Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1930 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner om\ utredning i syfte att
bereda arbetare skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 165 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 255 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, avseende att skapa skydd
mot vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare, i vars avlöningsvillkor bostadsförmån
ingår, och att utredningen jämte förslag i ärendet förelägges 1931 års
riksdag.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav
kommit utskottet till handa, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande;
och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.
Såsom socialstyrelsen erinrat i sitt till utskottet avgivna yttrande har det i
motionerna innefattade spörsmålet sin betydelse väsentligen för förhallandena
inom jordbruket. Vanligt torde här vara att arbetsgivaren tillhandahåller bostad
åt arbetaren. Den av arbetsgivaren upplåtna bostadens art är i huvudsak
beroende därav, huruvida arbetaren är familjeförsörjare eller ej. Under det att
den ogifte lantarbetaren i allmänhet erhåller kost hos husbonden och beredes
sovplats i drängkammaren, plägar den familjeförsörjande lantarbetaren oftast
erhålla nyttjanderätt till en lägenhet å fastigheten ävensom vissa andra naturaförmåner,
såsom planteringsland m. m.
Genom legostadgans upphävande år 1926 hava bestämmelserna örn vräkning
under vissa förhållanden ur tjänsten bortfallit. Under sådana förhållanden äga
stadgandena i utsökningslagen örn vräkning tillämpning i här omnämnda fall.
Ur humanitär synpunkt har i denna lag föreskrivits, att förordnande om vräk
Biliang
till riksdagens protokoll 193U. 9 sami. 2 avd. 22 haft. (.Nr 27.) 1
Utskottet.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.
ning i regel icke får verkställas förrän fyra dagar förflutit, efter det hyresgästen
fått underrättelse om att verkställighet av förordnandet blivit sökt.. Där
förhållandena därtill föranleda, äger därjämte utmätningsmannen medgiva skäligt
anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.
Ifrågavarande bestämmelser hava tillkommit genom beslut vid 1925 års riksdag.
I motionerna hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
utredning verkställes, avseende att skapa skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
åt arbetare, i vars avlöningsvillkor ingår bostadsförmån.
Det sålunda väckta spörsmålet sammanhänger nära med den sedan lång tid
tillbaka vid upprepade tillfällen berörda frågan om lämplig avtalsform för
jordbrukets arbetsförhållanden.
Som bekant avlät 1918 års riksdag en skrivelse till Kungl. Majit med hemställan
örn utredning avseende legostadgans avskaffande och ersättande med en
efter tidsförhållandena avpassad avtalsform. Till stöd för denna hemställan
anfördes bland annat, att på jordbrukets område förefunnes sådana särskilda
förhållanden, att en särskild avtalsform, som skänkte behövlig stadga åt förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore ur båda parternas synpunkt
påkallad. Jordbrukets arbetsgivare måste fordra, att de arbetare, som
anställdes, kvarstannade i tjänst den avtalade tiden. Ej mindre viktigt vore
dock, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade arbetarna behövligt skydd.
Särskilt statkarlarna, som i regel bebodde av arbetsgivaren upplåtna bostäder,
behövde erhålla säkerhet att få kvarstanna i tjänsten och innehava bostaden,
så länge de fullgjorde sina förpliktelser enligt avtalet. Med hänsyn särskilt
till jordbrukets behov av längre avtalstid borde en eventuell ny avtalslagstiftning
enligt riksdagens mening icke gälla anställning under så kort tid som en
månad eller därunder.
I sammanhang med prövning vid 1919 års lagtima riksdag av ett genom
proposition framlagt förslag till upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan,
uttalade andra lagutskottet sin förvissning därom, att de partiella förbättringar,
som lagförslaget innebure, icke skulle verka fördröjande på arbetet på
den nya fullständiga lagstiftningen i ämnet.
Då andra lagutskottet vid 1920 års riksdag till förberedande behandling förehade
motioner örn legostadgans fullständiga avskaffande, yttrade utskottet
bland annat, att utskottet visserligen kunde i någon mån dela den uttalade uppfattningen,
att frågan örn en moderniserad lagstiftning såsom ersättning för
legostadgan vöre synnerligen omfattande och invecklad, men att utskottet ej
kunde finna, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke skulle kunna lösas annorledes
än i sammanhang med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena
inom industrien. Berörda svårlösta fråga borde enligt utskottets
mening ingalunda verka hindrande på utredningen angående legostadgans
ersättande med bestämmelser, upptagande en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform.
