Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen dea 2
juni 1916 om skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 mars 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 213, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180)
örn skyddskoppympning.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 159
av herr Björck, nr 196 av herr Rosén och nr 318 av herr Bjurström m. fl. samt i
andra kammaren nr 513 av herr Olsson i Mora m. fl.

I motionen I: 159 av herr Björck har hemställts, att riksdagen ville besluta,
att § »4» mom. 3 av lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

»Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt 2 §,
hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa som ej är blott
tillfällig, må barnet efter framställning, som skall ingivas till medicinalstyrelsen,
undantagas från ympning enligt nämnda paragraf.

Kinner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, varom här är fråga,
sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas,
skall ärendet underställas Kungl. Maj :ts prövning.»

Av herr Bosén har i motionen I: 196 yrkats, att riksdagen måtte besluta, att
bestämmelserna i § 3, punkterna a) och b) i lagen örn skyddskoppympning upphävas,
varigenom den nu påbjudna revaccinationen för fast anställt manskap vid
hären och marinen samt av värnpliktiga kommer att upphöra.

Slutligen har i motionerna I: 318 av herr Bjurström m. fl. och II: 513 av herr
Olsson i Mora m. fl., vilka motioner äro likalydande, hemställts, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 213 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
och i vad mån utan äventyrande av folkhälsan ytterligare lättnader i vaccina Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 39.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Propositionen

tionstvånget må kunna genomföras och örn möjligheten av det nuvarande allmänna
ympningstvångets upphävande samt därefter för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen; och får utskottet
i fråga örn vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till
motionerna.

I den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, har utskottet begärt yttranden
av medicinalstyrelsen över motionen I: 159, och av medicinalstyrelsen, arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse och marinöverläkaren över motionen I: 196.

I propositionen lämnas redogörelse för de omfattande undersökningar, som
medicinalstyrelsen under fjolåret företagit beträffande skyddskoppympningens
komplikationer i vårt land. Denna undersökning hade föranletts närmast därav,
att sjukliga tillstånd i det centrala nervsystemet, tydande på en inflammationsprocess
i hjärna och ryggmärgen (s. k. postvaccinal encephalitis) uppträtt i
anslutning till skyddskoppympningen, företrädesvis i England och Holland.
Medicinalstyrelsen har i denna fråga haft överläggningar med representanter för
medicinalförvaltningarna i Danmark och Norge vid en konferens i Stockholm i
september 1929 och tillsammans med dessa utgivit en kommuniké, vari anförts
bl. a. följande. Konferensen vore ense därom, att det vore den allmänna vaccinationen
i barnaåldern, som varit och allt fortfarande vore det verksamma
skyddsmedlet mot smittkopporna. Något annat skydd häremot vore icke känt
och hade konferensen sålunda funnit erfarenheterna rörande vaccinationen icke
böra för närvarande föranleda förändringar i nu gällande grundbestämmelser
rörande skyddskoppympningen.

Med anledning av de gjorda erfarenheterna har medicinalstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Majit den 20 februari 1920 förordat vissa lindringar i vaccinationstvånget.
Styrelsen har sålunda föreslagit dels tillfälligt upphävande under vissa
omständigheter av vaccinationstvånget, dels vissa ändringar i reglerna rörande
undantagande från ympning. Kungl. Majit har i huvudsak biträtt medicinalstyrelsens
förslag.

I 5 § har sålunda som ett fjärde moment införts bestämmelse örn rätt för
Konungen att för viss tid och i viss omfattning sätta den annars gällande ympningsplikten
ur kraft. Gällande lag lämnar nämligen icke möjlighet att tillfälligt
inställa vaccinationen, örn t. ex. fall av postvaccinal encephalitis skulle uppstå
eller befaras kunna uppstå.

Ovannämnda lagändring i 5 § har föranlett vissa jämkningar beträffande
andra stadganden i lagen.

Enligt bestämmelse i 5 § 2 mom. andra stycket gäller undantagande från
ympning ett år i sänder. I propositionen föreslås, att denna rätt skall kunna
avse tre år. Vidare föreslås, att medicinalstyrelsen skall erhålla tillstånd att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

i sådana fall, då kroniska lidanden oell konstitutionella tillstånd lios barn föranlett
undantagande för tre år, för framtiden undantaga barnet från ympning
enligt 2 §.

Enligt 5 § 3 mom. skall ansökan örn anstånd med ympning göras senast under
det kalenderår, då barnet fyller 5 år. I propositionen föreslås, att denna tidpunkt
skall framflyttas till det kalenderår, då barnet fyller 7 år.

Slutligen har i 11 § 1 mom. verkställts en formell omredigering för att möjliggöra,
att undersökning rörande eventuella komplikationer, som verkställes
utan att avvakta besiktningsmöte, skall anses som besiktning i lagens mening.

Det torde icke kunna bestridas, att man genom skyddskoppympningen erhållit Utskottet.
ett kraftigt medel i kampen mot infektion av smittkoppor. Att vaccinationen
uppskattas såsom ett utomordentligt profylaktiskt skyddsmedel framgår med
tydlighet därav, att efter världskrigets slut, då ett allvarligt smittkoppshot förelåg,
icke mindre än 18 stater inom och utom Europa antogo lag örn obligatorisk
vaccination. För närvarande är obligatorisk vaccination påbjuden i 20 europeiska
och 21 utomeuropeiska länder. Såsom belysande för den obligatoriska
skyddskoppympningens värde som kampmedel mot smittkopporna har i litteraturen
erinrats örn epidemierna i Schweiz och England. I Schweiz uppträdde
under åren 1921—1925 en smittkoppsepidemi, som praktiskt taget hemsökte
allenast de tysktalande kantonerna, där ympningstvånget var avskaffat, under
det att de fransk- och italiensktalande kantonerna, där ympningstvång förefanns,
gingo fria. Bekämpandet av denna epidemi kostade schweiziska staten över 2
millioner guldfrancs. England, där en vidsträckt s. k. samvetsklausul förefinnes,
hemsökes sedan 1922 av en utbredd smittkoppsepidemi. År 1927 förekommo
i detta land över 14,000 fall, och man har där intill november 1929 nödgats
bygga 331 särskilda epidemisjukhus för smittkoppspatienter. Irland åter, där
ympningstvång finnes, är smittfritt.

Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot
synas bestämmelser om obligatorisk vaccinering icke kunna helt och hållet
undvaras i vårt land. Det allmännas intresse torde sålunda kräva, att personer
i yrken, som äro särskilt utsatta för smittofara, såsom läkare, sjukhuspersonal
och sjömän, underkastas obligatorisk vaccination. Å andra sidan har erfarenheten
givit vid handen, att det icke är nödvändigt för att smittkoppsepidemier
skola förhindras vinna insteg i ett land, att samtliga dess invånare ständigt genom
vaccination hållas immuna mot smittämnet. Särskilt i vår tid med dess ökade
möjligheter till snabb isolering av smittade och förmåga att organisera en beredskap,
som hastigt kan mobiliseras vid epidemifara, torde det utan att äventyra
folkhälsan kunna förekomma, att en viss procent av befolkningen icke genom
vaccination skyddats mot smittkoppor. Ett sådant förhållande råder som bekant
för närvarande i vårt land, delvis i strid mot gällande lag. Emellertid föreligger
icke någon utredning, som utvisar, huru stor del av vårt folk inom olika åldersklasser,
som kan anses vara mottaglig för koppsmitta. Ej heller har försök gjorts

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

att med användande av erfarenheterna från främmande länder och efter andra
grunder söka bestämma, hur högt den mot smittofara oskyddade procenten av
befolkningen må kunna stiga utan att samhällets intresse att vara befriat från
smittkoppsepidemi sättes på spel.

Då vissa obehag och risker, låt vara i våra dagar långt mindre än förr, äro
förenade med vaccinationen, synes man icke kunna lämna den åsikten obeaktad,
att samhället under tider, då epidemi icke råder, så långt lämpligen kan ske bör
inskränka utkrävandet av obligatorisk vaccinering.

Främst framställer sig härvid frågan, huruvida ökade möjligheter böra beredas
för målsman att erhålla frihet från den i 2 § stadgade skyldigheten att låta ympa
barn och huruvida andra och lämpligare former böra föreskrivas för ingivande
och behandling av målsmans ansökan i sådant ärende. I detta sammanhang
torde även böra upptagas spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för att sprida
ökad allsidig och tillförlitlig upplysning i vaccinationsfrågan.

Likaså torde böra utredas, huruvida vissa lättnader kunna medgivas ifråga
örn den i 3 § punkterna a) och b) föreskrivna obligatoriska revaccinationen av
fast anställda och värnpliktiga.

Utskottet vill därför föreslå, att utredning verkställes, huruvida och i vilken
mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt 2 §
och 3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning än för närvarande
är fallet. Vid denna utredning, som enligt utskottets mening bör vara
allsidig och förutsättningslös, synes det vara lämpligt att även lekmän medverka.

Under hänvisning till den förut lämnade redogörelsen för propositionens
innehåll vill utskottet i huvudsak tillstyrka de ändringar i lagen örn skyddskoppympning,
som föreslagits i propositionen. Utskottet har emellertid funnit
sig böra föreslå, att den tid, inom vilken ansökan enligt 5 § 3 mom. skall
ingivas, bör sättas till det kalenderår, då barnet fyller nio år, alldenstund
frågan örn vaccination i en del fall icke tidigare blir aktuell.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

{Kungl. Majds proposition)

(Utsicottets förslag)

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 11 och 16 §§ i lagen den 2 juni 1916 örn
skyddskoppympning skola, de tre förstnämnda lagrummen sådana de lyda
enligt lag den 7 maj 1926 (nr 97), i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

2 §■

Barn------— -— ------— •— -— -—------år.

Är på grund av förordnande, som i 5 § 4 mom. sägs, ympningsplikt enligt
nästföregående stycke icke gällande å barnets boningsort under det år, då
ympning enligt vad ovan sagts senast skall äga rum, eller under någon del
av nämnda år, må med ympningen anstå till året efter det, då ympningsplikt
åter inträdde med avseende å barnet.

5 §•

1 mom. Ympningsplikt----------skyddskoppympning.

2 mom. Från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare.

Föreligger enligt ymparens mening på grund av sjukdomsfall i den ympningspliktiges
omgivning anledning antaga, att hälsofara för annan skulle
uppstå genom ympningen, må ock undantagande från ympning medgivas.

