Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1930 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om avskaffande eller förenkling
av värnpliktsmönstringen.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna nr 258 i andra kammaren av herr Andersson
i Malmö och nr 342 i samma kammare av herrar Sjöström och Ahl.
I den förra motionen har hemställts, att riksdagen måtte besluta anhålla hos
Kungl. Maj: t örn utredning rörande avskaffandet av mönstringsskyldigheten
för värnpliktiga eller sagda mönstrings förenkling samt att Kungl. Majit måtte
till riksdagen avgiva förslag i ärendet.
I den senare motionen har föreslagits, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj: t
hemställa, att Kungl. Maj: t ville snarast möjligt framlägga förslag till sådan
ändring i gällande bestämmelser rörande mönstringsskyldigheten, att de s. k.
höstmönstringarna avskaffas.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.
§ 32 i gällande värnpliktslag av den 12 juni 1925 innehåller i fråga örn
värnpliktigs mönstringsskyldighet följande bestämmelser:
1. Varje år skall mönstring, som i denna paragraf omförmäles, hållas med
värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp inskrivits eller varit
i tjänstgöring såsom värnpliktiga eller som äro inskrivna å sjömanshus och
inmönstrade till sjöfart.
2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro inskrivna å sjömanshus och
tillhöra marinen eller flygvapnet, hålles mönstringen inom varje rullföringsområde.
För sådan mönstring är varje värnpliktig skyldig att i enlighet
med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, till befälet avgiva tillförlitlig
skriftlig uppgift örn bostad och yrke, den värnpliktige dock medgivet
att under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och därvid
muntligen avgiva nämnda uppgift.
3. Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinen
eller flygvapnet, hålles mönstringen vid sjömanshus. För sådan mönstring
är varje värnpliktig skyldig att i enlighet med de närmare föreskrifter,
Konungen meddelar, till sjömanshusombudsman avgiva tillförlitlig skriftlig
uppgift örn bostad och sysselsättning, den värnpliktige dock medgivet att
Gällande
bestämmelser
om
värnpliktsmönstring.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 5 käft. (Nr 9.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse oell därvid muntligen
avgiva nämnda uppgift.
4. Kallelse till mönstring verkställes genom kungörelse, som skall uppläsas
minst två gånger i kyrkorna och offentligen anslås inom vederbörande
kommuner samt i erforderlig omfattning införas i en eller flera av ortens
tidningar.
I fråga örn mönstring innehåller gällande inskrivningsförordning av den
23 december 1925 bland annat följande stadganden:
§ 125.
Mönstring enligt § 32 värnpliktslagen avser att årligen lämna ruliföringsbefälet
tillförlitlig uppgift örn de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke
m. m. samt örn vissa värnpliktsförhållanden i syfte att möjliggöra dels erforderliga
rättelser i stamrulla och inskrivningsböcker, dels en beräkning
av det antal värnpliktiga i olika klasser, som kan komma att inställa sig
vid mobilisering.
§ 126.
1. Mönstring hålles årligen för studenter och likställda under tiden från
och med den 15 till och med den 31 oktober samt för övriga värnpliktiga
under tiden från och med den 1 till och med den 30 november.
2. Med värnpliktiga, som tillhöra rullföringsområde, hålles mönstring i
områdets expedition; dock må inom Stockholms stadsrullföringsområde
mönstringen hållas å erforderligt antal platser.
Med värnpliktiga, som äro inskrivna å sjömanshus och tillhöra marinens
eller flygvapnets beväring, hålles mönstring å sjömanshuset.
3. Skyldiga att fullgöra mönstring äro inskrivna värnpliktiga med undantag
av
dem, som under årets lopp inskrivits, eller varit eller vid tiden för
mönstringen äro i tjänstgöring såsom värnpliktiga;
dem, som äro inskrivna å sjömanshus och vid tiden för mönstringen äro
inmönstrade till sjöfart;
dem, som med vederbörligt tillstånd avflyttat från riket; samt
dem, som tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen.
§ 127.
1. Vid mönstring skall värnpliktig uppgiva fullständiga för- och tillnamn,
födelsetid, inskrivningsnummer, årsklass (klass), yrke eller sysselsättning,
kyrkobokföringsort och postadressen därstädes, tillfällig postadress samt det
truppslag vid hären eller den tjänst vid marinen, han är tilldelad.1
Till klass B hörande värnpliktig och manskap i reserven skola även lämna
uppgift örn det truppförband eller den station, de äro tilldelade. Å sjömanshus
inskriven värnpliktig skall jämväl lämna uppgift örn sjömanshusets
namn och hans registernummer därstädes.
Student och likställd samt sjökapten och likställd skola även lämna underrättelse
örn sedan nästföregående mönstring avlagda examina, genomgångna
utbildningskurser samt örn innehavande befattningar.
1 Genom Kungl, brev den 17 september 1927 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att värnpliktig,
vilken tillhör beväringen och icke är att hänföra till klassen A eller B, skall vid avgivande
av mönstringsanmälan, därest han innehar gällande tillstånd (körkort) att föra automobil eller
motorcykel, därom lämna uppgift.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 3
2. I mom. 1 nämnda uppgifter skola avgivas muntligen vid personlig inställelse
eller insändas skriftligen å därför avsedd mönstring sanmälan (formulär
nr 29), som, jämte vidfogad blankett till kvitto å fullgjord mönstring (formulär
nr 30), kostnadsfritt tillhandahålles å varje postanstalt.
Värnpliktig, som inställer sig personligen, skall medhava inskrivningsbok
samt, därest han är inskriven å sjömanshus, jämväl sjöfartsbok.
Vid insändande av mönstringsanmälan skall inskrivningsbok bifogas av
värnpliktig, som under aret med eller utan laga förfall uteblivit från någon
honom åliggande värnpliktstjänstgöring. Inskrivningsbok jämte mönstringsanmälan
inläggas i kuvert, som förses med rullföringsbefälhavarens (sjömanshusombudsmannens)
adress och påskrift »Mönstringsanmälan». Sådan
försändelse befordras kostnadsfritt med posten.
Uppgifter, som icke lämpligen kunna införas å blankett till mönstringsanmälan,
bifogas och insändas i kuvert enligt ovan givna anvisningar.
§ 129.
3. Har värnpliktig insänt skriftlig mönstringsanmälan, skall rullföringsbefälhavaren,
därest icke anteckning örn fullgjord mönstring blivit gjord i inskrivningsboken,
tillställa honom kvitto å fullgjord mönstring (formulär nr 30).
A kvittot införas de uppgifter, som framgå av formuläret, samt därutöver, enligt
bestämmelser, som givas i kommandoväg, andra erforderliga anteckningar.
§ 33 mom. 2 och 3 i 1925 års värnpliktslag innehåller i fråga örn adressanmälningsskyldigheten
följande bestämmelser:
2. Värnpliktig, med undantag av den, som är inskriven å sjömanshus
och tillhör marinen eller flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring,
hålla vederbörande områdesbefäl underrättat örn sin adress.
3. Värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och tillhör marinen eller
flygvapnet, skall, därest han ej är i tjänstgöring eller inmönstrad till sjöfart,
hålla sjömanshusombudsmannen underrättad örn sin adress. I
I fråga om adressanmälan stadgas i 1925 års inskrivningsförordning bl. a.
följande:
§ 133.
1. Till rullföringsområde hörande värnpliktig, som icke är i tjänstgöring,
är jämlikt § 33 mom. 2 värnpliktslagen skyldig att meddela befälhavaren
för rullföringsområdet underrättelse om sin postadress, därest han vistas
under annan adress, än den han uppgivit vid inskrivning eller i § 127
denna förordning omförmäld mönstring. Sådan adressuppgift må meddelas
muntligen å vederbörlig rullföringsexpedition, varvid inskrivningsbok skall
företes, eller skriftligen enligt i inskrivningsboken lämnat formulär. Försändelse,
innehållande adressanmälan, befordras avgiftsfritt med posten.
Är sådan värnpliktig inskriven å sjömanshus, må berörda adressanmälan
göras hos sjömanshusombudsman eller, vid avmönstring, hos den, som förrättar
avmönstringen, eller, därest den värnpliktige idkar sjöfart å utländskt
fartyg, på sätt i sådant fall stadgas i § 134 för värnpliktig, tillhörande
sjörullföringsområde.
2. Det åligger sjömanshusombudsman att ofördröjligen insända av i mom.
1 ovan nämnd värnpliktig gjord adressanmälan ävensom adressuppgift för
d&llande
bestämmelser
örn
adressanmälan.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
värnpliktig, som på- eller avmönstrat till sjöfart, till befälhavaren för det
rullföringsområde, den värnpliktige tillhör.
4. Värnpliktig, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen, är befriad
från adressanmälningsskyldighet.
§ 134.
1. Den skyldighet, som jämlikt § 33 mom. 3 värnpliktslagen åligger
värnpliktig, som tillhör sjörullföringsområde, att, därest han ej är i tjänstgöring
eller inmönstrad till sjöfart, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad
örn sin adress, fullgöres genom anmälan av adress, vid avmönstringen
till den, som förrättar avmönstringen, samt vid övriga tillfällen muntligen
eller skriftligen, enligt i inskrivningsboken lämnat formulär, hos ombudsmannen
för det sjömanshus, den värnpliktige tillhör, eller hos annan sjömanshusombudsman.
Försändelse innehållande adressanmälan befordras avgiftsfritt
med posten.
Idkar sådan värnpliktig sjöfart å utländskt fartyg, skall han, för fullgörande
av honom åliggande adressanmälningsskyldighet, till sjömanshusombudsmannen
insända anmälan varje gång hans anställning å utländskt
fartyg börjar och slutar. Sådan anmälningsskyldighet må fullgöras genom
anmälan hos svensk konsul, vilken det åligger att insända densamma till
vederbörande sjömanshusombudsman.
2. I mom. 1 här ovan omförmäld adressanmälan skall av sjömanshusombudsmannen
insändas till sjörullföringsbefälhavaren. Avser anmälan
värnpliktig, som icke tillhör sjömanshuset, skall anmälan av sjömanshus -ombudsmannen ofördröjligen översändas till ombudsmannen för det sjömanshus,
den värnpliktige tillhör.
3. ---
Straube- För åsidosättande av värnpliktslagens föreskrifter örn mönstring och adressffir^nder-
anmälan innehåller nämnda lag vissa straffbestämmelser, vilka innehållas i
låten mönst-§ 41 och hava följande lydelse:
adressan- 1- Värnpliktig, som bort fullgöra i § 32 omförmäld mönstring, men
målan m. m. utan laga förfall uraktlåter detta, bote för varje gång fem kronor.
2. Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra vad honom
enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, bote för varje gång fem kronor.
Vidare innehåller § 45 värnpliktslagen följande bestämmelser:
§ 45.
1. Över värnpliktiga, vilka utan anmält laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättning
och icke, oaktat sin frånvaro, blivit inskrivna eller frikallade
från värnpliktens fullgörande eller som försummat avlämna i § 40 mom. 2
omnämnda handlingar eller underlåtit att fullgöra vad dem enligt § 32 och
§ 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola förteckningar länsvis uppgöras och till
Konungens befallningshavande insändas; skolande å förteckningarna för varje
värnpliktig angivas hans bostad, där denna är känd, samt, till ledning vid
ansvars bestämmande, tillgängliga upplysningar rörande försummelsens beskaffenhet.
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Upprättande och insändande av förteckningar över försummelser mot lagbuden
i § 32 mom. 2 och § 33 mom. 2 åligger befälhavare, som förrättat
mönstringen eller hos vilken anmälan bort göras.