Vid 1921 års riksdag föreslogs ånyo i väckta motioner att legostadgan skulle
upphävas. Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande i ärendet till sitt yttrande
vid 1920 års riksdag samt förklarade sig vidhålla sin däri intagna stånd
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
punkt att i samband med legostadgans avskaffande borde antagas en efter nutida
förhållanden avpassad lagstiftning på dithörande område.
Frågan örn lagstiftningsåtgärder inom det område, som berördes av legostadgan,
var även i annat sammanhang föremål för behandling vid 1921 års riksdag,
nämligen genom motioner örn utredning rörande åtgärder till arbetsfredens
tryggande, bland annat inom jordbruksnäringen, varvid framhölls behovet
av en efter jordbrukets krav avpassad lagstiftning angående arbetsavtalet och
dess rättsverkningar. I sitt över motionerna avgivna utlåtande gjorde andra
lagutskottet det uttalandet, att frågan örn arbetsfreden på jordbrukets område
borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens begäran örn en modern
avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade legostadgan.
Legostadgan har sedermera avskaffats utan att ersättas med en avtalslagstiftning.
Frågan örn en för jordbruket lämpad avtalslagstiftning kvarstår
sålunda alltjämt olöst. Då det i motionerna berörda spörsmålet ingår som ett
led i denna fråga, vore det enligt utskottets mening icke ändamålsenligt att
upptaga detsamma till fristående behandling.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1930.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Frändén, Thorberg^,
Österström, Granström* och Norman*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Johanson i Hallagården,
Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå*, Aronson, Sandström, Hansson i Trollhättan
och Osberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering,
f Avliden efter beslutets fattande.
Reservation
av herrar Norman, Magnusson i Kalmar, Johansson i Sollefteå och Hansson
i Trollhättan, som hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning på i motionerna angivna grunder, avseende att skapa skydd
mot vräkning vid arbetskonflikter av arbetare, i vars avlöningsvillkor bostadsförmån
ingår, och att utredningen jämte förslag i ärendet förelägges 1931 års
riksdag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Bilaga.
Kungl. Socialstyrelsen.
Stockholm den 19 februari 1930.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 31 nästlidne januari har Kungl. Maj :t anbefallt, socialstyrelsen
att avgiva och senast den 20 innevarande februari till Eder överlämna
yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 165,
örn utredning i syfte att bereda arbetare skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.
Vad till en början omfattningen av förevarande spörsmål angår, torde densamma,
att döma av ordalagen i motionens slutkläm »-----åt arbe
tare,
i vars avlöningsvillkor bostadsförmån ingår», kunna anses såsom mycket
vidsträckt. Dylik förmån ingår nämligen, förutom i de i motionen särskilt
omnämnda lantarbetarnas avlöningsvillkor, jämväl bland löneförmånerna
för ett stort antal arbetstagare inom industrien, handeln och kommunikationsväsendet
m. m. Även utom de egentliga näringarna finner man sådana
arbetstagare, bland vilka må nämnas de numera i de större städerna talrikt
förekommande portvakterna i hyreshusen. Av motionens motivering och innehåll
i övrigt torde emellertid få anses framgå, att motionärerna väsentligen
åsyftat industriens och lantbrukets arbetare — i främsta rummet de senare.
I vad mån industriens arbetare tillhandahållas bostäder av sina arbetsgivare
låter sig icke med ledning av tillgängliga upplysningar bedöma. Vid industriella
anläggningar, förlagda till större samhällen, torde så emellertid endast
mer undantagsvis vara förhållandet. I fråga örn industriföretag å landsbygden
åter är arbetsgivaren ofta nödgad att förse sina arbetare med bostäder.
Visserligen lär detta numera oftast ske i form av upplåtelse mot hyra — vanligen
lägre än den allmänna hyresmarknadens — men formliga hyresavtal
torde endast mer sällan upprättas. Anmärkas må för övrigt, att vid arbetskonflikter
inom industrien arbetsgivaren i regel ej är nödsakad och knappast
heller särskilt benägen att intaga nya arbetare. Arbetarna få sålunda, även
där de icke äga rätt därtill, i allmänhet bo kvar i arbetsgivarens hus även under
rätt långvariga konflikter, och något avsevärt antal vräkningar av industriarbetare
i samband med arbetskonflikter torde ej ha förekommit under de
senare åren.
