Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1930 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 25 februari 1930 till riksdagen avlämnad proposition,
nr 121, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens
yttrande över följande förslag till

1) Motorfordonsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med motorfordon förstås i denna förordning varje för färd på
marken avsett, för person- eller godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande
är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

Motorfordon benämnes automobil, örn det är försett med tre eller flera
hjul, och motorcykel, om det är tvåhjuligt, dock skall tvåhjuligt motorfordon,
som är försett med bivagn (sid-, för- eller släpvagn), jämväl anses
såsom motorcykel.

Till motorredskap hänföras traktorer, lokomobiler, lantbruks- och väglagningsmaskiner
samt andra dylika fordon, vilka för framdrivande äro försedda
med motor, men som äro att anse allenast såsom arbetsredskap.

Användes motorredskap för gods- eller passagerarebefordran genom sammankoppling
med härför särskilt avsedd släpvagn, benämnes motorredskapet
tillsammans med släpvagnen traktortåg.

Med avseende å särskilda typer av motorfordon eller motorredskap befiihang
lill riksdagens protokoll WHO. !) sami. 2 aud. 28 hafi. (Nr

I

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

stämmer Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, till
vilket slag av fordon typen skall vara att hänföra.

2 mom. I denna förordning förstås, där ej annorlunda är angivet, med
allmän väg: allmän väg å landsbygden, gata och annan allmän plats i

köping och municipalsamhälle, till körtraflk upplåten väg å stads område,
som icke är intaget i stadsplan, ävensom ödebygdsväg, jämte till sådana
vägar och gator hörande broar och färjor;

polismyndighet: för Stockholm Överståthållarämbetet; för annan stad, där
poliskammare finnes, denna; för övriga städer magistrat eller, där sådan ej
finnes, stadsstyrelse och för landet polischefen i orten.

3 morn. Vad i denna förordning stadgas örn ägare av motorfordon,
skall beträffande motorfordon, som av någon innehaves på grund av avbetalningsköp,
i stället hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten
ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Om automohiler.

Om automobils beskaffenhet och utrustning.

2 §.

1 moni. Med automobils tjänstevikt, vilken beräknas efter direkt vägning
av automobilen, avses vikten av automobilen i normalt, fullt driftfärdigt
skick vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri,
däri inbegripen vikten av dels till automobilen hörande verktyg, reservdelar
och reservgummi, ävensom bränsle, smörjolja och vatten (tillbehör),
dels ock den för automobilen nödvändiga bemanningen.

Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga örn
personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för
vilket automobilen är avsedd, och, beträffande lastautomobil, den beräknade
vikten av den största last och det största antal passagerare, varför automobilen
är inrättad (maximilast).

Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens
vikt med passagerare eller last uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det
mest belastade hjulet.

2 mom. Automobil skall vara så konstruerad och utförd, att den ur trafiksäkerhetssynpunkt
är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt ändamål lämplig.
Automobil skall vara försedd med

a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;

b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett
system, som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar,
av vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

båda fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande,
varjämte å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att,
även örn föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma
även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller kopplas
från drivhjulen;

d) lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler;

e) örn automobilens tjänstevikt är över 450 kilogram, anordning för
backning;

f) örn explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av
ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);

g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den
bakom varande trafiken;

h) antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,
som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar;
samt

i) efter av Konungen meddelat förordnande hastighetsmätare av sådan
beskaffenhet, att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed
automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

3 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning
skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat
sätt och så, att automobilföraren lätt kan åtkomma dem, utan att han behöver
flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en
bekväm körställning, - ävensom så belägen, att föraren har god utsikt över
körbanan.

4 morn. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta flytande eller
gasformigt bränsle, liksom ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade,
att eld såvitt möjligt förekommes.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande
gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.
Rör och behållare samt elektriska ledningar skola vara på bästa
möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

5 mom. Där så erfordras, må till skydd mot slirning å hjulen anbringas
lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.

6 mom. De närmare föreskrifter örn automobils hjultryck, som må erfordras
för olika slag av hjulringar, meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Om besiktningsmän.

3 %.

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas
av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter förslag av vederbörande länsstyrelse det antal
besiktningsmän, som skall finnas inom varje län. Besiktningsman utses av
länsstyrelsen, som tillika fastställer besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt och
stationsort, där ej Konungen finner skäl därom bestämma i samband med
fastställandet av antalet besiktningsmän.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen
bestämmer.

Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet
meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Om besiktning samt örn förbud mot automobils användande.

4 §.

1 mom. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad igenkänningsmärke,
vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning
(första besiktning), skall därvid meddela de uppgifter rörande automobilen,
som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och
fullständigats, undersökas, huruvida automobilen till sin beskaffenhet överensstämmer
med de i 2 § meddelade bestämmelser.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,
som tillika skall innehålla beskrivning över automobilen.

2 morn. Tillverkare här i riket av automobil eller här i riket bosatt
generalagent för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd
att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning,
ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, som av tillverkaren
eller generalagenten intygas vara i full överensstämmelse med besiktigad
typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Intyg, varom nu sagts (typintyg), skall innefatta typbesiktningsinstrumentet
i avskrift och utfärdas å blankett av det utseende, varom är särskilt
stadgat.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill
prövas föreligga.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter
angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som
äga verkställa sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet,
Konungen därtill förordnar.

5 §.

1 mom. Har sådan ändring av automobil företagits, att de uppgifter,
som äro införda i automobilregistret, icke längre äro överensstämmande
med automobilens beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom
fjorton dagar från det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla automobilen
till efterbesiktning. Därvid skall företes tidigare för automobilen utfärdat
besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som
automobilen undergått.

Befinnes vid efterbesiktningen automobilen vara i föreskrivet och lämpligt
skick, skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar automobilen
undergått sedan föregående besiktning, av besiktningsmannen utfärdas.

Befinnes automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick, skall
besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom lios länsstyrelsen
i det län, där automobilen, enligt vad nedan i 9 § 1 mom. sägs,
har sin hemort.

2 morn. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs efterbesiktning av
automobil eller vissa delar av sådan, skall med avseende å sådan besiktning
i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes
i yrkesmässig trafik, stadgas i 27 § 5 mom.

4 morn. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna
örn besiktning av automobil samt, örn besiktningen därtill föranleder eller
automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens användande.

Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, äger, där han finner
anledning antaga, att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig,
undersöka automobilen. Befinnes därvid, att automobilen icke är i
betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga automobilens ägare
eller förare att inom viss tid inställa automobilen till eftersyn hos honom
eller hos besiktningsman, som med hänsyn till automobilens hemort eller
trafikförhållanden eljest kan befinnas lämplig; och skall denne ofördröjligen
underrättas om föreläggandet.

Är automobil så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten
kan vidare nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens
användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet skall ofördröjligen
underställas prövning av länsstyrelsen i det län, där automobilen, enligt
vad i 9 § 1 mom. sägs, har sin hemort.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Besiktningsman läte sig städse angeläget vara att så anordna undersökning
och eftersyn av automobil, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning
i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som
kan anses oundgängligen nödigt.

6 §.

Förbud, varom i 5 § 4 mom. sägs, gäller för bela riket, intill dess någon
länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att automobilen är i vederbörligt
skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

7 §.

Besiktningsinstrument, såväl för första besiktning och typbesiktning som
för efterbesiktning, skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande
vara i två exemplar tillgängligt för ägaren till automobilen.

Om registrering av automobil och örn igenkänningsmärke.

8 $.

1 mom. Automobil må ej, innan den, på sätt i 9 § sägs, blivit registrerad
och igenkänningsmärke tilldelats densamma, tagas i bruk i andra än nedan
angivna fall, nämligen:

1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock
att tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer plats och villkor
för provkörningen;

2. för körning från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller
liknande direkt till sådan plats eller lokal;

3. för körning direkt till besiktningsman i och för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. i trafik lika med registrerad automobil i avbidan på erhållande ar
registrering och igenkänningsmärke, dock högst under tre veckor från den
dag, då skatt för automobilen, enligt vad särskilt stadgas, blivit er lagd; samt

6. av den, som tillverkar eller bedriver bandel med motorfordon, i trafik
lika med registrerad automobil, dock allenast såvitt gäller automobil, som
av honom hålles till salu.

Automobil skall i samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall varn
åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). I fall, varom förmäles i 5 och 6
punkterna, skall tillika beträffande automobil, som icke tillhör besiktigad
typ, besiktningsskylt vara medelst plombering av besiktningsman försedd med
särskilt märke (be siktning smärke).

Örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,
att å automobil föra särskild skylt (skaf tesky It), gäller vad därom är särskilt
stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

7

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande
sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen.

3 mom. Besiktningsskylt skall i dubbla exemplar, mot nedsättning av
skäligt belopp som fastställes av Konungen, tillhandahållas vederbörande
av polismyndigheten i orten.

Skylt må icke till någon utlämnas med mindre denne i två exemplar ingiver
försäkringsbevis enligt 6 § i lagen örn trafikförsäkring å motorfordon
avseende varje motorfordon, varå skylten användes. Det ena exemplaret
skall, försett med anteckning örn utlämnad skylts nummer, av polismyndigheten
översändas till den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

Ej heller må skylt utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,
som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,
att han betalt stadgad skatt för den automobil, å vilken skylten är avsedd
att användas.

Av polismyndighet bekommen skylt må tillverkare eller handlande ej utlämna
till köpare av automobil eller annan, med mindre denne uppfyller
enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet, som i föregående
stycke sägs.

Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och
sist då försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga
hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande
den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen
för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom försäkringsanstaltens namn
och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning
uppvisas för polismyndigheten årligen under december månad. Brister
därvid någon i redovisning, förfaller till betalning det nedsatta beloppet till
den del det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning
därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet, efter
avdrag av polismyndighetens omkostnader, återbetalas.

9 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras automobilregister för inskrivning
av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i denna förordning förmäles
eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

Automobil skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där automobilen
har sin hemort.

Automobil skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.
Skall automobilen företrädesvis användas å annan ort än den, där
ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom
olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör automobilen

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ägare, som icke mantalsskrives, skall automobilen anses hava sin hemort
å den ort, där den företrädesvis skall brukas.

2 morn. Ansökan om registrering av automobil, som ännu icke är registrerad,
skall så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det automobilen
förvärvats göras av ägaren eller, örn automobilen tillhör staten eller
kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa
förare å automobilen.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver
handel med motorfordon, beträffande automobil, som av honom förvaras å
lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga
namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg
så ock vederbörligt försäkringsbevis, allt i två exemplar.

3 morn. Är ansökan örn registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar
besiktningsinstrument eller typintyg, att automobil icke är i föreskrivet
och lämpligt skick, skall registrering vägras.

Registrering av automobil, som tillhör besiktigad typ och som icke förut
registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av automobilen medelst påskrift
å typintyg vitsordat, att automobilen, så länge den varit i hans besittning,
icke undergått någon förändring.

4 mom. Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa de uppgifter
rörande automobilen och dess ägare, som bestämmas av Konungen.

Bevis örn registreringen och uppgift örn det automobilen därvid tilldelade
igenkänningsmärke skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet
eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas till sökanden.
Av försäkringsbeviset skall det ena exemplaret, försett med uppgift pm
automobilens igenkänningsmärke, översändas till den försäkringsanstalt, som
meddelat försäkringen.

10 §.

1 mom. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där icke på
sätt nedan stadgas ny registrering av automobilen bör ske inom annat län,
den nye ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet
skedde, därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i
det län, där automobilen är registrerad, dock att, örn äganderätten övergår
genom arv eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras,
från det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen
efter arvlåtaren avslutades och, vid testamente, från det testamentet blev
beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift örn nye ägarens fullständiga
namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift samt
automobilens igenkänningsmärke.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9

förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,
som ovan sägs, förre ägaren.

Anmälan av ny ägare skall, såvida det icke visas, att å automobilen tidigare
meddelad trafikförsäkring gäller för honom, vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.

Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan örn övergång av
äganderätten till automobil; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens
anmälningsskyldighet icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre
ägaren och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång,
äger länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet
gått till ända utan att skyldigheten fullgjorts, ur registret avföra den förre
ägaren, oaktat upplysning örn den nye ägaren ej kunnat erhållas.

2 mom. Har registrerad automobil förstörts eller kommer den av annan
anledning icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton
dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade, därom göra
anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,
där automobilen är registrerad. Vid sådan anmälan skall fogas bevis till
styrkande av de meddelade uppgifterna örn automobilen.

Automobil må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma
är eller bör vara antecknad som ägare av automobilen, icke kunnat under
två på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för
nämnda år till betalning åliggande skatt för automobilen.

3 mom. Har ägare av registrerad automobil för avsikt att under viss tid
ej nyttja automobilen i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande göra
anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,
där automobilen är registrerad.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 11 § 1 mom. stadgade
avgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för automobilen under
tre månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Sedan automobilen avförts ur registret, må den ej i andra fall än i 8
sägs nyttjas i trafik innan den ånyo blivit registrerad.

Ansökan örn ny registrering av automobilen skall innehålla uppgift örn
den förra registreringen och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke.
I övrigt skall i fråga örn sådan registrering gälla vad i 9 § är
stadgat om registrering av automobil, som icke förut registrerats.

4 mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet
av sådan efterbesiktning, varom i 5 § 1 och 2 mom. samt 27 § 5, mom.
sägs, har ägaren av automobilen att till länsstyrelsen i det län, där automobilen
är registrerad, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga
vederbörligt besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke
upprättats, av besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.

5 morn. Tages ny trafikförsäkring, skall automobilens ägare så snart ske
kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i

10 Andra lagutskottets utlåtande AV 34.

det län, där automobilen är registrerad, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.

6 mom. Sker i andra fall, än ovan i 1, 2, 3, 4 och 5 mom. sägs, ändring
i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall anmälan därom så
snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det ändringen skedde göras
hos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad.

7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till automobil
eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt 9 § 1
mom. bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan
örn ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från
det förändringen inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen
bör ske; dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom.
första stycket av denna paragraf, skall räknas på sätt där är föreskrivet.
Denna ansökan skall innehålla uppgift örn den förra registreringen och det
automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke. I övrigt skall i fråga örn
sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i 9 § är stadgat örn registrering
av automobil, som icke förut registrerats.

8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret
skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall den
ändring anmärkas i registret.

Göres anmälan örn efterbesiktning, varom i 4 mom. sägs, skall detta antecknas
i registret.

Är efterbesiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall
anteckning i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen
iakttagits. Har förbud mot automobils användande meddelats jämlikt 5 §
4 mom. eller förklarande lämnats jämlikt 6 §, skall anteckning jämväl
därom ske i registret. Är i dessa fall fråga örn automobil, som har sin
hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin
hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars verkställande,

11

1 morn. Ansökan örn registrering eller annan anmälan till automobilregistret
skall göras skriftligen och vara åtföljd av stadgade avgifter för
registreringen.

2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas
för varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret
vägras.

Örn,vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att
ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse
med uppgift tillika å skälen därför.

3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är i annat
län registrerad, har länsstyrelsen att örn registreringen skyndsamt göra anmälan
hos länsstyrelsen i det län, där den föregående registreringen skett.

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

d mom. Vad i automobilregistret antecknats skall införas i ett särskilt
centralregister i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

5 mom. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom
örn avgifter för registreringen meddelas av Konungen.

12 $.

1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil
sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav,
utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A utmärker Stockholms stad,

B

»

Stockholms län,

C

»

Uppsala län,

D

»

Södermanlands län,

E

»

Östergötlands län,

F

»

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

»

Kalmar län,

I

»

Gotlands län,

K

»

Blekinge län,

L

»

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

»

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

örebro län,

U

»

Västmanlands län,

w

»

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

»

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

Ordningsnummer

meddelas i löpande följd, dock att, örn automobil är av-

förd ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan automobil.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i
två exemplar. Dessa skola på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett
exemplar framtill och ett baktill å automobilen.

3 mom. Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkes beskaffenhet
meddelas av Konungen.

4 mom. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller för
trafik i hela riket.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Örn automobilförare. ''

13 §.

1 mom. Automobil må föras allenast av den, som därtill innehar gällande
tillstånd (körkort).

Utan hinder av vad sålunda stadgas må den, som vill förvärva färdighet
i körning av automobil, äga företaga övningskörning. Dylik körning må
äga rum överallt, varest framförande av automobil, varmed övningen företages,
är tillåten; dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis
förbjuda övningskörning å plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.
Övningskörning må endast företagas av den, som fyllt 18 år.
Den, som företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar
gällande körkort för automobil och besitter längre tids vana och skicklighet
vid körning med sådant fordon; och anses denne under körningen såsom
förare av automobilen.

2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes
bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill
söka tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas.
Handhar den, som upprättat körskola, ej själv undervisningen, skall skolan
stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.
Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.

över ansökan örn tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller örn
godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av den besiktningsman,
som enligt vad nedan sägs har att utöva tillsyn över utbildningen;
och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten
hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.

Yrkesmässigt bedriven utbildning av förare står under tillsyn av den besiktningsman,
som länsstyrelsen förordnar; och äger denne inspektera verksamheten
samt meddela de anvisningar, som finnas erforderliga.

Automobil må ej användas vid yrkesmässig utbildning, innan densamma
godkänts för övningskörning av besiktningsman, som ovan sagts.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, äger föreskriva,
att dylik automobil skall vara försedd med särskilda säkerhetsanordningar.

Befinnes deli, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,
eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller
bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på
otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, återkalla
tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må
körskolas innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som kan
av länsstyrelsen godkännas. Underlåtes detta, skall tillståndet för skolan
återkallas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

13

Beslut om meddelande av tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,
örn godkännande av lärare samt örn återkallelse av sådant tillstånd eller
godkännande skall av länsstyrelse kungöras i tidning i orten.

14 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos
besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han är mantalsskriven,
eller, örn han visar synnerlig olägenhet vara förbunden med prövning inför
besiktningsman i nämnda distrikt eller icke är bosatt i riket, hos besiktningsman
i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning; har
han erhållit utbildning utom riket, äger han för undergående av prov vända
sig till besiktningsman i det distrikt, där han vistas.

2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:

a) åldersbevis utvisande att han fyllt 18 år;

b) intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden
icke lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syneller
hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;
skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest
denna, efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till
minst 0.7 å det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig grad
av hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning
väl uppfattas på 4 meters avstånd;

c) intyg att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom
att han med hänsyn till sin vandel i övrigt kan anses lämplig som förare
av motorfordon;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller
erhållit körkort för automobil eller motorcykel;

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen
kan anbringas å körkortet; samt

f) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat
denna.

De under b) och c) omförmälda handlingar må icke hava utfärdats tidigare
än två månader före anmälningen.

För provet skall lämplig automobil tillhandahållas besiktningsmannen.
Under provet anses sökanden såsom förare av automobilen.

3 morn. Befinnes sökande, efter förhör och prov under olika trafikförhållanden,
vara väl förtrogen med automobils verkningssätt och manövrering
samt äga nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter ävensom besitta
omdöme och ansvarskänsla i erforderlig grad, skall besiktningsmannen
inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han
avlagt godkänt prov som förare av automobil. Detta bevis bör angiva den
person eller körskola, sorn utbildat sökanden.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

15 §.

1 morn. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i
det län, där han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i
riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan
därom, med angivande av fullständigt namn, yrke och hemvist, samt
därvid foga dels de i 14 § 2 mom. a)—e) omförmälda handlingar, dels ock
sådant bevis av besiktningsman, som i 3 mom. av samma paragraf sägs.
Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg
örn sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har
länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom.
c) avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda
körkort, innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan
användande av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,
att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i hela
riket. Körkort för automobil berättigar jämväl till förande av motorcykel.

Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel
gällande körkort, varom i 34 § förmäles, åligger det honom att
efter anmaning överlämna detsamma till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet
för automobil.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,
att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där
körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven försäkran
örn förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt
angivas genom påteckning av ordet »duplett».

2 mom. Över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare
eller kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas nummer
å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens namn,
födelseår, födelsedag, yrke och hemvist.

3 mom. Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad
därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen
eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros
att föra automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig
utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,
att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av körkortet
sker, låta sig rättas, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,
skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader
och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos länsstyrelsen i det län,
som i 1 mom. angives, få frågan örn utfärdande av nytt körkort upptagen
till prövning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva
lidande, skall körkortet återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra
automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse
fattas, förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga
prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant
förordnande varit återkallat.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelse!! upphävt, skall
körkortet återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

Ansökan örn utfärdande av nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen
överstiger sex månader eller länsstyrelsen eljest så prövar nödigt, vara
åtföljd av handlingar, frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i 1 mom.
sägs, utfärdade efter det den för återkallelsen bestämda tid gått till ända.

Därest prövning av fråga om utfärdande av nytt körkort ankommer på
annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ärendet
jämte utdrag rörande sökanden ur den liggare eller det kortregister»
varom i 2 mom. förmäles, infordras från sistnämnda länsstyrelse.

Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat körkort»
skall antecknas i den liggare eller det kortregister som nyss sagts.

Genom länsstyrelsens försorg skall på sätt Konungen förordnar för rikets
polismyndigheter kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Örn dylika
beslut skall meddelande även intagas i tidning i orten. Beslut, varigenom
återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats eller
varigenom, efter återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall likaledes kungöras
och meddelas på sätt ovan är stadgat.

4 mom. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången
vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot
18 kap. 15 § strafflagen, åligger det domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort till
den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

Om körning med automobil m. m.

16 $.

1 mom. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda sägs,
tillåten å varje allmän väg samt å gata och annan allmän plats i stad,
som är upplåten för körtrafik.

2 morn. Därest körning med automobil å viss allmän väg kan till följd

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

av vägens ringa bredd eller eljest för dylik trafik otjänliga beskaffenhet
eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet, skall
länsstyrelsen meddela förbud mot all autoinobiltrafik å vägen.

Erfordras eljest för trafiksäkerhetens främjande eller allmän vägs skyddande
inskränkning i rätten att med automobil befara dylik väg, skall
länsstyrelse förklara sådant befarande antingen under hela året eller under
viss tid av året förbjudet, med mindre de föreskrifter iakttagas i avseende
å automobilens tyngd, bredd eller hjultryck, som länsstyrelsen för varje fall
kan finna nödigt meddela.

3 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram
eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras
å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är
belägen. Vid meddelande a c sådant tillstånd skola fastställas de villkor med
avseende å automobilens beskaffenhet och lastens tyngd eller eljest, som kunna
anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande.

4 mom. Beträffande gata eller annan allmän plats i stad meddelas förbud
eller tillstånd enligt 2 och 3 mom. av polismyndigheten i staden.

5 mom. Därest för automobiltrafik upplåten allmän väg tillfälligt avstänges
för trafik, skall länsstyrelse, där så lämpligen kan ske, bereda
möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma å annan väg, även örn
sådan trafik å denna väg eljest är förbjuden.

6 mom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg
eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person tillstånd
att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för
viss resa eller under viss tid eller tillsvidare med automobil befara viss
allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

7 mom. Allmän väg må, även om automobiltrafik därå eljest ej är medgiven,
befaras med automobil av polisman i tjänsteutövning ävensom av
läkare eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till
läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.

17 %.

I fråga örn enskilda vägar och andra enskilda områden ankommer det på
ägaren av vägen eller området att avgöra, huruvida körning med automobil
därstädes må äga rum. Har automobiltrafik å sådan väg icke förbjudits
och är den allmänneligen befaren, äger länsstyrelse enahanda befogenhet
och skyldighet som beträffande allmän väg.

Enskild väg må, även örn automobiltrafik därå förbjudits, befaras med
automobil i sådana fall, som i 16 § 7 mom. sägs.

18 §.

1 mom. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse anpassas
efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och
nödig försiktighet bjuder.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

17

Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att automobil
len under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den
framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

2 mom. Körhastigheten för automobil må aldrig överstiga 65 kilometer
i timmen.

Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt
samhälle vare högsta tillåtna hastigheten 35 kilometer i timmen,
dock att, beträffande viss allmän väg, länsstyrelsen och, i fråga örn viss gata
eller annan allmän plats i stad, polismyndigheten i staden äger, där trafikförhållandena
det medgiva, förordna, att hastigheten för personvagn avsedd
för högst 7 personer må höjas intill högst 45 kilometer i timmen.

För personomnibus (personvagn avsedd för mer än
automobil vare högsta tillåtna hastigheten:

7 personer)

Inom sam-hälles tätt-bebyggda delar
km. i tim.

och last-

Annor-städes
km. i tim.

för personomnibus...................................................................

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

35

40

kilogram ........................................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

35

40

ej 6,000 kilogram .......................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilo-

30

35

gram...............................................................................

25

30

3 mom. Där i följd av viss allmän vägs svaga beskaffenhet eller uppblötta
tillstånd eller annat särskilt förhållande så prövas nödigt, äger länsstyrelse
föreskriva inskränkning i den eljest högst tillåtna hastigheten antingen
under hela året eller under viss tid av året eller beträffande automobil
av viss beskaffenhet.

Föreligga synnerliga skäl att för viss gata eller annan allmän plats i
stad meddela inskränkning beträffande automobils hastighet, äger polismyndigheten
i staden därom förordna.

4 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke automobil inrättad
för transport av sjuka (ambulansbil) eller automobil, som användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp
vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

5 mom. Ifrågasättes att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle
framföra automobil med större hastighet än den i 2 mom. angivna, må tillstånd
härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor
för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

19 *.

1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje
år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka
icke må befaras med automobil eller varå övningskörning ej må företagas,
Bihang lill riksdagens protokoll 19,30. 9 sami. 2 aud. 28 höft. (Nr ,34.) 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ävensom angående gällande inskränkningar dels i rätten att befara allmän
väg med automobil eller visst slag av automobil, dels ock i den i 18 ^
angivna högsta tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande
gata eller annan allmän plats i stad polismyndigheten i staden.

Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,
skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte
insändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Hos länsstyrelse skall för allmänheten hållas tillgänglig karta i
lämplig skala, varå med röd färg äro tydligt utmärkta de för automobiltrafik
tillåtna vägarna inom länet, därvid de vägar, för vilkas trafikerande
med automobil särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med streckade
röda linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje år
insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; dock att, örn ändringar icke
skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande
art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann uppgift
å ändringarna, må vara tillfyllest.

3 mom. Under året vidtagna ändringar i förhållanden, varom i 1 mom.
sägs, skola, på sätt där är stadgat, skyndsamt kungöras samt utmärkas å
den i 2 mom. omförmälda karta.

20 §.

1 mom. Vägvisare, varom förmäles i 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 (nr 68), skall, örn någon
av de vägar, som stöta samman, är förbjuden för automobiltrafik, målas röd
i vad avser den förbjudna vägen.

2 mom. Råder inskränkning i rätten att med automobil befara viss allmän
väg eller gata eller annan allmän plats i stad, vare sig inskränkningen
avser automobil av viss beskaffenhet eller viss tid eller eljest tillåten hastighet,
skall sådant på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å
eller invid vägen eller gatan.

Å eller invid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör
infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å lämplig plats
anbringas tavla, varå tydligt angives samhällets namn.

I stad eller annat tättbebyggt samhälle skall, där ej vederbörande länsstyrelse
annorlunda förordnar, till ledning för genomgångstrafiken å lämpliga
platser uppsättas vägvisare.

Å för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet
är av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där utsikten
eljest är skymd och vid korsningar med järnväg eller spårväg, anbringas
tjänligt varningsmärke. Sådant varningsmärke skall ock, där så erfordras,
anbringas vid gata eller annan allmän plats i stad.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 19

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken
meddelas av Konungen.

3 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 2 mom. är
sagt, så ock för underhåll därav, skall, såvitt angår stads område, bestridas
av staden men eljest av vederbörande vägkassa.

4 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.
vid vägkorsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.

21 §.

1 mom. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmärken, så anbragta som i 12 § 2 mom. sägs, samt av
beskaffenhet, varom är särskilt stadgat, eller, därest automobilen ej ännu
tilldelats igenkänningsmärke, föreskrivna besiktningsskyltar och besiktningsmärken; b)

å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande
dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist är en
annan än automobilens hemort, jämväl denna, dels i förekommande fall
tiden för senast verkställd besiktning av automobilen, dels beträffande
automobil, som tillhör besiktigad typ, automobilens typbeteckning enligt
vad därom är särskilt stadgat, dels ock, beträffande personomnibus och
lastvagn, automobilens tjänstevikt, bredd och största hjultryck, ävensom det
högsta antal passagerare automobilen är avsedd att föra eller automobilens
maximilast;

c) då mörker råder, två tända lyktor framtill å samma höjd, en å vardera
sidan, med vitt sken, tillräckligt starkt för att automobilen skall kunna
framföras på ett betryggande sätt, ävensom baktill å automobilen en lykta,
som med vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket
eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött
ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för
brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid
olycksfall eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för
automobiler stadgade lyktor, tillika framtill minst en tänd lykta med kraftigt
rött sken.

3 mom. Å lastvagn skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas
automobilens tjänstevikt och maximilast.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastvagn för befordran
av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen godkännas
av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras
passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet bestämt.

4 mom. Förare skall, innan körningen börjar, förvissa sig örn, dels att
automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2 mom. är
föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro i fullgott
skick och verka säkert.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt och skall såvitt möjligt
hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i
fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

5 mom. Å automobil må under färd i tättbebyggt samhälle brukas allenast
signalapparat med jämn, dov ton; dock att å automobil, varom förmäles
i 2 morn., skall såsom signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka
eller visselpipa eller sirén med genomträngande gäll ton eller annan
därmed jämförlig anordning.

6 mom. Bländande ljus må ej användas vid färd i tättbebyggt samhälle,
där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte
med annan vägfarande än gående.

7 mom. Förare må icke röka tobak under färd i tättbebyggt samhälle.

8 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,
att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

9 mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer
onödigt buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan
mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes explosionsmotor, må gaserna
icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa
hastigheten, så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk.

10 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade
körkort, så ock i förekommande fall bevis om godkännande, varom ovan i
3 mom. är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman
uppvisas.

Besiktningsman eller polisman må ej förvägras avläsa automobilens skyltar
och andra märken och apparater.

Örn skyldighet för förare att under färd medföra det å skatt för automobilen
senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman gäller
vad i förordningen örn automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

Om släpvagn till automobil.

22 §.

1 mom. Skall släpvagn för tillfälligt eller stadigvarande bruk kopplas
till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande. Örn mer
än en släpvagn brukas, skall effektivt bromsningssystem vara anordnat
samt erforderlig bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen. Släpvagn,
avsedd för stadigvarande bruk, skall vara försedd med ringar av beskaffenhet,
som är stadgat för automobil. Länsstyrelse och vederbörande
polismyndighet i stad äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom
besiktningsman undersöka, huruvida släpvagnen med kopplings- och bromsningsanordningar
är i betryggande och lämpligt skick samt i förekommande
fall meddela förbud mot släpvagns användande. Vad i 5 § 4 mom. andra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

21

—fjärde styckena är stadgat om undersökning och eftersyn av automobil
samt i anledning därav påkallade åtgärder skall äga motsvarande tillämpning
jämväl å släpvagn.

Vad i 2 § 6 mom. är stadgat beträffande automobil skall jämväl äga
tillämpning å släpvagn, som är försedd med luftringar eller halvmassiva
gummiringar av godkänd beskaffenhet.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall under färd föras skyltar
av metall, upptagande dels ägarens namn och hemvist, dels ock, i enlighet
med av besiktningsman därom utfärdat bevis, släpvagnens tjänstevikt, bredd
och största hjultryck ävensom maximilast.

Är släpvagn tillkopplad automobil, skall baktill å släpvagnen, eller örn flera
släpvagnar användas, å den sista av dessa anbringas samma igenkänningsmärke
som å automobilen. Detta igenkänningsmärke skall under mörker
hållas belyst på sätt är föreskrivet örn motsvarande igenkänningsmärke å
automobil; och skall beträffande detsamma gälla vad örn igenkänningsmärke
för automobil i 21 § 4 mom. andra stycket är stadgat.

2 mom. Släpvagn med ett- största hjultryck överstigande 2,000 kilogram
eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras
utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg, av länsstyrelsen i det län,
där vägen är belägen, och, vidkommande gata eller annan allmän plats i stad,
av polismyndigheten i staden. I fråga örn meddelande av sådant tillstånd
skall vad i 16 § 3 och 4 mom. är stadgat beträffande automobil äga motsvarande
tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd därtill
meddelats, för allmän väg, av länsstyrelse och för gata eller annan allmän
plats i stad, av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, örn mer än en släpvagn skall tillkopplas
automobil.

3 mom. Är en- eller tvåhjulig släpvagn, vars hjul äro försedda med
luftringar, tillkopplad vanlig personautomobil eller personomnibus och är
släpvagnen av ringa vikt och avsedd allenast för last, gäller örn hastigheten
vad i 18 § är stadgat för sådan automobil.

Framföres vanlig personautomobil eller personomnibus med annan släpvagn
än ovan sagts eller är släpvagn tillkopplad lastautomobil, vare, örn
släpvagnens hjulringar äro av beskaffenhet som föreskrivits för automobil,
högsta tillåtna hastigheten:

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Inom sam-hälles tätt-

Annor-

bebyggda

städes

delar

km. i tim.

för vanlig personautomobil och personomnibus................

km. i tim.

30

35

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

kilogram ........................................................................

30

35

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

ej 6 000 kilogram ........................................................

25

30

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilo-

gram...............................................................................

20

25.

År släpvagn försedd med hjulringar av annan beskaffenhet, vare högsta
tillåtna hastigheten 15 kilometer i timmen.

4 mom. Vad i 1 mom. sista stycket och 2 mom. andra stycket är stadgat
avser icke släpvagn, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning.

Sådan släpvagn skall under mörker baktill vara försedd med lykta, som
visar rött ljus bakåt eller med reflexanordning, som vid belysning återkastar
rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av
Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

23 $.

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig
trafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,
vad i 24—29 §§ här nedan stadgas.

24 %.

1 mom. Den, som vill utöva yrkesmässig trafik, har att därtill söka
särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

2 mom. Avser ansökan bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden
fart å viss vägsträcka (linjetrafik), meddelas trafiktillståndet av länsstyrelsen
i det eller de län, där trafiken skall äga rum.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall
inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan
är belägen.

3 mom. Vill någon inom viss stad bedriva annan yrkesmässig trafik
än i 2 mom. sägs, meddelas tillstånd till sådan trafik (stadstrafik) av polismyndigheten
i staden.

4 mom. Tillstånd att inom visst län eller del därav bedriva yrkesmässig
trafik, som icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik (länstrafik), meddelas
av vederbörande länsstyrelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 23

5 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran
av personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl
för vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom
det område, trafiktillståndet avser (trafikområde), dock må, där så av särskilda
omständigheter påkallas, myndighet, som meddelat tillståndet, helt
eller delvis medgiva befrielse från dylik skyldighet.

6 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas
av myndighet, som meddelat tillståndet.

25 $.

1 mom. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas,
varest automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden
stationsort.

2 mom. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten,
skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål föras tillhaka
till stationsorten.

3 mom. Har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen
å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

26 §.

1 mom. Vid ansökan om trafiktillstånd skall fogas uppgift örn den eller
de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall
bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret för sådan automobil eller,
där automobil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter örn automobilens
beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver
vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter örn den vägsträcka, varå trafiken
skall äga rum, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik
eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anordnas och
bedrivas, och örn den taxa för befordringen, som önskas fastställd.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik skall, utöver vad i 1 mom.
sägs, innehålla uppgifter örn trafikområde och stationsort för den ifrågasatta
trafiken.

27 §.

1 mom. över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej
mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten samt järnvägsföretag
eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,
om förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan
lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som
ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Över ansökan om tillstånd till länstrafik, skall länsstyrelse höra polismyndigheten
i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,
avses skola hava sin stationsort.

2 mom. Vid prövning av ansökan om trafiktillstånd skall hänsyn tagas
till behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken,
som prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande
förares arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel icke
får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet,
som har att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare begränsning av
arbetstiden.

3 mom. Av länsstyrelses beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter
tillställas vederbörande vägstyrelse och polismyndighet, varjämte
meddelande örn beslutet skall intagas i tidning i orten.

Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats,
skall tillställas polismyndigheten i den ort, varest automobil, som
användes i trafiken, har sin stationsort.

Örn meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de
automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock örn härutinnan beslutadeändringar
skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,
lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

4 mom. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara
för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet.
Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att
automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik nied
tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att detta medgivits av nämnda myndighet
och släpvagnen blivit i angiven ordning för trafiken godkänd. Vid
godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare
eller den största last, som må befordras med fordonet. Avses att i
yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran av personer, skola härför
påkallade anordningar å lastvagnen godkännas av myndighet, som har att
meddela trafiktillstånd. Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare,
som må befordras med fordonet.

Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att
försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning
därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas.

5 mom. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig
trafik, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall densamma sist inom
ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för besiktningsman inom
det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har sin hemort, för undergående
av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen senast
utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens av -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 25

slutande utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen
verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt
skick, skall besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan
därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen
stadgas i 10 § 4 mom.

Har trafiktillståndet meddelats av annan eller andra myndigheter än länsstyrelsen
i det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens
ägare så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen
avslutats till den eller de myndigheter insända bevis örn att besiktningen
verkställts.

De i 5 § 4 mom. stadgade befogenheter för länsstyrelse att förordna örn
besiktning av automobil och att meddela förbud mot automobilens användande
tillkomma med avseende å automobil, som användes i yrkesmässig
trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

28 §.

1 mom. Vid linjetrafik eller stadstrafik må skjutslegan icke utgå med
högre belopp än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl person-
som godsbefordran, skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat trafiktillståndet,
eller, därest sådant tillstånd meddelats av flera länsstyrelser,
av länsstyrelsen i det län, där trafiken huvudsakligen skall äga rum; dock
att för stadstrafik taxan skall fastställas i den ordning 23 § i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) angiver.

Ej heller vid länstrafik, som icke endast avser befordran av gods, må
skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives i taxa, vilken det
åligger länsstyrelse att för länet utfärda. Även för befordran av gods skall
i enahanda ordning, som nyss nämnts, fastställas taxa, när sådan med hänsyn
till förhållandena kan anses av behovet påkallad.

Över förslag till taxa, som jämlikt bestämmelserna i 12 § i stadgan örn
skjutsväsendet den 22 juni 1911 kommer att tillämpas jämväl beträffande
enligt nämnda stadga utgående skjuts, skall vederbörande landsting höras
eller, örn landstinget ej är samlat, antingen dess förvaltningsutskott eller
av landstinget för ändamålet särskilt utsedd nämnd, så ock i förekommande
fall stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager.

2 mom. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,
skall, örn resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat
område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,
där ej annorlunda avtalas.

3 mom. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för
vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran
av trafikant uppvisas.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

29 §.

1 mom. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig
trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av personomnibus i yrkesmässig
trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande
körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter prövning
av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,
som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga
de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill
i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom
hela riket.

4 mom. Över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse föra anteckning i den
liggare eller det kortregister, varom i 15 § 2 mom. förmäles; och skall därvid
för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dess
utlämnande.

5 mom. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,
som meddelat tillståndet, göra anmälan örn varje förare, som tjänstgör i
trafiken. Anmälan, innehållande uppgift örn numret å förarens trafikkort,
skall ske inom fyra dagar efter det tjänstgöringen tagit sin början.

Sådan anmälningsskyldighet skall ock fullgöras efter det tjänstgöringen
upphört.

Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.

6 mom. Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik, äger,
när anledning därtill förekommer, återkalla trafikkort för förare, som tjänstgör
i trafiken. Sådant beslut skall kungöras i tidning i orten.

Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna
trafikkortet till myndigheten.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelsen upphävt, skall
trafikkortet återställas till föraren.

Sker återkallelse av trafikkort av annan myndighet än den, som utfärdat
detsamma, skall meddelande örn återkallelsen, med upplysning örn skälen
därför, lämnas sistnämnda myndighet.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i den liggare
eller det kortregister, som i 4 mom. sägs.

7 mom. Trafikkort skall under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

27

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande
i riket införts från utlandet, och örn tillstånd att föra
sådan automobil m. m.

30 §.

1 mom. Har automobil för tillfälligt brukande bär i riket från utlandet
införts av resande, som endast tillfälligtvis skall i riket vistas, vare besiktning
av automobilen ej av nöden, där den resande innehar bevis av svensk
konsul eller polismyndighet i det land, varest automobilen är registrerad,
eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobilen till
sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter
för att där få användas i allmän trafik. Nämnda bevis skall företes hos
polismyndigheten å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd att
begagnas. Örn beviset är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort
vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande
av skatt för automobilen, utfärdar polismyndigheten eller av denna
förordnad tjänsteman genom anteckning å beviset eller annorledes tillstånd
att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen igenkänningsmärke.

2 mom. Företes icke bevis, som i nästföregående moment sägs, skall automobilen
underkastas besiktning på sätt i 4 § 1 mom. föreskrives. Därest
automobilen, enligt intyg av besiktningsman, beflnnes uppfylla de i 2 §
meddelade bestämmelser, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,
varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av
tillstånd att i riket bruka automobilen.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl
å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som, därest
ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över automobilen,
ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift,
dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen samt
det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

4 mom. Igenkänningsmärke, varom i denna paragraf förmäles, skall av
polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden; och skall
örn märkets anbringande gälla vad i 12 § 2 mom. är stadgat.

Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkets beskaffenhet meddelas av
Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att märken, varom i denna paragraf sägs,
ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga
hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

5 mom. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs, skall av
polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet, som i 1
mom. omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger rätt att föra
automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund varav personen
måste anses olämplig att föra automobil, skall dock tillstånd vägras. Till

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,
skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra
anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

6 mom. Bevis örn tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall
under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller
polisman.

31 §.

1 mom. Tillstånd, varom i 30 §> förmäles, att här i riket bruka eller
föra automobil gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden
av länsstyrelse utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är
fråga, återkallas av envar länsstyrelse, i vars län automobilen brukats.