Upprättande av förteckningar över försummelser mot lagbuden i § 32
morn. 3 och § 33 mom. 3 åligger sjömanshusombudsman, vilken översänder
deni till sjörullföringsbefälhavaren, som, efter att hava granskat och påtecknat
desamma, insänder dem till Konungens befallningshavande.
2. Av de enligt mom. 1 inkommande förteckningar över värnpliktiga skola
särskilda utdrag, upptagande dem, vilka Konungens befallningshavande finner
sig böra påföra böter enligt § 40 eller § 41, översändas till vederbörande landsfiskaler
och magistrater, försedda med Konungens befallningshavandes resolution,
att de i utdragen upptagna böter må omedelbarligen uttagas hos de värnpliktiga,
därest de icke invända något däremot, men att, därest de vilja för
uteblivandet eller försummelsen styrka laga förfall eller eljest åberopa någon
omständighet, som kan leda till deras frikännande från bötesansvar, i vilken
händelse de äga undfå skriftlig del av resolutionen i vad dem rörer, de skola
inom trettio dagar därefter till vederbörande landsfiskal eller magistrat ingiva
de bevis, som åberopas till styrkande av deras mot böternas indrivande gjorda
invändningar, vid påföljd för uraktlåtenhet därav, att böterna utan hinder av
samma invändningar må i laga ordning uttagas. Inkommande bevis skola ofördröjligen
insändas till Konungens befallningshavande, som efter prövning av
förekommande omständigheter meddelar beslut i saken.
3. Åtnöjes värnpliktig icke med Konungens befallningshavandes beslut,
varigenom böter blivit honom slutligen påförda, äger han att inom trettio dagar
efter erhållen del av beslutet till Konungens befallningshavande ingiva sina
till Konungen ställda besvär, vilka därpå av Konungens befallningshavande
jämte eget yttrande insändas till försvarsdepartementet. Besvären må även
med posten insändas till Konungens befallningshavande. och skall i sådant fall
behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma blivit uppsatt på hans begäran eller med hans
samtycke.
I § 147 inskrivningsförordningen stadgas härjämte följande:
§ 147.
1. Det åligger Konungens befallningshavande att, sedan sex månader förflutit
från det de jämlikt § 45 mom. 1 värnpliktslagen upprättade förteckningar
inkommit, låta å särskilt för varje rullföringsområde eller sjömanshus
upprättade avskrifter av förteckningarna för varje därå uppförd värnpliktig
anteckna, om böter ej påförts honom enligt § 45 mom. 2 samma lag, eller örn
han blivit från böterna befriad samt, korteligen angivet, av vad skäl’ eller örn
bötespåföring vunnit laga kraft, varvid angives, om böterna blivit erlagda
eller förvandlade och avtjänade eller äro under indrivning eller avskrivits
eller skola avskrivas eller örn bötespåföringen ännu ej blivit slutligt avgjord,
varvid, om anledningen härtill är, att den värnpliktige ej kunnat anträffas,
detta angives. För varje å förteckningen uppförd värnpliktig, vilken anträffats,
antecknas dessutom dennes adress. Nämnda redogörelser översändas
inom sjunde månaden till befälhavarna för de rullförings-(sjörullförings-)
områden, vilka de å förteckningarna uppförda värnpliktiga tillhöra. Redogörelserna
beträffande värnpliktiga, vilka utan anmält laga förfall uteblivit
från inskrivningsförrättning inom rullföringsområde, översändas dock inom
samma tid till vederbörande inskrivningsbefälhavare, vilken efter att hava
Historik.
1902 års
riksdag.
1905 års
riksdag.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
infört behöriga anteckningar i inskrivningslängden överlämnar desamma till
nnderlydande rullföringsbefälhavare.
2. Sedan rullförings-(sjörullförings-)befälhavare emottagit de i mom. 1 omförmälda
redogörelser, skall han å värnpliktskorten införa på grund härav
erforderliga anteckningar. Rullföringsbefälhavare översänder därjämte till
värnpliktig, vars adress på sätt i mom. 1 angives blivit känd, de meddelanden,
varom bestämmelser givas i kommandoväg.
Enligt § 46 mom. 1 värnpliktslagen skola de jämlikt samma lag inflytande
böter under särskild titel redovisas i kronans räkenskaper och ingå till den för
beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfonden. Ur denna fond beredes
understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring ådragit sig sådan skada,
att han därigenom blivit i större eller mindre mån oförmögen att försörja sig
med arbete, ävensom i vissa fall åt hans efterlevande, där skadan förorsakat
döden.
Ifrågavarande fond utgjorde vid slutet av budgetåret 1928—1929 omkring
4 miljoner kronor. I bötesmedel hade under budgetåret inlevererats omkring
108,000 kronor. I ersättning till i militärtjänst skadad personal hade från
fonden under samma tid utbetalts omkring 265,000 kronor.
Frågan örn ändrade bestämmelser beträffande de årliga mönstringarna och
de värnpliktiges adressanmälningsskyldighet har efter tillkomsten av 1885
års värnpliktslag vid åtskilliga tillfällen varit föremål för framställningar
inom riksdagen.
Enligt 1885 års värnpliktslag gällde, att mönstringsskyldig värnpliktig
skulle personligen inställa sig till mönstring. I den vid 1901 års riksdag antagna
värnpliktslagen blev visserligen den personliga mönstringen stadgad såsom
regel, men rättighet lämnades jämväl för värnpliktig att i stället avlämna
tillförlitlig uppgift örn bostad och yrke. Den i förstnämnda lag stadgade skyldigheten
för värnpliktig att därjämte vid vissa tillfällen avlämna adressanmälan
bibehölls i 1901 års lag i princip oförändrad.
Redan vid 1902 års riksdag väcktes motion, örn att bestämmelsen i § 32 i
1901 års värnpliktslag örn mönstringsskyldighet måtte upphöra att gälla. Lagutskottet
avstyrkte motionen och riksdagen biföll lagutskottets hemställan.
Sedan vid 1905 års riksdag ånyo väckts motion örn mönstringarnas avskaffande,
beslöt riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri riksdagen anhöll,
det täcktes Kungl. Maj: t taga under omprövning, under vilka villkor den i
§ 32 värnpliktslagen stadgade mönstringen skulle kunna upphöra, och för
riksdagen framlägga förslag till de ändringar i värnpliktslagen, som därav
kunde påkallas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 7
Uti den proposition (nr 98), som i fråga om åtskilliga ändringar i värnpliktslagen
av Kungl. Majit framlades för 1911 års riksdag, upptogs jämväl
frågan örn nedbringandet av kostnaderna för mönstringar med de värnpliktiga,
och föreslogs därvid avskaffande av de dittills förekommande mönstringsresorna
för rullföringsbefälet samt en därav föranledd omredigering av § 32
värnpliktslagen. Kungl. Maj: ts förslag blev av riksdagen godkänt. Två vid
1911 års riksdag ånyo väckta motioner örn upphörande av mönstringsskyldigheten
blevo däremot av riksdagen avslagna.
Enligt en den 13 juli 1911 utfärdad lag örn ändrad lydelse av vissa delar
av värnpliktslagen skulle de tidigare förekommande mönstringsresorna upphöra
och anmälningar för mönstring mottagas av vederbörande rullföringsbefälhavare
i rullföringsexpeditionerna. I stället för att förut den personliga inställelsen
för mönstring föreskrivits såsom regel, och lämnande, på uppgivet
sätt, av uppgift örn bostad och yrke angivits såsom alternativ, stadgades nu,
att värnpliktig skulle vara skyldig att, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelade, till befälet avgiva tillförlitlig uppgift örn bostad och
yrke, honom dock medgivet att under tiden för mönstringen iakttaga personlig
inställelse och därvid muntligen avgiva nämnda uppgift.
Vid 1912 års riksdag drogs frågan örn värnpliktsmönstringens avskaffande
åter under riksdagens prövning. På hemställan av lagutskottet avlät riksdagen
en skrivelse till Kungl. Maj: t, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj: t täcktes
låta utreda, i vad mån och på vad sätt den i § 32 värnpliktslagen stadgade
mönstring skulle kunna borttagas och ersättas med av myndighet lämnade uppgifter,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kunde
föranledas. Såsom motivering för berörda skrivelse anförde riksdagen bl. a.
följande. Så länge den personliga inställelsen till mönstringen kvarstod såsom
regel, kunde mönstringen anses hava en viss betydelse för bevarandet av sambandet
mellan den värnpliktige och de militära myndigheterna samt därför böra
bibehållas. Genom mönstringsskyldighetens fullgörande i regel medelst skriftlig
anmälan syntes mönstringen emellertid hava förlorat all betydelse i nämnda
avseende. Uppenbarligen vore det emellertid för den personliga värnkraftens
behöriga tillvaratagande, i händelse av härens eller flottans försättande på
krigsfot och även eljest för mobilisering, fortfarande av vikt, att behörig kännedom
förefunnes om de värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida dock med
gällande bestämmelser -—- vilka, meddelade som de vore i vitt omfattande olika
författningar och i olika sammanhang, redan ur formell synpunkt lämnade
rum för berättigad anmärkning — detta ändamål verkligen i behörig grad
vunnes, syntes icke utan skäl kunna ifrågasättas. Antalet värnpliktiga, som
försummat sin mönstringsskyldighet, vore nämligen i många delar av landet
synnerligen stort. Det vore även ett överklagat förhållande, att de skriftliga
uppgifter, som av de enskilda värnpliktiga för mönstring avlämnades, i ganska
stor omfattning ej vore tillförlitliga. Då i allt fall genom mönstringsanmäl
-
*1911 års
riksdag
Lagen den
ls/7 1911 om
ändrad lydelse
av § 32
värnpliktslagen.
1912 års
riksdag.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
ningarna kunskap icke vunnes om vilka värnpliktiga, som på grund av ådragen
kroppsskada eller sjukdom blivit otjänstbara, förefunnes redan härutinnan
en ofullständighet, som åtminstone icke avhjälptes genom bibehållande av
mönstringsskyldigheten i dess nuvarande form. På grund härav och då vid
olika tillfällen konstaterad önskan om borttagande av mönstringsskyldigheten
tydde på, att dess betydelse för landets försvarskraft ej vore så allmänt erkänd,
som efter så många års tillämpning kunde vara att förvänta, borde mer ingående
undersökas, örn ej den behövliga kännedomen om de värnpliktigas förhållanden
kunde både effektivare och bekvämare vinnas genom någon myndighets
medverkan. I den omständigheten, att man i fråga om de anmälningar,
som vid flyttning eller vistelse utom rullföringsområde ålåge värnpliktig, kunnat
förklara skyldigheten till deras lämnande fullgjord genom uttagande och
avlämnande av flyttningsbetyg eller annan anmälan hos vederbörande civila
myndighet, funne riksdagen även ett skäl för antagande, att sambandet mellan
de enskilda värnpliktiga och militärbefälet jämväl i det avseende, varom nu
vore fråga, skulle kunna till fördel förmedlas genom samma eller annan civil
myndighet.
Yttranden Över riksdagens nyssnämnda skrivelse inhämtades yttrande från samtliga
gens skrivelse arméfördelnings- och likställda chefer samt inskrivnings- och rullföringsbefäl
år
1912. havare ävensom från Överståthållarämbetet och samtliga Kungl. Maj: ts befallningshavande,
vilka sistnämnda myndigheter före yttrandenas avgivande
hört vederbörande kontraktsprostar och häradsskrivare samt mantalsskrivnings
förrättare i stad.
