Statsutskottets utlåtande Nr 129.
1
Nr 129.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ytterligare ett statens isbrytarfartyg.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1930/1931 har
Kungl. Majit under tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till handelsdepartementet
(punkt 31 av det vid propositionen fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över handelsärenden nämnda dag), föreslagit riksdagen,
att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen
förelagd, till anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg
för budgetåret 1930/1931 beräkna ett extra reservationsanslag av
1,500,000 kronor.
Sedermera bar Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 14 mars
1930 dagtecknad proposition, nr 234, vilken hänvisats till statsutskottets
förberedande behandling, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden sagda dag, föreslagit riksdagen
att
dels besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg av i
huvudsak de dimensioner och med den maskinstyrka, som av departementschefen
förordats, för en beräknad kostnad av 3,400,000 kronor,
dels ock för detta ändamål för budgetåret 1930/1931 under tionde huvudtiteln
anvisa ett extra reservationsanslag av 1,500,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Genom beslut den 22 mars 1929 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
handelsdepartementet att tillkalla högst sex personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning av frågan örn förstärkning
av landets isbrytarberedskap. I anledning härav tillkallade departementschefen
den 10 april 1929 vice häradshövdingen E. F. Wehtje, kommerserådet
C. E. Landberg, direktören J. W. R. Lilliestråle, ledamoten av
riksdagens första kammare, sjökaptenen O. A. Nordborg, ledamoten av
riksdagens andra kammare, direktören O. E. Nylander samt chefen för
sjöförsvarets kommandoexpedition, kommendören N. E. F. Selander att
såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredningsarbete, därvid uppBihang
till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 55 haft. (Nr 129—131.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
Resultatet av
Statsisbrytarens
hittillsvarande
verksamhet.
drogs åt vice häradshövdingen Wehtje att i egenskap av ordförande leda
de sakkunnigas arbete och åt kommerserådet Landberg att tillika tjänstgöra
såsom sekreterare vid utredningsarbetet.
I ett den 5 februari 1930 dagtecknat betänkande hava ovannämnda sakkunniga
— isbrytarsakkunniga — framlagt resultaten av den utav dem
verkställda utredningen. Lotsstyrelsen, chefen för marinstaben, Kommerskollegium
och marinförvaltningen hava avgivit utlåtanden över betänkandet
i fråga. *
Innan departementschefen ingått på en redogörelse för de sakkunnigas
betänkande och de däröver avgivna utlåtandena, har i statsrådsprotokollet
återgivits en i betänkandet lämnad översikt över vintersjöfartsfrågan
och dess utveckling. Till denna översikt, som återfinnes å sid. 4—
31 i statsrådsprotokollet, tillåter sig utskottet att hänvisa.
Det närmare innehållet av de sakkunnigas betänkande återfinnes å sid.
31—124 i berörda statsrådsprotokoll.
De sakkunniga hava i betänkandet först ingått på ett bedömande av
resultatet av den nuvarande statsisbrytarens hittillsvarande verksamhet.
För bedömande av denna fråga hava de sakkunniga införskaffat omdömen
därom från de av denna verksamhet närmast berörda kretsar.
De sakkunniga hava sålunda till en början tillskrivit hamnkaptenerna
eller motsvarande befattningshavare i samtliga stadshammar i Norrland
med begäran örn en uppskattning från deras sida, i förekommande
fall efter samråd med vederbörande isbrytarombud och lotsbefäl, rörande
verkningarna av Statsisbrytarens verksamhet med avseende å sjöfartens
på de olika hamnarna öppenhållande. I korthet har den härigenom erhållna
utredningen givit vid handen följande.
Hamnmästaren i Haparanda har meddelat, att Statsisbrytarens verksamhet
icke inverkade på sjöfartens förlängning i dåvarande grunda
hamn med nuvarande ringa sjöfart på densamma.
Hamnkaptenen i Luleå har givit uttryck för den meningen, att verkningarna
av Statsisbrytarens verksamhet för nämnda hamns vidkommande
bestode huvudsakligen däri att den varit till stor hjälp för fartyg,
som på våren under svåra isförhållanden i Bottenviken varit destinerade
till Luleå, liksom ock att den, såsom en säkerhetsfaktor att räkna
med, sporrat till förlängd trafik höstetid.
Hamnkontoret i Skelleftehamn har meddelat såsom sin åsikt, att sjöfarten
om våren genom Statsisbrytaren öppnats med säkerhet 14 dagar tidigare
än eljest kunnat ske och på hösten förlängts lika lång tid, om ej
längre, enär redarna med större trygghet kunnat befrakta sina fartyg dit
i vetskap örn Statsisbrytarens närvaro.
Hamnkontoret i Piteå har ansett Statsisbrytaren hava genom brytning
av viss ränna i medio av november 1927 och den 12 maj 1929 möjliggjort
högst en veckas längre sjöfart till Pitsundet. Enär djupet i Pitsundet hädanefter
vore 9 meter och fartyg av intill 8 meters djupgående kunde gå
upp till Skuthamn på yttre Pitefjärden, syntes möjligheterna för framtiden
ställa sig annorlunda.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
3
Hamnkontoret i Umeå har framhållit huvudsakligen den trygghet, Statsisbrytarens
närvaro i farvattnen medfört för rederier, fartygsbefälhavare,
avlastare och lastemottagare. Enligt hamnkontorets uttalande
skulle aktivt ingripande av Statsisbrytaren hava allenast vid ett tillfälle,
nämligen våren 1927, medfört sjöfartens öppnande på nämnda hamn tidigare
än eljest kunnat ske och då med omkring 10 dagar.
Hamnkaptenen i Örnsköldsvik har ansett Statsisbrytaren hava möjliggjort
sjöfartens förlängning respektive tidigare öppnande med i båda fallen
omkring 14 dagar och har tillika uttalat, att, därest havsisar ej förekomma
i större utsträckning, man även kunde påstå, att sjöfarten med
säkerhet kunde hållas öppen året runt med Statsisbrytarens medverkan
och genom användandet av för isgång byggt tonnage.
Hamnkaptenen i Härnösand har meddelat, att på grund av Statsisbrytarens
eventuella ingripande sjöfarten på Härnösands distrikt med all säkerhet
skulle kunna förlängas med en månad på hösten och en månad på
våren, detta i synnerhet med anledning av det trygghetsmoment, som
Statsisbrytarens tillkomst innebure. Statsisbrytarens direkta ingripande
hade varit av största värde såväl för hamnen som industridistriktet.
Hamnkaptenen i Sundsvall har uppskattat, efter en redogörelse i detalj
för Statsisbrytarens ingripande under de skilda åren av dess hittillsvarande
verksamhet samt för sjöfartsförhållandena på hamnen under nämnda
år, isbrytarfartygets medverkan till sjöfartens tidigare öppnande på
våren till omkring 14 dagar och förklarat sig anse sjöfarten utan alltför
stora risker kunna fortgå omkring 4 veckor längre på hösten och förvintern,
örn exportbehovet så påfordrade. Även denne hamnkapten har
framhållit den ökade trygghetskänsla, Statsisbrytaren genom sin blotta
tillvaro skänkte de sjöfarande.
Hamnkaptenen i Hudiksvall har beräknat med ledning av vissa angivna
data, att sjöfarten på hamnen genom Statsisbrytaren kunnat öppnas omkring
10 å 14 dagar tidigare än utan dess hjälp kunnat ske. Däremot hade
Statsisbrytaren vid sjöfartssäsongens slut endast vid ett tillfälle besökt
hamnen för att ^assistera ett fartyg.
Hamnkaptenen i Söderhamn har meddelat, att Statsisbrytaren hittills
icke utövat något direkt inflytande på tiden för vinterseglationen och att,
enligt uppgift från överlotsen i Stugsund, detsamma vore förhållandet beträffande
Vallvik, Ljusne och Nyhamn. Utan tvivel vore emellertid
Statsisbrytarens verksamhet stimulerande för redare och befraktare. Sedan
infartsleden till Branthälls redd numera förbättrats, funnes det
större möjligheter än förut för isbrytare att assistera fartygen genom
packisen. Därigenom komme kanske Statsisbrytaren i framtiden att få
inflytande på sjöfartens öppenhållande vintertid, naturligtvis under förutsättning
att hamnen i fortsättningen liksom hittills holle isbrytare för
skärgårdsisarna.
Hamnkaptenen i Gävle har slutligen framhållit huvudsakligen, att blotta
vetskapen om möjligheten att få hjälp av Statsisbrytaren gjort, att där
kunnat ordnas för utsträckt seglationstid med en viss känsla av trygghet.
Det syntes kunna sägas, att förefintligheten av Statsisbrytaren dels berett
sjöfarten på Gävle hamn ökad trygghet under förvintern, dock utan
att genom direkt aktion förlänga trafiktiden, dels möjliggjort sjöfartens
öppnande på våren någon vecka tidigare än vad man vågat räkna med
utan densamma. Behovet av ytterligare förlängning av vintersjöfarten
4
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
på Gävle syntes emellertid räknas med hädanefter, i den mån redare samt
handel och industri finge ökat förtroende till statens vilja att effektivt
bistå vintertrafiken på hamnen.
