Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1930 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om reformering av hyreslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 259,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t måtte
låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera förhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av år
1907 örn nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923 med
vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modem
hyreslag, som samtidigt utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden
inom detta område samt i en social och humanitär anda efter ungefärligen
de grundsatser, som i motionen antytts.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.

Grundläggande för den rättsliga regleringen av avtalsförhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst äro de bestämmelser örn hyra, vilka såsom ett 3 kapitel
sammanfattas i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom.

De abnorma förhållanden på bostadsmarknaden, som framkallades av världskriget,
föranledde utomordentliga inskridanden i lagstiftningsväg, vilka bland
annat väsentligen begränsade den eljest principiellt fria avtalsrätten på hyresmarknaden,
särskilt i vad rörde hyressättningen och uppsägningsrätten. Det första
inskridandet, vilket angavs vara av temporär natur, skedde genom lagen den
25 maj 1917 med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. Nya lagar
med vissa ändrade bestämmelser i samma ämne utfärdades den 14 juni 1918
(nr 380), den 19 juni 1919 (nr 331), den 30 juni 1920 (nr 361) och den 17
juni 1921 (nr 309). Den sista av dessa skulle äga giltighet till och med den
30 september 1923. I proposition 1922, nr 250, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,
att nämnda lag skulle erhålla giltighet under ytterligare ett år. Detta förslag
vann ej riksdagens bifall, vadan 1921 års lag trädde ur kraft vid den ursprungligen
fastställda tidpunkten.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 24 haft. (Nr. 29.)

Gällande

rätt.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

I brev av samma dag som propositionen, anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen
att, efter länsstyrelsernas hörande, före den 1 november 1922 inkomma med
yttrande och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser vid
nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar i den allmänna hyreslagstiftningen
eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk natur, som
styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter avvecklingens genomförande
underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad eller som eljest funnes
vara motiverade av de under hyresstegringslagstiftningens tillämpning vunna
erfarenheter. I sistnämnda hänseenden skulle styrelsen särskilt undersöka, huruvida
och på vad sätt stadigvarande bestämmelser av likartat innehåll som föreskrifterna
i 8 § 7 mom. samt i 13 och 19 §§ i 1921 års lag (nr 309) lämpligen
kunde meddelas.

Av de i brevet angivna bestämmelser i 1921 års hyresstegringslag, vilkas bibehållande
borde undersökas, avsågo 8 § 7 mom. legalisering av hyresbetalning
per månad i fråga örn smålägenheter, 13 § kommunal bostadsförmedling samt
19 § straff för hyresocker.

Sedan socialstyrelsen den 2 december 1922 inkommit med anbefallt yttrande
och förslag, avlät Kungl. Majit 1923 proposition (nr 33) till riksdagen med
förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Socialstyrelsens utlåtande
är såsom bilaga B fogat till propositionen. Över propositionen avgav första lagutskottet
utlåtande (nr 6). Sedan riksdagen, med godkännande av utlåtandet,
för sin del antagit lagförslaget, utfärdade Kungl. Majit den 10 mars 1923 lag
med vissa bestämmelser rörande hyra (nr 31).

Vad angår innehållet i denna lag må här i korthet erinras örn följande.

I l—5 §§ meddelas bestämmelser, huvudsakligen åsyftande att reglera vissa
rättsförhållanden, som stodo i omedelbart sammanhang därmed, att 1921 års
hyresstegringslag upphörde att gälla. Örn än formellt av stadigvarande beskaffenhet
hava hithörande bestämmelser enligt sakens natur numera i allt väsentligt
förlorat praktisk betydelse.

Genom 6 § legaliseras hyresbetalning per månad i fråga örn bostadslägenheter
örn högst fyra rum, kök däri inbegripet.

Enligt 7 § kan hyresgäst i fall, där hyresavtal uppsagts på grund av försummad
hyresbetalning, återvinna hyresrätten genom att senast å tolvte söckendagen
efter uppsägningen erlägga hyran. I anslutning härtill meddelas i paragrafen
vissa bestämmelser örn anstånd med vräkningsbeslut i här åsyftade fall
av uppsägning.

Bestämmelserna i 8 §, vari ändring skett genom lag den 11 maj 1928 (nr 100),
avse att tekniskt underlätta själva inbetalningen av hyran.

I 9 § meddelas bestämmelser rörande kommunal bostadsförmedling.

Åt 10 § gavs enligt lagens slutstadgande endast temporär giltighet, nämligen
till och med den 30 september 1926. Paragrafen, som alltså numera upphört att
gälla, innehöll vissa bestämmelser örn straff för hyresocker.

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

3

Vad slutligen angår 11 § begränsar denna rätten att träffa avtal om framtida
tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Bestämmelserna avse närmast
att förhindra, dels att nyttjanderättslagens tvingande regler rörande ogiltigheten
av vissa förbehåll örn förverkande av hyresrätt skulle kunna sättas ur
kraft genom användande av skiljemannaförfarande vid slitande av tvister rörande
hyresavtalets bestånd, dels att i vissa fall åt skiljenämnd gåves en för
endera parten ensidig sammansättning.

I fråga örn lagens förarbeten må framhållas, att de särskilda frågor, vilka
jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 april 1922 åt socialstyrelsen lämnade utredningsuppdrag
skulle undersökas, redovisades i styrelsens utlåtande den 2 december
samma år och sedermera vunno beaktande i bestämmelserna i 6, 9 och 10 §§ av
1923 års lag. Härutöver infördes i lagen, i anslutning till förslag av socialstyrelsen,
bestämmelserna i 7, 8 och 11 §§.

Med avseende å bestämmelser om vräkning av hyresgäst må erinras, att genom
lag den 29 maj 1925 (nr 142) i 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen
vidtagits ändring huvudsakligen av innehåll, att beslut örn vräkning ej må gå
i verkställighet, förrän fyra dagar förflutit, efter det vederbörande erhållit del
av beslutet.

Efter den jämförelsevis ingående prövning, som ägnades åt hyreslagstiftnin- Vissa niotio gen

vid 1923 års riksdag, hava olika frågor på detta område motionsvägen bragts ”hyreslaf6

å bane vid upprepade tillfällen, nämligen vid 1924, 1925 och 1927 års riksdagar, stiftningen

efter år 1923.

Vid 1924 års riksdag väckte herr Hage m. fl. i andra kammaren motion 1924 års riks(nr
279). dag.

I motionen hava motionärerna, under hänvisning till vad i motionen anförts
och under uttalande av meningen, att näst sista stycket i 10 § lagen den
10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra (se nedan) helst borde
borttagas, hemställt, att riksdagen, under uttalande av den förväntan, att ett
utarbetat förslag till omändring av hyreslagstiftning i en i motionen antydd
riktning fortast möjligt förelädes riksdagen, måtte för sin del besluta, att § 10
i den av 1923 års riksdag antagna »Lag med vissa bestämmelser rörande hyra»
skulle hava följande ändrade lydelse:

Den ■—• — — vederlag, av vad slag det vara må, som med hänsyn till ej
mindre lägenhetens beskaffenhet och det allmänna läget på bostadsmarknaden
än även omkostnaderna för fastigheten och förhållandena i övrigt är att anse
som oskäligt, straffes med böter fr. o. m. 100 t. o. m. 10,000 kronor eller med
fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning — — — tillgång till lägenhet.

Fälles någon — — — avtalat vederlag.

Nyssnämnda lagrum hade följande lydelse:

10 §.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller vid
överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller annan betingar
vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han insett eller bort
inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och med tjugufem till och

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

med tiotusen kronor eller med fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning av lägenhet
skall anses även upplåtande eller överlåtande av delägarrätt i fastighet
eller i bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen
är att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna
framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke inneburit utnyttjande
av annan peisons trångmål med avseende å möjligheten att vinna eller
bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna § sägs, må domstolen, efter ty
skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis,
värdet av taget eller avtalat vederlag.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 25).

Häri anförde utskottet i huvudsak följande.

Motionärerna hade, förutom yrkandet örn viss ändring av 10 § i 1923 års
hyreslag, ifrågasatt, att riksdagen skulle giva uttryck åt en förväntan, att ett
förslag till ändring av gällande hyreslagstiftning i av motionärerna närmare angiven
riktning måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen. De åtgärder, vilkas
vidtagande motionärerna i första hand åsyftat, vore dels införande av företrädesrätt
för hyresgäst att vid hyrestidens utgång förhyra lägenheten (s. k. optionsrätt),
dels införande av bestämmelser, som effektivt tillgodose hyresgästs krav
på att lägenheten hölles i gott skick, dels slutligen införande av s. k. normalkontrakt.

Dessa av motionärerna framförda krav föranledde utskottet att till en början
erinra örn de lagstiftningsåtgärder inom hyresrättens område, som under
de närmast gångna åren vidtagits i vårt land.

Jämväl erinrades örn de av socialstyrelsen verkställda förarbetena till sistnämnda
lag, vid vilken även vissa av motionärerna berörda spörsmål varit föremål
för behandling, ävensom det professorn V. Lundstedt den 10 mars 1923
lämnade utredningsuppdrag, vilket ledde till det av Lundstedt den 1 november
1923 avgivna betänkandet »Förberedande utredning av vissa principer för
reformering av hyresrätten» (St. off. utredn. 1923: 76).

Utskottet erinrade, att utskottet i sitt år 1922 avgivna utlåtande, nr 23, förklarat
sig hysa den förväntan, att Kungl. Majit allt förfarande skulle komma
att med uppmärksamhet följa utvecklingen av förhållandena på bostadsmarknaden.
En sådan förväntan ville utskottet uttala även i anledning av ifrågavarande
motion. Utskottet ansåg dock icke, att skäl för det dåvarande förelåge för
att riksdagen skulle till Kungl. Majit avlåta en framställning med förordande
av motionärernas speciella önskemål på ifrågavarande område. Såsom av den i
utskottsutlåtandet lämnade redogörelsen framginge, hade nämligen redan viktiga
steg till reformering av hyresrätten tagits såväl genom 1923 års lagstiftning
som genom den av Lundstedt utförda förberedande utredningen. Utskottet
ville i detta sammanhang även erinra därom, att chefen för justitiedepartementet
vid remissen av 1924 års statsverksproposition i andra kammaren lämnat den
upplysning, att orsaken till att något förslag i ämnet till 1924 års riksdag icke
kunde ställas i utsikt, vore att finna i det förhållandet, att ifrågavarande spörsmål
visat sig tarva en grundligare och mångsidigare undersökning än som kunnat
medhinnas. Enligt utskottets mening funnes sålunda grundad anledning att
vänta, att frågan örn en social hyreslagstiftning i hela dess vidd, så snart förhållandena
det medgåve, komme att föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande
fann utskottet det ej vara lämpligt att, innan utredningsarbetet avslutats, när -

Andra lagutskottet utlåtande Nr 29. 5

mare ingå på de olika reformfrågor, som i detta avseende i motiveringen till
motionen berörts.

Vad anginge den av motionärerna föreslagna ändringen av den s. k. hyresockerparagrafen
i 1923 års lag, erinrade utskottet till en början, att, då lagförslaget
genom proposition nr 31 förelädes 1923 års riksdag, inom andra kammaren
av herrar Hage och Sjöström väcktes en motion, nr 210, däri föreslogs,
att 10 § måtte erhålla samma lydelse, som uti ifrågavarande motion (AK
279/1924) föreslagits.