Av de sålunda infordrade yttrandena framgår, att 8 arméfördelningschefer,
militärbefälhavaren på Gotland, 10 inskrivnings- och 4 rullföringsbefälhavare
förordade återgång till den personliga mönstringsskyldigheten, under det att
3 arméfördelningschefer, 12 inskrivnings- och 30 rullföringsbefälhavare uttalade
sig för bibehållande av mönstringsskyldigheten i huvudsakligen nuvarande
former, 2 inskrivnings- och 15 rullföringsbefälhavare föresloge avskaffande
av mönstringsskyldigheten, under det att 2 rullföringsbefälhavare icke
intoge någon bestämd ståndpunkt i frågan samt 2 inskrivningsbefälhavare hade
en något svävande ståndpunkt, i det den ene syntes önska mönstringsskyldighetes
bibehållande och den andre densammas avskaffande. Av de i ärendet
hörda civila myndigheterna förordade 1 Kungl. Maj: ts befallningshavande, 4
kontraktsprostar och 3 mantalsskrivningsförrättare (magistrater däribland inräknade)
ett återgående till den personliga mönstringsskyldigheten, 13 Kungl.
Maj: ts befallningshavande, Överståthållarämbetet, 89 kontraktsprostar och 62
mantalsskrivningsförrättare bibehållande av nämnda skyldighet i huvudsakligen
nuvarande form, 8 Kungl. Maj: ts befallningshavande, 57 kontraktsprostar
och 66 mantalsskrivningsförrättare mönstringsskyldighetens upphävande.
2 Kungl. Maj: ts befallningshavande, 14 kontraktsprostar och 64 mantalsskrivningsförrättare
intoge icke någon bestämd ståndpunkt i frågan. 25 kontraktsprostar
och 15 mantalsskrivningsförrättare hyste en svävande uppfattning i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
9
frågan, därav dock 16 av de förra och 12 av de senare myndigheterna syntes
luta åt bibehållande av mönstringsskyldigheten samt de återstående åt avskaffande
av nämnda skyldighet.
De myndigheter, som ansågo, att mönstringsskyldigheten för de värnpliktiga
skulle kunna upphöra, föreslogo i allmänhet, att erforderliga uppgifter skulle
kunna erhållas genom medverkan av präster, mantalsskrivningsförrättare,
polismyndigheten, husvärdar m. fl.
I de av kontraktsprostarna avgivna yttrandena framhölls särskilt, att pastor
icke kunde, utöver vad redan skedde genom s. k. anmälningslistorna, lämna
upplysning örn de värnpliktigas vistelseorter och övriga värnpliktsförhållanden.
Redan nu vore hans möjligheter härutinnan ganska små. Önskvärt vore,
i synnerhet om mönstringsskyldigheten avskaffades, att den värnpliktige även
ålades skyldighet att för pastor anmäla förändrad adress inom församlingen.
Pastor kände icke och hade icke möjlighet att känna de värnpliktigas eventuella
otjänstbarliet. Prästerskapet vore redan nu över hövan betungat av skrivgöromål,
som icke gåve skälig tid över åt utövandet av deras egentliga kall. Skulle
pastor åläggas hålla reda på de värnpliktigas förhållanden, utöver vad nu
skedde, skulle han bliva nödtvungen att ofta resa omkring i de olika orterna
och personligen förskaffa sig upplysningar.
Vissa av de hörda kontraktsprostarna ansågo fullgörandet av pastors nuvarande
skyldigheter med anmälningslista vara tillräckligt för att göra mönstringarna
överflödiga, i synnerhet om de värnpliktiga genom skärpta straffbestämmelser
tillhölies fullgöra sina skyldigheter i anmälningsavseende och
dessa utsträcktes att gälla även ändrad adress inom samma församling.
Uti de av häradsskrivare och övriga mantalsskrivningsförrättare samt magistrater
avgivna yttrandena framhölls huvudsakligen, att ingen myndighet
vore i bättre tillfälle än prästerskapet att lämna de uppgifter, som skulle erfordras,
örn mönstringsanmälningarna borttoges. Mantalsskrivningsförrättarna
borde i allt fall icke åläggas att lämna dylika uppgifter, enär de upplysningar,
dessa kunde lämna rörande de värnpliktiga, måste helt och hållet grunda sig
på de uppgifter, som ifrågavarande tjänstemän erhölle av prästerskapet. Det
vöre alltså en onödig omväg att härför anlita mantalsskrivningsförrättarna.
I det förslag till värnpliktslag, som framlades vid 1914 års senare riksdag,
hade bestämmelserna örn mönstring och adressanmälan upptagits i oförändrat
skick. Efter att hava redogjort för riksdagens skrivelse i ämnet år 1912 meddelade
föredragande departementschefen, att den av riksdagen begärda ganska
omfattande utredningen icke hunnit slutföras. Han hemställde därför, att i
avbidan härpå gällande föreskrifter i ämnet bibehölles oförändrade.
Någon motion förekom icke i ämnet; och propositionen blev i nu berörda
del av riksdagen bifallen.
I överensstämmelse med riksdagens beslut infördes i värnpliktslagen den
17 september 1914 i fråga om värnpliktsmönstring och adressanmälan enahanda
bestämmelser, som upptagits i förut gällande värnpliktslag.
lvu drs
senare
riksdag.
1914 drs
’ärnpliktslag
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1917 års
värnpliktskommission.
Den av riksdagen år 1912 begärda utredningen verkställdes av särskilda
sakkunniga (1917 års värnpliktskommission). Dessa sakkunniga, herrar friherre
11. Marks von Wurtemberg, Ericsson i Vallsta, Thorsson, Nilsson i Skottlandshus
och Åkerman, anförde i sitt den 27 december 1917 avgivna betänkande
i föreliggande frågor, bland annat, följande:
Mönstringens egentliga natur och innebörd vore, att man därmed ville
kontrollera inskrivningsböckernas riktighet och stamrullan över de värnpliktiga.
Fel, som med nödvändighet måste uppstå i denna rulla, avhjälptes
till största delen vid mönstringen. Borttoges denna, skulle rullans tillförlitlighet
försvinna och dess användbarhet vid mobilisering på det betänkligaste
äventyras. Huvudändamålet med mönstringen kunde sägas vara att
årligen en gång lämna rullföringsmyndigheterna tillförlitlig uppgift örn de
värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt örn deras övriga vämpliktsförhållanden
(t. ex. tjänstbarhet dels i och för sig, dels ock i fråga örn
speciella egenskaper och färdigheter, lämplighet för olika tjänst o. s. v., beroende
på förändrat yrke, minskad arbetsförmåga, inträffat kroppsligt lyte och
dylikt), att hålla nämnda myndigheter underkunniga örn, huruvida den värnpliktige
själv hade reda på sina vämpliktsförhållanden, så att rättelse i motsatt
fall kunde äga rum, samt att klargöra, huru många av ett rullföringsområde
tillhörande värnpliktiga av olika klasser kunde beräknas vid mobilisering.
En del av de i ärendet hörda myndigheterna hade förordat ett återinförande
av den personliga mönstringsskyldigheten såsom obligatorisk, eventuellt
med frikallande av en eller annan klass av värnpliktiga från personlig
inställelse. En sådan skärpning av mönstringsplikten ansåge kommissionen
icke kunna ifrågakomma, liksom kommissionen å andra sidan icke
ville tillstyrka ett borttagande av den åt värnpliktig, som så önskade, medgivna
rättigheten att iakttaga personlig inställelse vid mönstring. En genom
kommissionens försorg infordrad statistik beträffande utfallet av mönstringarna
år 1916 utvisade, att de värnpliktiga fortfarande i mycket stor utsträckning
begagnade sig av mönstring medelst personlig inställelse. Kommissionen
ansåge denna rättighet så mycket mindre böra förmenas dem, som mönstring
med personlig inställelse givetvis vore den ur militär synpunkt mest
önskvärda formen för mönstring.
I fråga örn det andra i värnpliktslagen angivna sättet för fullgörande av
mönstring, eller insändande av mönstringsanmälan, ansåge värnpliktskommissionen,
i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, den till
stöd för riksdagens uttalande i ämnet liggande uppfattningen — nämligen
att då prästerskapet vore skyldigt att lämna uppgifter örn de i kyrkobokföringsområdet
in- och utflyttade samt örn dödsfall, detsamma lätteligen
skulle kunna lämna även mönstringsuppgifter bättre och mera fullständiga,
än som skedde under nuvarande förhållanden — icke vara med rätta förhållandet
överensstämmande. Den kontrollåtgärd, som läge uti prästerskapets
(rotemännens i Stockholm) månatliga anmälningslistor till områdesbefälet,
vore icke tillfyllest för en effektiv kontroll av stamrullorna över de värnpliktiga.
Skulle förandet av rullorna grundas allenast på dessa anmälningslistor,
komme desamma att bliva i hög grad ofullständiga och vilseledande. Även
om prästerskapet skulle kunna åläggas att meddela underrättelser rörande de
värnpliktigas bostad och sysselsättning, så kunde detta icke vara någon full
ersättning för mönstringen, vilken ju även måste anses vara av betydelse där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
11
utinnan, alt den värnpliktige erinrades om sina skyldigheter i värnpliktshänseende.
Prästerskapet, som hade svårt att fylla de uppgifter, som redan nu
enligt värnpliktslag oell inskrivningsförordning tillkomne detsamma, torde
ännu mindre kunna motsvara den vittomfattande uppgift, man velat överlämna
åt detsamma. Av endast inskrivningsnumret visste icke pastorsämbetet,
örn den värnpliktige vore mönstringsskyldig eller ej, enär den värnpliktige
ej vore mönstringsskyldig de år, under vilka han varit i tjänstgöring.
Slutligen kunde, såsom jämväl flera av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit, påpekas, att prästerskapet (rotemännen), som dock numera å anmälningslistorna
till vederbörande rullföringsmyndigheter jämväl skulle upptaga
anmälda flyttningar inom församlingen eller roten, i själva verket ofta
ej heller kunde lämna nödig uppgift örn värnpliktigs bostad. De värnpliktigas
kyrkobokföringsorter borde för detsamma vara bekanta, men ingalunda
vederbörandes postadresser, som ofta ej franninge av kyrkobokföringsorterna.
Ej heller hade prästerskapet kännedom om vistelseort och postadress för de
talrika värnpliktiga, som vistades utom kyrkobokföringsorten.
Av övriga myndigheter, som skulle kunna tänkas fullgöra ifrågavarande
uppgiftsplikt i stället för de värnpliktiga, hade i främsta rummet ifrågasatts
mantalsskrivningsförrättarna. Skulle mönstringsskyldigheten för de värnpliktige
ersättas med av mantalsskrivningsförrättarna lämnade uppgifter,
måste dessa härröra från mantalslängden. Då nu denna vore upprättad med
ledning av anteckningarna i församlingsboken, insages ju lätt, att, utöver alla
de skäl, som anförts mot att prästerskapet ålades ifrågavarande skyldighet,
beträffande mantalsskrivningsförrättarna dessutom tillkomme den omständigheten,
som gjorde sistnämnda myndighet i ännu mindre grad än prästerskapet
i stånd att lämna berörda för ett effektivt försvar så viktiga uppgifter,
att desamma ledde sitt ursprung från prästerskapet och sålunda vore uppgifter
i andra hand.
Det hade även föreslagits, att åliggandet att avgiva ifrågavarande uppgifter
borde överlämnas åt polismyndighet eller kommunala myndigheter.