I skrivelse till handelskamrarna i Norrland av den 23 maj 1929 hava de
sakkunniga vidare anfört bland annat följande.
Vid de överväganden, som de sakkunniga hade att göra beträffande de
lämpligaste åtgärderna för att för framtiden i möjligaste mån förhindra
en upprepning av den senaste vinterns isblockad, hade de sakkunniga att
jämväl taga hänsyn till Norrlandssjöfartens viktiga intressen. Det
vore härvid för de sakkunniga av stort intresse att erhålla ett samlat
uttryck för näringslivets inom Norrland syn på det föreliggande spörsmålet,
såvitt frågan örn vintersjöfart på Norrland därav berördes. I sådant
hänseende vore det av värde örn erfarenheterna hos olika näringsidkare
inom respektive handelskammares distrikt kunde inhämtas beträffande
den insats, med hänsyn även till olika godsslag, som sedan våren
1926 i och med Statsisbrytarens verksamhet genom svenska staten gjorts
för vintersjöfarten på Norrland. Därvid skulle lämpligen angivas, helst
även genom ämnet belysande siffror, örn och i vad mån olika näringsgrenar,
med hänsyn även till olika godsslag, haft gagn av denna verksamhet.
I samband därmed borde ock meddelas de synpunkter och önskemål i
olika hithörande hänseenden, vilka ansåges böra tillgodoses för framtiden,
varvid beaktande även borde skänkas frågan, huruvida och i vilken utsträckning
intresse förefunnes för att i efter hand ökad utsträckning genom
lokal isbrytning, ombesörjd genom kommuns eller enskilds försorg,
underlätta och eljest medverka till ökad effektivitet av statens isbrytningsverksamliet,
eventuellt utökad genom dispositionen över ytterligare
havsisbrytarmateriel. Tillika anhöllo de sakkunniga, att respektive
handelskammare vid överlämnande av det material, som inkomme, ville
jämväl för egen del uttala sig i det föreliggande ämnet ur de olika synpunkter,
som sålunda antytts.
En sammanfattning av den utredning och de yttranden, som i anledning
av denna de sakkunnigas hänvändelse inkommit, giver till resultat,
att betydelsen av Statsisbrytarens verksamhet för sjöfarten på Norrland
i stort sett närmast bör prövas med hänsyn till de intressen, vilka äro förknippade
med exporten av malm, trävaror samt pappersmassa och papper
ävensom med importen.
Vad då först malmexporten angår, har av Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare samt Luossavaara-Kirunavaara aktiebolags
skeppningschef framhållits, att malmskeppningen under höstarna i regel
kunnat avslutas så tidigt, att Statsisbrytarens direkta hjälp blott i något
enstaka fall varit behövlig. Statsisbrytarens förläggning till Luleå hamn
under tiden för den sena liöstskeppningen har dock uppgivits i varje fall
hava varit ett säkerhetsmoment, som tryggat skeppningarnas ostörda fortgång.
Denna sida av den statliga isbrytarhjälpens betydelse har ock starkt
framhäfts av Bergverks aktiebolaget Freja i dess yttrande till handelskammaren.
Malmexporten har ansetts hava fördel av tidig vårskeppning,
varigenom dess under vintern hopade lager kunde tidigare lättas och sannolikt
även en bättre fördelning av skeppningarna under den följande
tiden vinnas. Skeppningschefen har vidare framhållit, att det visserligen
folie sig svårt att angiva några siffror, men att det emellertid syntes
röra sig örn cirka 100,000 ton malm per år, som genom Statsisbrytarens
insats kunnat årligen utskeppas tidigare än eljest skulle kunnat ske.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
5
Beträffande härefter trävaruexporten hava förhållandena synts ställa
sig något olika för de nordligare belägna delarna av Norrland jämfört
med de söder därom belägna distrikten. Detta framgår ganska tydligt av
en sammanställning av de tre norrländska handelskamrarnas yttranden i
ämnet.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har framhållit, att
Statsisbrytarens insats i fråga örn höstskeppningen vore långt ifrån betydelselös
för trävarurörelsen. Visserligen finge man icke förbise, att vid
lastageplatserna isläggningen på ett rätt tidigt stadium bleve ett oöverstigligt
binder, i det att de för transporterna använda pråmarna icke kunde
framföras, när isen nått en viss tjocklek. Erfarenheten hade emellertid
visat, att sjöfarten på lastageplatserna oftast upphörde långt innan sådant
ishinder förelåge. Efterfrågan på trävarutonnage stege starkt på
senhösten och rederierna finge tillfälle att välja mellan olika förmånliga
fraktanbud. Övre Norrlands trävaruindustri komme därvid i efterhand.
Fraktsatserna ökades redan genom höjda försäkringspremier för fartyg
och last. Men än betydelsefullare vore, att rederierna hyste farhågor för
att över huvud taget under ett sent stadium av säsongen dirigera sina
fartyg till övre Norrland. De befarade, att en situation, som såge gynnsam
ut, kunde snabbt förändras med påföljd, att fartygen utsattes för
oberäkneliga risker och kostnader, kanske till och med för infrysning.
Dessa farhågor vore närvaron i övernorrländsk hamn av en kraftig isbrytare,
som i händelse av behov kunde ingripa utan att åsamka rederiet
överdrivna kostnader, ägnad att motverka. Statsisbrytarens tillvaro utgjorde
sålunda även i detta fall ett säkerhetsmoment, som — även örn dess
direkta hjälp icke behövde påkallas — utsträckte skeppningstiden avsevärt.
Däremot ägde, enligt handelskammarens mening, med isbrytarhjälp
åstadkommen tidigare vårskeppning så gott som ingen betydelse. Den i
brädgårdarna lagrade vinterproduktionen hade i regel icke nått den torkningsgrad,
att varan vore mogen för export. Uppbrytandet av isränna
till lastageplatserna vore ock i allmänhet verkningslöst, då fartyget sällan
kunde ingå till kaj, utan varan skulle behöva på de med varje dag
osäkrare men dock för pråmtransport hinderliga isarna forslas ut till
fartygssida.
Västernorrlands oell Jämtlands läns handelskammare har konstaterat,
att av den till kammaren inkomna utredningen framginge, att sjöfartens
uppehållande under december och delvis januari månader icke hade så
stor betydelse för trävaruindustrin. Hedan i slutet av november vore de
trävaror, som vore skeppningstorra, i regel utskeppade. De varor, som
tillverkades efter september, bleve cj så torra, att do kunde utskeppas förrän
nästa vår. En del sågverk hade visserligen under de senare åren låtit
uppföra torkhus, men dessa kunde givetvis icke hava sådan kapacitet, att
do möjliggjorde utskeppningen av några större kvantiteter.
Handelskammaren i Gävle har slutligen framhållit beträffande betydelsen
för trävaruhanteringen av Statsisbrytarens verksamhet, att vinterskeppningen
härutinnan icke för närvarande hade någon betydelse. Så
länge man måste räkna med lufttorkning av trävarorna, vilken praktiskt
taget endast kunde ske under vår- och sommarmånaderna, borde trävaruskeppningen
för undvikande av ränteförluster begränsas till våren, sommaren
och hösten. Därtill komme, att trävarorna vanligen måste pråmslås,
varför skeppningen borde verkställas innan isarna försvårade pråm
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
fraktningen. I köparens intresse läge å andra sidan att draga ut skeppningarna
för att minska deras egna räntekostnader och vinna ökade utrymmen
i sina virkesmagasin för de nya varorna.
Vidkommande papper smasseproduktionen har Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare framhållit, att såväl tidigare vårskeppning
som i synnerhet förlängd höstskeppning syntes vara av betydelse. Fördelarna
växlade emellertid för olika fabriker i den mån lastning kunde ske
vid kaj eller utforsling i pråmar vore nödvändig, då i sistnämnda fall samma
svårigheter inträdde som vid avskeppningen av trävaror från flertalet
lastageplatser. I syfte att siffermässigt belysa Statsisbrytarens insats
under vissa förhållanden anför kammaren bland annat, att hösten 1927
Västerbottenskusten norr örn Kvarken så tidigt som under dagarna den
14—23 november blev isblockerad genom ogynnsamma vindar och att under
denna isblockad, som senare på grund av omslag i vindförhållandena
hävdes, Statsisbrytaren inom Skellefteå tulldistrikt fick bistå 13 ångare
med en sammanlagd last av 7,174 kubikmeter trävaror oell 10,463,698 kilogram
trämassa och samtidigt dels assistera dels bålla isränna öppen åt
7 av Sveabolagets ångare, som i Skelleftehamn lossade inalles 1,680 ton
styckegods.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare bar i direkt motsats
till vad kammaren anfört beträffande trävaruindustrien framhållit
den stora betydelsen av Statsisbrytarens verksamhet för pappersmassefabrikationen.