2 mom. Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må,
utan hinder därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke,
fortsätta färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet Annes.

32 §.

På vilka villkor automobil, som är registrerad i främmande stat, som
anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltraAk, må här i
riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat
äger rätt att föra automobil, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes
av Konungen.

33 §.

Örn skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt
brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete
bevis örn traAkförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om motorcyklar,

34 §.

I avseende å annan motorcykel än som avses i 35 § gäller i tillämpliga
delar vad här ovan är stadgat angående automobil, dock med följande undantag.

Med motorcykels tjänstevikt avses vikten av motorcykeln (bivagn ej medräknad)
i normalt, fullt driftfärdigt skick, däri inbegripen vikten av till
motorcykeln hörande verktyg och reservdelar samt bränsle, smörjolja och
vatten. I motorcykels tjänstevikt ingår ej bemanningen.

Å motorcykel erfordras endast ett bromssystem.

I ansökan örn registrering av motorcykel skall angivas, huruvida den är
försedd med bivagn.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 29

Vad om igenkänningsmärke för automobil är stadgat gäller även för motorcykel;
dock skall för varje län ordningsnummer för motorcyklar meddelas
i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och lyktor, såsom är föreskrivet för
automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. Är till motorcykel
kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln vända
delen av sidvagnen föras lykta med vitt sken.

Vad i 21 § 3 mom. första stycket är stadgat gäller icke motorcykel,
ändå att densamma är försedd med bivagn avsedd för last.

Med avseende å företagande av övningskörning å motorcykel, prövning
för erhållande av rätt att föra sådant fordon samt utfärdande av körkort
gäller vad i 13, 14 och 15 §§ är stadgat, dock att person, som fyllt 16 år,
må företaga övningskörning, undergå prövning och erhålla körkort, samt
att prövningen må kunna avse allenast utrönande av hans förtrogenhet med
motorcykels verkningssätt och manövrering samt kännedom om gällande
trafikföreskrifter. Utfärdat körkort skall innehålla tillstånd att föra motorcykel.
Körkort för motorcykel medför icke rätt att föra automobil.

över utfärdade körkort för motorcyklar skall hos länsstyrelse föras liggare
eller kortregister; och gäller härom vad örn liggare eller register för automobil
är stadgat.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å allmän väg, å gata eller
annan allmän plats i stad, ävensom å enskilt område, som allmänneligen
befares, gälla, örn till motorcykeln är kopplad bivagn, samma bestämmelser
som för automobil.

Motorcykel utan bivagn må framföras även å väg, varå automobiltrafik
icke är tillåten, därest ej enligt 16 § 2 mom. meddelat förbud omfattar
jämväl dylik motorcykel eller vägen är enskild och ägaren förbjudit trafik
å vägen med motorcykel.

35 §.

Beträffande velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning
uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring
i övrigt försetts med hjälpmotor, skola allenast följande bestämmelser i
denna förordning äga tillämpning, nämligen:

1) 2 § 2 mom. punkterna a), d), f) och h);

samt

2) i tillämpliga delar 18 § samt 46, 49, 50, 51, 53 och 55 §§.

Med avseende å rätten att med sådan motorcykel befara väg, gata eller
allmän plats gäller vad örn annan motorcykel är stadgat i 34 §.

Motorcykel, varom här är fråga, skall vara försedd med minst en snabbt
och säkert verkande broms samt vid mörker föra, framtill, tänd lykta med
vitt sken och, baktill, reflexanordning, som vid belysning återkastar rött
sken. Lyktan må icke kasta bländande ljus vid färd i tättbebyggt samhälle,
där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

möte med amian vägfarande än gående. Reflexanordning skall vara av
typ, som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill
förordnar.

Därest, jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse, igenkänningsmärke
skall vara anbragt å motorcykeln, skall detta märke vid mörker vara
belyst.

Å motorcykel, varom i denna paragraf sägs, tillämpas i övrigt de föreskrifter,
som rörande velociped äro eller varda för olika orter meddelade
och icke strida mot de i denna paragraf givna bestämmelser.

4 KAP.

Om motorredskap och traktortåg.

36 §.

1 mom. Motorredskap må, annorstädes än å arbetsplatsen, endast vid
färd till och från denna plats samt eljest tillfälligt framföras å allmän väg
och å gata eller annan allmän plats i stad, och må sådant framförande ske
allenast under förutsättning att motorredskapet icke med hänsyn till sin
tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra avsevärd skada å körbanan.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än
10 kilometer i timmen, och skall därvid å motorredskapet under mörker
föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån
som bakifrån. Lyktan skall visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Länsstyrelse äger meddela förbud mot eller föreskriva inskränkningar i
framförandet av motorredskap å viss allmän väg. Beträffande gata eller
annan allmän plats i stad meddelas förbud eller föreskrifter, varom här är
fråga, av polismyndigheten i staden.

1 övrigt skola allenast stadgandena i 47, 49, 50, 51, 53, 55 och 56 §§ här
nedan äga tillämpning å motorredskap.

2 mom. Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter örn inom
landet befintliga motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen
bestämmelser, huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende heflnnes
erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

37 §.

1 mom. Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg eller å gata eller annan allmän plats
i stad må icke äga rum utan tillstånd av offentlig myndighet. Sådant tillstånd
meddelas av länsstyrelse i det eller de län, där trafiken skall äga
rum, eller, örn trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, av polismyndigheten
i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, örn anledning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

31

därtill förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning dels
huruvida de allmänna vägar eller gator och andra allmänna platser i stad,
som komma att beröras av trafiken, äro så beskaffade, att trafiken utan
fara eller särskild olägenhet där kan äga rum, dels oek genom besiktningsman
huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpvagnar äro i betryggande
skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser
för trafiken, som prövas nödiga.

Ej må traktortåg användas i trafik, med mindre för trafiken avsedda
motorredskap och släpvagnar med tillhörande kopplingsanordningar och
bromssystem godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd.
I sammanhang med godkännandet skall bestämmas det högsta antal passagerare
eller den största last, som må föras å traktortåget.

När anledning därtill föreligger, kan trafiktillstånd, ävensom godkännande,
varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet
eller godkännandet.

Förare av traktortåg må allenast den vara, som innehar gällande körkort
för automobil.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 15 kilometer i timmen
eller, örn motorredskapet eller någon av de släpvagnar, som ingå i traktortåget,
har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i
timmen.

Å traktortåg skall finnas namnskylt, såsom i 21 § 1 mom. b) är föreskrivet
för automobil.

Under mörker skola å traktortåg föras dels framtill å traktorn två tända
lyktor med vitt sken, tillräckligt starkt för att traktortåget skall kunna
framföras på ett betryggande sätt, dels ock baktill å den sista släpvagnen
en tänd lykta, visande rött sken bakåt.

2 mom. För yrkesmässig trafik med traktortåg gäller, utöver eller i stället
för bestämmelserna här ovan, i tillämpliga delar vad i 24—29 §§ är stadgat.

3 mom. I övrigt skola allenast bestämmelserna i 39—42, 44 och 48—56 §§
här nedan i tillämpliga delar gälla för traktortåg.

5 KAP.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

38 §.

1 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 §> förmäles, i strid
mot bestämmelse i 8 § 1 mom. eller 10 § 3 mom. tredje stycket eller mot förbud,
som meddelats enligt 5 § 4 morn., vare ägaren förfallen till böter från
och med etthundra till och med ettusen kronor.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

2 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, oaktat
fordonet ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant
fordons beskaffenhet och utrustning meddelade föreskrifter, vare ägaren, där
ej brukandet allenast avsåg att med anledning av under färd uppkommen
skada å fordonet framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande
samt uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till böter
från och med tio till och med femhundra kronor.

Lag samma vare, örn någon brukar släpvagn, som icke till sin beskaffenhet
eller utrustning överensstämmer med vad i 22 § 1 mom. är föreskrivet.

3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på
honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri
från ansvar.

4 mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren
vetskap om det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl han
förfallen till de böter, som i nämnda moment för förseelse äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning
för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen
till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.

39 §.

Förer någon automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg
utan att vara berättigad till förande av fordonet eller traktortåget i den
trafik, varom fråga är, eller företager någon övningskörning utan att vara
därtill berättigad, straffes med böter från och med etthundra till och med
ettusen kronor.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av ovan
nämnt motorfordon eller traktortåg anställer och brukar den, som icke äger
rätt att föra motorfordon eller traktortåg av det slag eller i den trafik, varom
fråga är, ävensom förare, vilken under färd överlämnar åt annan att föra
motorfordonet eller att företaga övningskörning utan att denne är därtill
berättigad.

Örn någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa, som i
14 § 2 mom. b) sägs, underlåter, att vid framförande av motorfordon använda
nödiga glas, oaktat hans skyldighet härutinnan anmärkts å för honom
utfärdat körkort, vare han förfallen till böter från och med tio till och med
femhundra kronor.

Åsidosätter den, som företager övningskörning, annorledes än i första
stycket sägs föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller på grund av samma lagrum
meddelat förbud, bote från och med tio till och med femhundra kronor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

33

40 §.

1 mom. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller
traktortåg å väg, gata eller plats, varest motorfordonet eller traktortåget
icke må framföras,

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd
enligt 16 § 3 mom. eller 22 § 2 mom. erfordras, utan att dylikt tillstånd
erhållits, eller åsidosättas i avseende å sådan trafik av vederbörande myndighet
meddelade föreskrifter,

eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger den för automobilen
fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2
och 3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 1 mom. fjärde stycket och
4 mom. andra stycket, 27 § 5 mom. första stycket eller 37 § 1 mom. sista
stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra
kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i ovannämnda
lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel, varom
i 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,
där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra
fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till
och med ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till
samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under
färd föra vederbörligt igenkänningsmärke å fordonet.

2 mom. Till böter från och med tio till och med femhundra kronor är
den förfallen, som icke efterkommer av besiktningsman enligt 5 § 4 mom.
givet föreläggande att till eftersyn inställa automobil, motorcykel, varom
i 34 § sägs, eller släpvagn.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som icke efterkommer av besiktningsman meddelat tecken att stanna fordon
som nu nämnts.

41 §.

1 morn. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller
traktortåg med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes
den felande med böter från och med tio till och med ettusen kronor.

2 mom. Är den, som förer motorfordon eller traktortåg, varom i 1 mom.
förmäles, synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad
därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra fordonet, straffes
med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller fängelse i
högst tre månader.

3 mom. Har förare vid förseelse, varom i 1 och 2 mom. sägs, ådagalagt

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 ami. 2S hafi. (Nr 34.) 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv
eller egendom, må till fängelse i högst ett år dömas.

42 $.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom.
fjärde stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första
stycket, 5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 1 mom. tredje stycket, 28 § 3 morn.,
29 § 6 mom. andra stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom.
näst sista stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i
ovannämnda lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel,
varom i 34 § förmäles.

Till straff enligt första stycket är ock den förfallen, som brukar automobil
eller motorcykel, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet
införts, utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits
eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Länsstyrelse äger
i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av
polismyndighet.

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.
är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller underlåter
eljest någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till
automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd, sådan
anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote den, vilken registrerings-
eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig
förfallen till ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med
femhundra kronor.

Underlåter någon, som genom lagakraftvunnet utslag dömts till ansvar
för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-
eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse eller myndighet, som
nyss nämnts, att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige
att fullgöra sin skyldighet.

2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 mom. förmäles, mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i
4 § 2 mom. och 9 § 3 mom. stadgas, mot bättre vetande meddelar oriktig
uppgift, så ock den, som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. fjärde stycket.

44 §.

1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller bedriver
någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg, utan att vara

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

35

berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och med femtio till
och med femhundra kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av
drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse
i förenämnda fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik
för befordran av personer, att fullgöra skyldighet, som enligt 24 § 5 mom.
åligger honom, straffes som i första stycket sägs.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är
godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik
utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortåg ingående
motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik,
straffes den, som utövar trafiken, med böter från och med tio till och med
femhundra kronor.

Ägde föraren vetskap därom, att godkännande eller medgivande, varom
ovan sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar som nyss
sagts.

3 mom. Fordras vid yrkesmässig trafik högre betalning än fastställd
taxa medgiver eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande
av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter, bote den felande från
och med tio till och med femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §
2 mom.

45 §.

Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,
utan att tillstånd härtill erhållits, bote från och med femtio till och
med femhundra kronor.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna
förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig
utbildning av förare.

46 $.

Brukar någon motorcykel, varom i 35 § sägs, som icke överensstämmer
med vad örn sådant fordon är i nämnda paragraf stadgat, och avsåg ej
brukandet allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å
motorcykeln framföra denna till närmast belägna plats för skadans avhjälpande
samt uppenbar fara ej var därmed förenad, bote från och med tio
till och med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar gör sig ock den förfallen, som bryter mot övriga
bestämmelser i denna förordning, som äro tillämpliga å motorcykel, varom
i nyssnämnda paragraf är fråga.

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

47 $.

Brukar någon motorredskap, varom i 36 § sägs, i strid mot vad i nyssnämnda
paragraf är föreskrivet eller mot förbud eller inskränkningar, som
meddelats på grund av samma paragraf, bote från och med tio till och med
femhundra kronor.

48 §.

De för ägare av motorfordon stadgade ansvarsbestämmelser skola äga
tillämpning, i händelse motorfordonet tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne, samt, där motorfordonet äges
av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund
eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som
äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon,
som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser
gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse
mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads
åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade
drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt
44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig
trafik eller till trafik med traktortåg.

49 §.

Ej må straff enligt denna förordning tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen hör beläggas med strängare straff.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav
undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat; dock
att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

51 $.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes
rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse
därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol i den ort, där förseelsen skett.

52 §.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort,
trafikkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polis -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 37

myndigheten därom göra framställning hos den myndighet, som har att
meddela sådan återkallelse.

53 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

54 $.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

55 $.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle
beslutet utan binder av besvär till efterrättelse intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.

56 $.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för speciella
militära ändamål konstruerade motorfordon eller å motorredskap och traktortåg,
som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas uteslutande
inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat
område.

Därest beträffande vissa andra motorfordon eller motorredskap undantag
i särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas
bestämmelser härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill
förordnar.

Övergångsbestämmelser.

1) Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1931 och äga tilllämpning
jämväl å motorfordon, motorredskap, släpvagnar och traktortåg,
som då äro i bruk. Vid nämnda tid skall, i den mån ej nedan annorlunda
sägs, förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 (nr 281) med däri
sedermera gjorda ändringar och tillägg upphöra att gälla.

2) Intill den 1 januari 1934 må massiva gummiringar eller hjulringar
av järn eller annat hårt material användas å motorfordon, som vid förordningens
ikraftträdande är registrerat eller som registreras inom ett år därefter.

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Å för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplas till automobil,
må dylika ringar användas till den 1 januari 1934.

3) Beträffande motorfordon eller till sådant fordon kopplad släpvagn, varå
användas massiva gummiringar eller hjulringar av järn eller annat hårt
material, skola föreskrifterna i § 2 mom. 6 i förordningen örn motorfordon
den 15 juni 1923 rörande hjulringsbredd och hjultryck ävensom de i samma
förordning meddelade bestämmelserna örn påföljd för överträdelse av nämnda
föreskrifter fortfarande äga tillämpning.

4) Motorfordon, som är försett med massiva gummiringar eller hjulringar
av järn eller annat hårt material, må aldrig framföras med högre hastighet
än 15 kilometer i timmen.

5) Åtgärder, som före den 1 januari 1931 erfordras i avseende å ordnandet
av besiktningsväsendet enligt denna förordning, skola vidtagas i enlighet
med bestämmelserna i densamma.

6) Vid denna förordnings ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva
sådan yrkesmässig trafik, som i § 24 mom. 4 andra stycket i förordningen
örn motorfordon den 15 juni 1923 sägs, skall efter nämnda tidpunkt avse
rätt att bedriva länstrafik inom det län, vars länsstyrelse meddelat tillståndet.

7) Den, som innehar gällande tillstånd att tjänstgöra som förare i yrkesmässig
trafik, äger att efter ansökan avgiftsfritt erhålla trafikkort, varom
i denna förordning stadgas. Sådan ansökan, innehållande uppgift örn sökandens
fullständiga namn, yrke och hemvist ävensom nummer å för honom
utfärdat körkort, skall före den 1 oktober 1930 inlämnas till den myndighet,
som meddelat sökanden nämnda tillstånd. Har sökandes körkort utfärdats
av annan myndighet än nyss sagts, skall ansökningen överlämnas till den
länsstyrelse, som har att utfärda trafikkortet.

2) Vägtrafikstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I denna stadga förstås med

väg: varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel eller eljest allmänneligen befares;

vägfarande: envar, som å väg framför fordon av vad slag det vara må
eller rider eller leder djur eller åker velociped, skidor, kälke eller sparkstötting
eller går;

fordon: alla slag av vagnar å hjul för dragare, av motorfordon, motorredskap
och andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, velocipeder,
kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

39

2 §.

Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av olycksfall hetingas av omständigheterna. Han skall uppträda
hänsynsfullt mot andra vägfarande och vid vägen boende. Han skall
efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när
polisman därtill giver tecken.

3 %.

1 mom. Är å väg anordnad gångbana, må denna ej begagnas av annan
vägfarande än gående, därest icke undantag måste äga rum för färd tvärsöver
banan eller av annan särskild orsak.

Där särskild gångbana icke är anordnad, skall den, som framför fordon,
såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.

2 mom. Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.

Gående bör iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och

vid vägkorsningar. Gående bör ej genom onödigt uppehåll å körbana hindra
trafiken därstädes med fordon. Han bör, då fordon nalkas, skyndsamt vika
åt sidan.

3 mom. För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer
är stadgat om trafiken å trottoar.

4 §.

Å velociped och sparkstötting skall föras ringklocka eller annan lämplig
signalapparat.

Örn förande å motorfordon av apparat för avgivande av ljudsignaler är
stadgat i motorfordonsförordningen.

Örn förande av klocka eller bjällra vid färd med släddon i stad är stadgat
i ordningsstadgan för rikets städer.

5 %.

Velociped, som under mörker framföres å väg, skall vara försedd, framtill,
med tänd lykta med vitt sken samt, baktill, med reflexanordning, som
vid belysning återkastar rött sken.

Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall å fordonet
eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är
synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,
som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och
reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den
myndighet, Konungen därtill förordnar.

Om lyktor å motorfordon är stadgat i motorfordonsförordningen.

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

6 §.

Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon
icke kunna fritt komma förbi, eller på sådan plats, varest utsikten
över vägen är skymd. Under mörker skall å fordon för dragare och motorfordon,
som lämnas å väg, finnas tänd lykta, därest icke tillfredsställande
belysning å vägen är anordnad. År fråga örn annat än tillfälligt uppehåll,
skall fordonet föras utanför vägen eller till anvisad plats.

Förspänd dragare må ej lämnas obunden å väg utan erforderlig tillsyn.

För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer härutinnan
är stadgat.

7 §.

1 mom. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å velociped,
som är avsedd allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar
härför vidtagits, å sådan velociped medföras ett barn under 6 år.

Det åligger den, som åker velociped, att hålla minst en hand å styret samt
båda fotterna å pedalerna.

Velocipedåkande må ej, då motorfordon eller fordon för dragare nalkas,
färdas i bredd utan skola följa efter varandra.

2 mom. I automobils förarsäte må icke flera passagerare taga plats eller
gods uppläggas till större myckenhet än att föraren kan intaga en bekväm
körställning.

Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till
sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,
för vilket bivagnen är avsedd.

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon
för dragare,

att vid färd i kurva eller i vägkorsningar eller i branta backar eller där
skymmande föremål finnas invid vägbanan i god tid nedbringa hastigheten
så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

att vid vändning örn gatuhörn eller där körbanan är så hal, att fordonet
lätteligen slirar, eller vid passerande av å hållplats stående spårvagn icke
använda större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen
och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter;

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och
väg, nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan
stannas på ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigbeten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen
är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,
där stark trafik råder, eller eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

41

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden
kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen och under alla
omständigheter på en sträcka av högst två meter.

9 $.

1 mom. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest,
då utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon
för dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder
djur, att hålla till vänster vid möte, så ock för att tillåta upphinnande fordon
att passera förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas och må
under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar
eller å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan
väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, örn spårens läge det medgiver,
ske till vänster.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller
tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt
genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen
uppfattats, samt sakta farten.

4 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär
ett annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra
sida, låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen
förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in
på korsande körbana.

10 §.

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid
vägen uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. När så erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal
eller tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall, då omständigheterna så påfordra, i god tid
giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker velociped
eller sparkstötting.

Förare av fordon, vilken arnar stanna, skall till ledning för bakom kommande
vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat
lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som
rider eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken,
iakttaga särskild försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande
genom utsträckning av liand eller piska eller på annat lämpligt
sätt utvisa den riktning, han ämnar välja.

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3 mom. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av
fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill
händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva
namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.

4 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan
allmän plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städer.

11 $.

För förare av motorfordon gäller särskilt följande.

Vid möte med körande å sådan plats, att förbikörning i följd av vägens
beskaffenhet icke kan äga rum, skall motorfordonet föras tillbaka till härför
lämplig plats, såvida icke för detta fordon förefinnes avsevärt större svårighet
att backa än för den mötande att genom lämplig åtgärd komma förbi.

Möter eller upphinner motorfordon ridande eller körande eller person,
som leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna motorfordonet
och lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Örn så begäres
eller eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig
att, vid möte, leda djuret förbi motorfordonet och, vid omkörning,
vidtaga annan erforderlig åtgärd.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av motorfordon, skall föraren
iakttaga den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av
olycksfall.

12 §.

Vägfarande skall, då så ske kan, i god tid lämna fri plats för fordon
inrättat för transport av sjuka samt för fordon, som användes vid eldfara
för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid
olycksfall eller av polistrupp, ävensom för likprocession och tågande militärtrupp.

13 %.

Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att
tillstånd härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa
sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik
ej uppkommer.

14 §.

Erfordras beträffande viss väg, som icke ligger inom stads planlagda område,
eller beträffande del av sådan väg förbud mot trafik med fordon av
visst slag eller med last av viss beskaffenhet eller viss tyngd, eller påkallas
eljest inskränkningar, försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder beträffande
trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter
i sådant avseende och kungöra dylikt påbud, vilket tillika skall i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

43

den ordning myndighet, som meddelat föreskrifterna, bestämmer, tillkännagivas
medelst anslag å eller invid vägen.

Föreskrifter i förevarande avseende beträffande gata eller annan allmän
plats, som ligger inom stads planlagda område, meddelas för Stockholm
av Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av denna
samt för övriga städer av magistrat, eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse.

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag meddelas av Konungen.

Beträffande motorfordon och motorredskap gäller bärförutom vad i motorfordonsförordningen
är stadgat.

15 §.

Kostnad för anbringande av anslag, varom i 14 § förmäles, så ock för
underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas av staden men
eljest av vederbörande vägkassa.

16 §.

Den, som bryter mot föreskrifterna i 2 §, 3 § 1 mern., 4, 5, 6, 7 och 8 §§,
9 §> 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 och 3 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,
som meddelas med stöd av 14 §, straffes med böter från och med två
till och med ett tusen kronor. Äro omständigheterna försvårande och har
förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må till fängelse i högst ett
år dömas.

Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med strängare
straff.

17 §.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter
skall åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol i den ort, där förseelsen skett.

18 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1931, vid vilken tid stadgan
örn trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) den 15 juni 1923 (nr 282)
skall upphöra att gälla.

44 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 248 av herr Dahlberg,

nr 250 av herr Erik Anderson m. fl.,

nr 255 av herr Schlyter m. fl.,

nr 256 av herr Schlyter m. fl.,

nr 257 av herr Bergman m. fl.,

nr 258 av herr Johan Larsson,

nr 259 av herr Österström m. fl.,

nr 260 av herr Österström m. fl.,

nr 261 av herr Löfvander m. fl.,

nr 262 av herr Bärg m. fl.,

nr 263 av herr Nylander,

nr 264 av herr Nylander,

nr 265 av herr Albert Bergström,

nr 273 av herr Lindley och

nr 274 av herr Bjurström m. fl.;

inom andra kammaren

nr 292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.,

nr 378 av herr Vahlstedt,

nr 413 av herr Johansson i Edsbyn,

nr 424 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 425 av herr Lindqvist i Halmstad,

nr 426 av herr Sandström m. fl.,

nr 427 av herr Sandström m, fl.,

nr 428 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,

nr 429 av herr Sandberg m, fl.,

nr 430 av herr Bengtsson i Norup m. fl.,

nr 433 av herr Wiklund i Byske och

nr 434 av herrar Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken.

Beträffande grunderna för de i propositionen innefattade förslagen får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.

För de i motionerna framställda yrkandena, vilka samtliga avse ändringar
i olika detaljer i propositionens förslag, kommer redogörelse att
lämnas vid behandlingen av de särskilda paragraferna i förslagen. I fråga
örn motionärernas motivering till deras yrkanden tillåter sig utskottet att
hänvisa till motionerna.

Motionerna II: 292 och 378, vilka väckts före propositionens avlämnande,
hava av andra kammaren hänvisats till förberedande behandling av kammarens
tredje tillfälliga utskott. Över motionen II: 292 har nämnda ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 45

skott, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande av
generalpoststyrelsen, varjämte samma utskott lämnat Sveriges Omnibusägares
Riksförbund och Sveriges Trafikbilägares Riksförbund tillfälle att
yttra sig över samma motion. De yttranden, som med anledning bärav
avgivits, hava, efter det motionen överlämnats till andra lagutskottet, hit
inkommit; och lämnas här nedan redogörelse över yttrandenas innehåll.

Gällande förordning örn motorfordon och vägtrafikstadga äro utfärdade
den 15 juni 1923, sedan riksdagen avgivit yttrande över förslag i ämnet,
som nämnda år framlades i propositionen nr 124. Att behov av en ny lagstiftning
på förevarande område redan gjort sig gällande, torde få tillskrivas
den snabba utveckling, som trafiken med motorfordon undergått sedan
dess, och den ingripande betydelse för samhället, som detta samfärdsmedel
numera erhållit.

Ännu så sent som vid 1919 års slut funnos i Sverige registrerade allenast
4,401 automobiler och 4,445 motorcyklar. Vid 1924 års slut utgjorde antalet
respektive 62,820 och 21,948. Vid årsskiftet 1928—1929 uppgick sammanlagda
antalet motorfordon för hela riket till 177,263, därav 127,660 automobiler
och 49,603 motorcyklar. För tiden intill den 1 januari 1928 hade
275,191 körkort utfärdats. Sagda dag år 1929 torde antalet utfärdade körkort
hava uppgått till omkring 315,000.

Till grund för de i propositionen innefattade författningsförslagen ligga
två av särskilda sakkunniga i ämnet avgivna betänkanden, nämligen dels
ett den 10 mars 1928 avgivet betänkande med förslag till vissa ändringar i
bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. (Statens
offentliga utredningar 1928:11), dels ett den 31 juli 1929 avgivet betänkande
med förslag till förordning örn motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande
författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator
(Statens offentliga utredningar 1929:16).

Den revision av gällande lagstiftning, som genom propositionen förelagts
riksdagen för yttrande, avser icke en fullständig omarbetning av författningarna
i ämnet. Utvecklingen inom motorväsendet pågår nämligen alltjämt
med oförminskad styrka och snabbhet. Revisionsarbetet har därför
inriktat sig på att inom den gällande lagstiftningens ram vidtaga de förändringar,
som påkallas av de hittills vunna erfarenheterna. För att möta
en framtida utveckling har härjämte föreslagits den anordningen, att området
för Kungl. Maj:ts befogenhet att utforma vissa detaljer blivit utvidgat,
varjämte det ansetts lämpligt att i vissa fall inrymma sådan befogenhet
åt den myndighet Konungen därtill förordnar. Såsom sådan myndighet
anses kunna ifrågakomma — allt efter spörsmålens art — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens materialprovningsanstalt eller eventuellt en
inom kommunikationsdepartementet i analogi med luftfartsmyndigheten
upprättad motorfordonsmyndighet.

Ehuru någon fullständig omarbetning av motorfordonsförordningen och

Utskottet.

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Hastighets

mätare.

1927 års
sakkunniga

vägtrafikstadgan icke verkställts, kar dock ansetts lämpligt, att nya författningar
utfärdas och ej allenast förordningar om ändrad lydelse i vissa
delar av de gällande. Ändringar eller jämkningar lia nämligen vidtagits i
så gott som varje paragraf.

Utskottet har funnit de föreliggande förslagen i deras huvuddrag på ett
tillfredsställande sätt fylla de krav utvecklingen framkallat och anser desamma
fördenskull böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Vid granskning av förslagens detaljer och de i ämnet väckta motionerna
har utskottet funnit anledning till följande erinringar.

Förslaget till motorfordonsförordning.

2 § 2 mom. i).

Enligt 2 § 2 mom. h) i gällande förordning (motsvarande 2 § 2 mom. i) i
det föreliggande förslaget) skall automobil, efter av Konungen därom meddelat
förordnande, vara försedd med hastighetsmätare av sådan beskaffenhet,
att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed
automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

De sakkunniga hava ansett denna bestämmelse höra utgå ur författningen.
Såsom motivering härför hava de anfört följande.

Ehuru över fem år förflutit efter motorfordonsförordningens ikraftträdande
har någon praktiskt användbar självregistrerande hastighetsmätare
icke framkommit i marknaden och fråga är, örn en sådan någonsin kan
uppfinnas. Att problemet är synnerligen svårlöst får väl ock anses framgå
därav, att, såvitt de sakkunniga lia sig bekant, ingenstädes i utlandet
självregistrerande hastighetsmätare blivit påbjuden. I Danmark fanns
tidigare en föreskrift av samma innehåll som den i gällande motorfordonsförordning
upptagna. Denna föreskrift blev år 1927 efter riksdagens beslut
borttagen. Till motivering för föreskriftens slopande anförde den kommitté,
som utarbetat de nämnda år antagna nya automobilförfattningarna,
följande: »Dels är det osannolikt, att en tillfredsställande apparat av detta
slag skall framkomma, dels skulle kontrollen med sådana apparater förmodligen
bliva allt för vidlyftig och kostsam, samtidigt som det får anses
som osäkert, örn domstolarna vilja erkänna apparatens registrering vid
visst tillfälle som giltigt bevis.»

Men även örn det skulle framkomma en självregistrerande hastighetsmätare,
som uppfyller rimliga anspråk på tillförlitlighet, hållbarhet etc.,
torde likväl ett obligatoriskt införande av en dylik apparat förorsaka så
stora praktiska svårigheter, att detta ej synes böra ifrågakomma.

Ett påbud av innehåll att automobil skall vara utrustad med hastighetsmätare
lärer medföra, att, därest hastighetsmätaren under färd råkar komma
i olag, fordonets vidare brukande vid straffansvar är förbjudet för
annat ändamål än dess förande till närmast belägna reparationsverkstad.
Se 38 § 2 mom. Vilka svårigheter som härigenom komma att uppstå —
särskilt för den yrkesmässiga trafiken — behöver icke påpekas. De verk -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

47

städer å landsbygden, varest reparation av dylika, till sin konstruktion
synnerligen invecklade apparater skulle kunna företagas, torde även efter
dessas införande vara lätt räknade. Den erforderliga sakkunskapen kan
näppeligen vara att förvänta mer än i undantagsfall. Ej heller lärer det
kunna förutsättas, att landet runt skola finnas erforderliga reservdelar.

Erinras må vidare, att påbudet endast kan komma att avse svenska fordon.
I den gällande, av Sverige tillträdda internationella konventionen rörande
automobiltrafik är självregistrerande hastighetsmätare icke påbjuden;
från Sveriges sida kan förty kravet på hastighetsmätare icke upprätthållas
beträffande de bilar, vilka från utlandet för tillfälligt brukande •
hit införas. Att å den inhemska trafiken ställa större krav än å den utländska
kan ej anses lämpligt eller riktigt.

Ur ekonomisk synpunkt skulle det obligatoriska införandet av självregistrerande
hastighetsmätare innebära allvarliga konsekvenser för motorfordonstrafiken.
Priset å den hastighetsmätare, varmed ovannämnda prov
företagas, lärer enligt vad som uppgives komma att avsevärt överstiga 100
kronor. Själva införandet av denna mätare skulle alltså medföra oerhörda
utgifter för automobilismen.

Slutligen må ock framhållas, att införandet av självregistrerande hastighetsmätare
icke torde komma att i avsevärdare mån främja trafiksäkerheten.
Såsom de sakkunniga i annat sammanhang skola söka påvisa äro i
siffror fixerade hastighetsbestämmelser ur trafiksäkerhetssynpunkt av förhållandevis
underordnad betydelse. Vida viktigare för trafiksäkerheten
äro föreskrifter örn nödig varsamhet vid möte och omkörning, samt i kurvor,
vägkorsningar och andra för trafiken farliga ställen. För ett effektivt
övervakande av att dylika bestämmelser efterlevas är hastighetsmätaren
av föga värde.

Mot de sakkunnigas förslag har endast ett fåtal av de över detsamma yttrandena
hörda myndigheterna och korporationerna haft något att invända.

Föredragande departementschefen har emellertid funnit tillräckliga skäl Departementsicke
hava anförts för att utesluta gällande stadgande örn hastighetsmätare. chefen.
Såsom motiv härför har anförts följande.

Jag kan icke finna annat än, att en tillförlitlig självregistrerande hastighetsmätare
skulle kunna bliva till stort gagn vid övervakandet av motorfordonstrafiken.
Förvisso skulle en sådan mätare bliva av betydande
värde såsom bevismedel, då en olycka inträffat. En dylik apparat skulle
jämväl få en ej ringa betydelse genom sin preventiva verkan å hänsynslösa
och ovarsamma förare. Vad de ekonomiska verkningarna av införandet
av hastighetsmätare beträffar, torde dessa ej behöva bliva alltför betungande.
Dels kan ett obligatoriskt införande av hastighetsmätare ej
ifrågakomma, förrän en sådan står att erhålla till rimligt pris, dels lärer
införandet ej böra ske på en gång för alla fordon utan successivt, därvid
med hänsyn till trafiksäkerheten och fordonens åverkan å vägbanan början
måhända bör göras med omnibussar och tyngre lastvagnar, varefter den
vunna erfarenheten får bliva bestämmande för fortsättningen. Slutligen
må framhållas, att efter hand som ett mera allmänt införande av hastighetsmätare
äger rum, anskaffningskostnaden kommer att nedbringas därigenom,
att dylik mätare torde komma att ingå i automobils standardutrustning.

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Motionerna
I: 260 och
II: 427.

Intyg rörande
hastighetsmätare,
system
Cassel.

Utekottet.

Överbesikt ningsman.

1919 års
sakkunniga.

I de lika lydande motionerna I: 260 av herr Österström m. fl. och II: 427
av herr Sandström m. fl. har hemställts, att stadgandet om hastighetsmätare
skall utgå ur förordningen.

Till utskottet har inlämnats ett av vederbörande kontrollanter den 15
april 1930 dagtecknat intyg, vari dessa med stöd av företagna prov med ett
antal registrerande hastighetsmätare, system Cassel, som ställts till deras
förfogande av Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, som sin uppfattning
uttalat, att ifrågavarande hastighetsmätare är av sådan beskaffenhet,
att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed automobil
blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka, samt att densamma i nuvarande
utförande visat sig vara rättvisande, tillförlitlig och driftsäker.

Ehuru utskottet ej vill bestrida, att i enlighet med den mening, som omfattades
av riksdagen 1923 och nu uttalats av föredragande departementschefen,
vissa fördelar skulle vara förenade med införandet av en självregistrerande
hastighetsmätare, finner emellertid utskottet vissa betänkligheter
föreligga härför. Dessa uppstå särskilt med hänsyn till de kostnader,
som skulle föranledas av en dylik mätares påbjudande och på grund
av tveksamhet, huruvida svårigheter av praktisk art skulle uppstå vid användandet
av instrumentet.

Utskottet har på grund härav kommit till den uppfattningen, att bestämmelsen
i 2 § 2 mom. i) bör utgå.

3 *.

Inom civildepartementet den 12 september 1919 tillkallade sakkunniga,
vilkas den 4 december samma år avgivna betänkande låg till grund för
förordningen den 25 september 1920 örn ändrad lydelse i vissa delar av 1916
års förordning, föreslogo tillsättande av en för hela riket gemensam inspektör
med åliggande huvudsakligen ej mindre att hava inseende över
besiktningsmännen, än även att i övrigt med uppmärksamhet följa utvecklingen
av automobilväsendet och verka för dess sunda utveckling. Huvudskälet
för inrättandet av den nya befattningen var, att det visat sig förenat
med stora svårigheter för länsstyrelserna att, i saknad av nödig teknisk
sakkunskap, övervaka besiktningsmännens verksamhet, vartill de i övrigt
saknade befogenhet i annan mån än att de kunde återkalla ett givet förordnande.
Det syntes vidare nödvändigt, att betryggande garanti vunnes
för att prövningen av automobilförare skedde efter ensartade grunder i hela
landet, och en sådan garanti kunde, enligt de sakkunnigas förmenande,
ej åstadkommas med mindre en gemensam statlig institution med kontrollerande
myndighet inrättades. Genom att inspektören skulle hava skyldighet
att yttra sig vid tillsättningen av besiktningsmännen skulle ernås bättre
likformighet i avseende å kompetensfordringarna för dessa befattningar.
Inspektören, som säkerligen skulle bliva ett centralorgan för automobilväsendet
i landet, borde, ehuru fullt självständig i sin verksamhet, inordnas
i ett ämbetsverk, vartill de sakkunniga föreslogo väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Förslaget upptogs i propositionen nr 179 till 1920 års riksdag,
men frågan förföll på grund av andra kammarens motstånd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

49

1920 års automobilsakkunniga, som upptogo förslaget om en besiktningsmännens
chefsmyndighet, yttrade i sitt betänkande, att det måste skapas
en påbyggnad å automobilbesiktningsmannainstitutionen med uppgift att
biträda länsstyrelserna i deras verksamhet beträffande automobilväsendet,
särskilt utväljandet av lämpliga besiktningsmän, att underlätta och reglera
besiktningsmännens verksamhet samt att övervaka, att förarutbildningeri
bleve fullt tillfredsställande och automobilismen i sin helhet utvecklades i
sund och betryggande riktning. De föreslogo fördenskull inrättandet av en
chefsmyndighet för automobilbesiktningsmännen, benämnd överbesiktningsmannen,
vilken skulle fylla ett flertal uppgifter, såsom att avgiva yttranden
över ansökningar till besiktningsmannabefattning, fastställa formulär
till besiktningsinstrument, utfärda närmare bestämmelser örn besiktningsmärke,
yttra sig över och undersöka kompetensen hos föreslagen lärare
vid körskola, utöva tillsyn över och verkställa besiktning av körskolor
o. s. v. Chefsmyndigheten föreslogs i första hand förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
varvid förutsattes, att den tjänsteman i styrelsen,
som finge att närmast handhava ifrågavarande ärenden, skulle erhålla en
tillräckligt fristående ställning; han borde således självständigt handlägga
och avgöra ärendena, så att blott i vissa särskilt angivna fall av principiell
innebörd en föredragning inför styrelsens chef behövde ifrågakomma.
Av de myndigheter, som hördes över förslaget, avstyrkte det stora
flertalet detsamma; och blev förslaget ej upptaget i 1923 års proposition.

I sitt år 1923 avgivna betänkande angående regelbunden automobiltrafik
m. m. ifrågasatte de sakkunniga för maskinell vägtrafik, huruvida icke åt
någon central myndighet, exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
borde uppdragas att öva viss normerande tillsyn över linjetrafikärendena,
särskilt ifråga örn tekniska villkor och taxor, samt att i samband därmed
eventuellt även insamla fortlöpande regelbundna uppgifter angående förefintliga
linjetrafikföretag.

Särskilda sakkunniga, vilka år 1924 tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet
biträda vid frågan örn ändrad organisation av väg- och
vattenbyggnadsväsendet och därmed sammanhängande spörsmål, föreslogo
i sitt den 30 september 1925 avgivna betänkande, att inom styrelsen skulle
bildas en vägbyrå med uteslutande uppgift att handlägga väg- och vägtrafikärenden.
Inom vägbyrån skulle bland annat tillsättas en tjänsteman
med nödiga automobiltekniska insikter och med erfarenhet angående automobiltrafiken.
I samband härmed torde i styrelsens instruktion angivas,
att det ålåge styrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen av vägtrafiken
och automobilbesiktningsverksamheten, att tillhandagå länsstyrelserna
med råd, upplysningar och utredningar samt att i erforderliga
fall utfärda tillämpningsföreskrifter rörande tekniska detaljer beträffande
automobilbesiktning. Däremot syntes det de sakkunniga icke erforderligt,
att i enlighet med 1920 års automobilsakkunnigas förslag införa
begreppet chefsmyndighet för automobilbesiktningsmännen eller föreskrift
om de för denna myndighet avsedda självstiindiga verksamhetsuppgifterna.
Det med nämnda förslag avsedda syftet borde i allt fall vinnas genom
vad nu föreslagits, innebärande en sakkunnig myndighet, som i erforderliga
fall stöde till länsstyrelsernas förfogande och som även hade att taga
av behovet påkallade initiativ.

1920 års
automobilsakkunniga.

Sakkunniga
för maskinell
vägtrafik.

Särskilda sakkunniga
av år
1924, för omorganisation

av väg- oell
vattenbyggnadsväsendet

m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 samt. 2 avd. 28 höft. (Nr :U.)

Särskilda sakkunniga
av år
1927 för omorganisation

av väg- ock
vattenbyggnadsväsendet.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

Motionen
J: 263.

Utskottet.