Undantagande medgives i fråga örn ympningsplikt enligt 3 § a), b) eller
c) eller 4 § tredje stycket av vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt
enligt 3 § e) av direktören för anstalten samt eljest av vederbörande ympare
och skall avse viss tid, högst tre år i sänder. Örn efter utgången av den
tid, för vilken undantagande medgivits, ympningsplikt föreligger och förlängt
undantagande från ympning sökes, skall prövning av ympare ånyo företagas
eller nytt läkarintyg företes örn förhållande, som förut nämnts. Har harn
under en tid av minst tre år varit jämlikt första stycket undantaget från
ympning och kan det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas erhålla
men av ympningen, må dock medicinalstyrelsen efter framställning av
den, som är ansvarig för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga
barnet från ympning enligt 2 §.

3 mom. Säger — -----------------paragraf.

Den, som av nu nämnd anledning Ben, som av nu nämnd anledning
vill hava barn undantaget från ymp- vill hava harn undantaget från ympning,
gore skriftligen ansökning där- ning, gore skriftligen ansökning där -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

(Kungl. Maj:ts proposition)
om hos medicinalstyrelsen senast under
det kalenderår, då barnet fyller sju år.
Innan ansökningen göres, åligger det
sökanden att personligen inställa sig i
Stockholm inför Överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på
landet hos landsfiskalen i orten samt
förebringa utredning angående skälen
för sina betänkligheter mot ympningen.
Protokoll skall föras över vad vid
sökandens inställelse förekommit, och
har sökanden att vid sin ansökning
foga utdrag av detta protokoll.

(Utskottets förslag)
örn hos medicinalstyrelsen senast under
det kalenderår, då barnet fyller nio
år. Innan ansökningen göres, åligger
det sökanden att personligen inställa
sig i Stockholm inför Överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten
och på landet hos landsfiskalen i
orten samt förebringa utredning angående
skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. Protokoll skall föras
över vad vid sökandens inställelse förekommit,
och har sökanden att vid
sin ansökning foga utdrag av detta
protokoll.

Finnér -—■ -— — — — — — — — — — — prövning.

4 mom. Vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor
eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, åge
Konungen förordna, att ympningsplikt enligt 2 § första stycket skall under
viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller
viss del därav samt att ympningsplikt enligt 3 § a), b) och e) skall under
sådan tid föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer.

11 §.

1 mom. Efter undergången ympning skall den ympade besiktigas; dock
är den som på grund av stadgandet i 4 § undergått ympning befriad från
besiktning.

Besiktning — —- — -—-----------—■ — — ympningen.

2 mom. Visar-----------—- -—■ -------rum.

3 mom. Det---------------------bok.

16 §.

1 mom. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må icke till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått
skyddskoppympning. Vad nu stadgats äger dock icke tillämpning, där lärjungen
jämlikt 5 § 1, 2 eller 3 mom. är från ympning undantagen eller där
på grund av förordnande, som i 5 § 4 mom. sägs, ympningsplikt enligt 2 §
första stycket vid tiden för mottagandet icke föreligger eller under någon
del av löpande och nästföregående kalenderår icke förelegat å lärjungens
boningsort eller å den ort, där skolan eller anstalten är belägen. Ej heller må
lärjunge förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda
eller för sinnesslöa på grund av att han icke undergått skyddskoppympning,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

{Kungl. Maj:ts proposition) {Utskottets förslag)

eller intagande i uppfostringsanstalt efter domstols förordnande av sådan
grund förvägras.

2 mom. När------— —---—--skyddskoppympning.

3 mom. Sist — — — verkställes. Föreligger vid den tidpunkt, då anmaning
enligt vad nu sagts skall ske, på grund av förordnande, som i 5 §
4 mom. sägs, icke ympningsplikt enligt 2 § första stycket å den ort, där
skolan eller anstalten är belägen, skall anmaning äga rum inom en månad
från början av den termin, som följer närmast efter det nämnda förordnande
uppkört att gälla.

Skolrådet--------— — —-------uppehållsort.

4 mom. Efter —---------------—• — -—■ — rum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt å densamma
tecknad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

B) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majk hemställa,
att Kungl. Majk måtte låta verkställa en allsidig och
förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken mån utan
äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt
2 § och 3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning
än för närvarande är fallet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, Mellén*,
Petrén, Granström och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården,
Johansson i Sollefteå, Björnberg*, Aronson*, Sandström och Osberg*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Reservationer

I. Beträffande utskottets hemställan under A)

av herrar Westman, Frändén, Mellén och Sandström, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen, och att
sista stycket i motiveringen måtte i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

»Under hänvisning---■ — ---i propositionen. Inom utskottet har

framställts förslag, att den tid, inom vilken ansökan enligt 5 § 3 mom. skall
ingivas, bör sättas till det kalenderår, då barnet fyller nio år. Med hänsyn till
de svårigheter, som på grund av stadgandena i 2 och 16 §§ skulle uppstå vid
tillämpningen av en sådan bestämmelse, kan utskottet icke förorda densamma.»

II. Beträffande utskottets hemställan under B) och C)

av herr Mellén, som ansett, att utskottet bort avstyrka bifall till de i ämnet
väckta motionerna.

III. Beträffande utskottets hemställan under A)—C)

av herrar Petrén, Norman och Magnusson i Kalmar, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Det torde icke kunna-------ympningstvång finnes, är smittfritt.

Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot
torde generella bestämmelser örn obligatorisk vaccination icke kunna undvaras
i vårt land. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, örn det undantag
från vaccinationsplikten rörande barn, vilket innehålles i 5 § 3 mom. i lagen örn
skyddskoppympning, icke är alltför begränsat. Uti den av hr Bjurström m. fl.
i första kammaren och av hr Olsson i Mora m. fl. i andra kammaren väckta
motionen äro omständigheter anförda, som synas tala för att det i samvetsfrihetens
intresse genomföres en sådan utvidgning av det i nämnda lagrum angivna
dispensförfarandet, att undantag från den allmänna vaccinationsplikten beträffande
barn må kunna ske, även örn vederbörandes farhåga för att ympningen
skall för hans barn medföra ohälsa, som ej blott tillfällig är, icke har sin grund
i hans personliga erfarenhet av något dylikt fall. I den av hr Björck väckta motionen
har, som ovan nämnts, yrkats på antagandet av ändring uti dylik riktning
av gällande bestämmelser. Utskottet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka
företagandet av en ändring i 5 § 3 morn. utan föregående närmare utredning
angående lämpligaste avfattningen av en samvetsklausul, däri inbegripet
formerna för ingivande och behandling av målsmans ansökan örn befrielse på
grund av samvetsbetänkligheter. I detta sammanhang torde emellertid även böra
upptagas spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för att sprida ökad allsidig och
tillförlitlig upplysning i vaccinationsfrågan.

Under hänvisning till

tidigare blir aktuell.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

9

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni
1916 (nr 180) om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att-----—-----

-— --------i Svensk författningssamling.

B) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, i vilken mån
utvidgning av det i 5 § 3 mom. medgivna dispensförfarandet
lämpligen må kunna företagas, samt för 1931 års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Kungl. Medicinalstyrelsen.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Kungl. Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 31 januari 1930
bar Medicinalstyrelsen, på därom av Riksdagens andra lagutskott i skrivelse
den 23 januari 1930 gjord framställning, anbefallts att senast den 20 februari
1930 till utskottet avgiva yttrande över bl. a. en inom Riksdagens första kammare
väckt motion, nr 159, örn vidgad rätt till eftergift från bestämmelserna i
lagen örn skyddskoppympning.

Sedermera har utskottet under hand medgivit Styrelsen anstånd till och med
den 20 mars med avgivande av sagda yttrande. Till åtlydnad av den givna befallningen
får Medicinalstyrelsen anföra följande.

Den vidgade rätt till eftergift från bestämmelserna i lagen örn skyddskoppympning,
som nu åsyftas, har motionären velat vinna genom en ändring av lydelsen
av § 5 mom. 3 i lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916 (S. F. S.
nr 180), sådant detta moment lyder enligt lagen den 7 maj 1926 (S.F. S.
nr 97).

Medicinalstyrelsen vill inledningsvis beträffande den behandling förevarande
stadganden undergått i Riksdagen erinra örn följande. Stadgandet innebar enligt
1916 års lag, att barn må undantagas från ympning, örn den som är ansvarig
för barns befordran till ympning enligt lagens § 2 hyser farhåga för att
ympningen skulle för barnet medföra ohälsa, som ej blott vore tillfällig och det
måste med hänsyn till de av sökanden förebragta omständigheterna antagas, att
sådan farhåga hade sin grund i personlig erfarenhet, örn något dylikt fall av
ohälsa, som inträffat i samband med ympning av barn.

Med anledning av motionsvis framställda anmärkningar mot tolkningen av
ifrågavarande stadgande samt ett uttalande av 1923 års Andra lagutskott härom,
avgav Kungl. Majit proposition nr 104 till Riksdagen 1926 med förslag till
ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916. Departementschefen
framhöll bl. a. härvid, att det synts »tillräckligt, att det som villkor för befrielse
från ympningspliktens fullgörande i förevarande hänseende föreskrives i
lagen, att den sökande skall hava haft skälig anledning att antaga ett samband
mellan ett av honom själv iakttaget fall av stadigvarande ohälsa samt ympning.
I ett stadgande av sådan avfattning ligger tydligen, att sökandens antagande av
dylikt samband skall vara grundat på rimliga skäl. Det önskade förtydligandet
av ifrågavarande lagrum torde därför lämpligen kunna ske genom ett tillägg
av innehåll, att det av sökanden iakttagna fallet av ohälsa skall hava varit
sådant, att han haft skälig anledning anse detsamma hava inträtt i samband med
ympning av barn.» Efter hemställan av andra lagutskottet (nr 17, 1926)
biföll riksdagen propositionen. Härigenom förändrades stadgandets ursprungliga
lydelse till följande »han haft skälig anledning anse hava».

