Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
11
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till den
s. k. ensittarlagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 34 i första kammaren av
herr Möller m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm
m. fl.
I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
för sin del besluta sådant tillägg till lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
(den s. k. ensittarlagen), att densamma icke kan genom avtal mellan
jordägare och nyttjanderättshavare sättas ur tillämpning eller att för åtnjutande
av lösningsrätt uppställas andra förutsättningar och villkor än
de i lagen angivna.
Detta syftemål syntes enligt motionärernas mening kunna ernås genom
att till lagen fogades en ny med nr 20 betecknad paragraf av följande lydelse:
»Ej må genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare
denna lag sättas ur tillämpning eller för åtnjutande av lösningsrätt uppställas
andra förutsättningar och villkor än de i lagen angivna; har så
skett vare avtalet därom utan verkan.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
I det av jordkommissionen år 1921 utarbetade förslaget till reviderad
ensittarlag hade i 19 § upptagits en bestämmelse av följande lydelse:
Avtal örn inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag
tillkommande lösningsrätt vare utan verkan.
Såsom motivering för detta stadgande hade anförts följande. Kommissionen
hade ansett, att det icke finge lämnas parterna fritt att genom avtal
inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade
förmånen att lösa åt honom upplåtet område.
I det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget återfanns jordkommissionens
förevarande bestämmelse. Mot denna bestämmelse anmärkte tre
ledamöter av lagrådet följande:
På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden
regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i
Förarbetena
till gällande
lag beträffande
frågan
huruvida
ensittarlagen
kan genom
avtal sättas
ur tillämpning.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av
synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kanna anses föreligga
för det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta stadgande
har varken av jordkommissionen eller departementschefen befunnits kräva
någon motivering. Kommissionen yttrar vid denna paragraf allenast, att
kommissionen ansett det icke böra lämnas parterna fritt att genom avtal
inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen
att lösa åt honom upplåtet område. Förmodligen har det befarats,
att jordägare skulle, då fråga uppkommer örn förlängning av äldre avtal,
begagna sig av sin starkare ställning till att få förbehåll av antytt
innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i
dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren
vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området.
Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att
den jordägare, som icke önskar utsätta sig för risken att området
framdeles friköpes, örn han icke lagligen kan göra förbehåll, som
tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det
föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som gärna
skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles
kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla
förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna
hemmet spolierat. Örn stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal
är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma,
tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av
jordägarens intresse. Örn denne, efter det friköpningsinstitutet införts
genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat
nytt avtal för sådan tid att friköpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen
skulle inträtt vid avtalstidens slut men därvid gjort förbehåll, enligt
vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke
kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll
nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit
jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan.
Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen
endast på avtal, som framdeles körnare att träffas. Men stadgandets
avfattning har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre
avtal. På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf
måtte utgå ur förslaget.
En ledamot av lagrådet tilläde:
I samband med vad sålunda anförts synes böra erinras, att jordägare,
som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående
tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen
att trygga sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att
enligt gällande lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat.
Även för sådant fall måste det anses vara mindre tilltalande att genom
lagändring förbinda med avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren
äger inlösa området. Av denna anledning borde från det förordade
stadgandet i 1 § första punkten hava gjorts undantag för det fall att
nyttjanderättsavtalet ingåtts under den tid 1918 och 1920 års lag. varit
gällande och icke avsett längre tid än tjugu år. Anledningen därtill att
jag för min del icke förordat stadgande av dylik innebörd har varit den,
att den nya lagen med en sadan bestämmelse synts komma att drabba
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 13
mycket ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott på en tillfällighet, örn
äldre upplåtelser, för vilka avtalstiden utgått under berörda period, förlängts
genom särskilt avtal eller på annat sätt. Det bar synts mig vara
försvarligt att göra skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren
uttryckligen avsagt sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet på villkor,
som enligt vid den tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.
I propositionen till 1922 års riksdag hade emellertid bestämmelsen upptagits
trots lagrådets avstyrkande. Föredragande departementschefen
statsrådet Åkerman yttrade härom följande:
19 § har jag funnit mig böra bibehålla, då en lagstiftning av den natur
som den förevarande uppenbarligen synes mig böra tilläggas tvingande
verkan.
På grund därav att propositionen i ämnet inkom sent till riksdagen
fann riksdagen icke möjligt att till behandling upptaga den föreslagna
allmänna revisionen av ensittarlagen.
Vid 1925 års riksdag framlades sedermera ny proposition i ämnet. I
denna proposition hade emellertid omförmälda 19 § uteslutits. Härom anförde
föredragande departementschefen statsrådet Nothin:
På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga örn 19 §
i det år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.
Vid riksdagen framställdes icke någon anmärkning häremot.
Såsom den av utskottet här ovan lämnade redogörelsen utvisar, har en
bestämmelse av det innehåll, som föreslås i motionerna, varit ifrågasatt
till införande i ensittarlagen vid den nuvarande lagens tillkomst. På
grund av lagrådets erinringar ansågs emellertid ett dylikt stadgande icke
böra upptagas i lagen. Det högsta domstolens utslag, som i motionerna
åberopas, synes icke äga den betydelse i fråga örn ensittarlagens tillämpning,
som i vissa uttalanden tillmätts detsamma.
De skäl, som år 1925 föranledde, att den ifrågavarande bestämmelsen
icke införlivades med lagstiftningen, hava enligt utskottets mening alltjämt
samma giltighet, och sådana nya omständigheter, som böra föranleda
riksdagen att nu frångå sin år 1925 intagna ståndpunkt i frågan, hava enligt
utskottets mening icke tillkommit. Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 februari 1930.
Utskottet.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Sigfrid Hansson, Österström*,
Hagman*, Granström och Tamm*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson*, Björnberg, Gardell
i Gans, Hedvall, Sandström och Hansson i Trollhättan.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Hedvall och Hansson
i Trollhättan, vilka ansett, att motionerna bort av utskottet tillstyrkas.