Typbe siktning.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Under år 1927 inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning av vissa frågor rörande ändrad organisation av vägoch
vattenbyggnadsväsendet yttrade i sitt den 26 oktober samma år avgivna
betänkande, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde hava sin uppmärksamhet
på automobilbesiktningsverksamheten, tillhandagå med råd,
upplysningar och utredningar samt i erforderliga fall utfärda tillämpningsföreskrifter
rörande tekniska detaljer beträffande densamma. De
sakkunniga hade dock icke funnit tillräckliga skäl att för närvarande föreslå
uppförande å styrelsens stat av en automobilteknisk fackman, på sätt i
1925 års betänkande förordats. Bent maskintekniska ärenden torde förekomma
endast sporadiskt, och i dessa torde erforderlig utredning lämpligast
kunna åstadkommas antingen genom samverkan med kungl, automobilklubben
och automobilbesiktningsmännens förening eller genom att
kommunikationsdepartementet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade
särskild sakkunnig. I trafiktekniska ärenden åter torde styrelsens
vägtekniska tjänstemän besitta eller förvärva erforderlig sakkunskap.

1927 års motorfordonssakkunniga hava rörande föreliggande spörsmål
anfört följande.

Givet är, att det ur flera synpunkter skulle vara av värde att hava tillgång
till en besiktningsväsendet i dess helhet sammanhållande kraft. Behovet
av en central, på detta område speciellt verksam och sakkunnig uppsiktsmyndighet
gör sig ock särskilt gällande, då besiktningsmannatjänsterna
i stor utsträckning äro bisysslor. De sakkunniga hava dock icke funnit
tillräckliga skäl att nu ånyo framföra frågan, så mycket mindre som de
ansett sig böra förorda en undersökning, huruvida icke besiktningsväsendet
i en eller annan form skulle kunna anknytas till det länsstyrelsens tekniska
organ, som den av särskilda sakkunniga föreslagna vägingenjören
jämte biträde till äventyrs kan komma att utgöra. En dylik anknytning
borde givetvis i så fall sträcka sig vidare till de föreslagna centralt verkande
väginspektörerna, av vilka en möjligen borde kunna tillika vara trafiktekniskt
utbildad.

I sin motion I: 263 har herr Nylander föreslagit, att en särskild motorfordonsmyndighet
omedelbart inrättas.

Utskottet anser icke tillräckliga skäl föreligga att nu förorda inrättande
av en besiktningsmännens chefsmyndighet.

4 § 2 mom.

Detta moment innehåller bestämmelser örn s. k. typbesiktning.

Härom hava de sakkunniga anfört bland annat följande.

Ett avsevärt antal av i handeln förekommande motorfordon torde numera
tillverkas i större serier och i full överensstämmelse med för varje
typ gällande standardutförande. Åtminstone är så förhållandet i fråga örn
personautomobiler och motorcyklar, och det vill synas, som örn utvecklingen
går i samma riktning jämväl beträffande andra fordon. En individuell
besiktning av varje sålunda tillverkat fordon synes därför kunna er -

51

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sättas med en besiktning av den typ, fordonet tillhör. I vissa länder bär
ock fabrikant eller försäljare av motorfordon medgivits rätt att i fråga om
fordon av standardiserad serietillverkning erhålla typbesiktning.

Därest betryggande garantier kunna erhållas för tillförlitligheten av de
uppgifter, som skola inflyta i automobilregistret, synes intet vara att erinra
mot typbesiktning. De sakkunniga hava vid övervägande av detta spörsmål
trott sig finna, att dylika garantier stå att erhålla. Ett sätt vore att,
såsom styrelsen för automobilbesiktningsmännens förening föreslagit, låta
varje vagn före registreringen framföras till besiktningsman, som hade att
intyga, vilken typ vagnen tillhörde. En typbesiktning så anordnad skulle
emellertid bliva ganska omständlig och icke medföra de fördelar man borde
kunna vänta av en sådan besiktning. Enligt de sakkunnigas mening
torde tillverkaren av automobil eller generalagent för honom kunna betros
med att utfärda intyg (typintyg), att varje fordon inom viss serie, som av
honom utsläppes i marknaden, är i full överensstämmelse med den typvagn,
som undergått besiktning.

De sakkunniga föreslå alltså, att tillverkare här i riket av automobil eller
här i riket bosatt generalagent för utländsk tillverkare må kunna erhålla
tillstånd att få olika typer av serietillverkning besiktigad i den ordning,
som för närvarande gäller för första besiktning, med verkan att varje
automobil, som av tillverkaren eller generalagenten intygas vara i full
överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall anses som örn den besiktigats.
Tillstånd att erhålla typbesiktning torde kunna givas generellt och
icke behöva hänföra sig till vissa uppgivna typer. Tillståndet lärer böra
meddelas av Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill förordnar.
Såsom en sådan myndighet skulle i förekommande fall kunna
ifrågakomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest i samband med
ifrågasatt omorganisation av vägväsendet eller eljest handläggning av motortrafiktekniska
spörsmål i allmänhet anses lämpligen böra anförtros styrelsen.
Kungl. Majit torde böra meddela de närmare bestämmelser, som
må kunna erfordras angående villkor för tillstånds erhållande, så ock örn
typbesiktnings verkställande m. m. samt angående de besiktningsmän, som
skola verkställa typbesiktning. Det torde icke vara nödvändigt att bereda
möjlighet till sådan besiktning å varje plats, där besiktningsman finnes;
behov härav lärer icke föreligga annorstädes än å de större importorterna.

Då det ur enhetlighets- och andra praktiska synpunkter är önskvärt, att
typbesiktningen koncentreras till så få platser som möjligt, förorda de sakkunniga,
att för närvarande allenast besiktningsmännen i Stockholm, Göteborg
och Malmö, vilka av de sakkunniga i det följande föreslås skola arbeta
under form av besiktningsmyndighet, utrustas med befogenhet att
verkställa typbesiktning.

De sakkunnigas förslag örn införande av typbesiktning har i princip vun- yttr andeus,
nit anslutning så gott som på alla håll. Flertalet myndigheter hava ej
heller haft något att erinra mot utformningen av föreskrifterna örn typbesiktning.
Länsstyrelsen i Hallands län har förklarat, att, därest icke de
av typbesiktningen föranledda specialbestämmelserna kunde göras betydligt
enklare och lättare kontrollerbara, länsstyrelsen hyste stora betänkligheter
mot att förorda detta systems införande. Ett system, innebärande att
för standardtill verkade nya personbilar första besiktningen inskränktes

Departements

chefen.

Utdkottet.

52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

till ett konstaterande genom besiktningsman av de tekniska data, som erfordrades
för fordonets registrering, syntes vara att föredraga. Även länsstyrelsen
i Älvsborgs län intager denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes till erhållande
av typhesiktning även i Norrköping.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

Mot första besiktningens ersättande av typbesiktning i den omfattning
de sakkunniga föreslagit bär jag intet att erinra. Det sätt, varpå
föreskrifterna örn typbesiktning utformats, kan jag ock godkänna.
Genom dessa föreskrifter synes säkerhet hava vunnits för att de uppgifter,
som skola inflyta i automobilregistret, bliva fullt tillförlitliga.
Med det av ett par länsstyrelser förordade förfaringssättet, vilket inne
bär ett uppvisande av varje vagn inför besiktningsman, skulle icke
de fördelar stå att vinna, som med typbesiktningen avses. I verkligheten
skulle besiktningsförfarandet anordnat på dylikt sätt bliva ungefär
lika omständligt som för närvarande är fallet.

Införandet av typbesiktning i enlighet med de sakkunnigas förslag
kommer att medföra, att det arbete, som nu åvilar besiktningsmännen,
i hög grad minskas, samtidigt som allmänheten besparas avsevärda
kostnader. Till belysande av den omfattning, vari första besiktningar
för närvarande äga rum, må nämnas, att antalet första besiktningar
under år 1929 uppgick av automobiler till cirka 30,000 och av motorcyklar
till inemot 11,700, för vilka besiktningar avgift erlagts med
över 511,000 kronor.

Det av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda önskemålet örn
möjlighet till erhållande av typbesiktning jämväl i Norrköping synes
för närvarande icke böra föranleda någon åtgärd. Erfarenhet torde
först här vinnas, örn verkligt behov därav föreligger. Nämnas må, att
antalet första besiktningar i Stockholms stad och län, Göteborgs och
Bohus län samt Malmöhus län utgjorde under år 1929 respektive 10,343,
4,066, 4,607, medan motsvarande antal för Östergötlands län var allenast
1,803, av vilka en betydande del utgjorde besiktningar av motorcyklar.
Automobiltyper, som införas i Norrköping, torde undantagslöst inkomma
jämväl till någon av rikets tre största städer, där således typbesiktning
kan äga rum, eventuellt på uppdrag av representant bosatt i Norrköping,
om så skulle anses önskvärt.

Utskottet har icke haft något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna
angående typbesiktning. Med anledning av vad de sakkunniga
och departementschefen anfört därom, att för närvarande allenast
besiktningsmännen i Stockholm, Göteborg och Malmö böra utrustas
med befogenhet att verkställa typbesiktning, vill utskottet som sin åsikt
uttala, att typbesiktning bör kunna ifrågakomma jämväl i andra än de
ovan uppräknade städerna, därest behov av dylik besiktning yppas och
förutsättningar i övrigt för anordnande av sådan besiktning förefinna^.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

53

5 § 4 mom.

I detta moment Ilar införts bestämmelser örn s. k. flygande besiktning.

Flygande be
siktning.

Härom hava de sakkunniga anfört följande.

Att mången gång motorfordon tagits i bruk utan att befinna sig i
föreskrivet skick och att härigenom trafikolyckor föranletts, torde ej
kunna förnekas. Väl har i gällande författning meddelats rätt för länsstyrelse
m. fl., att då anledning föreligger antaga, att automobil icke
längre befinner sig i nyss nämnt skick, låta genom besiktningsman undersöka
automobilen, samt att, i händelse vid besiktningen antagandets
riktighet bekräftats, meddela förbud mot automobilens användande.
Erfarenheten Ilar emellertid visat, att dessa bestämmelser icke varit tillfyllest.
I avsikt att erhålla en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet
hava de sakkunniga föreslagit, att besiktningsman skall erhålla befogenhet
att undersöka motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt
(flygande besiktning). Skulle besiktningsmannen vid den mera
ytliga undersökning, som sålunda å platsen må kunna företagas, finna,
att automobilen icke är i betryggande skick, har han att förelägga fordonets
ägare eller förare att inom viss tid inställa detsamma till eftersyn.
Då det mången gång kan vara förenat med onödigt besvär för
fordonets förare eller ägare, örn inställelsen till eftersyn skall ske inför
den besiktningsman, som verkställt undersökningen, torde eftersyn
böra få verkställas hos den besiktningsman, som allt efter omständigheterna
med hänsyn till bilens hemort och trafikförhållanden må bej
finnas lämplig. I dylikt fall bör besiktningsman, som meddelat föreläggandet,
härom omedelbart underrätta besiktningsman, hos vilken
fordonet skall inställas till eftersyn. För att förläna det föreslagna besiktningsförfarandet
ökad effektivitet hava de sakkunniga ansett sig
böra meddela besiktningsman befogenhet, att då motorfordon befinnes
så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan
vidare nyttjas, förbjuda fordonets användande, intill dess bristen blivit
avhjälpt. Det synes de sakkunniga icke vara förenat med någon
fara eller olägenhet att låta besiktningsman meddela dylikt förbud,
därest, såsom av de sakkunniga föreslagits, stadgande meddelas, att förbudet
skall av besiktningsman ofördröjligen underställas prövning av
länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin hemort. Uppenbarligen
kunna genom den flygande besiktningen olägenheter uppkomma för den
trafikerande allmänheten. Huruvida sådana skola kunna undgås, torde
i främsta rummet bero på besiktningsmännen och det sätt, varpå de
komma att utöva sin grannlaga uppgift. Det har synts de sakkunniga
vara på sin plats att genom uttrycklig föreskrift erinra örn nödvändigheten
att besiktningsman anordnar förrättning så, att därav såvitt möjligt
rubbning i automobil trafikförhållanden ej föranledes eller i övrigt
större olägenhet förorsakas, än som kan anses oundgängligen nödigt.

De sakkunniga inse väl, att med en så anordnad flygande besiktning,
vilken huvudsakligen torde böra äga rum, då besiktningsman av annan
anledning är stadd å resa i förrättningsärende, den åsyftade kontrollen
kan befaras bliva rätt ojämn. Särskilt inom verksamhetsområden
av mera avsevärd utsträckning lärer man lia att räkna med, att den
flygando besiktningen blir av ringa omfattning, och detta desto mer
som enligt de sakkunnigas mening besiktningsman som regel icke skall

1927 års
motorfordons
sakkunniga.

Yttrandena.

54 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

äga uppbära några särskilda ekonomiska förmåner för utförandet av
densamma. Att man på detta område bör framgå med största varsam-*
het lärer vara uppenbart. Möjligheter till utveckling torde emellertid
finnas och jämväl böra tillvaratagas, därest den nya besiktningsformen
— vilken för de sakkunniga framstår såsom den billigaste och effektivaste
— i praktiken motsvarar de förväntningar, som ställas på den.
Redan nu torde emellertid länsstyrelserna, då så skulle anses påkallat
och i övrigt lämpligt, böra kunna uppdraga åt en eller flera besiktningsmän
inom länet att mot erhållande av särskilt arvode samt rese- och
traktamentsersättning då och då under året verkställa inspektion av
fordonsbeståndet, i samband varmed stadgad särskild tillsyn över körskolorna
skulle kunna utövas.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av flertalet myndigheter m. fl.
Några hava ansett, att besiktningsmännens befogenhet att verkställa
undersökning respektive meddela trafikförbud, borde redan nu göras
mera omfattande än vad de sakkunniga föreslagit. Till denna grupp
höra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län
samt Kopparbergs län ävensom besiktningsmännens förening. Enligt
överståthållarämbetets och föreningens mening bör besiktningsmans befogenhet
att undersöka automobil icke inskränkas på sätt skett. Undersökning
bör kunna företagas när som helst. Enligt berörda båda länsstyrelsers
uppfattning bör besiktningsman äga rätt att förbjuda användandet
av automobil, så snart fara för trafiksäkerheten är för handen,
ändock att den icke är uppenbar.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, hurusom den uppgift, som
enligt den av de sakkunniga föreslagna författningstexten ålägges besiktningsman
— att inom sitt distrikt »öva tillsyn över att automobil är
i behörigt skick» — fått en så vidsträckt formulering, att den skulle
kunna öppna väg för en mer eller mindre allmän kontrollbesiktning
även av motorfordon i privat bruk, ehuru de sakkunniga uttryckligen
uttalat sig mot ett återinförande av obligatorisk efterbesiktning av sådana
fordon. Nyssnämnda generella stadgande borde utgå såsom ägnat
att föranleda missförstånd. Det funnes enligt länsstyrelsens mening
ingen anledning gå längre än de sakkunniga själva synts avse, nämligen
att giva besiktningsman befogenhet och skyldighet att, även utan särskilt
förordnande av vederbörande länsstyrelse, undersöka automobil, där
han finner anledning antaga, att densamma ur trafiksäkerhetssynpunkt
är mindre tillförlitlig. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att
besiktningsman utfärdar bevis örn verkställd flygande besiktning, vilket
borde gälla ett kvartal eller halvår, under vilken tid ny dylik besiktning
ej finge äga rum. Kopia av bevisen skulle insändas till länsstyrelsen,
som härigenom erhölle kontroll över besiktningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser den flygande besiktningen hava väsentliga
fördelar framför den periodiska och tillstyrker densamma under förut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 55

sättning, att i förslaget inrymmes rätt för Konungen att bestämma, örn
och när den periodiska efterbesiktningen skall upphöra.

Sveriges trafikbilägares riksförbund tager bestämt avstånd från den
flygande besiktningen under förmenande, att med denna endast skapas
ännu en för den yrkesmässiga trafiken tyngande pålaga utan motsvarande
reellt värde, i all synnerhet som denna besiktningsform från en
mindre omdömesgill persons sida skulle kunna tänkas leda till rena trakasserier.
Jämväl Västra Sveriges omnibusägareförening avstyrker den
flygande besiktningen och framhåller därvid, att besiktningsmännens
''verksamhet bör omfatta endast en rent teknisk undersökning av motor
fordonen och deras förares lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Rörande föreliggande spörsmål har departementschefen anfört följande.

Emot de sakkunnigas förslag om flygande besiktning har jag i huvudsak
intet att erinra. Även örn genom denna besiktningsform någon
fullt effektiv kontroll över motorfordonsbeståndet icke kan erhållas,
torde dock blotta medvetandet örn, att sådan besiktning kan komma att
företagas, bibringa ägare av motorfordon insikt örn nödvändigheten av
att hava sitt fordon i för trafiken betryggande skick. I den flygande
besiktningen ligger, örn den handhaves på ett ansvarskännande och omdömesgillt
sätt, en viss garanti för att fordonsbeståndet behörigen underhålles.
Såsom de sakkunniga framhållit torde det vara angeläget,
att man på detta nya område framgår med stor varsamhet. I följd härav
torde det, innan praktisk erfarenhet vunnits, icke vara önskvärt, att
den flygande besiktningen gives vidsträcktare omfattning än de sakkunniga
föreslagit. Då på sätt länsstyrelsen i Stockholms län påpekat de av
de sakkunniga föreslagna författningsföreskrifterna synas kunna giva anledning
till visst missförstånd på denna punkt, har för vinnande av full
tydlighet härutinnan bestämmelserna omredigerats.

I motionen I: 263 har herr Nylander beträffande förevarande moment
anfört följande.

De nya bestämmelserna örn besiktningsmännens inspektion av fordonsbeståndet
inom tjänstgöringsdistriktet (den s. k. flygande besiktningen)
hava mottagits med stort intresse av dem, som vilja sträva för ökad trafiksäkerhet
lios motorfordonen, men äro bestämmelserna så svävande,
att inspektionsverksamheten måste bliva synnerligen godtycklig. Innan
en besiktningsman kan företaga sådan undersökning av ett motorfordon,
som i denna paragraf avses, skall han först och främst »finna anledning
antaga, att automobilen ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre
tillförlitlig» och skall dessutom »städse låta sig angeläget vara att så
anordna undersökning, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning
i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som
kan anses oundgängligen nödigt». Det är svårt att föreställa sig, huru
under sådana förutsättningar den »flygande besiktningen» skall äga
rum, då väl den under färd hejdade motorfordonsföraren alltid eller
oftast kommer att förklara, att han icke har tid och tillfälle att underkasta
sig den rubbning i automobilens trafikförhållanden, som en undersökning
av besiktningsmannen måste medföra. Bestämmelserna sy -

Departements chefen.

ilotionen
f: 263.

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

lias böra förtydligas samt dessutom kompletteras med direktiv angående
det antal fordon, som inspektionen årligen bör omfatta.

Utskottet instämmer i departementschefens uttalande, att nian på
detta nya område bör framgå med stor varsamhet oell att det icke är
önskvärt att giva den flygande besiktningen vidsträcktare omfattning
än som föreslagits. Utskottet kan i följd härav icke biträda motionärens
förslag att redan nu införa skärpta bestämmelser.

8 §.

Benning8- I detta författningsrum hava föreslagits vissa ändringar bland annat
beträffande rätten att i trafik använda motorfordon, ändock att detsamma
ej registrerats. Dessa ändringar hava föranlett förslag till innevarande
års riksdag (prop. nr 122) angående jämkningar i förordningen
örn automobilskatt. De framlagda författningsförslagen innebära i huvudsak
följande.

Huvudregeln, att automobilens (respektive motorcykelns) intagande i
automobilregistret är grundläggande för skattepliktens inträde, bibehålies.
Till förmån för trafikanterna föreslås, att skatten skall räknas
månadsvis i stället för såsom nu kvartalsvis. I enlighet härmed skall
skatten utgå från och med ingången av den månad — i stället för såsom
nu det kvartal — varunder automobilen registrerats. Varder emellertid
automobilen tagen i bruk, innan "den registrerats, skall skatten löpa från
och med den månad, varunder den tagits i bruk. Den framflyttning av
tiden för skattens utgående, som härigenom ifrågasättes, gör sig gällande
allenast i de fall, att automobilen tagits i bruk redan före ingången
av den månad, varunder den införts i registret. Slutligen skall Kungl.
Majit äga bestämma efter vilka grunder och på vad sätt skatt skall utgå
för nyttjande i trafik av motorfordon, som tillverkare av eller handlande
med motorfordon håller till salu. I sistnämnda hänseende föreslås,
att skatten per år bestämmes till etthundra kronor för automobil
och tjugu kronor för motorcykel, att skatt skall erläggas för det antal
fordon av varje slag, som tillverkare eller handlande efter anmälan till
vederbörande länsstyrelse önskar samtidigt kunna taga i bruk i rörelsen;
samt att, därest nämnda antal under löpande kalenderår ökas, skatten
utgår för det året och det antal, ökningen avser, med belopp, motsvarande
vad av skatten för helt kalenderår belöper å det eller de kalenderkvartal,
som återstå av året, däri inbegripet det kvartal, varunder ökningen
skett.

Till kontroll därå, att föreslagna bestämmelser efterlevas, föreslås dels
att besiktningsskylt, som städse skall vara åsatt icke registrerat fordon,
icke må av polismyndighet utlämnas till annan än tillverkare eller
handlande, varom här är fråga, med mindre vederbörande erlagt skatt
för fordonet intill årets slut, samt att tillverkaren eller handlanden ej

*

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 57

heller ina vid straffansvar till köpare eller annan utlämna skylt, med
mindre denne uppfyllt enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet
(motorfordonsförordningen 8 § 3 morn.), dels att tillverkare och
handlande skall vid straffansvar hava å fordonet anbragt särskild skatteskylt,
medelst plomb fäst vid besiktningsskylten, dels ock att köpare
av automobil skall vid straffansvar i avbidan på erhållande av registrering
under färd medföra det interimskvitto, han — i regel av postverket
— erhållit å skattens inbetalning.

I motionen 1:263 av herr Nylander har framställts vissa erinringar
beträffande förevarande författningsrum. Sålunda har motionären bl. a. anfört,
att stadgandet i 8 § 3 mom. medförde, att en enskild person, som
själv importerat ett nytt motorfordon från utlandet eller inköpt ett ur
registret avfört fordon, icke skulle kunna utfå besiktningsskylt för att
föra fordonet till besiktningsman.

Med anledning av vad motionären anfört vill utskottet erinra, att villkoret
för enskild persons erhållande av besiktningsskylt allenast är, att
han betalt skatt för fordonet intill årets slut och att skattebeloppet i vissa
fall kan beräknas approximativt i avbidan på att exakt uppgift om
tjänstevikten erhålles.

I övrigt föranleder motionen i denna del icke något uttalande från utskottets
sida.

10 § 3 mom.

Enligt nuvarande förordning skall vid automobils tillfälliga avförande
ur automobilregistret utgå en särskild avgift, som utgöres av ett belopp
svarande mot skatt för automobilen under ett kalenderkvartal.

De sakkunniga hava till prövning upptagit spörsmålet dels huruvida
berörda avgift skulle kunna helt slopas, dels ock huruvida den nuvarande
beräkningsgrunden är lämplig. De sakkunniga hava härom anfört
följande.

Ett fullständigt slopande av nämnda avgift nödvändiggör givetvis,
att verksamma kontrollåtgärder vidtagas i syfte att förhindra, att auto
mobiler brukas under den tid desamma äro avförda ur registret. Dylika
åtgärder — på samma gång fullt betryggande och i praktiken genomförbara
— hava icke av de sakkunniga kunnat utfinnas. — Därest en
fast avgift skulle stadgas, torde denna böra sättas till ett belopp motsvarande
medeltalet av nu utgående skatt. Ett dylikt system, vilket
skulle komma att gynna respektive missgynna automobiler, vilkas vikt
överstege respektive understege genomsnittsvikten, torde ur billighetssynpunkt
icke böra ifrågakomma och även ur kontrollsynpunkt vara
mindre lämpligt.

I anslutning till de sakkunnigas i 1928 års betänkande upptagna förslag
(sid. 69), att automobilskatten skall beräknas månadsvis i stiillet
för såsom nu kvartalsvis, har i andra stycket av förevarande mom. förekommande
ordet »kalenderkvartal» utbytts mot »tre månader».

Motionen
I: 263.

Utskottet.

Särskild avgift
för tillfälligt
avförande
av
automobil ur
registret.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

.

Myndig heterna.

Motionerna
I: 263 och

II: 434.

Utbkottet.

58 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Enligt sista stycket i 3 morn. skall i fråga om nyregistrering av automobil,
som varit avförd ur automobilregistret, »i tillämpliga delar»
gälla vad i 9 § är stadgat örn registrering av automobil, som icke förut
registrerats. Å vissa håll har detta stadgande föranlett, att vid nyregistrering
vederbörande icke ansett sig böra fordra nytt besiktningsinstrument
utan åtnöjt sig med det vid den tidigare registreringen företedda.
I övrigt torde 9 §:s bestämmelser örn registrering hava tillämpats.
Enligt de sakkunnigas mening kan ett dylikt förfarande icke anses
lämpligt. Ur såväl skatte- som andra synpunkter torde det vara nödvändigt,
att det konstateras, att automobil, som viss tid varit avförd ur
registret, icke därunder undergått några förändringar. Full visshet örn
att så icke skett erhålles ej, med mindre bilen undergår ny besiktning.
Orden »i tillämpliga delar» lia därför uteslutits. I detta sammanhang
må erinras, att de sakkunniga i fråga örn fordon, som tillhör besiktigad
typ, ansett sig böra föreslå, att detsamma för vinnande av ny registrering
. skall undergå besiktning i vanlig ordning. (Se förslag till kungörelse
med närmare bestämmelser örn typbesiktning av motorfordon
9 §, intaget i 1928 års betänkande.)

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har endast automobilbesiktningsmännens
förening framställt anmärkning mot den
ifrågavarande bestämmelsen. Föreningen har anfört följande. Den särskilda
avgiften drabbade de större försäljningsfirmorna synnerligen
kännbart i betraktande av att de på grund av bilmarknadens natur
tvingades hålla ett ansenligt lager av begagnade vagnar, som tagits i
utbyte vid försäljning av nya. Del vore önskvärt örn förordningen kunde
taga hänsyn till dessa specialfall och öppna möjlighet för de större
firmorna att ordna automobilens avförande ur registret på ett billigare sätt.

I motionen I: 263 av herr Nylander hava framställts vissa erinringar
mot bestämmelsen örn ifrågavarande särskilda avgift. Herrar Andersson
i Rasjön och Pettersson i Hällbacken hava i motionen 11:434 yrkat,
att bestämmelsen måtte utgå.

Den här ifrågavarande särskilda avgiften lärer hava tillkommit för
att förhindra missbruk av rätten att få automobil avförd ur registret
under tid, då automobilen ej kommer att nyttjas i trafik. De kostnader
för automobils avförande ur registret och återinförande däri, som drabba
fordonets ägare i form av registrerings- och besiktningsavgifter,
torde enligt utskottets mening vara tillräckliga för ernående av ifrågavarande
ändamål. För enskilda bilägare —- särskilt i sådana trakter, där
automobiltrafik vintertiden icke kan äga rum — är en minskning av
kostnaden för automobils tillfälliga avförande ur registret av stor betydelse.
För automobilskatten åter lärer den minskning därav, som den
föreslagna åtgärden skulle medföra, komma att bliva tämligen betydelselös.
Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen örn ifrågavarande
särskilda avgift utgår ur förevarande moment.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

59

13 §.

De sakkunniga kava i stort sett bibehållit de nuvarande bestämmelserna
örn förarutbildningen.

En av de sakkunnigas ledamöter bar reservationsvis hemställt, att i
förordningen måtte intagas bestämmelse att bilförarundervisning endast
får ske genom av länsstyrelsen beviljade och under dess överinseende
stående körskolor.

Föredragande departementschefen har anfört, att han intet baft att erinra
mot de sakkunnigas förslag och att han förty icke kunnat ansluta
sig till det reservationsvis framställda yrkandet.

I motionen 1:263 av herr Nylander bar föreslagits införande av bestämmelse,
att förarutbildning företrädesvis bör ske genom godkända
körskolor av lärare samt att endast, då särskilda skäl visas föreligga,
utbildning må ske genom privatpersoner.

Med hänsyn till de avsevärda svårigheter och kostnader, som genom
försvårande av möjligheten att på privat väg förskaffa sig förarutbildning
skulle uppstå för befolkningen i stora delar av vårt land, kan utskottet
icke förorda bifall till motionärens ovannämnda förslag.

14 § 2 mom.

Till följd av motorfordonsförordningens fordringar på förares kroppsliga
egenskaper äro bland annat personer, vilka sakna synförmågan å ena ögat
eller hava densamma väsentligen nedsatt, betagna rätten att i vanlig ordning
utfå körkort. Av dylika personer hos Kungl. Maj:t gjorda ansökningar
örn erhållande av dispens hava så gott som undantagslöst lämnats
utan bifall. Under de senaste åren har Kungl. Maj :t emellertid ansett sig
kunna medgiva sådan lättnad i denna praxis att tillstånd lämnats att föra
s. k. lättviktsmotorcykel, som icke är försedd med sidvagn.

De sakkunniga hava haft sin uppmärksamhet fästad på vissa med denna
praxis förenade olägenheter. Anledningen härtill var närmast följande.
En person, som uppgav sig år 1883 hava avflyttat från Sverige till Nordamerikas
förenta stater, hade genom olycksfall år 1902 förlorat synen å
vänstra ögat. Trots sin enögdhet hade han, utan att så vitt man vet någon
olägenhet försports därav, sedan 15 år tillbaka fört automobil och innehade
sedan 10 år amerikanskt körtillstånd. Under våren 1927 hade lian företagit
en resa till Sverige och därvid medfört sin automobil. Vid sin ankomst hit
hade han jämlikt stadgandena i 30 § 5 mom. i motor fordonsförordningen erhållit
tillstånd att under två månader föra automobilen. Han skulle emellertid
kvarstanna i Sverige under längre tid och hade därför varit tvungen
att söka skaffa sig svenskt körkort. På grund av hans enögdhet hade detta
emellertid vägrats honom. Sökt dispens hade avslagits.

Vad sålunda meddelats de sakkunniga föranledde dem, bland annat, att
förskaffa sig närmare kännedom örn enögda personers rätt att föra automo -

Förar utbildningen.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

Departements chefen.

Motionen
I: 263.

Utskottet.

Kroppsliga
fordringar för
körkorts erhållande.

Enögdhet.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

bil i andra länder. Därvid erhöllos beträffande nedannämnda länder följande
upplysningar:

Danmark. Personer, vilka äro blinda å ena ögat eller vilkas synskärpa
å ena ögat är mindre än eUi, kunna erhålla körkort, därest det andra ögat
är friskt och synen å detsamma är normal (°/a utan glas) samt vidare
vederbörande har varit enögd, respektive haft nedsatt syn i samma grad
minst ett halvt år. Körkort avseende motorcykel lämnas dock allenast under
villkor att vederbörande under färd alltid använder vanliga stora glasögon
(Beskyttelsesbrillor), icke automobilglasögon. Dessa körkort avse
icke yrkesmässig persontrafik. Därest en enögd icke skulle ha full synskärpa
å det friska ögat, översändes vederbörandes ansökan örn körkort till
Sundhedsstyrelsen. Det utredes därefter för varje fall, huruvida det kan
anses tillrådligt eller ej att utfärda körkort, därvid hänsyn tages — förutom
till synförmågan — till vederbörandes behov av körkort i hans verksamhet
o. d. Man går i allmänhet icke längre än till 6/12 av synskärpan. Är synskärpan
sämre, avslås ansökan.

England. Något hinder för enögda att erhålla körkort finnes icke.

Frankrike. Intet hinder förefinnes för enögda att erhålla körkort, under
förutsättning att synförmågan å det andra ögat är tillräcklig. Någon föreskrift
örn att körkort icke får utlämnas, förrän auss tid förflutit sedan vederbörande
blivit behäftad med lytet, finnes icke. Några generella föreskrifter
avseende prövning med enögda personer för erhållande a\7 körkort äro icke
meddelade.

Norge. Intet hinder förefinnes för enögda att erhålla körkort. Såsom
A7illkor uppställes dock i allmänhet, att sökanden är »OA7ersynt», d. v. s. har
större synstyrka på ena ögat än som är A7anligt hos personer med båda ögonen
i behåll. Vid medfödd blindhet på ena ögat plägar denna fordran icke
uppställas. Enögda kunna ej erhålla tillåtelse att föra bil i yrkesmässig
trafik.

Tyskland. Enögda kunna sedan den 31 januari 1928 erhålla körkort för
förande av vissa bilar (hu\7udsakligen bilar med en A7ikt i driftfärdigt skick
under 2.5 ton), under förutsättning att \7ederbörandes tillstånd består sedan
två år och en synskärpa utan glas a\7 2A> är förhanden å det friska ögat.
Förhandenvaron av i ÖA7rigt normala förhållanden måste konstateras genom
intyg från ögonläkare. — Prövningen för erhållande av körkort är beträffande
enögda personer särskilt omsorgsfull.

På grund av de vunna upplysningarna avliito de sakkunniga den 27 juni
1928 till medicinalstyrelsen en skrivelse, däri de sakkunniga under liän\7isning
till den gjorda utredningen yttrade bland annat att det synts kunna
ifrågasättas, huruvida icke dispensA7ägen viss eftergift i förevarande hänseende
borde kunna göras, i allt fall i mera extrema och ömmande fall samt
under förutsättning av7 A7iss erfarenhetsmässig sannolikhet för att vederbörande,
frånsett enögdhet, vöre väl skickad att föra motorfordon. Att icke
alltid dispens ens i denna omfattning torde böra ifrågakomma Amre uppenbart.
Den nedsatta synförmågans ursprung, art och fara för menliga återverkningar
på synen i övrigt, tiden för synförmågans nedsättning o. s. v.
torde i åtskilliga fall utesluta tanken på dispens. De sakkunniga anhöllo,
att medicinalstyrelsen ville avgiva yttrande i ämnet samt särskilt, huruvida
till vägledning för den undersökande läkaren (eventuellt speciell ögonläkare)
vissa normerande fordringar kunde angivas, vilka ovillkorligen
måste fyllas för dispens i ovan av de sakkunniga berörda undantagsfall.

61

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Med skrivelse den 5 september 1928 översände medicinalstyrelsen till de
sakkunniga en av medlemmen i dess vetenskapliga råd, professorn vid
Karolinska institutet A. Dalén i ämnet uppgjord promemoria, vilken styrelsen
förklarade sig åberopa såsom eget utlåtande i ärendet.

Professor Dalén yttrade:

De olägenheter, som äro förenade med enögdhet (vad som här säges örn
den enögde, gäller, mutatis mutandis, även örn den, som är svagsynt å det
ena ögat), består dels i en minskning av synfältet, dels i förlusten av det
stereoskopiska seendet i egentlig bemärkelse. Ått dessa defekter i viss mån
verka störande vid framförande av motorfordon, är påtagligt, och ceteris
paribus är obestridligen den enögde mindre lämplig till motorförare än den
normalseende. Å andra sidan måste medgivas, att vissa andra kvalifikationer
— lugn och sinnesnärvaro, försiktighet, övning o. s. v. — äro av så
stor betydelse, att en person, som är väl kvalificerad i dessa hänseenden,
otvivelaktigt är en bättre förare, än den, som i nu angivna hänseenden är
otillräckligt kvalificerad, även örn den senare har fullt normal synförmåga.
Att en enögd understundom kunnat dokumentera sig som en mycket god
förare, är av erfarenheten tillräckligt bevisat.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att olika uppfattningar
kunnat göra sig gällande, när det gäller att bedöma den betydelse, som bör
tillmätas enögdhet, respektive ensidig svagsynthet, vid beviljandet av körkort.
Härtill har också särskilt den omständigheten bidragit, att olägenheten
av nu ifrågavarande lyte är mycket växlande hos olika personer och
under olika förhållanden. Den, som är enögd respektive ensidigt svagsynt
från födelsen eller den tidigaste barndomen, besväras jämförelsevis obetydligt
härav. Den, som vid mogen ålder mer eller mindre fullständigt förlorar
synen på det ena ögat, störes i ganska hög grad därav under den första
tiden, men olägenheterna minskas efterhand, och efter ett eller annat år
har patienten i regeln blivit så van vid sitt lyte, att han under de flesta förhållanden
föga besväras därav.

En ändring av gällande bestämmelser därhän, att enögda generellt medgåves
rätt att erhålla körkort, vore enligt min uppfattning icke tillrådlig
och synes ej heller ifrågasättas av de motorfordonssakkunniga.

Däremot torde dispens utan större risk kunna beviljas i särskilda fall,
vilka emellertid enligt min åsikt lämpligen böra bedömas individuellt, varvid
tillbörlig hänsyn kan tagas till den sökandes kvalifikationer i övrigt,
inklusive den tid han lidit av sin synnedsättning, den övning han tilläventyrs
redan besitter, det behov han kan hava av körkort o. dyl.

Enligt min uppfattning bör körkort för yrkesmässig trafik knappast beviljas
enögda annat än i enstaka, särskilt ömmande fall. Utan tvivel vore
det önskvärt, att de bestämmelser, sorn komma att tillämpas i vårt land,
så vitt möjligt vore likartade med dem, som tillämpas i andra kulturländer.
Då frågan örn, vilka fordringar, som böra ställas på synförmågan hos motorförare,
är upptagen på programmet för det internationella ögonläkaremöte,
som kommer att äga rum i september 1929 (i Amsterdam), synes det
lämpligt att icke för närvarande vidtaga några mera betydande förändringar
av de bestämmelser, som hittills tillämpats i vårt land.

För egen del hava de sakkunniga yttrat följande.

Med anledning av vad professor Dalén meddelat och då de sakkunniga
skola hava slutfört sitt arbete före tidpunkten för avhållandet av niimnda
kongress, hava de sakkunniga nödgats avstå från att framlägga några för -

Utskottet.

Läkarundersökningens

beskaffenhet
och läkarintygets
innehåll.

Motionerna
i: 257 och
II: 429.

62 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

slag i förevarande ämne. De sakkunniga få inskränka sig till att hänvisa
till ovan gjorda uttalanden och lämnade upplysningar. .

Innan de sakkunniga lämna nu berörda spörsmål, må dock — i anledning
av vad ovan sagts angående inträdd lättnad i gällande praxis nämnas,
att Kungl. Majit den 29 juni 1928 bifallit ansökan örn erhållande av
körkort för automobil av person, örn vilken upplysts, att han under mer
än 30 år varit blind å högra ögat, att han år 1914 av besiktningsman
erhållit bevis, innehållande rätt att enligt då gällande bestämmelser föra
automobil, samt att han därefter under två ars tid fört sådant foidon i
Sverige och de sex därpå följande åren i Amerika.

Enligt vad utskottet inhämtat har den kommission, som vid den ovannämnda
kongressen i Amsterdam 1929 behandlade frågan örn fordringarna å
synförmågan hos motorförare, framlagt förslag, att enögda personer skulle
kunna erhålla tillåtelse att föra privatautomobil, örn enögdheten förefunnits
minst ett år, under förutsättning att synskärpan å det andra ögat är
minst 0.8 samt att ögats synfält, ljussinne och färgsinne äro normala. Till
utskottets kännedom har vidare kommit, att medicinalstyrelsen i skrivelse
den 23 januari 1930 till 1927 års motorfordonssakkunniga förklarat, att styrelsen
delade kommissionens uppfattning, att personer, som varit enögda
viss tid, borde kunna få tillstånd att föra automobil för eget bruk under
förutsättning, att det återstående ögat är friskt och har god syn. Styrelsen
vore däremot av den meningen, att enögdhet principiellt icke borde
tillåtas hos yrkeschaufförer och framför allt ej hos förare av automobilomnibussar.

På grund av vad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra uttala
önskvärdheten, att under de förutsättningar, som angivits av medicinalstyrelsen,
dispens att erhålla körkort måtte meddelas av Kungl. Majit Enligt

14 § 2 mom. b) i Kungl. Maj :ts förslag — motsvarande § 15 mom.
1 b) i nuvarande förordning — skall vid anmälan till förarprov företes
intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden icke
lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller
hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;
skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest
denna, efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår
till minst 0.7 å det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig
grad av hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark
viskning väl uppfattas på 4 meters avstånd.

I de likalydande motionerna Ii257 av herr Bergman m. fl. och 11:429
av herr Sandberg m. fl. har föreslagits, att till momentet tillägges

»ävensom att sökanden äger tillräcklig kännedom örn faran för trafiksäkerheten
av alkoholhaltiga dryckers bruk även i små doser med hänsyn
till deras för den omedelbara iakttagelsen omärkbara men av erfarenheten
styrkta påverkan på uppmärksamhet, iakttagelseförmåga, klart
omdöme m. m.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 63

Såsom nedan närmare omförmäles föreslås såsom en nyhet i propositionen,
att besiktningsman skall vid körkortsprov genom anställande av
förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn
att denne äger nödig kunskap örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å
den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Såsom
framgår av de sakkunnigas år 1929 avgivna betänkande (sid. 120—122) har
det i motionerna berörda spörsmålet varit upptaget till diskussion inom
centralförbundet för nykterhetsundervisningen och har man härvid kommit
till den ståndpunkten, att ifrågavarande prövning lämpligen bör anförtros
åt bilbesiktningsmännen. Utskottet delar denna uppfattning och
kan således icke förorda bifall till motionärernas ifrågavarande förslag.

I 1906 års automobilförordning uppställdes för rätten att föra automobil
inga andra villkor än att vederbörande skulle hava styrkt sin förtrogenhet
med automobils konstruktion, skötsel oell manövrering samt
hava uppnått föreskriven ålder.

1909 års sakkunniga funno dessa bestämmelser innebära alltför ringa
säkerhet för, att allenast fullt kvalificerade och lämpliga personer an-,
vändes som automobilförare. I syfte att på förhand vinna ökad säkerhet,
att en förare innehade alla nödiga kvalifikationer, föreslogo de sakkunniga,
att rätten att föra automobil i varje fall skulle bindas vid tillstånd
av offentlig myndighet, varvid denna också borde tillerkännas en
diskretionär makt att kunna vägra begärt tillstånd, »örn uppenbara skäl
på grund varav sökanden kunde anses olämplig att föra automobil förelåge».
Såsom exempel å dylika skäl anfördes bland annat, att vederbörande
gjort sig känd för »ett supigt levnadssätt».

Med någon omredigering upptogs de sakkunnigas förslag i proposition
till 1916 års riksdag, varvid för den yrkesmässiga trafiken föreslogs,
att förare skulle gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet. Vad sålunda
föreslagits lämnades utan anmärkning av riksdagen, varefter 1916
års automobilförordning utfärdades med den lydelse propositionen i förevarande
avseende upptog.