När pappersmassan utginge från fabrikerna, vore den genast
färdig för export, och fabriker för dylik tillverkning funnes längs bela kusten
från Gävle upp till Kalix. Ännu större bleve Statsisbrytarens betydelse,
när planerade utvidgningar och nybyggnader av trämassefabriker blivit
slutförda. Av största vikt för pappersmassefabrikerna vore, att de i så
stor utsträckning sorn möjligt kontinuerligt månad för månad kunde förse
sina kunder i utlandet med sina produkter. De utländska köparna gjorde
mer och mer anspråk härpå och lämnade företräde till sådana exportörer,
som i detta avseende bäst kunde tillfredsställa dem. Det vore därför
betydelsefullt, örn de svenska pappersmassefabrikerna, åtminstone de
söder örn Kvarken belägna, kunde fullgöra sina leveranser även under december,
januari och februari månader, så att de utländska köparna icke
nödgades ligga med för stora lager. Fabrikerna söder örn Kvarken producerade
årligen mer än 100,000 ton pappersmassa per månad, förutom
slipmassa och papper. Örn sjöfarten kunde förlängas med tre månader,
från mitten av november till mitten av februari, innebure detta, att dessa
fabrikers produktion under denna tid icke behövde upplagras någon
längre tid utan kunde utskeppas så gott som genast. I detta sammanhang
borde också framhållas, att en tendens till förskjutning mot liöstskeppningar
kunnat iakttagas. En undersökning, som handelskammaren för
annat ändamål företagit, utvisade sålunda, att skeppningen av pappersmassa
inom Ångermanälvens industridistrikt under fyramånadersperioden
september—december 1927 utgjorde 52 procent av hela skeppningen
under den tio månader långa skeppningssäsongen. Slutligen bar kammaren
framhållit, bland annat, att Statsisbrytarens nödvändighet visade sig
särskilt under fjolårets härda och långvariga isblockad, medan statens isbrytningsverksambet
pågick för att hålla farvattnen först i Norrland och
sedan söderut framför allt i Öresund öppna. Pappersmasseexportörer i
Härnösand oell söder därom tvingades, då isbloekaden söderut blev alltför
svår, att sända sina produkter med järnväg till Göteborg f. v. b. till im
-
Statsutskottets utlåtande Nr 129. *
portländerna. Visserligen beviljades härvid en väsentlig fraktnedsättning,
men likväl förorsakade dessa järnvägsfrakter exportörerna betydande
utgifter. , , , ... .
Handelskammaren i Gävle har hänvisat till tidigare uttalande, dari
kammaren beträffande järnhanteringen framhållit betydelsen av vintersjofartens
förlängning bland annat genom den räntebesparmg och minskning
i lagerkostnader, som bleve följden av att kvantiteterna av inneliggande
lager av råvaror kunde minskas. Härtill skulle helt säkert
komma fraktbesparing för såväl inkommande som avgående gods,. som
droge betydande kostnader i form av järnvägsfrakter till och från isfria
hamnar. I anslutning härtill hade handelskammaren framhållit, att detsamma
gällde pappersmasse- och pappersindustrierna. Massan levererades
i poster tämligen jämnt fördelade över året. Här hade producenten
vid en isfri hamn ett betydligt övertag. För papper vore detta ännu
viktigare, då hastig leveransförmåga i denna bransch vore en huvudsak.
Härvidlag måste också beaktas den konkurrens Norge och Finland kunde
bjuda. Norge hade isfria hamnar och i Finland hade man koncentrerat
sig på att hålla tvenne hamnar öppna året runt samtidigt med att man
genom betydande fraktnedsättningar möjliggjort uttransporten även för
avlägset belägna massafabriker och pappersbruk. Ville man sålunda
lämna den norrländska industrien sitt understöd i dess utvecklingssträvanden,
hade en av handelskammarens medlemmar anfört, så vöre ett
öppethållande av sjöfarten under så lång tid som möjligt ett viktigt
steg i rätt riktning, men ville man taga steget fullt ut och dessutom
stödja strävandena mot en fortsatt förädling av pappersmassa till papper,
så måste man inrikta sig på att samtidigt som ett nödvändigt komplement
under den tid sjöfarten läge nere ordna billiga järnvägstransporter
från de norrländska industricentra till de isfria hamnar, som hade
direkta förbindelser med importländerna.
Beträffande slutligen betydelsen för importen av Statsisbrytarens verksamhet
har Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhållit,
att varje lättnad för importen av förnödenheter beredde en lättnad
även för exportindustrierna. Importen av förnödenheter — så gott som uteslutande
inrikestransport, eftersom direkt transport sällan förekomme —
till övre Norrland vore av lätt insedda skäl i hög grad koncentrerad till
senhösten. Affärsmännen önskade i möjligaste mån undvika ränte-, och
lagringskostnader och hemtoge därför sina varor så sent som möjligt.
Avnämarne hade fördel härav, och enligt handelskammarens mening borde
man därför taga hänsyn till de tjänster Statsisbrytarens insats gjorde
även inrikestransporten till distriktet. Direkt hjälp av Statsisbrytaren
hade visserligen sällan påkallats men även härvidlag gällde, att Statsisbrytarens
blotta närvaro utgjorde ett avsevärt säkerhetsmoment.
Även Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har framhävt
fördelarna för importhandeln av Statsisbrytarens verksamhet liksom
även varit fallet med handelskammaren i Gävle och flera av de till denna
kammare inkomna yttranden, såsom från Brukskoncernens försäljningsaktiebolag
och Gävle ångväveri aktiebolag.
De sakkunniga hava härefter övergått till en redogörelse för kommuners
och enskildas åtgärder för att understödja statens isbrytarvorksamliet.
TTtöver den utredning, som härutinnan förebragts (sid. 38—41 i
Kommuners
eller enskildes
åtgärder pir
att under
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
maja staten» statsrådsprotokollet), hava de sakkunniga genom kommerskollegii för''verksamhet
me<^in8 införskaffat uppgifter dels å i kommuners eller enskildes ägo
nu varande isbrytarfartyg eller isbrytande bogserfartyg, därvid beträffande
de senare satts en gräns av minst 25 meters längd i vattenlinjen,
dels ock å eventuellt förefintliga planer på anskaffning av
ytterligare sådan materiel. Resultatet av i angivna hänseende gjord
undersökning utvisade, att antalet i kommuners ägo varande isbrytarfartyg
eller isbrytande bogserfartyg uppginge till 10 — med en längd
i vattenlinjen växlande mellan 60.24 och 18 meter — och att antalet i enskild
ägo befintliga dylika fartyg utgjorde 25 med en längd i vattenlinjen
av 25 meter och däröver.
Planer å nyanskaffning syntes beträffande kommuner föreligga allenast
i Göteborg, vars hamnstyrelse nyligen föreslagit stadsfullmäktige
därstädes att besluta anskaffning av en tredje isbrytare med en längd
över allt av 55.5 meter och ett deplacement till konstruktionsvattenlinjen
av 1,900 ton. Kostnaden för fartyget med tillbehör beräknades till
1,750,000 kronor.
Beträffande enskilde har endast upplysts, att ett rederiaktiebolag i
Luleå har för avsikt att anskaffa en isbrytare örn 30.5 meters längd i vattenlinjen.
statens is- Å sid. 42—45 har vidare lämnats en översikt över de särskilda åtgärder
irytningsex- sjöfartens bispringande, som av staten vidtogos under februari och
peditioner ar
1929 till de mars månader 1929 i följd av de svåra isförhållandena i farvattnen utansvdra
farvatt- för Sveriges södra och västra kuster.
neri.
En sammanfattning av från de olika i isbrytningsverksamheten anlitade
fartygen avgivna rapporter utvisar, att därunder följande assisteringar
ägt rum:
Isbrytarfartyg |
Antal assisterade |
Statsisbrytaren .......................................... |
fartyg ..................... 6 |
Stockholms »Isbrytaren II» ................... |
..................... 110 |
Norrköpings »Isbrytaren I» ................... |
..................... 81 |
Ryska isbrytaren »Lenin» ....................... |
..................... 143 |
Pansarskeppet »Drottning Victoria» ... |
..................... 24 |
Summa 364. |
Av dessa 364 fartyg uppgives omkring hälften hava varit svenska.
Från svensk sida deltog i isbrytningsverksamheten slutligen i viss omfattning
Malmö stads isbrytare ’Bore’.
Från danska statens sida insattes i isbrytningsverksamheten statsisbrytarna
''Isbjörn’ och ''Lillebjörn’ samt den finska isbrytaren ''Sampo'',
som av den finska regeringen ställts till danska regeringens disposition.
Av de danska isbrytarna och de finska ''Sampo'' och ''Jääkarhu'' assisterades
enligt uppgift bland annat sammanlagt 74 svenska fartyg.
9
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
En undersökning angående svenska statens kostnader för isbrytningsverksamheten
i de södra farvattnen i februari och mars månader 1929 utvisar,
att dessa uppgått till högst avsevärda belopp. På grundval av en
från handelsdepartementet erhållen uppgift å från förslagsanslaget till
oförutsedda utgifter under år 1929 på departementets föredragning anvisade
belopp m. m. har uppgjorts följande sammanställning å dessa kostnader:
Ändamål
Expeditionen
med Stockholms stads ''Isbrytaren II’ ..........
» » Norrköpings stads ''Isbrytaren T ..........
» » ''Lenin'' ....................................
» » ''Drottning Victoria’ ......................
Ersättning till Malmö stad för isbrytning med ''Bore'' ........
Flygspaningar ................................................