Första lagutskottet förklarade sig i avgivet utlåtande, nr 6, icke kunna
biträda det i nyssnämnda motion framställda yrkandet. Att, såsom motionärerna
föreslagit, belägga med straff tagandet eller betingandet av för högt
vederlag, även då den tilltalade varken insett eller ens bort inse, att vederlaget
varit oskäligt, ansåg utskottet icke stå i överensstämmelse med svensk
rättsuppfattning. Vad anginge den av samma motionärer föreslagna uppräkningen
av de omständigheter, som skulle tagas i betraktande vid avgörande
av frågan, huruvida ett vederlag vore att anse som oskäligt, borde
anmärkas, att berörda omständigheter vid prövning av nämnda fråga måste
komma under bedömande även utan att desamma omnämndes i lagen.
Uppräkningen kunde icke heller, såsom framginge av motionärernas förslag,
göras fullständig, utan måste avslutas med en hänvisning till »förhållandena
i övrigt». Slutligen ville utskottet erinra, att det, såsom socialstyrelsen
framhållit, icke torde vara möjligt att genom ockerbestämmelser effektivt
ingripa i hyresprisbildningen och därigenom förekomma en befarad allmän
hyresstegring. Motionen blev också av riksdagen avslagen.

Utskottet fann i 1924 års utlåtande icke skäl föreligga, som kunde motivera
ett frångående av den uppfattning, utskottet år 1923 intog vid behandlingen av
samma fråga. Förutom de skäl, som då anfördes för utskottets ståndpunkt, ville
utskottet ytterligare erinra, att, såsom lagrådet anfört, allvarliga betänkligheter
mötte mot att över huvud belägga med straff ett förfarande, som, då
det eljest förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat
ansvar. Dessa betänkligheter måste givetvis väga ännu tyngre, örn, på sätt
motionärerna föreslagit, straffbestämmelsernas räckvidd utsträcktes. Särskilt
gentemot förslaget om borttagande av paragrafens andra stycke ville utskottet
ennia, att den i nämnda stycke givna bestämmelsen, såsom ock professor Lundstedt
i sin ovanberörda utredning framhållit, vore den centrala i ockerbegreppet,
så att ocker ej rätteligen kunde anses straffbart, örn det ej innebure ett utnyttjande
av annans trångmål.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Vid 1925 års riksdag väckte herr Samuelsson m. fl. i andra kammaren motion 1925 års riks(nr
231) angående omarbetning av gällande allmänna hyreslagstiftning. <Jag‘

De av motionärerna berörda önskemålen avsågo i huvudsak hyresgästs optionsrätt
eller rätt att under vissa förhållanden få kvarstanna i av honom förhyrd
lägenhet jämväl efter hyrestidens utgång, effektiv lagstiftning mot hyror,
som överstego den allmänna prisnivån på hyresmarknaden, reformering av
vräkningsförfarandet, bättre skydd för rätt till lägenhet för personer, vilka erhålla
eller hyra bostad av arbetsgivaren, bestämmelser för bevarande av ordning
och skick inom fastigheten samt rätt för hyresgäst att i vissa fall i sin tur
uthyra förhyrd lägenhet. Vidare önskade motionärerna bestämmelser, som bättre

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

än de nuvarande tillförsäkrade hyresgäst, att den till bostad uthyrda lägenheten
vore i fullt tjänligt skick, varvid motionärerna jämväl uttalade sig för en reformering
av hälsovårdslagstiftningen. Slutligen ifrågasatte motionärerna bestämmelser
till bättre skydd för lägenhetsinnehavares rätt till s. k. köpta lägenheter.

Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte uti skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om en snar och genomgripande omarbetning av gällande
allmänna hyreslagstiftning, åsyftande framför allt ett bättre tillgodoseende och
tryggande av de mindre bemedlades behov av tjänliga och sunda bostäder i
enlighet med i motionen framförda önskemål, samt örn framläggande för riksdagen
snarast möjligt av de lagförslag, som därav påkallades.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 8). Liksom i 1924
års utlåtande i liknande ämne erinrade utskottet om de senaste årens lagstiftningsåtgärder
på hyresrättens område i vårt land och anförde i övrigt huvudsakligen
följande:

I socialstyrelsens den 2 december 1922 avgivna utlåtande med förslag till
lag angående hyresregleringens avveckling m. m., vilket ledde till 1923 års
hyreslag, hade även andra hithörande frågor än de i lagförslaget berörda varit
föremål för behandling, däribland även vissa av de frågor, som motionärerna
uti förevarande motion berört. Sålunda yttrade sig socialstyrelsen i sitt utlåtande
örn den ifrågasätta optionsrätten samt berörde likaledes frågorna om
lagbestämmelser rörande hälsovådliga lägenheter, örn ökade möjligheter för
hyresvärd att avhysa hyresgäster, som uppenbarligen bruste i vad som tillhörde
goda seder, och om hyresgästs rätt att utan hyresvärds samtycke överlåta lägenhet
till annan person. På av styrelsen anförda skäl intogos emellertid icke bestämmelser
härom i lagförslaget.

Vid lagförslagets föredragning i statsrådet den 30 december 1922 yttrade
chefen för justitiedepartementet, att han, vid övervägande av frågan, huruvida
andra bestämmelser än de av socialstyrelsen i lagtexten upptagna borde ingå i
förslaget, med vissa undantag icke funnit anledning att avvika från vad styrelsen
därutinnan anfört. På en och annan punkt hade tvekan förefunnits, huruvida
det icke skulle varit lämpligare att söka genomföra vissa något längre
gående bestämmelser till skydd för hyresgästernas rättsställning. Med hänsyn
till den korta tid, som stått till buds för frågans prövning, hade emellertid departementschefen
funnit nödigt begränsa förslaget till sådana frågor inom detta
ämne, vilka kunde anses fullt utredda. Tillfälle att genomföra ytterligare förändringar
i hyreslagstiftningen ansåge departementschefen skola återkomma vid
en senare tidpunkt, då mer normala förhållanden inträtt och därjämte en fullständigare
erfarenhet förelåge rörande den föreslagna lagstiftningens verkningar.

Den av professor V. Lundstedt, på därom meddelat uppdrag, verkställda och
den 1 november 1923 överlämnade utredningen av vissa principer rörande reformering
av hyresrätten hade sedermera remitterats till socialstyrelsen, där ärendet
för det dåvarande vore under handläggning.

Jämväl erinrades örn den ståndpunkt, som från utskottets sida vid tidigare
tillfällen intagits i de av motionärerna berörda spörsmålen.

Vad anginge frågan örn ändrade bestämmelser rörande förfarandet vid avhysning
hade utskottet redan vid 1922 års riksdag, utlåtande nr 23, framhållit, att
densamma borde lösas i samband med en reform av exekutivförfarandet. En -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ligt vad utskottet inhämtat från justitiedepartementet, vore förslag berörande
detta ämne att förvänta redan vid samma års riksdag.1

Såväl vid 1922 som 1923 års riksdagar hade utskottet uttalat sig för en utredning
av frågan om hyresgästs optionsrätt, utlåtande nr 23 respektive utlåtande
nr 6. Frågan örn införande i svensk rätt av en prioritetsrätt av sådan art för
hyresgäst hade också behandlats i professor Lundstedts utredning.

Vad beträffar det av motionärerna berörda spörsmålet om en effektiv lagstiftning
mot hyror, som överstiga den allmänna hyresnivån, hade utskottet
senast i utlåtande nr 25 vid 1924 års riksdag framhållit de allvarliga betänkligheter,
som måste möta att beträffande hyresavtalen belägga med straff ett
förfarande, som, då det eljest förekommer vid avtals ingående, icke är underkastat
ansvar, ävensom svårigheterna att genom ockerbestämmelser effektivt
påverka hyresprisbildningen och därigenom förekomma en allmän hyresstegring.
Spörsmålet örn möjligheten att ingripa mot i vinningssyfte framställda
s. k. oskäliga hyresanspråk hade upptagits till behandling i professor Lundstedts
utredning och vore sålunda föremål för övervägande.

Vid 1923 års riksdag hade utskottet i utlåtande nr 6 framhållit önskvärdheten
av att de av motionärerna nu berörda önskemålen örn reviderade bestämmelser
för bevarande av ordning och skick inom fastigheten och rätten för
hyresgäst att i vissa fall uthyra förhyrd lägenhet gjordes till föremål för undersökning.
Vad anginge frågan örn lagbestämmelser rörande hälsovådliga lägenheter
anförde utskottet vid 1922 års riksdag, utlåtande nr 23, att utskottet icke
kunde finna nya stadganden i denna del erforderliga. Enligt utskottets mening
torde nämligen givna politirättsliga föreskrifter samt de i nyttjanderättslagen
förefintliga bestämmelser i allmänhet erbjuda hyresgästerna erforderligt skydd.* *

Utskottet delade motionärernas uppfattning om behovet av en snar och
omfattande revision av gällande hyreslagstiftning. Denna fråga tarvade emellertid
uppenbarligen för sin lösning en grundlig undersökning av hithörande
förhållanden och en omsorgsfull avvägning av alla olika intressen. Såsom av
det anförda framginge, hade Kungl. Majit redan föranstaltat om en sådan utredning,
vilken också för närvarande påginge. Grundad anledning syntes sålunda
finnas att antaga, att frågan örn en social hyreslagstiftning komme att föreläggas
riksdagen, så snart förhållandena det medgåve. Vid nämnda utredning
torde jämväl de av motionärerna framförda, i åtskilliga hänseenden behjärtansvärda
önskemålen komma under övervägande och, i den mån så kunde ske,
bliva tillgodosedda. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i detta syfte
syntes utskottet icke erforderlig.

Utskottet hemställde, att motionen ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Vid 1927 års riksdag hemställde herr Hage i en inom andra kammaren väckt 1927 års riksmotion
(nr 68) på anförda skäl samt under begäran, att respektive utskott
måtte utforma de övergångsbestämmelser m. m., som vid ett bifall till motionen

1 Erinras må, att det väntade förslaget senare framlades för 1925 års riksdag och ledde till
positivt resultat i och med de samma år vidtagna ändringar i utsökningslagon, som i det föregående
berörts. ,

* Motionärerna hade även önskat bestämmelser till bättre skydd för lagenhetsvnnchavarens
rätt till s. k. köpta lägenheter. Vad utskottet år 1925 anförde härutinnan har förlorat sitt
intresse, sedan riksdagen 1930 antagit lag om bostadsrättsföreningar m. m.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

kunde anses behövliga, att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen med
vissa bestämmelser rörande hyra skulle — helst dock med uteslutande av 2 :dra
stycket i paragrafen — åter införas en 10 § av den lydelse, som återgives här
ovan under rubrik »1924 års riksdag».

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 13).

Tillkomsten Motionärens förslag örn återinförande i 1923 års lag av berörda 10 § föran1923
*drslag ^ec^e utskottet att lämna en redogörelse för tillkomsten av stadgandet ifråga.

TiH grund för den proposition, varmed förslag till nämnda lag framlades för
1923 års riksdag, låg ett av socialstyrelsen med skrivelse den 2 december
1922 avgivet förslag, vars 10 §, frånsett en redaktionell skiljaktighet, var av
samma lydelse som 10 § i den sedermera antagna lagen. Till motivering av
denna paragraf anförde styrelsen i skrivelsen bland annat följande:

I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med
undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras
till föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,
att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens
upphävande.

För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter
mot en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd,
som en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen
hysa den uppfattningen, att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser
effektivt ingripa i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad
allmän hyresstegring. Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva
verket innebära snarare en skärpning än en mildring av hyresstegringslagens
föreskrifter örn reglering av hyra.

Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt
skulle vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast
bestämmelser, som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den
allmänna hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma
dylika anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande
av annans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas,
att även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss
konflikt med den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.

Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta
straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden
kunna förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om
lagstiftning mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav,
utan frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid
föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål
för en strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling
av frågan örn sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt
verksamhetsområde, där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer
därmed utövarna av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning,
som för dessa kan kännas kränkande.

Det har under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar
och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager
till ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar sty -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

9

reisen, att hyresgäster på många håll komma att ständigt föra på tungan tal
om att hyresvärden gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart
hyran i hyresgästens ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat
åberopande av en strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat
att försvåra uppgörelser i godo.

Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en
mera hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och
reagerar däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den
åsyftade.