De missförhållanden, varemot motionen vänder sig, äro alltså väsentligen
till finnandes inom lantbruket.
De senaste tillgängliga uppgifterna angående lantarbetarnas antal och fördelning
härröra från 1920 års folkräkning. Enligt denna källa hade nämnda
arbetargrupp härnedan angivna sammansättning:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27,
5
1. |
Befallningsmän, rättare o. d...... |
Män 6,830 |
Kvinnor |
Summa 6,830 |
2. |
Trädgårdsarbetare.......... |
7,254 |
942 |
8,196 |
3. |
Ladugårdsdrängar o. d........ |
10,339 |
3,641 |
13,980 |
4. |
Mejeriarbetare, mejerskor o. d..... |
1,128 |
2,245 |
3,373 |
5. |
Smeder, maskinister, snickare, slöjdare, |
5,060 |
_ |
5,060 |
6. |
Statare, gifta drängar........ |
26,762 |
— |
26,762 |
7. |
Tjänstefolk för jordbruket i husbondens |
45,333 |
3,214 |
48,547 |
8. |
Övriga jordbruksarbetare (daglönare |
93,813 |
11,149 |
104,962 |
Summa 196,519 |
21,191 |
217,710 |
||
I tabellen lia icke medtagits »brukare och jordtorpare», ehuru av |
dem antag- |
ligen det övervägande antalet (måhända 2/3) mer eller mindre regelmässigt utför
dagsverksarbete på huvudgården. Denna grupp, som år 1920 torde omfattat
cirka 80,000 personer, åtnjuter nämligen i allmänhet såsom ett slags arrendatorer
en annan och fastare nyttjanderätt till sin bostad.
Vad angår de i tabellen upptagna grupperna, torde arbetsgivaren, vanligen
utan särskilt avtal därom, tillhandahålla bostad åt samtliga arbetstagare med
undantag för en viss del — kanske hälften — av gruppen »övriga jordbruksarbetare»
(gr. 8), vilken utgöres av dagsverkare utan naturaförmåner och med
egen bostad på icke alltför stort avstånd från huvudgården. Den av arbetsgivaren
upplåtna bostadens art betingas i huvudsak av örn arbetaren är gift
(eller eljest familjeförsörjare) eller icke. För de ogifta lantarbetarna består
bostaden oftast av sovplats i drängkammaren eller dylikt möblerat rum (eget
eller delat), och utgöres denna grupp av det ogifta tjänstefolket jämte vissa
personer inom grupperna 1—5, tillhopatagna kanske 60,000 ä 70,000 personer.
Läggas härtill de i grupp 8 ingående tillfälliga daglönarna, säsongarbetarna
och dylika, vilka under sina ofta kortvariga arbetsanställningar erhålla
kost och logi (eller stundom endast bostad och vissa livsförnödenheter) av
arbetsgivaren, ökas antalet lantarbetare med mera tillfällig eller löslig nyttjanderätt
till bostad till närmare 100,000 eller omkring häften av hela den
egentliga lantarbetargruppen. Den återstående delen (c:a 70,000 personer)
utgöres av gifta eller eljest familjeförsörjande personer, vilka arbetsgivaren
tillhandahåller familjebostäder.
Nästan undantagslöst betraktas nyttjanderätten till sådan lägenhet såsom
en del av arbetslönen, och i denna ingå i regel även andra naturaförmåner, såsom
bränsle och lyse, potatisjord och planteringsland, ävensom, när det gäller
statare och dylika, livsförnödenheter såsom mjölk, spannmål m. m. Egentliga
nyttjanderättsavtal förekomma knappast, men kollektivavtalen för jordbruket
innehålla ganska detaljerade bestämmelser rörande bostadsförmånen.
Såsom bekant är dock kollektivavtalens räckvidd inom jordbruket mycket begränsad,
och även inom deras giltighetsområde kan arbetsgivaren mot viss
ersättning befrias från skyldigheten att tillhandahålla föreskrivet bostadsutrymme.
Denna här ovan senast omnämnda grupp av gifta eller eljest familjeförsörjande
statare, drängar och andra lantarbetare är det, för vilka förevarande
fråga först och främst äger betydelse.