Ersättning till vissa till Köpenhamn kommenderade officerare
samt till vissa färdledare å förhyrda isbrytare ......••••••
Ersättning för biträde vid upprättande av kontrakt för förhyrning
av ''Isbrytaren T och ''Lenin'' ......................
Vissa telegram- och telefonkostnader ........................
Kostnader för ''Drottning Victorias’ reparation ..............
Statsisbrytarens reparation ..................................
Summa 963,167:51.
De sakkunniga hava härefter till behandling upptagit frågan örn beho- Behovet av
vet av förstärkning av landets isbrytarberedskap. I detta ämne hava de förstärkning
uttalat sig på följande sätt: brytarbered
skap.
»Från flera håll hava i mer eller mindre direkt anslutning till erfarenheterna
från den senaste ishlockaden till Kungl. Maj:t ingivits framställningar
rörande förstärkning av landets isbrytarberedskap.
Sålunda har Sveriges allmänna sjöfartsförening i framställning den 14
februari 1929 hemställt örn åtgärder snarast möjligt för anskaffande av
ytterligare ett isbrytarfartyg, vilket syntes föreningen böra, med hänsyn
till den alltjämt ökade storleken av fartygen inom handelsflottan,
givas större bredd och större maskinstyrka än den Statsisbrytaren äger.
Vidare har Stockholms handelskammare i framställning den 12 mars
1929 på anförda skäl hemställt örn proposition örn anskaffande för statens
räkning av ytterligare ett isbrytarfartyg. Båda dessa framställningar
hava under hand överlämnats till de sakkunniga. Till de sakkunniga
hava därjämte för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag
överlämnats dels under hand en framställning rörande förstärkande
av landets isbrytarberedskap av Skånes handelskammare dels ock genom
remiss en framställning i samma syfte av den 17 maj 1929 från Sveriges
allmänna lantbrukssällskap. Nämnda organisation framhåller i sin framställning,
hurusom under den senaste vinterns långvariga avspärrning
av sjöfarten på södra Sverige genom ishinder försenades och förhindrades
i hög grad den normala avsättningen av det svenska jordbrukets viktigaste
exportartiklar såsom smör och fläsk, varigenom detta ådrogs betydande
förluster, liksom införseln av vissa förnödenheter för jordbruket
försvårades. Erfarenheterna från denna isavspärrning hade sålunda visat,
Kostnad
Kronor
235,931: is
104,596:64
176,505:02
32,569:90
16,000:00
158,194:79
5,241:95
797:25
1,154:70
41,176:17
191,000:00
10
Statsutskottets utlåtande N?'' 129.
att det även för vårt jordbruk och särskilt för det på export inriktade
jordbruket vore av allra största vikt, att dylika av ishinder förorsakade
avbrott i exporten i största möjliga grad förebyggdes och att vårt land
för detta ändamål vore utrustat med ett isbrytarmateriel av tillräcklig
omfattning och kapacitet. Under framhållande alltså av den stora betydelsen
även för vår jordbruksnäring av att effektivare isbrytarhjälp anskaffades,
hemställer sällskapet, att nödiga åtgärder i denna riktning
snarast möjligt måtte företagas.
Även representanter för de norrländska intressena hava kraftigt uttalat
sig för utökning av statens isbrytarresurser. Sålunda anför handelskammaren
i Gävle i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande härutinnan
bland annat följande.
Den av handelskammaren förebragta utredningen gåve oförtydbart vid
handen, att näringslivet inom handelskammarens distrikt fäste stora förhoppningar
vid Statsisbrytarens fortsatta verksamhet till stödjande av
vintersjöfarten på Norrland ävensom att enskilda och allmänna hamnförvaltningar
inom handelskammarens distrikt nedlagt och beredde sig att
ytterligare nedlägga betydande kostnader på respektive hamnars utrustning
under förlitande på en fortsatt utveckling av norrlandssjöfarten
även vintertid. En sådan utveckling syntes dock icke kunna anses betryggad,
med mindre statens isbrytarresurser så stärktes, att norrlandssjöfarten
under alla förhållanden kunde påräkna det bistånd den behövde
och rimligtvis kunde göra anspråk på. Det vore därför handelskammarens
bestämda uppfattning, att den norrländska sjöfarten bäst tillgodosåges
i hithörande avseenden genom att statens isbrytarkrafter utökades.
Anskaffades ytterligare en isbrytare, borde en plan för de två isbrytarna
så uppgöras, att norrlandssjöfarten under starkare vintrar icke behövde
sättas åt sidan. Visserligen erbjöde en mera utsträckt vintersjöfart på
Norrland problem, som ännu icke kunde anses lösta. Men att den del
av södra Norrland, för vilken handelskammaren i Gävle närmast förde
talan, tillförts betydande fördelar av Statsisbrytarens tillkomst, syntes
icke kunna bestridas. Det syntes också vara begripligt, att man där icke
önskade förlora vad som sålunda vunnits. Såsom sammanfattning av
vad handelskammaren anfört och åberopat ville handelskammaren därför
rikta den hemställan till isbrytarsakkunniga, att de sakkunniga måtte
vid sitt yttrandes avgivande till Kungl. Majit beakta södra Norrlands
intressen genom att förorda byggandet av ytterligare en statsisbrytare.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare sammanfattar i
sitt yttrande till de sakkunniga sina erfarenheter och önskemål beträffande
norrlandssjöfarten och isbrytarfrågan sålunda.
Den nu förefintliga statsisbrytarens verksamhet hade varit av största
betydelse för landet i dess helhet, icke minst genom det trygghetsmoment,
som skapats genom att fartygen ej behövt riskera att bliva infrusna
vid lastplatserna i händelse av tidig och kraftig isbildning. Anskaffandet
av tonnage för senare delen av skeppningssäsongen hade sålunda underlättats,
och en förlängd sjöfart hade åstadkommits till stort gagn för
såväl export- som importindustrien. För exportindustrien, enkannerligen
den norrländska trämasseindustrien, borde en förlängning av sjöfarten
medföra ett bättre utnyttjande av prisläget på marknaden och en större
konkurrenskraft. Vad detta betyder för landet i dess helhet kunde förstas,
örn man toge i betraktande, att minst 26 procent av hela Sveriges
export utgjordes av pappersmassa och arbeten därav, varav största de
-
11
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
len tillverkades i Norrland nied dess svåra isförhållanden. Staten och
det allmänna måste anses hava ett alldeles särskilt intresse att genom
förbättrade sjökommunikationer gynna den norrländska industrien, som
skapat så många arbetstillfällen till höjandet av det allmänna välståndet,
i all synnerhet som staten själv i större omfattning än annorstädes i Norrland
ägde skogar och gruvor, vilkas avkastning i huvudsak måste exporteras
sjöledes. Dessutom måste det vpra av vikt för staten att genom
förbättrade sjökommunikationer möjliggöra exploaterandet av de
stora naturtillgångar, som förut outnyttjade väntade på att, förädlade
eller i form av råvara, efter transport till kusten bliva skeppade till annan
ort. De senaste årens isblockader med dess vittgående konsekvenser hade
till fullo ådagalagt behovet av ytterligare en stark isbrytare, som oberoende
av isrubbningarna i de sydligare farvattnen effektivt kunde bispringa
fartygen i de norrländska farvattnen och ävenledes i större utsträckning
än tidigare varit fallet verkställa isbrytning inomskärs och
i hamnarna. Denna isbrytare skulle, på grund av vad förut anförts, bekostas
av statsmedel.»
Sedan de sakkunniga framhållit isbrytarfrågans samband med den
allmänna sjöfartens krav samt de rubbningar för näringslivet m. m., som
föranletts genom isblockaden söderut år 1929, hava de sakkunniga på
det sättet sammanfattat resultatet av den verkställda utredningen, att
densamma måste anses särskilt ådagalägga:
»att otillräcklig utrustning gentemot isförhållanden av den svårighetsgrad,
vi tydligtvis måste hava att räkna med, lätt kan medföra bestående
nackdel för landet genom att i utlandet skapa misstroende beträffande
vår förmåga att vid understundom inträffande ogynnsamma klimatiska
förhållanden fullgöra åtagna leveransförpliktelser och därmed svårt skada
icke blott vår industri och i samband därmed stående handelsutbyte med
utlandet utan ock vår lantmannanäring och den export, som sammanhänger
därmed;
att ett osäkerbetstillstånd i nämnda hänseenden kan ogynnsamt återverka
på våra sjöf artslin jer mellan utländska och svenska hamnar;
att de mera tillfälliga olägenheterna av bristfällig isbrytarberedskap
gentemot isblockad visat sig kunna bliva av betydande omfattning, i det
att avsevärda direkta förluster genom den senaste isspärrens förlamande
inverkan på produktion, handel och trafik åsamkats olika grenar av näringslivet,
jordbruket och det allmänna;
att verkningarna av issvårigheter, som icke kunna effektivt bekämpas,
visat sig även drabba de inom industrien eller i hamnarbete anställdas
arbetsinkomster genom att åstadkomma rubbningar i arbetstillgången för
de anställda;
att med hänsyn till erfarenheten under det senaste decenniet frekvensen
av för sjöfarten svåra vintrar kan befaras bliva jämförelsevis stor och att
farhågorna härutinnan bestyrkas av meteorologiska undersökningar;
att med hänsyn till isbrytningsuppgiftens omfång och allvar under issvårigheter
sådana som den sistlidna vinterns redan ett blott mycket
12
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
Åtgärder i
andra länder
för förstärkning
av isbrytarberedskapen.