Örn styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av
ifrågavarande slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende
därvid, att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat
en sådan. Och för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation,
som inträder just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en
fri sådan, kan försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare
har styrelsen förutsatt, dels att nu gällande regler skulle modifieras på
ett sätt, som strax skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle
göras giltiga allenast under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden
har styrelsen, med framhållande av sina betänkligheter och nied viss
tvekan, i 10 § av förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.

Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i
hyresstegringslagen. -— ■— -—• —• Paragrafens andra stycke är nytt. Det
synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan förväntas,
böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra inträda,
med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande
hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt
hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott
affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.
Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.

I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt
att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en
vitt utbredd opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje
hyresanspråk, som i en hyresgästs ögon kan synas för högt drivet.

Lagrådet anförde vid behandlingen av ifrågavarande lagrum:

Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasättes, beträffande
vissa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande, som, då det eljest
förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat ansvar. Som
emellertid det föreslagna stadgandet skall gälla allenast en bestämd kortare
tid framåt, därunder det med hänsyn till de mindre normala förhållanden på
hyresmarknaden, som vid hyresregleringens upphörande kunna befaras, i vissa
fall kan bliva gagneligt, anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i
denna del.

Första lagutskottet framhöll även år 1923 betänkligheter mot en
undantagslagstiftning beträffande ocker vid hyresavtal. De säregna förhållandena
på bostadsmarknaden och särskilt den situation, som kunde tänkas uppkomma
vid övergången till full avtalsfrihet, syntes emellertid utskottet kunna
motivera vissa bestämmelser angående s. k. hyresocker.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Framställ- Såsom motionären erinrat, ingav hyresgästernas riksförbund 1926 en skriningen
av veise till Kungl. Maj :t, däri hemställdes örn förlängning av giltighetstiden för
nas riksför- ifrågavarande lagrum. Över skrivelsen, som inkom till justitiedepartementet
hund och där- (]en ig februari 1926, anbefalldes socialstyrelsen den 19 i samma månad
°utlåtanden11 &tt efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.

I utlåtande den 20 februari 1926 erinrade styrelsen till en början örn sina
ovan återgivna uttalanden i skrivelsen den 2 december 1922 angående bestämmelser
mot hyresocker samt anförde därefter:

Styrelsen har ej haft anledning frånträda sin i nämnda skrivelse intagna
ståndpunkt. Om prolongation av bestämmelserna skall ifrågakomma, bör den
i allt fall ske Aud sådan tidpunkt, att giltigheten utan avbrott utsträckes för
ytterligare viss kortare tid. För att icke förhindra sådan prolongation har styrelsen
ansett sig böra utan uppskov besvara remissen.

Visserligen tror sig styrelsen utan särskild undersökning kunna konstatera,
att bestämmelserna icke tillämpats i nämnvärd utsträckning, vilket emellertid
ej utesluter, att de kunnat utöva viss förebyggande verkan. Å andra sidan har
styrelsen ej kunnat iakttaga, att bestämmelserna givit anledning till missbruk
i form av obefogat anhängiggörande av åtal.

Då viss knapphet särskilt på smålägenheter ännu råder på åtskilliga håll
och sålunda vissa betingelser för utnyttjande av annan persons trångmål med
avseende å möjligheten att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållande
nödig lägenhet fortfarande torde vara för handen på hyresmarknaden,
anser sig socialstyrelsen ej böra motsätta sig, att åt förevarande stadgande
gives förlängd giltighet, för så vitt denna begränsas till viss kortare tid, förslagsvis
till och med den 30 september 1928.

Sedan Kungl. Majit den 26 februari 1926 anbefallt socialstyrelsen att, efter
vederbörandes hörande och inhämtande av upplysningar angående hithörande
förhållanden å skilda orter inom landet, före den 1 juli 1926 inkomma med
utlåtande i ärendet, anförde styrelsen i utlåtande den 13 juli 1926 följande:

Till fullgörande av det givna uppdraget hemställde socialstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 15 mars 1926 till länsstyrelserna, att de, efter införskaffande
enligt ett å skrivelsens baksida upprättat formulär av uppgifter från allmänna
åklagare, för så vitt och i den mån deras verksamhetsområde innefattade stad,
köping eller municipalsamhälle, ävensom efter magistraternas hörande, måtte
avgiva yttrande i förevarande ämne.

I skrivelser samma dag anmodade socialstyrelsen vidare rättshjälpsanstalterna,
de kommunala bostadsförmedlingsanstalterna och Sveriges fastighetsägarförbund
att, sistnämnda sammanslutning efter vederbörande lokala föreningars
hörande, inkomma med upplysningar och yttranden i frågan.

Styrelsen får nu, med återställande av remissakten och med överlämnande
av inkomna yttranden, anföra följande.

Yttranden föreligga från 23 länsstyrelser samt från 85 magistrater resp.
stadsstyrelser.

I allmänhet hava myndigheterna konstaterat, att ockerparagrafen, att döma
enbart av den faktiska tillämpningen, knappast kan anses hava haft praktisk
betydelse. Dock göres från vissa håll gällande, att den genom sin tillvaro
torde hava verkat återhållande i en del fall och möjligen även i framtiden

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

11

kai) bliva till gagn i sådant hänseende. På företrädesvis nu angivna grund
hava sju länsstyrelser och tjugo magistrater tillstyrkt prolongation. Några av
dessa myndigheter hava jämväl hänvisat till ännu bestående bostadsknapphet
och tillstyrkt förlängning för viss tid. En länsstyrelse har tillstyrkt prolongation
men föreslagit, att bestämmelsens giltighet begränsades till smålägenheter.

Pyra länsstyrelser och elva magistrater hava konstaterat, att något behov
av prolongation inom deras verksamhetsområden icke föreligger, men hava på
samma gång förklarat sig ej hava något att erinra mot prolongation, för så
vitt behov därav skulle förefinnas på andra håll. I detta sammanhang må nämnas,
att myndigheterna i det stora hela icke uttalat några direkta betänkligheter
mot prolongationen. Man synes sålunda ej befara några skadeverkningar
av stadgandet, något som i några fall även uttryckligen framhållits.

Cirka hälften av länsstyrelserna och magistraterna (resp. 11 och 44) hava
inskränkt sig till att konstatera, att något behov av lagstiftningen icke kunde
förmärkas inom deras område. I dessa liksom i övriga fall hava myndigheterna
merendels motiverat sitt ställningstagande i frågan med hänvisning till läget
på bostadsmarknaden. Man har sålunda icke ställt sig avvisande mot förlängning,
för så vitt bostadsknapphet varit rådande, under det att till stöd för en
motsatt uppfattning framhållits, att bostadsbrist icke längre råder inom orten.

En länsstyrelse och fyra magistrater hava avstyrkt prolongation.

Slutligen ha sex magistrater icke närmare uttalat sig i ämnet.

För att bidraga till överskådligheten av det förebragta remissmaterialet har
styrelsen i det följande sökt att statistiskt sammanställa innehållet under några
huvudrubriker.

Pro-

longation

tillstyr-

kes

Intet positivt
behov i orten
men ingen
erinran mot
prolongation

Intet be-hov av
pro-longation

Pro-

longation

avstyr-

kes

Intet 1

yttrande Tillhopa
i saken 1

Länsstyrelser..........

7

4

11

1

_

23

Magistrater och stadsstyrelsen . .

20

11

44

4

6

85

Genomgående tror sig socialstyrelsen hos nu hörda myndigheter kunna konstatera,
att man betraktar frågan örn lagstiftningens fortbestånd såsom tämligen
likgiltig. Några starkare omdömen i vare sig den ena eller andra riktningen
lämnas ej, och det vill synas, som örn de olikheter i uppfattningen om sakfrågan,
som yppat sig, icke vore vidare djupgående.

Vad angår den faktiska tillämpningen av paragrafen må erinras, att den under
länsstyrelsernas medverkan anordnade enquéten begränsats till städer, köpingar
och municipalsamhällen. Det synes knappast troligt, att mål av ifrågavarande
art över huvud taget förekommit på landsbygden. I allt fall torde det
få anses såsom säkert, att antalet eventuella mål varit ringa. Enquéten avser
perioden från den 1 oktober 1923, då bestämmelserna i fråga trädde i kraft
såsom ersättning för den dittills gällande motsvarande ockerbestämmelsen i
1921 års hyresstegringslag, och fram till utgången av mars 1926 .Enquéten avsåg
att omfatta ockermål beträffande alla slags lägenheter, men möjligt är, att
frågeformulärets avfattning kunnat föranleda den missuppfattningen, att endast
ockermål rörande bostadslägenheter skulle redovisas. Man torde emellertid
kunna utgå ifrån, att åklagarna åtminstone skulle hava omnämnt ockermål beträffande
andra lokaler än bostadslägenheter, örn sådana mål förekommit. Så -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

som nedan omnämnes, redovisas ett mål, avseende hyra för butikslägenhet. Uppgifter
saknas för Östergötlands län.

Från Södermanlands län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom.
Målet anhängiggjordes vid vederbörande rådhusrätt i oktober 1924. Hyresvärden,
som för en bostadslägenhet örn ett rum och kök fordrat en hyra av
600 kronor, dömdes till 25 kronors böter.

Från Malmöhus län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom; hyresvärden,
som för en lägenhet örn tre rum och kök fordrat 1,600 kronor (inkl.
värme), dömdes till 300 kronors böter samt att återbetala 300 kronor av beloppet.
Åtalet var emellertid väckt enligt 19 § i 1921 års hyresstegringslag.

För en annan stad inom samma län redovisas två mål, av vilka det ena nedlades
efter ernådd förlikning. I det andra målet hade hyresvärden fordrat en
årshyra av 400 kronor för två rum. Målet ogillades av rådhusrätten i november
1924 och av hovrätten i mars 1925.

För Göteborgs och Bohus län meddelas beträffande en stad, att tre anmälningar
där gjorts rörande förmenta ockerhyror för bostadslägenheter, men att, efter
verkställd polisutredning, åtal ej blivit väckt. Från samma stad meddelas tillika,
att åtal väckts rörande ocker för en butikslägenhet och lett till fällande dom.

Den verkställda enquéten, vilken torde få anses beröra så gott som samtliga
ifrågavarande ockermål, som över huvud taget torde kunna hava förekommit
i landet, redovisar sålunda allt som allt tvenne mål, vilka lett till fällande dom.
Sammanlagt fyra mål hava anhängiggjorts enligt paragrafen. Därutöver omnämnas
tre anmälningar för förment ocker, vilka ej föranlett åtal. Paragrafen
kan alltså sägas hava kommit till mycket ringa tillämpning.

Bostadsbristen har tvivelsutan varit särskilt kännbar i de större orterna.
Betingelserna för hyresocker torde följaktligen där varit större än annorstädes.
Det synes med hänsyn härtill anmärkningsvärt, att inget åtal redovisats för
huvudstaden eller dess grannkommuner. I yttrandena omnämnes ej ens, att
någon anmälan gjorts rörande ocker.

Av de tillfrågade rättshjälpsanstalterna hava yttranden avgivits av tvenne,
nämligen av anstalterna i Hälsingborg och Örebro. Från den förra meddelas,
att anstalten varken medverkat till anställande av något åtal enligt ockerparagrafen
eller behövt åberopa den för erhållande av frivillig moderation av
något hyreskrav. På grund härav anser anstalten icke föreligga något behov av
prolongation. Ej heller Örebroanstalten har handlagt något ärende rörande hyresocker,
men anser anstalten, att bestämmelserna icke äro obehövliga.

Av bostadsförmedlingsanstalterna hava de i Göteborg, Malmö och Örebro
(drätselkammarens andra avdelning) uttalat sig för prolongation, under det
att anstalterna i Gävle och Eskilstuna ansett sådan obehövlig. Malmöanstalten
förordar, att bestämmelserna begränsas att gälla i fråga örn smålägenheter örn
högst fyra rum (inkl. kök).

