6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Frågans behandling
vid
1927 års
riksdag.
Frågans behandling
vid
1928 års
riksdag.
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 11 lebruari 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 8,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. yrkat,
att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen hemställa örn skyndsam utredning
och förslag till ändring av lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete i enlighet med de riktlinjer, som angivits i motionen.
Vid 1927 års riksdag väcktes av herr Spångberg m. fl. en motion i den
föreliggande frågan, nr 106 i andra kammaren, vilken motion för förberedande
behandling överlämnades till andra lagutskottet.
över motionen inhämtade utskottet yttrande från försa krin gara det, och
riksförsäkringsanstalten. Båda dessa myndigheter avstyrkte förslaget. Vad
särskilt beträffade framställt förslag örn höjning av minimigränsen för
sjukpenning till tre kronor yttrade försäkringsrådet, att detta innehure ett
frångående av principen att ersättning, som utginge enligt socialförsäkringen,
borde sättas i visst förhållande till arbetsförtjänsten och icke överstiga densamma.
Riksförsäkringsanstalten meddelade, att motionärernas förslag skulle
föranleda en betydande ökning av utgifterna för sjukpenning och uttalade,
att ett bifall till motionärernas förslag skulle medföra konsekvenser, som
icke kunde anses rimliga.
För egen del fann utskottet, i anslutning till vad myndigheterna anfört,
sig icke kunna förorda motionärernas förslag.
Riksdagens kamrar godkände utskottets uttalande.
Vid 1928 års riksdag väcktes av herr Spångberg m. fl. åter en motion i
ämnet, nr 191 i andra kammaren. I motionen hemställdes, att riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av 6 § i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete:
6 §.
Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall på grund av
försäkringen till honom i ersättning utgivas:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 7
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan:
a) så länge sjukdomen varar: erforderlig läkarvård jämte läkemedel och
andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga
följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;
b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel från
och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar: sjukpenning
för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,
bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan
angives (hel sjukpenning), och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre
belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning utgå med
följande belopp, nämligen:
Om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 1,620 kronor, med tre kronor,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,620 kronor men ej till
1,755 kronor, med tre kronor 25 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till 1,890
kronor, med tre kronor 50 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,890 kronor men ej till 2,025
kronor, med tre kronor 75 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till 2,160
kronor, med fyra kronor,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,160 kronor men ej till 2,295
kronor, med fyra kronor 25 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till 2,430
kronor, med fyra kronor 50 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,430 kronor men ej till 2,565
kronor, med fyra kronor 75 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till 2,700
kronor, med fem kronor,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,700 kronor men ej till 2,835
kronor, med fem kronor 25 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,835 kronor men ej till 2,970
kronor, med fem kronor 50 öre,
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,970 kronor men ej till 3,105
kronor, med fem kronor 75 öre samt
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 3,105 kronor,
med sex kronor;
2) örn olycksfallet efter upphörande av därav orsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
:
a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, dock
ej understigande 900 kronor, och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som motsvarar nedsättningen, med tillägg av belopp, svarande
mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel,
som under 1) nämnts, dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan
må, när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn
härtill bestämmas till högre belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande
beloppet av den årliga arbetsförtjänsten, såvida denna ej understiger 900
Utskottet
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
kronor saint att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst en tiondel;
b) sådan behandling — — — av arbetsförmågan.
På därom — — — gällande beräkningsgrunder.
Kan vid — — — den skadade.
På grund — — — av arbetsförmågan.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 28, anförde andra lagutskottet
följande. I motionen hade upprepats de yrkanden beträffande sjukpenningens
belopp, som framställdes i motion av herr Spångberg m. fl. vid 1927 års
riksdag. Därjämte hade hemställts, att beloppen av de enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgående livräntorna i intet fall skulle understiga 900 kronor
för år. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle alltså medföra,
att såväl sjukpenning som sedermera jämväl livränta skulle kunna
utgå med högre belopp än vederbörandes arbetsförtjänst. Då utskottet ej
ansåge sådana skäl hava i motionen anförts, som kunde föranleda riksdagen
att frångå den till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag liggande
principen, att ersättning, som utginge enligt lagen, skulle stå i visst förhållande
till arbetsförtjänsten och icke överstiga densamma, samt utskog t i
övrigt icke blivit övertygat örn lämpligheten av de föreslagna ändring y na
i det vid 1926 års riksdag antagna, nu gällande intervallsystemet vig beräkning
av sjukpenning, finge utskottet hemställa, att motionen måtty av
riksdagen lämnas utan bifall.
Keservation anfördes av fem av utskottets ledamöter.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Under erinran örn den vid 1928 års riksdag väckta motionen hava motionärerna
såsom motivering för sitt vid innevarande års riksdag framställda
yrkande anfört, att, då frågan alltjämt hade samma aktualitet, de
på nytt framförde den till riksdagens prövning.
Då utskottet beträffande den föreliggande frågan alltjämt intager den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i utskottets vid 1927 och 1928 års
riksdagar avgivna utlåtanden i anledning av de då väckta motionerna i
samma ämne, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 februari 1930.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från lörsta kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Almkvist, Sigfrid Hansson
och Frändén, fröken Hesselgren samt herr Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson *, Björnberg, Pettersson
i Hällbacken, Gardell i Gans, Sandström och Hansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hage och Hansson i Trollhättan, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
»T förevarande motion har bland annat framhållits, att nu gällande best!!
''''melsor i 6 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äro så utforma?
A, att såväl den vid olycksfall utgående sjukpenningen som även livränt
tn vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan äro
sym nyligen låga, särskilt för arbetare med ringa arbetsförtjänst, samt
att i vissa fall sjukpenningen t. o. m. blivit lägre genom den lagändring,
som genomfördes vid 1926 års riksdag.
Utskottet måste medgiva, att dessa påståenden äro riktiga och att de utgående
ersättningarna i mångå fall äro så små, att de icke ens räcka till
en nödtorftig existens, varför goda skäl torde kunna anföras för någon
böjning av beloppen av såväl sjukpenningen som livräntan, särskilt vad
det gäller de lägre arbetsinkomsttagarna.
Härvidlag torde det kunna vara rimligt, att minimigränsen för nämnda
lägre arbetsinkomstklasser sättes något högre än vad nu är stadgat beträffande
sjukpenningen samt att en minimigräns bestämmes för livräntan,
även örn därav skulle bli en följd, att de allra lägsta arbetsinkomsttagarna
erbölle en ersättning, som endast med ett tämligen ringa
belopp understege den utgående arbetsförtjänsten.
Utskottet vill alltså ifrågasätta en partiell omläggning av ovannämnda
bestämmelser ungefärligen efter de riktlinjer, som bär ovan anförts. En
sådan omläggning torde icke kunna ske utan en föregående utredning,
som alltså enligt utskottets mening bör syfta till framläggande av ett
förslag örn dels åstadkommande av en högre minimigräns för sjukersättningens
belopp samt dels fastställande även för livräntan av en
minimigräns, avvägd på lämpligt sätt med hänsyn till sjukersättningen.
En partiell omläggning av olycksfallslagen efter dessa riktlinjer torde
icke komma att draga med sig en så avsevärt ökad belastning av arbets
-
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
givarna, att man kan hava anledning att av detta skäl motsätta sig densamma.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen med anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt en förhöjning må kunna åstadkommas —
främst för de lägre inkomstklasserna — av nu utgående
sjukersättning och livränta enligt lagen den 17
juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.»