nödtorftigt bispringande av sjöfarten visat sig kräva ett högst avsevärt
antal isbrytarenheter;
ati det sett enbart nr synpunkten av den svenska statens deltagande i isbrytningsarbete
av antydd art synes i hög grad anmärkningsvärt, att staten
skall vara i så stor utsträckning, som under nämnda vinter visade
sig bliva fallet, beroende av dispositionen av utländsk eller enskild isbrytarmateriel;
att
olägenheterna av detta förhållande skärpas genom den erfarenhetsmässigt
konstaterade stora risken för sådana skador å isbrytarna, som för
längre eller kortare tidsperioder försätta desamma ur funktion och det
därigenom starkt framträdande behovet av reservmateriel; samt
att dylik reservmateriel icke med tillräcklig säkerhet kan påräknas vara
tillgängligt inom landet och att det, särskilt med hänsyn till den uppvisade
betydelsen av att för isbrytningverksamhet av här ifrågavarande art
avsedda isbrytarenheter kunna snabbt komma till åsyftad användning,
visat sig otillfredsställande och alltför osäkert att för disponerande av effektiv
isbrytningsmateriel vara beroende av utlandet.
Särskilt i belysning av händelserna under de senaste isvintrarna vore
det sålunda uppenbart, att den allmänna sjöfarten icke kunde tryggas
med mindre landets isbrytarberedskap förstärktes, så att staten vid förefallande
behov kunde med säkerhet och utan uppskov disponera ytterligare
ett för havsisbrytning lämpat kraftigt isbrytarfartyg.»
Med utgångspunkt från den sålunda angivna grunduppfattningen beträffande
behovet av utökning av den för statlig isbrytningsverksamhet
nödvändiga materielen hava de sakkunniga verkställt undersökning rörande
förutsättningarna för att med staden Göteborg beträffande en för
nämnda stad eventuellt anskaffad isbrytare träffa liknande överenskommelse
som det med staden Stockholm nu gällande avtalet rörande dess »Isbrytaren
II». På anförda skäl hava emellertid de sakkunniga, som funnit,
att internationellt samarbete för bekämpande av nu ifrågavarande
issvårigheter vore önskvärt, men att dylikt samarbete icke kunde minska
kravet på förstärkning av de svenska isbrytarresurserna, förklarat sig
hava kommit till den bestämda slutsatsen, att den erforderliga förstärkningen
av svenska statens isbrytarberedskap kunde effektivt realiseras
endast genom anskaffande för statens räkning av ett nytt isbrytarfartyg
av lämplig typ, storlek och maskinstyrka.
Efter att därefter hava framlagt viss ytterligare utredning rörande
vintersjöfarten på Norrland och bland annat hava framhållit hurusom beträffande
denna sjöfart en förlängning av seglationen genom Statsisbrytarens
verksamhet åstadkommits, men att, så länge staten ägde endast
en liavsisbrytare, denna sjöfart med hänsyn till risken för issvårigheter
utanför andra delar av Sveriges kuster icke alltid kunde med till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
13
räcklig säkerhet påräkna isbrytarhjälp, hava de sakkunniga övergått till
en redogörelse för de åtgärder, som i andra länder vidtagits eller vore
avsedda att vidtagas för förstärkning av isbrytarberedskapen. Redogörelsen
härutinnan återgives å sid. 65 och 66 i statsrådsprotokollet.
Å sid. 67—85 i statsrådsprotokollet återfinnes de sakkunnigas förslag
i fråga om det nya isbrytarfartygets typ, storlek, maskinstyrka och anskaffningskostnad
m. m., och sid. 85—104 innehålla redogörelse för den av
de sakkunniga föreslagna isbrytningsverksambetens organisation.
Sedan härefter (sid. 104—121) frågan örn bemanningen å isbrytarfartyget
behandlats, hava de sakkunniga (sid. 121—124) framlagt vissa förslag
rörande försäkring av staten icke tillhörigt isbrytarfartyg vid statens
disposition eller förhyrning av sådant fartyg ävensom beträffande förhyrning
av isbrytarmateriel.
De sakkunnigas betänkande utmynnar i följande hemställan:
att för svenska statens räkning till ett pris av högst 3,400,000 kronor för
leverans snarast möjligt och senast omkring årsskiftet 1931—1932 anskaffas
ett nytt isbrytarfartyg av den storlek och effektivitet, som av de sakkunniga
förordats;
att den centrala ledningen för statens ishrytningsverksamhet vid lämplig
tidpunkt överflyttas från sjöförsvarets kommandoexpedition till handelsdepartementet
och att i nämnda departement, i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, för ändamålet inrättas en statens isbrytningsmyndighet,
samt att bemyndigande utverkas för Kungl. Majit
att härför av det under tionde huvudtiteln anvisade anslaget till driftoch
underhållskostnader för statens isbrytarfartyg årligen använda ett
belopp av högst 10,500 kronor;
att institutionen med särskilda statens isbrytarombud kompletteras och
omorganiseras i enlighet med de sakkunnigas riktlinjer härför;
att förvaltningen av och bemanningen å statens isbrytarfartyg i anslutning
till de sakkunnigas förslag och i huvudsak på sätt de sakkunniga
förordat äger rum genom flottans försorg;
att undersökningarna rörande internationellt samarbete vid isbrytningsverksamheten
i vissa farvatten utanför landets södra och västra kuster fullföljas
enligt riktlinjer, som hittills vunna resultat av sådana undersökningar
utvisa; samt
att åtgärder snarast möjligt vidtagas för realiserande av de sakkunnigas
övriga förslag rörande viss ändring av gällande avtal med Stockholms stad
rörande dispositionen av »Isbrytaren II», beträffande undersökningar örn
mera tillfredsställande förhållanden i fråga örn försäkring av staten icke
tillhöriga isbrytarfartyg, då de av staten förhyras eller eljest disponeras,
och beträffande åstadkommande av förslagsöverenskommelser för eventuellt
förhyrande av sådana fartyg.
Det nya isbrytarfartygets
typ m. m.
Isbrytarsakkunnigas
hemställan.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
Över de sakkunnigas förslag hava, såsom förut nämnts, lotsstyrelsen,
chefen för marinstaben, kommerskollegium och marinförvaltningen avgivit
särskilda utlåtanden. Lotsstyrelsen och chefen för marinstaben hava
härvid förklarat sig icke hava några erinringar att göra mot förslaget.
I fråga örn innehållet av kommerskollegii och marinförvaltningens utlåtanden
tillåter sig utskottet hänvisa till sid. 125—131 i statsrådsprotokollet.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Det är ett välbekant faktum, att Sveriges handelsutbyte med utlandet
under senare tid följt en starkt stigande kurva. Såsom belysande härför
kan anföras, att totala handelsomsättningen med utlandet per invånare,
som under århundradets första decennium enligt kommerskollegii statistik
beräknades utgöra 196 kronor 96 öre, stigit till 446 kronor 2 öre
år 1924 och 538 kronor 44 öre år 1928. Vårt lands folkförsörjning är följaktligen
i ständigt stegrad grad beroende av exporthandeln, ett förhållande
som medför konsekvenser i olika avseenden. Det måste bland
annat framstå såsom ett viktigt önskemål, ej minst ur konkurrenssynpunkt,
att, å ena sidan, kunna fördela utförseln på så lång period av året
som möjligt och, å andra sidan, fullgöra avtalade leveranser regelbundet
utan störande avbrott. Tilliten till våra möjligheter i sistberörda avseende
måste av förhållanden sådana som de under och till följd av isblockaden
år 1929 förekommande försvagas, något som den ovan återgivna
utredningen även ådagalagt. Det är därför alldeles uppenbart,
att, örn Sverige skall kunna i den för närvarande och helt säkert
för framtiden alltjämt mycket hårda tävlan på den internationella
marknaden ej blott bibehålla utan även, såsom önskvärt, än ytterligare
utveckla sitt handelsutbyte, sådana anordningar måste träffas, vilka kunna
i utlandet stärka förtroendet för vår förmåga att även vid understundom
inträffande ogynnsamma klimatiska förhållanden fullgöra
åtagna förpliktelser i här ifrågavarande hänseenden.
Det bör härvid uppmärksammas, att de olägenheter, vilka i form av
bristande förtroende från utlandets sida kunna framkallas genom otillräcklig
utrustning gentemot issvårigheter och vilka lätt kunna bliva till
bestående nackdel för landet, hänföra sig icke blott till vår industri och i
samband därmed stående handelsutbyte med utlandet. Yår lantmannanäring,
i den mån denna arbetar för export, är i kanske än högre grad
beroende av ett ostört upprätthållande av handelsförbindelserna med avsättningsländerna.