Dessa myndigheter förde emellertid icke några handlingar, motsvarande kyrkoböcker
eller mantalslängder, och kunde således icke utan att infordra erforderliga
uppgifter från de värnpliktiga själva befordra sådana till rullföringsmyndigheterna.
Detta sätt att lösa frågan skulle således skapa en ny mönstringsmyndighet
och endast innebära en onödig omväg, som dessutom säkerligen
komme att medföra onödig och vidlyftig skriftväxling mellan myndigheterna.
Ej heller kunde uppgifterna väntas bliva mera tillförlitliga genom
att de lämnades av civil myndighet såsom mellanhand i stället för direkt
till den militära.
Enahanda anmärkning kunde ock göras gällande beträffande varje annan
myndighet, som skulle kunna tänkas förmedla ifrågavarande uppgifter till
rullföringsmyndigheterna.
Det återstode då att utröna, huruvida ej mönstringen skulle kunna ersättas
med på något annat sätt lämnade uppgifter. Därvid hade framkastats
tanken på samarbete härutinnan mellan rullföringsmyndigheterna, å emi,
samt prästerskapet, mantalsskrivningsförrättarna, kronobetjäningen eller de
kommunala myndigheterna, å andra sidan. I sådant avseende hade föreslagits,
att ruilföringsbefälhavaren (sjömanshusombudsmannen) skulle sända
en förteckning över de för året mönstringsskyldiga värnpliktiga till någon
av dessa myndigheter, vilken därefter skulle återsända förteckningen, försedd
med de värnpliktigas senaste adress. Detta förslag folie dock på den invändningen,
att de värnpliktiga själva oell synnerligast sådana, som vistades utom
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
kyrkobokföringsorten, vore bäst i tillfälle att lämna uppgifter om sin vistelseort
och i många fall vore de enda, som kunde göra det.
Värnpliktskommissionen hade icke kunnat finna något sätt för ernående
av ifrågavarande uppgifter rörande de värnpliktiga, som bättre och med mindre
besvär för de värnpliktiga själva än den nuvarande mönstringen tillgodusåge
såväl statens berättigade krav härutinnan som den enskildes intressen.
Att märka vore nämligen, att primäruppgifterna under alla förhållanden
måste lämnas av de värnpliktiga själva. Kommissionen ansåge det därför
vara nödvändigt att bibehålla den årliga mönstringen.
Kommissionen ville emellertid, såsom den (under namn av landstormskomrnittén)
redan uti ett den 14 december 1916 avgivet betänkande anmält, gå
ett steg längre i avseende å mönstringsskyldigheten och föreslå densammas
utsträckande till landstormen. I berörda betänkande hade kommissionen yttrat,
att det icke rått någon som helst tvekan eller meningsskiljaktighet härutinnan,
att för landstormen borde stadgas mönstrings- och adressanmälningsskyldighet
lika med den, som ålades värnpliktiga tillhörande beväringen, varjämte
kommissionen förklarat sig vara av den åsikten, att man icke borde
frånsäga sig fördelen av att för stamrullors och värnpliktssedlars vederbörliga
komplettering erhålla uppgifter direkt från de värnpliktiga själva.
Vid behandling av frågan örn lämpligheten av att bibehålla mönstringsskyldigheten
för de värnpliktiga hade värnpliktskommissionen emellertid
överlagt, huruvida icke för vinnande likafullt av de utav riksdagen angivna
syftemål den nuvarande formen för mönstring skulle kunna undergå förbättring
i något eller några avseenden. Så ansåge kommissionen det vara synnerligen
lämpligt att genomföra ett av år 1916 inom lantförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning rörande förändrad teknik
vid arbetet inom rull föringsexpediti enern a m. m. framställt förslag, att
till den nuvarande blanketten för mönstringsanmälen skulle fogas ett nytt
formulär i form av ett med mönstringsanmälan sammanhängande tjänstebrevkort,
ställt till den värnpliktige, som insänt mönstringsanmälan utan att inskrivningsbok
bifogats, och å vilket vederbörande rullförings-(sjörullförings->
befälhavare meddelade, dels för värnpliktig, som skulle hänföras till annan
klass, vilken årsklass han tillhörde, dels ock för övriga värnpliktiga, att mönstringen
fullgjorts visst år. I full analogi med vad förhållandet vöre beträffande
värnpliktig, som iakttoge personlig inställelse till mönstring eller i övrigt
vid mönstring ingåve inskrivningsbok till vederbörande mönstringsmyndighet,
nämligen att sådan värnpliktig uti sin inskrivningsbok erhölle medelst
av mönstringsbefälets namnteckning eller stämpel bestyrkt bevis, att han visst
år fullgjort sin mönstringsskyldighet, hade ovannämnda sakkunniga sålunda
föreslagit införandet av kvitto från rullföringsbefälet å fullgjord mönstring
jämväl för värnpliktig, som insänt skriftlig mönstringsanmälan, utan att inskrivningsbok
bifogats.
Såsom ett ytterligare medel att vinna bättre resultat av mönstringarna bordttruppbefälet
åläggas att i högre grad, än vad för närvarande redan vore fallet,
under de värnpliktigas första tjänstgöring noggrant undervisa dem om deras
ckyldigheter med avseende å mönstring samt vid repetitionsövning göra ytterligare
påminnelser härom. Denna undervisning borde ske i förening med övningar,
som skulle bestå uti ifyllande av anmälningsblanketter.
Otvivelaktigt innebure flera av ovan angivna förslag ökat arbete för rullföringsmyndigheterna,
men med hänsyn till att därigenom mönstringen för
de värnpliktiga verkligen skulle kunna fylla sitt ändamål, borde alla betänkligheter
att något utvidga arbetsbördan för nämnda myndigheter få vika. För
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
13
att rullföringsmyndigheterna emellertid icke i allt för hög grad skulle betungas
vid utfärdande av de föreslagna kvittona å gjorda mönstringsanmälningar,
borde föreskrift lämnas därom, att värnpliktig skulle å kvittoblanketten
ifylla sitt namn och inskrivningsnummer samt sin postadress.
I detta sammanhang ville vämpliktskommissionen dock framhålla, att själva
organisationen av de myndigheters expeditioner, vilka nu handhade rullföring
och redovisning av de värnpliktiga, nämligen rullföringsexpeditioner och land.
stormsområdesbefälhavares expeditioner, vore bristfällig. Icke minst i samband
med det ordnande av de värnpliktigas mönstrings- och anmälningsplikt, kommissionen
föresloge, syntes emellertid en omorganisation av dessa myndigheters
arbetskrafter vara påkallad. Kommissionen förutsatte, att frågan härom
inom en nära framtid bleve föremål för utredning.
Vämpliktskommissionen hade ansett ett av 1916 års sakkunniga angående
rullföringstekniken väckt förslag, att värnpliktig skulle åläggas att omedelbart
anmäla förändring av postadress, vara att föredraga framför ett borttagande
av hela anmälningsförfarandet enligt § 33 mom. 2 a) värnpliktslagen. Ifrågavarande
lagrum borde därför undergå erforderlig ändring. I sammanhang
härmed borde för landstormsmän stadgas adressanmälningsskyldighet lika med
den, som ålades till beväringen hörande värnpliktiga.
Vid framläggande för 1918 års riksdag av förslag till vissa ändringar i
värnpliktslagen yttrade föredragande departementschefen i föreliggande frågor
följande:
Såsom vämpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med mönstringen
att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga uppgifter
rörande de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt örn deras vämpliktsförhållanden
i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör en nödvändig förutsättning
för att mobiliseringsverket skall kunna på ett tillfredsställande sätt
fungera. Mönstringsinstitutionen utgör således ett för krigsberedskapens vidmakthållande
nödvändigt led uti en välordnad härorganisation.
Av den utav vämpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen torde
tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de med mönstringen
avsedda uppgifter, som bättre och med mindre besvär för de värnpliktiga
själva än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser såväl statens berättigade
krav härutinnan som den enskildes intresse, icke står till buds. Vid
sådant förhållande torde, i enlighet med vad vämpliktskommissionen föreslagit,
någon ändring i det nu föreskrivna tillvägagångssättet för mönstringsuppgifternas
införskaffande icke böra vidtagas.
Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter
årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo ådagalagt
nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade mönstrings- och
adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen. Frånvaron
av varje sådan skyldighet för landstormen medför, att vederbörande landstormsrullor
äro i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Såväl med hänsyn
lill angelägenheten av att vid inträffande mobilisering kunna för militära ändamål
fullt tillgodogöra sig den till landstormen hörande personalen som ur
synpunkten av de lagstadgade landstormsövningarnas behöriga fullgörande
torde det vara oundgängligen erforderligt, att vederbörande militärmyndigheter
erhålla i möjligaste mån tillförlitliga uppgifter även örn landstormsmännens
vistelseort, adress, yrke och värnpliktsförhållanden. Jag finner mig därför
böra biträda värnpliktskommissionens förslag, att mönstringsskyldigheten ut
-
1918 drs
riksdag.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1920 år8
riksdag.
1921 års
riksdag.
sträckes att omfatta jämväl till landstormen hörande värnpliktiga. Värnpliktiga,
vilka vid den nya lagbestämmelsens ikraftträdande redan blivit överförda
till landstormen, torde dock fortfarande böra vara befriade från mönstringsskyldighet.
Av enahanda skäl, som anförts i fråga örn mönstringsskyldigheten, böra
landstormsmännen även beträffande adressanmälningsskyldighet likställas med
värnpliktiga, tillhörande beväringen. Härav betingade ändringar i värnpliktslagen
torde därför böra vidtagas.
I anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställdes i en inom
andra kammaren väckt motion, att i propositionen måtte göras, bland annat,
den ändringen, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten icke måtte
utsträckas till landstormsmännen.
Lagutskottet fann Kungl. Maurts förslag vara ägnat att i görligaste mån
undanröja de brister, som vidlådde då gällande värnpliktslag. Vidkommande
det motionsvis framförda yrkandet, att den för beväringen dittills stadgade
mönstrings- och anmälningsskyldigheten icke måtte utsträckas till landstormen,
fann utskottet motionen i denna del icke förtjäna avseende.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren
avslog mönstringsskyldighetens utsträckande till landstormen. Efter sammanjämkning
godkände även andra kammaren utskottets förslag i denna del.
Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion örn upphävande
av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för land stormsmän.
Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande, däri utskottet anförde
följande. Utskottet funne den för landstormsmän stadgade mönstrings- och
adressanmälningsskyldigheten vara av väsentlig betydelse för uppnående av
den fullständighet och tillförlitlighet i landstormsrullorna, som torde vara
erforderlig såväl vid inträffande mobilisering som för de lagstadgade landstormsövningarnas
behöriga fullgörande. Utskottet ansåge jämväl, att det skäligen
ringa besvär, som behörigt fullgörande av ovannämnda skyldighet numera
enligt de i 1914 års värnpliktslag givna bestämmelser kunde anses innebära,
icke borde föranleda upphävande av en för landstormsinstitutionens vederbörliga
utnyttjande så betydelsefull skyldighet.
Motionen avslogs härefter av riksdagen.
I det förslag till ny värnpliktslag, som förelädes 1924 års riksdag, hade bestämmelserna
örn mönstring upptagits i huvudsakligen oförändrat skick.
I fråga om adressanmälningarna föreslogos vissa ändringar.