1919 års sakkunniga, vilkas den 4 december nämnda år avgivna betänkande
i denna del låg till grund för förordningen den 25 september 1920
örn ändrad lydelse i vissa delar av 1916 års förordning, framhöllo, hurusom
stadgandet, att länsstyrelsen hade att utfärda körkort för vederbörande,
därest ej skäl förelåge, på grund varav han måste anses olämplig
att föra automobil, finge anses såsom ett stadgande på papperet, då
väl i de allra flesta fall sökandena vore för länsstyrelserna okända, och
någon utredning örn deras personliga kvalifikationer ej verkställts. De
sakkunniga föreslogo därför i stället införande av en bestämmelse därom,
att sökanden skulle hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet,
varvid de sakkunniga givetvis förutsatte, att därest sökanden ej vore
av länsstyrelsen personligen känd eller intyg i omförmälda hänseenden

Utskottet.

Intyg om
nykterhet
m. m.

Tidigare lagstiftning.

Framställningar
om
revision.

64 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

funnes handlingarna bifogade, länsstyrelsen borde i ärendet inhämta vederbörande
polismyndighets yttrande. Det syntes nämligen de sakkunniga
av synnerlig vikt, att ej personer, som exempelvis vore notoriska
fyllerister eller kända för ett oskickligt och vårdslöst uppförande, ethelle
körkort.

1920 års sakkunniga föreslogo, att vid ansökan örn körkort skulle bifogas
intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig
känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande; och
inflöt föreskrift härom i 1923 års förordning örn motorfordon. De sakkunniga
yttrade, att bestämmelsen, att sökanden skulle hava gjort sig
känd för nykterhet och ordentlighet, vore så tillvida mindre lämpligt avfattad,
som den möjligen kunde uttolkas så, att länsstyrelsen ej ägde
prövningsrätt angående intyget. Uppenbart måste emellertid så vara fallet.
Detta hade nu uttryckligen utsagts; och sakkunniga ville framhålla,
att vid prövning av dylikt intyg största omsorg borde iakttagas.
Det vore obestridligt, att t. ex. onykterhet utgjorde en av de vanligaste
orsakerna till olyckshändelser och överdådig framfart överhuvud. Det
måste därför krävas, att de, som missbrukade rusdrycker, i görligaste
grad förhindrades från att föra automobil och att således körkort ej utlämnades
till sådana. Allenast den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga
personer intygades vara fullt pålitlig vid bruket av rusdrycker,
borde tilldelas körkort.

Den ordning, som sålunda kom till stånd, har visat sig icke vara tillfredsställande.
Förslag till ändrade bestämmelser hava framkommit
från flera håll.

Sålunda hava representanter för ny kterhetsnäm tider och nykterhetsnämndssammanslutningar
i ett tiotal län i skrivelse till Konungen deri
24 november 1926 yttrat, att de nuvarande nykterhetsintygen ingalunda
bidroge till att få nyktra chaufförer. Det vore absolut nödvändigt, att
redan från början söka förvissa sig, på ett fullt tillfredsställande sätt,
örn körkortssökandes förhållande till rusdryckerna. Detta kunde icke
ske annorledes, än att en verklig undersökning härom företoges bland
personer, som kommit i beröring med sökanden. Undersökningen borde
omfatta minst en tid av två år tillbaka från den tid körkort sökes.
Skulle det vid en sådan undersökning utrönas, att sökanden visat sig
begiven på rusdrycker eller på något sätt missbrukat sådana drycker,
borde nykterhetsintyg vägras. Vilka personer eller myndigheter, som
borde tillerkännas rätten att utfärda nykterhetsintyg, torde hava mindre
betydelse, men för att något fullt betryggande sätt härför skulle kunna
erhållas borde den myndighet, som hade att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen och som enligt gällande lag hade möjlighet att
följa sökandens nykterhet, var helst han uppehölle sig, höras i saken, innan
körkort utfärdades. Denna myndighet, nykterhetsnämnden, borde

65

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

enligt sina åligganden bättre än någon annan kunna bedöma och känna
till alla inom samhället boende personers nykterhetsförliållanden.

I skrivelse till kommunikationsdepartementet den 7 april 1927 har
systembolagsföreningarnas förtroendenämnd påpekat, hurusom på grund
uv rusdrycksförsäljningsförordningens bestämmelser rikets systembolag
ägde örn de hos dem registrerade personernas sätt att umgås med rusdrycker
en kännedom, som i allmänhet icke stöde att vinna på annat håll.

Till varje systembolag inginge nämligen uppgifter örn samtliga de fylleriförseelser,
som begingos av personer, för vilka bolaget utgjorde hemortsbolag,
oberoende av den ort, där förseelsen inträffat. Därest en nykterhetsnämnd
hade anmärkningar att framställa mot en person i nykterhetshänseende,
delgåves även dessa ansökningar vederbörandes hemortsbolag.
Av dessa skäl kunde en utredning, huruvida en person gjort
sig känd för nykterhet, icke anses tillförlitlig eller tillräckligt vägledande
med mindre än att den omfattade inhämtande av upplysningar från
vederbörande systembolag. Likväl hade ända fram till senaste tid den
kunskapskälla, som systembolagens centralregister erbjöde, endast i mycket
ringa omfattning anlitats, när det gällt att ur nykterhetssynpunkt
pröva de personer, som ansökte örn körkort. Det ville synas uppenbart,
att här förelåge ett missförhållande, som tarvade snar rättelse. Det
kunde ifrågasättas, örn icke i motorfordonsförordningen borde införas
uttryckligt stadgande därom, att, innan körkort utfärdades, upplysning
skulle inhämtas från det systembolag, som vore sökandens hemortsbolag,
huruvida mot sökanden någon anmärkning i nykterhetshänseende förefunnes.

Enligt i Danmark gällande lagstiftning kan endast deli erhålla kör- Förhållandena
kort, som med intyg av två trovärdiga personer styrkt, att han gjort sig ; de °Trisa
känd för nykterhet. I Finland kräves, att sökanden för ett nyktert och länderna,
regelbundet liv samt att han icke under de senaste två åren ådömt straff
för fylleri, olovlig forsling, försäljning eller upplag av alkoholhaltigt
ämne eller under de fem senaste åren för förande i drucket tillstånd av
motorfordon. (Utredningen härom skall vara av polismyndighet godkänd.
) I Norge kräves intyg från polismyndigheten i hemorten, att sökanden
gjort sig känd för pålitlighet och nykterhet och att polismyndigheten
för sin del finner honom lämplig såsom förare, dels ock från polismyndigheten
å de platser, varest sökanden bott under de senaste tre
åren, att han under denna tid icke varit straffad för fylleri.

För egen del hava do sakkunniga anfört följande. 1927 årg

En granskning ur nykterhetssynpunkt beträffande den, som önskar motorfordonserhålla
körkort, torde icke kunna undvaras. Alltför många trafikolyc- sakkunniga,
kor hava ådagalagt faran av att låta personer, som missbruka alkoholhaltiga
drycker, framföra motorfordon. Jämväl bör undersökas om
föraraspirant med hänsyn till sina övriga personliga förhållanden är
lämplig att föra automobil. Den, som gjort sig känd för vårdslöst och

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 ami. 28 höft. (Nr ,U.)

5

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Yttrandena.

hänsynslöst uppträdande, bör givetvis ej erhålla körkort. Likaledes holden,
som gjort sig skyldig till vissa brottsliga gärningar, nekas sådant.
Att uttömmande ange, vilka brott som böra verka diskvalificerande i dylikt
hänseende, torde ej vara möjligt. Uppenbart synes dock vara, att
den bör anses olämplig som förare, vilken t. ex. begått spritsmuggling
eller annat brott, vars begående mer eller mindre förutsätter användande
av motorfordon eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav.

För åstadkommande av tillförlitlig utredning örn sökandes nykterhetsoch
andra personliga förhållanden synas polismyndigheterna vara bäst
skickade. Redan tillämpas inom vissa län det systemet, att såsom regel
endast nykterhets- och ordentlighetsintyg utfärdat av polismyndigheten
i vederbörandes hemort godtages. Med detta system har, enligt vad
som uppgives, möjligheten för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga upplysningar
örn körkortssökande väsentligt ökats.

För att sagda utredning skall bliva så vägledande som möjligt för de
körkortsbeviljande myndigheterna bör densamma uppenbarligen avse en
ej alltför kort tid. Åtminstone de sista två åren böra göras till föremål
för undersökning.

De sakkunniga föreslå alltså, att i stället för det nuvarande nykterhets-
och ordentlighetsintyget skall företes intyg av polismyndigheten å
den eller de orter inom riket, varest sökande under de senaste två åren
varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt
ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt
icke kan anses olämplig som förare av automobil.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föreslå ett obligatoriskt hörande
av systembolagen eller nykterhetsnämnderna. Att dessa i vissa
fall äga god kännedom örn körkortsaspiranternas nykterhetsförhållanden
är väl sant. Flertalet körkortssökande befinna sig dock numera i en
ålder av mellan 18 och 25 år. I fråga örn dessa torde såsom regel bolagen
och nämnderna ej kunna giva några upplysningar utöver dem,
som stå att erhålla hos polismyndigheterna. Personer i dylik ålder äro
endast i undantagsfall upptagna i systembolagens register; och ej heller
lärer det kunna förutsättas, att dessa personer i någon nämnvärd omfattning
gjort sig skyldiga till sådant missbruk av rusdrycker, att nykterhetsnämnderna
haft anledning att företaga närmare undersökning örn
deras nykterhetsförhållanden. Beträffande äldre körkortsaspiranter är
visserligen förhållandet ett annat, men att för dessa stadga ett obligatoriskt
hörande av nämnda korporationer synes ej nödvändigt. Där yttrande
från systembolagen eller nykterhetsnämnderna beträffande viss
föraraspirant kan finnas erforderligt, lärer vederbörande länsstyrelse säkerligen
utan någon uttrycklig föreskrift härom komma att införskaffa
sådant. Redan nu bruka länsstyrelserna i vissa län använda sig av
systembolagen såsom kunskapskälla. Särskilt i storstäderna, där polismyndighetens
kännedom örn medborgarnas levnadssätt är förhållandevis
ringa, torde ett hörande av körkortssökandes hemortsbolag kunna visa
sig nödvändigt.

Gent emot de sakkunnigas förslag i denna del hava betänkligheter uttalats
av flera av de hörda myndigheterna.

Så hava några länsstyrelser yttrat, att de nuvarande bestämmelserna
medgåve en smidigare anpassning efter de i varje särskilt fall föreliggande
omständigheterna än de sakkunnigas förslag. Detta innebure faktiskt, att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

67

prövningsrätten rörande en körkortsaspirants allmänna lämplighet utan
appell överflyttades från länsstyrelserna till de underordnade myndigheterna.
Länsstyrelserna borde som nu äga vidtaga de åtgärder för frågans
utredning, som i det särskilda fallet befunnes påkallade. Polismyndigheterna
sutte ej alltid inne med den bästa kunskapen i förevarande hänseende.
Motorförarnas helnykterhetsförbund framhåller, att nykterhetsnämnderna
i regel ha den bästa kännedomen örn nykterhetsförhållandena
bland sin hemorts medborgare. Även intyg från sådan nämnd borde företes.
Lämpligast vore måhända att helt frångå nykterhetsintygen och i
stället ålägga länsstyrelserna att införskaffa noggranna upplysningar örn
sökandes lämplighet ur nykterhetssynpunkt. På en liknande tankegång
är även kontrollstyrelsen inne. Enligt styrelsens mening borde systemet
med intyg som lämnas av annan örn sökandes nykterhet och lämplighet,
helt och hållet slopas och ersättas med att varje ansökan örn erhållande
av körkort remitteras till vederbörande polismyndighet för yttrandes avgivande.
Härvid finge polismyndigheten tillfälle att göra en undersökning
i saken, bland annat genom hänvändelse till vederbörande systembolag
och nykterhetsnämnd, och kunde på grundvalen av de rent faktiska
upplysningar, som sålunda lämnas, bilda sig en uppfattning örn vederbörande.

Föredragande departementschefen har rörande föreliggande spörsmål Departementsanfört
följande. chefen.

De sakkunnigas förslag att det nuvarande nykterhetsintyget skulle utbytas
mot intyg av polismyndighet synes mig icke ändamålsenligt. Gällande
bestämmelser i detta ämne, enligt vilka intyg må kunna utfärdas av
vem som helst, endast länsstyrelse anser sig kunna godtaga detsamma,
medge uppenbarligen en smidigare anpassning efter de förhandenvarande
förhållandena än de sakkunnigas förslag. Mot detta kan ock invändas,
att polismyndigheterna mångenstädes i vårt land knappast besitta sådan
kännedom örn medborgarnas levnadssätt, att säker uppgift härom kan
lämnas. I varje fall förutsätter lämnandet av dylik uppgift i ett ej litet
antal fall ingående och tidsödande undersökningar. Vidare skulle det av
de sakkunniga förordade systemet helt visst komma att medföra kostnader
och besvär för körkortsaspiranterna. Med nuvarande bestämmelser
är länsstyrelse oförhindrad att vidtaga de åtgärder, som i varje särskilt
fall kunna befinnas påkallade för vinnande av tillförlitlig utredning örn
sökandes allmänna lämplighet. På åtskilliga håll anlita länsstyrelserna
i tveksamma fall ej blott polismyndigheterna för frågans utredande utan
jämväl systembolagen. Även nykterhetsnämnderna synas mig med fördel
kunna i dylika fall användas som kunskapskälla. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
är det av allra största betydelse, att endast personer, mot vilka i
nykterhetshänseende inga befogade anmärkningar kunna göras, betros att
framföra motorfordon. Det är därför angeläget, att intet försummas för
att erhålla tillförlitlig utredning örn sökandes nykterhetsförhållanden,
innan körkort tilldelas honom.

I enlighet med min nu uttalade uppfattning hava stadgandena i 14 §

Motionerna
I: 257 och
262 samt
II: 429 och
430.

Utskottet.

68 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

2 mom. c) samt 15 § 1 mom. 2 stycket i de sakkunnigas förslag undergått
vissa ändringar.

I de likalydande motionerna I: 257 av herr Bergman m. fl. och II: 429 av
herr Sandberg m. fl. samt i de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg
m. fl. och II: 430 av herr Bengtsson i Norup m. fl. har föreslagits, att bestämmelsen
i 14 § 2 mom. c) utbytes mot stadgande, att länsstyrelse skall
vara skyldig att av polismyndighet infordra yttrande över körkortssökandes
förhållande till bruk av starka drycker och att polismyndigheten härvid
bör hos nykterhetsnämnd och systembolag samt möjligen annan, som kan
antagas äga god kännedom i berörda sak, göra sig underrättad örn sökandes
kvalifikationer i nykterhetshänseende.

Det torde enligt utskottets mening icke råda tvekan därom, att det ur
trafiksäkerhetens synpunkt är synnerligen viktigt, att myndigheterna redan
vid beviljande av rätt att föra motorfordon hava så stora garantier
som möjligt att körkortsaspiranten har gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.
Gällande bestämmelser i ämnet, enligt vilka intyg må kunna
utfärdas av vem som helst, endast länsstyrelsen anser sig kunna godkänna
detsamma, äro från berörda synpunkt otillfredsställande. Utskottet kan
därför icke godkänna propositionens förslag, att dessa bestämmelser i
huvudsak bibehållas.

De sakkunniga hava föreslagit, att i stället för det nuvarande nykterhets-
och ordentlighetsintyget skall företes intyg av polismyndigheten å
den eller de orter inom riket, varest sökande under de senaste två åren
varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt
ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt
icke kan anses olämplig som förare av automobil.

Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning att polismyndighet synes
vara bäst skickad att åstadkomma en tillförlitlig utredning örn sökandes
nykterhets- och andra personliga förhållanden. Med ordet polismyndighet
avses i 1 § 2 mom. i förordningen för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse och för landet polischefen i
orten. Lämpligheten att betunga vissa av dessa myndigheter med ifrågavarande
uppdrag kan ifrågasättas. Utskottet håller därför före, att utfärdande
av ifrågavarande intyg i stället bör åläggas, i Stockholm vederbörande
poliskommissarie, i annan stad polismästare, där sådan finnes, men
eljest stadsfiskal eller, örn stadsfiskal är befriad från all befattning med
polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över
polisväsendet samt på landet polischefen i orten. Enligt utskottets mening
bör till den av utskottet ifrågasatta bestämmelsen fogas föreskrift, att
nämnda myndigheter skola, innan intyg utfärdas, höra nykterhetsnämnd
samt, där så anses erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom i saken.
Nykterhetsnämnd torde nämligen bättre än någon annan myndighet kun -

69

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

na bedöma de inom samhället boende personernas nykterhetsförhållanden.

Att det dessutom kan förekomma fall, då t. ex. jämväl vederbörande systembolag
bör beredas tillfälle att yttra sig, är tänkbart. Avgörandet
härom bör dock tillkomma den intygsgivande myndigheten. Intyg, varom
här är fråga, torde böra utfärdas kostnadsfritt.

Med avseende å den prövning inför besiktningsman i och för erhållande Krav på
av körkort, som skall ådagalägga kompetensen hos den till förare utbil- kännedomarn
dadé, hava av de sakkunniga vissa ändringar föreslagits. Den viktigaste rusdryckernyheten
är, att besiktningsman skulle vid körkortsprov genom anställande äTrafiksäkeV1
av förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn, heten,
att denne äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å
den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De sakkunniga hava härom anfört följande. 1927 års

Att förtärandet av rusdrycker i icke alltför små kvantiteter före eller motorfordonsunder
färd med motorfordon kan medföra allvarliga faror för trafiksä- sakkunn,sakerheten
är väl allom bekant, men däremot torde det ännu ej hava ingått
i det allmänna medvetandet att jämväl en helt ringa förtäring av sådana
drycker kan innebära betydande risker för trafiken. Från flera håll
har framhållits vikten av att de, vilka betros att föra motorfordon, bibringas
nödig kunskap härom.

I skrivelse till Konungen den 30 september 1925 har professorn C. G.

Santesson m. fl. anhållit örn vidtagande av åtgärder för spridandet av upplysning
bland motorfordonsförare och andra i liknande ställning örn alkoholbrukets
inverkan på trafiksäkerheten. Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
till vilket framställningen remitterades för utlåtande,
tillkallade i anledning av remissen för frågans närmare utredning ett
antal sakkunniga (här nedan kallade kommittén), representerande såväl
den medicinska sakkunskapen som den praktiska erfarenheten på ifrågavarande
område. Efter företagen utredning anförde kommittén bland annat.
Kommittén delade den uppfattningen, som numera torde vara tämligen
stadgad bland alla erfarna och ansvarskännande medborgare, oavsett
olika principiella uppfattningar i övrigt i nykterhetsfrågan, att alkoholbruket
spelat och alltjämt spelade en ödesdiger roll vid de talrikt förekommande
trafikolyckorna och att det förty vore ett självklart samhällsintresse
att lämpliga åtgärder häremot vidtoges. Även örn härför krävdes
betydande ekonomiska uppoffringar från samhällets sida, så måste dessa
anses relativt små i jämförelse med de förluster i människoliv och materiell
skadegörelse, som okunnigheten örn alkoholens verkningar åstadkomme.
Givetvis lämnade en ökad upplysning på detta område icke tillräckliga
garantier. Men kunskap i alkoholfrågan vore dock en ovillkorlig
förutsättning för åstadkommande av en skärpt ansvarskänsla och ett höjande
av den allmänna trafikkulturen. Till en sådan kunskap hörde också
inskärpandet av faran av de små alkoholdoserna. Att berusning i vanlig
mening måste vara bannlyst, därom behövde knappast någon numera upplysas.
Riskerna härav för trafiksäkerheten torde vill alla vara medvetna
örn utan någon speciell undervisning. Däremot visade den dagliga erfarenheten,
att faran för trafiksäkerheten av de små alkoholdoserna icke på
samma sätt insåges utan t. o. in. ofta bestredes, och detta till trots av att
denna fara klart ådagalagts av såväl den vetenskapliga som den praktiska

70 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sakkunskapen. Under sådant förhållande tvekade kommittén icke att förorda
ett upplysningsarbete, som toge sikte på att hos alla motorförare söka
inskärpa detta och att hos dem söka väcka intresse för att frivilligt avstå
från varje bruk av rusdrycker under sådan tid att trafiksäkerheten därav
kunde lida skada. Vid övervägandet av det lämpligaste sättet att bibringa
alla motorfordonsförare nödig insikt härutinnan hade kommittén kommit
till den uppfattningen, att en »Handledning i alkoholfrågan» borde utarbetas
och utgivas på statens bekostnad och att denna handledning borde
utdelas till alla nuvarande och blivande motorfordonsförare ävensom till
alla dem, som hade att utbilda och pröva dessa eller utöva uppsikt över
trafiken. Givetvis måste därvid det kravet uppställas, att handledningen
utarbetades av på området fullt sakkunniga samt granskades och fastställdes
av statsmyndigheterna. Kommittén ansåge emellertid, att en utdelning
av en dylik handledning icke enbart vore tillräcklig för åstadkommandet
av en effektiv kunskap örn alkoholens verkningar. Därest
statsmakterna ställde medel till förfogande för sådant ändamål, så hade
de också redan av detta skäl rätt att ställa det anspråket på vederbörande,
att de också styrkte sig hava inhämtat den elementära upplysning, som
handledningen avsåge att bibringa dem. Men dessutom vore ett dylikt
krav ofrånkomligt, örn samhället på upplysningens väg ville motarbeta
trafikolyckor, som vore beroende av alkoholbruket, Kommittén ville därför
påyrka en sådan bestiimmelse i motorfordonsförordningen, varigenom
skyldighet stadgades för varje sökande av körkort att styrka sig hava inhämtat
nödiga kunskaper örn alkoholens verkningar. Lämpligast torde
detta kunna ske genom företeende av bevis örn att vederbörande inhämtat
den minimikurs, som innehölles i handledningen. Kravet på de sökandes
kunskap i alkoholfrågan borde inryckas i förordningen örn motorfordon,
men det borde samtidigt uppdragas åt Kungl. Majit att på administrativ
väg bestämma, på vad sätt och i vilken omfattning prövningen skulle ske.
Skulle det anses genomförbart, borde även för nuvarande körkortsinnehavare
stadgas skyldighet att inom viss tid skaffa sig intyg örn kunskaper
i irågan örn alkoholens verkningar. Kommittén hade vidare haft under
omprövning olika förslag beträffande den lämpligaste instansen för den
ifrågasatta prövningen. Givetvis hade det varit önskvärt att — såsom från
en del håll påyrkats — intyget örn motorfordonsförarnas kunskap i alkoholfrågan
utfärdades av exempelvis provinsialläkarna eller av andra, beträffande
vilka man kunde hava grundad anledning förutsätta, att de
själva vore i besittning av de förutsättningar, som vore erforderliga fölen
dylik fullt sakkunnig prövning. Då emellertid en sådan anordning för
det närvarande torde möta svårigheter, hade de sakkunniga ansett sig
böra föreslå, att prövningen tillsvidare uppdroges åt bilbesiktningsmännen,
vilka redan nu hade att pröva vederbörandes kompetens i övriga avseenden.
Att här nöja sig med ett intyg av »trovärdiga personer» eller
av polismyndigheterna angående vederbörandes kompetens i alkoholfrågan
kunde givetvis ej komma i fråga. Det borde stadgas skyldighet för
bilbesiktningsmännen att på sätt, Kungl. Majit närmare bestämde, styrka
sin kompetens att verkställa nu ifrågasatta prövning. En del av de körskolor
för utbildning av blivande motorförare, som inrättats, hade, efter
vad som meddelats, beaktat vikten av, att eleverna fått någon kännedom
örn alkoholbrukets risker för yrket. Det vöre ett rimligt krav, att samtliga
körskolor ålades att — i den mån sakkunniga lärare funnes att tillgå
— meddela eleveria kunskap i alkoholfrågan. Kostnaderna härför borde
bestridas av statsmedel. Närmare bestämmelser örn denna undervisning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

71

borde utfärdas av Kungl. Maj:t. Den föreslagna handledningen avsåge
att lämna allenast en mycket kortfattad och starkt koncentrerad översikt
över det allra viktigaste av de synpunkter i alkoholfrågan, som varje motorförare
ovillkorligen måste inhämta. Denna översikt borde emellertid
sedermera, när motorförarna hunnit skaffa sig praktisk erfarenhet inom
sitt yrke, kompletteras genom en lämpligt organiserad föreläsningsverksamhet.
Ett ytterligare skäl härför vore, att en dylik, mera personligt
färgad undervisning hade större utsikter att framkalla intresse och skärpa
ansvarskänslan än allenast ett genomläsande av en, örn än så utmärkt avfattad,
tryckt skrift. Vid en sådan personlig framställning erbjöde sig
dessutom möjligheter att mera direkt anknyta undervisningen till dagens
företeelser och till ändrade förhållanden. Genom denna föreläsningsverksamhet
bleve också en större allmänhet satt i tillfälle att inhämta upplysning
i här omliandlade spörsmål. För en dylik verksamhet, som lämpligen
kunde handhavas av å ifrågavarande område arbetande sammanslutningar,
borde medel ställas till förfogande av statsmakterna.

Centralförbundet förklarade sig i sitt utlåtande i huvudsak biträda den
uppfattning i frågan, som av kommittén uttalats, liksom ock de förslag
som av kommittén blivit framlagda. Vid övervägandet av dessa förslag
hade det emellertid synts vara behövligt, att de kompletterades på sådant
sätt, att även innehavare och blivande innehavare av flygcertifikat liksom
motorbåtsförare m. fl. bleve inbegripna i de yrkesgrupper, på vilka
man hade rätt att ställa större krav beträffande kunskap örn alkoholens
verkningar. Därest det skulle finnas vara förenat med svårigheter att
stadga särskilda kompetensprov örn kunskap i alkoholfrågan jämväl för
redan i tjänst varande motorfordonsförare, flygare, motorbåtsförare etc.,
syntes man beträffande dessa få nöja sig med ett på frivillighetens väg
utfört men av statsmakterna kraftigt understött upplysningsarbete.

I detta sammanhang må erinras, att 1928 års riksdag i anledning av
proposition nr 244 anvisat ett anslag å 25,000 kronor för utarbetande, utgivning
och spridning av en handledning i alkoholfrågan för motorfordonsförare
m. fl. En dylik handledning är, enligt vad de sakkunniga inhämtat,
numera utarbetad och för närvarande underkastad skolöverstyrelsens
granskning. Handledningen torde inom årets slut komma att föreligga
i tryck.

Efter denna redogörelse hava de sakkunniga yttrat följande.

De förslag till åtgärder i upplysningssyfte, som ovan framlagts, synas
i hög grad beaktansvärda. Å detta område torde upplysningens väg vara
den mest framkomliga.

De sakkunniga hava ansett sig böra biträda kommitténs förslag i viss
utsträckning. I instruktionen för besiktningsmän Ilar intagits föreskrift
om skyldighet flir besiktningsman att vid körkortsprov genom anställande
av förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa
sig om, att denne äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan
å den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De sakkunniga hålla före, att prövningen bör kunna inskränkas till, att
vederbörande genom bevis från medicinskt bildad person styrker, att lian
tillägnat sig innehållet i ovannämnda handledning. Diir sådant bevis ej
kan företes, bör besiktningsmannen genom framställande av frågor söka
utröna, örn föraraspiranten inhämtat nödiga kunskaper ur handledningen.

Däremot hava de sakkunniga icke ansett det erforderligt, att i författningen
stadga skyldighet för bilbesiktningsmännen att styrka

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements chefen.

Motionerna
I: 262 och
II: 430.

Utskottet.

sin kompetens att verkställa nu ifrågasatta prövning. Man torde helt
visst kunna förlita sig på att de personer, vilka av länsstyrelserna utses till
besiktningsmän, skola komma att visa sig vuxna att företaga en dylik
prövning, vilken knappast kan sägas ställa några större krav på personer,
vilka fylla de för besiktningsmännen uppställda kompetensvillkoren.
Likaledes bar det ej synts nödvändigt att i författningen intaga bestämmelse
örn skyldighet för körskolorna att meddela eleverna kunskap i alkoholfrågan.
Det ligger uppenbarligen i skolornas eget intresse att meddela
sina elever den kunskap, som erfordras för att de skola kunna bestå körkortsprovet
även i denna del. På den besiktningsman, som handhar övervakandet
av skolans verksamhet, ankommer det att tillse, att även denna
undervisning fyller måttet.

Att stadga skyldighet även för nuvarande körkortsinnebavare att inom
viss tid förete intyg örn förvärvad kunskap om alkoholens verkningar torde
av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma.

Föredragande departementschefen har förordat de sakkunnigas förslag
till antagande.

I de likalydande motionerna 1:262 av herr Bärg m. fl. och 11:430 av
herr Bengtsson i Norup m. fl. föreslås,

att i förordningen inryckes bestämmelse örn, att besiktningsman är
skyldig att förvissa sig örn samt intyga, att till körkorts erhållande förordad
sökande äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan
på den mänskliga organismen särskilt ur trafiksynpunkt samt

att betryggande föreskrifter givas, att besiktningsman äger kompetens
att pröva och bedöma körkortssökandes insikter om alkoholens sagda inverkan.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är avsikten att i en särskild
instruktion för besiktningsmän intaga föreskrift örn skyldighet för
besiktningsman att vid körkortsprov genom anställande av förhör med
vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn, att denne äger
nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å den mänskliga
organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Däremot har det icke
ansetts erforderligt att i författning stadga skyldighet för bilbesiktningsmännen
att styrka sin kompetens att verkställa nu ifrågavarande prövning.

Genom det förstnämnda stadgandet torde motionärernas önskemål bliva
i huvudsak uppfyllt. Att giva föreskrifter för säkerställande av att besiktningsman
äger kompetens att pröva och bedöma körkortssökandes insikter
örn alkoholens inverkan på den mänskliga organismen lärer icke
vara erforderligt. Man torde, i anslutning till vad de sakkunniga erinrat,
kunna utgå därifrån, att länsstyrelserna skola tillse, att de personer,
som av dem utses till besiktningsmän, äro vuxna uppdraget att företaga
nämnda prövning. Utskottet får därför avstyrka bifall till ifrågavarande
yrkanden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

73

15 § 3 mom.

I förevarande moment givas bestämmelser örn återkallande av körkort.
Huvudfrågan är förarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker.

I gällande förordning, 15 § 3 morn., föreskrives, att körkort skall indragas,
då förare under färd med automobil varit berusad. Enligt 41 § första
stycket av 1923 års författning i dess ursprungliga lydelse straffades den,
som vid framförande av motorfordon överskred gällande hastighetsbestämmelser,
med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor. Hade
förare vid sådan förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller varit berusad
eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom, kunde, enligt
andra stycket i samma paragraf, till fängelse i högst tre månader
dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 114 förslag
till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som
godkändes av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket
med oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande
av motorfordon vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas
med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Förutvarande
andra stycket ingick som mom. 3 i paragrafen, dock med den
jämkning att dels orden »eller varit berusad» utgått och dels i stadgandet
angivna omständigheter föreskrivits skola verka straffskärpande även
vid förseelse jämlikt mom. 2.

I det förslag till lag örn fylleri m. m., som genom proposition nr 32
förelädes 1928 års riksdag, upptogos i 2 § straffbestämmelse för den,
som vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande
omsorg eller besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller
hälsa, vore av starka drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga
nödigt herravälde över sina handlingar. I fråga örn detta stadgande yttrade
vederbörande departementschef i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll
bland annat, att vid införande av ett stadgande med samma
syfte som straffbudet i 41 § motorfordonsförordningen men av mera generell
innebörd uttrycket »synbarligen berörd av starka drycker» knappast
torde kunna oförändrat upptagas. Uttrycket »synbarligen» kunde
till utmärkande av berusningsgraden väl användas, då fråga vore örn
det fall av fylleri, som bedömdes främst ur synpunkten av allmän ordnings
iakttagande. Men då grunden för straffbestämmelsen vore den i
det särskilda fallet förekommande faran av en av alkohol påverkad persons
uppti’ädande, syntes samma uttryck knappast träffa det rätta. Vid
behandlingen i riksdagen av 1925 års förslag till ändring i motorfordonsförordningen
framhölls, att man vid upptagande i vår strafflagstiftning
av den nya princip, som ett stadgande om ansvar utan vållande till skada
innebure, till en början finge åtnöjas med en i viss mån ofullständig men

Förarnas förhållande
till
alkoholhaltiga
drycker.

Gällande ''bestämmelser.

1928 års
förslag till
lag om fylleri
m. m.

74 Andra lagutskottets utlåtande N/ 34.

i stället klart avgränsad bestämmelse för att framdeles övergå till en
mera vid avfattning. Även örn nämnda uttryck, som ursprungligen •— i
förordningen örn rusdrycksförsäljning — använts för att utmärka en
straffbarhet av helt annan karaktär, möjligen icke vid tillämpningen av
motorfordonsförordningen medfört några mera väsentliga tolkningssvårigheter,
syntes det dock i ett stadgande av allmännare räckvidd icke
medgiva den anpassning efter olikartade fall, vilken därvid vore oeftergivlig.
Då exempelvis ensamt inom maskinindustrien arbetsformerna
företedde betydande växling, och man vidare hade att taga hänsyn till
en gradvis stigande skala från sådan påverkan av alkohol, som blott orsakade
en jämförelsevis ringa nedsättning av själsförmögenheterna, till
den grad av berusning, som helt upphävde självkontrollen, insåges lätt,
att från stadgandets tillämplighetsområde icke kunde avskäras alla de
fall, där sagda påverkan icke toge sig sådana uttryck, att den kunde sägas
vara »synbar». Välbekant vore, att även en jämförelsevis obetydlig
mängd alkohol kunde åstadkomma en sådan nedsättning av självkontrollen,
som med avseende å vissa slag av verksamhet utan tvekan måste betecknas
som riskabel. Det hade ock anmärkts, att med det sätt, varpå
straffbarhetsgraden i 41 § motorfordonsförordningen blivit angiven, stadgandet
visat sig icke vara tillräckligt effektivt. Med hänsyn härtill
funne sig departementschefen böra tillstyrka, att åt det nya stadgandet
gåves sådan innebörd, att straff inträdde, där någon vore av starka drycker
så påverkad, att han ej kunde antagas äga nödigt herravälde över
sina handlingar. Vad anginge bevistemat, torde, örn en sådan formulering
valdes, i huvudsak äga tillämpning vad vederbörande utskott år
1925 i det då föreliggande speciella spörsmålet yttrade med avseende å
bevisskyldighetens inriktande på frågan, huruvida den tilltalade förtärt
starka drycker, ävensom angående domstolens uppgift att efter förekommande
omständigheter bilda sig en uppfattning därom, huruvida detta
förtärande skäligen kunde antagas hava påverkat honom vid utövningen
av den verksamhet, varom fråga vore. Att ej heller med ett på sådant
sätt avfattat stadgande svårigheten att förebringa erforderlig bevisning
vore för alla fall utesluten, läge i öppen dag. För att ernå full effektivitet
vore uppställandet av fordran på absolut avhållsamhet från rusdrycker
i här avsedda fall otvivelaktigt väl grundat, men en så vittgående
bestämmelse torde näppeligen kunna ifrågasättas till införande i
detta sammanhang. Med det föreslagna stadgandet vunnes likväl, att i
fråga örn alla de olika slag av verksamhet, som här avsåges, utövaren
hade att iakttaga en högre grad av måttlighet än som utmärktes genom
bestämningen, att han icke finge vara »synbarligen berörd» av starka
drycker.

Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl
förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförord -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 75

ningen, föreslogs i proposition nr 33, att straffbadet i detta moment skulle
utgå.

I sitt över propositionen nr 32 avgivna utlåtande, nr 24, anförde första
lagutskottet bland annat följande.

T fråga örn 2 §, förslagets viktigaste bestämmelse, vill utskottet i främsta
rummet anmärka, att tillräckliga skäl torde saknas för införande av
ett generellt straffbud mot spritmissbruk under sådana omständigheter,
att därmed är förenad fara för människors liv eller hälsa. Utskottet
föranlåtes att i detta hänseende erinra örn de uttalanden i frågan, för
vilka ovan närmare redogjorts. I yttrandena över riksdagens skrivelse
1924 rörande skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor
till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker avvisades
sålunda allmänt kravet å dylika bestämmelser i fråga örn annan
trafikpersonal än motorfordonsförare. Och beträffande motsvarande
stadgande i 1925 års förslag örn ändring av 18 kap. 15 § strafflagen yttrade
lagrådet, att något trängande behov av ett sådant stadgande knappast
syntes föreligga. De sakkunniga, vars betänkande ligger till grund
för nu förevarande lagförslag, upptogo icke heller något generellt lagbud
i sitt förslag utan framhöllo, bland annat, att liknande bestämmelser
som den i § 41 mom. 2 motorfordonsförordningen förekommande kunde
införas i andra specialförfattningar, så snart behov därav yppades.
Slutligen hava lagrådets flesta ledamöter vid granskningen av
det nu framlagda förslaget yttrat, att av dem anförda betänkligheter
väl finge vika, såframt det för stadgandet kunde åberopas ett påtagligt
praktiskt behov, vars förefintlighet även efter kritisk prövning måste
vitsordas, men att ett dylikt behov icke blivit påvisat. Till bemötande
av sistnämnda yttrande har departementschefen anfört bland annat, att
»tillräcklig erfarenhet torde bestyrka, att spritmissbruk ej sällan förekommer
under de omständigheter, som avses i förslaget». Utskottet känner
sig emellertid icke övertygat därom, att dylik erfarenhet föreligger
i fråga örn andra personer än motorfordonsförare. Och även örn så skulle
vara förhållandet, torde i allt fall ett ingripande från strafflagstiftningens
sida icke vara nödvändigt. I detta hänseende får utskottet åberopa
vad lagrådets flesta ledamöter yttrat, att örn man frånser motortrafiken,
utgöres den stora mängden bland dem, som utöva sådan verksamhet som
i förslaget avses, av personer anställda i allmän eller enskild tjänst; och
risken att genom andra påföljder än straff efter åtal vid domstol få umgälla
begången förseelse av den i förslaget avsedda art kommer säkerligen
hädanefter som hittills att äga kraftigare verkan än straffhotet.
Vad åter angår motorfordonsförare, ger utredningen icke vid handen,
att den sedan år 1925 gällande bestämmelsen örn straff för den som »synbarligen
berörd» av starka drycker förer motorfordon i tillämpningen
visat sig icke träffa även den lindrigare grad av alkoholmissbruk, som
med bestämmelsen avses. Departementschefen har härutinnan allenast
framhållit, att i ett par yttranden anmärkts, att med det sätt, varpå
sträf fbarhetsgraden i § 41 motor fordonsförordningen blivit angiven, stadgandet
visat sig icke vara tillräckligt effektivt. För övrigt synes det
kunna sättas i fråga, huruvida icke ytterligare erfarenhet av bestämmelsens
tillämpning bör avvaktas, innan densamma blir föremål för ändring.
Och i allt fall är motorfordonsförordningen för närvarande föremål
för en fullständig revision, därvid de önskemål, som kunna förefinnas
i fråga örn denna bestämmelse, torde komma under övervägande.

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Även ur andra synpunkter synes förevarande bestämmelse ägnad att
framkalla betänkligheter. I paragrafen stadgas helt allmänt straff för
framkallande under angivna omständigheter av fara för människors liv
eller hälsa. Enligt utskottets mening bör ett dylikt generellt lagbud hava
sin plats i allmänna strafflagen och icke i en speciallag. I strafflagen
finnas redan nu straffbestämmelser av enahanda art som den föreslagna.
Sålunda stadgar 14 kap. 21 § strafflagen straff för den som utsätter annan
för fara att bliva smittad av könssjukdom. Och 19 kap. upptager flera
bestämmelser örn straff för framkallande av fara, t. ex. för begagnande
av kanal- eller slussverk, järnvägs- eller spårvägsanläggning samt för
utspridande av kreaturssjuka. Vid granskningen år 1925 av det då framlagda
förslaget, enligt vilket stadgandet i fråga var inordnat i 18 kap.
15 § strafflagen, uttalade lagrådet, att lämpligare plats syntes erbjuda
sig i 14 kap.

Enligt bestämmelsen inträder straff, örn någon vid utövning av angiven
verksamhet är »av starka drycker så påverkad att han kan antagas
ej äga nödigt herravälde över sina handlingar». Stadgandet riktar
sig således mot ett själstillstånd, som icke behöver hava tagit sig
något som helst uttryck i den yttre sinnevärlden. Beträffande det citerade
uttrycket har en ledamot av lagrådet anfört, att det syntes honom,
som örn uttrycket icke droge gränsen mellan det straffbara och det
straffria tillräckligt skarpt för att avklippa möjligheterna för obehöriga
trakasserier. Denne ledamot har vidare anfört bland annat: »Det får
ej förbises, att man här är inne på ett synnerligen vanskligt område.
Redan förtärandet av en ganska ringa mängd alkohol kan under i övrigt
ogynnsamma förhållanden verka en farlig nedsättning i förmågan av
självbehärskning. Samma kvantum har vidare icke samma inverkan
på olika individer eller ens på samma individ vid olika tillfällen. För
att avgöra, örn av en viss individ vid ett visst tillfälle gränsen mellan
det tillåtliga och det otillåtna överskridits, erfordras strängt taget, att
man har kännedom örn såväl graden av den självbehärskning, av vilken
han i allmänhet är mäktig i ett av alkoholförtäring alldeles oberört
tillstånd, som av hans känslighet i allmänhet och särskilt vid det tillfälle,
varom fråga är, för påverkan av sådana drycker. Att härvid
bygga endast på allmänna antaganden räcker naturligtvis icke.»
Detta yttrande tillåter sig utskottet åberopa. — Beträffande skillnaden
mellan alkoholverkan under olika förhållanden må ytterligare bemärkas
vad två sakkunniga personer (professorn i farmakodynamik och farmakognosi
vid Karolinska institutet G. Liljestrand och f. d. förste provinsialläkaren
G. Stéenhoff), vilka utarbetat riktlinjer för en handledning
i alkoholfrågan för motorfordonsförare m. fl., därom anfört (se prop.
nr 244 till årets riksdag med begäran örn anslag bland annat till en
dylik handledning). De olika förhållanden, som böra beaktas, angivas
så: vid fasta, vid eller efter måltid, vid uttröttning, i utvilat tillstånd,
ute i kyla, i värme, betydelsen av dryckens koncentration etc. Beträffande
olikheten av alkoholverkan hos olika personer framhålles skillnaden
hos barn och ungdom, vuxna, vid alkohol vana och ovana
svaga och känsliga, robusta och kraftiga o. s-. v.