Slutligen har Sveriges fastighetsägarförbund, med biläggande av yttranden
från sina lokalavdelningar, för egen del avstyrkt prolongation av denna enligt
förbundets mening »uppseendeväckande och för fastighetsägarna kränkande särlagstiftning»,
synnerligast som av den ringa tillämpningen av lagen tydligt
framgått, att något verkligt behov av densamma icke föreligger.

Sedan styrelsen därefter ur förarbetena till ifrågavarande lag återgivit styrelsens
anförande beträffande 10 § angående hyresocker samt lagrådets vid
denna paragraf avgivna yttrande, fortsatte styrelsen i nu förevarande utlåtande
:

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

13

Vad sålunda anfördes vid förarbetena synes i allt väsentligt äga tillämpning
jämväl för närvarande. Lagbestämmelsen måste anses hava motiverats av
exceptionella förhållanden under en viss tidsperiod, kännetecknad av bostadsknapphet
samt av övergången från reglerad till fri hyresmarknad. När bostadsknappheten
försvunnit, bör ockerparagrafen upphöra att gälla. Genom att
giva bestämmelsen temporär giltighet får lagstiftaren anses hava godkänt denna
uppfattning.

I ett avseende får emellertid styrelsen med stöd av vunnen erfarenhet något
modifiera sin år 1922 hävdade uppfattning. Styrelsen befarade, att den spänning,
som då ofta rådde mellan hyresvärdar och hyresgäster, skulle utlösa
sig i ett obefogat åberopande från hyresgästernas sida av ockerbestämmelserna.
I de angivna yttrandena finnes intet stöd för att dessa farhågor skulle
besannats. Härtill har utan tvivel bidragit en allmän känsla av att läget på
bostadsmarknaden oavlåtligt ljusnat sedan år 1923 och en alltmera utbredd
uppfattning, att ljusningen främjats av den återställda ekonomiska friheten
på området. Man synes inom ganska breda lager hava kommit till insikt örn
att den starkt forcerade byggnadsverksamheten och de uppdrivna byggnadskostnaderna
med ty åtföljande höga hyror stå i ett inre samband med varandra.
Man synes föredraga att för priset av ganska höga hyror i nybyggda
hus erhålla rikligare tillgång på bostäder framför den tidigare knappa tillgången
ehuru mot reglerade lägre hyror. Man torde också allmänt förvänta,
att, i den mån balans mellan tillgång och efterfrågan återställes på hyresmarknaden,
de nu på sina håll väl höga hyrorna skola falla och svårigheterna
sannolikt snart skola vara överståndna.

I och med att ockerbestämmelserna över huvud taget ej synas hava blivit
missbrukade, försvinner också en av erinringarna mot deras bevarande. Styrelsen
föreställer sig även, att hyresvärdarna i allmänhet icke i nämnvärd grad
känna sig förorättade av paragrafens tillvaro.

Å andra sidan torde man knappast finna stöd för påståendet, att paragrafen,
direkt eller indirekt, haft någon större betydelse. Och den ringa verkan, den
haft, skulle framdeles med all sannolikhet bliva ännu mindre. Så vitt nu kan
bedömas, torde det i det stora hela vara tämligen likgiltigt, om bestämmelser
av förevarande natur förefinnas eller ej.

Örn det låtit sig göra att förläna paragrafen fortsatt giltighet utan avbrott
under ytterligare viss tid, medan sviter av den stora bostadskrisen ännu kunnat
förmärkas på en del håll, skulle styrelsen ej motsatt sig en sådan prolongation.
När emellertid paragrafen enligt en gång fattat beslut träder ur kraft
instundande höst och dylik prolongation sålunda numera är utesluten, synes
det knappast lämpligen kunna ifrågasättas att efter en viss tids förlopp utan
mellankommande nya skäl ånyo uppliva ifrågavarande stadgande.

På nu anförda grunder får socialstyrelsen förorda, att den remitterade framställningen
icke måtte föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Enligt vad första lagutskottet inhämtat hade den ifrågavarande framställningen
ännu ej varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet anförde
för egen del följande:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av 10 § i 1923
års lag med vissa bestämmelser rörande hyra yppades starka betänkligheter
mot att straffbelägga ocker vid hyresavtal, då ocker eljest icke som regel vore
underkastat ansvar. Att bestämmelser härom likväl upptogos i lagen synes
egentligen haft sin grund däri, att desamma med hänsyn till förhållandena
på bostadsmarknaden under tiden närmast efter övergången från reglerad till

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

fri hyresmarknad kunde vara av en viss betydelse. I enlighet härmed erhöllo
bestämmelserna giltighet allenast under en kortare övergångstid, till den 1
oktober 1926, då de också, såsom förut nämnts, upphörde att gälla. Motionären
har nu till stöd för sitt yrkande örn återinförande av nämnda bestämmelser
i främsta rummet pekat på den knapphet å bostäder, särskilt mindre sådana,
som på sina håll ännu skulle vara för handen. Tillgången på smålägenheter är
väl enligt officiella uppgifter i vissa städer knapp eller otillräcklig, men det
torde utan vidare vara klart, att förhållandena å bostadsmarknaden nu te sig
väsentligt förbättrade mot förut. Härtill har i synnerhet den stegrade byggnadsverksamheten
under senare år bidragit. Bostadsproduktionen i städer med över
10,000 invånare var under år 1925 15 procent större än år 1924 och 40 procent
större än byggnadsverksamheten under år 1913. Med hänsyn till den avsevärda
ökning av tillgången å bostadslägenheter, som sålunda ägt rum, torde förhållandena
å bostadsmarknaden icke numera kunna anses motivera en undantagslagstiftning
av föreslagen art. Vad motionären i övrigt anfört till stöd
för sitt yrkande synes ej heller utgöra tillräcklig grund för en dylik strafflagstiftning.
Att märka är, att de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet redan
upphört att gälla och att ett återinförande av desamma ej lärer böra ske utan
vägande skäl. Utöver vad redan anförts mot ett bifall till motionen må ytterligare
. framhållas, att det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida dessa
bestämmelser skulle bliva av någon större betydelse för stävjande eller förekommande
av hyresocker i de fall, där betingelserna för sådant förfarande
ännu kunna vara för handen. Av den utredning, som åvägabragts i anledning
av den förutnämnda framställningen av hyresgästernas riksförbund, framgår
nämligen, att 10 § i 1923 års lag kommit till mycket ringa användning och
att överhuvudtaget frågan örn detta stadgandes fortbestånd i allmänhet betraktats
med likgiltighet. Då motionären i syfte att öka möjligheten att ingripa
mot oskäliga hyresanspråk föreslår, att andra stycket av paragrafen skall utgå,
vill utskottet erinra örn sitt yttrande i utlåtande nr 25 vid 1924 års riksdag i
anledning av ett då motionsvis framställt yrkande av samma innebörd. Utskottet
framhöll sålunda, att den i nämnda stycke .givna bestämmelsen vore den
centrala i ockerbegreppet. Ocker kunde ej rätteligen anses straffbart, örn det ej
innebure ett utnyttjande av annans trångmål, och betänkligheterna mot straffbestämmelser
i förevarande hänseende måste givetvis väga ännu tyngre, örn straffbestämmelsernas
räckvidd utsträcktes.

Slutligen får utskottet erinra om att spörsmålet angående möjligheten att
ingripa mot i vinningssyfte framställda oskäliga hyresanspråk upptagits till
behandling vid den igångsatta allmänna revisionen av hyreslagstiftningen, för
vilken utskottet vid flera föregående riksdagar, senast år 1925 i utlåtande nr 8,
uttalat sig.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
i fråga ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.

Innan andra lagutskottet övergår till behandlingen av nu remitterade motionen
11:259 må återgivas fem punkter, i vilka motionärerna närmare precisera innebörden
av sina förslag och till vilka punkter, var för sig, den följande behandlingen
anknyter.

Motionärerna anföra sålunda:

Sammanfattande

punkter i
1980 års
motion.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

En sådan lagstiftning, vars detaljbestämmelser i allmänhet borde vara av
»tvingande» natur, skulle enligt vårt förmenande främst böra syfta till att
åstadkomma

1) att bostadsinnehavet vore tryggat, vilket mål i någon mån skulle kunna
nås genom stadganden örn optionsrätt eller prioritetsrätt för hyresgäst i en
lämplig form;

2) att bostaden vore sund, vilket skulle kunna nås genom tillfredsställande
bostadsinspektion, genom en fortsatt tillräcklig bostadsproduktion, som ersatte
de nu befintliga hälsofarliga bostäderna med nya bostäder i sådana prislägen,
att hyresgästerna i de hälsofarliga prisbilliga lägenheterna kunde betala hyran i
de nya lägenheterna samt genom införande i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga
eller hyreslag av effektivare bestämmelser för undvikande av hälsofarlighet i
bostadslägenheter;

3) att bostaden alltid vore med avseende på underhåll i ett tillfredsställande
skick, vilket bland annat skulle kunna uppnås genom tillkomsten av bestämmelser
i sådan riktning och som bland annat fastslog vissa grunder för hyresgäst
att vid hyras betalande avdraga vad som utlagts för reparationer eller
för bostadens förbättrande samt som i övrigt införde rätt till hyresprisreglering
nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga beskaffenhet;

4) att den ständigt skeende hyresprisfördyringen — som i vårt land resulterat
i att en större procent av den samlade inkomsten uppslukas av hyran än i något
annat land —• kunde i någon mån hållas tillbaka och att framför allt oskäliga
hyrespris (hyresocker) kunde beivras, varför en effektiv bestämmelse örn åtgärder
mot orimliga hyrespriser borde ingå i den planerade lagstiftningen, vilken
bestämmelse även borde få gälla för de mycket ofta förekommande rent
vanvettiga hyror, som uttagas för butiker med gott läge; samt

5) att lagen förhindrade intagande i kontrakt av bestämmelser, som inskränkte
hyresgästens rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga
(i denna fråga uttalade sig vissa reservanter inom första lagutskottet år
1922 på sådant sätt, att de med hänsyn till detta yrkande ifrågasatte, örn icke
avtalsfriheten borde ytterligare begränsas till förebyggande därav att lagbestämmelser
till hyresgästs förmån eluderades genom kontraktsvillkor).

Detta är endast några av de mest framträdande reformkraven, som framförts
på detta område och av vilka större delen torde kunna tillgodoses genom bestämmelser
i en hyreslag. I övrigt hänvisas till den redogörelse rörande nämnda
saker, som finnes intagen i första lagutskottets utlåtande nr 23 vid 1922 års
riksdag, under rubriken: II Reformering av hyreslagstiftningen.

•

Bostadsfrågan är och lärer städse komma att förbliva ett av de centrala samhälleliga
spörsmålen. Goda bostadsförhållanden äxo en grundväsentlig betingelse
för samhällelig trivsel och allmänt framåtskridande. En slutgiltig lösning av
en dylik fråga lärer väl enligt sakens natur knappast någonsin kunna uppnås,
men en lycklig utveckling av densamma bör betraktas såsom ett vitalt samhällsintresse,
förtjänt av det allmännas oavlåtliga uppmärksamhet.

Bostadsfrågan omspänner ett ansenligt komplex av spörsmål, av vilka åtskilliga
enligt sakens natur äro föremål för lagstiftning. Vad denna angår, intager
hyreslagstiftningen tvivelsutan en mycket framskjuten plats. Hithörande
rättsregler beröra mycket stora befolkningsgrupper i en för dem viktig angelägenhet.

Utskottet.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Särskild

hyreslag.

Det aktuella
läget pd
bostadsmarknaden.