Den nu av motionären ifrågasatta förenklingen av formerna för utredning angående
betänkligheterna mot skyddskoppympning, som enligt åberopade lagrummet
skall förebringas, föranleder Medicinalstyrelsen att i detta sammanhang
erinra örn, att andra lagutskottet samtidigt hemställde, att en av herr Sandberg
m. fl. inom andra kammaren väckt motion nr 285, vilken bl. a. syftade till en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 11

förenkling av sättet för denna utredning, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Med anledning av att Herr Björck i sin nu föreliggande motion bl. a. anfört,
att det icke kunde anses som rimligt, att såsom ofrånkomligt villkor uppställdes
vederbörandes personliga erfarenhet örn något fall av ohälsa såsom grund för de
yppade farhågorna, får Medicinalstyrelsen omnämna, att framställning örn
dylik uppmjukning av »samvetsklausulen» har ävenledes förut varit föremål
för Riksdagens prövning. Således förelågo vid 1923 års Riksdag tvenne likalydande
motioner, nr 115 i första kammaren och nr 145 i andra kammaren,
vilka i huvudsak inneburo, att undantag från ympningsplikten skulle beviljas
föräldrar och målsmän, som kommit till en allvarlig och grundad uppfattning
örn skyddskoppympningens skadlighet för deras barns hälsa, efter en på heder
och samvete avgiven förklaring. I anslutning till avstyrkande av en utsträckt
rätt till undantagande från ympningsplikten i enlighet med förenämnda motioner
anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 29 bl. a. följande. »I enlighet
med lagrummets avfattning måste givetvis fasthållas vid den för klausulens tilllämplighet
däri angivna förutsättningen, att genom av vederbörande målsman
förebragta omständigheter gjorts antagligt, att av honom åberopad farhåga för
att ympningen skall för respektive barn kunna medföra ohälsa av ej blott tillfällig
natur har sin grund, icke i studier av litteratur å området eller flyktigt
observerade fall av ohälsa i samband med ympning av barn eller än mindre i
lösa obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa, utan i en s självständig
iakttagelse fotad personlig erfarenhet örn ett dylikt fall.»

Efter ovanstående resumé av den tidigare behandlingen i Riksdagen av detta
stadgande vill Medicinalstyrelsen i ärendet anföra följande.

Enligt motionärens mening kan samhället icke avhända sig det skyddsmedel
mot en förödande farsot, som vaccinationen innebär. Motionären är »sålunda
alldeles främmande för den tanken, att ens under de från epidemier fria perioderna
en allmän eftergift beträffande den enskildes plikt att foga sig i de för
uppnående av detta samhällsskydd erforderliga åtgärderna skall kunna ifrågakomma».

Härmast två omständigheter, som under de senare åren tillkommit, synas
emellertid hava föranlett motionären hemställa örn vissa eftergifter beträffande
det nu förevarande vaccinationstvånget. Den ena är den komplikation, som under
namn av postvaccinal encephalit iakttagits under de sista åren i vissa främmande
länder samt sporadiskt även i vårt land. Den andra är den möjlighet, gom
förbättrade kommunikationer skänka oss att hastigare än tillförene genomföra
en massvaccination vid en utbruten eller hotande epidemi.

Styrelsen har tillfullo beaktat det förstnämnda förhållandet och i en skrivelse
till Konungen av den 20 februari 1930 närmare belyst denna fråga samt föreslagit
vissa ändringar i nu gällande vaccinationslag, företrädesvis med hänsyn
till den postvaccinala encephaliten. Styrelsen har sålunda för att möta risken av
denna komplikation hemställt örn ett tillägg till nu gällande lag, enligt vilket
Kungl. Majit beredes möjlighet att, om så skulle vara ur hälsovårdssynpunkt
erforderligt, inställa den offentliga ympningen för viss tid i hela landet eller
inom visst område. Härmed skulle ett synnerligen betydelsefullt trygghetsmoment
åvägabringas.

Frågan örn att avstå från den obligatoriska skyddskoppympningen i barnaåldern
och i stället bygga skyddet mot smittkopporna väsentligen på en massvaccination
vid ett inträffat eller befarat utbrott av sjukdomen har Styrelsen
likaledes närmare belyst i förenämnda skrivelse. Med anledning av vad motionären
anför angående värdet av snabba förbindelser för transport av vaccin -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

förråd och sjukvårdspersonal vill Medicinalstyrelsen ingalunda förneka betydelsen
härav och har ingalunda förbisett denna. Det avgörande för Styrelsens
ställning till denna fråga har emellertid varit de stora svårigheter och olägenheter,
vilka ligga i massvaccinationsförfarandet i sig självt liksom ock i det
kända förhållandet att i regel smittkoppssjukdomen får ett lindrigare förlopp
hos en vaccinerad än hos en ovaccinerad, även örn vaccinationen ligger en lång
tid tillbaka.

Med hänvisande till sin meromnämnda skrivelse vill Styrelsen beträffande
massvaccinationen anföra följande.

Komme vaccinationen i barnaåldern icke att genomföras för stora befolkningsgrupper,
stöde man efter ett antal år inför den eventualiteten att vid en hotande
smittkoppsepidemi inom landet verkställa en massvaccinatkm av så gott
som samtliga individer både vuxna och barn.

Till följd av smittkoppornas spridningssätt och otillräckligheten av våra vanliga
hygieniska skyddsåtgärder skulle en epidemi bland en relativt ovaccinerad
befolkning sprida sig mycket hastigt på ett sätt, som i viss mån liknar influensans.
En smittkoppsepidemi kunde under sådana förhållanden få en ej oväsentlig
utbredning redan innan en massvaccinering hunnit genomföras även vid den
bästa beredskap.

Vidare vill Styrelsen betona en annan omständighet. Allmänheten likställer
ofta den första vaccineringen med en revaccination. Denna senare sker ju nu
t. ex. ifråga örn de värnpliktiga och medför praktiskt taget jämförelsevis lindriga
olägenheter. Den tankegången kan då synas ligga nära till hands, även
örn en jämförelse är oriktig med hänsyn till de olika förhållandena, under vilka
ympningen företages, att örn denna revaccination i ganska stor skala nu låter
sig göra, varför skulle ej då en massvaccination även av den vuxna ovaccinerade
befolkningen låta sig genomföras med samma måttliga olägenheter för individerna.

Det är emellertid en mycket väsentlig skillnad i förloppet av en första vaccination
och en revaccination.

En första vaccination förlöper med karakteristiska biåsbildningar, svullnad
av koppornas omgivning och feber, ej sällan hög feber. Revaccinationen är en
helt annan biologisk process med i regel mycket lindriga symtom.

En massvaccinering i stor skala av en förut ej vaccinerad vuxen befolkning
skulle på grund av ympningens förlopp innebära en stor förlust av arbetsdagar
med allvarliga konsekvenser för samhällsmaskineriet i den trakt eller i de delar
av landet, där en sådan massvaccinering av arbetsföra män och kvinnor på
jämförelsevis kort tid måste äga rum.

Lagbestämmelser, som kunna resultera i dylika förhållanden, vill Medicinalstyrelsen
på det bestämdaste avstyrka.

Huvudsakligen genom uppgivande av kravet på personlig erfarenhet örn något
fall av ohälsa som ej är blott tillfällig och som sökande haft skälig anledning
anse hava inträffat i samband med ympningen vill motionären lätta på ympningsplikten.
Enligt Medicinalstyrelsens uppfattning kommer emellertid ett
lagfästande av motionärens förslag att föranleda betydligt mera vittgående
konsekvenser än motionären att döma av motiveringen själv avser.

Enligt motionärens förmenande skulle det nämligen vara tillfyllest, att dispenssökanden
i sin ansökan till Medicinalstyrelsen uppgåve sig hysa farhåga
för, att ympningen för barnet skulle kunna medföra ohälsa, som ej blott vore
tillfällig. Att döma av motionärens förslag till fortsatt lydelse av stadgandet,

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

där det angives, att, om Styrelsen icke anser sig kunna meddela undantag från
ympningen, ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, torde det dock
vara motionärens mening, att Medicinalstyrelsen skall äga någon prövningsrätt
i sakligt avseende. Några som helst riktlinjer för dylik prövning angivas dock
icke. Motionärens förslag har under sådana förhållanden givits en så vid avfattning,
att den öppnar väg för mycket vittgående eftergifter beträffande den
enskildes plikt att foga sig i ympningstvånget.

Med den ställning, vilken Medicinalstyrelsen intager till skyddskoppympningen,
anser Styrelsen inga andra skäl i princip giltiga än sådana, som härleda
sig ur den ympningspliktiges hälsotillstånd. Någon prövning på andra sakliga
grunder än de på den medicinska erfarenheten fotade synes Medicinalstyrelsen
icke heller genomförbar. Styrelsen vill dock icke göra någon erinran
emot befrielse i de ömmande fall, som komma under nu gällande 5 § mom. 3.
Medicinalstyrelsen har för övrigt i sin skrivelse till Konungen tillgodosett motionärens
önskemål i så måtto att 5-årsåldern höjts till 7 år av skäl, som i skrivelsen
angivas.

Med avseende fästat vid den viktiga angelägenheten av att den risk, vilken
med hänsyn till den ympningspliktiges hälsotillstånd kan anses såsom mera eller
mindre förhandenvarande, så vitt möjligt undanröjes, har Medicinalstyrelsen
jämväl till Kungl. Majit ingått med förslag till förändring i Kungl. Maj:ts instruktion
för ympare och därjämte bifogat en P. M. angående Medicinalstyrelsens
råd och anvisningar till ymp arn a.

Ymparen skall, i enlighet med vad sålunda är stadgat och föreslagits, meddela
undantag från ympning för den, som han av hälsoskäl anser kunna komma
att erhålla men av ympningen. Medicinalstyrelsen förutsätter även att den, som
är missnöjd med ymparens beslut angående ifrågasatt undantag, kan anmäla
sitt missnöje för Medicinalstyrelsen. Vid sådant förhållande torde det bliva endast
i sällsynta undantagsfall, där i ansökningen örn befrielse jämligt § 5 mom.
3 sådana omständigheter förebringas, som kunna innebära särskilda riskmoment
för barnet ifråga och där befrielse på denna grund bör äga rum. Anmälan om
dylika fall kan likaväl ske hos ymparen på sätt ovan antytts och rättelse vinnas,
örn så skulle anses befogat.

För så vitt icke hälsovårdssynpunkterna, vilka redan nu gällande lag med
de av Styrelsen föreslagna ändringarna väl tillgodoser, få bliva det för prövningen
avgörande, kommer sökandens uttalade farhåga för att den ympade skall
erhålla men av ympningen, som icke är tillfälligt, i och för sig att utgöra en
tillräcklig grund för befrielse. Påföljden härav blir otvivelaktigt den, att syftemålet
med den obligatoriska skyddskoppympningen av barn bleve inom stora
områden av vårt land förfelat.