En bestämmelse, som för sin tillämpning förutsätter en ingående utredning
i så många ömtåliga hänseenden, är enligt utskottets mening
ägnad att i ganska hög grad försvåra en rättvis och likformig lagskipning.
Redan den nuvarande bestämmelsen i motorfordonsförordningen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 77

om ansvar för spritmissbruk, vilken dock för straff kräver, att föraren
är »synbarligen» berörd av starka drycker, har som känt är lett till
mindre önskvärda företeelser vid domstolarna, då det gällt att utreda
förarnas nykterlietstillstånd. Dessa företeelser synas utgöra en maning
för lagstiftaren att icke meddela bestämmelser, som göra det vanskligare
än nu att fastställa, huruvida straffbart spritmissbruk föreligger
eller icke.

I det anförda uttrycket »så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt
herravälde^ över sina handlingar» vill utskottet jämväl fästa uppmärksamheten
å ordet »antagas». Ansvar kan alltså ådömas blott på
ett antagande, att den ifrågavarande sinnesförfattningen är för handen.
Med en dylik avfattning av stadgandet synes alltför stort utrymme
vara lämnat åt den enskilde domarens uppfattning, och fara för rättsosäkerhet
och godtycke torde icke vara helt utesluten. Den nyss omförmälde
ledamoten av lagrådet har ock för sin del föreslagit en lydelse
av stadgandet, enligt vilken det skulle heta »så påverkad, att det
kan tagas för visst, att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar».
Med en dylik lydelse —• yttrar denne ledamot vidare — »vore
också satt en gräns för straffbarheten, som kunde garantera en från
mer eller mindre subjektiva antaganden och uppfattningar frigjord och
något så när likformig lagtillämpning». Anmärkas må ock, att den
danska lagstiftningen, vilken synes hava tjänat till förebild för det nu
framlagda förslagets beskrivning å berusningsgraden, för straffbarhet
kräver, att den tilltalade »är berusad eller så påverkad av spritdrycker,
att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar».

Det i brottsbeskrivningen förekommande uttrycket »verksamhet» leder
måhända tanken närmast till sådana fall, där fråga är örn utövning av
yrke eller tjänst. Att stadgandet icke äger en så snäv begränsning,
är emellertid tydligt. Örn å andra sidan ordet »verksamhet» är liktydigt
med allt slags handlande, synes däremot icke lika klart. Förandet av
automobil samt körsel med häst och vagn innebära givetvis utövning
av en verksamhet. Dit höra väl också ridning och cykelåkning. Huruvida
gående inbegripes under uttrycket, därom kunna måhända olika
meningar göras gällande.

Den verksamhet, varom fråga är, skall enligt förslaget vara »så beskaffad
att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen
uppstår för människors liv eller hälsa». Man kan nu fråga, om
verksamheten i och för sig skall vara av nämnd beskaffenhet eller örn
innebörden av stadgandet är, att även den verksamhet, som under vanliga
förhållanden icke kräver särskild omsorg eller besinning, kan
komma att under vissa omständigheter falla under bestämmelsen. Sålunda
kan väl cykelåkning icke i och för sig anses hit hänförlig, men
å en starkt trafikerad plats blir förhållandet ett annat.

Det är tydligt, att utskottet på grund av de anförda erinringarna
mot 2 § i förslaget icke kan tillstyrka denna paragraf. Vid sådant förhållande
saknar utskottet anledning att yttra sig örn ett motionsvis
väckt förslag örn höjning av bötesstraffets minimum.

I reservation till utskottets utlåtande hemställde herr Larsson i Lerdala
m. fl. örn bifall till propositionen, varvid dock 1 och 2 §§ skulle
erhålla ändrad lydelse. 2 § i reservanternas förslag lydde sålunda:

Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande
omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors

1927 års
motorfordonssakkunniga.

78 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

liv eller hälsa, någon av starka drycker så påverkad att lian måste antagas
ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Äro omständigheterna
försvårande, må böterna sättas till högst tvåtusen kronor eller
ock till fängelse i högst tre månader dömas.

Varken propositionerna eller den ifrågavarande reservationen vunno
emellertid riksdagens bifall.

Vid mottagande av sitt uppdrag hade de sakkunniga anbefallts att
särskilt beakta frågan örn motverkande av onykterhet hos motorfordonsförare.
Denna fråga har ock varit föremål för synnerlig uppmärksamhet
från de sakkunnigas sida. De sakkunniga anföra bland annat.

Knappast något annat spörsmål har varit föremål för så allvarligt övervägande
som frågan örn automobilförarnas förhållande till alkoholhaltiga
drycker. För de sakkunniga har det stått klart, att någon verklig
trafiksäkerhet näppeligen står att vinna med mindre detta spörsmål erhåller
en tillfredsställande lösning. Att med nuvarande bestämmelser
uppnå en sådan synes, enligt vad erfarenheten tydligt ger vid handen,
icke vara möjligt. Gällde det blott att förhindra av starka drycker
»synbart berörda» personer att tjänstgöra som förare, skulle väl gällande
lagstiftning efter företagande av vissa skärpningar kunna anses tillfyllest.
Så är tyvärr icke fallet. En rik erfarenhet har ådagalagt, att
redan en avsevärt mindre alkoholkonsumtion än den, varom 41 §>
2 mom. talar, kan medföra allvarlig fara för trafiken. Det är ingalunda
endast den »synbara berördheten» av starka drycker, som vållar minskat
herravälde över uppmärksamheten, minskad sinnesnärvaro, nedsatt iakttagelseförmåga
m. m. vid framförandet, av motorfordon. En sådan nedsatt
förmåga blir ej sällan följden av en högst ringa och å andra områden
såsom ofarlig betraktad alkoholförtäring. Det gäller alltså att förhindra
ett alkoholbruk, som endast med svårighet lärer kunna konstateras och
vilket åtminstone å vissa håll i det dagliga livet är det normala.

Under dylika förhållanden kan det vid ett första betraktande synas, som
örn ett strängt upprätthållande av kravet på förares fullständiga avhållsamhet
från alkoholhaltiga drycker vore det enda effektiva medlet för
borteliminerande av de risker, som förarnas alkolliolförtäring kan medföra
för trafiken. En lagstiftning av dylik innebörd torde dock helt visst
icke komma att i praktiken medföra de resultat, som med densamma åsyftas,
i allt fall icke så länge kravet på absolut avhållsamhet uteslutande riktar
sig mot en viss grupp av medborgare och icke mot samhället i sin helhet.
Att enbart för bilförare meddela bestämmelser, som givetvis å många
håll komma att uppfattas som en klasslagstiftning, kan icke vara lämpligt.
Ett överskridande av lagen i ej ringa utsträckning torde ock vara
att emotse och detta utan att det allmänna rättsmedvetandet bomme att
med större skärpa reagera häremot. En dylik lag skulle medföra minskad
respekt för lagarna samt antagligen även giva upphov till spioneri och
andra trakasserier.

Vad nu yttrats gent emot kravet på total avhållsamhet från alkoholhaltiga
drycker för alla bilförare torde med lika fog kunna göras gällande
mot ett dylikt krav avseende enbart förare i yrkesmässig trafik. Örn
ock beträffande dessa förare kan åberopas, att allmänheten, som saknar
möjlighet att bedöma yrkeschaufförens kompetens ur nykterhetssynpunkt*

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 79

bör ba rätt att utgå från att härutinnan intet är att anmärka mot denne,
kan å andra sidan hänvisas till att, enligt vad erfarenheten synes giva vid
handen, antalet olyckor i den yrkesmässiga motor fordonstrafiken, vilka
kunna härledas av förarens alkoholbruk, är jämförelsevis ringa.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke ansett sig
kunna förorda införandet av föreskrift örn absolut avhållsamhet för förare
av motorfordon utan hava de sakkunniga i stället funnit sig böra — i anslutning
till det vid 1928 års riksdag framlagda förslaget till lag angående
fylleri m. m. — föreslå bestämmelser åsyftande att förhindra, att
den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, tjänstgör som förare av
motorfordon.

Införande av dylika bestämmelser mötes emellertid av svårighet att
kunna fastslå, dels var gränsen mellan straffri och straffbar alkoholförtäring
lämpligen bör dragas, dels när denna gräns i det konkreta fallet
överskridits. I Danmark, varest ansvarsförutsättning inträder, när föraren
befinnes så påverkad av alkohol, att han icke har nödigt herravälde
över sina handlingar, har man praktiserat en personlig undersökning
för att få utrönt örn alkoholpåverkan förelegat.

De sakkunniga hava härefter redogjort för de försök, som professorn
i medicinsk och fysiologisk kemi vid universitetet i Lund B. M. P. Widmark
och professorn i farmakodynamik och farmakognosi vid Karolinska
institutet G. Liljestrand gjort för att söka åstadkomma en tillförlitlig
och praktisk metod för undersökning av alkoholmängden i
människokroppen. Utskottet tillåter sig hänvisa till den redogörelse för
berörda undersökningar, som återfinnes i 1929 års betänkande å sid. 130
—138.

De sakkunniga anförde vidare i detta sammanhang.

På utfallet av professorerna Widmarks och Liljestrands undersökningar
kommer uppenbarligen i hög grad att bero, vilka bestämmelser som uti nu
ifrågavarande hänseende skola kunna lämnas. Skulle en tillförlitlig och
praktiskt lätthanterbar metod för bestämmande av förekomsten av alkohol
i den mänskliga organismen och kvantiteten därav kunna utfinnas, synes,
såsom de sakkunniga i sin skrivelse till medicinalstyrelsen framhållit, i lagstiftningen
kunna upptagas en presumtionsregel av innehåll, att förare av
motorfordon, hos vilken blodets eller alveolarluftens alkoholhalt fastslagits
till viss minimikvantitet, skulle, där ej särskilda omständigheter föranledde
till annat, anses vara i straffbar grad påverkad av alkoholhaltiga drycker.

Men även om det av de av professorerna Widmark och Liljestrand företagna
undersökningarna skulle komma att framgå, att ovannämnda metoder
icke kunna praktiskt utnyttjas, bör likväl enligt de sakkunnigas
mening i lagstiftningen intagas bestämmelser, som drabba ej blott den av
starka drycker synbart berörde föraren utan jämväl den förare, som — ehuru
detta ej förmärkes i det yttre — genom alkoholförtäring förlorat nödigt
herravälde över sina handlingar. En sådan grad av alkoholförtäring har av
de sakkunniga föreslagits skola medföra såväl återkallelse av körkort
som ansvarspåföljd. För övervinnande av de svårigheter, som därvid ur
bevisningssynpunkt möta, skulle eventuellt ett förfarande i överensstämmelso
med det danska »Spiritusprove» kunna anlitas, en metod som trots
dess påtagliga brister dock visat sig enligt vad från danskt håll fram -

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

hållits i många fall tillförlitlig och »i det store hele blivet akcepteret
af Publicum, navnlig af de bredere Lag».

Beträffande föreskrifterna örn återkallande av körkort hava de sakkunniga
slutligen anfört följande.

Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta
som ett straff, utan såsom en preventivåtgärd som vidtages för att
skydda medborgarna emot den, som visat sig farlig för den allmänna
säkerheten. Indragning av körkort innebär för den, som drabbas därav,
ett allvarligt intrång i hans medborgerliga rättigheter och — när
det gäller en yrkeschaufför — ett avsevärt försämrande av hans förvar
vsmöjligheter. Under dylika förhållanden bör uppenbarligen återkallelse
av körkort icke verkställas utan noggrann prövning från myndigheternas
sida och endast då en persons »farlighet» som förare blivit
till fullo ådagalagd.

Att den förare, som vid färd med automobil befinnes så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar, måste anses farlig för andras säkerhet och förty
bör berövas rätten att föra automobil är redan sagt.

Trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhets-
och ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa
eller ingen fara för det allmänna. A vissa håll synes emellertid utvecklingen
gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga
trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad
förseelse, kan för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika
förseelser böra givetvis åtföljas av bestraffning, men någon anledning
att därjämte vidtaga den skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser
att utgöra, torde ej föreligga, eller med andra ord förseelserna ådagalägga
ej, att vederbörande saknar de egenskaper, som måste förefinnas
för att samhället skall kunna betro honom att föra automobil. Endast
när förare i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende åsidosatt
honom såsom förare åliggande förpliktelser synes körkortsindragning
böra ifrågakomma. Ej heller då bör återkallelse vara obligatorisk. En
ytterligare förutsättning härför bör enligt de sakkunnigas mening vara,
att förseelsen är av allvarligare karaktär. I den danska lagstiftningen
hava dessa synpunkter, åtminstone delvis, kommit till uttryck i följande
stadgande: »Frahendelse af Betten till a t vsere eller hilve Förer

kan ogsaa ske naar en Förer--gjort sig skyldig i serlig oförsvarlig

Körsel, eller naar han, efter ved Dom at vaere fundet skyldig i grover
Overtrsedelse af de harn som Förer paahvilende förpligtelse!’, paa
ny findes skyldig i saadan Overtraedelse, begaaet mindre end 1 Aar efter
förrige Overtrmdelse.»

Att uttömande ange i vilka fall körkortsindragning bör ifrågakomma,
torde ej vara möjligt. Givetvis bör återkallelse kunna ifrågakomma, då
t. ex. förare gjort sig skyldig till upprepade fylleriförseelser utan att
dessa skett i samband med färd med motorfordon. En av de viktigaste
förutsättningarna för innehav av körkort är enligt de sakkunnigas mening,
att vederbörande för ett nyktert levnadssätt. Den, som icke uppfyller
detta villkor, kan såsom förare bliva farlig för trafiksäkerheten.

Under 14 § 2 mom. hava de sakkunniga framhållit såsom sin mening,
att den, som gjort sig skyldig till vissa brottsliga gärningar, bör nekas
körkort. Som exempel på dylika brott har anförts spritsmuggling eller
annat brott vars begående mer eller mindre förutsätter användande av

Andra lagutskottets utlåtande Nr di.

81

motorfordon eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav. Begående av
sådant brott bör uppenbarligen kunna medföra återkallande av körkort.

Från några håll har uttalats, att körkort borde i vissa fall kunna indragas
för alltid. Så har en länsstyrelse föreslagit, att förare, som
mer än två gånger dömts för att vid färd med motorfordon hava varit
berusad, skall kunna mista sitt körkort för alltid.

Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid.
1920 års sakkunniga, vilka införskaffat vissa uppgifter rörande antalet
under åren 1919—1921 indragna körkort, yttrade i samband med
frågan örn tiden för återkallelse: »Det ringa antalet indragningar av
körkort för alltid (25 stycken) är särskilt anmärkningsvärt och torde
tyda på, att ett så starkt ingripande i en persons rättigheter och —
när det gäller yrkesmässig trafik — förvärvsmöjligheter, som indragning
av körkort för alltid är, ansetts böra ifrågakomma allenast i synnerligen
svårartade fall. Framförallt för den, som en längre tid varit
automobilförare till yrket, måste det också givetvis vara ett synnerligen
allvarligt straff att, kanske till följd av att hans sinnesnärvaro vid något
tillfälle svikit honom, så att han blivit den ofrivilliga orsaken till en
svårare olyckshändelse, finna sig stängd på den bana, där han hittills
haft sin utkomst och nödgas söka sig ett nytt levebröd, vilket i betraktande
av det mera speciella område, på vilket han hittills verkat, ofta
kan bli nog så svårt. Sakkunniga hav$ i förevarande fråga särskilt
haft anledning att närmare överväga, huruvida en indragning för alltid
av körkort är en lämplig bestraffnings- eller preventivåtgärd. Meningarna
härom torde åtskilligt divergera. I ett av justitieombudsmannen
infordrat yttrande anför t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län att, därest
körkort blivit återkallat för alltid, borde denna åtgärd icke utgöra hinder
för automobilförare!! att efter företeende av tillfredsställande intyg
erhålla nytt körkort. Enligt förordningen vore det nämligen körkortet
som annulerades, icke automobilföraren, som förklarades för alltid obehörig
att föra automobil. Att indragningen av körkort för alltid hos
oss också spelar en underordnad roll har nyss visats med siffror. En
indragning av körkort för alltid synes icke behövlig för att upprätthålla
en god anda inom förarkåren. Det är fullt tillräckligt med
indragningarna på viss tid. Visar sig en dylik indragning icke hava haft
åsyftad verkan, kail ju genast en ny indragning på viss tid äga rum.
Det av sakkunniga framlagda förslaget innebär således, att indragningarna
av körkortet för alltid skola upphöra och ersättas med indragningar
allenast på viss tid, minst två månader och högst två år.»

I likhet med 1920 års sakkunniga anse de sakkunniga indragning av
körkort för alltid icke behövas för att kunna utmönstra element bland
förarkåren, vilka visat sig synnerligen olämpliga såsom förare, utan att
det är tillräckligt med indragning på viss tid Då fråga uppstår örn
utfärdande av nytt körkort för en dylik förare, bör givetvis dennes
kvalifikationer utsättas för en särskilt sträng granskning. Ju svårare
förseelsen varit, desto noggrannare och omsorgsfullare bör granskningen
bliva oell endast om denna ger vid handen, att anledning är att antaga
att vederbörande i framtiden skall komma att ådagalägga sådana
egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kan betros att föra
bil, bör nytt körkort utfärdas. Enligt gällande bestämmelser är förare
berättigad att omedelbart erhålla nytt körkort, då tiden för återkallelsen
utgått, för såvitt sagda tid ej överstiger sex månader. Även då kan

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 anil. 28 hafi. (Sr :<''i.)

K

82 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

emellertid i vissa fall en prövning av vederbörandes kvalifikationer
vara väl motiverad. I vilka fall en sådan prövning är behövlig, torde
kunna överlåtas åt länsstyrelserna att avgöra.

Ansökan örn nytt körkort bör givetvis ske hos länsstyrelsen i det län,
där sökanden vid tiden för ansökningen är mantalsskriven. Skulle denna
vara en annan än den länsstyrelse, som återkallat körkortet, bör dock
sistnämnda länsstyrelse höras i ärendet.

Med gällande bestämmelser torde återkallelse av körkort i regel icke
kunna ske utan förarens hörande, vilket gör att mången gång rätt lång
tid kan förflyta mellan förseelsens begående och länsstyrelsens slutliga
beslut. Under denna mellantid kan vederbörande komma i tillfälle att
än ytterligare missbruka sin rätt att föra bil. För undvikande av denna
olägenhet synes det höra medgivas länsstyrelse befogenhet, att då sådana
omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig
att föra bil, i sammanhang med förarens hörande förordna örn körkortets
indragning tills vidare. Vid ärendets slutliga prövning bör givetvis
hänsyn tagas till den tid, körkortet varit interimistiskt återkallat.
Med en sådan anordning beredes jämväl länsstyrelse möjlighet att kunna
erhålla domstolsutredning angående vederbörandes förseelse, varigenom
ett behörigt avvägande av tiden för den slutliga återkallelsen kan ske.
En indragning tills vidare bör emellertid såsom redan sagts endast
kunna ske, där vederbörandes olämplighet är uppenbar. Är detta icke
fallet bör körkortet endast få indragas i den ordning nu gäller.

I vissa fall kunna omständigheterna vid förseelsens begående vara av
den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att vederbörande, utan att
återkallelse av körkortet sker, skall i framtiden komma att ådagalägga
sådana egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kan betros
körkort. I dylika fall synes återkallelse kunna ersättas med varning.
Varning bör icke få överklagas.

Bestämmelser av ovan angivet innehåll synas mindre väl lämpa sig
för det fall, att förare genom sjukdom, skada eller dylikt fått sin förmåga
att föra automobil så väsentligt nedsatt, att trafiksäkerheten därav
måste anses bliva lidande. I sådant fall kan det ej ifrågakomma, att
viss tid för återkallelse bestämmes eller att varning meddelas.

Återkallelse av körkort på grund av sjukdom o. s. v. torde för närvarande
förekomma i jämförelsevis ringa omfattning, främst beroende
därpå, att dylika fall endast undantagsvis komma till länsstyrelsernas
kännedom.

I annat sammanhang (under 14 § 2 moni.) har berörts frågan örn stadgande
av skyldighet för läkare, vilken i denna sin egenskap finge vetskap
örn att förare lede av sjukdom, som gör honom olämplig som förare,
att anmäla detta för vederbörande länsstyrelse. Ett sådant stadgande
skulle emellertid innebära en inskränkning i den för läkare gällande
tystnadsplikten. Med hänsyn till de farliga konsekvenser detta skulle
kunna medföra, lia de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta meddelande
av ett dylikt stadgande.

Särskilt i vissa fall torde det vara förenat nied stor fara att låta förare
vid iråkad sjukdom behålla sitt körkort, nämligen då fråga är örn sinnessjuka
personer. Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållits,
att beträffande å hospital intagna sjuka det vore i hög grad angeläget,
att ett regelbundet samarbete komme till stånd mellan hospitalsöverläkarna
och vederbörande länsstyrelser. Utskrivning från hospital,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

83

särskilt vid rådande platsbrist, måste nämligen ofta ske, utan att patienten
återvunnit full hälsa. Att när den sjuke åter kommit i tillfälle
begagna sitt körkort, ingripa mot denne, som kanske både enligt egen
och sin omgivnings uppfattning vore frisk, torde sällan låta sig göra,
förrän en olycka genom hans förvållande inträffat. Det ifrågasattes
därför, huruvida icke lämpligen skyldighet borde införas för hospitalsledningen
att skaffa sig kännedom örn intagna patienters körkortsförhållanden
och att i alla de fall, där patients sinnesbeskaffenhet gjorde
honom olämplig som automobilförare, härom underrätta vederbörande
länsstyrelse.

I anledning av detta uttalande få de sakkunniga erinra örn medicinalstyrelsens
förut berörda skrivelse av den 20 juni 1929, vari påpekats, att
å vissa sjukhus anställda läkare enligt gällande författningar äro skyldiga
att gå anfordran lämna vederbörande myndighet intyg enligt sjukjournalen
angående viss patient. (Se härom kungl, stadgan den 22 juni
1928 (nr 303) angående lasarett, sjukstugor och tuberkuloss jukvårdsanstalter
§§ 24, 47 och 51, samt instruktion för tjänstemännen vid statens
kur- och vårdanstalter för sinnessjuka, § 6, av medicinalstyrelsen fastställd
den 30 december 1885.) Med stöd av dessa bestämmelser torde
länsstyrelserna i vissa fall kunna förskaffa sig kännedom örn å sjukhus
intagna förares hälsotillstånd. Huruvida det kan anses lämpligt att
ålägga sjukhusläkare att utan anfordran lämna länsstyrelse underrättelse
örn å sjukhuset intagna förares hälsotillstånd, vilket skulle innebära,
att dessa läkare med avseende å tystnadsplikten försattes i annat
läge än övriga läkare, torde dock kunna ifrågasättas.

Vidare torde böra erinras örn, att ett ej ringa antal patienter insändes
till hospital genom polismyndighets försorg (på polisremiss). Ifråga
örn dessa patienter borde polismyndigheterna, då anledning finnes att
antaga, att de äro innehavare av körkort, verkställa utredning härom;
något som f. n. endast sällan lärer ske. Befinnes så vara fallet, är vederbörande
polismyndighet skyldig att göra framställning örn körkortets
återkallande (jfr 52 §).

Vissa av de hörda myndigheterna hava icke ansett sig kunna förorda de
sakkunnigas förslag. Överståthållarämbetet och motorförarnas helnykterhetsförbund
företräda den uppfattningen, att absolut avhållsamhet från
rusdrycker bör fordras av motorfordonsförare såväl under som avsevärd
tid före körning. Ungefär samma ståndpunkt intages även av länsstyrelsen
i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den vaga
formulering, som ligger i orden »kan antagas», synes nästan alltför svävande
för att vara lämplig i en författningstext, avsedd att karakterisera ett med
straffpåföljd belagt förfarande. Vill man undvika denna oklarhet, synas
med de utgångspunkter, som här föreligga, knappast mer än två utvägar
stå till buds: antingen att stadga straffpåföljd för det fall, att vederbörande
»varit så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde
över sina handlingar» eller ock att upptaga den stränga regeln i norsk rätt
att straffpåföljd skall inträda, så snart någon, vilken för motorfordon, över
huvud taget befinnes vara påverkad av starka drycker.

Några länsstyrelser hemställa, att åtminstone till dess förutberörda vetenskapliga
undersökningar blivit slutförda ifrågavarande författningsbestäm -

Yttrandena.

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements chefen.

melser bibehållas vid sin nuvarande lydelse, vilken å ena sidan synes vara
ganska tillfyllest för sitt ändamål samt å andra sidan lämnar bättre garanti
för en mera enhetlig tillämpning. Från ett par håll har förordats, att orden
»varit berusad» i 15 § 3 mom. ersättas med det i 41 § 2 mom. använda
uttrycket »varit synbarligen berörd av starka drycker».

Med skrivelse den 28 december 1929 har medicinalstyrelsen till Kungl.
Majit överlämnat av professorerna Widmark och Liljestrand avgivna
redogörelser för de av dem utförda undersökningarna. Beträffande innehållet
i redogörelserna får utskottet hänvisa till vad härom i propositionen
anförts (sid. 68—71).

Medicinalstyrelsen har som sin mening i ärendet uttalat, att en undersökning
av alkoholhalten i kroppsvätskorna i blodet otvivelaktigt vore
ett betydelsefullt led i en undersökning, örn en person varit påverkad av
rusdrycker eller icke, men att erfarenheten för närvarande icke gåve
tillräckligt stöd för uppställande av regler med angivande av vissa värden,
som skola vara avgörande, om en motorförare varit påverkad av
rusdrycker eller icke. Vidare har styrelsen — under förmälan att professor
Widmark erbjudit sig att, därest erforderligt material ävensom
visst belopp ställdes till hans förfogande, företaga fortsatta undersökningar
angående frågan örn förhållandet mellan graden av alkoholpåverkan
och alkoholhalten i blodet — hemställt bland annat, att Kungl. Majit
måtte lämna styrelsen i uppdrag att anmoda professor Widmark att
under en tid av sex månader företaga alkoholanalyser för blodprov av
motorförare.

För egen del har föredragande departementschefen anfört följande.

Kravet på att förare skulle åläggas fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga
drycker viss tid före och under körning kan jag icke tillmötesgå.

Utgående från att erfarenheten ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring
än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara,
i förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för
trafiken, hava de sakkunniga föreslagit, att varje alkoholförtäring, som kan
innebära sådan fara, skall åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort.
För att karakterisera den grad av påverkan av alkohol, som bör
fordras för straffbarhet etc., hava de sakkunniga använt sig av det i 1928 års
förslag till lag angående fylleri m. m. använda uttrycket »varit så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar».

Mot de sakkunnigas förslag är väl rent teoretiskt sett intet att erinra. Förslagets
praktiska tillämpning mötes dock av stora svårigheter, främst svårigheten
att kunna konstatera en alkoholpåverkan, som icke behöver hava tagit
sig något som helst yttre uttryck. De sakkunniga, som icke varit blinda för
dessa svårigheter, hava uti från medicinskt-vetenskapligt håll framkomna förslag,
att genom kemiska undersökningar av kroppsvätskorna eller utandningsluften
bestämma förekomsten av alkohol i den mänskliga organismen
ävensom kvantiteten därav, trott sig finna ett medel för svårigheternas
övervinnande. Såsom i det föregående meddelats hava emellertid de före -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

85

tagna medicinska undersökningarna ännu ej ådagalagt möjligheten att åstadkomma
en för sådant syfte användbar metod.

De sakkunniga hava ansett, att för övervinnande av de svårigheter, som
vid tillämpningen av de sakkunnigas förslag komma att möta ur bevisningssynpunkt,
ett förfarande i överensstämmelse med det i Danmark anlitade
s. k. »Spiritusprove» eventuellt skulle kunna anlitas. Denna de sakkunnigas
uppfattning kan jag icke dela. Den danska metoden är enligt
vad från medicinskt håll uppgives icke tillförlitlig och lämnar, då lindrigare
alkoholpåverkan föreligger, alltför stort spelrum åt det subjektiva omdömet.

Vad angår det av de sakkunniga använda uttryckssättet för karakteriserande
av den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras för straffbarhet,
synes mot detsamma kunna göras befogade erinringar. Härutinnan
inskränker jag mig att hänvisa till första lagutskottets utlåtande (nr 24,
år 1928) i anledning av förut berörda förslag till lag örn fylleri m. m.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag.
För min del anser jag mig icke böra gå längre än att för tillämplighet
av lagrummen uppställa den fordran, att föraren varit antingen
synbarligen berörd av starka drycker eller ock eljest så påverkad därav,
att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra utomobil.

Spörsmålet har berörts i ett stort antal av de väckta motionerna.

I de likalydande motionerna I: 257 av herr Bergman m. fl. och II: 429
av herr Sandberg m. fl. Ilar föreslagits, att momentet erhåller följande
ändrade lydelse:

Har förare vid färd---förpliktelser eller under färden eller de se nast

före färdens anträdande förflutna sex timmarna förtärt starka drycker
eller annan stimulans, som kan försvaga hans normala förmåga av
iakttagelse, uppfattning eller handling, eller har förare eljest — — —

återkalla detsamma. Äro omständigheterna---meddelar. Dock må

körkort alltid indragas för minst sex månader, då förseelse begåtts mot
stadgandena angående förhållandet till starka drycker och stimulantier.
Återkallas körkortet, må, sedan viss tid, minst sex månader, förflutit, frågan
örn nytt körkort upptagas till prövning. Därvid skall länsstyrelse på
nytt inhämta polismyndighets yttrande såsom i 14 § 2 mom. c) säges. Mot
nykterhetsnämnds avstyrkande må nytt körkort ej meddelas. Upprepas
förseelse mot stadgandena angående starka drycker och stimulantier, skall
körkortet för alltid indragas. Har förare etc. (oförändrat).

Motionerna
1:255, 257,
262 och 265
saint II: 425,
429 och 430.

I de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg m. fl. och II: 430 av herr
Bengtsson i Norup m. fl. har föreslagits, att bestämmelsen erhåller följande
ändrade lydelse:

Har förare---förpliktelser eller varit av starka drycker så påver kad

att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar,
eller har förare---prövning;

samt att körkort alltid indrages för minst sex månader, då förseelse begåtts
mot stadgandena angående nykterhet.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425 av
herr Lindqvist i Halmstad föreslås, att 15 § 3 mom. erhåller följande ändrade
lydelse:

Har förare---— förpliktelser eller varit så påverkad av starka

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

drycker, att han måste antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina
handlingar, eller har förare----ovan är stadgat;

Slutligen har i motionen I: 265 av herr Albert Bergström föreslagits,

1) att skärpta bestämmelser införas örn återkallande av körkort. Vid
visad vårdslöshet under försvårande omständigheter med åstadkommen
större skada borde en förare fråndömas sitt körkort för alltid, så ock vid
upprepad visad vårdslöshet efter att hava varit fråndömd kortet de första
gångerna, och samma bestämmelser borde gälla för förare, som bevisligen
kört motorfordon i berusat tillstånd;

2) att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts mot motorfordonsförare
för överträdelse av ovannämnda förordning och stadga, må avsäga
dom även beträffande återkallande under viss tid eller för alltid av den
åtalades körkort eller,

därest detta icke kan av olika anledningar bifallas,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning i ärendet och snarast möjligt
giva riksdagen tillfälle att yttra sig över eventuellt utarbetat förslag till
sådana bestämmelser, som här ovan föreslagits.

1. Numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder
måste vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som orsakas av motor förares användande av starka
drycker. Det är endast i fråga örn det sätt, på vilket de erforderliga bestämmelserna
böra avfattas, som olika meningar yppat sig.

Huru önskvärt det i och för sig än vore, att bestämmelser infördes i
lagstiftningen örn skyldighet för .motorförare att fullständigt avhålla sig
från bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och viss tid dessförinnan,
kan utskottet emellertid icke biträda det motionsvis härom framställda
förslaget, då utskottet icke anser, att en så utformad lagregel
skulle erbjuda bästa medlet att ernå det avsedda syftet.

Vid övervägande av de övriga förslag till frågans lösning, som innehållas
i propositionen och motionerna, anser utskottet det förslag, som framlagts
i motionerna I: 262 och lii 430 vara det, som kan antagas bliva mest
verkningsfullt. Detta förslag överensstämmer i huvudsak med det av de
sakkunniga framförda och ansluter sig nära till det vid 1928 års riksdag
framlagda förslaget till lag angående fylleri m. m. De föreslagna bestämmelserna
avse att drabba ej blott den förare, som under en färd med
motorfordon befinnes vara av starka drycker synbart berörd, utan jämväl
den förare, som — ehuru detta ej förmärkes genom det sätt, på vilket motorfordonet
framföres — genom alkoholförtäring förlorat nödigt herravälde
över sina handlingar. Utskottet anser därför, att första punkten i
förevarande moment bör erhålla ändrad avfattning i följande deli

»Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förplik -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 87

telser eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej
hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller har förare eljest
ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra automobil,
skall---— detsamma.»

2. Motionsvis har föreslagits, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts
mot motorförare för överträdelse av förordningen, skall bestämma
ifråga örn återkallande av körkort. Då enligt svensk lagstiftning återkallelsen
av körkort icke är att betrakta som ett straff utan som en preventivåtgärd,
synes det vara lämpligast att indragningen verkställes av
den myndighet, som utfärdar körkort.

8. Såsom en nyhet har i enlighet med de sakkunnigas hemställan i propositionen
föreslagits, att återkallande av körkort icke skall vara obligatoriskt.
Länsstyrelserna skola enligt förslaget hava rätt att i stället för
körkortsindragning meddela varning i fall omständigheterna äro av den
beskaffenhet, att anledning är att antaga, att förare skall låta sig rättas,
utan att återkallelse av körkort sker. Enligt utskottets mening bör dock
detta stadgande icke hava avseende å förseelser, som grunda sig å alkoholförtäring.
I dylika fall bör varning alltså icke förekomma.

4. Vad härefter angår den tid, för vilken körkortsindragning skall ske,
vill utskottet anföra följande. Motionsvis har uttalats, att körkort i vissa
fall borde kunna indragas för alltid. En dylik bestämmelse är emellertid
enligt utskottets mening icke erforderlig. Det torde vara tillräckligt, att
indragningarna ske på viss tid. Visar sig nämligen en dylik indragning
av körkort icke hava haft åsyftad verkan, kan ju genast en ny indragning
för viss tid äga rum. I propositionen föreslås, att indragningarna av körkort
skola avse en tid av minst två månader och högst två år. Enligt utskottets
mening bör emellertid indragning, som föranledes av motorförares
alkoholförtäring, ske för en tid av minst sex månader. I detta sammanhang
föreslår utskottet, att momentets sjunde stycke erhåller ändrad
lydelse i följande del:

»Ansökan örn utfärdande av nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen
uppgår till sex månader eller länsstyrelsen......till ända.»

Denna författningsändring innebär, att den, som på grund av alkoholförtäring
fått körkort indraget, alltid skall vid ansökan örn nytt körkort
förete bl. a. nykterhetsintyg.

5. Vad slutligen angår förslaget att jämställa viss stimulans (t. ex.
kokain och morfin) med alkoholhaltiga drycker, vill utskottet uttala, att
det enligt utskottets mening icke torde vara lämpligt att i detta sammanhang
till avgörande upptaga ifrågavarande spörsmål. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer frågan
om den utsträckning, vari missbruk av nu nämnda stimulantia förekommer,
och föreslår de åtgärder, som kunna visa sig erforderliga även
med hänsyn till trafiksäkerheten.

Rätten att
befara enskilda
vägar
med automobil.

1927 ål-s
motorlordonssakkunniga.

88 Andra lagutskottets utlåtande Ar 34.

17 §.

I 17 § gällande förordning lämnas bestämmelser örn rätten att befara
enskilda vägar med automobil. Enligt detta lagrum ankommer det pä
vägens ägare att avgöra, huruvida körning med automobil får äga rum
därstädes eller ej. Jämväl den tidigare automobillagstiftningen intog en
dylik ståndpunkt. 1903 års sakkunniga åter omfattade den meningen, att
automobiltrafik borde —- i likhet med vad som av dem föreslagits i fråga
örn allmän väg — medgivas å varje enskild väg, som vore för allmän
körtraiik upplåten eller tillgänglig. Denna de sakkunnigas uppfattningansåg
sig vederbörande departementschef icke kunna biträda. Förslaget
syntes departementschefen icke stå väl i överensstämmelse med den förfoganderätt
över enskild väg, som borde tillkomma dess ägare. I proposition
nr 70 till 1906 års riksdag med förslag till förordning örn automobiltrafik
gavs ät ifrågavarande stadgande den avfattningen, att å enskild
väg, som var allmänneligen befaren, körning med automobil var
tilläten, men var länsstyrelse, där vägens ägare gjorde framställning därom,
skyldig meddela förbud mot automobiltrafik å densamma. 1906 års
riksdag hemställde, att denna bestämmelse måtte utgå. Enligt riksdagens
mening syntes nämligen med fog kunna ifrågasättas, huruvida
ifrågavarande förhållanden borde regleras annorlunda än i samband med
föreskrifter örn begagnande i allmänhet av enskilda vägar.

1927 års motorfordonssakkunniga hava örn detta spörsmål anfört följande.

Från skilda håll lia till de sakkunniga framförts klagomål över att
ägare av enskilda vägar genom att förbjuda automobiltrafik å desamma
nödgade den trafikerande allmänheten att framföra sina bilar betydande
omvägar, ja t. o. m. föranledde att vissa platser bleve utan auto
mobilförbindelse. Enahanda bestämmelser som gällde beträffande rätten
att befara allmän väg borde meddelas med avseende å enskild väg.

För att kunna bilda sig en uppfattning om, i vad mån den i 17 §
stadgade inskränkningen i rätten att med motorfordon befara enskilda
vägar föranlett olägenheter för den trafikerande allmänheten, hava de
sakkunniga hos länsstyrelserna anhållit örn uttalande härutinnan. Läns
styrelserna, vilka i allmänhet i ärendet hört landsfiskalerna, hava till
övervägande antal meddelat, att, för såvitt det kunnat utrönas, berörda
inskränkning icke föranlett någon olägenhet. Av några länsstyrelser
hava emellertid omnämnts fall, då inskränkningen varit till men för trafiken.
I Gotlands län har sålunda i ett fall vägägarens förbud vållat
svårigheter särskilt för turisttrafiken. Inom ett par län har å vissa enskilda
vägar linjetrafik ej kunnat anordnas. En eller ett fåtal av vägintressentern.
a hade i dessa fall, trots alla de övrigas medgivande, förbjudit
vägens upplåtande för den ifrågasatta trafiken. I ett län har ett
större samhälle, dit enskild väg leder, blivit utan automobilförbindelse
på grund av förbud mot automobiltrafik å vägen. En länsstyrelse har
meddelat, att det i ett par fall försports missnöje över vägägares förbud
nämligen dels då enskild väg förkortar en vägsträcka och dels då sådan
väg leder till en lämplig badstrand eller annan plats, som allmänheten
av en eller annan anledning gärna vill besöka o. s. v. De uppkomna

89

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Olägenheterna hava länsstyrelserna i några fall sökt undanröja genom att
ia vägarna intagna till allmänt underhåll. Ett par länsstyrelser hava ansett,
att länsstyrelse borde i vissa fall ilga befogenhet att mot vägägarens
bestridande meddela tillstånd till automobiltrafik å enskild väg..

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse automobilen numera intager
som samfärdsmedel är det givetvis mindre tilltalande att, därest
enskild vägs beskaffenhet icke lägger hinder för automobils framförande,
vägens ägare skall hava befogenhet att förbjuda automobiltrafik å densamma.
En reglering av dessa förhållanden synes därför de sakkunniga
vara påkallad. En blivande reglering lärer dock endast böra omfatta de
enskilda vägar, som »allmänneligen befaras», ett uttryck som torde
nära sammanfalla med 1903 års sakkunnigas »för allmän körtrafik upplåtna
eller tillgängliga». Att beträffande de enskilda vägar åter, vilka
huvudsakligen brukas av ägaren och hans husfolk, i lagstiftningsväg göra
en inskränkning i jordäganderätten, torde däremot ej böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas mening skulle (i huvudsaklig överensstämmelse
med från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framkommet förslag) åt
länsstyrelserna kunna givas befogenhet att på särskild framställning och
efter på sökandens bekostnad verkställd utredning förordna, att enskild
väg finge trots ägarens förbud befaras med automobil i den utsträckning
länsstyrelse bestämde. Vid utredningen borde undersökas — förutom
huruvida vägens upplåtande vore av behovet påkallat — ej mindre vägens
beskaffenhet än även i vilken utsträckning densamma kunde komma
att skadas av den ifrågasatta trafiken. Skulle vägen därigenom i särskild
grad skadas, borde den ej upplåtas. Innebure skadan endast ett försvårat
underhåll, borde skadan uppskattas. Medgåve länsstyrelsen, att automobiltrafik
finge äga runi å vägen, kunde trafiken komma att omfatta
endast viss person, visst fordon eller viss tid. Medgivande borde kunna,
när helst anledning därtill förelåge, helt återkallas eller inskränkas i den
omfattning länsstyrelsen funne erforderligt. Till gäldandet av det försvårade
underhåll, som automobiltrafiken medförde, borde trafikanterna
bidraga enligt länsstyrelsens bestämmande. Härifrån borde dock de, som
mera tillfälligt trafikerade vägen, vara befriade.