I detta sammanhang få icke heller förbises de ogynnsamma återverkningar,
som ett osäkerhetstillstånd i nu ifrågavarande hänseende kan
få på våra nu väl inarbetade sjöfartslinjer mellan utländska och svenska
hamnar, för vilka linjer en så vitt möjligt regelbunden trafik under största
möjliga del av året är av stort intresse.
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
15
Även de mera tillfälliga olägenheterna av isblockader måste, såsom de
sakkunnigas utredning påvisat, tillmätas mycket stor betydelse vid övervägandet
av frågan rörande åtgärder till förstärkande av landets isbrytarberedskap.
Även örn det icke varit möjligt att därutinnan verkställa
exakta beräkningar utvisar dock den föreliggande utredningen, att det
rör sig örn avsevärda direkta förluster, som under sistlidna vinter genom
isspärrens förlamande inverkan på produktion, handel och trafik åsamkats
såväl det allmänna som olika grenar av näringslivet, ej minst jordbruket.
Det bör slutligen framhållas, att förevarande fråga berör icke allenast
ekonomiska, utan även humanitära intressen. Visserligen avvecklades
issvårigheterna förliden vinter glädjande nog utan förlust av
människoliv, men riskfyllda situationer och allvarliga olyckstillbud saknades
ingalunda. Erfarenheten har visat, att faran för fartygs sönderskruvning
och nedpressande under isen på mycket kort tid i vissa lägen
kan vara överhängande, och att det därför kan vara av avgörande betydelse
att äga tillgång till snar hjälp av isbrytare.
Det skulle möjligen kunna göras gällande, att man icke av ett fåtal
svåra isvintrar eller speciellt de säregna förhållandena under förliden vinter
bör draga alltför vittgående slutsatser med avseende å behovet av en
förstärkning av landets isbrytarberedskap. Jag vill häremot erinra örn
att svåra vintrar i vårt land, för att nu hålla mig endast till det senast
förflutna decenniet, inträffat, förutom år 1929, åren 1922 och 1924. I en
vid de sakkunnigas betänkande såsom bilaga fogad uppsats, betitlad »Örn
kalla vintrar i Europa», av chefen för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt uttalas också, att meteorologiska undersökningar givit vid
handen, att, örn ock en lång följd av år förgått med ur meteorologiskstatistisk
synpunkt mycket fåtaliga eller inga stränga vintrar, erfarenheten
visar, att all anledning finnes till att förvänta, att en period av
talrikare stränga vintrar åter skall inträda. De intressen, som härvid
stå på spel, hava, såsom av utredningen framgår, visat sig vara så betydande,
att de uppoffringar, som en för bekämpande av svårartade isförhållanden
tillräckligt effektiv beredskap med nödvändighet medför,
måste få betraktas som en riskpremie, som god omtanke bjuder att erlägga.
Genom anskaffandet av den nuvarande Statsisbrytaren har staten lämnat
ett avsevärt stöd för uppehållandet av vintertrafiken på våra
kuster. Ett mycket nödtorftigt bispringande av sjöfarten under
sistlidna vinters issvårigheter visade sig emellertid kräva ett högst avsevärt
antal isbrytarenheter. Visserligen gick svenska staten genom
Statsisbrytarens haveri så gott som helt miste om de tjänster, detta fartyg
eljest kunnat erbjuda. Men ehuru staten på grund av de jämförelsevis
gynnsamma isförhållandena i Stockholms skärgård kunde använda
sig av sin dispositionsrätt över Stockholms stads »Isbrytaren II», visade
16
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
det sig nödvändigt att förhyra ytterligare två isbrytare nämligen Norrköpings
stads »Isbrytaren I» och den ryska isbrytaren »Lenin», varjämte
pansarskeppet »Drottning Victoria» utsändes på ett flertal expeditioner.
Även Malmö stads isbrytare »Bore» biträdde i viss omfattning med assisteringsarbete
utanför sitt eget arbetsområde. Det synes, bortsett från
Statsisbrytarens haveri, anmärkningsvärt, att staten vid en situation som
den ifrågavarande måst vara i så stor utsträckning, som här blev fallet,
beroende av dispositionen över isbrytarmateriel tillhörig annan än staten
själv. Huvudorsaken till denna omständighet var givetvis bristen å staten
tillhörigt reservmateriel. Det torde i detta sammanhang böra erinras
örn att utom Statsisbrytaren även tvenne av de övriga isbrytarna ledo haverier
under 1929 års kampanj. Den stora risken för sådana skador å
isbrytare, varigenom dessa bliva under längre eller kortare tider försatta
ur funktion, ådagalägger således även4 den ett starkt framträdande behov
av reservmateriel.
Detta behov kan icke under alla förhållanden i erforderlig utsträckning
tillgodoses vare sig genom dispositionsrätt till eller förhyrning av
andra isbrytarfartyg. Möjligheten för staten att begagna sig av sin dispositionsrätt
till Stockholms stads »Isbrytaren II» är beroende av att ej öppenhållande
av för handelssjöfarten erforderlig ränna till Stockholms hamn
genom utnyttjandet av denna rätt äventyras. Man måste sålunda räkna
med den möjligheten att, när behov av denna isbrytares hjälp föreligger
för isbrytning i exempelvis sydligare farvatten, fartyget icke kan
få disponeras på grund av nödtvungen verksamhet vid sin hemort.
Enahanda osäkerhetsmoment förefinnes av naturliga skäl även beträffande
eventuellt förvärvad dispositionsrätt över andra isbrytare än den
sist nämnda. Sålunda lärer icke heller en eventuellt förvärvad dylik rätt
beträffande staden Göteborg tillhörig isbrytare kunna trygga statens behov
av reservmateriel. Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till de
sakkunnigas redogörelse för av dem, i enlighet med de lämnade direktiven,
förda förhandlingar med Göteborgs stad. Det framgår av denna redogörelse,
att den planerade nyanskaffningen av en havsisbrytare för Göteborg
— som visserligen i och för sig skulle bliva till ovärderlig nytta för
hela landets varutillförsel och export, i den mån därigenom ett öppenhållande
under alla förhållanden av Göteborgs hamn garanterades — icke
kan utöva nämnvärd inverkan på lösningen av landets ishrytarfråga såsom
helhet betraktad. Med undantag av Stockholms stads större isbrytare
— och eventuellt den nya Göteborgsisbrytaren — finnes för övrigt
icke inom landet något kommun eller enskilt företag tillhörigt isbrytarfartyg
av den storleksordning, att det under svårartade isförhållanden
kan göra fullgod tjänst. Beträffande förhyrning av isbrytarmateriel
är det givetvis av största betydelse att isbrytarna snabbt kunna komma
till åsyftad användning. Det visade sig emellertid under den senaste
vintern vara förenat med betydande olägenheter att vara beroende av
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
17
denna utväg för erhållande av reservmateriel, särskilt när denna måste
anskaffas från utlandet.
Vid övervägandena rörande behovet av förstärkning av landets isbrytarberedskap
bör vidare uppmärksammas det förhållandet, att den hittills
vunna erfarenheten från isbrytningsverksamheten med tydlighet visat
på att under svåra isförhållanden samarbete mellan två isbrytare ofta
kräves för att erforderlig effekt skall kunna uppnås. Ett dylikt samarbete,
som redan vid jämförelsevis normala issvårigheter kan visa sig
lämpligt, framtvingas därför av nödvändigheten vid svårare isförhållanden.
De sakkunniga hava i sitt betänkande erinrat örn det under sistlidna
vinter inledda internationella samarbetet för isbrytning i vissa till Sveriges
kuster angränsande farvatten. Med avseende å detta samarbete tilllåter
jag mig i första hand hänvisa till det förslag jag senare i dag kommer
att framlägga örn utverkande av riksdagens godkännande av förslag
till överenskommelse med Danmark i förevarande avseende. Detta samarbete,
vars fullföljande genom förhandlingar med andra intresserade
Östersjöstater torde böra eftersträvas, förutsätter emellertid, att de däruti
deltagande staterna förfoga över de materialresurser, som situationen i
varje särskilt fall kan kräva.
Beträffande den mera speciella frågan örn vintersjöfarten på Norrland
och därmed sammanhängande intressens inverkan på spörsmålet örn
förstärkning av landets isbrytarberedskap lärer av den föreliggande utredningen
framgå, att den genom Statsisbrytaren åstadkomna förlängningen
av sjöfarten i ganska stor utsträckning hänför sig till det trygghetsmoment,
som själva närvaron av fartyget innebär för respektive
distrikt, då deras farvatten kunna befaras tillfrysa. Denna omständighet
torde hava sin stora betydelse särskilt och i första hand för seglationens
förlängning under hösten och förvintern, då fartygen, i förvissning örn att
kunna, i händelse tillfrysning sker, förhjälpas ut av Statsisbrytaren, våga
utsträcka trafiken på Norrland under väsentligt längre tid än eljest kunde
anses tillrådligt. Erfarenheten av Statsisbrytarens verksamhet visar
emellertid att, så länge staten äger endast en havsisbrytare, norrlandssjöfarten,
med hänsyn till risken av issvårigheter utanför andra delar av
rikets kuster, icke alltid kan med tillräcklig säkerhet påräkna isbrytarhjälp
under tid då sådan eljest är möjlig och motiverad. Att detta måste
minska effekten av isbrytningsverksamheten ligger i öppen dag.