Under sådana förhållanden skulle vårt land ifråga om det skydd gent emot
smittkoppor, vilket kan åstadkommas genom vaccinationen, mera än sannolikt
bliva försatt i samma läge som England och de få stater, som följt Englands
exempel, då det gällt vaccinationslagstiftning. Vi skulle praktiskt taget få en
»samvetsklausul» efter mönster av den bekanta engelska och med samma möjligheter,
som denna medgiver, till befrielse från vaccinationen. Det kan därför
vara lärorikt att erinra sig, hur den engelska samvetsklausulen inverkat på
vaccinationstillståndet eller på den s. k. indexen för den första vaccinationen.
Antalet beviljade befrielser har alltsedan år 1908, då den senast antagna lagen
trädde i kraft, ökat i oroväckande grad. Åren 1905—1907 blevo 75.8 resp. 73.4
och 70.9 procent av barnen vaccinerade. 1908 hade vaceinationsprocenten redan
sjunkit ned till 63.2 och går sedan kontinuerligt nedåt, så att man t. ex. 1921
finner en så låg siffra som 38.3. Under de senare åren har vaccinationsindex

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

visat en obetydlig ökning, som är att tillskriva smittkoppornas uppträdande inom
landet, men har dock ej nått högre än 47.8 (år 1923).

På grund av vad ovan anförts anser sig Medicinalstyrelsen bestämt böra avstyrka
bifall till ifrågavarande av Herr Wilh. Björck väckta motion.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit medlemmen
av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, medicine doktorn H. Ernberg,
samt föreståndaren för Statens bakteriologiska laboratorium, professorn C. Kling.

Stockholm den 19 mars 1930.

NILS HELLSTRÖM.

Nils Wranne.

Felix Peyron.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

15

Kongl. Medicinalstyrelsen.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Kungl. Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 31 januari 1930 har
Medicinalstyrelsen, på därom av Riksdagens andra lagutskott i skrivelse den 23
januari 1930 gjord framställning, anbefallts att senast den 20 februari 1930
till utskottet avgiva yttrande över bl. a. en inom Riksdagens första kammare
väckt motion nr 196 örn upphävande av bestämmelsen örn revaccination av fast
anställt manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga. Sedermera har
utskottet under hand medgivit Styrelsen anstånd till och med den 20 mars 1930
med avgivande av sagda yttrande.

Till åtlydnad av den givna befallningen får Medicinalstyrelsen anföra följande.

Med anledning av år 1928 väckt förslag örn upphävande av bestämmelserna
angående skyddskoppympning av värnpliktige anförde Styrelsen i skrivelse
den 26 mars 1928 till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet:
»Med hänsyn till den stora betydelsen av att rikets militärpersonal är skyddad
mot smittkoppor och detta endast kan ske genom skyddskoppympning får
Medicinalstyrelsen, med instämmande i vad arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
och marinförvaltningen i gemensamt yttrande den 21 februari 1928 anfört
i ärendet, avstyrka bifall till förevarande framställning.»

Genom beslut den 26 oktober 1928 fann Kungl. Majit framställningen icke
till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Enär inga sådana omständigheter inträffat, som kunna föranleda ändring i
den uppfattning, varåt Styrelsen givit uttryck i sin ovannämnda skrivelse, får
Medicinalstyrelsen, med instämmande i de yttranden över motionen, som avgivits
av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 13 mars 1930 och av marinöverläkaren
den 10 i samma månad, avstyrka bifall till framställningen.

Stockholm den 13 mars 1930.

NILS HELLSTRÖM.

Magnus Heerlin.

Felix Peyron.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Kungl. Arméförvaltningens
Sj ukvårdssty reise.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit på framställning av Riksdagens andra lagutskott genom
ämbetsskrivelse från Kungl. Försvarsdepartementet anbefallt Kungl. Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse att före den 20 mars 1930 till utskottet
avgiva yttrande i anledning av en utav G. Rosén inom första kammaren väckt
motion, nr 196, örn upphävande av bestämmelsen örn revaccination av fast
anställt manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga, får sjukvårdsstyrelsen
härmed anföra följande.

Till de av motionären inledningsvis berörda omständigheterna får sjukvårdsstyrelsen
till en början göra följande uttalande.

År 1913 hade Kungl. Medicinalstyrelsen avgivit »Betänkande angående
skyddskoppympningens ordnande», och har detta Betänkande legat till grund
för nu gällande lag om skyddskoppympning av år 1916. Kungl. Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse hade redan den 20 februari 1914 avgivit underdånigt
yttrande rörande Betänkandet i fråga och härvid bl. a. påpekat nödvändigheten
av, att revaccinationen vid armén gjordes oberoende av den värnpliktiges gottfinnande.
Närmast med hänsyn till situationen vid världskrigets utbrott hade
sjukvårdsstyrelsen den 18 augusti 1914 föreslagit, att vissa delar av den ifrågasatta
lagen skulle omedelbart träda i kraft.

Beträffande det av motionären påpekade förhållandet, att Kungl. Majit
genom beslut den 10 september 1914 funnit denna framställning icke för det dåvarande
böra föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, ligger förklaringen däri,
att Kungl. Majit ej ville företaga någon ändring i gällande vaccinationsbestämmelser
omedelbart före den väntade nya lagen, i vilken av sjukvårdsmyndigheterna
föreslagna synpunkter tillgodosetts.

Beträffande motionärens erinran att de skäl, som anfördes såsom grund för
1916 års förslag, icke numera förelåge, har sjukvårdsstyrelsen icke kunnat
ur tillgängliga riksdagshandlingar utläsa, vilka skäl eller grunder motionären
här närmast åsyftar; ett skäl föreligger visserligen icke nu, nämligen pågående
världskrig; i dess ställe hava dock inträtt sådana oroliga förhållanden inom
en del länder, vartill motstycke icke tillnärmelsevis förefanns före världskriget;
visserligen är vår epidemiberedskap nu bättre ordnad, läkarantalet större och
läkarna genom de förbättrade kommunikationerna lättare tillgängliga. Men
just dessa senare lämna också dess rikare spridningsmöjligheter för smittor
av alla slag. Förvisso är också den förnämsta förutsättningen för behövligheten
av nu gällande ympningslag, icke minst i den mån krigsmakten därav
beröres, alltjämt förhanden; i protokollet över civilärenden den 1 februari 1916
uttrycker föredragande departementschefen denna förutsättning sålunda:

»Den allmänna folkympningen är icke närmast en individens eller ortens
sak, utan fastmer en hälsovårdsangelägenhet, vars betydelse sträcker sig vida
över dessa områden, ett skyddsmedel mot en förhärjande smittsam farsot och
därmed i hög grad en statsangelägenhet.» (Nåd. prop., nr 34, till 1916 års riksdag,
sid 3.)

I motionen anföres (sid. 1 nedersta raderna) att en verkställd undersökning
visat, »att den utförda ympningen medförde talrika sjukdomsfall, vilka för

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

17

en tid av en till två veckor, stundom längre, gjorde de värnpliktiga helt eller
delvis oförmögna till deltagande i övningarna». Detta anförande torde hänföra
sig till den omedelbart förut antydda rapporten rörande utbildningsarbetet
vid flottan. Sjukvårdsstyrelsen har ej kännedom örn, att så förhåller sig, vad
armén beträffar. Av primäruppgifterna i Inspektörens för infanteriet framställning
år 1928, vartill motionären i annat sammanhang hänvisar och vartill
sjukvårdsstyrelsen nedan återkommer, framgår ingenting av så allvarlig
innebörd.

Yad särskilt avsåg frågan örn den postvaccinala encephaliten och dess förhållande
till revaccinationen hade styrelsen anledning — på grund av pågående
konferens i vaccinationsfrågan inför Kungl. Medicinalstyrelsen — att hösten
1929 efterforska förekomsten av dylik komplikation inom armén under åren
1907—1929. Intet fall av sådan komplikation anträffades. I samband härmed
visade granskningen av föreliggande material •—• revaccinationsrapporter och
årsberättelser — att redovisade komplikationer eller besvär som regel vore
betydelselösa och, där de överhuvud föranledde redovisning — åren 1926—
1928 i ett till tre fall på hundra av redovisade sjukskrivna — i medeltal icke
förorsakade längre bortvaro från övningarna än ett fåtal (3—6) dagar. Till
förhållandet under 1929 återkommer sjukvårdsstyrelsen.

Ett av de viktigaste skälen för motionens förslag till upphävande av revaccinationsbestämmelserna
för militärmanskapet synes vara hänsynen till
ympningarnas inkräktande på utbildningsarbetet. I detta avseende hänvisar
motionen till Inspektörens för infanteriet framställning. Denna var daterad den
21 januari 1928 och ställd till statsrådet och chefen för Kungl. Försvarsdepartementet.
Inspektörens skrivelse remitterades den 27 i samma månad till
Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och Kungl. Marinförvaltningen
för skyndsamt yttrande; den 21 februari avgåvo dessa myndigheter ett utförligt
underdånigt yttrande, som här i avskrift bifogas.

I detta underdåniga yttrande lämnas historik rörande smittkoppornas härjningar
före vaccinationens införande, samt anföras de skäl, som hindrade såväl
Kungl. Marinförvaltningen som arméns centrala sjukvårdsmyndighet att föreslå
upphävande av nu gällande lag rörande vaccinationen.

Sammanfattningsvis hava dessa myndigheters tvekan berott därpå, att av
och till alltjämt förekomma fall av smittkoppor i kringliggande länder, medförande
elände för den enskilde och stora kostnader för staten, att denna sjukdom
är oerhört smittosam, dess uppträdande ombord eller i en förläggning av
ovaccinerat militärmanskap ytterligt svår att begränsa; slutligen och framför
allt därpå, att revaccinationen utgör ett viktigt led i krigsberedskapen — särskilt
för Sverige med dess geografiska läge — samt på övertygelsen att revaccination
i behörig omfattning icke låter sig verkställa vid mobilisering.
»Just det stora intrång i tjänstgöringen», säges det i sjukvårdsstyrelsens och
Kungl. Marinförvaltningens gemensamma yttrande, »som revaccinationen i
fredstid medför, synes utgöra det allra starkaste skäl att icke uppskjuta denna
förrättning till mobilisering och till krigstid, då tjänstgöringen förvisso kräves
för ändamål, närmare berörande stridshandlingarna».

Härtill kommer givetvis den säkerhet för samhället, som följer av, att en
del av befolkningen i varje fall genom revaccinationen erhåller ett pålitligt
smittskydd. —

Sedan Inspektörens för infanteriet skrivelse jämväl remitterats till Flygstyrelsen
och även här avstyrkts, fann Kungl. Majit framställningen från
Inspektören icke föranleda till någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Utöver vad sålunda anförts, må i ärendet ytterligare följande meddelas.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 39.)

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Efter konferens den 27 och den 28 september 1929 mellan danska, norska
och svenska representanter angående vissa med de särskilda ländernas vaccinationslagstiftning
sammanhängande frågor lämnade Kungl. Medicinalstyrelsen
den 29 september 1929 en kommuniké, återgiven i det yttrande, marinöverläkaren
i detta ärende avgiver.