Spörsmålet om reglering av rätten att med automobil befara enskild
väg synes emellertid — vilket redan 1906 års riksdag framhöll — icke böra
lösas annorlunda än i samband med frågan örn rätten att i allmänhet begagna
dylik väg; en fråga, som bland annat med hänsyn till de ur underhållsskyldighets-
och andra synpunkter högst olikartade förhållanden,
vilka råda med avseende å de olika enskilda vägarna i vårt land, för sin
lösning torde tarva ingående och omfattande undersökningar samt förutsätta
en sakkunskap å området, som ej står de sakkunniga till buds. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga icke utarbetat förslag till reglering av
ifrågavarande förhållanden utan hava ansett sig böra stanna vid ett uttalande
örn önskvärdheten av att berörda spörsmål med det snaraste göres
till föremål för utredning och gives en lösning, som på ett lämpligt sätt
avväger vägägarens och den trafikerande allmänhetens berättigade intressen.

Departementschefen har icke uttalat sig i denna fråga, men motionsvis
Ilar densamma bragts under riksdagens prövning.

1 motionen 1:250 av herr Erik Anderson lii. fl. bär nämligen yrkats,
att 17 § skall erhålla följande lydelse:

1 fråga örn — — — må ilga runi. Går enskild viig över liera fastig -

Motionen
I: 250.

Utskottet.

Hastighets bestäm melser.

Gällande lagstiftning.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

90 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

heter, med olika ägare, må vägen dock icke till någon del avstängas för
automobiltrafik, därest ej samtliga ägare av vägen därom äro ense.

Har automobiltrafik---som i 16 par. 17 mom. sägs.

De synpunkter de sakkunniga och motionärerna anfört i den föreliggande
frågan anser utskottet värda allt beaktande. Att såsom i motionen
föreslås utan särskild utredning nu intaga i motorfordonsförordningen
en bestämmelse av föreslaget innehåll vill utskottet emellertid icke
tillstyrka. Däremot vill utskottet förorda, att spörsmålet örn reglering
av rätten att med automobil befara enskild väg skyndsamt upptages till
utredning.

18 *.

Enligt gällande förordning är högsta tillåtna hastigheten för automobil,
vars alla hjul äro försedda med luftringar: för vanlig personbil
45 km. å landsbygden i allmänhet och 35 km. inom stads och
köpings bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle, för
lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg. 25 km., för personomnibus
och för lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 3,600 kg.
20 km. och för lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kg. 15 km., allt i
timmen. För automobil med massina gummiringar med en tjocklek av
minst 4 cm. är högsta tillåtna hastigheten 15 km. i timmen. För automobiler
med massiva gummiringar av mindre tjocklek eller med hjulringar
av järn eller annat hårt material stadgas en högsta hastighet av 10 km.
i timmen.

Till utredning av hastighetsspörsmålet anföra de sakkunniga, bland annat,
följande:

Automobilens törluinda förnämsta egenskap är hastigheten. Automobilens
främsta företräde framför andra fordon, avsedda att brukas å vanliga
vägar och gator, ligger i dess större snabbhet och den tidsvinst, som
härigenom kan göras. Att denna egenskap kan medföra viss fara för
trafiken är tydligt. I synnerhet under automobilismens tidigare år, då
trafiken med häståkdon var den vida övervägande, kunde givetvis de
avsevärt snabbare automobilerna icke undgå att förorsaka olyckor och
andra störningar. I samma mån åter som motorfordonstrafiken utvecklats
och därmed den för denna trafik utmärkande färdhastigheten blivit den
så att säga normala å våra vägar och gator, har dock den fara för trafiksäkerheten,
som automobilernas hastighet tidigare visat sig utgöra, i ej
ringa grad minskats.

Det har åtminstone tidigare ansetts, att nödig trafiksäkerhet lättast upp
nås genom stränga hastighetsbestämmelser för trafiken med motorfordon.

Nedsatt körhastighet för motorfordon torde icke i och för sig betyda
ökad trafiksäkerhet. Det är de omständigheter, varunder hastigheten utvecklas,
som spela huvudrollen. Snart sagt varje hastighet kan i en viss
situation vara för hög. Verklig trafiksäkerhet uppnås först, när såväl
automobilisterna som övriga slag av vägfarande bliva medvetna om sitt
ansvar. Genom att stadga vittgående hastighetsinskränkningar för motorfordon
och föreskriva stränga straff för dem, som överskrida den tilllåtna
hastigheten, kan man lätt riskera, att ansvarskänslan försvagas hos
andra kategorier av vägfarande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 91

Redan 1909 års sakkunniga yttrade, att det gällde att lagstifta för de
svårare, de farliga situationerna, ej för sådana då andra trafikanters intresse
ej vore i fara. Att denna mening i förhållandevis ringa omfattning
kom till synes i de sakkunnigas förslag, vilket i huvudsakliga delar
låg till grund för 1916 års automobilförordning, torde vara att härleda ur
det dåvarande vägnätets för motorfordonstrafiken mindre väl lämpade
beskaffenhet, fordonens ofullkomlighet och allmänhetens bristande kännedom
örn det nya trafikmedlet, allt omständigheter som tvingade till stor
varsamhet. Jämväl 1920 års automobilsakkunniga framhöllo med skärpa
vikten av att hastighetsbestämmelserna avfattades efter de i olika situationer
föreliggande förhållandena. De av dessa sakkunniga föreslagna
maximihastiglieterna avsågo endast fordonens framförande ’i gynnsammaste
fall’.

Såsom redan nämnts överträdas nu gällande hastighetsbestämmelser i
avsevärd omfattning. I synnerhet vanliga personbilar framföras å landsbygden
med en hastighet, som ligger åtskilligt över den högsta tillåtna.
Framför allt å raka, jämna, lätt överskådliga sträckor låta förarna fordonen
utveckla en hastighet, vilken betydligt överstiger den nu tillåtna,
men som med hänsyn till de moderna personbilarnas byggnad och konstruktion
bättre lämpar sig för dessa vagnar och som därför är den ur
ekonomisk synpunkt fördelaktigaste.

Erfarenheten torde hava ådagalagt, att olyckor mera sällan inträffa å
öppna, fria och lätt överskådliga vägsträckor. Flertalet olyckor tima å
krokiga, slingrande vägar; de svenska vägkurvomås ödesdigra inverkan
å automobiltrafiken hava många förare fått erfara. Å dylika vägar kan
det vara fullkomligt oförsvarligt att färdas med en hastighet, som närmar
sig den i motorfordonsförordningen högst tillåtna.

Allt eftersom klarare insikt vunnits därom, att det främst är de farliga
situationerna, som böra göras till föremål för lagstiftarens reglerande
ingripande, har utvecklingen å förevarande område gått i riktning
mot borttagande av maximigränsen i öppen terräng. I utlandet har man
å många håll slopat i siffror fixerade hastighetsbestämmelser för trafiken
med personautomobiler. I Holland, Tyskland och Ungern har hastigheten
i åtskilliga år varit fri å öppen landsväg. Detsamma gäller i Spanien
sedan 1919, i Frankrike och Polen sedan 1921 och i Belgien sedan 1925.

Några önskemål örn en återgång till bestämmelser örn viss maximihastighet
har, såvitt de sakkunniga erfarit, icke i dessa länder framkommit.

Vad våra grannländer beträffar hava dessa ännu ej övergått till »fri»
hastighet. I Danmark får körhastigheten för personvagnar å landet ej
överstiga 50 km. i timmen. I Norge får hastigheten utanför tättbebyggda
samhällen icke överstiga 35 km. i timmen, dock att vederbörande regeringsdepartement
kan för vissa vägsträckor medgiva en högsta hastighet
av 45 km. i timmen. I Finland ligger å landsbygden gränsen för den
högsta tillåtna hastigheten för personbilar vid 65 km. i timmen, en
hastighet som med hänsyn till de finska vägarnas beskaffenhet i det närmaste
är att anse såsom fri hastighet.

De sakkunniga hava funnit tiden nu vara inne för slopande av absoluta
hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar (och motorcyk
lar) å landsbygden. Till motivering härför anföra de sakkunniga.

Högsta tillåtna
hastighet
för vanlig personautomobil

å landsbygden.

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1927 års De omständigheter, vilka tidigare talat tor i siffror fixerade hastighetsmotorfordons-
bestämmelser, synas beträffande denna trafik numera icke böra lägga hinsakkunmga.
j vägen för den fria hastighetens införande. Personautomobilerna

hava under den senaste tiden nått en allt större fullkomlighet i de avseenden,
som äro av betydelse för trafiksäkerheten. Särskilt bromsningsanordningarna
fylla högt ställda anspråk. Jämväl våra vägar hava under de
sistförfluten åren undergått avsevärda förbättringar. Åtminstone de
större trafiklederna befinna sig i allmänhet numera i ett gott skick. Ur
vägslitningssynpunkt torde de med lågtrycksringar numera i allmänhet
försedda personbilarnas körhastighet spela en vida mindre roll än man i
allmänhet tillägger densamma. Särskilt gäller detta de i allt större utsträckning
förekommande vägar, varest s. k. permanent beläggning kommit
till användning. Å dylika vägar torde personautomobilerna knappast utöva
någon skadlig inverkan.

Att körskickligheten hos förarna väsentligt ökats under de senaste
åren lärer ej kunna förnekas. Även en större ansvarskänsla och hänsynsfullhet
har på detta håll kommit till synes, låt vara att ännu mycket återstår
innan i detta avseende allt kan anses väl beställt. Det torde dock
kunna antagas, att bland annat de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
i syfte att erhålla omdömesgilla och hänsynsfulla förare skola
komma att bidraga till en bättre sakernas ordning.

Med den utbredning, som motorfordonen numera fått, hava snart sagt
alla lager av vårt lands befolkning vunnit en ej ringa kunskap örn och
förtrogenhet med trafiken med dessa fordon.

Att betänkligheter skola möta mot ett borttagande av bestämmelserna
örn viss maximihastighet är fullt förklarligt. Ej minst den omständigheten
att våra vägar, trots den avsevärda förbättring desamma undergått,
ännu på många håll äro alltför smala och krokiga för att tillåta
större hastigheter, torde komma att anföras. Denna invändning kan emel
lertid med lika fog göras mot varje höjning av den gällande maximihastigheten;
en avsevärd höjning synes under alla förhållanden vara
ofrånkomlig. Hedan den nuvarande högsta tillåtna hastigheten, 45 km.,
är såsom ovan framhållits för dylika vägar i regel allt för hög. Vidare
torde komma att framhållas de beklagliga olyckor, som redan med
nuvarande föreskrifter förorsakas av överdådiga och hänsynslösa förare.
De sakkunniga hava grundad anledning antaga, att någon förändring till
det sämre härutinnan icke skall bliva följden av den fria hastighetens
införande. För dylikt sorts folk spela i maximisiffror angivna hastighetsbestämmelser
föga eller ingen roll.

I maximisiffror angivna liastighetsbestämmelser verka i viss mån förslappande
å känslan hos föraren av det honom åvilande ansvaret för att
i varje särskilt fall ej köra hastigare och annorlunda än situationen kräver.
Erfarenheten har ådagalagt, att de fastställda siffrorna av den stora
allmänheten ej sällan uppfattas såsom åsyftande de hastigheter, som under
alla förhållanden äro tillåtna. Huru ofta anföres icke till försvar vid
inträffad olycka, att föraren »ej kört fortare än 45 km.». Antagligen
skulle även en högsta tillåten hastighet av t. ex. 55 å 60 km.
komma att betraktas såsom den normala. För trafiken skulle detta
komma att innebära oerhörda faror. Om däremot, såsom de sakkunniga
föreslå, regeln blir, att hastigheten städse skall anpassas efter som vid
varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet
bjuder, har man anledning att förmoda, att detta skall bidraga
till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

93

En dylik regel kombinerad med den i gällande lagstiftning innehållna
föreskriften örn att automobil »ingenstädes må framföras med större hastighet,
än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan
kortare sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande
överskådliga och fria delen av körbanan» är enligt de sakkunnigas mening
tillfyllest för att förekomma att automobilerna framföras med en
för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Att vid bifall till de sakkunnigas förslag körhastigheten i gemen skulle
komma att ökas utöver vad för närvarande är fallet, torde knappast vara
att förvänta. Ett ej ringa antal förare — ej minst de kunniga, varsamma
och ansvarskännande — lärer redan nu vid fordonens framförande allenast
låta sig bestämmas av de principer, som kommit till uttryck i de
sakkunnigas förslag. För de vårdslösa och omdömeslösa bilisterna hava
såsom ovan påpekats maximibestämmelserna icke utgjort någon hämsko.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har tillstyrkts av flertalet av Yttrandena,
de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig i hastighetsfrågan. För
införande av fri hastighet å landsbygden för vanliga personbilar och motorcyklar
hava uttalat sig: överståthållarämbet, 16 länsstyrelser, järnvägs,
styrelsen, arméförvaltningen, chefen för generalstaben, automobilklubbenmotorklubben,
vägföreningen, väginstitutet, jä rnvägsförenirigell, automobilhandlareföreningen,
handelsarbetareförbundet, transportarbetareförbundet,
spårvägsföreningen, industriförbundet, droskbilägarnas och omnibusägarnas
riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund och teknologföreningen.
Tillstyrkande uttalanden hava vidare gjorts av omkring 125 stadsfiskal^-och landsfiskaler, 28 vägstyrelser, länsvägnämnden i Malmöhus län, inemot
ett femtiotal besiktningsmän samt cirka 35 magistrater, stadsstyrelser oell
poliskammare.

Vissa av ovannämnda länsstyrelser hava dock endast med stor tvekan
ansett sig kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med
skärpa understrukit, att anställandet av trafikpolis eller vidtagandet av
någon annan effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig
förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag. Såsom
en dylik förutsättning har ock angivits, att de i 41 § intagna straffbestämmelserna
för vårdslös och hänsynslös körning likasom ock för den, som i
alkoliolpåverkat tillstånd framför automobil, undergå en väsentlig skärpning,
utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt fri hastighet för vanliga
personbilar, men har ansett sådan hastighet icke böra medgivas för motorcyklar,
med mindre åldern för erhållande av motorcykelkörkort höjes från
16 till 18 år.

Bland dem, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas förslag, må till
en början nämnas 7 länsstyrelser, besiktningsmännens förening och svenska
vägstyrelsernas förbund. Dessa myndigheter och korporationer anse dock
den nuvarande maximihastigheten för låg. Flertalet bland länsstyrelserna
förorda en höjning av hastigheten till 60 kilometer i timmen. Besiktnings -

94

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements chefen.

männens förening anser, att hastigheten ej bör få överskrida 65 kilometer i
timmen med mindre vägens beskaffenhet och andra på frågans bedömande
inverkande faktorer äro av den natur, att hastigheten i och för sig ej kan
innebära fara av något slag för andra vägfarande. Vägstyrelsernas förbund
föreslår en maximihastighet av 55 kilometer i timmen. Förbundet framhåller
dock, att på vissa sträckor av bilvägarna, där permanentbeläggning
genomförts, hastigheten torde ytterligare kunna höjas eller till och med helt
frigivas.

Införandet av fri hastighet har vidare avstyrkts av omkring 45 stadsfiskaler
och landsfiskaler, 13 vägstyrelser och ett tiotal besiktningsmän.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

I motsats till de sakkunniga och jämväl flertalet av dem, som yttrat sig
över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser, finner jag tiden
ännu icke vara inne för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med
vanliga personbilar och motorcyklar å landsbygden. För närvarande synes
mig det riktiga vara, att en ej alltför obetydlig höjning av den gällande
maximihastigheten företages. Erfarenheten får sedan utvisa om och när
en övergång till fri hastighet kan anses lämplig. Att så inom en kanske
snar framtid skall befinnas vara fallet, håller jag för troligt. I likhet med
några av de hörda myndigheterna anser jag, att gränsen för den högsta
tillåtna hastigheten bör dragas vid 65 kilometer i timmen. Något praktiskt
behov av högre hastighet lärer näppeligen föreligga.

Min nu angivna ståndpunkt betingas huvudsakligen av två faktorer,
nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas beskaffenhet och dels den
allmänna körkulturen.

Vad vägarna beträffar lärer det ej kunna bestridas, att trots under senaste
åren vidtagna förbättringar av olika slag mycket återstår, innan desamma
i någon större utsträckning kunna sägas vara lämpade för att upptaga en
mycket snabb trafik. Den fria hastigheten skulle å våra i regel ännu smala
och krokiga vägar innebära en avsevärd fara för trafiksäkerheten. Den fria
hastigheten skulle slutligen helt visst å många håll även medföra en icke
önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Att införande av fri hastighet förutsätter en hög grad av trafikkultur
och trafikvana ej blott hos automobilförarna utan jämväl hos övriga trafikanter,
torde ej vara föremål för något tvivel. Även örn man måste medgiva,
att förhållandena härutinnan under de senaste åren undergått en avsevärd
förändring till det bättre, lärer det dock alltjämt vara så, att åtskilliga
av våra förare icke ådagalägga nödig försiktighet och hänsynsfullhet. Jämväl
övriga trafikanter torde till ej ringa antal vara mindre väl skickade
att möta de faror, som med en mycket snabb automobiltrafik lätteligen
komma att uppstå för dem.

Ytterligare en omständighet, som för min nu intagna ståndpunkt väl ej
varit av avgörande betydelse men som dock icke kunnat av mig helt lämnas
å sido vid frågans bedömande, är, att övervakandet av trafiken kommer
att efter införandet av fri hastighet bliva förenat med ökade svårigheter.
Ett stadgande örn viss maximihastighet innebär uppenbarligen större möjligheter
att rättsligen konstatera och därmed även att förhindra vårdslös
och överdådig körning än en föreskrift, som allenast ålägger föraren att
anpassa hastigheten efter trafiksäkerhetens krav och försiktighetens bud.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 95

Do sakkunniga hava icke funnit sig böra föreslå någon höjning av den
för vanlig personautomobil inom tättbebyggt samhälle för närvarande
tillåtna högsta hastigheten, 35 kilometer i timmen.

Föredragande departementschefen har härom anfört följande.

Jag är på denna punkt såtillvida ense med de sakkunniga som jag anser,
att som regel en högre maximihastighet icke är tillrådlig inom dylikt
samhälle. Å vissa för automobiltrafik särskilt lämpade gator torde dock
en högre hastighet låta sig väl förenas med trafiksäkerhetens krav. Redan
nu torde, särskilt i de större städerna, automobilerna å sådana gator
ofta framföras med en hastighet, som ligger mellan 35 och 45 kilometer
i timmen. Vid sådana förhållanden vill jag föreslå, att den av de
sakkunniga för nu ifrågavarande fall föreslagna kastighetsbestämmelsen
kompletteras med föreskrift örn rätt för vederbörande myndighet att, där
trafikförhållandena det medgiva, för viss trafikled meddela förordnande
örn höjning av maximihastigheten intill högst 45 kilometer i timmen.

De av de sakkunniga för personomnibusar och lastvagnar föreslagna
maximihastigheterna innebära en avsevärd höjning i jämförelse med vad
nu gäller.

De sakkunniga anföra härom följande.

För lastvagnar hava bestämmelser örn maximihastighet — av skäl som
icke torde behöva anföras — ansetts höra bibehållas. De nuvarande
maximisiffrorna kunna emellertid icke bibehållas. De äro så låga att
de ständigt överträdas. Örn de verkligen efterföljdes, skulle all trafik
med lastautomobiler ur ekonomisk synpunkt vara praktiskt taget omöjlig.

Såsom exempel på huru oekonomiska transporterna bliva vid körning
med de i motorfordonsförordningen tillåtna hastigheterna må tagas
regelbundna godstransporter mellan två orter på ett avstånd från varandra
av 35 km. eller ungefär avståndet mellan Stockholm och Södertälje.
Utföras transporterna med en med luftringar försedd lastautomohil med
bruttovikt överstigande 3,600 kg. med last i den ena riktningen och tom
tillbaka samt med en lastnings- respektive lossningstid vid ändpunkterna
av 15 minuter, kan man vid användande av en förare och med 8 V*
timmars arbetsdag medhinna endast en fora örn dagen, då hastigheten
utgör 15 km. i timmen. Skulle däremot en hastighet av 30 km. i timmen
vara tillåten för samma automobil, skulle en chaufför under i övrigt lika
förhållanden medhinna tre foror på 8 timmars arbetsdag. Av det anförda
exemplet torde framgå, av vilken stor betydelse hastighetsbestämmelserna
äro för industriens och handelns transportekonomi.

Att vid 1923 års förordnings tillkomst hastighetsgränsen för lastbilarna,
särskilt för de tyngre, gjordes så snäv, har sin huvudsakliga grund
däri, att de hjulrjngar, som för dessa bilar då stodo till buds, redan vid
relativt låga hastigheter hade en synnerligen menlig inverkan å vägbanan.
Numera är emellertid förhållandet ett annat. Våra dagars tunga
lastbilar äro ofta utrustade med synnerligen kraftiga ballongringar. Även
vid en hastighet av 30 å 35 km. i timmen lärer den skada, som de moderna,
tunga lastvagnarna åsamka de bättre vägarna, i stort sett, icke
vara större än den, som förorsakas av de tyngre personbilarna vid en
hastighet av 45 km. i timmen. De nu brukade lastvagnarna byggas för

Högsta tilllåtna
hastighet
för vanlig
personalitetmobil
inom
tättbebyggt
samhälle.

Departements chefen.

Högsta tilllåtna
hastighet
för
personomnibusar
och
lastvagnar.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

96 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

en betydlig! högre hastighet än vad som förut varit fallet. Å jämn och
rak vägbana kunna även lastvagnar framdrivas med mycket höga
hastigheter.

För personomnibus (personvagn avsedd för mer än sju personer) alfor
närvarande den högsta tillåtna hastigheten 20 km. i timmen, en hastighet
som för omnibus, vilken framföres allenast å allmän väg, därå särskilda
anordningar vidtagits för sådan trafik, får å samma väg med
länsstyrelses medgivande höjas till högst 30 km. i timmen.

Vad ovan yttrats i fråga örn lastvagnar kan i huvudsak tillämpas å
personomnibusar. För en modern personomnibus torde en hastighetsbegränsning
till 20 km. vara fullkomligt omotiverad. Skulle denna
hastighet i verkligheten följas, skulle trafiken ur ekonomisk synpunkt
bliva föga givande för företagarna. I många fall ha ock länsstyrelserna
ansett sig böra medgiva en högre hastighet, ändock att särskilda anordningar
för trafiken icke vidtagits å vägarna.

Yrkanden örn höjning av hastighetsgränserna för lastvagnar och personomnibusar
hava framförts till de sakkunniga från många håll. Flera
länsstyrelser hava i sina ovan berörda yttranden förordat en ej oväsentlig
höjning. Sålunda har t. ex. föreslagits följande högsta tillåtna
hastighet i kilometer per timme:

av länsstyrelsen i Kristianstads län:

för personomnibus och lastvagn med bruttovikt ej över 2,500 kg .. 45

» lastvagn med bruttovikt över 2,500 men ej över 5,000 kg....... 35

» lastvagn över 5,000 kg......................................... 30;

av länsstyrelsen i Malmöhus län:

för lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg............... 35

» lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 3,600 kg..... 30

» lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kg................... 20

» personomnibus .................................................. 30

(dock med rätt för vederbörande myndighet att under ovan angivna
omständigheter höja hastigheten för personomnibus
intill 40 km.);

å landet i stad

av länsstyrelsen i Stockholms län:

för lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg........ 40 30

» lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 4,000 kg. 30 25

» lastvagn med bruttovikt överstigande 4,000 kg............. 25 20

» personomnibus .......................................... 30 25

(dock med rätt för länsstyrelse att å särskilt god väg höja
hastigheten för personomnibus till 40 km.).

Även från enskilda personer och korporationer hava dylika önskningar
framkommit. Här må endast omnämnas följande av Sveriges Industriförbund
i skrivelse till Konungen den 16 december 1927 framställda förslag: km.

i tim.

för lastvagnar med bruttovikt av 2,000 kg......................... 35

» lastvagn med bruttovikt mellan 2,000—4,000 kg............. 30

» lastvagn med bruttovikt mellan 4,000—6.000 kg............... 25

» lastvagn med bruttovikt över 6,000 kg......................... 20.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 97

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för vissa prov, som anställts
för att utröna ifrågavarande vagnars möjligheter att kunna stanna vid
olika hastigheter, yttra de sakkunniga följande.

Av de utförda proven framgår, att de moderna lastvagnarna och ornnibussarna
kunna stannas på en i förhållande till hastigheten och jämväl
tyngden ganska liten väglängd. En rätt avsevärd höjning av maximihastigheterna
synes därför kunna utan men för trafiksäkerheten vidtagas.

De ovan på föranstaltande av 1920 års sakkunniga verkställda proven
äro alltför knapphändiga för att några säkra jämförelser med de nu
företagna proven skola kunna göras. Här må endast nämnas, hurusom
vid de förra proven en lastbil med den vikt av 3,730 kg. vid 28 knus
hastighet behövde 9.3 meter för att stanna, under det att vid de senare
proven en lastbil med en totalvikt av 3,860 kg. kunde vid 30 km:s fart
stannas redan på en bromslängd av 7 meter, och vid 40 knus hastighet
på en längd av 12.4 meter. Ytterligare må beaktas, hurusom vid de förra
proven en lastbil nied en vikt av 7,940 kg. krävde en bromslängd av 10.3
meter för att stanna, då farten utgjorde 29 km., under det att vid de
senare proven en personomnibus med en totalvikt av 7,883 kg. kunde
stannas vid en hastighet av 30 km. på en bromslängd av 6.5 meter och vid
-en hastighet av 40 km. på en bromslängd av 12.3 meter.

Vid en höjning av maximigränsen för lastbilar och omnibussar torde,
såsom ock av den tekniska kommittén föreslagits och jämväl från länsstyrelsehåll
förordats, det vara nödvändigt att även för dessa fordon
stadga olika hastighet för färd å landsbygden och färd inom tättbebyggt
samhälle.

Mot de av den tekniska kommittén föreslagna maximiliastigheterna
synes enligt de sakkunnigas mening föga vara att erinra. De sakkunniga
hava allenast ansett sig böra föreslå viss jämkning i viktgrupperingen.
Den övre viktgränsen för de medeltunga lastvagnarna har synts
vara väl hög.

De sakkunniga förorda följande högsta tillåtna hastighet i kilometer
per timme:

Inom tättbe- Annor byggt

samhälle städes

för personomnibus ................................... 35 40

» lastvagn med totalvikt ej överstigande 3,000 kg... 35 40

» » » » överstigande 3,000 men ej

4,500 kg.............. 30 35

» » » » överstigande 4,500 kg..... 25 30

De föreslagna viktgrupperna motsvara ungefär vagnar med lastkapacitet
av respektive under 1,500 kg., 1,500—3,000 kg., över 3,000 kg.

De sakkunniga hava icke varit ense på denna punkt. En av dem har i
reservation anfört följande.

Den i 18 § 2 mom. föreslagna höjningen av högsta tillåtna hastigheten
för personomnibus och lastautomobil synes mig vara för stor, dels ur
vägslitnings- och dels ur manövreringssynpunkt. I sistnämnda avseende
tänker jag särskilt på att ett fordon med stor baktyngd eller överskjutande
last är ganska svårstyrt, varför en ökning av hastigheten
med 100 procent, jämfört med tidigare tillåtna, och i vissa fall därutöver

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 9 saini. 2 aud. 28 höft. (Nr .Vt.) 7

98

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements chefen.

Motionerna
I: 258, 259
och 263 samt
II: 126.

Utskottet.

synes mig vara riskabel. Det har invänts att lastautomobilerna i varje
fall köra med dylik fart, men om ett dylikt påstående skulle äga vitsord,
vore det ju lönlöst att över huvud taget stifta några lagar.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig föreslå en sänkning med 5
km. i timmen över lag å de av sakkunniga i 18 § 2 mom. föreslagna
hastighetstalen för personomnibus och lastautomobil. Även därefter
komrne sagda tal att innebära en högst avsevärd höjning utöver de hittills
gällande.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

Mot -de sakkunnigas förslag i denna del hava i olika hänseenden framställts
anmärkningar från de hörda myndigheternas sida. Erinringarna
gälla dels hastighetssiffrorna, vilka av somliga ansetts för höga, av andra
för låga, dels införande av olika maximihastighet för trafiken å landsbygden
och inom tättbebyggt samhälle, dels den för lastvagnar föreslagna avgränsningen
av de olika viktgrupperna m. m.

För egen del vill jag i huvudsak ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning
och kan förty ej biträda ett reservationsvis framlagt förslag örn
en genomgående sänkning av den av de sakkunniga förordade maximihastigheten
med 5 kilometer i timmen. Endast i ett hänseende har jag
ansett jämkning i de sakkunnigas förslag böra vidtagas. De av de sakkunniga
i fråga örn lastvagnar föreslagna viktgränserna — respektive högst
3,000, högst 4,500 och över 4,500 kilograms totalvikt — finner jag i likhet
med besiktningsmännens förening, automobilklubben, automobilhandlare1''öreningen
m. fl. icke kunna godtagas. Gränsen för de båda lättaste grupperna
anser jag böra dragas vid en totalvikt av respektive högst 3,600 och
och högst 6,000 kilogram. Med de sakkunnigas förslag skulle allenast
paketbilar komma att tillhöra den lättaste och ur hastighetssynpunkt mest
gynnade gruppen. Däremot skulle de s. k. lätta lastvagnarna — Volvo,
Ford, Chévrolet m. fl. — icke komma att hänföras dit. För dessa märken,
vilkas totalvikt tidigare understeg 3,000 kilogram, är samma vikt numera
3,200—3,500 kilogram. Även de tyngre lastvagnarna hava under senare
år undergått en avsevärd ökning i vikt, närmast föranledd av de betydande
förbättringar vägarna undergått. Till den mellersta gruppen synas lastautomobiler
med en lastkapacitet intill 3 ton böra föras. Dessa fordon
hava i allmänhet en totalvikt av cirka 5,500 ä 5,600 kilogram. Ej sällan
äro dock vagnar av denna storlekstyp utrustade med lämmar, bommar m. m.,
vilka anordningar medföra en ökning av totalvikten till inemot 6,000 kilogram.

De av mig nu föreslagna ändringarna föranleda motsvarande jämkningar
i hastighetsbestämmelserna för lastvagn jämte släpvagn (22 § 3 mom).

I motionen I: 258 av herr Johan Larsson samt i de likalydande motionerna
I: 259 av herr Österström m. fl. och II: 426 av herr Sandström m. fl.
bar föreslagits, att bestämmelsen i 18 § 2 mom. första stycket (högsta tillie
t n a hastighet för vanlig personautomobil å landsbygden) måtte utgå.

I motionen 1:263 av herr Nylander har föreslagits, att den i propositionen
föreslagna maximihastigheten av 65 km. i timmen måtte sänkas
till 55 km. i timmen.

I likhet med departementschefen har utskottet funnit tiden icke vara
inne för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga per -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9!)

sonbilar och motorcyklar å landsbygden. Våra vägar äro i stor utsträckning
ännu icke av beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända
skulle bliva följden, därest hastighetsbegränsningen borttoges.
Den fria hastigheten skulle, såsom departementschefen framhållit, helt
visst å många håll även medföra en icke önskvärd stegring av kostnaden
för vägarnas underhåll.

Den betydliga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen,
vill utskottet emellertid förorda. Då utskottet räknar med
den möjligheten, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att övergå till
fri hastighet, har det synts utskottet ändamålsenligt att för erfarenhets
vinnande systemet med viss maximihastighet och systemet med. fri hastighet
redan nu må komma att tillämpas jämsides med varandra. Utskottet
föreslår därför, att vid sidan av det i propositionen föreslagna stadgandet
i 18 § 2 mom. första stycket örn en maximihastighet av 65 kilometer
i timmen införes bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att förordna örn
fri körhastighet å vissa härför lämpade vägar. Utskottet förutsätter, att
i frågor, som beröra flera län, länsstyrelserna samråda med varandra
före meddelande av förordnande, som här avses. För att ernå en enhetlig
och efter förhållandena avpassad tillämpning, föreligger för övrigt givetvis
i denna som i andra administrativa frågor möjligheten att påkalla
Kungl. Maj:ts beslut.

De hastighetsbestämmelser, som föreslagits för vanlig personautomobil
vid färd inom tättbebyggt samhälle samt för personomnibusar och
lastvagnar, bär utskottet funnit riktigt avvägda.

21 § 7 mom.

I detta moment föreslås i propositionen en bestämmelse av innehåll,
att förare icke må röka tobak under färd i tätt bebyggt samhälle.

Med hänsyn därtill, att uttrycken »vid färd» i 15 § 3 mom. och »under
färd» i bland annat 21 § 1 och 10 mom. måste anses hava den innebörd,
att däri inbegripas jämväl kortare raster, föreslår utskottet, att till undvikande
av missförstånd förevarande moment erhåller följande avfattning: »Förare

må icke röka tobak vid framförande av automobil i tätt bebyggt
samhälle.»

21 § 9 mom.

Detta moment har i propositionen följande lydelse:

9 immi. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer
onödigt buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan
mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes explosionsmotor, må gaserna
icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa
hastigheten, så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk.

Utskottet föreslår, att i momentets sista stycke vidtages en omformulering,
så att det erhåller följande avfattning:

Rökningsförbud
i
visst fall.

Utskottet.

Viss bestämmelse
om
körning vid
smutsigt
väglag.

Utskottet.

Bromsningssystem
vid
släpvagnar.

Motionen
I: 263.

Utskottet.

Yrkesmässig

trafik.

Definition.

1927 års
motorfordonssakkanniga.

100 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

»Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa
hastigheten, så att den gående ej onödigtvis utsättes för smutsstänk.
»

22 § 1 mom.

I momentets andra punkt föreslås, att, därest mer än en släpvagn brukas,
effektivt bromsningssystem skall vara anordnat samt erforderlig
bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen.

I motionen I: 263 av herr Nylander framställes anmärkning mot denna
bestämmelse. Motionären föreslår, att varje släpvagn bör vara försedd
med bromsar.

Utskottet anser sådan utredning icke föreligga angående erforderligheten
av motionärens ifrågavarande förslag, att utskottet för närvarande
kan förorda detsamma.

23 §.

De för den yrkesmässiga automobiltrafiken gällande föreskrifterna lia varit
föremål för ingående överväganden från de sakkunnigas sida. De sakkunniga,
vilka anse särskilt tillstånd av offentlig myndighet alltjämt böra fordras
för denna trafik, ha till en början föreslagit viss ändring av definitionen å
begreppet yrkesmässig trafik. De sakkunniga anföra härutinnan:

Redan enligt 1906 års automobilförordning var den, som ville utöva
yrkesmässig automobiltralik, skyldig att söka tillstånd härtill av offentlig
myndighet, och jämväl i denna författning definierades yrkesmässig automobiltrafik
såsom automobils tillhandahållande åt allmänheten mot ersättning.
1903 års sakkunniga, vilkas betänkande i huvudsakliga delar låg till grund
för 1906 års förordning, yttrade i samband med fråga att göra rätten att
använda automobil beroende av särskilt tillstånd bl. a följande: ’Vad nu
anförts om obehövligheten av särskilt tillstånd avser den enskilda automobiltrafiken,
rätten att för enskilt bruk i trafik använda automobil, medan
däremot dylikt tillstånd lämpligen bör påfordras vid den yrkesmässiga trafiken,
då det ifrågasättes att mot ersättning betjäna allmänheten med befordran
av personer eller gods. En livligare, mera regelbunden och i allmänhet
för gator och vägar så prövande trafik som den yrkesmässiga påkallar
den mera ingående och allsidiga prövning, som bör föregå ett meddelande
av särskilt tillstånd. Då det här är fråga om ett utbjudande till
allmänheten av ett visst befordringsmedel, kan allmänheten ock äga anspråk
på, att lämpligheten såväl av befordringsmedlet självt som av de kommunikationsleder,
där det skall användas, ägnas en mera grundlig och allsidig
prövning. Att den, som önskar idka automobiltrafik såsom affär för egen
förtjänst, underkastas bestämmelser och kontrollföreskrifter utöver dem, som
ifrågasättas vid automobils användande till enskilt bruk, kan icke möta
några befogade invändningar ur synpunkten av en praktisk och för de enskilde
icke mer än nödigt betungande lagstiftning.’ Vilken trafik och vilka
•trafikutövare, som av 1903 års sakkunniga åsyftades med detta uttalande,
torde ej behöva vara föremål för någon tvekan. Härmed åsyftades uppenbarligen
allenast de, vilka helt eller delvis hade sin utkomst av den av dem
bedrivna trafiken, med andra ord de yrkesgrupper, vilka före automobilernas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

101

uppträdande utövade åkeri-, drosk-, hyrverks- eller liknande rörelse med
hästfordon. Däremot lärer det näppeligen hava varit avsikten, att varje
automobilägare, som mot betalning utförde körning, skulle vara underkastad
de för den yrkesmässiga trafiken föreslagna föreskrifterna.

Utvecklingen inom domstolspraxis har emellertid i allt fall numera gått
därhän, att så gott som envar, som mot betalning tillhandahåller annan
automobil, anses utöva yrkesmässig trafik, även örn det kan påvisas, att
tillhandahållandet skett i mycket ringa omfattning och allenast för att hjälpa
en granne eller bekant och således ej i förvärvssyfte. Denna praxis har
föranlett stora olägenheter, särskilt för befolkningen å landsbygden. Åtskilliga
exempel härpå kunna nämnas. Av dessa må endast anföras ett par.
För att kunna närvara vid en begravning anlitade en person — då alla
trafikbilar i trakten voro upptagna i anledning av begravningen — en granne
tillhörig automobil. Grannen, som begärde och erhöll betalning för skjutsen,
dömdes till ansvar för att utan tillstånd lia utövat yrkesmässig automobiltrafik.
— En bonde hade under åtskilliga år med hästskjuts kört sin mjölk
till mejeriet i närmaste stad och därvid för att hjälpa en granne, som
saknade åkdon, mot en ringa ersättning medtagit dennes mjölk. Någon
ändring härutinnan skedde icke, sedan bonden utbytt hästskjutsen mot en
automobil. Bonden blev till följd härav åtalad och dömd till ansvar för
att hava utövat yrkesmässig automobiltrafik utan att lia varit därtill berättigad.

Att beträffande dylik trafik uppställa samma krav som i fråga om den
trafik, vilken bedrives såsom yrke, torde icke vara ur säkerhets- eller annan
synpunkt nödvändigt. De för den yrkesmässiga trafiken meddelade bestämmelserna
hava bl. a. tillkommit i syfte att skapa garanti för att den, vilken
bedriver automobiltrafik såsom affär för egen förtjänst, skall på ett för allmänheten
fullt betryggande sätt fullgöra sitt åtagande eller med andra ord för
att förhindra att förvärvssynpunkten tilläventyrs skulle av vederbörande
tillgodoses på trafiksäkerhetens bekostnad. När fråga är örn tillhandahållande
av automobil för att bistå en granne eller vän är förhållandet ett
annat. Grannen eller vännen tager automobilen i bruk så att säga med
öppna ögon och bör ej på den grund att han erlägger betalning för fordonets
brukande kunna göra anspråk på, att det allmänna lämnar annan
garanti för kommunikationsmedlets lämplighet än vad fallet är vid automobils
användande i privat trafik.

För att de synpunkter som ovan framhållits skola kunna vinna beaktande
hava de sakkunniga givit definitionen å yrkesmässig trafik följande lydelse:
''Tillhandahålles i förvärvssyfte åt allmänheten automobil mot ersättning.’

De sakkunniga inse väl, att den föreslagna definitionen icke på ett fullt
bindande sätt från begreppet ''yrkesmässig trafik’ avskiljer den mot ersättning
utövade trafik, som enligt de sakkunnigas mening bör behandlas såsom
privat trafik. En definition, som härutinnan fyllor måttet, lärer icke utan
stor omständlighet kunna lämnas. Den givna definitionen torde emellertid,
restriktivt tillämpad, icke komma att medföra någon olägenhet ur säkerhets-
eller ordningssynpunkt och ej heller någon kränkning av de verkliga
yrkesutövarnas befogade anspråk på näringsskydd.

Det övervägande antalet av de hörda myndigheterna hava biträtt de sakkunnigas
förslag, därvid framhållits, att definitionen erhållit ett välbehövligt
förtydligande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som delar de sakkunnigas
uppfattning örn vad som bör inläggas i begreppet yrkesmässig

Yttrandena.

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements chefen.

trafik, anser dock, att den föreslagna författningstexten knappast täcker,
vad som därmed avses, samt föreslår, att densamma gives följande lydelse:
»Tillhandahåller någon yrkesmässigt allmänheten automobil mot ersättning».
För det nuvarande stadgandets bibehållande hava några länsstyrelser, svenska
järnvägsföreningen, svenska spårvägsföreningen samt en del organisationer,
som företräda de yrkesmässiga trafikutövarna, uttalat sig. Genom den föreslagna
ändringen skulle öppnas möjlighet för en för yrkesmännen ruinerande
konkurrens från enskilda motorfordonsägares sida. Den föreslagna bestämmelsen
inbjöde direkt till tolkningstvister och försök att undgå kontroll
från det allmännas sida. Länsstyrelsen i Uppsala ifrågasätter, örn ej den
trafik, varför särskilt tillstånd erfordras, blivit alltför snävt begränsad genom
de kumulerade förutsättningarna örn förvärvssyfte och örn tillhandahållande
åt allmänheten mot (särskild) ersättning. Förutsättningen örn tillhandahållande
åt allmänheten föranledde redan nu ofta bevissvårigheter. Länsstyrelsen
i Östergötlands län finner det icke lämpligt, att syftet med fordonets
tillhandahållande blir avgörande för frågan, huruvida yrkesmässig
trafik eller ej föreligger. Enligt länsstyrelsens åsikt bör den omfattning, i
vilken automobil tillhandahålles utomstående, vara bestämmande för rörelsens
egenskap av yrkesmässig eller icke. Länsstyrelsen skulle för sin del vilja
karakterisera den yrkesmässiga automobiltrafiken såsom tillhandahållande
mot ersättning samt annorledes än vid enstaka tillfällen av automobil åt
personer, vilka icke tillhöra automobilägarens hushåll.

För egen del har föredragande departementschefen anfört följande.