Grundvalen för vår gällande hyreslagstiftning lades genom 1907 års nyttjanderättslag.
Denna underkastades sedermera under kristiden ändringar och
kompletterades i vissa avseenden. Med anledning av de utomordentliga förhållanden,
som då rådde på hyresmarknaden, infördes en vittgående hyresstegringslagstiftning,
som gällde under tiden 25 maj 1917—30 september 1923. Genom
1923 års hyreslag blevo flera tidigare framförda önskemål beaktade. De år
1925 vidtagna ändringarna i utsökningslagen, som åtminstone indirekt berörde
förevarande lagstiftningsområde, tillgodosågo vissa önskemål, som tidigare förts
fram av bostadsintresserade. Den år 1928 vidtagna ändringen i 1923 års hyreslag
(postgiro vid hyresbetalning) torde äga viss praktisk betydelse. Jämväl
må erinras örn det omfattande lagförslag rörande bostadsrättsföreningar m. m.,
till vilket årets riksdag med anledning av Kungl. Majlis proposition nr 65
haft att taga ståndpunkt. Detta lagförslag rör frågor, som hittills fallit inom
hyresrättens område och som varit föremål för bostadsintresserades särskilda
uppmärksamhet.

Slutligen må här erinras örn några författningsområden, som visserligen ej
beröra hyresrätten men som utan tvivel hava den största betydelse för bostadsfrågan.
År 1929 antog sålunda riksdagen, med anledning av Kungl Maj:ts
proposition nr 214, för sin del förordningen örn svenska bostadskreditkassan och
örn bostadskreditföreningar jämte vissa därmed sammanhängande författningar
samt ställde en grundfond på trettio miljoner kronor till den avsedda kassans
förfogande. Härmed avsågs att bringa ett av bostadsfrågans viktigaste spörsmål,
nämligen sekundärkreditens ordnande, till lösning. Tvenne synnerligen
viktiga ehuru svårlösta författningsfrågor, nämligen rörande byggnadsstadga
och stadsplanen, äro, såsom nedan skall visas, föremål för utredning.

När motionärerna förorda, att hyreslagstiftningen utbrytes ur sin nuvarande
plats såsom ett kapitel i nyttjanderättslagen och tillsammans med vissa
andra bestämmelser bland annat i 1923 års lag sammanfattas i en fristående
lag, har utskottet svårt att inse de fördelar, som därmed stöde att vinna. Hithörande
regler, såsom normerande en särdeles betydelsefull sida av nyttjandet
av fast egendom, synas hava sin plats i det sammanhang, där de för närvarande
äro infogade. Grundsatsen att alla hithörande rättsregler böra sammanhållas i
en enhetlig lagstiftning bröts visserligen genom 1923 års lag, men detta bör
närmast betraktas såsom en tillfällig av speciella omständigheter framkallad
anordning.

Innan utskottet övergår till den närmare behandlingen av motionen, må i
största korthet erinras örn det aktuella läget på bostadsmarknaden, vilket i vissa
hänseenden erbjuder en bakgrund för bedömandet av de i motionen avhandlade
spörsmålen.

Den bostadskris, som världskriget framkallade i alla Europas länder, hade i
Sverige sitt egentligen akuta skede under perioden 1917—1923. Den känne -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

17

tecknades av stark tillbakagång inom byggnadsindustrien med ty åtföljande
bostadsbrist, tendens till hyresstegring, eftersatt underhåll av bostäder, nödtvunget
tolererande av dåliga bostäder, som eljest bort utgallras, allt företeelser,
vilka äro att beteckna såsom mindre önskvärda på bostadsmarknaden. Situationen
föranledde ingripande från statens sida såväl till förebyggande framför
allt av oskälig hyresstegring som ock till främjande av bostadsproduktionen.
Perioden för den egentliga statliga subventionspolitiken på området infaller
under åren 1917-—1922.

År 1923, samma år som hyresstegringslagen trädde ur kraft och den statliga
subventionspolitiken upphörde, låt vara att den statliga långivningen ur den
år 1920 inrättade bostadslånefonden ännu till dato ej helt avvecklats, betecknade
en tydlig vändpunkt i riktning mot det bättre. Bostadsproduktionen börjar
skjuta rask fart för att sedan år efter år nå allt större omfattning. Till belysande
av den intensitet på byggnadsmarknaden, som följt stagnationen under
krisåren, må återgivas några ur Sociala Meddelanden (nr 4/1930, sid. 280)
hämtade siffror, utvisande i relativa tal produktionen av bostadslägenheter och
»eldstäder» (d. v. s. rum eller kök) i 39 större städer under vissa år. Indexsiffran
100 hänför sig till år 1913.

1913

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

Lägenheter .

. 100

51

38

70

54

101

144

167

184

201

219

210

»Eldstäder» .

. 100

46

36

68

59

116

149

167

177

181

192

187

Produktionen, som sålunda sedan år 1923 uppvisade en avsevärd stegring,
har under de senaste åren nått en omkring dubbelt så stor omfattning som år
1913. Byggnadsindustrien i vårt land torde näppeligen någonsin tillförne ha
uppvisat en jämförlig högkonjunktur.

Under krisåren inskränktes helt naturligt — delvis till följd av särskilda
föreskrifter i hyresstegringslagen — rivningar av gamla hus till ett minimum.
"Under de senare åren har dylik utgallring inom det gamla bostadsbeståndet
emellertid skett i allt större omfattning, något som i någon mån balanserat det
betydande bostadsutskottet.

De nya bostäderna, som i allmänhet erhållit en högst modern utrustning,
hava hittills begärligt absorberats. Ehuruväl tillgången på bostäder märkbart
förbättrats, råder dock allt fortfarande flerstädes i landet en viss stramhet på
bostadsmarknaden. Detta lärer icke kunna förklaras, med mindre man tager i
betraktande, att de mindre bemedlade klasserna, vilka i genomsnitt nått en
högre reallön än före kriget, sträva efter häremot svarande högre bostadsstandard.
Dessa strävanden äro icke utan resultat; bostadsstatistiken utvisar, att trångboddheten
i allmänhet är i avtagande. Denna utvecklingsprocess pågår allt
fortfarande.

Enligt utskottets mening är det av huvudsaklig betydelse för att ernå en förbättrad
bostadsstandard, att bostadstillgången genom produktion av nya tillfredsställande
bostäder bringas att motsvara efterfrågan. Den nuvarande all Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 2h haft. (Nr 29.) 2

18

Andra lagutskottets utlåtande ZVr 89.

manna utvecklingstendensen på bostadsmarknaden lärer därför i ovan berörda
hänseenden böra betraktas såsom högeligen önskvärd.

Erkännas må emellertid, att läget ur en annan synpunkt får anses mindre
tillfredsställande. Såväl byggnadskostnader som hyrorna i de nyuppförda husen
hava drivits i höjden och ligga synbarligen proportionsvis högre än den allmänna
prisnivån i övrigt, något som klart belyses av olika indexberäkningar.
Även i fråga örn det gamla bostadsbeståndet har hyresnivån i viss grad följt
den uppåtgående tendensen.

Dessa företeelser äro uppenbarligen till stor del betingade dels av det forcerade
tempo, i vilket byggnadsverksamheten mångenstädes bedrives, dels av
den med expansionen på bostadsmarknaden sammanhängande flerstädes i förhållande
lill efterfrågan knappa tillgången på bostäder. Yad särskilt Stockholm
beträffar torde det vara sannolikt, att, därest stadens bostadspolitik bedrivits
med större förutseende och större omvårdnad ägnats åt tillgodoseende
av förorternas kommunikationsbehov, läget på hyresmarknaden inom själva staden
skulle varit förmånligare för den bostadssökande allmänheten.

Ehuru utskottet sålunda anser, att det aktuella läget på bostadsmarknaden
icke i allo ter sig såsom önskvärt, synas dock förhållandena vara sådana, att
de mana till stor försiktighet i fråga om inskridanden med restriktiv lagstiftning
på sätt motionärerna föreslå.

lista punkten J den första av de ovan återgivna fem punkterna i motionen förordas, att bo%
motionen • • • • •

stadsinnehavet tryggas genom införandet av options- eller pnontetsrätt.

Såsom i det föregående erinrats, har frågan örn ett dylikt rättsinstitut, med
anledning av offentligt uppdrag, gjorts till föremål för utredning genom professor
V. Lundstedt. Sedan frågan senast behandlades av första lagutskottet
(uti. nr 8/1925; se ovan), har socialstyrelsen den 26 november 1925 över
Lundstedts betänkande avgivit utlåtande (Sociala Meddelanden nr 1/1926).

Utskottet kan ej finna, att frågan örn en optionsrätt eller prioritetsrätt förts
framåt i riktning mot en positiv lösning genom det sålunda verkställda utredningsarbetet.
Snarare har detta varit ägnat att ytterligare kasta ljus över de
betydande vanskligheter, som skulle vara förknippade med ett dylikt rättsinstitut.
Svårigheten bottnar ytterst däri, att inskränkningar i hyresvärds rätt att
uppsäga hyresavtal i en eller annan form måste kompletteras av tvångsbestämmelser
rörande hyressättningen. Det förefaller utskottet, som om ett dylikt
rättsinstitut knappast skall kunna konsekvent genomföras utan att leda till
ett återupplivande i väsentliga delar av krisårens hyresstegringslagstiftning.
Utskottet befarar därjämte, att en lagstiftning av dylik art under nuvarande
läge på hyresmarknaden skulle verka hämmande på bostadsproduktionen.

För övrigt vill utskottet erinra, att en tillfredsställande allmän tillgång på
bostäder erbjuder hyresgästen den bästa betingelsen ej blott att över huvud
taget erhålla en efter hans förhållanden lämplig bostad utan i regel även att
kunna bevara innehavet av en viss individuell bostadslägenhet, vid vilken
han av ett eller annat skäl känner sig speciellt fästad.

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

I (leii andia av motionens fem punkter uttala sig motionärerna till förmån Ödra punkten
för vissa åtgärder till tryggande av att bostäderna äro sunda. Denna punkt
berör till innehållet ganska nära den följande, tredje punkten.

Motionärerna vidröra här enligt utskottets mening ett viktigt samhälleligt
önskemål, vars tillgodoseende är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet och
omvårdnad ieke blott av humanitära skäl utan också ur den synpunkten, att de
menliga följder för folkhälsan — tuberkulos, reumatiska åkommor med mera —
som kunna härflyta ur osunda bostadsförhållanden, merendels direkt eller
indirekt drabba det allmänna. Lika med motionärerna anser därför utskottet
det önskvärt, ad den bostadsinspektion, som från det allmännas sida utövas av
våra hälsovårdsnämnder eller, i vissa större städer, av särskilt för ändamålet
inrättad myndighet, sker på tillfredsställande sätt.

Till motverkande av hälsovådliga bostäder förorda motionärerna införandet
i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga och hyreslag av effektivare bestämmelser
med sådant syfte.

Yad angår nu gällande byggnadsstadga den 8 maj 1874 må erinras, att
frågan örn revidering av densamma liksom ock av gällande stadsplanelagstiftning
är under behandling inom justitiedepartementet, där tillkallade sakkunniga
sedan år 1929 äro sysselsatta med överarbetning av tidigare verkställda utredningar
i ämnet.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) meddelas särskilda föreskrifter
rörande bostäder i sanitärt avseende, nämligen dels i 8 § (stad) och
dels i 43 § (landet). Rörande det närmare innehållet må hänvisas till författningstexten.
Enligt de i flera punkter likalydande paragraferna skall bland
annat byggnad, som inrymmer boningsrum, till alla sina delar vara så anordnad
samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem,
som där uppehålla sig. Vidare meddelas i paragraferna föreskrifter angående
boningsrums luftkub, värmeisolering, skyddande mot fukt och förseende med
fönster med mera.

I 8 § 3 mom. och i det likalydande 43 § 4 mom. stadgas i första stycket,
att i fråga örn rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i byggnadens
anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med fara för hälsan,
hälsovårdsnämnden äger förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för
felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt för rummets utrymmande
eller felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas,
förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

I hyreslagens 15 § (3 kap. 15 § nyttjanderättslagen) stadgas, att därest
förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, är så beskaffad, att dess användande
är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och bristen ej på
tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, hyresgästen äger uppsäga avtalet,
ändå att annat förbehåll skett.