Här meddelas skälen, varför medicinska myndigheter icke våga ifrågasätta
principiell ändring i lagbestämmelserna rörande vaccinationen. Kungl. Medicinalstyrelsen
har dock i anslutning till denna konferens nyligen inkommit med
underdånigt förslag till vissa jämkningar i gällande lagföreskrifter, med hänsyn
tagen till den aktuella situationen och i avsikt att göra tillämpningen av lagen
smidigare.

Modifikationer i ympningstekniken hade Kungl. Medicinalstyrelsen redan
tidigare försökt.

Även från militär-medicinskt håll hava vissa jämkningar vidtagits i samma
syfte.

Efter samråd med Kungl. Medicinalstyrelsen anmodade Kungl. Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse i skrivelse den 7 maj 1929 samtliga fördelningsläkare
och likställda att vid vissa truppförband låta verkställa de obligatoriska
revaccinationerna med den modifikationen, att i stället för 3 ympsnitt använda
2 respektive 1 å varje person. Resultaten av 1929 år revaccinationer hava
med årsrapporterna nu kommit till sjukvårdsstyrelsens kännedom. Vid granskning
av dessa har befunnits, att på hittills anmälda 30,533 revaccinationer
icke förekommit något fall av allvarlig komplikation, och att vid minskat antal
snitt de positiva utslagen av ympningarna visserligen blivit något färre, men
också att vaccinationsbesvären minskat; detta senare har yttrat sig i minskat
antal tjänsteodugliga och sålunda minskat antal förlorade tjänstgöringsdagar.

För att i möjligaste mån tillgodose utbildningen under nuvarande förkortade
värnpliktstid kommer sjukvårdsstyrelsen därför att även för framtiden tillsvidare
anbefalla revaccination med minskat antal ympsnitt, och torde härigenom
motionens syfte i huvudsak bliva förverkligat.

Under hänvisning till ovanstående får Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
vidhålla sin uppfattning, uttalad i skrivelse den 21 februari 1928
och således avstyrka ändring eller upphävande av § 3 i lag örn skyddskoppympning
av den 2 juni 1916.

Stockholm den 13 mars 1930.

FRITZ BAUER.

Richard Erhardt.

/ Fritz Björkman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

19

Kungl. Arméförvaltningens
Sjukvårdsstyrelse.
Kungl. Marinförvaltningen.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet.

Sedan Herr Statsrådet genom remiss den 27 nästlidna månad anmodat Kungl.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och Kungl. Marinförvaltningen att
skyndsamt till Herr Statsrådet inkomma med gemensamt yttrande över en utav
inspektören för infanteriet gjord framställning om vidtagande av åtgärder i
syfte att upphäva gällande bestämmelser örn de värnpliktigas vaccinering vid
början av första tjänstgöringen, få sjukvårdsstyrelsen och Marinförvaltningen
med återställande av remissakten härmed anföra följande.

Beträffande smittkoppornas historia och de fruktansvärda epidemier, som
rasade i Europa före skyddskoppympningens tillkomst i slutet av 1700-talet,
torde endast behöva erinras om, att av de under 15., 16., 17. och 18. århundradena
i olika länder grasserande smittkoppsepidemierna en hel del hade högst
betydande dödlighet. Så dogo till exempel i Preussen år 1796 24,646 människor,
i Frankrike under 18. århundradet i medeltal 30,000 personer årligen
i koppor, och i andra länder voro förhållandena ungefär liknande. Under 18. århundradet
beräknades omkring 45 millioner människor hava avlidit av smittkoppor
i Europa.

Beträffande skyddskoppympningens betydelse för de olika länderna kunna
anföras en del belysande omständigheter.

I den tyska armén är lag om skyddskoppympning för armén tillämpad sedan
år 1834 och för hela folket sedan år 1874. I hela tyska riket med en folkmängd
på i Tunt tal 70 millioner förekommo före världskriget 1914 knappt
mera än 100—200 sjukdomsfall om året med en dödlighet av ungefär 10 %.
Av dessa voro en stor del dåligt eller icke alls ympade utlänningar, som också
nästan alltid voro upphovet till de små epidemierna. I armén funnos inga eller
endast enstaka fall av smittkoppor.

o Att under världskriget förhållandena skulle ändra sig något, var ju naturligt,
någon epidemi uppträdde dock icke i den tyska armén.

I den tyska fälthären inträffade under världskrigets 4 första år sammanlagt
245 sjukdomsfall med 12 dödsfall = 4.9 % mortalitet, och bland besättningstrupperna
under samma tid 189 sjukdomsfall med 8 dödsfall = 4.2 % mortalitet.
Även de tyska krigsfångelägren voro under hela världskriget så gott som
fria från smittkoppor. Bland nära 2% millioner fångar hade endast 18 ryssar
och fransmän, 1 engelsman och 1 serber insjuknat; av dessa avledo 9. Nästan
alla fångar hade vid mottagandet i lägren vaccinerats, respektive revaccinerats.
Dessutom hade ympning ånyo verkställts på alla fångar i samtliga läger.

Till jämförelse med dessa siffror kan anföras, att i tyska armén 1870—71
inträffade 5,000 sjukdomsfall i koppor med 300 dödsfall = 6 % mortalitet.
Samtidigt med smittkoppornas uppträdande inom armén utbröt i hemorten en
farsot, som orsakade över 125,000 dödsfall. Vid betraktande av att tyska
arméns förluster genom vapen och sjukdomar under kriget 1870—71 uppgingo
till 41,210 döda, måste dödligheten i smittkoppor hos civilbefolkningen betraktas
som fruktansvärd; ensamt i konungariket Preussen avledo under år
1871 60,000 människor i denna sjukdom.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Nedanstående tabeller, hämtade ur K. Supfles år 1910 utgivna arbete »Leitfaden
der Vaccinationslehre», giva utan svårighet ett uttömmande svar på
skyddskoppympningens betydelse för armén och för den civila befolkningen.
Sedan vaccination och revaccination av nyanställda i den preussiska armén
införts år 1834, upphörde praktiskt taget smittkoppor inom densamma. Den
epidemi, som utbröt 1870—71, var endast en obetydlig återverkan av den
farsot, som samma år härjade bland civilbefolkningen. Sedan obligatorisk
skyddskoppympning införts även för den civila befolkningen, har sjukdomen
smittkoppor nästan försvunnit.

Beträffande skyddskoppympning i Frankrike, så har detta land först på
senare tid kommit bland de främsta. Reglementerad vaccinering infördes visserligen
i den franska armén redan 1811, men den blev icke obligatorisk bland
civilbefolkningen förrän nära 100 år senare. Då en stor del av befolkningen
sålunda var ovaccinerad, kunde smittkoppor tämligen fritt härja, tidtals som
stora epidemier. År 1869 funnos talrika smitthärdar i Frankrike. Så kom
fransk-tyska kriget 1870—71 med en fruktansvärd ökning och spridning av
kopporna. Enligt beräkning skulle vid fientligheternas början endast 59 %
av de nyfödda vara vaccinerade. Frankrike förlorade under kriget i smittkoppor
23,000 soldater, uteslutande kommande från den civila delen av folket. I
den tyska millionarmén dogo däremot endast 459 av smittkoppor trots den stora
smittfaran.

Under åren 1870—1902 fortsatte smittkoppornas härjningar. År 1893 var
smittkoppsdödligheten 97 per 100,000, under det den i Tyskland, där vaccinationen
såsom ovan nämnts varit i lag anbefalld sedan 1874, samma år ej uppgick
till mera än 1.1 per 100,000.

År 1902 infördes lagbestämd vaccination, och år 1910 hade smittkoppsdödligheten
nedgått till 2 på 100,000.

Här ovan anförda data ur skyddskoppympningens historia i Tyskland och
Frankrike torde vara tillfyllest för att bevisa vaccinationens välsignelsebringande
verkningar.

Sedan med införande av den obligatoriska skyddskoppympningen smittkoppornas
härjningar på senare tid avtagit eller helt upphört i de flesta europeiska
länder, har förståelsen för smittkoppornas betydelse som farsot i vissa länder
avtrubbats. Man har velat anse, att icke så mycket vaccinationen, utan de
förbättrade hygieniska förhållandena varit orsak till den avtagande smittkoppssjukligheten.
Motstånd mot vaccination började resas i flera länder och ledde
till exempel i England år 1898 till, att parlamentet beslöt en ändring av vaccinationslagen
av 1853. Därvid infördes den bestämmelsen, »att ympning av
barn skall ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller
målsman inom 4 månader efter barnets födelse inför domare på heder och
samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen kunna medföra skada
för barnets hälsa».

År 1907 ändrades bestämmelsen så, att efter denna tid förklaringen kan
ingivas skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig myndighet.

Befrielserna från ympning hava också under de sista åren stigit med 40 %
och däröver. Icke hälften av de engelska barnen erhåller det skydd, som ympningen
ger. På grund därav har antalet fall av smittkoppor i England årligen
stigit till över 11,000 under år 1927. Dödsfallen hava däremot varit sällsynta,
ty letaliteten har rört sig mellan 1 °/00 och 1 %• Huruvida koppornas
karaktär skall förbliva mild, är naturligtvis ovisst, det står måhända i samband
med vissa, nedan angivna skiftningar i smittkraft hos koppor, kommande
från olika världsdelar. Kostnaderna för koppornas bekämpande äro däremot

Pockensterblichkeit dor Zivil- und Milit är bo v ölk or ling in Preussen

Von jr lilli 000 Marlini un linn Voclm:

Zivilbevölkerung.

•■C | c. 1

Slippa

umLi

»i

pi-Efe

»jo oj oj oj oj o''

Oj O] Oj oj

Milita rbevölk c r u nj

Nach Erlans cles Impfgcsctzes.

1^1

iqd;<y> j o

OJ f->

h*

eäf§''^|;

''O -O -ii o

'' ''

c -o ''*0

V- p

o O) o O o 0 0 0 0!''

n <n o o o oja'' a <s o'' o'' o o o ojo

O'' O 0 0

o'' O'' o'' o

p ojo O O Ojo O O op O o O O O

u-r o''

ITiT T

Ssss!

liUtHOiiiiimi

Siri?

Ssss

SSSS:

=F=I=I

18:14 Impfung bezw. IViedcrimpfung aller Neueingestcllten
obligatorisch.

1. April 1875 Inkrafttreteu d, dentsch
Reicbs-Imjifgesetzes.

lil I dtnr.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kolossala; de uppskattas för år 1926 till omkring 36 millioner kronor. Det
finns också icke mindre än 340 koppsjukhus i England.

