tiden
för utnämningen aldrig torde hava hänt, att på anförda besvär någon med
den ifrågavarande jämförlig militär utnämning undanröjts av Kungl. Maj:t.
Då Clementz vidare stod i ett tvångsläge därutinnan, att han såsom lydande
under krigslagarna hade ådragit sig ansvar (och ett mycket strängt sådant)
enligt strafflagen för krigsmakten, örn han icke inställt sig till tjänstgöring
efter permissionens utlöpande samt han å andra sidan icke kunde erhålla
tjänstledighet från sin befattning i Malmö, lärer vara uppenbart, att han i
den föreliggande situationen handlat precis så som varje annan skulle hava
gjort. d. v. s. inställde sig till tjänstgöring i Boden och tog avsked i Malmö.
Att Kund. Maj:t skulle undanröja utnämningen, därmed hade han — med
hänsyn till fullmakten och kommendantens uttalanden — icke den ringaste
anledning att räkna.
Rättskänslan måste alltså bjuda, att Clementz på det ena eller andra sättet
får ersättning för de skador, lian oförskyllt lidit genom utnämningens undanröjande
— eller, örn man så vill. genom att kommendanten försäkrat
honom örn utnämningens giltighet och i konsekvens härmed utfärdat full
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
makten. Försöken att på rättslig väg få ut ersättningen av Kronan hava
strandat genom Kungl. Maj:ts dom. Oss synes, med hänsyn till denna doms
motivering, icke vara uteslutet, att högsta domstolen ogillat Clementz’ talan
på grund därav, att högsta domstolen ansett sig icke äga befogenhet att
ingå i realprövning rörande lagligheten av ett utav Kungl. Majit i statsrådet
fattat beslut. Är detta fallet, är det uppenbart, att Clementz varit rättslös
mot Kronan.
På sätt framgår av militieombudsmannens ovan införda resolution den
10 oktober 1922 lärer någon utsikt för Clementz att utav kommendanten
utfå ersättning för sina skador icke heller förefinnas, då militieombudsmannen
ansett dennes förfarande, även örn det vore felaktigt, icke vara av beskaffenhet
att föranleda ersättningsskyldighet.
Clementz är alltså genom myndigheternas (Kungl. Majits och kommendantens)
åtgärder utan egen skuld berövad sitt levebröd och står för närvarande
inför fullständig ruin med en sjuklig hustru och en sjuårig son
att försörja. Även om man kan hava den uppfattningen, att ingen bestämd
ämbetsman kan lastas för att utvecklingen gestaltat sig på detta olyckliga
sätt, och även örn det är uppenbart, att från myndigheternas sida denna
utveckling aldrig varit åsyftad, så måste man dock säga sig, att i förevarande
fall, örn någonsin, borde föreligga skyldighet för staten att träda
hjälpande emellan åt en person, som kostat på sig en god utbildning för
allmän tjänst och med heder tjänat det allmänna många år men som genom
ett enda till sina konsekvenser ej genomtänkt och på rent formella grunder
fotat Kungl. Maj:ts beslut i förening med idel olyckliga omständigheter i
övrigt nu vid 43 års ålder måste se sitt liv nära nog förstört. Clementz
verkar nu en bruten man. Utsikterna för honom att efter allt vad han
genomgått slå sig fram på en ny bana äro icke stora. Och även om han
skulle lyckas erhålla en tillfredsställande anställning, kan han aldrig på
egen hand repa sig ur den ekonomiska misär, vari han genom ett oblitt
öde råkat. För övrigt är givetvis hans nuvarande stora skuldbörda ett
hinder för honom att erhålla anställning. Ett kraftigt och tillräckligt kraftigt
handtag från det allmänna är här, örn någonstädes, motiverat. Sådant
har givits i många andra fall, där omständigheterna icke varit på långt
när så ömmande som i det föreliggande.
Oss synes, att den hjälp, som må komma Clementz till godo, bör beräknas
till vad han skulle hava blivit berättigad till, därest Stockholms
radhusrätts dom blivit i de högre instanserna fastställd eller vunnit laga
kraft. Genom denna dom tillerkändes Clementz 34 624 kronor 1 öre jämte
fem procent årlig ränta därå från den 4 juni 1928, tills likvid skedde,
ävensom ersättning för rättegångskostnaderna med 1 200 kronor jämte
protokollslösen vid rådhusrätten, uppgående till enligt för oss företedda
protokoll 86 kronor 50 öre. Rådhusrättens beräkning har skett efter grunder,
som av Kronans ombud vitsordats såsom skäliga. Att även gottgörelse
för rättegångskostnaderna tillerkännes Clementz synes oss skäligt, enär
dels rättegången varit en naturlig följd av Kronans förfaringssätt mot Clementz,
dels också den under rättegången förebragta utredningen ligger
till grund för ärendets vidare bedömande.