Särskilda utskottet föreslog sådan ändring i propositionen, att mönstringsoch
adressanmälningsskyldigheten skulle avskaffas för sådana värnpliktiga,
som frikallats från värnpliktens fullgörande under fredstid. Den praktiska
nyttan därav syntes nämligen utskottet icke stå i rimligt förhållande till de
olägenheter, mönstrings- och adressanmälningarna, särskilt i betraktande av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
15
deli stora omfattning, nämnda värnpliktskategori komme att erhålla, skulle
vålla enskilda och myndigheter.
Propositionen om ny värnpliktslag blev emellertid, som bekant, avslagen.
Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i propositionen örn ny värn- 1925 drs
pliktslag samma förslag i fråga örn värnpliktsmönstringen och adressanmäl- riksdag.
ningsskyldigheten, som förelegat vid föregående års riksdag. I propositionen
anfördes följande:
Enligt det av 1924 års försvarsutskott avgivna förslaget skulle mönstringsskyldigheten
avskaffas för sådana värnpliktiga, som frikallats från värnpliktens
fullgörande under fredstid. Då det emellertid bör förutsättas, att en inkallelse
av dylika värnpliktiga kan ifrågakomma vid krigsfara eller under
krig, har mönstringsskyldigheten för dessa värnpliktiga bibehållits i det nu
föreliggande förslaget. Av samma skäl har jämväl adressanmälningsskyldigheten
bibehållits.
Inom andra kammaren väcktes en motion, däri föreslogs, bland annat, sådan
ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten
icke måtte omfatta värnpliktiga tillhörande landstormen.
Under åberopande av vad departementschefen anfört i denna fråga i den
ovan nämnda propositionen till 1918 års riksdag fann sig särskilda utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till motionen. I övrigt anförde utskottet följande:
Utskottet hade kommit till den uppfattningen, att då den värnpliktige ansetts
kunna befrias från mönstringsskyldighet det år, varunder han varit i tjänstgöring,
sådan befrielse utan större olägenhet skulle kunna medgivas jämväl
beträffande det år, under vilket den värnpliktige undergått inskrivning. I berörda
syfte föreslog utskottet viss ändring i § 32. För övrigt hade utskottet
icke något att erinra mot den avfattning, förevarande paragraf erhållit i Kungl.
Maj:ts förslag.
Riksdagen godkände den av utskottet föreslagna lagändringen.
Vid 1927 års riksdag väcktes inom andra kammaren två motioner, avseende J92? drs
upphävande av eller inskränkning i värnpliktigas mönstrings- och adressan- riksdag.
mälningsskyldighet.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 2, hemställde andra lagutskottet på
anförda skäl om avslag å motionerna. Reservation med yrkande om bifall till
motionerna anfördes av två av utskottets ledamöter. Utskottets hemställan bifölls
av riksdagen.
I en till Stockholms stadskollegium ställd, den 22 november 1928 dagtecknad iramställ
skrift
hade polismannen K. A. Lindström påkallat kollegiets uppmärksamhet i brande
föreliggande fråga och därom anfört bland annat följande: hävande av
tt i , otoi* " mons tving s
Under
november månad ahgger det den stockholmska befolkningen att man- skyldigheten
talsskriva sig. För män i värnpliktsåldern tillkommer därjämte att under samma Aler ändring
månad göra anmälan örn sin adress till rullföringsområdets expedition. Denna * *attej f°r
senare pålaga är enligt undertecknads mening en fullkomligt onödig åtgärd, all- grande.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
denstund mantalskontoret har skyldighet, vilket även utföres, måhända dagligen,
att anmäla dit inkomna nya eller förändrade adresser till rullföringens
expedition. Då undertecknad under många år som polisman sysslat just med
ärenden av ifrågavarande slag och jag därunder blivit allt mer och mer övertygad
örn det onödiga i relaterade pålaga, och då jag icke finner någon institution
mera lämpad att föra befolkningens talan, än just stadskollegiet, tillåter
jag mig vädja till kollegiet att taga sig an denna sak och söka få till stånd
en bättre tingens ordning eller få mönstringsskyldigheten helt avskaffad. Enligt
vad undertecknad vidare funnit, torde knappast någon fråga kunna framletas,
varuti befolkningen är så enhällig örn det onödiga som just i fråga örn
mönstringsskyldigheten, vilket också finnes fullt fog för. Mantalskontoret anmäler
ju alla nya adresser till rullföringen, dock med undantag, då flyttning
sker inom kyrkoförsamling. Utvidgas skyldigheten härutinnan för mantalskontoret,
så torde bli svårt att motbevisa ett påstående, att mantalskontorets
adressuppgifter till rullföringen äro mera värdefulla än de uppgifter, som inkomma
genom den personliga mönstringen. Undertecknad har särskilt velat
påpeka detta senare, alldenstund det synes mig uppenbart, att ifrågavarande
mönstring bäst kunde ske via mantalskontoret, därest den ej helt avskaffas,
endera genom att särskild mönstringsanmälan till rullföringen bifogades eller
att i en egen kolumn ifylldes å mantalsförteckningen, att avgivaren vore mönstringsskyldig.
Det vore sedan mantalsskrivningens myndigheters sak att vidare
befordra uppgifterna till rullföringen. Nu måhända någon kan säga, att
detta skulle bli en merutgift för kommunen. Men så blir ingalunda förhållandet,
ty kostnaden för arbetet med dem, vilka försumma mönstra, blir så stor,
att enligt min mening det skulle bli billigare att utföra det arbete, jag föreslagit,
i förhållande till arbetet med indrivningen av de s. k. mönstringsfemmorna.
Och i båda fallen får staden betala kostnaden, under det att de indrivna
femmorna gå till rent statsändamål. Vidare kanske någon vill påstå, att mönstringsskyldigheten
med ty åtföljande böter är till för att åstadkomma bättre
ordning. Ingenting kan vara mera oriktigt i realiteten. Ty vi polismän träffa
inga andra än de, vilka uppgivit sin adress till mantalskontoret. Övriga,, det
vill säga de, vilka icke anmäla sig till sagda kontor, ja, dem träffa vi. ej på
och kunna ej utkräva av dem några böter. Sakförhållandena äro alltså bakvända
i detta hänseende, ty de ordentliga få plikta och de oordentliga slippa
undan. Med stöd av ovan sagda vågar jag således hemställa, att stadskollegiet
täger sig an denna befolkningens sak och söker åstadkomma förbättring i praktiskt
hänseende på sätt jag i skrivelsen skisserat.
Över framställningen avgav mantalskontoret yttrande den 14 december 1928,
vid vilket var fogad en av t. f. mantalskommissarien G. Kollberg i ärendet
avgiven så lydande promemoria:
Det ingivna förslaget innebär i huvudsak upphävandet av bestämmelsen angående
värnpliktigs skyldighet att årligen under november månad ingiva mönstringsanmälan
till befälhavare för rullföringsområde (ombudsman för sjömanshus)
och anmälningsskyldighetens ersättande av
alt. I. utvidgad skyldighet för mantalskontoret att lämna adressanmälningar
till vederbörlig militär myndighet eller
alt. II. skyldighet för mantalsskrivningsförrättare att till samma myndighet
vidarebefordra särskilda uppgifter, som elen värnpliktige skulle lämna i samband
med mantalsskrivningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
17
Beträffande alternativ I.
Mantalskontoret har skyldighet att till vederbörande militärmyndighet, inskrivningsbefälhavare,
rullföringsbefälhavare eller ombudsman för sjömanshus
överlämna följande uppgifter rörande i Stockholm bokförda personer i
värnpliktsåldern.
a) Inskrivningslista (en gång årligen) över personer, som inträda i värnpliktsåldern.
b) Inflyttningskort (dagligen) å värnpliktiga, som inflytta till Stockholm
eller flytta från en församling till en annan inom Stockholm. (Kort å värnpliktiga,
som utflytta från Stockholm till församling inom landet, lämnas icke
av mantalskontoret utan av landsortsförsamlingen.)
c) Anmälningskort (en gång årligen) a värnpliktiga, som överföras till registret
över obefintliga och (dagligen) å dem, som överföras från nämnda register,
ävenså (dagligen) å dem, som avflytta till utrikes ort eller avlida.
Därjämte lämnas uppgift å namnförändringar.
Mantalskontoret lämnar däremot icke uppgifter till de militära myndigheterna
rörande flyttningar inom samma församling i Stockholm. Ett åläggande
för mantalskontoret härutinnan skulle medföra utskrivandet av c: a 20,000
kort årligen och innebära en kostnadsökning av högst 800 kronor.
Då av uttalanden att döma yrkesuppgiften å nuvarande mönstringsanmälningar
synes vara av värde för rullfönngen framhalles att uppgift rörande
den värnliktiges yrke lämnas av mantalskontoret a förutnämnda inflyttningsoch
anmälningskort, vilken uppgift mantalskontoret erhåller vid vederbörande
flyttningsanmälan. . .
Huruvida de värnpliktiga allt fortfarande inneha inskrivningsbok lär i viss
mån konstateras i samband med mönstringsanmälan. Vid ett eventuellt borttagande
av mönstringsskyldigheten kan kontroll härutinnan erhallas genom att
den värnpliktige klagges att vid varje flyttningsanmälan a mantalskontoret
förete sin värnpliktsbok och att mantalskontoret a inflyttnings- eller anmälningskorten
lämnar rullföringen uppgift i de fall värnpliktig förlorat nämnda
bok. Kontrollering av vederbörande värnpliktsnummer erhalles genom att mantalskontoret
antecknar detsamma å förutnämnda kort.
Av ovanstående torde framgå att de militära myndigheterna genom föreslagen
utökning av mantalskontorets anmälningsskyldighet erhålla fortlöpande
uppgifter rörande de värnpliktigas vistelseort, yrke och innehav av inskrivningsbok.
Huruvida mönstringsanmälningsskyldigheten för de värnpliktiga i Stockholm
kan upphävas utan att bestämmelserna för riket i övrigt ändras är jag
icke i tillfälle att bedöma. Är så förhållandet, bör mantalskontoret åtaga sig
det genom förslaget utökade arbetet.
Beträffande alternativ II.
Detta alternativ innebär en betungande ökning av mantalsskrivningsförrättarens
göromål under mantalsskrivningstiden, varför detsamma icke torde kunna
förordas.
I detta sammanhang tillåter jag mig framhålla önskvärdheten av att frågan
rörande bötesbestämmelser vid försummad flyttningsanmälan upptages till
behandling. Böter äro stipulerade för försummad mönstringsanmälan men icke
för försummad anmälningsskyldighet till mantalskontoret, vars folkbokföring
dock ligger till grund för ett flertal betydelsefulla ändamål.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. 2 avd. 5 haft. (Nr 9.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
För egen del anförde mantalskontoret följande:
Av promemorian synes framgå att i Stockholm åtgärder kunna vidtagas för
att de militära myndigheterna skulle genom mantalskontoret erhålla uppgifter,
varigenom mönstringsanmälans bibehållande finge skäligen liten betydelse.
Emellertid torde det vara tvivelaktigt, att erforderliga uppgifter av detta slag
kunna för landet i övrigt lämnas av pastorsämbetena, och anser mantalsnämnden
det knappast kunna ifrågasättas, att endast i Stockholm skrivna personer
befrias från skyldigheten att göra ifrågavarande anmälan.
Vidare avgav Överståthållarämbetet för polisärenden yttrande den 26 februari
1929, i vilket yttrande anfördes följande:
Enligt t. f. mantalskommissarien Kollbergs P. M. skulle förslagsställarens
alternativ II, d. v. s. mönstringsanmälans upptagande i sammanhang med
mantalsskrivningen, innebära en betungande ökning av mantalsskrivningsförrättarens
göromål under mantalsskrivningstiden, varför detsamma syntes icke
kunna förordas. Mantalsnämnden har icke heller förordat en sådan anordning.