Särskilt med avseende å de sydligare belägna distrikten av Norrland
kan ett mera framträdande resultat av Statsisbrytarens verksamhet i
riktning mot möjligheten av förlängd seglation spåras. Då den otvivelaktigt
största betydelsen av förlängd seglationstid hänför sig till exporten
av pappersmassa och papper samt Västernorrlands och Gävleborgs län
äro de ojämförligt största producenterna av dessa viktiga exportvaror,
framstår vikten av att den av staten bedrivna isbrytningsverkRihang
till riksdagens protokoll 19H0. 6 sami. 55 haft. (Nr 129—131.) 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
samheten särskilt för dithörande distrikts vidkommande får ostört pågå
så länge som överhuvud är möjligt. Då därjämte omfattande åtgärder
från såväl kommuners som enskildas sida vidtagits och ytterligare planeras
till möjliggörande av förlängd seglation, är det naturligt, örn man i
vissa delar av Norrland ställer särskilt stora förväntningar på statens åtgärder
för sjöfartens öppenhållande under längsta möjliga tid.
Den föreliggande utredningen synes mig med tydlighet hava ådagalagt
nödvändigheten av att åt staten herodes möjlighet att i vidsträcktare
mån, än vad med nu tillgängliga hjälpmedel kan ske, lämna sjöfarten stöd
och hjälp i dess ansträngningar att uppehålla vintertrafiken å våra kuster.
Visserligen har genom 1929 års riksdags beslut örn anskaffande för statens
järnvägars räkning av en isbrytande godsfärja för leden Trälleberg
—Sassnitz beträffande denna speciella linje ett stort framsteg vunnits i
nyss antydda syfte. Men det ligger i sakens natur, att, med hänsyn till såväl
detta fartygs säregna beskaffenhet som betydelsen av ett så vitt möjligt
tidtabellsenligt uppehållande av trafiken å denna förbindelseled, ifrågavarande
anskaffning ej kan skapa någon nämnvärd lättnad för vår vintersjöfartsfråga
i övrigt. Samtliga de i ärendet hörda myndigheterna hava ock
tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn anskaffande av ytterligare en statsisbrytare.
Likaledes hava, på sätt redan omförmälts, upprepade framställningar
härutinnan gjorts från sjöfartsintressets målsmän. Då även jag,
med hänsyn till här förut anförda omständigheter, finner frågan örn anskaffandet
av ännu en statsisbrytare icke längre höra uppskjutas, tillstyrker
jag sålunda, att åtgärder nu vidtagas för byggandet av ett dylikt fartyg.
Vad angår de sakkunnigas, med ledning av särskilt erfarenheterna från
iskampanjen under förra delen av år 1929 och under hänsynstagande till
speciellt erfarenheterna från Finland på isbrytarbyggandets område,
framställda och av myndigheterna tillstyrkta förslag beträffande fartygets
typ, storlek och maskinstyrka ansluter jag mig till detsamma.
Jag vill emellertid framhålla att, på sätt även de sakkunniga själva hemställt
och myndigheterna förordat, möjlighet hör hållas öppen att däri
göra de jämkningar, som kunna befinnas önskvärda och lämpliga.
I fråga örn fartygets framdrivningsmaskineri hava de sakkunniga låtit
utarbeta tre alternativa förslag, varav ett avser oljeeldat ångmaskineri
(Alt. I), ett dieselmotorer, direkt drivande propellrarna (Alt. II) och ett
diesel-elektriskt maskineri (Alt. III). Såväl de sakkunniga som samtliga
de i ärendet hörda myndigheterna hava bestämt uttalat, att dieselmotorer,
direkt drivande propellrarna (Alt. II) ej böra komma i fråga som maskinutrustning
för fartyget. De sakkunniga hava för sin del ansett sig höra
gåva bestämt företräde för maskintypen diesel-elektriskt maskineri
(Alt. III). Aven huvudparten av myndigheterna hava förordat sistnämnda
maskintyp. Sålunda har mar inför v alt ning en, som lärer förfoga över
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
19
den största sakkunskapen å ifrågavarande område, för sin del uttryck-^
ligen uttalat, att ett maskineri av nu ifrågavarande slag icke blott är möjligt
att även här i Sverige utföra på ett tekniskt tillfredsställande sätt
utan även innebär så stora fördelar för ett isbrytarfartyg, att man såvitt
möjligt bör införa denna maskintyp å den nya isbrytaren. I detta sammanhang
må även erinras örn hurusom samma ämbetsverk, i anledning
av den utav Sveriges fartygsbefälsförening gjorda framställningen örn
att den nya isbrytaren ej måtte förses med motormaskineri, framhållit,
att berörda förening måste anses i viss mån hava tagit intryck! av erfarenheterna
i fråga örn isbrytning med fartyg, försedda med dieselmotorer,
direkt drivande propellrarna, att, bland andra, såväl de sakkunniga
som ämbetsverket självt uttryckligen förklarat sistnämnda slag av driftsmaskineri
ej kunna anses lämpligt för ett uteslutande för isbrytning avsett
fartyg, samt att vid det diesel-elektriska systemet dieselmotorerna ej
komme att direkt påverkas av propellrarnas arbete vid isbrytning utande
elektriska propellermotorerna, vilka vore överlägsna andra propellermaskiner.
Kommerskollegium, som i sak synes vara ense med marinförvaltningen,
har emellertid för sin del ansett önskvärt att, innan definitivt
beslut fattas beträffande fartygets framdrivningsmaskineri, tillfälle
måtte beredas vissa sakkunniga personer att i utlandet praktiskt
studera den av de sakkunniga förordade maskintypen, som där numera
tillämpades vid ett flertal fartygsinstallationer.
Med hänsyn till vad i detta ämne från marinförvaltningens sida uttalats
och i den föreliggande utredningen eljest från sakkunnigt håll anförts
och påvisats synes fartygets förseende med diesel-elektriskt maskineri
medföra betydande fördelar i avseende å såväl effektivitet som drift- och
underhållskostnader.
Jag vill i detta sammanhang meddela, att, enligt vad jag erfarit, amerikanska
regeringen år 1927 insatte ett med diesel-elektriskt maskineri försett,
isbrytande fartyg »Northland» i kustbevakningstjänst vid kusten av
Alaska och angränsande arktiska farvatten samt att erfarenheterna från
detta fartygs hittillsvarande verksamhet uppgivas var utmärkta.
Emellertid synas mig åtgärder för vinnande av närmare kännedom örn
redan förefintliga diesel-elektriska installationer på fartyg böra vidtagas,
innan definitiv ställning tages till maskinerifrågan. Det är därför min
avsikt att undersöka, på vad sätt sådan kännedom må kunna vinnas.
Då jag alltså anser mig böra föreslå, att med det definitiva ståndpunktstagandet
till frågan huruvida fartyget bör förses med diesel-elektriskt
maskineri eller med oljeeldat ångmaskineri må tills vidare anstå, beror
detta även på följande omständighet.
De sakkunniga hava beräknat anskaffningskostnaden för det nya fartyget
till 3,400,000 kronor, däri inberäknat bland annat ett belopp av omkring
180,000 kronor för mötande av en eventuell högre kostnad för det
diesel-elektriska maskineriet i förhållande till övriga maskintyper. Ma
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
rinförvaltningen har för sin del funnit nyssnämnda kostnadssumma av
3,400,000 kronor ej vara tillräcklig för byggande inom landet av ett isbrytarfartyg,
uppfyllande de sakkunnigas fordringar och försett med nyss
omförmälda slag av maskineri. De sakkunnigas med biträde av marindirektören
Falkman uppgjorda beräkningar grunda sig i huvudsak på
från vissa varv införskaffade kostnadsuppgifter samt under band inhämtade
upplysningar. Att med ledning endast härav kunna tillförlitligt
bedöma vilken kostnad, som anskaffningen av det föreslagna fartyget i
verkligheten kan komma att betinga, är givetvis vanskligt. Fullständig
visshet härom lärer näppeligen kunna vinnas, förrän fasta anbud å fartygets
byggande avgivits. Att därvid icke något bör lämnas oförsökt för
nybyggnadens förbilligande säger sig självt. Härvid lärer man,
såsom de sakkunniga också förutsatt, icke kunna underlåta att
räkna med alternativet att i större eller mindre mån anlita utländsk
verkstad eller utländskt material. Självfallet bör detta icke
ifrågakomma, därest möjlighet finnes att till rimligt pris placera beställningen
i landet, men den mycket stora differensen mellan slutsummorna
för de inkomna kostnadsuppgifterna från inhemska och från utländska
varv kan måhända sammanhänga med att den svenska skeppsbyggnadsindustriens
prestationsförmåga är så hårt tagen i anspråk för den
närmaste tiden — till stor del av utländska beställare — att ifrågavarande
beställning icke för närvarande äger lika stort intresse för de svenska
varven, som under andra förhållanden skulle vara fallet. Även örn därför
det skulle visa sig lämpligt att bygga skrovet utomlands, bör naturligen
möjligheten att anlita svensk företagsamhet för fartygets maskineri
och inredning i övrigt noggrant undersökas. Även de sakkunniga
hava pekat på möjligheten att uppdela nybyggnaden i flera underleveranser.