Från samma land Ilar man också ett intressant material för studiet av vaccinationens
effektivitet. Som exempel kan nämnas en iakttagelse från år 1922,
att samtliga i smittkoppor insjuknade barn under 13 år, 385 stycken, voro alla
ovaccinerade. Intet vaccinerat barn kade insjuknat. Statistikerna från skolepidemierna
visade liknande slående bevis på skyddskoppympningens värde.
Efter 13 års åldern förekom insjuknande även av en del vaccinerade personer.
Detta visar emellertid endast, att engångsvaccinationens skyddskraft avtar med
åren. Den anses skydda under en tid av 10 år enligt erfarenheterna från England,
men absolut skydd uppnås endast under tiden närmast efter vaccinationen.

Att förhållandena under åren 1926—1927 betydligt försämrats med ökad
spridning av smittkopporna, har allvarligt bekymrat de engelska läkarna. En
konferens av epidemisjukhusläkare, samlad i Durham med anledning av smittkoppsepidemien
i grevskapet, har bl. a. gjort det uttalandet, att, örn vaccination
och revaccination bleve obligatoriska, skulle smittkoppor ej finnas i grevskapet
efter tre månader.

Att fara hotar för smittkoppornas införande till Sverige, framgår tydligt av
till Kungl. Medicinalstyrelsen nu inkomna officiella rapporter, enligt vilka
smittkoppsepidemien i England på senare tid utbrett sig betydligt, särskilt till
de östliga grevskapen och en del där belägna hamnstäder. På grund därav har
Kungl. Medicinalstyrelsen uppmanat till vaccination respektive revaccination
av personer, som komma i kontakt med dessa trakter, och dessutom av viss
sjukvårdspersonal jämlikt föreskrift i lag örn skyddskoppympning den 2 juni
1916.

Erfarenheter angående förhållandet mellan smittkoppornas epidemiska utbredning
och skyddskoppympningen hava även samlats från andra länder. Så
redogör nuvarande t. f. stadsläkaren i Stockholm M. Herrlin i Nordisk hygienisk
tidskrift 1924 för iakttagelser vid ett par epidemier i Schweiz. Över en
smittkopp sepidemi i Basel 1921, omfattande 46 sjukdomsfall med 8 dödsfall,
motsvarande en dödlighet av 17 %, upprättades en sammanställning för utvisande
av de smittkoppssjukas ymptillstånd och dettas inverkan på sjukdomens
karaktär och förlopp. Sjukdomens karaktär var i allmänhet elakartad.
Dess typ var s. k. »osteuropeisk» och fullt överensstämmande med de epidemier,
som kommande från de ovaccinerade, osteuropeiska länderna förr brukade uppträda
i Sverige. Sammanställningen omfattade 44 fall, där ympningsförhållandena
voro kända:

Oympade 23, svårt sj. 17, dödsfall 7, medels v. sj. 6, lindr. sj. 0
Vaccin. 10, » » 1, » l1, » » 1, » »8

Kevacc. 11, » » 0, » 0, » »2, » »9.

Även vid denna epidemi kunde konstateras riktigheten av den regeln, att
sjukdomen förlöpte lindrigare, ju kortare tid förflutit efter den sista framgångsrika
ympriingen.

Bland de synnerligen viktiga rön, som gjordes under denna epidemi, må
särskilt återgivas

1 :o frånvaro av smittrisk under grönings- eller incubations- och de allra första
sjukdomsstadierna,

2 :o vaccinationens skyddande förmåga samt

3:o faran för smittoöverföring genom flugor.

1 51 år gammal, vaccinerad som barn.

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Beträffande en annan epidemi, utgående från Zurich och av »västeuropeisk»
typ med lindrigt förlöpande fall i likhet med de gängse smittkoppsepidemierna
i. England och ■ Nordamerika, varifrån epidemien sannolikt hade kommit, anmäldes
under december månad 1921 icke mindre än 368 smittkoppsfall, av
vilka större delen inträffade i kantonen Glarus. Efter omfattande skyddskoppympning
av befolkningen blev emellertid nämnda kanton redan våren 1922
fullständigt fri från koppor. Inom det övriga Schweiz -— dock endast i stort
sett inom de tysktalande kantonerna, vilka antingen avskaffat ympningstvånget
eller bibehållit detsamma utan att tillämpa det — utbredde sig smittkopporna
alltjämt under åren 1922—1923.

I Sverige har obligatorisk skyddskoppympning förefunnits _ sedan 1810
och landet också alltsedan dess ej hemsökts av sådana smittkoppsepidemier, som
före denna tid voro så vanliga. Dessa förhållanden finnas utförligt behandlade
i »Betänkande angående skyddskoppympningens ordnande», avgivet^ år 1913
av Kungl. Medicinalstyrelsen jämte tillkallade sakkunniga, som erhållit uppdrag
att utarbeta nya föreskrifter rörande skyddskoppympningen, sedan de då
gällande visat sig föråldrade. De sakkunnigas arbete resulterade i förslag till
lag om skyddskoppympning, som av riksdagen antogs 1916. —

Gentemot bestämmelserna i denna lag har nu i tjänstgöringens intresse framställts
erinringar av inspektören för infanteriet, som i föreliggande skrivelse
anhåller, att herr statsrådet behagade vidtaga sådana åtgärder, att bestämmelserna
om de värnpliktigas vaccinering vid början av första tjänstgöringen örn
möjligt måtte upphöra.

Vid behandling av detta förslag torde det vara lämpligt att försöka utröna,
vilka bestämmelser om vaccination respektive revaccination, som gälla i några
andra europeiska länders arméer.

I den engelska armén stadgas enligt »Regul arion for the Medical Services
of the army, 1923», att alla rekryter skola vaccineras på andra dagen efter
inryckningen. Likaså i den franska armén, där alla soldater vaccineras respektive
revaccineras omedelbart efter inryckning jämlikt bestämmelserna i »Regement
sur le service de santé de 1’armée». För den gamla tyska armén gällde >
liknande föreskrifter. Vår svenska lag örn skyddskoppympning befinner sig
således i god överensstämmelse med de föreskrifter, man å utrikes ort ansett
fördelaktiga.

Vid förarbetet till den i vårt land gällande lagen hade sjukvårdsstyrelsen
beretts tillfälle till yttrande. Därvid uttalade sjukvårdsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 20 februari 1914 som sin mening följande:

»Efter att hava tagit del av ifrågavarande betänkande — »Betänkande angående
skyddskoppympningens ordnande den 27 maj 1913» — mot vilket i
principiellt hänseende icke funnits något att erinra, får sjukvårdsstyrelsen till
en början erinra därom, att enligt nu gällande bestämmelser rörande revaccinationen
vid armén de värnpliktiga med stöd av nådigt brev den 11 mars
1904 kunna efter eget gottfinnande besluta, om de vilja undergå förnyad
skyddskoppympning eller icke, ävensom att sjukvårdsstyrelsen i skrivelse den
10 oktober 1913 till dåvarande statsrådet och chefen för Lantförsvarsdepartementet
påvisat, att de värnpliktigas uraktlåtenhet att genomgå revaccination innebure
en verklig fara för armén särskilt under krigstid, och att på grund
därav nu gällande stadgar borde ändras, så att i detta hänseende samma föreskrifter
bleve gällande för värnpliktiga som för stamanställd^.

Denna för arméns sjukvård så viktiga fråga synes kunna finna en tillfredsställande
lösning på grundvalen av det »Förslag till lag örn skyddskoppympning»,
som återfinnes i betänkandet i Kap. VIII, § 4, så lydande: »Förnyad

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skyddskoppympning (revaccination) skall en var undergå, som a) börjar
fullgöra sin värnplikt eller antagits till stamrekryt---»

I lag om skyddskoppympning den 2 juni 1916, (S. F. S. nr 180) intogos
dessa bestämmelser under § 3.

För underlättande av ett ställningstagande till inspektörens för infanteriet
bär föreliggande uppslag för bättre utnyttjande av tjänstetiden torde det vara
på sin plats att här ytterligare anföra ett uttalande i förut omnämnda betänkande
av år 1913, kap. VII sid. 94—95. Däri yttras följande:

»Den meningen har, såsom redan förut nämnts, uttalats, att skyddskoppympningen
numera icke behöver utföras annat än, då smittk opp sepidemi inträffar
eller hotar. Det torde vara lämpligt att även i detta sammanhang något
pröva riktigheten av detta uttalande. Av redogörelsen här ovan framgår, att
ympningen till förebyggande av olägenheter och faror bör utövas under iakttagande
av vissa försiktighetsmått. Att noggrant iakttaga dessa under allmänhetens
»massrusning» i och för ympning blir synnerligen svårt. Ympningen
kommer då helt säkert att utföras under ogynnsamma förhållanden, och »tekniken»
kommer med stor sannolikhet då också att brista i ett eller annat hänseende.
Bäst och säkrast är förvisso, att ympningen i största möjliga utsträckning
utföres i lugn och ro under noggrant iakttagande av givna föreskrifter.
Då smittkoppsfall inträffa å en ort, finnas, även örn ympning redan är företagen
i föreskriven ordning, tillräckligt många personer, som lika fullt behöva
ympas, och ymparna skola sålunda i alla händelser helt säkert få full sysselsättning
särskilt med hänsyn till den skyndsamhet, som då kräves.

Vill man alltså hava ett kraftigt skydd mot smittkopporna, bör man ympa i
god tid. Vill man hava ympningen utförd med minsta möjliga risk för individen
och med trygghet för gott resultat, d. v. s. en ympning, som medför största
möjliga skyddskraft, så bör man också i största möjliga mån ympa under lugna
förhållanden och alltså utan tryck av redan inträffad epidemi, så att erforderlig
varsamhet kan iakttagas.»

Detta uttalande, som gäller all ympning, den må vara obligatorisk eller
icke, har i lika hög grad sin tillämplighet på militära förhållanden.