Genom tillämpning av alternativ I skulle mönstringsanmälan ersättas med
uppgifter från mantalskontoret angående värnpliktige, som flyttat, men beträffande
alla de övriga skulle efter skedd inskrivning icke lämnas några vidare
uppgifter. Den årliga mönstringens betydelse av inventering av hela personaltillgången
skulle därigenom bortfalla. Det syntes därför icke vara antagligt
att alternativ I kan befinnas tillfredsställande med hänsyn till försvarsväsendets
behov. Såsom mantalsnämnden framhållit torde det också vara tvivelaktigt,
huruvida en ordning enligt detta alternativ kan åstadkommas för
andra orter än Stockholm. Under sådana förhållanden synes det knappast vara
möjligt, att den föreliggande framställningen kan föranleda till den ändring
av värnpliktslagen, som skulle vara erforderlig för den ifrågasatta förändringens
genomförande.
Den nuvarande mönstringsskyldigheten vållar naturligtvis polisen en del
arbete beträffande värnpliktige som försumma sin skyldighet, dels för polisdomstolen
och dels för ordonnansavdelningens personal, men dessa göromål
äro icke så betungande, att det från polismyndighetens sida finnes någon anledning
att föreslå ändring av de nu gällande bestämmelserna.
Stadskollegiet överlämnade med skrivelse den 21 mars 1929 genom Överståthållarämbetet
handlingarna i ärendet till chefen för försvarsdepartementet,
därvid kollegiet förklarade, att det ansåge önskvärt, att frågan örn möjligt
löstes i den riktning, förslagsställaren tänkt sig.
I ärendet infordrade Kungl. Maj: t yttrande från chefen för generalstaben.
Denne anförde med anledning härav i skrivelse den 7 juni 1929 följande:
Kontrollen över de värnpliktiga, då de icke äro i tjänstgöring, har till ändamål
dels att lämna de militära myndigheterna erforderliga uppgifter, för att
rullor och handlingar över de värnpliktiga skola kunna användas för vissa ur
mobiliseringssynpunkt viktiga åtgärder m. m., dels att hålla nämnda myndigheter
underkunniga örn, huruvida de värnpliktiga själva hava reda på sina
värnpliktsförhållanden, så att rättelse i motsatt fall kan äga rum.
För möjliggörande av kontrollen äro de värnpliktiga ålagda vissa skyldigheter.
I Sverige åligger varje värnpliktig, med undantag av dem, som under årets
lopp inskrivits eller varit i tjänstgöring såsom värnpliktiga, eller som äro in
-
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
skrivna å sjömanshus och inmönstrade till sjöfart, att årligen på hösten undergå
mönstring. Vid mönstringen skall värnpliktig uppgiva fullständiga för- och
tillnamn, födelsetid, inskrivningsnummer, årsklass (klass), yrke eller sysselsättning,
kyrkobokföringsort och postadressen därstädes, tillfällig postadress
samt vissa övriga uppgifter avseende hans värnpliktsförhållanden. Student och
likställd samt sjökapten och likställd skola även lämna underrättelse örn sedan
nästföregående mönstring avlagda examina m. m. Mönstringsskyldigheten kan
fullgöras antingen genom personlig inställelse å vederbörlig rullföringsexpedition
(sjömanshus), varvid värnpliktig skall medhava inskrivningsbok samt,
därest han är inskriven å sjömanshus, jämväl sjöfartsbok, eller ock medelst
insändande till vederbörande rullföringsbefälhavare (sjömanshusombudsman)
av skriftlig mönstringsanmälan, som kostnadsfritt tillhandahålles å varje postanstalt.
I vissa föreskrivna fall skall vid insändande av mönstringsanmälan inskrivningsbok
bifogas. Försändelse innehållande mönstringsanmälan ev. jämte
inskrivningsbok befordras kostnadsfritt med posten. Rullföringsmyndigheten
åligger att granska företedd eller insänd inskrivningsbok samt att i densamma
införa vissa erforderliga anteckningar och ändringar eller, därest mönstringsanmälan
utan bifogande av inskrivningsbok insänts, i ett särskilt kvitto å fullgjord
mönstring införa vissa upplysningar. Vid återställandet av här angivna
handlingar till de värnpliktiga erhålla dessa sålunda kännedom örn vissa för
deras värnpliktsförhållanden nödvändiga uppgifter.
För att hålla rullföringsbefälet underkunnigt om de värnpliktigas vistelseort
eller hemvist vid resa eller flyttning finnas vissa skyldigheter stadgade såväl
för civila myndigheter som för de värnpliktiga själva. Värnpliktig, som
hos vederbörande pastorsämbete, i Stockholm mantalskommissarien, _ uttager
flyttningsbetyg eller anmäler inflyttning, skall därvid förete inskrivningsbok.
Pastorsämbete, i Stockholm mantalskommissarien, åligger att i nämnda ^bok
(sedel) införa anteckning örn dagen för ut- och inflyttningen. Därjämte åligger
ifrågavarande myndigheter att upprätta inflyttningskort enligt särskilt
formulär. Kortet översändes till befälhavaren för det rullföringsområde, församlingen
tillhör, och beträffande värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus,
jämväl till sjömanshusombudsmannen. Då nu angivna bestämmelser endast avse
ut- och inflyttning, komma sådana kort rullföringsbefälet icke tillhanda beträffande
värnpliktig, som flyttar inom församling eller vistas inom församlingen
utan att vara dit inflyttad.
Vid sidan av de uppgifter, som av civila myndigheter skola avlämnas till
rullföringsbefälet, åligger det rullföringsområde tillhörande värnpliktig, som
icke är i tjänstgöring, att meddela vederbörande rullföringsbefälhavare underrättelse
örn sin postadress, därest han vistas under annan adress, än den han
uppgivit vid inskrivning eller mönstring. Sådan adressuppgift _må meddelas
muntligen å vederbörlig rullföringsexpedition, varvid inskrivningsbok skall
företes." eller skriftligen enligt i nämnda bok lämnat formulär. Rullföringsområde
tillhörande värnpliktig, som är inskriven å sjömanshus och icke är i tjänstgöring,
må göra adressanmälan hos sjömanshusombudsmannen eller, vid avmönstring,
hos den, som förrättar avmönstringen, eller, därest den värnpliktige
idkar sjöfart å utländskt fartyg till svensk konsul, vilken i sådant fall åligger
att insända anmälan till vederbörande sjömanshusombudsman. Motsvarande bestämmelser
finnas stadgade för värnpliktig tillhörande sjörullföringsområde,
som icke är i tjänstgöring. Försändelse, innehållande här omförmäld adressanmälan,
befordras avgiftsfritt med posten.
Slutligen åligger pastorsämbete, i Stockholm mantalskommissarien, att upprätta
anmälningskort enligt Särskilt formulär, därest värnpliktig avflyttat
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
från riket, överförts till eller avförts från boken över obefintliga, anmält nytt
släktnamn till införande i kyrkobok eller avlidit. Anmälningskortet översändes
till vederbörande rullföringsbefälhavare samt beträffande värnpliktig, som är
inskriven å sjömanshus, jämväl till vederbörande sjömanshusombudsman.
Värnpliktig, som utan laga förfall underlåter fullgöra föreskriven mönstring
eller adressanmälan, botar för varje gång 5 kronor.
Kontrollbestämmelserna i Norge torde i samband med den pågående omarbetningen
av »inskrivningsreglementet» komma att undergå viss ändring.
Enligt nu gällande bestämmelser omfattar den militära kontrollen linjen
och lantvärnet. Landstormen rullföres icke, dock är att märka, att de värnpliktiga
efter att hava tillhört linjen och lantvärnet först under det år, varunder
de fylla 45 år inträda i landstormen.
Varje infanteriregemente (bataljon, kompani) bär sitt distinkt, från vilket
truppförbandet erhåller sina värnpliktiga. Kompanidistrikten äro indelade i
mindre områden, vart och ett under en s. k. fördelningsunderofficer. Denne utövar
den närmaste kontrollen över de värnpliktiga. Han har befäl över alla
inom hans distrikt boende underbefäl och meniga samt har skyldighet att känna
var och ens adress, yrke o. s. v.
För att göra distriktstjänsten fullt effektiv gäller angående de värnpliktigas
bostad, resor och mönstringar följande.
Värnpliktig skall efter flyttning från en plats till en annan omedelbart anmäla
sig för närmaste militära förman på den nya platsen. I regel överföres
härvid den värnpliktige till det nya förband, inom vars distrikt han bo ätter
sig.
De värnpliktiga få (under tiden mellan vapenövningarna) företaga resor
inom landet på det villkor, att vid kortare tids bortovaro (mindre än en vecka),
tjänstemeddelande hastigast möjligt kan komma honom tillhanda samt vid längre
tids bortovaro (mer än en vecka) avresa anmäles för närmaste förman, som under
resan skall hållas underrättad örn de olika adresserna. Vid permission för resa
erhåller den värnpliktige en permissionssedel, som vid återkomsten skall tillställas
fördelningsunderofficeren. Permission för resa utomlands kan beviljas
av fördelningsunderofficeren intill två månader och av kompanichefen intill
ett år.
För kontroll av distriktstjänsten verkställas mönstringar, dels genom personlig
inställelse, dels genom skriftlig mönstringsanmälan. Mönstring genom personlig
inställelse sker endast, när kommenderande generalen så befaller. Skriftlig
mönstringsanmälan äger i Oslo rum en gång örn året. Utanför Oslo kan
vederbörande regementschef anbefalla skriftlig mönstring, örn han finner dylik
önskvärd.
I Finland äro för kontrollen över de värnpliktiga varje uppbådsområde (rullföringsområde)
indelat i ett antal kontrolldistrikt. Kontrolldistriktet står under
ledning av en lokal kontrollant. Som sådan förordnas på landet länsman och i
stad polistjänsteman. Kontrollen omfattar de värnpliktigas uppehållsort och
deras personliga förhållanden, såvitt dessa äro av militär betydelse.
Kontroll underkastad värnpliktig är skyldig att draga försorg om, att vederbörande
lokala kontrollant städse kan sätta sig i förbindelse med honom.
Adressförändringar skola därför omedelbart anmälas till vederbörande lokala
kontrollant.
Avlägsnar sig värnpliktig från sin boningsort, skall han antingen underrätta
vederbörande lokala kontrollant örn sin tillfälliga adress och om sin återkomst
eller också för sig ställa ombud, genom vars förmedling meddelanden under
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 9. 21
tiden säkert och utan tidsutdräkt kunna honom tillställas. Vid resa utomlands
skall han anmäla sin adress på närmaste finska konsulat.
Då försvarsministern finner det nödigt, må kontroll underkastade värnpliktiga
genom kungörelse kallas till kontrollmöte å ort inom kontrolldistriktet.
Därest värnpliktig tredskas att lämna för kontrollen erforderliga upplysningar,
som han är skyldig att lämna, kan han vid vite av högst 300 mark
åläggas att personligen infinna sig hos vederbörande lokala kontrollant. Sådan
åtgärd får icke överklagas.
I Damnark tillhör den värnpliktige under hela sin värnpliktstid ett och samma
kompani (motsvarande förband), såvida han icke avflyttar till annan ort,
då han tilldelas ett nytt truppförband.