De nämnda beloppen bomme icke att oavkortat tillfalla Clementz, ulan
allt, eller så gott som allt, komme att gå till hans borgenärer. Men hjälpen
skulle dock sätta Clementz i stånd att genom ett för borgenärerna antag
-
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
7
ligt ackord något så när förnöja dem och därmed även resa sig ur sin
misär och återställa det anseende, han tidigare haft som en ekonomiskt
vederhäftig man. Han har från vänner och anhöriga rönt mycken välvilja
och fått låna stora belopp. Särskilt efter Stockholms rådhusrätts dom och
innan hovrättens dom fallit har därvid å ömse sidor räknats med, att lånen
konnne att återbetalas till fullo eller åtminstone så gott som till fullo. Det
måste för Clementz och även för dem, som ekonomiskt bisträckt honom,
kännas dubbelt hårt, att dessa förhoppningar gått över styr. Att märka
är även, att vissa Clementz’ anhöriga genom hans ruin skulle komma att
själva drabbas av mycket stora ekonomiska svårigheter.
Att märka är emellertid, att örn rådhusrättens dom blivit ståndande,
Clementz skulle hava blivit även för framtiden berättigad till skadestånd,
ty det skadestånd, rådhusrätten yttrat sig över, har icke avsett längre tid
än till den 1 maj 1928. Såsom av det föregående framgår, är Clementz
icke heller hjälpt med den föreslagna engångsersättningen. Det synes oss
därför, som om staten, i konsekvens med rådhusrättens dom, borde bevilja
Clementz ett årligt understöd för de närmaste åren, avsett att lindra svårigheterna
för honom och hans familj att försörja sig och även att amortera
återstående skulder. Detta understöd torde för närvarande böra begränsas
till två år, 1929—1930, enär förhoppningarna icke torde böra uppgivas att
Clementz skall kunna erhålla sådana inkomster, att understödet blir obehövligt.
Härjämte bör stadgas, att understödet ej bör utgå i den mån
Clementz kan erhålla inkomster i statlig eller kommunal tjänst.»
Vidkommande motionen nr 388 hava motionärerna såsom motivering för
det däri framställda förslaget åberopat innehållet i motionen nr 387.
Av den av motionärerna förebragta utredningen synes utskottet framgå,
att Clementz utan eget förvållande genom vissa av vederbörande myndigheter
vidtagna åtgärder kommit att bliva lidande och försatts i en sådan
situation, att hans ekonomi blivit allvarligt rubbad. Även om Clementz’ ersättningsanspråk
gent emot Kronan genom Kungl. Maj:ts dom den 1 februari
1930 lämnats utan bifall, torde dock starka billighetsskäl kunna anföras
för att någon gottgörelse lämnas Clementz för de förluster, som drabbat
honom.
Utskottet har därför velat föreslå, att Kungl. Majit erhåller bemyndigande
att, därest Clementz visar, att han träffat ackord med sina fordringsägare,
till honom från anslaget till oförutsedda utgifter utbetala ett belopp av
20 000 kronor. Däremot kan utskottet icke finna skäl föreligga, att, såsom
i motionen nr 388 föreslagits, bevilja Clementz ett årligt understöd för ehvart
av åren 1929 och 1930.
Utskottet hemställer,
a) att riksdagen i anledning av herr Vougts in. fl. motion
11:387 må bemyndiga Kungl. Majit att under ovan angivna
villkor från anslaget till oförutsedda utgifter till förre kommissarien
vid fästningspolisen i Boden E. A. Clementz utbetala
Utskottets
yttrande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 133.
ett belopp av 20 000 kronor såsom ersättning för vissa honom
åsamkade förluster;
b) att herr Vougts m. fl. motion II: 388 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 maj 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius. .1. C. Lindblad, J. L. Widell,
Olof Olsson, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, N. .1. M. Svensson i
Kompersmåla, K. V. Rydén, E. A. Lundell, C. /. Asplund, C. G. V. Hammarskjöld
och C. .4. Carlsson i Gävle;
från andra kammaren: herrar .4. Anderson i Råstock, .4. Wiklund i Brattfors,
G. R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. .1. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i
Blädinge, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs,
O. Nilsson i Örebro, A. Danielsson och J. E. Andersson i Ovanmyra.
Reservation
av herr Törnkvist i Karlskrona.