I likhet med länsstyrelsen i Östergötlands län finner jag det mindre lämpligt,
att syftet med fordonets tillhandahållande blir bestämmande för, huruvida
trafiken är att betrakta såsom yrkesmässig eller ej. Syftet torde i allmänhet
vara mycket svårt att konstatera, och för övrigt lärer i flertalet fall,
då automobil mot ersättning tillhandahålles annan, automobilägarens önskan
att förskaffa sig någon inkomst av automobilen medverka till hans beredvillighet
att mot betalning ställa fordonet till förfogande, låt vara att detta
måhända icke är huvudsyftet. Enligt min mening hör den omfattning, i
vilken tillhandahållandet sker, vara avgörande, då det gäller att avgränsa
begreppet yrkesmässig automobiltrafik. Därest en automobilägare vid något
eller några enstaka tillfällen mot betalning utför körning åt en granne eller
bekant eller annan, vilken icke kan sägas falla under begreppet allmänheten,
synes detta icke böra betecknas såsom yrkesmässig trafik, även
örn det är uppenbart att jämväl hänsyn till inkomsten varit motivet för
tillhandahållandet. Om däremot ett tillhandahållande av automobil sker
vid ofta återkommande tillfällen eller mera regelmässigt, torde trafiken böra
anses såsom yrkesmässig och detta även om automobilägare!! kan göra
sannolikt, att tjänstvillighet mot grannar och bekanta varit det så gott
som enda motivet för tillhandahållandet.

Den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig trafik synes mig täcka
de synpunkter, jag nyss framhållit, och även stå i överensstämmelse med
den uppfattning, som kommit till synes i 1903 års sakkunnigas uttalanden,
vilka ligga till grund för den allt sedan vår första automobilförordning
gällande definitionen å yrkesmässig trafik. Väl synas vissa domstolar lia

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

103

gått emot denna uppfattning. Den av de sakkunniga påtalade praxis å detta
område stödes dock, så vitt jag vet, icke av något av den högsta dömande
instansen meddelat avgörande. Vid skapandet av denna praxis förefaller
det, som örn domstolarna givit en vidare innebörd åt begreppet allmänheten
än som i detta sammanhang skäligen synes böra ifrågakomma. Därest
ändring härutinnan kommer att ske, torde de olägenheter, som med berörda
praxis onekligen uppstått, särskilt för landsbygdens befolkning, komma att
försvinna. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra förorda, att 23 §
bibehålies med oförändrad lydelse.

I motionen 1:248 av herr Dalberg har hemställts, att riksdagen ville
besluta att vid behandling av det förslag till motorfordonsförordning,
som innefattas i Kungl. Maj:ts proposition nr 321 § 23, antaga den lydelse,
som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt yttrande föreslagit,
men, örn detta ej kail antagas, den formulering, som föreslagits av de
sakkunniga i deras förslag till motorfordonsförordning.

Mot de synpunkter departementschefen framhållit i fråga örn tolknin
.gen av begreppet »yrkesmässig trafik» har utskottet icke erinran att
framställa. Utskottet förordar alltså, att 23 § i nuvarande förordning
bibehålies med oförändrad lydelse.

Under yrkesmässig trafik anses för närvarande icke falla den verksamhet
för transport av sjuka och skadade, som de allmänna brandkårerna
pläga utöva. Enligt utskottets mening bör den verksamhet för berörda
ändamål, som utövas även av andra allmänna institutioner eller
på enskilt initiativ, jämväl vara undantagen från bestämmelserna om
yrkesmässig trafik. Utskottet utgår härvid därifrån att ifrågavarande
material likväl kommer att hållas i så utmärkt skick, att säkerheten icke
äventyras.

27 § 2 mom.

De sakkunniga lia i 27 § 2 mom. upptagit föreskrift av innehåll, att vederbörande
myndighet skall vid meddelande av trafiktillstånd föreskriva
•den begränsning av i trafiken tjänstgörande förares arbetstid, som med
hänsyn till förhållandena kan anses nödig; och skall i dylikt avseende
iakttagas, att längsta tillåtna arbetstid under tjugofyra på varandra följande
timmar icke får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna.

Till motivering av förslaget anföra de sakkunniga bland annat.

Som regel torde väl i allmänhet den effektiva körtiden för yrkesförarna
icke vara ur trafiksäkerhetssynpunkt särskilt lång. Det kan dock ej förnekas,
att på sina håll yrkeschaufförerna tidvis få tjänstgöra så lång tid i
följd, att fara för trafiksäkerheten härigenom kan komma att uppstå.

Enligt de sakkunnigas mening synes det därför önskvärt, att bestämmelser
meddelas i syfte att avlägsna eller inskränka ifrågavarande riskmoment
till trafikolyckor.

I fråga örn arbetstidens längd äro förhållandena ytterst växlande
å olika orter. Vad som härutinnan gäller för de större städerna

Motionen
I: 248.

Utskottet.

Maximiarbetstid
för
forare i
yrkesmässig
trafik.

104 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

med dess intensiva, för förarna påfrestande trafik, är ingalunda
tillämpligt å de mindre samhällena eller den rena landsbygden,
där körningen kanske inskränker sig till en eller annan timme, ofta å vägar
med förhållandevis ringa trafik. Även i olika slag av trafik råda skilda
förhållanden. I regel torde väl chaufförens arbete i linjetrafik vara mera
intensivt och regelbundet än motsvarande arbete i ortstrafik. Särskilt
för länstrafiken torde behovet av reglering å detta område vara förhållandevis
litet. Det torde dock kunna antagas, att ökat behov härav skall
uppstå, därest även länstrafikutövarna komma att, såsom de sakkunniga
föreslagit, i regel bliva ’helyrkesutövare’.

Sagda olikheter torde omöjliggöra en generell reglering av förevarande
spörsmål, utan lärer en prövning från fall till fall böra ske. För verkställande
av en dylik prövning synas de myndigheter, som lia att meddela
trafiktillstånd, bäst lämpa sig.

Det synes ligga nära till hands att låta 8-timmarsdagen bliva
normerande i avseende å ifrågavarande yrkesutövare på så sätt,
att begränsningen kommer att avse viss bruttoarbetstid, så beräknad
att den härinom fallande genomsnittliga effektiva arbetstiden
uppgår till cirka 8 timmar per dygn. Bruttoarbetstiden hör enligt de
sakkunnigas mening begränsas per dygn. Med en begränsning allenast
till vecka eller månad skulle det ej kunna förhindras, att en förare fortsätter
att köra så lång tid i följd, att han blir överansträngd.

Såsom en högsta bruttoarbetstid under tjugofyra på varandra följande
timmar, även örn tjänstgöringen är av lindrig art, synes lämpligen kunna
föreskrivas tretton timmar, raster däri inbegr*ipna.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i denna del har varit föremål för erinringar av
olika innebörd. Å ena sidan har framhållits, att det komme att visa sig
praktiskt outförbart för myndigheterna att för varje trafiktillstånd genomföra
en särskild prövning av arbetstiden. Det vore nödvändigt att
inskränka stadgandet till en generell regel örn maximitid för visst slags
trafik, vilken kunde likformigt infogas i alla trafiktillstånd. Å andra
sidan har gjorts gällande, att det vore lämpligast att icke i författningen
införa någon generell bestämmelse örn arbetstidens längd utan överlåta åt
vederbörande myndighet att i varje särskilt fall fastställa villkoren beträffande
förares arbetstid. Vidare har gjorts gällande, att den föreslagna
bestämmelsen knappast kunde tillämpas i fråga örn länstrafiken. Bestämmelsen
borde i allt fall omredigeras så, att begränsningen komme att
hänföras till den verkliga arbetstiden. Slutligen har framhållits de svårigheter,
som komme att bliva förenade med en effektiv kontroll över bestämmelsens
efterlevnad.

Departements- Rörande detta spörsmål har föredragande departementschefen anfört
chefen. följande.

I likhet med de sakkunniga anser jag det önskvärt, att bestämmelser
meddelas i syfte att inskränka de risker för trafiken, som kunna uppstå
genom förares överansträngning till följd av alltför lång arbetstids
Behovet av en reglering å detta område är emellertid väsentligt olika
för skilda slag av trafik. Linje- och stadstrafiken med dess mera regelbundna
och intensiva tjänstgöring innebär givetvis större fara för över -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 105

ansträngning än vad fallet är beträffande länstrafiken. För flertalet
förare i länstrafik torde den dagliga körtiden i genomsnitt inskränka
sig till ett par timmar. I de fall, där länstrafikbilarna användas för
längre färder, utföres ofta körningen under loppet av några få timmar,
under det att uppehållet vid resans mål kanske sträcker sig över en hel
dag.

Att för förare i dylik trafik stadga en längsta arbetstid, som under
inga förhållanden får överskridas, kommer helt visst att vålla trafikutövarna
ej ringa ekonomiskt avbräck och medföra försämrade trafikförhållanden
för landsbygdens befolkning. Såsom ett par av de hörda myndigheterna
framhållit torde det komma att visa sig praktiskt outförbart
att i värjo särskilt fall verkställa en prövning av de på frågan örn arbetstidens
begränsning inverkande omständigheterna. Vid nu angivna
förhållanden synes det mig vara lämpligast, att ifrågavarande bestämmelse
gives det innehåll, att i trafiktillstånden intages en generell föreskrift
örn viss längsta arbetstid, vilken i regel icke får överskridas, med
rätt dock för myndigheterna att i de fall, där ytterligare begränsning av
arbetstiden befinnes nödig, meddela föreskrift härom.

I motionen I: 273 av herr Lindley har hemställts,

att riksdagen ville besluta att den i 27 § 2 mom. givna begränsningen
beträffande arbetstiden måtte göras tillämplig på samtliga yrkesanställda
bilförare, samt

att i 5 kapitlet införes lämplig straffpåföljd för eventuella förseelser
mot detta stadgande, och

att lagutskottet måtte söka finna lämplig formulering och placering
för dessa påyrkade stadganden.

Utskottet vill giva sin anslutning till förslaget att i förordningen inrymma
bestämmelser i syfte att inskränka de risker för trafiken, som
kunna uppstå genom förares överansträngning till följd av alltför lång
arbetstid. Utskottet utgår därvid från, att den begränsning av arbetstiden,
som föreslås i propositionen, avser allenast arbetstiden i den yrkesmässiga
trafiken och icke jämväl den tid, som förare använder för utförande
av andra göromål för egen eller annans räkning.

Att såsom motionsvis föreslagits i nu föreliggande författning begränsa
arbetstiden för samtliga yrkesanställda bilförare torde icke vara
genomförbart. Inom utskottet har emellertid framhållits, att arbetstiden
lämpligen borde i annan ordning begränsas i andra fall än de i
propositionen föreslagna såsom t. ex. i fråga om personer, vilka i samband
med yrkesmässig trafik även användas i annan sysselsättning,
ävensom i fråga om enskilda firmors lastbilschaufförer. Utskottet anser
emellertid, att i denna fråga tarvas särskild utredning och förutsätter,
att Kungl. Majit, därest missförhållanden i här angivna avseenden
visa sig medföra fara för trafiksäkerheten, verkställer den utredning,
som förhållandena kunna påkalla.

Motionera
I: 273.

Utskottet_

106

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Föreslagna nya bestämmelser i 27 §.

I motionen 1:263 av herr Nylander har yrkats införande av bestämmelse,
att automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall förses meri
särskilt utmärkelsetecken, varigenom den redan på avstånd må kunna
särskiljas från privatbilar.

Utskottet anser, att motionärens förslag är värt beaktande. Erinras
bör, att 24 § 5 mom. i förordningen innehåller bestämmelse därom, att
innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik är skyldig att på anfordran
utföra körning inom trafikområdet. Jämväl med hänsyn härtill
synes det lämpligt, att i förordningen införes bestämmelse av sådan
innebörd, att länsstyrelsen må föreskriva, att automobil, som användes
i yrkesmässig trafik, skall förses med särskilt utmärkelsetecken.

I motionen 11:292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl. har hemställts, att
trafik att^be- riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla därom, att i § 27 mom. 1 av
fordra post. gällande förordning örn motorfordon införes den bestämmelsen, att länsMotion
Ii: 292 styrelse vid utfärdande av tillstånd till linjetrafik skall stadga skyldighet
för tillståndsinnehavaren att i samband med den ordinarie trafiken,
örn från postverkets sida påfordras, befordra post intill en av
länsstyrelsen med hänsyn till fordonets beskaffenhet och andra omständigheter
bestämd maximikvantitet mot den ersättning, som, därest godvillig
överenskommelse mellan postverket och tillståndsinnehavaren icke
kunnat träffas, fastställes av länsstyrelsen.

Över denna motion har såsom ovan nämnts yttranden avgivits av
generalpoststyrelsen, Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges
trafikbilägares riksförbund.

Generalpost- Generalpoststyrelsen har anfört följande.

Ordnandet inom en rimlig kostnadsram av postförbindelserna inom de
stora glest befolkade delarna av vårt land bär alltid berett postverket
avsevärda svårigheter. Generalpoststyrelsen har städse, i den mån med
poströrelsens tillväxt postverkets inkomster ökats och i följd därav
större anslag för ändamålet stått till styrelsens förfogande, sökt efter
hand utbygga och förbättra postföringsnätet. Motortrafikens kraftiga
utveckling under de senaste båda årtiondena har vid detta arbete varit
till stor hjälp både till förbättring av förbindelserna genom beredande
av möjligheter till snabbare forsling och till nedbringande av kostnaderna.
Att motortransporterna bliva billigare är beroende ej blott därpå,
att transporterna taga mindre tid i anspråk, i följd varav fordon
och förare kunna i större omfattning utnyttjas även för andra ändamål,
utan även därpå, att motorfordonens större lastförmåga medgiva
deras nyttjande för transport av resande och gods i samband med postföringen.
Automobiler i linjetrafik användas redan nu i icke obetydlig
omfattning för postföring —- postverket har alltså sedan länge slagit in
på den väg, som motionärerna nu önska ytterligare utnyttjad — men
dessutom förekommer i stor utsträckning, att postförare hava allmänt

Särskilt utmärkelsetecken
för
automobil
i yrkesmässig
trafik.

Motion I: 263.
Vt skott et.

Skyldighet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

107

trafiktillstånd och på grund därav i samband med posttransporterna
forsla resande eller gods. I regel kan ett motorfordon med förare icke
ekonomiskt utnyttjas uteslutande för utförande av posttransporter.
Frånsett sådana fall, då postverket icke velat fråntaga en dittillsvarande
entreprenör lians syssla, eller då innehavare av linjetrafiktillstånd
icke velat åtaga sig postföring mot skälig ersättning, heror det i huvudsak
på följande omständigheter, att linjetrafikbilar icke i större utsträckning
än för närvarande är fallet kommit till användning för postforsling.
Ej sa sällan inträffar, att linjetrafiken utföres på tider, som
icke äro de lämpligaste ur postföringens synpunkt. Sålunda gå i allmänhet
linjebilarna in till städer och större samhällen på morgnarna och ut
därifrån mot aftonen, under det att den huvudsakliga delen av posten
oftast ankommer och avgår med nattåg och fördenskull bör forslas utåt
landsbygden på morgnarna och föras in därifrån mot aftonen. Vidare
kan posten understundom vara av sådan storlek, att erforderligt utrymme
icke kan lämpligen beredas inom de för linjetrafiken använda
fordonen. En icke sällan förekommande anledning till obenägenhet hos
linjetrafikbilägarna att åtaga sig postforsling lii- den, att postverket
måste påfordra rätt långa uppehåll för postutväxlingen vid de utmed
linjen belägna postanstalterna. Särskilt är detta fallet, då något större
antal utmed linjen boende korrespondenter medelst låsta väskor utväxla
sin post nied närmaste postanstalt. Uppsorteringen av posten och
väskornas iordningställande tager en icke obetydlig tid i anspråk. Givet
är att dylika uppehåll förorsaka linjebilarnas passagerare olägenheter.
Förefinnas dä konkurrerande linjebilar pä samma vägsträcka,
komma uppenbarligen de postförande linjebilarna i en ogynnsam ställning
gentemot konkurrerande företag. Dessa olägenheter komma givetvis
att förefinnas allt framgent samt i ett icke obetydligt antal fall
hindra användandet av linjetrafikbilar för posttransporter.

Motionärerna hava icke lämnat ovanberörda förhållanden obeaktade, i
det att de bland annat förordat åtgärder för underlättande av postavlämning,
så att linjetrafiken ej onödigt hindras. De framhålla sålunda »att
postutväxlingen med postanstalter å linjen bör ske med minsta besvär för
bilföraren och att tidningar och annan löspost böra genom lämpliga anordningar
kunna avlämnas utan uppehåll, därest varken passagerare eller
post vore att avhämta på avlämningsstället». Någon anvisning hur detta
skulle liga rum hava de naturligtvis icke kunnat vara i stånd att lämna.
Problemet är i själva verket mycket svårlöst. Postverket har av ekonomiska
skäl icke kunnat anordna så många postanstalter i de glest befolkade
delarna av landet, som önskvärt varit. Att detta utan större olägenheter
kunnat undvikas, har i hög grad varit beroende på den ovan omförmälda
postutväxlingen medelst lösväskor. De fördelar, som därigenom
beretts den korresponderande allmänheten, kunna icke utan vidare borttagas.
På de linjer, där postföring ägt runi endast 2—4 gånger i veckan,
torde dock fördelen av daglig postföring kunna anses uppväga olägenheten
av att ankommen post utsändes först dagen efter ankomsten till den postanstalt,
därifrån utsändningen äger rum, men i övriga fall lärer en dylik
anordning icke utan fog mida motstånd från den därav berörda allmänhetens
sida. 1 Tyskland och Frankrike huva postverken i samband med
motorfordonens användande i större utsträckning för postföring börjat
praktisera ett system, som innebär indragning av poststationer och lantbrevbärare
och dessas ersättande med ett större antal postanstalter av

108

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

enklare slag. Generalpoststyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande
förhållanden och undertecknad föredragande har på ort och ställe
studerat dessa anordningar. Förhållandena inom vårt land och inom de
nyssnämnda, mera tätt befolkade länderna äro dock så olikartade att de utländska
förebilderna ej utan vidare låta sig tillämpa hos oss. Utredningen
av denna fråga kommer att fortsättas.

Man får vid bedömandet av hithörande frågor ej bortse från att förhållandena
inom vårt land äro mycket olikartade inom landets skilda delar
och vid granskningen av de förslag, som framställts i förevarande motion,
märker man, att motionärerna, som samtliga äro bosatta i Norrland, sett
frågan huvudsakligen ur Norrlandsbefolkningens synvinkel. För Norrland
och vissa andra delar av landet med gles bebyggelse skulle uppenbarligen
ett utsträckt användande av linjetrafikbilarna för postbefordran i enlighet
med det föreliggande förslaget innebära stora fördelar. För sydligare
mera tätt befolkade delar av landet torde förslaget däremot sakna,
större praktisk innebörd.

Under nuvarande förhållanden, då vårt lands järnvägsnät i stort sett
torde vara utbyggt, hildar linjetrafiken med automobil ett kommunikationsnät,
som kompletterar järnvägarna. Vid järnvägarnas tillkomst försäkrade
sig staten örn att dessa, såsom kompensation för det dem beviljade
traiikmonopolet, skulle för en av regeringen fastställd, moderat ersättning
befordra post. Det ligger då nära till hands att, såsom motionärerna nu
ifrågasätta, ålägga innehavarna av linjetrafiktillstånd med automobil en
motsvarande skyldighet. Och detta vore naturligtvis fullt berättigat, örn
linjetrafikföretagarna, liksom på sin tid järnvägarna, erliölle ett mot skyldigheten
att uppehålla linjetrafik å viss vägsträcka svarande monopol på
trafiken. Så är emellertid för närvarande icke alltid förhållandet, utan
ofta nog hava flera företagare meddelats tillstånd till linjetrafik på samma
vägsträcka. I dylika fall skulle möjligen tillståndsinnehavarna med oblida
ögon se införandet i motorfordonsförordningen av den föreslagna
bestämmelsen, då ett åläggande för någon av dem att fullgöra postföringen
skulle, på sätt ovan utvecklats, för denne medföra olägenheter.
Annorlunda ställer det sig givetvis i glest befolkade trakter, där en företagare
i regel torde få ensam ombesörja trafiken och fördenskull i allmänhet
gärna torde övertaga postföringen jämte den därmed förenade
inkomsten.

Från postverkets sida måste emellertid ovillkorligen påfordras, att ett
eventuellt genomförande av förevarande förslag icke får anses innefatta
någon skyldighet för postverket att anlita linjetrafikbilarna för postforsling.
Motionärerna synas av motiveringen att döma vilja begränsa postverkets
frihet härutinnan till en viss övergångstid. Enligt generalpoststyrelsens
bestämda uppfattning måste det alltid vara de postala myndigheternas
sak att pröva, på vad sätt posten med hänsyn till de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheterna skall forslas. Den avfattning,
som motionärerna givit den föreslagna bestämmelsen i motorfordonsförordningen,
lägger dock icke något hinder i vägen för den tolkning, som
generalpoststyrelsen nu hävdar.

Motionärerna hålla före, att genomförandet av deras förslag skulle innebära
möjlighet för postverket att utan mera avsevärt ökade kostnader i
stor utsträckning förbättra postförbindelserna på landsbygden, därigenom
att postverket finge rättighet begagna linjetrafikbilarna för ändamålet mot
en taxa, som, eventuellt genom länsstyrelsernas ingripande, alltid skulle

Andra lag u tskottets utlåtande Nr 34.

109

kunna hållas inom skäliga gränser. Generalpoststyrelsen är dock icke
övertygad om, att detta antagande är fullt riktigt. Såsom redan omnämnts
använder sig postverket redan nu av linjetrafikbilar i ganska stor utsträckning.
Erfarenheten har därvid givit vid handen, att linjetrafikbilägarna i
allmänhet hava mycket rimliga ersättningsanspråk och många för postverket
förmånliga avtal hava också träffats. Kännedomen örn att i ett
tvistigt fall länsstyrelse för annan linje fastställt en högre taxa, kan emellertid
icke utan fog befaras framkalla anspråk på motsvarande höjning
från sådan företagare, vilken förut godtagit lägre ersättning; och säkerligen
torde förhoppningen att genom vädjande till länsstyrelsen vinna förmånligare
villkor göra linjetrafikbilägarne mindre benägna för frivilliga
överenskommelser. Detta ger anledning befara, att vad som kunde vinnas
på ett håll skulle kanske mångdubbelt förloras på andra håll. Svårigheter
skulle nog även uppstå för länsstyrelserna att fatta ståndpunkt i frågor
av hithörande slag, därvid det skulle gälla att mot varandra väga statens
och en enskild företagares intressen. Fara föreligger väl också för att
•de olika länsstyrelserna skulle lägga en var sina synpunkter på jämförelsevis
likartade frågor av hithörande slag, vilket givetvis skulle föranleda
jämförelse och klagomål. Möjligen bomme utvecklingen att gå därhän,
att någon slags länstaxa bomme att bliva normerande, men vid sådant
förhållande skulle säkerligen ett mera utsträckt användande av linjetrafikbilarna
komma att bliva för postverket kostsamt och sålunda de av
motionärerna beräknade ekonomiska fördelarna för staten utebliva även
örn man givetvis kan räkna med ökad poströrelse såsom följd av bättre
postförbindelser. Tydligtvis har man härvidlag att räkna med mycket
osäkra faktorer och det är fördenskull näppeligen möjligt att nu fullt överblicka,
huruvida den uppenbarligen stora fördelen att ilga viss förfoganderätt
över linjetrafikbilarna för postföringen kan uppväga de mindre gynnsamma
ekonomiska konsekvenser, som linjetrafikbilägarnas rätt att vädja
till länsstyrelserna i fråga örn ersättningen sannolikt skulle komma att
innebära, överhuvudtaget torde man, enligt generalpoststyrelsens uppfattning,
så mycket som möjligt böra undvika att införa statliga regleringar
av priser, för vilka lagen örn tillgång och efterfrågan är den naturliga
regulatorn. Med hänsyn till de möjligheter till förbättrande av postförbindelserna
inom landets på kommunikationer mest vanlottade trakter,
som ett mera konsekvent genomförande av linjetrafikens utnyttjande för
postbefordringen skulle möjliggöra, anser sig generalpoststyrelsen, örn ock
med tvekan, kunna i princip tillstyrka motionärernas förslag. Detta tillstyrkande
sker under den förhoppningen, att ett gott samarbete mellan
postverket och länsstyrelserna skall kunna åvägabringas, samt endast under
den bestämda förutsättningen att — såsom förut framhållits — det alltid
skall ankomma på postverket att bestämma, i vilken omfattning åtgärder
i det av motionärerna avsedda syftemålet skola vidtagas.

Motionärerna hava även framhållit, att linjetrafikens utnyttjande för
postbefordran jämväl skulle till förmån för allmänheten innebära en förbättrad
kontroll över tillståndsinnehavarens sätt att upprätthålla trafiken.
Denna synpunkt torde icke sakna betydelse. På många håll torde för närvarande
knappast utövas någon kontroll över linjetrafikföretagen, och länsstyrelserna
lära för övrigt icke äga några effektiva organ för utövandet av
sådan kontroll. Postverkets kontroll bomme givetvis endast att kunna
innefatta turernas regelbundna utförande enligt fastställd tidtabell. I avseende
på tidtabellerna måste förutsättas, att länsstyrelserna i fråga om

Sveriges
omnibusägares
riksförbund.

110 Andru lagutskottets utlåtande Nr 34.

tle för postföring använda linjerna icke fastställa andra än av postverket
på förhand godkända tidtabeller. Med avseende på samarbetet mellan postverket
och länsstyrelserna måste man jämväl förutsätta, att länsstyrelserna
före beviljandet av linjetrafiktillstånd på nya linjer ävensom ytterligare
linjetrafiktillstånd å sådana linjer, där postföringen redan verkställes meri
linjetrafikbil, lämna postverket tillfälle att yttra sig.

Till behandling vid innevarande års riksdag föreligger Kungl. Maj:ts''
proposition nr 121 med förslag till motorfordonsförordning. Det skulle ju
därför kunna ifrågasättas, att förevarande motion borde prövas i samband
med nämnda proposition på det att motionärernas förslag eventuellt skulle
kunna inarbetas i den nya förordningen. Då sistberörda förslag emellertid
har jämförelsevis stor principiell innebörd samt jämväl berör enskildas
intressen, torde ytterligare utredning av frågan genom Kungl. Maj:ts försorg
kunna anses erforderlig.

Sveriges omnibusägares riksförbund har anfört följande.

Det är uppenbart, att med den oerhörda utbredning, som omnibustrafiken
numera fått i vårt land, omspännande bygder, vilka ej nås av andra
kommunikationsmedel, det vore till uppenbar fördel för det allmänna, örn
omnibusen av postverket mera allmänt toges i anspråk som postförmedlare.
Riksförbundet är också fullt på det klara med, att linjetrafiken bör
åtaga sig denna uppgift, och dennas utövare äro också villiga därtill, om
blott sådana betryggande bestämmelser fastställas, att ej den ordinarie
linjetrafikrörelsen förryckes. Sålunda om med motionen avses att införa
skyldighet för företag, som utöva linjetrafik med motorfordon, att med de i
trafiken använda fordonen befordra värdeförsändelser, anser riksförbundet,
att förslaget icke kan tillstyrkas.

Det ansvar, som med befordran av värdepost skulle komma att åvila
automobilomnibusarnas förare, är nämligen så stort, att det icke kan vara
välbetänkt att avlasta ett sådant på linjetrafikföretagens personal i underordnad
ställning.

Örn däremot med motionen endast avses, att innehavare av tillstånd till
linjetrafik skulle förpliktas att med de i linjetrafiken använda motorfordonen
befordra tidningar och andra postförsändelser än värdepost, anser
riksförbundet, att det för 1 injetrafikföretagen måste anses såsom en förmån
att få befordra sådana postförsändelser, under förutsättning dock att
postbefordringen anordnas på sådant sätt, att linjetrafikens persontrafik
ej därigenom onödigt försvåras och att postverket lämnar linjetrafikföretagen
en skälig ersättning för det besvär och det intrång i passagerareutrymmet
i motorfordonen, som måste bliva förenat med postbefordringen.

Då turlistorna för all linjetrafik äro fastställda av vederbörande myndigheter
samt körtiderna i allmänhet äro ganska knappt tilltagna samt det
från den trafikerande allmänhetens sida med skäl kan påfordras, att i linjetrafiken
insatta motorfordon avgå ungefär på den tid, som bestämts i de
fastställda turlistorna, är det uppenbart, att örn linjetrafikförefagen skola
åläggas skyldighet att ombesörja befordran av postförsändelser, denna
postbefordran måste anordnas så, att densamma tager minsta möjliga tid
i anspråk.

Enligt riksförbundets förmenande borde linjeföretagen icke kunna åläggas
annan befordran av post än från en postanstalt till en annan eller mellan
en postverkets tjänsteman till annan, och under förutsättning att pos -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. lil

ten avlämnas oell mottages allenast vid linjens ändstationer eller mellanliggande
hållplatser.

Någon distribuering av post bör däremot icke kunna åläggas linjetrafikföretagen.

Postförsändelserna skola av postverkets tjänstemän avlämnas i förseglad
förpackning, som vid bestämmelseorten avhämtas av postverkets tjänstemän.

Då utrymmet för passagerare i de motorfordon, som användas i linjetrafik,
mångenstädes är utnyttjat till det yttersta, är det förenat med stora
svårigheter att kunna bereda plats för skrymmande postförsändelser utan
att utrymmet för passagerarna alltför mycket inkräktas.

Därest ersättningen för befordrandet av postförsändelser skulle utgå
efter det sittplatsutrymme, som tages i anspråk för postförsändelserna,
bleve det för linjeföretagen endast en förmån att få befordra post, då företagen
därigenom alltid kunde räkna med, att vissa platser under vissa
turer vore upptagna.

Enligt riksförbundets uppfattning är det nödvändigt, att skyldigheten
att mottaga post till befordran begränsas till en viss maximikvantitet, beroende
på utrymmet i vederbörande motorfordon, allt under förutsättning
att postförsändelserna skola förvaras inom själva motorfordonet.

Inom vissa delar av norra Sverige befordras redan nu post på det sätt
med linjetrafikerande motorfordon, att postförsändelserna befordras i
en postverket tillhörig'' förseglad släpvagn eller släpkärra, som kopplas
till motorfordonets bakstam.

Därest detta sätt att anordna postbefordring skulle befinnas vara lämpligare
än att inlägga postförsändelserna i själva vagnen, torde frågan
örn postförsändelsernas storlek icke få annan betydelse än för bestämmande
av befordringsavgifternas storlek.

Motionärerna hava föreslagit, att postverket skulle berättigas att å de
motorfordon i linjetrafik, som bliva postförande, uppsätta brevlådor för
löspost.

Under förutsättning, att brevlådorna utföras i ungefär samma storlek
som de brevlådor, vilka nu finnas å spårvagnarna i vissa städer, att åt
desamma givas en tilltalande utstyrsel, samt att de anbringas på lämplig
och av vederbörande linjeföretag godkänd plats å motorfordonen, anser
riksförbundet, att förslaget i denna del bör tillstyrkas.

Till sist får riksförbundet fästa andra lagutskottets uppmärksamhet
därpå, att sättet för ersättningens fastställande i dess i motionen summariska
avfattning är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Härom
bör enligt riksförbundets bestämda förmenande fastställas vissa norme
rande bestämmelser, så att all risk för eventuell godtycklighet elimineras.

Slutligen har Sveriges trafikbilägares riksförbund yttrat följande.

Sedan Sveriges trafikbilägares riksförbund beretts tillfälle yttra sig
över motionen i andra kammaren nr 292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.,
angående skyldighet för innehavare av tillstånd till utövande av linjetrafik
med motorfordon att transportera post, anhålla vi, grundat på
från Riksförbundets underavdelningar infordrade yttranden, att få anföra
följande.

Postväsendets utnyttjande av de snabbaste kommunikationsmedlen, som
ligger inom rimlig kostnad, torde viii vara en den mest naturliga sak.
Att så för närvarande icke sker torde viii även vara uppenbart och bekant.

Sveriges
trafibbilägareg
riksförbunds -

112 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Likaså att försändelser i stor utsträckning dagligen befordras nied landets
omnibuslinjer eller andra bud utan att dessa därför kunna betinga
sig annan ersättning än det långt ifrån föraktliga värdet av tillmötesgåendet
mot den trafikerande allmänheten.

Att den korresponderande allmänheten, genom detta påtvingade kringgående
av gällande lagar och förordningar emellertid endast i ringa mån
kommer att tillgodoses, torde även vara fullt tydligt. Först genom hela
linjetrafiknätets utnyttjande torde detta komma att ske och allmänheten
komma att känna sig tillfreds med postföringen. Post bör ju rätteligen
kunna befordras minst lika snabbt som passagerare.

Sveriges trafikbilägares riksförbund vill således tillfullo instämma i
av motionärerna i motiveringen framförda synpunkter, i den förhoppningen
och under förutsättning att för ålagd postbefordring utgår ersättning,
vilken täcker de kostnader som åläggandet medför. Dessa kostnader
anse vi även icke behöva överstiga de med postföringen för närvarande
förenade kostnaderna.

Yi hemställa alltså, att utskottet måtte bifalla herrar Nilssons i Antnäs
m. fits motion nr 292.

fjtskottet. Av generalpoststyrelsens yttrande i ärendet framgår, att automobiler
i linjetrafik redan nu användas i icke obetydlig omfattning för postföring
utan att stöd härför lämnats i någon författning, ävensom att
postförare i stor utsträckning hava allmänt trafiktillstånd och på grund
därav i samband med posttransporterna forsla resande och gods. Erfarenheten
har enligt styrelsens mening givit vid handen, att linjetrafikbilägare
i allmänhet hava mycket rimliga ersättningsanspråk, och många
för postverket förmånliga avtal hava enligt vad styrelsen uppgivit också
träffats. Vad sålunda och i övrigt anförts i generalpoststyrelsens
yttrande visar enligt utskottets mening, att det icke torde vara erforderligt
att föreskriva tvångsbestämmelser för att nå det syfte, som motionärerna
avse med sina förslag. Man torde, såsom även generalpoststyrelsen
framhållit, så mycket som möjligt böra undvika att införa
statliga regleringar av priser, för vilka lagen örn tillgång och efterfrågan
är den naturliga regulatorn. Utskottet får alitsa avstyrka bifall
till förevarande motion.

5 KAP.

Straffbestäm
melsernas
sammanförande
till
en särskild
lag

Motionerna
I: 253 och
II: 425.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425
av herr Lindqvist i Halmstad har hemställts, att straffbestämmelserna
angående spritmissbruk av motorförare ävensom angående de övriga
förseelser, vilka i den föreslagna motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
med skärpning av nu gällande bestämmelser blivit belagda
med fängelsestraff, måtte utbrytas ur nämnda administrativa författningar
och sammanföras i en lag av ungefär det innehåll bifogade lagutkast
utvisar, i samband varmed 41 och 49 §§ motorfordonsförordningen
och 16 § vägtrafikstadgan torde erhålla följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 113

Motorfordonsförordningen.

41 $.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg
med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den
felande med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.

49 $.

Ej må straff enligt denna förordning ådömas, där förseelsen enligt
allmän lag är belagd med strängare straff.

Vägtrafikstadgan.

16 §.

Den som bryter---straffes, där ej gärningen enligt allmän lag

eller motorfordonsförordningen är belagd med strängare straff, med
böter från och med 2 till och med 1,000 kronor.

Till belysande av motionärernas tankegång har bifogats ett preliminärt
utkast till lag angående straff för vissa förseelser vid framförande
av motorfordon, i vilket motionärernas erinringar mot propositionen
beaktats. Berörda utkast är av följande lydelse:

Utkast

till

Lag

angående straff för vissa förseelser vid framförande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Är den, som förer automobil, motorcykel eller traktortåg, så påverkad
av starka drycker, att han måste antagas icke äga nödigt herravälde över
sina handlingar, straffes med böter från och med etthundra till och med
ettusen kronor eller fängelse i högst tre månader.

2 §.

Har motorförare, som gjort sig skyldig till förseelse varom i 1 § sägs
eller vilken framfört fordonet med större hastighet än som enligt gällande
bestämmelser i varje fall är medgiven, därvid ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
må han till fängelse i högst ett år dömas.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 28 käft. (Nr 3b.) 8

114

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

3 $.

Gör motorförare sig skyldig till förseelse mot av Konungen utfärdade
föreskrifter rörande trafiken å vägar och gator, och äro omständigheterna
försvårande, må han till fängelse i högst ett år dömas.

4 $.

Vad i 1—3 §§ här ovan stadgats örn motorförare gällö ej förare av
velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning
uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring i övrigt
försetts med hjälpmotor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Det föreliggande spörsmålet har avhandlats jämväl i den till innevarande
års riksdag avlämnade propositionen nr 217. Såsom erinrats i
denna proposition avsågs ursprungligen att med straffbudet i 11 kap.
15 § andra momentet strafflagen drabba de svårare fallen av fortkörning
med automobil, medan de mindre svåra fallen skulle komma under
automobilförordningens straffbestämmelser. Strafflatituden för överträdelse
av föreskrifterna örn maximihastighet vid framförandet av automobil
nådde enligt de äldre automobilförordningarna ej upp till det
straffmaximum, som stadgades i strafflagen för överdådig framfart med
automobil. Härutinnan inträdde emellertid en förändring redan genom
1923 års förordning om motorfordon. I nämnda förordning infördes nämligen
fängelsestraff i strafflatituden. Propositionen nr 121 företräder
således icke någon ny princip i berörda hänseende. Såsom framgår av
propositionen nr 217 har emellertid inom lagrådet yppats betänkligheter
mot att de på förevarande område erforderliga strafföreskrifterna meddelas
i annan ordning än den, som stadgats för stiftande av allmän kriminallag.

Att i politilagstiftningen fängelsestraff stundom föreskrives torde vara
allmänt bekant. Ett flertal exempel härpå kan anföras. Utskottet vill
erinra att fall till och med förekommer att straffarbete upptagits i en
av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande utfärdad författning (kungl,
förordningen den 3 mars 1916 örn straff för olovlig varuutförsel m. m.).

Med anledning av vad sålunda förekommit vill utskottet uttala, att
utskottet nu icke är berett förorda den ändring av bestämmelserna i det
föreliggande förslaget, varom motionärerna hemställa, men att utskottet
anser det önskvärt, att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota
straff stadgas, böra meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ
väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Maj:t och riksdagen göres till
föremål för utredning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 115

41 § 2 mom.

Enligt gällande förordning är straffet för fylleri vid förande av motorfordon
eller traktortåg böter från och med 25 till och med 1,000 kronor.

I propositionen föreslås en väsentlig straff skärpning vid förseelser
mot nykterhetsbestämmelsefna. Bland annat har minimistraffet höjts
till 50 kronors böter.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425
av herr Lindqvist i Halmstad föreslås, att straffminimum för spritmissbruk
i samband med förande av motorfordon höjes till 100 kronors böter.

Utskottet instämmer med motionärerna däri, att det i propositionen
föreslagna straffminimum för förseelser mot nykterhetsbestämmelserna
är alltför ringa. Lika med motionärerna anser utskottet, att ifrågavarande
straffminimum bör sättas till etthundra kronors böter.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att den av utskottet föreslagna
ändringen i definitionen i 15 § 3 mom. första punkten föranleder
motsvarande ändring i 41 <§> 2 mom.

42 §.

I 42 § gällande förordning stadgas straff för underlåtenhet att under
färd medhava körkort respektive bevis örn trafiktillstånd.

1920 års sakkunniga hade föreslagit, att den förare, som angivits för
underlåtenhet att vid färd medföra körkort eller trafikkort, skulle vara
fri från ansvar därest han viss tid, efter det angivelsen blev honom kunnig,
för vederbörande åklagare visade, att han vid tiden för förseelsen
innehade gällande körkort eller trafikkort samt omständigheterna gåve
vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende.

Till motivering härför anförde de sakkunniga, att underlåtenhet att
medföra körkort kunde emellanåt bero på en ren tillfällighet (t. ex. ombyte
av rock eller dylikt).

Det föreslagna stadgandet upptogs icke i 1923 års proposition. Vederbörande
statsråd framhöll, att ett dylikt stadgande kunde vara ägnat att
medföra minskad omsorg från förarens sida i avseende å iakttagandet av
ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefulla stadganden. Mot denna departementschefens
uppfattning hade riksdagen intet att erinra.

En vid 1926 års riksdag väckt motion (nr 139 i andra kammaren), däri
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om
vidtagande av ungefär sådan ändring i 42 §, som 1920 års sakkunniga
föreslagit, föranledde ej till någon åtgärd.

1927 års sakkunniga hava föreslagit att till 42 § skulle fogas ett stycke
av följande lydelse:

Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första

Ansvar för
förande av
motorfordon i
ett av starka
drycker påverkat
tillstånd.

Motionerna
I: 255 och
II: 425.

Utskottet.

Ansvar för
underlåtenhet
att medföra
körkort m. m

1927 års
motorfordonssakkunniga.

Departements chefen.

Motionerna
I: 274 och
II: 413.

Utskottet.

116 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

stycket eller 29 § 7 morn., inom fem dagar, efter det angivelsen blev honom
kunnig, hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen
innehade gällande körkort eller trafikkort, och giva omständigheterna vid
handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende, vare från
ansvar fri.

Såsom motivering härför hava de sakkunniga anfört följande.

Trots det att såväl Kungl. Majit som riksdagen sålunda tidigare funnit,
att något undantag från ifrågavarande ansvarsbestämmelse icke bör
ifrågakomma, hava likväl de sakkunniga på hemställan av representanter
för inom motorismen verkande sammanslutningar ansett sig böra
upptaga 1920 års sakkunnigas förslag. De sakkunniga inse väl, att en
eftergift från kravet, att körkort alltid skall under färd medföras, kan
ur ordningssynpunkt innebära en viss olägenhet. Denna olägenhet torde
dock icke vara så betydande, att enbart av sådan anledning en befrielse
från straffpåföljd bör vara utesluten i de fall, där förseelsen har sin
grund i rent förbiseende eller glömska. För befrielse från ansvar i dessa
fall tala starka billighetsskäl. Enligt de sakkunnigas mening torde det
ej vara att befara, att dylika undantag skola komma att medföra minskad
omsorg från förarens sida i avseende å iakttagandet av andra mera
betydelsefulla trafikföreskrifter.