Denna bestämmelse i hyreslagen kan i viss mån anses såsom ett kompletterande
stadgande av privaträttslig natur till hälsovårdsstadgans ovan återgivna

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

offentligrättsliga föreskrifter. Tyngdpunkten i hyreslagens stadgande lärer
ligga däri, att hyresgäst ej genom förbehåll i hyresavtalet kan avhända sig
sin rätt att uppsäga avtalet, där bostaden är hälsovådlig. Denna uppsägningsrätt
tillerkännes och bevaras alltså åt hyresgästen genom en regel av tvingande
natur. Hyreslagens bestämmelser örn rätt för hyresgäst att i fall, sådana som
här beröras, göra avdrag å hyra med mera behandlas i det följande under den
tredje av motionens punkter.

Hälsovårdsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1920 och har alltså ägt giltighet
något över ett decennium. Under en stor del av denna period har bostadsbrist
varit rådande och fortfarande råder flerstädes viss knapphet på bostäder.
Det ligger i öppen dag, att hälsovårdsmyndigheterna under sådana förhållanden
av omständigheternas makt tvingats att tolerera en hel del bostäder, som vid
rikligare tillgång skulle ha föranlett ett inskridande. Riktigheten av denna
uppfattning torde vara allmänt vitsordad.

Man torde knappast kunna bestrida, att nu gällande hälsovårdsstadga ställer
allvarliga maktmedel till myndigheternas förfogande. Att en hälsovårdsnämnd
äger förbjuda ett rums vidare användning för bostadsändamål måste, när omständigheterna
på bostadsmarknaden tillåta förbudets effektuerande, innebära
en den mest allvarliga påminnelse för ägaren att försätta rummet i sanitärt
tillfredsställande skick. Fråga att i vissa delar av hälsovårdsstadgan införa
strängare bestämmelser kommer i annat sammanhang att bli föremål för utskottets
prövning. För närvarande anser utskottet ej skäl föreligga att i övrigt
förorda skärpning av hälsovårdsstadgans regler.

:dje punkten I fråga örn de önskemål, som framföras i den tredje av motionens fem punk *

motwnen• ter, må erinras, att bestämmelser i hithörande ämne meddelas i nyttjanderättslagen,
nämligen i 3 kap. 10 och 12 §§.

10 § har följande innehåll: Timar före hyrestidens början å lägenheten
skada, som är ringare än i 9 § sägs, och är skadan ej botad när lägenheten skall
tillträdas, eller finnes eljest lägenheten då icke vara i det skick, hyresvärden
utfäst eller utan särskild utfästelse hyresgästen skäligen äger fordra, får hyresgästen,
där icke hyresvärden på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens
avhjälpande, själv besörja därom på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen
utan uppehåll avhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse, så
snart ske kan besörja därom, äger hyresgästen uppsäga avtalet; dock får uppsägning
ej ske, där bristen är av ringa betydelse. För den tid lägenheten är i
bristfälligt skick njuter hyresgästen skälig nedsättning i hyran; han äger ock
rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad med bristen när avtalet
slöts och bristen då var hyresvärden veterlig eller kunnat med användande
av vanlig uppmärksamhet upptäckas, eller ock bristen senare tillkommit genom
hyresvärdens vållande. Visar hyresvärden försumlighet vid avhjälpande av
brist, för vilken han efter vad ovan sagts ej är ansvarig, har han skyldighet att
ersätta hyresgästen skada, som uppkommer därav.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

I 12 § stadgas, att, därest under hyrestiden skada timar å lägenheten, för
vilken skada hyresgästen ej är ansvarig, eller av annan anledning, utan hyresgästens
vållande, för honom uppstår hinder eller men i nyttjanderätten, vad
i 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

I 10 § användes ordet »brist». Erinras må vad lagberedningen i
förarbetena till nyttjanderättslagen ''anförde örn uttrycket »brist» i detta sammanhang: Vad

därmed bör förstås, skall framgå ur avtalets innehåll och är därför
beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det är därvid icke endast
de i avtalet uttryckligen meddelade bestämmelser, som komma i betraktande,
utan också de naturliga förutsättningar, på vilka avtalet vilar. Hänsyn måste
sålunda tagas till det ändamål, för vilket lägenheten förhyrts — bostad, verkstad,
handelslokal, kafé — samt till ortens sed och allmänna uppfattning. Att
lägenheten, när den skall tillträdas, befinnes i ett enligt sådan uppfattning för
det avsedda ändamålet fullt brukbar! skick är vad hyresgästen i allmänhet
äger fordra och hyresvärden är pliktig att prestera. Denna förpliktelse kan
emellertid på grund av särskilda omständigheter komma att utsträckas eller inskränkas.
På grund av särskild utfästelse kan sålunda upplåtaren bliva ansvarig
för att lägenheten befinnes i ett särskilt gott skick -— att därmed vidtagits
vissa ej i och för sig nödiga anordningar eller att den är fri från vissa
olägenheter, vari en hyresgäst under vanliga förhållanden skulle få finna sig;
å andra sidan kan också hyresgästen genom uttryckligt eller tyst medgivande
bliva förbunden att taga en lägenhet för god, vilken eljest, efter nyss angivna
allmänna måttstock, icke skulle vara antaglig. Huruvida och i vad mån dylika
modifikationer må anses vara för handen, är icke alltid lätt att avgöra, särskilt
när det gäller att bestämma, örn hyresgästen må anses pliktig att finna sig i
olägenheter, vilka under vanliga förhållanden bort avhjälpas. I sådant avseende
lärer hänsyn böra tagas därtill, huruvida hyresgästen före tillträdet besett
lägenheten och huruvida bristen varit lätt att därvid upptäcka; huruvida han
eljest vid förhyrningen därom ägt kunskap; huruvida hyresbeloppet må anses
vara satt under det för dylika lägenheter vanliga m. m. Att i lag angiva alla
de omständigheter, vilka i sådant hänseende böra beaktas, är icke möjligt, och
en antydan örn endast vissa sådana har synts icke vara lämplig.

Att lägenheten icke befinnes i kontraktsenligt skick kan bero av olika orsaker
och framträda på olika sätt. Bristen kan härleda sig från händelser, som
inträffat efter det avtalet slöts, den kan bero av omständigheter, som redan då
voro för handen; den kan bestå däri, att lägenheten själv -— och därmed bör
förstås icke endast den särskilt förhyrda lokalen utan allt vad av fastigheten
upplåtits till begagnande, såsom förstugor, trappor m. m. -— är behäftad med
vissa fel, t. ex. att den ännu icke är fullt färdig eller tillräckligt uttorkad eller
icke efter inträffad skada är reparerad, men den kan också härflyta från förhållanden,
vilka endast medelbart inverka på dess brukbarhet, t. ex. att en annan
lägenhet i samma hus upplåtits för ett ändamål, som får anses otillåtet, eller
att där anordnas en fabrikation, som medför fara eller synnerligt obehag för
hyresgästen.

Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet att
ingå i prövning, huruvida en lägenhet »enligt ortens sed eller allmänna uppfattning»
är att anse såsom bristfällig.

4:de punkten
motionen.

5:te punkten
i motionen.

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser
i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna offentligrättsliga
bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder.

Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsäga
sig den rätt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen tillerkänna
honom. Ehuru utskottet, såsom i det följande utvecklats, anser betänkligt
att genom regler av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten
på hyresrättens område, lärer tvekan kunna råda om lämpligheten av
full avtalsfrihet i denna speciella fråga. Utskottet anser likväl det sålunda
väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet att det bör upptagas till utredning
endast i ett större sammanhang.

I förevarande punkt uttala sig motionärerna jämväl till förmån för en »rätt
till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga
beskaffenhet». I den mån detta önskemål ej innefattas i det krav, som eljest
framförts i denna punkt och som ovan behandlats, kan utskottet ej förorda
bifall till detsamma bland annat av det skäl, att en lagstiftning om hyresreglering,
begränsad till att omfatta endast mindervärdiga lägenheter, skulle
vara förenad med betydande svårigheter och medföra konsekvenser, som icke
vore önskvärda.

Utskottet finner, på sätt i det föregående anförts, att klagomålen över de
höga hyrorna i åtskilliga samhällen icke sakna fog. Införandet av allmän hyresreglering
av samma art som under krisåren 1917-—1923 skulle emellertid, hurudana
direktiv för varsam tillämpning som än meddelades, med visshet verka
så återhållande på den pågående, i nuvarande situation önskvärda bostadsproduktionen,
att återupplivandet av en sådan lagstiftning enligt utskottets
mening ej bör ifrågasättas.

Vad åter angår förslaget att införa lagstiftning mot hyresocker (»påföljder
vid oskäliga hyresanspråk») anser sig utskottet böra avstyrka detsamma under
erinran, att första lagutskottet år 1927 i sitt ovan återgivna utlåtande (nr 13)
i liknande fråga ävenledes ställde sig avvisande.

I den femte och sista av motionens punkter uttala sig motionärerna för förbud
mot intagande i hyreskontrakt av bestämmelser, som inskränkte hyresgästens
rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga. Denna punkt uttrycker
sålunda i huvudsak motionärernas redan inledningsvis framförda önskemål,
att hyreslagstiftningens detaljbestämmelser i allmänhet borde vara av
tvingande natur.

I det stora hela medgiver 1907 års hyreslag avtalsfrihet inom hyresrätten.
Med hänsyn till dessa avtalsförhållandens stora sociala betydelse har lagstiftaren
emellertid, med avsteg från huvudregeln, förlänat vissa bestämmelser
tvingande natur. Så är fallet med bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen
6 § andra stycket, 7, 15, 19, 23 och 24 §§. Såsom de socialt viktigaste av dessa

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 23

torde få anses de jämlikt 25 § tvingande regler, som i 23 och 24 §§ meddelas
angående de medgivna förbehållen i fråga om hyresrättens förverkande.

I 1923 års hyreslag har gruppen regler av tvingande natur ytterligare utvidgats.
Härvid må bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela torde
sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmedling, 10 §
(örn hyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken rör åtals anställande
och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv. Bestämmelserna i de
övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter äro — örn man undantager
medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten — sådana, att de ej kunna
eluderas genom de avtalande parternas egna dispositioner.

Under erinran örn vad utskottet i det föregående yttrat med anledning av
förslaget att giva tvingande natur åt 10 och 12 §§ i 1907 års hyreslag, får utskottet
uttala sina betänkligheter mot kraven att, skenbart till hyresgästernas
förmån, alltför mycket kringskära avtalsfriheten. Bestämmelser i sådan riktning
skulle sannolikt bliva till nackdel för båda parterna. En icke alltför
begränsad avtalsfrihet är för dem oundgänglig, då en mångfald olika förhållanden
vid avtalets uppgörande spelar in på ett sätt, som icke kan i detalj
förutses av lagstiftaren.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att socialstyrelsen i
sitt ovan berörda utlåtande den 2 december 1922, däri styrelsen framlade det
lagförslag, som lag till grund för 1923 års hyreslag, även berörde frågan örn
fastställande av formulär för hyresavtal. Härutinnan anförde styrelsen bland
annat följande:

Att i lag fastställa visst formulär för hyresavtal vore givetvis förenat med
betydande svårigheter på grund av den mångfald förhållanden — ersättning
för värme och varmvattensberedning o. s. v. — till vilka hänsyn därvid måste
tagas. Även örn sådana svårigheter torde kunna övervinnas och man sålunda
skulle kunna avfatta ett formulär så, att det kunde tillämpas åtminstone vid
hyresförhållanden i allmänhet, synes det högst tvivelaktigt, om man därmed
skulle bereda hyresgästerna någon fördel. Man finge nämligen antingen medgiva
eller förbjuda införandet av ytterligare bestämmelser i sådana formulär.
I förra fallet stöde det vederbörande part öppet att vid användande av det fastställda
formuläret tillika avtrycka alla de »allmänna bestämmelser», som nu
pläga återfinnas i formulären. Örn man åter förbjöde införandet av särskilda
tillägg, skulle hyresgästen betagas möjligheten att få i kontraktet införd anteckning
om sådana prestationer, som hyresvärden till hans förmån kunde hava
åtagit sig. Örn man då i hyresgästens intresse medgåve införandet av anteckningar
örn förmåner för hyresgästen, må erinras, att tvekan i många fall kan
råda, huruvida ömsesidiga åtaganden äro till övervägande fördel för hyresgästen
eller ej. Hyresvärden kan exempelvis förbinda sig att utföra vissa förbättringar
å en lägenhet, mot det att hyresgästen förbinder sig att till honom
erlägga visst belopp utöver den avtalade hyran. Det låter sig i sådana fall lika
väl tänkas, att värdet av förbättringarna vida överstiger det avtalade ersättningsbeloppet
och att hyresgästen därför finner överenskommelsen vara för honom
synnerligen fördelaktig som motsatsen, nämligen att han i densamma
allenast ser ett nödtvunget åtagande att bekosta lägenhetens reparation. Grän -

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

serna mellan dylika varandra motsatta fall måste ofta bliva flytande och
så beroende av subjektiv uppfattning, att de icke låta sig fastställa genom allmänna
regler.