Då i allt fall, innan anbud avgivits, det på sakens nuvarande
ståndpunkt icke lärer vara möjligt att åstadkomma några tillförlitligare
kostnadsberäkningar än de nu föreliggande oell då, av utredningen att
döma, sannolikheten synes tala för att anskaffningskostnaden skall kunna
hållas inom den utav de sakkunniga beräknade summan, synas
mig de medel, som för ifrågavarande anskaffning skola utverkas av riksdagen,
lämpligen böra sättas till ovannämnda belopp 3,400,000 kronor.
Denna kostnadssumma överskrider med icke mindre än 400,000 kronor det
belopp, vartill de sakkunniga vid tiden för avlåtandet av 1930 års statsverksproposition,
enligt vad de då under hand hade meddelat mig, i sina
kalkyler kommit och varav hälften eller 1,500,000 kronor beräknats vara
erforderlig för budgetåret 1930/1931. Någon höjning av nämnda anslagsbelopp
anser jag mig likväl nu icke böra ifrågasätta.
Beträffande underhålls- och driftskostnaderna för såväl det nuvarande
som det ifrågasatta nya isbrytarfartyget hava vissa erinringar framställts
av marinförvaltningen. Då emellertid de uppgjorda kalkylerna, även örn
de tillsvidare måste anses allenast såsom preliminära, synas mig i huvudsak
Statsutskottets utlåtande Nr 129.
21
kunna läggas till grund för bedömandet av de utgifter av dylikt slag, som
anskaffandet av en ny statsisbrytare skulle medföra, torde man tillsvidare
i det väsentligaste kunna utgå från ifrågavarande beräkningar. Till detta
spörsmål liksom till övriga i samband därmed stående frågor, såsom de
sakkunnigas förslag till bemanning av isbrytarna, särskilt arvode till chefen
å den nya isbrytaren m. m. lärer bliva anledning att i sinom tid återkomma,
när detta fartyg närmar sig sin fullbordan och tidpunkten så
lunda är inne för äskande av de för isbrytningsverksamhetens uppehållande
erforderliga medel. Jag vill emellertid redan nu framhålla, att, i
likhet med vad som redan äger rum beträffande den nuvarande statsisbrytaren,
det torde vara lämpligast att skötseln av det nya fartyget anförtros
åt flottans varv samt att fartyget, i den utsträckning så kan ske, bemannas
med personal från flottan.
Till förslaget örn överflyttande av den centrala ledningen för statens
isbrytningsverksamhet från sjöförsvarets kommandoexpedition till handelsdepartementet
samt örn inrättande i departementet av en statens isbrytningsmyndighet
är jag icke heller beredd att nu taga ställning. Oavsett
att de sakkunnigas därutinnan framställda och av myndigheterna
tillstyrkta förslag synes mig böra bliva föremål för ytterligare övervägande,
är detta spörsmål nära förbundet med nyss berörda fråga beträffande
anslaget till fartygens drift- och underhållskostnader, då enligt
förslaget ersättning till isbrytningsmyndigheten är avsedd att i sin helhet
utgå från samma anslag.
Även övriga av de sakkunniga i deras betänkande framställda förslag
synas mig vara av beskaffenhet att icke böra eller kunna i detta sammanhang
bliva föremål för avgörande. Sålunda ämnar jag framdeles underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan örn omorganisation av isbrytarombudsinstitutionen.
Beträffande förslaget att staten borde påtaga sig självrisk
i fråga örn sådant staten icke tillhörigt fartyg, som för isbrytningsändamål
disponeras eller förhyres av staten, lärer detta vara ett förslag
som för sitt realiserande kräver ytterligare undersökning, eventuellt förhandlingar
med vederbörande fartygs ägare, innan detsamma kan underställas
riksdagens prövning.»
Då förslag örn anskaffande av ett statens isbrytarfartyg förelädes 1924
års riksdag, anförde riksdagen i sin skrivelse i ämnet till Kungl. Majit
(nr 158), att det syntes få anses såsom ostridigt, att vårt laud, med hänsyn
till sitt läge och de svårigheter, som måste övervinnas för utvecklingen
av dess vintersjöfart, kommit att intaga ett mycket efterblivet
läge i förhållande till grannländerna ej blott med avseende på tillgängligt,
för vintersjöfart användbart tonnage utan framförallt, vad anginge
medel att säkerställa och betrygga en sådan sjöfart. Örn man bortsåge
från det visserligen icke obetydliga utlägg av statsmedel, som utgått för
anskaffning, drift och underhåll av den Stockholms stad tillhöriga »Is
-
Utskottets
yttrande.
22 Statsutskottets utlåtande Nr 129.
brytaren II» ävensom eljest för öppenhållande av vintertrafik å Stockholm,
hade svenska staten dittills knappast nedlagt några kostnader på
utvecklingen av vintersjöfart på våra kuster. Användandet för statsverket
och utom Stockholms skärgård av nämnda havsisbrytare förutsatte,
såsom jämväl propositionen i ämnet utvisade, särskilda överenskommelser
och vore för övrigt förenat med så stora formella svårigheter och
därav följande tidsutdräkt, att det endast i utomordentliga fall kunde
ifrågasättas. De då senast gångna vintrarnas erfarenheter syntes ock
till fullo hava ådagalagt nödvändigheten av, att staten ägde större möjlighet
än vad då vore fallet att lämna sjöfarten erforderligt stöd och hjälp
i dess ansträngningar att uppehålla vintertrafiken på våra kuster. Med
hänsyn härtill och på grund av de skäl, som i propositionen anförts, ansåg
riksdagen frågan örn anskaffandet av en statsisbrytare icke längre
böra undanskjutas. I anledning av Kungl. Maj:ts förslag beslöt sålunda
riksdagen anskaffandet av ett statens isbrytarfartyg för en beräknad
kostnad av sammanlagt 2,100,000 kronor.
Örn än staten sålunda, på sätt nu nämnts, genom anskaffandet av den
nuvarande statsisbrytaren samt åtgärder i övrigt lämnat sjöfarten stöd
och hjälp i dess ansträngningar att uppehålla vintertrafiken å våra kuster,
kunna dock enligt utskottets mening statens insatser på förevarande
område icke anses tillräckliga, utan synas ytterligare statliga åtgärder
på området i fråga vara av nöden. Såsom i statsrådsprotokollet framhållits,
kunna härför åberopas ej blott ekonomiska utan även humanitära
intressen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att, enligt
vad av de sakkunnigas redogörelse framgår, med undantag av Stockholms
stads större isbrytare och eventuellt den nya Göteborgsisbrytaren, inom
landet icke finnes någon kommun eller enskilt företag tillhörigt isbrytarfartyg
av den storleksordning, att det under svårartade isförhållanden
kan göra fullgod tjänst, och vad beträffar förhyrande från utlandet av
isbrytarmateriel, giver erfarenheten härutinnan vid handen de vanskligheter,
som härmed äro förbundna. Erinras må ock, att man från dansk
sida redan gått i författning örn byggande av ett nytt statligt isbrytarfartyg,
betydligt kraftigare än de båda isbrytare, danska staten hittills
förfogat över.
På grund av vad sålunda anförts och under erinran örn att samtliga
de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare — varom upprepade framställningar
ock gjorts från sjöfartsintressets målsmän — har utskottet
för sin del funnit sig böra biträda förslaget härutinnan. Utskottet får
alltså tillstyrka, att åtgärder vidtagas för byggandet av ett dylikt fartyg.
Vad angår fartygets typ, storlek och maskinstyrka, har departementschefen
anslutit sig till de sakkunnigas förslag men därvid framhållit, att,
på sätt de sakkuninga hemställt och myndigheterna förordat, möjlighet
borde hållas öppen att däri göra de jämkningar, som kunde befinnas
Statsutskottets utlåtande Nr 129. 23
önskvärda och lämpliga. Mot förslaget härutinnan har utskottet icke
haft något att erinra. Utskottet biträder ock departementschefens mening
därom, att med det definitiva ståndpunktstagandet till frågan, huruvida
fartyget bör förses med diesel-elektriskt maskineri eller oljeeldat
ångmaskineri, bör tillsvidare anstå.
Då utskottet ej heller i övrigt funnit skäl till erinran mot vad i den
föreliggande propositionen föreslagits, får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen må
a) besluta anskaffande för en beräknad kostnad av
3,400,000 kronor av ytterligare ett statens isbrytarfartyg
av i huvudsak de dimensioner och med den
maskinstyrka, som av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden den 14 mars
1930 förordats; samt
b) för detta ändamål för budgetåret 1930/1931 under
tionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag
av 1,500,000 kronor.
Stockholm den 28 april 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
Irån första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, O. Bergqvist, J. Nilsson
i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, K. V. Rydén, E. A. Lundell, C. G. V. Hammarskjöld,
P. A. Bergström, O. A. Ernfors, D. Hansén och K. A. W. Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson
i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. Af. Olsson i Blädinge, B. F:son Holmgren, J. Olofsson
i Digernäs, O. Nilsson i Örebro, S. Persson i Fritorp, J. E. Andersson i Ovanmyra och
C. ./. Högström.