För bedömande av den ifrågasatta reformens betydelse vore det givetvis
önskvärt att äga tillgång till uppgifter, som lämnade upplysning rörande
antal och fördelning på olika verksamhetsområden m. m. av vräkningar, för
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
.-inledda av arbetskonflikter. Den officiella statistiken bereder emellertid icke
tillgång till dylika uppgifter; det enda material, som kan tjäna till upplysning
i berörda avseende, är hopbragt genom en utredning, som verkställts av
socialstyrelsen år 1925 med hänsyn till ett par till styrelsen hänskjutna frågor,
nämligen om avskaffande av legostadgan och reformering av hyresrätten.
1
Av nämnda utredning, som avsåg vräkningsärenden under åren 1923 och
1924, framgick bl. a., att utav hela antalet vräkningsansökningar, resp. 3,484
och 3,677, resp. 190 och 413 grundade sig på arbets- eller tjänsteavtals upphörande.
Av dessa ansökningar beviljades resp. 154 och 246 samt verkställdes
resp. 35 och 71 — den starka stegringen från det ena till det andra året
torde väsentligen vara att tillskriva konflikten inom jordbruket i Malmöhus
län under hösten 1924. Då antalet ansökningar örn vräkning år 1923 mycket
nära överensstämmer med medeltalet för de närmast föregående tio åren samt
vräkningar med stöd av den numera upphävda legostadgan visat sig förekomma
i endast obetydlig omfattning, torde man med visst berättigande kunna
anse nämnda tal 35 giva en föreställning örn maximiförekomsten av vräkningar
med anledning av arbetskonflikter — tydligtvis måste antalet vräkningar
av sådan anledning vara lägre, då åtskilliga vräkningar på grund av
arbets- eller tjänsteavtals upphörande givetvis ej stå i något samband med arbetskonflikter.
Såsom redan ovan i viss mån berörts, torde det vara uppenbart, att motionen
endast åsyftar sådana fall, där en arbetares nyttjanderätt till bostad är beroende
av ett för honom gällande arbetsavtal -—• vare sig allenast på visst sätt
bestämd bostadsförmån är honom tillförsäkrad genom arbetsavtalet eller viss
lägenhet upplåtes åt honom genom ett nyttjanderättsavtal, vars bestånd är gjort
beroende av arbetsavtalets. I avsaknad av lagstiftning rörande arbetsavtal på
ifrågavarande verksamhetsområden —- den upphävda legostadgan innehöll en
bestämmelse örn bostadsförmån -—■ finnes i det förra av nu berörda fall ingen
lagstadgad reglering i fråga örn sådan förmån. Har åter arbetstagaren, såsom
i det senare fallet förutsättes, slutit hyresavtal med arbetsgivaren — arrendeavtal
kan det här knappast vara fråga örn —• äger tydligtvis lagen den 14 juni
1907 örn nyttjanderätt till fast egendom tillämpning på det sålunda uppkomna
hyresförhållandet. Att ett sådant förhållande kan göras beroende av ett arbetsavtal,
förutses i lagens 3 kap. 23 §: 1, som stadgar, att hyresrätten är förverkad
och hyresvärden förty berättigad att uppsäga avtalet, om hyresgästen,
där han på grund av avtalet skall utgöra arbete eller annan tjänstbarhet, undandrager
sig att fullgöra vad sålunda åligger honom eller vid arbetets utförande
visar tredska. Enligt 25 § i samma kapitel måste annat förbehåll i hyresavtalet
rörande hyresrättens beroende av arbetsavtalet anses förbjudet och utan
verkan. Vid uppsägning med stöd av nyss återgivna stadgande i 23 §: 1 skall
enligt 27 § hyresavtalet genast upphöra att gälla.
Ehuru nämnda lag sålunda kan komma till tillämpning i avseende å arbetstagares
nyttjanderätt till bostad, som tillhör hans arbetsgivare, bereder lagen,
såsom av det ovan anförda torde framgå, ej arbetstagaren något avsevärt skydd
för hans rätt till bostad vid arbetskonflikter, med mindre verkligt, av arbetsavtalet
oberoende hyresavtal är upprättat. Framhållas må för övrigt, att lagens
nu berörda bestämmelser knappast varit avsedda för ifrågavarande fall
utan för det, då hyresavtalet varit det för förhållandet mellan parterna huvudsakligen
bestämmande och den avtalade arbetsprestationen varit begränsad till
att enbart eller jämte kontant hyra utgöra vederlag för hyresrätten.
Ett lagstadgande, som i förevarande sammanhang förtjänar omnämnas, före -
1 Se Soc. Medel. 1925, sid. 911 o. f.
Andra lagutshottets utlåtande Nr 27.