Från krigsberedskapssynpunkt är det av största vikt, att allt manskap är
skyddskoppympat. Följderna av uraktlåten ympning inom försvarskrafterna
äro fullt klarlagda genom exempelvis studiet av smittkoppornas ovan omnämnda
härjningar i den franska armén under 1870—71 års fransk-tyska krig. Ett
avsteg från krav på en redan i fredstid skyddskoppympad armé skulle medföra,
att vid mobilisering en del värnpliktiga komma att inställa sig ovaccinerade,
flertalet utan att vara revaccinerade. Att medhinna dylik vaccination vid
mobilisering, liksom att då tillförlitligt kunna kontrollera och återfinna ovaccinerade
låter sig med all säkerhet under de förhållanden, med vilka vi hava att
räkna, icke göra. Det torde jämväl observeras, att man för vårt lands vidkommande
vid krigstillfälle måste räkna med största smittfara av elakartad beskaffenhet.
Just det stora intrång i tjänstgöringen, som revaccinationen i fredstid
medför, synes utgöra det allra starkaste skäl att icke uppskjuta denna förrättning
till mobilisering och till krigstid, då tjänstgöringen förvisso kräves för
ändamål, närmare berörande stridshandlingarna. En omprövning från de synpunkter,
som här anförts, av den militära myndigheten ifråga torde nog medföra
ändrad uppfattning av de föreliggande problemen.

För att emellertid i största möjliga mån undkomma de följder, som i allmänhet
vidlåda vaccinationen i form av någon eller några dagars tjänsteoduglighet
eller minskad arbetsförmåga, har det rekommenderats att verkställa revaccina -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

25

tionen av de värnpliktiga så snart som möjligt efter inryckningen. Ett väl motiverat
uttalande har angående detta förhållande gjorts av f. d. fördelningsläkaren
vid f. v. Femte arméfördelningen, fältläkaren A. Wahlstedt, som i skrivelse
den 6 februari 1923 till truppförbandsläkarna inom arméfördelningen framhåller,
att i betraktande av den korta övningstid, som numera bestås det värnpliktiga
manskapet, det är av stor vikt, att revaccinationen företages vid en
sådan tidpunkt, att det militära utbildningsarbetet så litet som möjligt därav störes.
Bästa tiden för revaccinationen torde i betraktande härav vara så snart
sorn möjligt efter inryckningen. Några ansträngande övningar torde icke behöva
förekomma under de båda första utbildningsveckorna, och, örn övningsprogrammen
för dessa uppgöras under hänsynstagande därtill, att de vaccinerade
under de 4—5 dagar, då verkningarna av en lyckad ympning som mest
göra sig gällande, så mycket som möjligt sysselsättas med soldatinstruktion,
förberedande målskjutningsövningar och annat dylikt, så torde befrielse från
övningar endast undantagsvis behöva föranledas av revaccinationen.

Att förlägga revaccinationen till annan tid av värnpliktstjänstgöringen, torde
däremot icke vara lämpligt, icke ens om den förlägges till slutet av densamma,
enär en effektiv kontroll av ympresultat då torde bliva omöjlig. Som bekant
lämnar endast en ympning, som utförts med positivt resultat, fullt skydd mot
smittkoppor, vadan efterundersökningen är lika viktig som ympningen själv.
Än mer kunna ogynnsamma okontrollerbara omständigheter härvid medföra
komplikationer med ohälsa och ersättningskrav, vilka med nu tillämpade tillvägagångssätt
hittills icke alla eller i sällsyntaste undantagsfall förekomma.

Värdet av vaccination och revaccination mot smittkoppor är för närvarande
vetenskapligt fullt klarlagt, och det är bevisat, att tills vidare endast därigenom
oemottaglighet respektive minskad mottaglighet mot sjukdomen ifråga kan ernås,
enär enbart vanliga hygieniska åtgärder vid denna sjukdom spelar en
högst underordnad roll.

Vad här anförts angående vikten av bibehållande av lagen örn skyddskoppympning
för armén gäller i lika hög grad övriga försvarsgrenar.

Marinföryaltningen får för sin del i detta ärende framhålla följande.

Alla å sjömanshus inskrivna värnpliktige äro i enlighet med bestämmelsen
i lagen örn skyddskoppympning nyligen revaccinerade; därför giva bland flottans
till allmän tjänst inskrivne relativt fåtaliga positiva reaktioner vid revaccinering.

Till sjötjänst och stationstjänst vid flottan och till tjänst vid kustartilleriet
inskrivna värnpliktiga, vilka i regel ej äro revaccinerade, förete den största
procenten positiva reaktioner.

Värnpliktstjänstgöringen fullgöres vid flottan med undantag för ett fåtal
kategorier i en följd och vid kustartilleriet med 170 dagars första tjänstgöring.
Olägenheterna, äro därför på grund härav och genom revaccineringen före inskrivning
å sjömanshus ej att jämföra med vid infanteriet med dess korta första
tjänstgöring örn blott 90 dagar.

Nyttan för individen av att erhålla skydd mot smittkoppor får ej förbises.

Erfarenheten visar, att fall av smittkoppor förhållandevis ofta inkomma
sjöledes, vadan särskilt fara föreligger i hamnar och för sjöfolk.

Revaccinationens relativt små olägenheter väga mycket litet mot den trygghet,
som densamma medför. Vaccinationstvånget måste bibehållas i sin nuvarande
form. Dess borttagande eller inskränkande skulle medföra allt för stor
fara för insjuknanden och dödsfall i de täta förläggningarna ombord och i kasernerna
samt därmed också för marinen i dess helhet.

På grund av vad ovan anförts, få Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdssty -

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

reise och Kungl. Marinförvaltningen på det bestämdaste avstyrka förslag till
ändring av lag om skyddskoppympning den 2 juni 1916. (S. F. nr 180.)

I handläggningen av detta ärende inom Kungl. Marinförvaltningen hava deltagit
undertecknad chef, Boalt, G. Nilson och Eklund.

Stockholm den 21 februari 1928.

Kungl. Arméförvaltningens På Kungl. Marinförvalt sjukvårdsstyreise

ningens vägnar:

FRITZ BAUER. J. SCHNEIDLER.

Richard Erhardt. /

/ Frite Björkman.

Marinöverläkarens

expedition.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att före den 20 innevarande mars till utskottet avgiva
yttrande i anledning av en av herr G. Rosén inom första kammaren väckt
motion nr 196, örn upphävande av bestämmelser örn ^vaccination av fast anställt
manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga, far jag efter samråd
med medicinalstyrelsen härmed, i vad marinen vidkommer, anföra följande.

Uti ett med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse gemensamt yttrande till
statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet den 21 februari 1928
framhöll marinförvaltningen beträffande den i motionen åberopade framställningen
från inspektören för infanteriet rörande marinen det, som följer:

»Alla å sjömanshus inskrivna värnpliktiga äro i enlighet med bestämmelsen
i lagen örn skyddskoppympning nyligen revaccinerade; därför giva bland
flottans till allmän tjänst inskrivna relativt fåtaliga positiva reaktioner vid

revaccinering. .... .

Till sjötjänst och stationstjänst vid flottan och till tjänst vid kustartilleriet
inskrivna värnpliktiga, vilka i regel ej äro revaccinerade, förete den största procenten
positiva reaktioner.

Värnpliktstjänstgöringen fullgöres vid flottan med undantag för ett fatal
kategorier i en följd och vid kustartilleriet med 170 dagars första tjänstgöring.
Olägenheterna äro därför på grund härav och genom revaccineringen före inskrivning
å sjömanshus ej att jämföra med vid infanteriet med dess korta första
tjänstgöring örn blott 90 dagar. ...

Nyttan för individen av att erhålla skydd mot smittkoppor får ej förbises.

Erfarenheten visar, att fall av smittkoppor förhållandevis ofta inkomma sjöledes,
vadan särskilt fara föreligger i hamnar och för sjöfolk.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

27

Revaccinationens relativt små olägenheter väga mycket litet mot den trygghet,
som densamma medför. Vaccinationstvånget måste bibehållas i sin nuvarande
form. Dess borttagande eller inskränkande skulle medföra allt för stor fara för
insjuknanden och dödsfall i de täta förläggningarna ombord och i kasernerna
samt därmed också för marinen i dess helhet.»

På grund av vad ämbetsverken anfört avstyrkte de på det bestämdaste den
av inspektören för infanteriet föreslagna ändringen i lagen örn skyddskoppympning.

Med anledning av motionen bör vidare följande beaktas med hänsyn till under
senare tid gängse smittkoppsepidemier i länder, med vilka vårt land står i
kontinuerlig sjöförbindelse.

Enligt kommerskollegii kungörelser hava Kapstaden, Turkiet och hamnarna
i Chile under år 1929 varit smittade av smittkoppor.

Utan smittoförklaring från kommerskollegium hava omfattande epidemier av
smittkoppor under senare år rått både i England och Holland.

Beträffande England offentliggjordes i maj 1929 följande statistik från och
med år 1922.

Ar

Fall

Döda

1922..........

.... 973

27

1923 ..........

. . . . 2 504

7

1924 ..........

. . . . 3797

8

1925 ..........

. . . 5 354

6

1926 ..........

. ... 10141

11

1927 ..........

. ... 14 787

36

1928 ..........

. ... 12420

53

1929 lia kvartalet ....

. . . . 3 283

8

Denna epidemi har sålunda härjat under ej mindre än 8 år med över 53,000
sjukdomsfall. Oaktat lindrig till karaktären har epidemien dock lett till mer
än 150 dödsfall. Åtgärderna emot densamma hava varit omfattande och mycket
kostsamma. Samtidigt med denna lindriga epidemi uppträdde år 1929 35 fall
av verkligt svåra smittkoppor införda med en ångare från Bombay. Dessa fall
föranledde som bekant smittoförklaring av England från Frankrikes sida, en
åtgärd, som väckte mycket uppseende och ovilja i England och efter några dagar
upphävdes. Epidemien lämnar ett talande exempel på hur smittkopporna
kunna grassera i ett för övrigt högt kultiverat land, men som saknar verkligt
vaccinationstvång.

Vad angår Holland, så uppgives sammanlagt 678 fall hava inträffat under
månaderna juli—december år 1929. Mortaliteten i denna epidemi är mig ej
bekant.

Att oaktat de täta kommunikationerna sjöledes med ifrågavarande länder
några fall ej införts i svenska hamnar och riket därigenom gått fritt från smittkoppor,
kan säkerligen till stor del tillskrivas vårt vaccinations- och revaccinationstvång.

Det örn dessa epidemier anförda torde tillräckligt belysa vikten av att fortfarande
bibehålla revaccination för sjöfolk, såväl örlogsmarinens som handelsflottans.
I motiveringen till nu gällande lag om skyddskoppympning av år 1916
yttrade också medicinalstyrelsen på sin tid med öppen blick härför enligt den
nådiga propositionen nr 78/1915, sid. 47, »att bland yrken, vilkas utövare i
särskilt hög grad äro i behov av skydd för smittkopporna, sjömannens är det

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

viktigaste. Smittkopporna -----införas alltid utifrån och detta har hit tills

nästan regelbundet skett sjöledes. Ju livligare förbindelser vi få med främmande
länder, desto större bliva riskerna — --—. Det är därför av be tydelse

att skydda landet genom obligatorisk, förnyad ympning av sjömän.»