Utöver vad socialstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att allt för långt
gående regler av tvingande natur sannolikt skulle giva anledning till åtgärder,
som syftade att kringgå dessa och som vore svåra att effektivt förekomma,
helst som ett förbud mot muntliga hyresavtal knappast kan införas, då det
skulle leda till egendomliga konsekvenser.

Vidare må erinras, att hyresgästen, medan han ännu står såsom hyressökande
spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga synpunkter befinner sig i en
relativt stark position gent emot hyresvärden, som under normala förhållanden
givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och alltså är beredd till vissa
eftergifter. Om den hyressökande därför i detta ögonblick vill och förmår hävda
vissa krav, synes det rimligt, att uppnådd överenskommelse därom bör kunna
få inflyta i det träffade skriftliga hyresavtalet. Tvingande regler rörande avtalets
innehåll kunde lätt nog, till hyresgästens egen nackdel, ställa sig hindrande
i vägen härför.

Ej heller må förglömmas, att vissa förbehåll av restriktiv natur, vilka pläga
uppställas från hyresvärdens sida, avse att tillgodose övriga i fastigheten boende
hyresgästers krav på trevnad och andra berättigade anspråk från dessas
sida.

Utskottet vill emellertid med det anförda icke bestrida, att vissa bestämmelser
i gängse hyresavtal, sådana de komma till uttryck bland annat i en del brukliga
tryckta formulär till hyreskontrakt, alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet
av hyresvärdens intressen. I anslutning till en av socialstyrelsen
i ovan berörda sammanhang framförd tanke finner utskottet det kunna ifrågasättas,
huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna avtalsformulär åtminstone försöksvis
kunde utarbetas genom det allmännas försorg att ställas till allmänhetens
fria disposition.

Slutligen må nämnas, att till utskottets kännedom kommit vissa, sannolikt
enstaka fall, där hyresvärd genom speciella avtalsbestämmelser sökt kringgå
meddelade lagbud. Sålunda har utskottet fått sig bekant, att hyresvärd i ett
och samma hyresavtal örn smålägenhet betingat sig visst hyresbelopp i fall av
kvartalsbetalning och, alternativt, ett annat väsentligt högre belopp i händelse
av månadsbetalning. Att här föreligger ett försök att åsidosätta de tvingande
bestämmelserna i 6 § 1923 års hyreslag, som i socialt syfte medgiva hyresbetalning
månadsvis i fråga örn förskottshyra för smålägenheter, lärer vara uppenbart.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke funnit tillräckliga skäl
anförda för att frågan örn en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna anfört,
nu upptages till behandling.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

25

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 6 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Sigfrid Hansson, Frändén, Österström,

Hagman, Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Ros, Johanson i

Hallagården*, Wallerius, Björnberg, Hedvall och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage och Hedvall, vilka ansett att utskottets utlåtande (sid. 15
och följande) bort ha följande lydelse:

I den av herr Hage m. fl. väckta motionen påyrkas, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn igångsättande av en utredning »huruvida
och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera förhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av år 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser
rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern hyreslag, som samtidigt
utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden inom detta område samt
i en social och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som i motionen
antytts.»

Med anledning av detta yrkande vill utskottet först för sin del framhålla, att
bostadsfrågan, som gjorts till föremål för motionärernas utredningsyrkande, är
och städse torde komma att förbliva ett av de centrala samhälleliga spörsmålen.
Goda bostadsförhållanden äro en grundväsentlig betingelse för samhällelig triv -

Utskottet.

26

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 29.

sel och allmänt framåtskridande. En slutgiltig lösning av en dylik fråga lärer
val enligt sakens natur knappast någonsin kunna uppnås, men en lycklig utveckling
av densamma bör betraktas såsom ett vitalt samhällsintresse, förtjänt av
det allmännas oavlåtliga uppmärksamhet.

Bostadsfrågan omspänner ett ansenligt komplex av spörsmål, av vilka åtskilliga
enligt sakens natur gjorts till föremål för lagstiftning. Inom nämnda
lagstiftningsområde intager hyreslagstiftningen, som särskilt beröres i den föreliggande
motionen, tvivelsutan en mycket framskjuten plats. Hithörande rättsregler
beröra mycket stora befolkningsgrupper i en för dem viktig angelägenhet
och har alltså ett synnerligen stort allmänt intresse. Och härtill kommer, att,
under det att prisindexen för samtliga övriga levnadskostnader, som ingå i ett
normalhushålls budget, sedan kristiden gått ned till mera normala prislägen,
hyresprisindexen fortsatt och alltjämt fortsätter att stiga, så att utgifterna
för bostaden, särskilt i de större samhällena, uppsluka en orimlig del (30 å 40 %)
av en mindre löntagares inkomst.

Det är främst med hänsyn härtill, som utskottet finner det väl motiverat, att
den i motionen berörda frågan örn den svenska hyreslagstiftningens lämpliga
utformning upptages till en allsidig granskning och utredning, i den mån det
kan påvisas, att nu gällande lagar icke äro så utformade, att de fylla måttet med
hänsyn till vad man kan fordra av en dylik lagstiftning i en tid som den nuvarande,
då utvecklingen på en mångfald punkter, särskilt i de stora samhällena,
komplicerat förhållandet mellan de bägge intressentgrupperna, hyresvärdar
och hyresgäster.

Vid upprepade tillfällen har också i riksdagen framförts den meningen, att
den nu existerande hyreslagen —- vilken utgör en del av 1907 års lag örn nyttjanderätt
till fast egendom och alltså härstammar från en tid, då bostadsfrågans
sociala sida på grund av tidsförhållandena var mindre beaktad än i vår tid •—
icke har den sociala och moderna struktur, som man kan fordra av en lag, som
berör ett område av samhällslivet, hemmet, vars skyddande, så långt detta kan
ske genom lagstiftning, måste anses i hög grad överensstämma med samhällets
intresse.

En sådan uppfattning hävdades även av 1922 års riksdag, vilken på förslag
av första lagutskottet anslöt sig till ett uttalande, i vilket bland annat betonades,
att ovannämnda lags föreskrifter angående hyra vore behäftade med vissa brister.
»En reformering av dessa föreskrifter», heter det vidare i nämnda utlåtande,
»är därför enligt utskottets mening i hög grad önskvärd.»

Utskottet utvecklade vidare vid nämnda tillfälle antydningsvis några av de
ändringar, som man vid lagens eventuella reformering kunde ha anledning att
gå in för. En av dessa ändringar, för vilken hyresgästernas riksorganisation vid
upprepade tillfällen uttalat sig — ävenså har för några år sedan en petition
från 80,000 av landets hyresgäster insänts till regeringen i frågan — skulle
syfta till att åstadkomma s. k. optionsrätt för hyresgäst, d. v. s. rätt för denne,
och särskilt för hyresgäst med stor familj, som ofta är betraktad som, icke önsk -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

27

värd sådan, att under vissa förhållanden även efter kontraktstidens utgång bo
kvar i innehavd lägenhet, ett förslag som för övrigt principiellt är av samma
innebörd som den optionsrätt, som redan i vissa fall existerar och i andra fall
ifrågasatts skola bli gällande inom jordlagstifningens område.

I denna fråga yttrade sig 1922 års riksdag på följande sätt:

»Även den av motionären omnämnda frågan örn rätt för hyresgäst att under
vissa förhållanden få kvarbo i av honom förhyrd lägenhet jämväl efter den avtalade
hyrestidens utgång synes utskottet böra göras till föremål för utredning.
Det torde för såväl de enskilda som samhället vara ett viktigt intresse, att hemmen
såvitt möjligt skyddas och onödiga flyttningar undvikas.»

Även en del andra punkter av lagen borde enligt riksdagens år 1922 uttalade
mening göras till föremål för en reformlagstiftning. Innebörden av riksdagens
uttalande var alltså i stort sett, att man borde söka utforma en socialt betonad
hyreslagstiftning, som på ett rimligt sätt skulle syfta till att åstadkomma ett
skydd för hyresgästerna. I samma riktning har också sedermera den ovan nämnda
framställningen från 80,000 hyresgäster från landets skilda delar utformats.

Då utskottet nu går att taga ståndpunkt till den föreliggande motionen, vari
påyrkas en utredning örn möjligheten att åstadkomma en sådan socialt betonad
hyreslagstiftning som här förut omnämnts, måste utskottet i första hand taga
mycket stor hänsyn till den omständigheten, dels att riksdagen förut på grund av
ett enhälligt utskottsutlåtande principiellt anslutit sig till, att en utredning bör
verkställas, syftande till åstadkommande av en dylik lagstiftning, dels även att
regeringen en gång igångsatte en utredning i denna fråga, vilken emellertid ej
fullföljdes utöver det principbetänkande, som avgavs i frågan.

Uppfattningen att denna fråga bör utredas, har riksdagen även senare anslutit
sig till nämligen åren 1923, 1924 och 1925. På grund av en vid sistnämnda
års riksdag väckt motion betonade nämligen 1925 års riksdag — trots att under
mellantiden (år 1923) vissa socialt betonade stadganden inom denna lagstiftning
tillkommit — att riksdagen alltjämt delade -»motionärernas uppfattning
om behovet av en snar och omfattande revision av gällande hyreslagstiftning».

I första lagutskottets enhälliga utlåtande vid nämnda riksdag (1925) uttalades
vidare den uppfattningen, att »grundad anledning synes sålunda finnas att
antaga, att frågan örn en social hyreslagstiftning kommer att föreläggas riksdagen
så snart förhållandena det medgiva». Utskottet och riksdagen betonade
vidare, att vid den igångsatta utredningen i frågan »torde jämväl de av motionärerna
nu framförda, i åtskilliga hänseenden behj ärtan sv örda önskemålen
komma under övervägande och, i den mån så kan ske, bliva tillgodosedda».

Enligt utskottets förmenande har det ej inträffat något, som är av den ari,
att det motiverar, att riksdagen nu tager avstånd från den ståndpunkt, som den
vid upprepade tillfällen under föregående riksdagar intagit i denna fråga.

Utskottet håller alltså före, att förhållandena inom detta område —- den alltjämt
bestående bostadsknappheten, rikshyrespriskurvans tendens att gå uppåt
(den har nu enligt »Sociala Meddelanden» nr 4 år 1930 ökats med 5 % i förhål -

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lande till procentsiffran vid närmast föregående beräkning), det fortsatta jobbandet
med fastigheter m. m. —- alltjämt äro omständigheter av den art, att de
motivera, att ett fullföljande sker av den en gång igångsatta utredningen, syftande
till ett omarbetande av hyreslagstiftningen, så att den skulle komma att
innehålla en del socialt betonade stadganden, främst till skydd för hyresgästerna,
utöver det fåtal dylika lagbestämmelser, som nu finnas.