Föredragande departementschefen har emellertid uttalat, att enligt
hans mening tillräckliga skäl icke anförts för bifall till de sakkunnigas
förslag ifråga örn befrielse i visst fall från ansvar för underlätet uppvisande
av körkort eller trafikkort.

I motionerna I: 274 av herr Bjurström m. fl. och II: 413 av herr Johansson
i Edsbyn har hemställts örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,
att förare, som av besiktningsman eller polisman avfordras för honom
utfärdat körkort och inom viss tidsfrist, exempelvis 24 timmar, uppvisar
sådant för den som avfordrat detsamma, skall vara fri från det i
förordningen stadgade straffet.

Enligt utskottets mening tala starka billighetsskäl för bifall till förslaget
örn befrielse från straffpåföljd i förevarande fall, därest förseelsen
har sin grund i ursäktligt förbiseende eller glömska. Utskottet vill
därför föreslå, att på lämplig plats i 42 § införes en bestämmelse av i
huvudsak följande innehåll:

»Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första
stycket eller 29 § 7 morn., inom 24 timmar, efter det angivelsen blev honom
kunnig, hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen
innehade gällande körkort eller trafikkort eller sådant bevis, som i
förstnämnda lagrum sägs, och giva omständigheterna vid handen, atE
förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende, vare från ansvar fri.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

117

44 § 3 mom.

I motionen I: 273 av herr Lindley har yttrats, att i förordningen ingen
direkt straffpåföljd funnes utsatt för det i 27 § 2 mom. givna stadgandet
örn begränsning av arbetstiden i visst fall för i trafik tjänstgörande
förare. Motionären har därför påyrkat, att lämpliga straffbestämmelser
måtte införas i förordningen.

De ifrågavarande bestämmelserna i 27 § 2 mom. andra stycket äro av
följande lydelse.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken,
som prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande
förares arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel
icke får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet,
som har att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare
begränsning av arbetstiden.

I 44 § 3 mom. stadgas straff för den, som åsidosätter av vederbörande
myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter.
Straffet är böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Av vad utskottet ovan återgivit torde framgå, att erforderliga straffbestämmelser
för ifrågavarande fall äro upptagna i Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

51 §.

Enligt 51 § i gällande motorfordonsförordning skall förseelse mot förordningen,
där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad,
åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal
för sådan förseelse anbängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol i den ort, där förseelsen skett. Motsvarande stadgande
återfinnes jämväl i 13 § i vägtrafikstadgan. Dessa stadganden hava utan
någon förändring bibehållits i de sakkunnigas förslag.

Föredragande departementschefen har i forumfrågan anfört följande.

Inom vissa polisdomstolar och poliskammare har utbildat sig den
praxis, att i åklagarmål upptages till prövning av enskild målsägande
framställt yrkande örn skadestånd. Å andra håll lärer ansvarsyrkande
upptagas vid polisdomstolen eller poliskammare, linder det att skadeståndspåstående
prövas av rådhusrätten. Slutligen tillämpas å vissa håll
det förfarandet, att mål enligt ifrågavarande författningar, vari såväl
ansvarsyrkanden som ersättningspåståenden framställas, upptagas i hela
dess vidd av rådhusrätten.

Då bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att
polisdomstolarna pröva skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvarsoch
skadeståndsyrkanden upptagas till prövning av skilda domstolar,
har för undanröjande av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits,
att motorfordonsförordningens och vägtrafikstadgans forumregler givas

Straff för
åsidosättande
av arbetstidsbestämmelserna.

Motionen
I: 273.

TJtskottet.

Forum i
trafikmål.

Departements chefen.

Motionen
I: 256.

Utskottet.

118 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sådan lydelse, att vid polisdomstol, respektive poliskammare, endast skall
anhängiggöras åtal av allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet, att
talan däri icke kan föras av målsägande.

Över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författningsförslag
av dylik innebörd hava yttranden avgivits av vederbörande rådhusrätter,
polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framgår, att
åtminstone i vissa städer de ifrågasatta forumreglerna skulle föranleda
organisatoriska förändringar inom domstolarna och därmed följande
kostnader av sådan omfattning, att en närmare utredning härutinnan
torde vara nödvändig, innan de föreslagna författningsändringarna, för
vilka i och för sig starka skäl synas tala, kunna låta sig genomföras.
Denna utredning har redan igångsatts. Då emellertid resultatet härav
icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden, torde
ifrågavarande lagrum tills vidare böra upptagas med sin nuvarande
lydelse.

I motionen I: 256 av herr Schlyter m. fl. har hemställts, att riksdagen
vid avgivande av yttrande över de vid kungl, propositionen nr 121 fogade
förslagen till motorfardonsförordning och vägtrafikstadga måtte
göra det uttalande, att från polisdomstols behörighet att upptaga mål
angående förseelser mot nämnda författningar måtte undantagas mål,
vari talan örn skadestånd föres av målsägande.

Såsom erinrats i propositionen hava bestämda olägenheter visat sig
vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna px-öva skadeståndsanspråk
som ock därmed att ansvars- och skadeståndsyrkanden upptagas
till prövning av skilda domstolar. Enligt vad propositionen giver
vid handen har emellertid inom kommunikationsdepartementet igångsatts
en utredning angående ändring beträffande forumreglerna, vilken
utredning beräknats icke kunna föreligga inom den närmaste tiden. Vid
sådant förhållande har i propositionen föreslagits, att forumbestämmelserna
tills vidare upptagas med sin nuvarande lydelse.

I motionen åter göres gällande, att utredningen utan svårighet torde
kunna avslutas så tidigt, att bestämmelser i ämnet kunna utfärdas att
gälla från den 1 januari 1931 och att i följd härav de nuvarande reglerna
örn polisdomstols behörighet icke böra nu godkännas av riksdagen.

Utskottet har vid prövning av denna fråga ansett sig böra göra det
uttalandet, att bestämmelserna tills vidare böra upptagas i sin nuvarande
lydelse. Utskottet anser emellertid principiellt riktigt, att polisdomstol
icke skall äga upptaga mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari
talan örn skadestånd föres av målsägande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

119

Vägtrafikstadgan.

4 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att å velociped och sparkstötting
skall föras ringklocka eller annan lämplig signalapparat.

Enligt § 3 i nuvarande vägtrafikstadga skall å velociped föras ringklocka.
Bestämmelsen örn signalapparat å sparkstötting har upptagits i
huvudsaklig överensstämmelse med förslag av de sakkunniga.

I motionen II: 433 av herr Wiklund i Byske hemställes, att stadgandet
örn skyldighet att å sparkstötting föra ringklocka eller annan signalapparat
utgår.

Utskottet har funnit de i propositionen föreslagna bestämmelserna ändamålsenliga
och kan förty icke förorda bifall till det motionsvis framförda
förslaget.

5 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 4 § gällande
stadga. Vissa ändringar hava emellertid föreslagits. Härom anföra
de sakkunniga följande.

Stadgandet att velociped, som framföres under mörker, skall vara försedd
med tänd lykta har givetvis bibehållits. Ett upphävande av denna bestämmelse,
vilket föreslagits i motion till årets riksdag (andra kammaren nr 309),
skulle helt visst medföra en betydande ökning av antalet trafikolyckor, framför
allt å landsbygden, och innebära stor fara framför allt för fotgängarna.

Att skyldigheten att å velociped hava tänd framlykta icke avser det fall,
att velocipeden ledes vid handen, torde framgå av stadgandets uttryckssätt.

Från ett flertal håll har hemställts om upptagande av föreskrift, att
velociped, som under mörker framföres å väg, skall baktill vara försedd med
reflexanordning (s. k. kattöga), som vid belysning återkastar rött sken.

Bestämmelser av dylikt innehåll finnas här och var i utlandet. I
Danmark och Tyskland stadgas sålunda, att velociped skall vara försedd
antingen med baklykta eller ock med bakifrån synlig reflexanordning. I
Sverige har under senare år »kattöga» kommit i bruk i stor omfattning
och torde numera ingå i standardutrustningen å så gott som alla velocipeder.

Dessa reflexanordningar, vilka betinga ett ytterst ringa pris, hava visat
sig i hög grad främja trafiksäkerheten å vägarna, och detta icke minst för
cyklisternas vidkommande, vilka härigenom i god tid bliva uppmärksammade
av bakifrån kommande motorfordon.

De sakkunniga ha därför ansett alla skäl tala för att tillmötesgå de gjorda
framställningarna.

I nuvarande andra stycket av 4 § stadgas, att där sådant finnes av behovet
uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse beträffande viss väg med livlig
trafik förordna, att å med dragare förspänt fordon, som under mörker framföres
å vägen, skall föras tänd lykta med vitt sken så anbragt, att ljuset
är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån.

Signalapparater
å
fordon.

Motion
II: 433.

TJtskottet.

Belysningsanordningar

å fordon.

1927 ära
rnotorfordonssakkunniga.

120

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1920 års sakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit, att med dragare
förspänt fordon under mörker städse skulle vara försett med tänd lykta med
vitt sken, så anbragt som nyss sagts.

Vid framläggande av propositionen till 1923 års riksdag yttrade vederbörande
departementschef i denna del: »I fråga om stadgandet i 4 § hava
de hörda myndigheterna i vissa fall förordat en skärpning, i andra fall en
mildring av detsamma. Då en ny föreskrift av denna art ej torde böra
göras strängare än ur trafiksäkerhetens synpunkt kan anses oundgängligen
påkallat, anser jag icke lämpligt, att man för närvarande går längre än av
de sakkunniga föreslagits. Däremot synes det mig kunna ifrågasättas, örn
ej en lindring av stadgandet i vissa hänseenden kan äga rum. Sålunda
torde, på sätt av en länsstyrelse framhållits, den ifrågavarande skyldigheten
ej böra gälla vid färd å sådan väg, där belysning finnes anordnad. Sin
egentliga betydelse skulle de föreslagna reglerna få beträffande sådana vägar,
där automobiltrafik mera allmänt förekommer; i sådana fall måste det anses
som ett verkligt intresse för lantbefolkningen själv, att olyckshändelser
kunna undvikas genom anbringande av helysningsanordningar även å fordon
för dragare. Å vägar, där praktiskt ingen eller i allt fall ringa automobiltrafik
äger rum — jag syftar främst på vissa trakter av Norrland — är
däremot betydelsen av sådana anordningar mindre framträdande. Det har
därför synts mig böra beredas möjlighet för vederbörande länsstyrelser att
beträffande viss väg å landet med ringa trafik meddela de eftergifter i fråga
örn tillämpningen av stadgandet ifråga, vartill anledning kan förefinnas..
Innan dylik eftergift meddelas, torde yttranden böra inhämtas från vederbörande
väghållningsdistrikt och polismyndighet.»

Vid propositionens behandling i riksdagen yttrade andra lagutskottet, att
då förhållandena icke allestädes torde vara sådana, att det förelåge verkligt
behov av att föra lykta å fordon, förspänt med dragare, hade det synts utskottet
lämpligast, att icke någon generell föreskrift därom meddelades, utan
att länsstyrelsen tillädes befogenhet att förordna, att sådan skyldighet att
föra lykta skulle föreligga vid färd å viss väg. Sådant förordnande torde
åtminstone till en början icke behöva meddelas annat än beträffande livligt
trafikerade vägar, och, där så funnes lämpligt, borde åt förordnandet kunna
givas det innehåll, att, då fordon användes i arbete ute på marken, därå
icke skulle behöva föras lykta vid passerandet av väg, som här avsåges.

Förordnande enligt 4 § i vägtrafikstadgan har, såvitt de sakkunniga ha
sig bekant, hittills meddelats allenast av Överståthållarämbetet. Vissa länsstyrelser
lära emellertid lia under utredning frågan om meddelande av dylikt
förordnande. Överståthållarämbetets kungörelse, dagtecknad den 2 februari
1928, avser vissa större utfartsvägar. Förordnandet äger icke tillämpning
å fordon, som användas i arbete ute på marken och därvid passera nämnda
vägar.

Bestämmelser innebärande skyldighet att föra lykta å åkdon, förspänt
med dragare, finnas i åtskilliga länder. I Danmark gäller, att under tiden
från den 1 augusti till den 15 maj skall från 3/i timme efter solens nedgång
till 3ji timme före dess uppgång alla med häst förspända fordon under färd
vara försedda med tända, klart lysande lyktor med ofärgat glas. Lyktorna
skola lysa framåt och åt sidorna. Befriade från skyldighet att föra lyktor
äro bl. a. fordon »der er i Brug till Markarbejde eller til egentlig Arbejdskorsel.
»

Jämväl 1926 års konvention rörande den internationella vägtrafiken innehåller,
i art. 7, föreskrift örn helysningsanordningar å fordon (se bilaga 3).

121

Andni lagutskottets utlåtande Nr 34.

Att hästfordon icke äro skyldiga att under mörker föra lykta har
vållat automobiltrafikanterna stora svårigheter och medfört avsevärda risker
för hästfordonen. Vid å landsväg inträffade olyckshändelser, beroende på
sammankörning under mörker mellan automobil och annat fordon, torde anledningen
till olyckshändelsen i flertalet fall vara, att automobilföraren i
mörkret icke kunnat iakttaga det andra fordonet förrän så sent, att en kollision
varit oundviklig. Att länsstyrelserna det oaktat icke begagnat den
möjlighet gällande lagstiftning giver i förevarande hänseende, torde ha berott
bl. a. på svårigheten att kunna på fordon av visst slag (hölass, timmerforor
etc.) anbringa lykta på sådant sätt, att ljuset är synligt på avstånd
såväl framifrån som bakifrån.

Från länsstyrelsehåll har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande stadgande
kunde utvidgas så, att även lämpliga reflexanordningar finge användas i
stället för lykta. Skedde så, skulle länsstyrelserna lättare övervinna de
betänkligheter mot lagrummets tillämpning, som hittills förefunnits.

För vinnande av kännedom huruvida i marknaden förekommande reflexglas
vore för ett dylikt ändamål lämpliga lia de sakkunniga dels å Lidingön
och dels å Ladugårdsgärdet i Stockholm företagit en del försök med olika
slag av reflexglas. Vid proven å Ladugårdsgärdet, vilka företogos med två
arbetsåkdon, vartdera förspänt med en häst, hade de sakkunniga tillfälle att
undersöka sådana glas av ej mindre äp sju olika, såväl inländska som utländska,
fabrikat. Vid proven fästes reflexglasen, framtill, dels ä hästens
bogträ, dels i hästens pannrem och dels vid vagnens förarsäte samt, baktill,
å vagnen i höjd med hjulens överkant. Vid proven tillgick så, att hästfordonen
fördes å vägen i riktning mot en i gång varande automobil, vars
lyktor utvecklade normal ljusstyrka; och visade det sig därvid, att reflexglasen
i allmänhet blevo synliga redan på 100 å 150 meters avstånd samt
att av de framtill anbragta glasen det i hästens pannrem fästa bäst iakttogs,
tydligen beroende på att detsamma tack vare hästens rörelser med huvudet
lättare »fångade» den från automobillyktorna utgående ljuskäglan. Försöken
i vad desamma avsågo det baktill fästa reflexglaset utföllo även tillfredsställande.
Slutligen må nämnas, att proven gåvo tydligt vid handen, att
de olika fabrikatens förmåga att reflektera ljuset var avsevärt olika. Största
förmågan visade de reflektorer, vilka voro »totalreflekterande», d. v. s. att
ljusstrålen reflekteras helt inom glaskroppen och återkastas parallellt med
infallsriktningen till utgångspunkten. Sämre visade sig de reflektorer vara,
vilka voro utförda enligt principen »speglande reflexion», d. v. s. att den
infallande ljusstrålen återkastas under en vinkel i förhållande till reflektorns
frontyta, som är lika med infallsvinkeln. Reflexljuset blir alltså icke återkastat
till ljuskällan, om reflektorn befinner sig i sned vinkel i förhållande
till denna.

Någon bestämd uppgift å det pris, som dylika reflexglas komma att betinga,
kan ej lämnas, men torde detsamma komma att hålla sig omkring en krona.

Med anledning av den erfarenhet, som vid de företagna proven vunnits,
ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att nu förevarande stadgande
gives följande lydelse: »Framföres å väg under mörker med dragare förspänt
fordon, skall å fordonet eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt,
att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock
reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och
reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.»

För att förhindra att mindre lämpliga reflexanordningar komma till
användning har föreslagits, att roflexanordning (jämväl för velociped) skall

Departements chefen.

Motionerna
I: 261 samt
II: 378, 424
och 433.

Utskottet.

122 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

vara av typ, som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen
därtill förordnar.

Föredragande departementschefen har anfört följande.

De sakkunnigas förslag i denna del, som i stor utsträckning tillstyrkts
av de hörda myndigheterna, vill även jag biträda. Helt visst kommer
förslagets omsättning i praktiken att i ej ringa grad främja trafiksäkerheten
å våra vägar under den mörka delen av dygnet, och detta icke
minst för hästfordonens vidkommande, vilka härigenom i god tid bliva
uppmärksammade av automobilernas förare. Förslagets genomförande
torde ej bliva förenat med några avsevärda utgifter. Enligt vad de sakkunniga
uppgivit skulle priset å reflexglas komma att hålla sig omkring
en krona.

I motionen II: 378 av herr Vahlstedt, vilken motion väckts före propositionens
avlämnande, liemställes, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om framläggande för riksdagen för dess yttrande
av ett sådant förslag till ändring i vägtrafikstadgan, att den nuvarande
lydelsen av 4 § (motsvarande 5 § i Kungl. Maj:ts förslag) helt utgår.

I motionen II: 433 av herr Wiklund i Byske föreslås, att i 5 § första
stycket sådan omformulering vidtages, att därav tydligt framgår, att
bestämmelsen däri endast avser velociped, som i mörker användes för
åkning.

I motionen I: 261 av herr Löfvander m. fl. yrkas, att riksdagen med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 121 måtte uttala sig för den
förändringen av Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga, att 5 paragrafens
andra stycke utgår och ersättes med bestämmelser i enlighet med
vad som stadgas i 4 § av vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 (nr 282).

I motionen II: 424 av herr Andersson i Rasjön m. fl. liemställes slutligen,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 121
med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga uttalar, att
bestämmelsen i vägtrafikstadgans 5 § örn obligatoriskt förande av lykta
eller annan belysningsanordning å hästfordon måtte utgå.

Med anledning av yrkandet i motionen II: 433 vill utskottet uttala, att
den ifrågavarande bestämmelsen givetvis icke avser det fall, att velociped
ledes vid handen. Denna uppfattning omfattas jämväl av de sakkunniga
(se 1929 års betänkande sid. 250). Skulle emellertid författningstexten
anses lämna rum för annan tolkning, torde den böra förtydligas.

Yrkandet i motionen 11:378 örn uteslutande ur förordningen av bestämmelserna
örn belysningsanordningar å velociped kan utskottet av
hänsyn till trafiksäkerheten icke förorda.

Yad slutligen angår de motionsvis framförda yrkandena beträffande
de föreslagna bestämmelserna örn skyldighet att föra belysningsanordningar
å hästfordon, har utskottet icke kunnat undgå att taga hänsyn
till de skäl, som i motionerna anförts mot det i propositionen innefattade
förslaget härom. Enligt utskottets mening torde strängare bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 123

melser äu de nu gällande icke böra ifrågakomma. Utskottet vill därför
förorda, att andra stycket i förevarande paragraf ersättes med en bestämmelse
av i huvudsak följande innehåll:

»Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må läns:
styrelse beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dra:
gare förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess
dragare skall föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt
på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,
som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och
reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant
förordnande, vilket må innehålla de undantag, länsstyrelsen finner
erforderliga, skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen bestämmer,
tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.»

6 §.

I denna paragraf givas bestämmelser örn lämnande av fordon å väg. Bestämmelser
Sålunda föreskrives, att fordon ej må stannas eller lämnas å väg på ”^fordon*16
sådant sätt, att andra fordon icke kunna fritt komma förbi, eller på å väg.
sådan plats, varest utsikten över vägen är skymd.

I motionen 1:263 av herr Nylander föreslås, att bestämmelsen kom-Motion i: 26S.
pletteras med föreskrift, att fordon så vitt möjligt skall stannas på den
sida av vägen, som överensstämmer med färdriktningen.

Enligt utskottets åsikt tala goda skäl för det i motionen framförda utskottet.
förslaget, att bestämmelserna i förevarande paragraf kompletteras med
föreskrift, att fordon så vitt möjligt skall stannas på den sida av vägen,
som överensstämmer med färdriktningen. Utskottet får därför föreslå,
att en bestämmelse av denna innebörd införes i förevarande författningsrum.

7 § 2 mom.

Detta moment innehåller följande bestämmelser: Föreskrift

I automobils förarsäte må icke flera passagerare taga plats eller gods passagerare i
uppläggas till större myckenhet än att föraren kan intaga en bekväm H automobil
körställning. och å motor Å

motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till cykel,
sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än
det, för vilket bivagnen är avsedd.

De föreslagna bestämmelserna föranleda icke annan erinran från ut- vtskottet.
skottets sida än att utskottet vill uttala önskviirdheten, att bestämmelsen
i sista punkten gives sådan lydelse, att fullvuxen sidvagnspassagerare
skall hava rätt att medföra ett barn under sex år.

Vänster eller
högertrafik.

1927 års
motorfordonssakkunniga.

124 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 7 § i nuvarande vägtrafikstadga,
innehållas huvudsakligen bestämmelser, avsedda att reglera riktningen för
trafiken vid möte och omkörning. Det föreslås, att vänsterkörning — vid
möte hållande till vänster och vid omkörning åt höger — alltjämt skall
gälla i vårt land.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört följande.

Alltsom oftast hava krav på införande av högertrafik i vårt land framförts
från olika håll, framför allt från representanter för automobilismen.
Såsom de förnämsta skälen för en dylik förändring åberopas, dels att snart
hela den civiliserade världen tillämpar högertrafik och dels att ungefär 85 %
eller mer av världens alla automobiler äro byggda för högertrafik. Av
anhängarna av vänstertrafiken framhålles, att ur teoretisk synpunkt vänstertrafik
är den rätta, att även, där vänstertrafik råder, för högertrafik byggda
automobiler utan någon nämnvärd olägenhet kunna användas, något som
ej minst erfarenheten från vårt eget land torde ådagalägga, samt att en
övergång till högertrafik skulle medföra betydande utgifter.

Vilket som är det teoretiskt rätta — vänster- eller högertrafik — torde
kunna lämnas helt å sido. Erfarenheten har visat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt
detta spörsmål icke har någon större betydelse. Frågan måste
ses uteslutande ur praktisk synpunkt. Den alltmer starkt ökade motortrafiken
länderna emellan torde förr eller senare komma att nödvändiggöra
att likartade trafikbestämmelser tillämpas över hela världen. För den som
vant sig vid vänstertrafik innebär det en allvarlig fara att vid körning i
sådant land, där högertrafik råder, helt plötsligt nödgas börja tillämpa de
för denna trafik gällande reglerna (och vice versa). Då numera länderna
med vänstertrafik befinna sig i avgjord minoritet, lärer det bliva dessa
länder, som få vidtaga ändring i förevarande hänseende. I Europa tilllämpas
numera vänstertrafik, förutom i Sverige, allenast i Storbritannien,
Irland, Tjeckoslovakiet, Ungern och Österrike (med undantag av Vorarlberg).
Österrike kommer emellertid att övergå till högertrafik fr. o. m. nästa års
ingång.

Däremot kan det ej förnekas, att övergång till ny trafikriktning kommer
att medföra vissa ekonomiska konsekvenser, framför allt örn förändringen
skulle utsträckas att avse även järnvägstrafiken, något som dock icke torde
vara nödvändigt. I Frankrike t. ex., som städse haft högertrafik, tillämpas
vänstertrafik för järnvägarna. Men även örn förändringen endast skulle
gälla annan trafik, medför densamma givetvis ansenliga utgifter. Den tid
och sakkunskap, som stått de sakkunniga till buds, har emellertid icke
medgivit en utredning av spörsmålets ekonomiska sida. De sakkunniga
hava därför — ehuru själva livliga anhängare av högertrafik — icke föreslagit
någon ändring i de f. n. med avseende å trafikriktningen i vårt land
gällande reglerna. De sakkunniga få inskränka sig till att uttala den förhoppningen,
att detta spörsmåls ekonomiska sida, som torde snarast böra
göras till föremål för utredning, icke skall visa sig behöva hindra övergång
till högertrafik i vårt land.

Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget i denna del, ha de
flesta förklarat sig förorda övergång till högertrafik.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 125

För egen del tiar föredragande departementschefen anfört följande.

I vårt land har sedan gammalt, åtminstone från 1700-talet, vänsterregeln
vid all fordonstrafik varit gällande (och formligt lagstadgad till
slutet av 1870-talet). Vid dylikt förhållande torde vid övergång till en
ny trafikregel det icke kunna undvikas, att särskilt å landsbygden viss
osäkerhet, oreda och fara för trafiksäkerheten kommer att följa härav
under de första åren. Såsom de sakkunniga framhållit torde det dock
till följd av den alltmer ökade internationella motortrafiken måhända
visa sig nödvändigt att även vårt land antager den regel, som tillämpas
såväl i våra nordiska grannländer som i större delen av Europa i övrigt.
Jag är därför beredd att tillstyrka de sakkunnigas hemställan, att utredning
snarast igångsättes angående de kostnader, som kunna bliva förenade
med införande av högertrafik i vårt land.

I motionen I: 264 av herr Nylander har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning dels beträffande
de kostnader av olika slag, som äro förenade med övergång till
högertrafik, dels beträffande det ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste
tillvägagångssättet vid dylik omläggning till högertrafik.

. Jämväl utskottet har funnit erforderligt uttala önskvärdheten, att en
utredning örn övergång till högertrafik i vårt land igångsättes.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anmäla, att vid granskning av de vid ifrågavarande
proposition fogade förslagen till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga riksdagen ej funnit skäl
att mot desamma göra andra erinringar än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån
de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar i

Departements chefen.

Motionen
I: 264.

Utskottet.

K. G. WESTMAN.

126

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från lörsta kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, Österström, Mellén,
Hagman* och Norman;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde*, Andersson i
Rasjön, Johansson i Sollefteå, Björnberg, Gardell i Gans, Hedvall och Sandström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

f

I. Beträffande motorfordonsförordningen.

Vid 2 § 2 mom. i)

1) av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Det torde ej kunna förnekas, att införandet av obligatorisk tillförlitlig
hastighetsmätare skulle, såsom departementschefen anfört, medföra
åtskilliga fördelar ifråga örn övervakandet av motorfordonstrafiken.
Dessa fördelar böra icke underskattas. För ett rätt bedömande av en bilolycka
och dess orsaker förutsattes, att alla omständigheter, som kunnat
bidraga till olyckan, fullt klarläggas. Erfarenheten har ådagalagt, att
alltför stor hastighet uteslutande förorsakat eller bidragit till ett flertal
olyckor. Det är följaktligen av synnerlig vikt, att i varje fall så fullständig
och tillförlitlig utredning som möjligt förebringas jämväl i fråga
om den hastighet, varmed den eller de bilar, som varit med örn olyckan,
vid tillfället framdrivits. I detta avseende skulle en fullt tillförlitlig
hastighetsmätare vara domstolarna till oerhört gagn. Parters och vittnens
uppgifter härutinnan hava visat sig vara till den grad svävande och
olika, att de ej utgöra någon säker grund att bygga på. Mätaren skulle
jämväl vara ett gott stöd och till stor lättnad vid kontroll av de i förordningen
i trafiksäkerhetens intresse stadgade hastighetsbestämmelsernas
efterlevnad, särskilt i fråga örn varsamhet vid slirigt väglag, vid
möte och omkörning, i kurvor och vägkorsningar m. m. Tillsynen av
motortrafiken skulle även i hög grad förbilligas genom mätaren. Hastighetsmätaren
torde dessutom bliva ett lugnande, återhållande och uppfostrande
medel för förtärande motorförare. I jämförelse med nu framlagda
synpunkter synes det utskottet, som örn de skäl, de sakkunniga och
motionärerna framhållit mot den föreslagna bestämmelsen örn hastighetsmätaren
icke vore av den art, att åt dem bör skänkas avgörande be -

127

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ty delse i frågan. Ett obligatoriskt införande av mätare kan naturligen
ej komma i fråga, förrän en sådan uppfunnits, som visat sig vara fullt
rättvisande och driftsäker och kan till rimligt pris erhållas. Det synes
utskottet som örn varje lojal motorförare med glädje borde hälsa den
föreslagna mätarens tillkomst, då han därigenom beredes möjlighet att
i fall av åtal eller eljest värja sig mot ohemula påståenden om våldsam
och för hastig framfart.

Utskottet får för den skull förorda, att den föreslagna bestämmelsen
bibehålies.»

2) av herr Magnusson i Kalmar, som i huvudsak instämt i den av herr
Mellén avgivna reservationen.

Vid 10 § 3 morn.

av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman, Norman, Gardell
i Gans och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:

»Syftet med bestämmelsen i detta moment är att förhindra att automobil,
som av ägare användes, för undvikande av skatt avföres ur registret.
Skatt å automobil utgår efter automobils tjänstevikt.

Kostnaden för automobils avförande ur registret och återinförande
däri utgör — frånsett den ifrågavarande särskilda avgiften — i flertalet
fall 40 kronor, varav 22 kronor tillfalla statsverket. Denna avgift är i
och för sig så stor, att det endast för ägare av tyngre automobiler kan
hava fördel örn den särskilda avgiften borttages. Ett genomförande av
motionärernas förslag skulle nämligen innebära, att den som t. ex. vill
avföra en automobil av märket Duesemberg för en tid av fyra månader
betalar en avgift av 40 kronor i stället för en skatt av ungefär 87 kronor,
och alltså skulle inbespara 47 kronor, under det att den som vill avföra
en automobil av märkena Chevrolet och Ford skulle betala en avgift av
40 kronor i stället för en skatt av 25 kronor och alltså förlora 15 kronor.
För automobilskatten ater skulle ett genomförande av motionärernas
förslag innebära en väsentlig minskning av skattebeloppet, alldenstund
anledning finnes att antaga, att automobilfirmor och innehavare av lyxautomobiler
skola finna det förmånligt att för tid, då automobilerna icke
användas, i stor utsträckning låta avföra dem ur registret.

Härtill komma de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som ett slopande
av avgiften uppenbarligen skulle medföra.

Utskottet har därför icke funnit tillrådligt att förorda motionärernas
förslag.»

128 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vid 15 § 3 mom.

1) av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman, Magnusson
i Skövde, Gardell i Gans och Sandström, som ansett att utskottets yttrande
under punkt 1 bort erhålla följande lydelse:

1. Numera torde---avsedda syftet.

Det förslag, som framlägges i motionerna 1:262 och 11:430, ansluter
sig nära till det straffstadgande, som ingick i det vid 1928 års riksdag
framförda förslaget till lag angående fylleri m. m., vilket förslag icke
vann riksdagens bifall. I sitt utlåtande över nämnda lagförslag anförde
första lagutskottet (nr 24/1928) allvarliga betänkligheter. Första lagutskottet
yttrade bland annat:

I det anförda uttrycket »så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt
herravälde över sina handlingar» ville utskottet jämväl fästa uppmärksamheten
å ordet »antaga». Ansvar kunde alltså ådömas blott på
ett antagande, att den ifrågavarande sinnesförfattningen vore förhanden.
Med en dylik avfattning av stadgandet syntes alltför stort utrymme
vara lämnat åt den enskilde domarens uppfattning, och fara för
rättsosäkerhet och godtycke torde icke vara helt utesluten. En ledamot
av lagrådet hade ock för sin del föreslagit en lydelse av stadgandet,
enligt vilken det skulle heta »så påverkad, att det kan tagas för visst,
att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar». Med en dylik
lydelse — yttrade denne ledamot vidare — »vore också satt en gräns för
straffbarheten, som kunde garantera en från mer eller mindre subjektiva
antaganden och uppfattningar frigjord och något så när likformig
lagtillämpning». Anmärkas kunde ock, att den danska lagstiftningen,
vilken syntes hava tjänat till förebild för det framlagda förslagets
beskrivning å berusningsgraden, för straffbarhet krävde, att den tilltalade
»är berusad eller så påverkad av spritdrycker, att han saknar nödigt
herravälde över sina handlingar».

Under åberopande av dessa invändningar anser sig utskottet ej kunna
tillstyrka bifall till de ifrågavarande motionerna.

Utskottet finner det för sin del önskligt, att de bestämmelser, som införas
i motorfordonsförordningen, drabba ej blott den förare, som under
en färd med motorfordon befinnes vara av starka drycker synbart berörd,
utan jämväl den förare, som — ehuru detta ej förmärkes genom
det sätt, på vilket motorfordonet framföres — genom alkoholförtäring
förlorat nödigt herravälde över sina handlingar.

I syfte att detta skall utmärkas på tydligare sätt än vad i propositionen
skett anser utskottet, att första punkten i förevarande moment bör
erhålla ändrad avfattning i följande del:

»Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest
så påverkad därav, att han icke ägt det herravälde över sina handlingar,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34, 129

att lian kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen, eller har
.förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke hör betros att
föra automobil, skall---detsamma.»

2) av herrar Frändén och Sandström, vilka i fråga örn utskottets yttrande
under punkt 4 anfört följande:

»Utskottet har i sitt yttrande över § 15 mom. 3 angående tiden för indragning
av körkort uttalat sig för, att förseelse, föranledd av alkoholförtäring,
alltid skulle medföra körkortets förlust under en tid av minst
sex månader. Då vi hålla före, att en dylik bestämmelse är väl rigorös
och ägnad att i vissa fall motverka ett snabbt beivrande av onykterhet
vid ratten, anse vi, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag rörande
tiden för körkortsindragning i sin helhet.

Vi vilja således påyrka, att den del av nämnda yttrandes fjärde punkt,
som börjar med orden ’i propositionen föreslås, att etc.’ måtte erhålla
följande lydelse:

''Emot kungl, propositionens förslag, att indragningarna av körkort
skola avse en tid av minst två månader och högst två år, har utskottet
intet att erinra. Utskottet vill alltså avstyrka det i motionerna 1:262
och II: 430 framställda yrkandet att körkort alltid skall indragas för
en tid av minst sex månader, då förseelse begåtts mot stadgandena angående
nykterhet’.»

Vid 17 §

av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Ifrågavarande paragraf saknar bestämmelse för det fall att till enskild
väg finnas flera ägare eller flera nyttjanderättshavare. Frånvaron
av dylik bestämmelse har, såsom motionärerna framhållit, vållat stora
obehag, tvister och förluster. Frågan är av stor praktisk betydelse. För
närvarande kan ägare till en mindre sträcka av en för flera gemensam
utfartsväg stänga hela vägen för automobiltrafik genom vägran att upplåta
vägen för dylik trafik.

Utskottet vill därför föreslå, att på lämplig plats i denna paragraf eller
uti särskild paragraf införes en bestämmelse av i huvudsak följande
innehåll:

’År enskild väg utfartsväg eller eljest till stadigvarande nytta för två
eller flera fastigheter såsom för skogskörsler eller eljest, må ej vägen
till någon del avstängas från automobiltrafik, därest ej alla, som äga
rätt att nyttja vägen, därom äro ense.

Påstår någon, som äger rätt till vägen, att densammas upplåtande
för dylik trafik skulle för honom medföra avsevärt men, förordnar länsBihang
till riksdagens protokoll 1930. .9 saini. 2 avd. 28 haft. (Nr 3 i.) 9

130 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

styrelsen efter ansökan oell undersökning om, när och under vilka villkor
vägen må med bil befaras’.»

Vid 18 §

1) av herrar Linder, Almkvist, Österström, Hagman, Norman, Johansson
i Sollefteå, Björnberg och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:

»Den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen örn en maximihastighet
av 65 kilometer i timmen för vanliga bilar och motorcyklar å landsvägar
kan utskottet icke förorda. Av den i ärendet förebragta utredningen
framgår, att erfarenheten visat, att olyckor mera sällan inträffa
å öppna, fria och lätt överskådliga vägar, under det att flertalet tima å
krokiga och slingrande vägar. Å sådana kan det vara fullkomligt oförsvarligt
att färdas fram med en hastighet, som närmar sig den föreslagna
maximihastigheten, vilken i verkligheten mera torde komma att
verka som bestämmelse örn normalfart.

Allt eftersom klarare insikt vunnits därom, att det främst är de farliga
situationerna, som böra göras till föremål för lagstiftarens reglerande
ingripande, har utvecklingen på detta område gått i riktning mot
borttagande av maximigränsen i öppen terräng. I de länder, som helt
eller delvis hävt bestämmelserna örn sådan gräns (Belgien, Frankrike,
Italien, Holland, Spanien, Tyskland, Ungern m. fl.) visar den hittills
vunna erfarenheten, att åtgärden lett till ökad trafiksäkerhet.

De svenska sakkunniga lia också funnit tiden nu vara inne för att även
i vårt land slopa absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar
och motorcyklar å landsbygden.

Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning därom, att hastigheten
städse skall anpassas efter vad vid varje tillfälle behörig hänsyn till
trafiksäkerheten kräver och nödig hänsyn bjuder. Detta är en regel,
som tvivelsutan skall bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet
och öka hans ansvarskänsla.

Då denna regel förbindes med den redan i gällande lagstiftning intagna
föreskriften örn att automobil ''ingenstädes må framföras med större
hastighet, än att automobilen under alla omständigheter kan stannas
innan kortare sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande
överskådliga och fria delen av körbanan’, har enligt utskottets mening
tillfredsställande bestämmelser givits till förekommande av att
automobiler framföras med en för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Denna relativa garanti äventyras, enligt utskottets mening, genom in
förandet i förevarande paragraf av en maximihastighet av 65 kilometer
i timmen. Många förare komma nämligen att anse sig ha uppfyllt ali
rättfärdighet, så snart de hållit sig inom den av lagen medgivna hastigheten,
trots att en vida lägre fart vid många tillfällen ur säkerhetssynpunkt
är av förhållandena påkallad.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 131

På grund av det anförda föreslår utskottet, att ur 18 § 2 mom. måtte
uteslutas första stycket, som lyder: ''Körhastiglieten för automobil må
aldrig överstiga 65 kilometer i timmer.’

I övrigt föranleder nu nämnda paragraf ingen erinran från utskottets
sida.»

2) av herrar Frändén, Mellén, Magnusson i Kalmar och Andersson i
Rasjön, som beträffande hastighetsbestämmelserna ansett, att utskottet
bort förorda bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

Vid 42 §

av herr Mellén, som ansett att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Den ifrågavarande bestämmelsen uti 21 § 10 mom. första stycket klen
ren ordningsföreskrift, som riksdagen såväl 1923 som 1926 vägrat att
borttaga. Bestämmelsen kan i många fall vara polismyndigheten till
nytta, särskilt ifråga örn identifieringen av den vid ratten sittande och
för att förhindra denne att örn sig själv lämna vilseledande uppgifter.
Med anledning härav och med hänsyn till den ringa olägenhet tillvaron
av bestämmelsen medför för den motorförande allmänheten synes det
utskottet, att motionärerna icke anfört tillräckliga skäl för bestämmelsens
borttagande.»

II. Beträffande vägtrafikstadgan.

Vid 5 §

1) av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet bort förorda
bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

2) av herrar Frändén och Gardell i Gans, som ansett, att 5 § andra
stycket i vägtrafikstadgan bör erhålla följande lydelse:

»Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare
förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, skall föras
antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl
framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning
återkastar sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar
skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande,
sorn ej må avse med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla
de undantag, länsstyrelsen finner erforderliga, och skall kungöras samt, i
den ordning länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å
eller invid vägen.»

132

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens författningstext:

Motorfordonsförordningen................................................................................... 1

Vägtrafikstadgan ................................................................................................ 38

Förteckning å motionerna........................................................................................ 44

Utskottets allmänna uttalande ............................................................................... 45

Förslaget till motorfordonsförordning:

Hastighetsmätare ................................................................................................ 46

Överbesiktningsman ............................................................................................ 48

Typbesiktning .................................................................................................... 50

Flygande besiktning............................................................................................ 53

Besiktningsskylt................................................................................................... 56

Särskild avgift för tillfälligt avförande av automobil ur registret................ 57

Förära tbildningen............................................................................................... 59

Kroppsliga fordringar för körkorts erhållande............................................... 59

Läkarundersökningens beskaffenhet och läkarintygets innehåll .................... 62

Intyg örn nykterhet m. m................................................................................. 63

Krav på förares kännedom om rusdryckernas inverkan å trafiksäkerheten 69

Förarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker ........................................... 73

Rätten att befara enskilda vägar med automobil............................................ 88

Högsta tillåtna hastighet för vanlig personautomobil å landsbygden............ 91

Högsta tillåtna hastighet för vanlig personautomobil inom tättbebyggt

samhälle.......................................................................................................... 95

Högsta tillåtna hastighet för personomnibusar och lastvagnar .................... 95

Rökningsförbud i visst fall................................................................................ 99

Viss bestämmelse örn körning vid smutsigt väglag...................................... 99

Bromsningssystem vid släpvagnar ................................................................... 100

Yrkesmässig trafik ........................................................................................ 100

Maximiarbetstid för förare i yrkesmässig trafik ........................................... 103

Särskilt utmärkelsetecken för automobil i yrkesmässig trafik .................... 106

Skyldighet vid linjetrafik att befordra post ................................................... 106

Straffbestämmelsernas sammanförande till en särskild lag............................ 112

Ansvar för förande av motorfordon i ett av starka drycker påverkat tillstånd
............................................................................................................... 115

Ansvar för underlåtenhet att medföra körkort .............................................. 115

Straff för åsidosättande av arbetstidsbestämmelserna .................................... 117

Forum i trafikmål ............................................................................................ 117

Förslaget till vägtrafikstadga:

Signalapparater å fordon................................................................................... 119

Belvsningsanordningar å fordon........................................................................ 119

Bestämmelser örn lämnande av fordon å väg ................................................ 123

Föreskrift om antal passagerare i automobil och å motorcykel ................ 123

Vänster eller högertrafik................................................................................... 124

Utskottets hemställan................................................................................................ 125

Reservationer............................................................................................................ 126

801726. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.