Den värnpliktige är skyldig att till sitt kompani (etc.) anmäla flyttning
inom 8 dagar. Underlåtes detta, straffas han med böter från 10 till 100 kronor,
såvida icke särskilt förmildrande omständigheter föreligga. För resa utom
landet fordras utresetillstånd av den värnpliktiges militära befälhavare.
Dessutom kan försvarsministern anbefalla mönstring med de värnpliktiga,
sorn, örn de utan laga förfall utebliva från denna, straffas med böter från
4 till 40 kronor.
I Schweiz inkallas de värnpliktiga till korta repetition sövningar under en
lång följd av år samt hava dessutom skyldighet, att så länge de kvarstå i värnpliktsåldern
årligen framvisa de uniformspersedlar, vapen m. m., som här av
den värnpliktige själv förvaras, även då han icke är i tjänstgöring. Dessa inspektioner
verkställas distriktsvis av officerare, som resa omkring till de värnpliktiga.
Sådana värnpliktiga, som ej hava fast bostad eller som resa utomlands.
äro skyldiga att vid utryckning från tjänstgöring lämna tillbaka sina
persedlar. Vid flyttning inom landet är den värnpliktige skyldig anmäla detta
till vederbörande sektionschef (rullföringsbefälhavare), värnpliktiga officerare,
underofficerare samt kavallerister dessutom genom skriftligt meddelande
till vederbörande truppförbandschef. För vistelse utom landet mer än tre månader
fordras särskilt tillstånd av kretskommendanten (inskrivningsbefälhavaren).
Legation eller konsulat skall ständigt hållas underrättat örn adressen.
Före avresan och vid hemkomsten skall den värnpliktige anmäla sig hos sektionschefen.
Av den ovan gjorda utredningen framgår, att kontrollen över de värnpliktiga,
då de icke äro i tjänstgöring, i de anförda främmande länderna i allmänhet
är betydligt mera omfattande och för de värnpliktiga mera betungande än
i Sverige.
Frågan örn borttagande av i värnpliktslagen stadgad mönstrings- och adressanmälningsskyldighet
och dess ersättande med i annan ordning lämnade uppgifter
har vid flera föregående tillfällen varit föremål för behandling. Här må
endast erinras örn de utredningar, vilka blivit verkställda av 1917 års värnpliktskommission
och av andra lagutskottet vid 1927 års riksdag.
1917 års vä.rnpliktskommission, som underkastat frågan om de värnpliktigas
mönstringsskyldighet en uttömmande granskning och även upptagit till prövning
förslaget att ersätta denna med uppgifter från mantalsmyndighet, har
bl. a. anfört, att kommissionen icke kunnat finna något sätt, som bättre och
med mindre besvär för de värnpliktiga än den nuvarande mönstringen tillgodosåge
såväl statens berättigade krav härutinnan, som den enskildes intressen.
Att märka vore nämligen, att primäruppgifterna under alla förhållanden måste
lämnas av de värnpliktiga själva. Vidare kunde kommissionen icke biträda förslaget
att borttaga adressanmälningsskyldigheten för de värnpliktiga.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Andra lagutskottet vid 1927 års riksdag har i utlåtande den 15 februari
1927 anfört, att inom utskottet verkställd utredning givit vid handen, att
andra sätt för erhållande av mönstringsuppgifter m. m. skulle bliva mindre
effektiva, för det allmänna dyrbarare och för de värnpliktiga icke mindre betungande.
Primäruppgifterna måste nämligen alltid lämnas av de värnpliktiga.
I den nu föreliggande framställningen, som endast berör förhallandena i
Stockholm, har anförts, att det under november månad ålåge befolkningen i
Stockholm att mantalsskriva sig. För män i värnpliktsåldern tillkomma. därjämte
att under samma månad göra anmälan örn sin adress till rullföringsområdets
expedition. Mantalskontoret anmälde alla nya adresser till rullföringen,
dock med undantag, då flyttning skedde inom kyrkoförsamling. Utvidgades
skyldigheten härutinnan för mantalskontoret, sa torde bliva svårt att motbevisa
ett påstående, att mantalskontorets adressuppgifter till rullföringen vore
mera värdefulla än de uppgifter, som inkomme genom den personliga mönstringen.
Därest mönstringen icke helt avskaffades, kunde densamma bäst ske
vid mantalskontoret, antingen genom att särskild mönstTingsanmälan till rullföringen
bifogades eller att i en egen kolumn ifylldes å mantalsförteckningen,
att avgivaren vore mönstringsskyldig.
Som av det anförda framgår, grundar sig framställningen på en felaktig
uppfattning angående ändamålet med mönstringen.
Mönstringen avser icke blott att lämna rullföringsmyndigheterna vissa uppgifter
för vidtagande av ur mobiliseringssynpunkt erforderliga åtgärder utan
även att för ett planenligt genomförande av en mobilisering bibringa de värnpliktiga
en riktig kännedom om deras värnpliktsförhållanden. Härför erfordras
icke blott, såsom framställningen synes förutsätta, enbart uppgifter till rullföringsmyndigheterna
angående de värnpliktigas adresser utan även vissa
andra uppgifter beträffande deras värnpliktsförhållanden, ävensom att rättelse
åvägabringas i de fall, de värnpliktiga visa sig icke hava nöjaktig kunskap
härom.
Kännedom örn de värnpliktigas adresser är nödvändig för inkallelse med
personliga order till såväl freds- som krigstjänstgöring. Detta inkallelsesätt
måste användas beträffande specialutbildad personal, vilken alltefter vid truppförbanden
föreliggande mobiliseringsbehov av dylik måste inkallas i särskild
ordning, oberoende av övriga samma truppförband tillhörande värnpliktiga.
Dylika order måste vidare i vissa fall, särskilt beträffande landstormen, komma
till användning, då det gäller att begränsa mobiliseringens omfattning eller vid
hemlighållande av inkallelse.
De värnpliktigas inskrivnings-(överförings-)årtal överensstämmer ofta icke
med årtalet på den årsklass, den värnpliktige tillhör. Vid mönstringen kontrolleras
att de värnpliktiga äga riktig uppfattning i detta hänseende. lill
såväl freds- som krigstjänstgöring inkallas det övervägande antalet värnpliktiga
genom kungörelse, angivande inkallade årsklasser. Pa grund härav är en
noggrann kännedom hos de värnpliktiga örn den årsklass, vederbörande tillhör,
en förutsättning för de värnpliktigas riktiga inställelse och mobiliseringens
planenliga genomförande. . .
Kännedom örn av de värnpliktiga under mönstrmgsaret utövad yrkesverksamhet
är av betydelse för deras inkallelse vid mobilisering för ev. användning
i vissa yrken, t. ex. såsom bilförare, hovslagare m. fl.
1 Här torde menas uppgift av mantalsskrivningsskyldiga.
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Kontroll vid mönstring beträffande det truppslag, de värnpliktiga tillhöra,
är av^ särskild betydelse för såsom militärarbetare eller till ersättningsreserven
i depatjänst uttagna, vilka fullgjort sin fredstjänstgörmg vid truppförband av
annat truppslag än det, som de vid inskrivningen tilldelats. Vid mobilisering inkallas
nämligen ifrågavarande värnpliktiga genom kungörelse till det truppslag,
de vid inskrivningen tilldelats, och icke det truppslag, där tjänstgöringen i
fredstid fullgjorts.
De av vissa värnpliktiga vid mönstringen lämnade uppgifterna beträffande
avlagd examen, genomgången utbildningskurs och innehavande befattning är
av ^betydelse för rullföringsbefälet för kontroll och ev. vidtagande av åtgärder
ifråga örn nämnda värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden och behov av uppskov
vid mobilisering.
Samtliga ovan anförda av de värnpliktiga vid mönstring lämnade uppgifter
äro erforderliga för beräkning av vid mobilisering inställelseskyldiga årsklasser
(klasser). Såvitt möjligt tillförlitliga beräkningar i detta hänseende
äro nödvändiga förutsättningar för bestämmandet av antalet årsklasser, som
vid mobilisering skola inkallas för krigsorganisationens genomförande.
Av ovanstående framgår, att mönstringsarbetet icke blott omfattar ett insamlande
av vissa uppgifter från de värnpliktiga, utan även ett meddelande
till de värnpliktiga av sådana uppgifter, vilka för dem äro av betydelse vid
mobilisering.
Ur militär synpunkt vore en återgång till mönstring genom obligatorisk personlig
inställelse önskvärd,, då denna form för mönstring är den, som lämnar
största garantin för ^pålitliga uppgifter samt för vidtagande av erforderliga
rättelser. Den kvarstående möjligheten att mönstra genom personlig inställelse,
varav, ett stort antal värnpliktiga fortfarande begagnar sig'', måste under alla
förhållanden bibehållas.
Vid insändande av mönstringsanmälan genom mantalsskrivningsförrättare
i .Stockholm måste, därest det med mönstringen avsedda ändamålet skulle kunna
vinnas, de värnpliktiga själva å denna lämna samtliga de uppgifter, som nu
äro föreskrivna vid dylik anmälans avgivande. Därjämte måste inskrivningsbok,
bifogas av värnpliktig, som under året med eller utan laga förfall uteblivit
från honom åliggande värnpliktstjänstgöring. För de värnpliktiga, vilka
icke begagna sig av möjligheten att mönstra genom personlig inställelse, skulle
deri föreslagna anordningen sålunda endast innebära, att motsvarande mönstnngsanmälan.
avlämnas till mantalsmyndighet i stället för till postverket. För
mantalsmynd.igheten skulle anordningen medföra ett ändamålslöst ökat arbete.
De mobiliserings- och redovisningshandlingar m. m., som av rullföringsmyndighete.
rna upprättas pa grundvalen av de avlämnade mönstringsuppgifterna,
skulle icke kunna färdigställas förrän omkring en månad senare än nu är fallet.
Därigenom skulle arbetet med dessa handlingars upprättande komma i kontakt
med inskrivningsförrättningarna, vilket skulle omöjliggöra dessa senares
avslutande inom föreskriven tid. I detta sammanhang torde böra framhållas,
att en förlängning av tiden för inskrivningsförrättningarna icke låter sig göra
”"tI |j“nsyn till vissa värnpliktigas påbörjande av dem åliggande tjänstgöring.
Ifråga om tillämpningen av den föreslagna anordningen för avlämnande av
mönstringsanmälan å andra orter än Stockholm har mantalskontoret i Stockholm
oell Överståthållarämbetet för polisärenden uttalat vissa tvivelsmål. Då,
sorn av det ovan anförda framgar, den föreslagna anordningen icke bör komma
till stand beträffande Stockholm, saknas anledning att närmare ingå på en
granskning av dess tillämpning ifraga örn landet i övrigt. Här må endast de
av nyssnämnda myndigheter uttalade tvivelsmålen understrykas.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Med utgångspunkt från den felaktiga uppfattningen, att mönstringen skulle
kunna ersättas med enbart adressanmälan, Ilar vidare i den föreliggande framställningen
föreslagits, att för mantalskommissarien i Stockholm nu stadgat
åliggande att till rullföringsmyndigheterna anmäla inflyttning i församling i
Stockholm skulle utvidgas till att omfatta även anmälan beträffande flyttning
inom samma församling. _ ..... ,
Enligt före nuvarande värnpliktslag och inskrivningsförordnmg gällande bestämmelser
ålåg värnpliktig att vid vistelse under en tid av mer än en månad
å annan ort än kyrkobokföringsorten göra adressanmälan till vederbörande rullföringsbefälhavare.
Pastorsämbete, i Stockholm roteman, ålåg att till vederbörlig
rullföringsmyndighet meddela icke blott inflyttning i församling utan
även adressanmälan inom församling. _ .