I samma proposition anföres på sid. 45 beträffande försvarsväsendets personal
från medicinalstyrelsen följande yttrande: »Med en föreskrift örn obligatorisk

förnyad ympning av värnpliktiga och stamanställda, -----, skulle man

få största delen av den manliga befolkningen skyddad. Och denna del av befolkningen
är därav i större behov än kvinnorna, vilka, enligt vad vi känna av
vår statistik, i långt mindre grad träffas av smittkopporna,---.»

Revaccinationen av stamanställda och värnpliktiga är således utom av militära
och individuella skäl liksom beträffande sjöfolk i allmänhet motiverad av
mycket starka socialprofylaktiska och socialmedicinska hänsyn. Någon ändring
i denna frågas läge har ej inträtt sedan nu gällande vaccinationslags tillkomst
år 1916.

Det förtjänar här anföras, att revaccinering av rekryter vid den första anställningen
är en inom örlogsmarinerna erkänd princip. Vårt land skulle komma
att högst ofördelaktigt utmärka sig med hänsyn till en av den navala hälsovårdens
grundregler, örn det i förevarande avseende intoge en negativ särställning.

Därest bestämmelserna i lagen örn skyddskoppympning beträffande revaccinering
av marinens stam och värnpliktiga skulle upphävas, komme en del av
rikets nu förefintliga skydd mot smittkoppor att bortfalla. Det egendomliga
skulle för övrigt inträffa, att — enligt lagens kvarstående § 6 — strängare
bestämmelser bleve rådande för handelsflottans'' sjöfolk, som fortfarande skulle
revaccineras, än för örlogsflottans.

Smittkoppor hava införts till vårt land även genom örlogsfartyg. Så medförde
korvetten Freja i maj 1894 vid återkomsten till Karlskrona från en expedition
till avlägsna farvatten några ej ännu diagnosticerade smittkoppsfall
bland officerarna ombord. Sjukdomen var av typen variolois, som förekommer
hos förut vaccinerade. Epidemien ledde till sekundära fall i Karlskrona, bland
annat hos en ej vaccinerad gosse, som avled. Fartygschefen insjuknade också,
men ej förrän han efter avmönstringen hunnit hem till huvudstaden. Den lilla
epidemien är lärorik bland annat därigenom, att den bestyrker såväl revaccineringens
allmänna nytta till motverkande av större spridning ombord och i land
som dess individuella nytta till förekommande av sjukdomens svårare former.

Risken för smittkoppor är givetvis störst för de örlogsfartyg, som besöka utländska
hamnar. Örn nuvarande revaccination av marinens manskap bortfölle,
bleve det nödvändigt att vid expeditionens början en masse revaccinera besättningarna
å alla fartyg före besök i dylika hamnar. Att detta skulle medföra
betydligt större olägenheter för tjänsten än då revaccinationen såsom nu utföres
strax efter den första anställningen, är utan vidare klart. Örn en expedition utan
tidsutdräkt skall äga rum till smittad ort, såsom t. ex. i maj 1929 med jagaren
Ehrensköld till engelsk hamn, blir tiden i de flesta fall för kort för att en i
hast företagen revaccinering skall hinna medföra det avsedda personliga skyddet
före ankomsten till hamnen i fråga. En sådan ordning kan ej vara förenlig
med statens skyldighet att i möjligaste mån skydda vid försvaret anställd personal
till liv och hälsa. Revaccinationens avskaffande skulle sålunda utsätta
marinens personal för risker, vilka statsmakterna visat sig angelägna att förekomma,
bland annat riksdagen genom 1925 års försvarsbeslut, punkt 4), angående
åtgärder just »i syfte att bereda de värnpliktiga större trygghet till liv
och hälsa».

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

29

Den av motionären åberopade rapporten rörande utbildningsarbetet vid flottan
torde avse ett yttrande av chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid
flottans station i Stockholm, vilken uti en år 1926 avgiven rapport uttrycker
önskvärdheten av längre tid för de värnpliktigas första allmänt militära utbildning.
Nämnde chef använde där den av revaccineringen framkallade i allmänhet
partiella otjänstbarheten som motiv endast för någon utsträckning i tiden för
ifrågavarande utbildning, men yrkade icke på upphävande av lagens örn skyddskoppympning
bestämmelse i § 3 mom. a) och b) om revaccination.

I anledning av vad som i motionen yttras beträffande av utförd revaccination
föranledda sjukdomsfall meddelas här ur marinens sjukdomsstatistik uppgifter
angående på grund av revaccinationen åtföljande besvär eller feber sjukskrivna
bland hela antalet årligen revaccinerade:

År Eevaccinerade Vaccinationsbesvär

1925 ............ 3 708 33

1926 ........... 3 467 23

1927 ............ 2 939 54

1928 . •.......... 4 293 67

Summa 14 407 177

Några komplikationer från nervsystemet hava icke förekommit vid marinen.
Bland 14,407 ympade hava sålunda på fyra år inträffat 177 fall av s. k. revaccinationsbesvär.
Beräknat på totalsumman revaccinerade utgöra desamma
blott 1.2 %. Sett i samband med att övriga revaccinerade i regel kunnat deltaga
i instruktioner och tillhörande övningar torde detta styrka marinförvaltningens i
förutberörda yttrande fällda omdöme, att revaccination medför relativt små
olägenheter. Som synes av tabellen, variera siffrorna något år från år, och
torde detta bero på vaccinens växlande, mer eller mindre kraftiga verkan. Då
motionären nämner, att särskild undersökning verkställts angående ifrågavarande
sjukdomsfall, anser jag mig böra framhålla, att i detta avseende inhämtade
yttranden från vederbörande läkare utvisa, det någon dylik undersökning
icke ägt rum vid marinen.

Såsom ytterligare belysande frågan förtjänar anföras följande från medicinalstyrelsen
den 29 september 1929 lämnade kommuniké.

»Vid konferens den 27 och den 28 september 1929 mellan danska, norska
och svenska representanter hava behandlats vissa med de särskilda ländernas
vaccinationslagstiftning sammanhängande frågor. Redogörelser lämnades därvid
för de erfarenheter, som man på skilda håll inhämtat. Bland annat genomgicks
och diskuterades det material, som föreligger till belysande av frågan örn
komplikationer i sammanhang med vaccineringen. Materialet utgör för Danmarks
och Sveriges vidkommande svar på en till ländernas läkare ställd enquéte.
Det norska materialet är en sammanfattning av de berättelser, som under senare
år tillställts direktören för det civila medicinal väsendet.

De olägenheter och komplikationer, vilka vid vissa tillfällen iakttagits i samband
med vaccinationen, äro av olika art, dels sjukdomar, vilka endast hava ett
tidssamband med vaccinationen och i sig själva äro helt oberoende av denna,
dels besvär, vilka i det stora övervägande antalet fall varit lokala och helt
betydelselösa, dels slutligen komplikationer från det centrala nervsystemet,
vilka uppträtt i vissa andra länder till jämförelsevis stort antal, men hos oss
endast iakttagits i ett ringa antal fall. Dessa sistnämnda komplikationers natur
är icke tillfredsställande utredd. Med hänsyn till den omfattning, vari de hit -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

tills uppträtt hos oss, anser konferensen dem icke vara av sådan betydelse, att
de böra föranleda samhället att avstå från det kraftiga skydd det äger i en väl
och i tid genomförd skyddskoppympning. Faran för att elakartade smittkoppor
kunna införas utifrån är ständigt för handen, enär talrika sjukdomshärdar förefinnas
runt omkring i världen. Svåra epidemier av smittkoppor kunna därför
allt fortfarande befaras uppträda hos oss. Vaccinationen måste nu som förr
anses vara det enda effektiva skyddsmedlet mot smittkoppor. Att man på hygienens
nuvarande ståndpunkt genom en enbär isolering av sjukdomsfallen, utan
användandet av skyddskoppympning, skulle kunna stäcka en epidemi i dess
upprinnelse är enligt konferensens övertygelse utsiktslös. Visserligen är vaccinationsskyddet
underkastat individuella växlingar; för det stora flertalet vaccinerade
är det dock tillräckligt under årtionden framåt. Även örn man icke kan
räkna med att vaccinationen medför ett för hela livet bestående skydd mot smittkoppor,
visar dock en rik erfarenhet, att sjukdomen hos vaccinerade personer
tager ett lättare förlopp än hos ovaccinerade och är lindrigare ju kortare tid,
som förflutit från vaccinationstillfället.

Konferensen har övervägt möjligheten av att uppskjuta vaccinationen till
dess fall av smittkoppor konstaterats. Från detta förfarande måste dock avrådas
av flera skäl. Sjukdomen är ytterst smittsam. De första fallen under en epidemi
äro ofta föga karakteristiska. Sjukdomen blir på denna grund ej sällan till en
början förbisedd. Enär inkubationstiden är lång (cirka 12 dagar) har sjukdomen
ej sällan fått en stor utbredning, innan bekämpandet kunnat med kraft
påbörjas. Erfarenheten har även visat, att vacciationen vid ett sjukdomsutbrott
är vansklig att genomföra med tillbörlig omsorg. I ju högre grad den befolkning,
som träffats av smittkoppor, icke är vaccinerad, desto större äro svårigheterna
för sjukdomens bekämpande. Kampen mot sjukdomen har under sistnämnda
förhållanden krävt betydliga offer. Hos icke vaccinerade småbarn har
dödligheten uppgått till 60—70 %.

Konferensen är sålunda ense örn att det är den allmänna vaccinationen i
barnaåldern, som varit och allt fortfarande är det verksamma skyddsmedlet
mot smittkopporna. Något annat skydd häremot är icke känt och har konferensen
sålunda funnit de ovannämnda erfarenheterna rörande vaccinationen
icke böra för närvarande föranleda förändringar i nu gällande grundbestämmelser
rörande skyddskoppympningen.»

Av det anförda torde framgå, att ett upphävande av bestämmelserna i lagen
örn skyddskoppympning § 3 mom. a) och b) skulle medföra ej blott risk för
insjuknanden i smittkoppor bland marinens personal utan också fara för denna
farliga och ytterst smittosamma folksjukdoms införande i riket samt spridning
till dess övriga befolkning. Allt talar således fortfarande för att ifrågavarande
föreskrifter i lagen örn skyddskoppympning bibehållas oförändrade.

Stockholm den 10 mars 1930.

GUNNAR NILSON.

IS. Radhe.

Stockholm 1930. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.
307275