Men det finnes även andra omständigheter, som kunna anföras som motiv för
denna uppfattning.

Så kan man exempelvis med avseende på bostadsproduktionen — vars utveckling
har stor betydelse vid bedömande av hela denna fråga — genom befintliga
officiella siffror konstatera, att visserligen produktionen av bostäder vuxit på
ett ganska kraftigt sätt, men att samtidigt ett betydande antal gamla hälsovådliga
eller olämpliga bostäder nedrivits, varjämte det måste förutsättas för framskapande
av en sund bostadsstandard, att ytterligare ett mycket stort antal dylika
bostäder måste inom den närmaste tiden kasseras och bortföras. Följden
härav måste bli och har blivit, att nettoökningen av bostäder fått en betydligt
mindre omfattning, än vad man skulle ha anledning antaga med utgångspunkt
från de siffror, som beteckna bostadsproduktionens storlek.

Dessa förhållanden leda därtill, att bostadstillgången i ett flertal större samhällen
i landet, som det också konstaterats genom officiella siffror, alltjämt är
ganska knapp eller otillräcklig. Det är ock antagligt, att denna knapphet kommer
att bestå under flera år framåt, isynnerhet örn samhällena — som fullt
riktigt är ur hygieniska utgångspunkter — konsekvent medverka till, att det
hälsofarliga och mindervärdiga bostadsbeståndet kommer bort inom en rimlig tid.

Det är främst denna alltjämt bestående bostadsknapphet, som enligt utskottets
mening förstorar det övertag i maktläget, som i allmänhet ställer hyresgästen
i en missgynnad ställning mot hyresvärden. I viss utsträckning utnyttjar
också den sistnämnde ställningen till att avkräva hyresgästen orimliga hyresvillkor,
såväl med avseende på hyresbeloppens storlek som i andra avseenden.
Och det är främst detta, som motiverar framskapandet av en hyreslagstiftning
med socialt betonade stadganden till skydd för hyresgästerna.

I nämnda hänseende har utskottet först konstaterat, genom ett flertal hyreskontrakt,
som förevisats inom utskottet, att hyresvärdar i ett flertal fall utnyttjat
den avtalsfrihet, som existerar inom hyreslagstiftningen, till att påtvinga
hyresgäster kontraktsbestämmelser, som icke kunna anses rimliga.

I anledning av vad som inom utskottet förekommit inom detta område, har
utskottet kommit till den uppfattningen, att vissa bestämmelser i gängse hyresavtal,
sådana de komma till uttryck bland annat i en del brukliga tryckta formulär
till hyreskontrakt, alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet avhyresvärdens
intressen. I anslutning till en av socialstyrelsen i ovan berörda
sammanhang framförd tanke finner utskottet det därför som en första åtgärd
kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna avtalsformulär
åtminstone försöksvis kunde utarbetas genom det allmännas försorg att ställas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

29

till allmänhetens fria disposition. Utskottet anser nämligen, att tillvaron av
sådana formulär skulle kunna i någon mån motverka användande av formulärtyper
av kontrakt, som innehålla för hyresgästerna olämpliga och ofördelaktiga
bestämmelser.

Utskottet har härmed kommit över till behandlingen av de specialspörsmål,
som framförts i motionen och vilka enligt motionärernas uppfattning borde
göras till föremål för utredning. Vid behandlingen av nämnda punkter har
utskottet främst med utgångspunkt från vad här ovan anförts fäst sig vid
den i motionen påpekade omständigheten, att ett betydande antal paragrafer i
hyreslagarna icke äro av tvingande art.

Inom utskottet har påvisats, att på grund härav samt på grund av hyresvärdarnas
tämligen starka organisation ävensom med hänsyn till att bostadstillgången
fortfarande i vissa samhällen är otillräcklig hyresvärdarna i ett
flertal fall tvingat och alltjämt lia förmåga att tvinga hyresgästerna till godkännande
av rent orimliga kontraktsbestämmelser. Detta förhållande aktualiserar,
enligt utskottets mening, kravet på en ingående undersökning om, huruvida
icke gällande hyreslagsbestämmelser i större utsträckning böra få tvingande
natur, så att hyresvärden ej skall kunna genom kontraktsbestämmelser
eludera vissa icke tvingande stadganden, som finnas inom hyreslagstiftningens
område till skydd för hyresgästen.

Utskottet anser alltså, med utgångspunkt från vad här ovan och i motionen
anförts, att mycket starka skäl kunna anföras därför, att en utredning igångsattes
rörande de spörsmål, som i föregående stycken berörts, samt att utredningen
härvidlag särskilt bör taga sikte på, huruvida ej gällande hyreslagsbestämmelser
i ett flertal paragrafer, utöver vad som nu gäller, erhålla tvingande
karaktär. Särskilt synes det utskottet, som örn särdeles starka skäl tala
för, att de paragrafer (§§ 10 och 12, 3:e kapitlet i Lag örn nyttjanderätt till
fast egendom) vilka reglera hyresvärdens skyldighet att hålla lägenheten i
gott skick m. m., borde erhålla tvingande karaktär, så att husägare ej skulle
kunna genom kontraktsformuleringar sätta dessa för hyresgästen synnerligen
viktiga lagbestämmelser ur funktion.

Örn på grund av ovan anförda skäl en utredning igångsättes i denna fråga,
anser utskottet, att anledning saknas för att motsätta sig, att nämnda utredning
även får omfatta en del andra frågor, berörande hyreslagstiftningen, vilka
frågor även förut varit föremål för behandling, exempelvis det i motion nr
231/11 år 1925 framförda spörsmålet örn bättre skydd för arbetare, som hyr
bostad av arbetsgivare. Utskottet anser alltså, att den ifrågasatta utredningen
bör från dessa utgångspunkt''!- utvidgas till att omfatta en allmän förutsättningslös
utredning av hela frågan örn åstadkommandet av en socialt betonad
hyreslagstiftning.

Här må då bland de specialfrågor, som böra upptagas till utredning, främst
pekas på det i motionen framförda kravet på att i hyreslagen må kunna införas
en bestämmelse örn s. k. options- eller prioritetsrätt d. v. s. rätt för hyres -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gäst att i vissa fall kvarsitta i lägenhet, sedan kontraktet gått ut. Utskottet
medgiver visserligen, att åstadkommandet av en dylik rätt — som antagligen
ej så ofta skulle utnyttjas — skulle kunna bli förenad med vissa lagtekniska
svårigheter. Men å andra sidan måste det enligt utskottets uppfattning vara
synnerligen önskligt ur humanitära och sociala utgångspunkter, och för att
åstadkomma ett visst skydd för hemmet, att man på lagstiftningsvägen kunde
i vissa undantagsfall stadga rätt för en hyresgäst, som under en längre följd
av år innehaft en lägenhet, att under vissa förutsättningar kvarbo i den innehavda
lägenheten. Den omständigheten, att detta antagligen måste leda till
ett reglerande av hyran genom någon nämnd eller genom ett offentligt organ,
anser utskottet icke vara av den principiella innebörden, att man kan säga —
som det framhållits från motståndarna till reformen — att man därigenom
skulle komma tillbaka till kristidens hyresregleringslagstiftning. Ty tillgripande
av sådana åtgärder skulle ju komma att ske endast i undantagsfall. Och för
övrigt vill utskottet i det sammanhanget påpeka, att innevarande års riksdag
redan gått in för en lagstiftningsåtgärd av liknande art, då riksdagen antog
lagen om bostadsrättsföreningar.

Från samtliga dessa utgångspunkter anser utskottet, att denna fråga även
bör komma under vidare utredning, i synnerhet som målet, vartill en lagstiftning
på denna punkt syftar, måste anses synnerligen behjärtansvärt.

Utöver detta ansluter sig utskottet även till den uppfattningen, att frågan
örn åstadkommande av en bestämmelse mot hyresocker eller mot tagande av
orimliga hyror även bör göras till föremål för utredning. Utskottet har nämligen
den uppfattningen, att en lagstiftning av denna art måste ha en viss
betydelse, icke minst av den anledningen, att den kan i viss mån verka i förebyggande
riktning mot tagande av orimliga hyresbelopp. Det bör i detta sammanhang
också kunna framhållas, att en sådan bestämmelse existerade under
kristiden, då den genomsnittliga hyresprisindexen var betydligt lägre än nu.
Det kan också framhållas, att en ockerlagstiftning redan existerar inom den
svenska lagstiftningen, då det gäller ocker vid penningförsträckning, samt att
1928 års riksdag begärde en utredning, syftande till en skärpning av sist nämnda
lagstiftning. Och det må slutligen kunna betonas, att tagande av ockerhyror
icke kan anses vara mindre straffbart än ocker vid penningförsträckning. Ur
samtliga dessa utgångspunkter anser alltså utskottet, att den frågan även bör
upptagas till omprövning, örn ej en straffbestämmelse mot hyresocker bör —
icke minst för att tillgodose en allmän och fullt berättigad opinion bland hyresgästerna
— åter införas i vår hyreslagstiftning.

Utskottet har här ovan berört större delen av de reformförslag, som framförts
i motionen. Utan att i detalj ingå på övriga i motionen framförda spörsmål
vill utskottet uttala, att det anser, att nämnda frågor ha ett så intimt
sammanhang med bostads- och hyreslagstiftningsfrågan, att de förtjäna upptagas
till granskning i sammanhang med den utredning, som här ovan förordats.
Ävenså anser utskottet, att det skulle vara önskligt, om samtidigt det

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 31

i motionen framförda förslaget örn en lagteknisk omarbetning av hyreslagbestämmelserna
även finge tagas upp till en förutsättningslös prövning.

Utskottet har alltså från dessa utgångspunkter kommit till den allmänna
uppfattningen, att en förutsättningslös utredning bör ske av samtliga de problem,
som ovan berörts. Skulle ur en sådan utredning komma att framgå en
hyreslagstiftning med vissa restriktiva bestämmelser, riktade mot bostadsbyggare
och husägare, har utskottet likväl den uppfattningen, att dessa restriktioner
icke komme att få den omfattningen och innebörden, att de kunde komma
att verka -—• som man befarat på en del håll — återhållande på den byggnadsverksamhet,
som pågår och vars fortsättande givetvis måste vara en av förutsättningarna
för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden på
bostadsfrågans område. Utskottet kan alltså icke finna, att reformer med den
tämligen ringa omfattning, som här ställts i utsikt, skulle komma att motarbeta
exempelvis framskapandet av ett tillräckligt bostadsbestånd och ett därav
följande och så småningom inträdande mera normalt hyrespris samt större
trygghet för hyresgäst att erhålla och bevara en sund och för hans förhållanden
lämplig bostad.

Utskottet har emellertid den uppfattningen, att, örn man vill nå fram till
ett sådant mål som man här syftar till, behöves det icke blott en omfattande
bostadsproduktion utan även lagstiftningsåtgärder av den art, som ovan antytts,
vilka alltjämt skulle lämna avtalsfriheten okränkt med avseende på bestämmandet
av hyrorna, så länge dessa hålla sig inom rimliga gränser med hänsyn
till byggnadskostnader m. m., men som skulle ingripa dels mot hyresvärdens
försök att avkräva hyresgästen orimliga hyror, dels även mot försök från samma
håll att till hyresgästen uthyra hälsofarliga eller illa underhållna bostäder samt
mot husägarens försök att påtvinga hyresgästen orimliga kontraktsbestämmelser.

Med hänsyn till vad här ovan anförts får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av motionen nr 259/11
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida, i vilken utsträckning och på vilket sätt
gällande lagbestämmelser, som reglera förhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna omformas under
hänsynstagande till nutida förhållanden samt i en social och
humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som här
ovan antytts.

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman och Magnusson i Kalmar,
vilka förenat sig med herrar Hages och Hedvalls i deras reservation framställda
yrkande.