Genom föreskrifterna i nu gällande värnpliktslag och inskrivningslörordmng
har värnpliktigs skyldighet att anmäla adress utvidgats till att omfatta anmälan
om varje ombyte av vistelseort, vare sig detta ombyte ar avtillfällig
eller stadigvarande natur. Samtidigt har skyldigheten för pastorsämbete, i
Stockholm mantalskommissarien, att till vederbörlig rullföringsmyndighet meddela
adressanmälan inom församling borttagits,^ medan skyldigheten att meddela
inflyttning till församling alltjämt kvarstår. __
Deli principiella innebörden av dessa så nyligen som ar 1925 utfärdade föreskrifter
är, att ansvaret beträffande adressanmälan vid alla tillfällen i lörsta
liand lagts på de värnpliktiga själva. Att vid inflyttning i församling en dubbelkontroll
förefinnes genom skyldigheten för pastorsämbete, i Stockholm mantalskommissarien,
att meddela inflyttningen till vederbörlig rullföringsmyndighet
torde icke kunna betraktas såsom en olägenhet. En dylik dubbelkontrol
över de värnpliktiga förefinnes även i andra hänseenden t. ex. skyldigheten tor
vissa undervisningsanstalter att lämna uppgifter om examina och studier samt
de värnpliktigas egna skyldigheter i detta avseende vid mönstring. o
Mot att den nu förefintliga dubbelkontrollen ifråga örn adresser pa satt, som
i framställningen föreslagits, utvidgas genom att mantalskommissarien i Stockholm
ålägges att även meddela vederbörande rullföringsmyndighet adressforändring
inom församling, finnes intet att erinra. På grund av de för Stockholm
säregna föreskrifterna ifråga om civil folkbokföring och mantalsskrivning kan
emellertid en dylik utvidgad adressanmälningsskyldighet endast tillämpa^
ifråga om Stockholm. Detta förhållande var också på sin tid anledningen till
att den pastorsämbete i landsorten åliggande skyldigheten att till rullformgsmvndighet
meddela adressanmälan inom församling såsom ineffektiv borttogs.
Slutligen torde böra framhållas betydelsen av att i en harorganisation sadan
som den svenska med kort utbildningstid och ett fåtal repetitionsovnmgar inga åtgärder
vidtagas, vilka äro ägnade att ytterligare minska det redan nu losliga
sambandet mellan icke i tjänstgöring varande värnpliktiga och de militära
myndigheterna. , ,
På grund av vad ovan anförts, får hos Eders Kungl. Maj: t i underdånighet
jag härmed hemställa, att föreliggande framställning icke måtte föranleda
någon Eders Kungl. Majrts åtgärd. Dock synes böra tagas under omprovning,
huruvida icke mantalskommissarien i Stockholm bör åläggas att till vederbörlig
rullföringsmyndighet meddela jämväl adressanmälan vid flyttning inom
församling.
Genom beslut den 7 november 1929 fann Kungl. Maj:t förevarande fiamställning
icke föranleda någon Kungl. Majrts åtgäid.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
25
I sitt vid 1927 års riksdag avgivna utlåtande, nr 2, anförde andra lagut- Utskottet,
skottet följande:
Bibehållandet av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för värnpliktiga
har ansetts vara ur mobiliseringssynpunkt synnerligen viktigt. Den
kontroll i fråga örn i stamrullan förekommande uppgifter örn den enskilde värnpliktiges
namn, årsklass, yrke, adress, truppslag, truppförband, avlagd examen,
genomgången utbildningskurs och innehavande befattning, som mönstringsuppgiften
möjliggör, har stor betydelse, ej minst för den specialutbildade personalens
krigsplacering å de på förhand i detalj utarbetade mobiliseringsplanerna.
Vidare möjliggör mönstringen beräkning vid de särskilda truppförbanden
av det antal värnpliktiga av olika årsklasser, som kan väntas komma att inställa
sig vid mobilisering. På tillförlitliga uppgifter i detta avseende måste
givetvis krigsorganisationens omfattning grundas.
Genom mönstringsanmälan kontrolleras även, huruvida de värnpliktiga äga
kännedom örn den årsklass de tillhöra. Denna kontroll är av stor bet5^delse, då
den värnpliktiges årsklass-siffra icke alltid överensstämmer med det i inskrivningsnumret
upptagna inskrivnings- (överförings-) året. Stora kategorier värnpliktiga
inkallas ju till såväl freds- som krigstjänstgöring årsklassvis genom
allmänna kungörelser, varav följer att en noggrann kännedom hos vederbörande
örn hans årsklass måste vara en nödvändig förutsättning för att inställelsen
till tjänstgöring skall kunna ske med erforderlig snabbhet.
För en snabb inkallelse genom personlig order till såväl freds- som krigstjänstgöring
är den noggranna kännedom örn de värnpliktigas adresser, som
mönstring och adressanmälan möjliggör, av stor betydelse. Dylika order måste
användas vid inkallelse av personal med specialutbildning och därav föranledd
specialanvändning under tjänstgöring. Detta inkallelsesätt lämnar också möjlighet
att vid mobilisering begränsa inkallelsen till vissa kategorier värnpliktiga,
ävensom att t. ex. före ett krigsutbrott hemlighålla viss inkallelse. Nödvändigheten
för rullföringsbefälet att känna de värnpliktigas adresser gäller
ej minst de årsklasser, som tillhöra landstormen.
I alldeles särskild grad torde såväl mönstring som adressanmälning vara
erforderliga under de närmaste åren på grund av den i samband med truppförbandsindragningarna
stående ändrade militäradministrativa indelningen.
Såsom av den ovan lämnade utredningen framgår, har av sakkunniga verkställts
undersökning, huruvida möjlighet förelåge att ersätta mönstringen med
på annat sätt lämnade uppgifter. Utredningen har emellertid givit vid handen,
att de ifrågasatta utvägarna skulle bliva mindre effektiva, för det allmänna
dyrbarare och för de värnpliktiga själva icke mindre betungande. Primäruppgiftema
måste nämligen alltid lämnas av de värnpliktiga själva, då, såsom
ovan nämnts, mönstringen ingalunda enbart avser att hålla rullföringsbefälet
underrättat örn de värnpliktigas adresser utan jämväl innebär lämnandet av
åtskilliga andra för rullföringen minst lika betydelsefulla uppgifter. Sådana
anvisningar örn någon hittills obeaktad utväg, att de böra föranleda igångsättandet
av en ny utredning, ha ej lämnats i de föreliggande motionerna.
Den skyldighet, som enligt värnpliktslagen och inskrivningsförordningen i
berörda hänseenden åligger de värnpliktiga, torde för övrigt icke innebära så
avsevärt besvär för den enskilde medborgaren, att dess avskaffande eller inskränkande
enbart av denna anledning kan vara erforderligt.
Vad utskottet vid nämnda riksdag anförde torde fortfarande äga giltighet.
Det alltmera stegrade kravet att för särskilda ändamål vid mobilisering utnyttja
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 5 haft. (Nr 9.) 3
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
den värnpliktig-a personalens yrkesutbildning nödvändiggör, att vederbörande
myndigheter äga en noggrann kännedom örn de värnpliktigas under senaste tiden
förvärvade yrkesskicklighet m. m. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen
ha, sedan utskottet senast avgav yttrande i ärendet, ytterligare upplysningar
i sammanhang med mönstringen ansetts böra avfordras de värnpliktiga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 februari 1930.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder*, Almkvist, Sigfrid
Hansson, Frändén, Österström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Jeppsson, Johanson i
Hallagården*. Andersson i Håsjön*, Johansson i Sollefteå*, Petersson i Lerbäcksbyn
och Sandström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Linder, som ansett, att utskottet med anledning av herr Anderssons
i Malmö motion, II: 258, bort föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t ville låta verkställa utredning angående
förenkling av värnpliktsmönstringen samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda;
2) av herrar Norman, Hage och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har det i motionerna framförda
yrkandet vid flera tillfällen, nämligen åren 1902, 1905, 1911, 1912, 1918,
1920, 1925 och 1927, helt eller delvis gjorts till föremål för riksdagsmotioner och
har riksdagen för sin del tvenne gånger uttalat sig för utredning i frågan. Under
den utredning, som med anledning härav igångsatts, hava bl. a. 8 länsstyrelser,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
27
57 kontraktsprostar och 66 mantalsskrivnings förrättare uttalat sig för att den
årliga mönstringen borde bortfalla och att man lämpligen kunde vidtaga andra
anordningar för att uppnå samma effekt som med det nuvarande systemet.
Utskottet vill i det sammanhanget giva uttryck åt den meningen, att nämnda
system är allt för omständligt, då man använder tre olika anordningar för att
hålla reda på de värnpliktiga, nämligen dels den årliga höstmönstringen, dels
de värnpliktigas adressanmälningar vid flyttning eller tillfällig vistelse utom
hemorten och dels slutligen pastorsämbetenas uppgifter örn värnpliktigas ut- och
inflyttning ur församling m. m. Just nu, då man inom all statsverksamhet söker
efter möjlighet att förenkla statsorganisationen och nedbringa administrationskostnaderna,
kan man ha anledning ifrågasätta, örn det verkligen skall vara
nödvändigt att inom detta område dragas med ett så vidlyftigt mångskriveri,
som måste bli en följd av ovannämnda bestämmelser. Härvidlag kan då först
ifrågasättas, örn ej adressanmälningsskyldigheten skulle kunna borttagas, isynnerhet
som de bestämmelser, som gälla i nämnda hänseende, i många fall endast
bli bestämmelser på papperet. Likaså kan ifrågasättas, örn det verkligen skall
vara nödvändigt, att en person, för vilken inga nya förhållanden inträffat, varje
år skall insända mönstringsanmälan. Det borde åtminstone kunna göras till
föremål för undersökning, örn ej det årliga mönstringsförfarandet kunde ordnas
så, att mönstringsanmälningar endast behövde insändas av de värpliktiga, som
hade att anmäla förändrad adress, yrkesställning eller dylikt. Skulle en på detta
sätt ordnad mönstring ej anses fullt tillfredsställande, kunde man vid en eventuell
utredning även upptaga till granskning den frågan, örn ej nämnda mönstring
även kunde förbindas med en höstmönstring, omfattande alla värnpliktiga,
men återkommande med vissa — exempelvis tre eller fem -—- års mellanrum. Utredningen
kunde ju få omfatta även andra uppslag till frågans ordnande, vilka
under den föregående undersökningen av spörsmålet framförts eller som eventuellt
i övrigt framkomma, exempelvis örn ej mönstringen kunde ske i samband
med mantalsskrivningen, vilket förordats av stadskollegiet i Stockholm.
Utskottet har alltså den meningen, att man icke bör böja sig inför resultatet
av de utredningar, som hittills gjorts i frågan, utan att man bör med anledning
av de föreliggande motionerna påyrka en undersökning av hela spörsmålet,
som bl. a. kan åskådliggöra, örn ej den ökade korrekthet, som otvivelaktigt erhålles
med det nuvarande allt för omständliga kontrollsystemet, köpes för ett
allt för dyrt pris, då naturligtvis tillvaron av ett så omständligt system måste
inverka i utgiftsökande riktning för statsverket och det allmänna.
Under hänvisning till denna motivering får utskottet alltså med anledning
av de väckta motionerna nr 258 och 342 i andra kammaren föreslå,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj: t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under vilka
villkor den i värnpliktslagen stadgade mönstringsskyldigheten
skulle kunna avskaffas eller väsentligen inskränkas.»