7
kommer i 193 § utsökningslagen. Detta stadgande, som tillkommit genom proposition,
nr 77, vid 1925 års riksdag, innebär, att förordnande av vräkning i
regel ej får verkställas, förr än fyra dagar förflutit, efter det hyresgästen fått
underrättelse örn att verkställighet av förordnandet blivit sökt. Vidare bemyndigas
utmätningsmannen att, där förhållandena därtill föranleda, medgiva skäligt
anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.
Anmärkas må, att nyssnämnda tidsbegränsning av bemyndigandet för utmätningsmannen
att medgiva anstånd med vräkningen tillkommit genom riksdagens
beslut — i propositionen var detta bemyndigande lämnat utan dylik begränsning.
En med anledning av propositionen av herr Dahlén m. fl. väckt motion,
^A. K. nr 298, vilken avsåg långt gående eftergifter och garantier till
törmån för den med vräkning hotade, vann ej riksdagens bifall.
Socialstyrelsen övergår nu till att söka i någon mån belysa skäligheten och
möjligheten av det med motionen åsyftade skyddet vid vräkning.
Såsom även av motionens motivering framgår, utgör vräkning från bostad i
regel en från humanitär synpunkt motbjudande och ej sällan upprörande åtgärd.
Emellertid är det å andra sidan uppenbart, att denna åtgärd ej kan undvaras
för rättsordningens upprätthållande. Vad som utan avsevärd olägenhet i sistberörda
avseende kail göras för att lindra vräkningens karaktär av våldsam
rubbning bör dock givetvis göras, och en anordning i sådant syfte innebära ovan
återgivna bestämmelser i utsökningslagens 193 §.
Längre gående åtgärder för tillgodoseende av berörda syfte vid arbetskonflikter
möta emellertid betänkliga svårigheter. Staten kan sålunda knappast
utan att uppgiva sin opartiska ställning vid sådana konflikter tillförsäkra arbetaren
tillgodonjutande av rätt till bostad såsom löneförmån utöver tid, varför
han överhuvud taget är berättigad till lön. I praktiken kommer arbetaren visserligen
att åtnjuta uppskov nied vräkningen till följd av ärendets handläggning,
och enligt omnämnda stadgande i utsökningslagen kan utmätningsmannen
dessutom medgiva sex dagars anstånd, men det förefaller tvivelaktigt örn något
längre, särskilt uppskov för arbetare, invecklade i arbetskonflikt, kan stadgas
utan avsteg från nyss antydda princip. Möjligen skulle det kunna ifrågasättas,
att arbetsgivaren skulle vara pliktig att mot skälig ersättning låta arbetstagaren
behålla ^sin bostad viss tid utöver arbetsavtalets bestånd. Oavsett
osäkerheten att utfå sudall ersättning, kan mot en dylik anordning invändas,
att arbetsgivaren i fall, där driften ej kan inställas, såsom vanligen är förhållandet
vid konflikter inom jordbruket, oftast har behov av bostaden för annan
arbetskraft.
Sistberörda^omständighet ställer sig givetvis hindrande i vägen ej blott, då
bostaden upplåtes allenast genom arbetsavtalet och såsom en löneförmån bland
andra, utan även för det fall att arbetstagaren söker bereda sig en tryggare
nyttjanderätt genom särskilt hyresavtal. I alla de fall, där arbetet måste upprätthållas
vid strejk ^och bostaden måste tågås i anspråk för den nya arbetssynes
det sålunda knappast lada sig göra att tillförsäkra arbetarna
något avsevärt sökt uppskov med vräkning vid arbetskonflikt.
Skulle det emellertid befinnas lämpligt att vidtaga några åtgärder för tillgodoseende
av motionens syfte, vill det synas, som örn nian i främsta rummet
borde söka trygga nyttjanderätten till bostaden oberoende av arbetsavtalets bestånd.
Detta kan givetvis ske genom intagande av för ändamålet erforderliga
bestämmelser i arbetsavtalet, antingen det kollektiva eller individuella, och
kunna dylika bestämmelser måhända lämpligen anknyta till stadganden i förut
omnämnda lag örn nyttjanderätt till fast egendom. Helst synes dock särskilt
hyreskontrakt böra upprättas. Med hänsyn till parternas rätt vanliga obenägenhet
att göra upp formliga avtal och till kollektivavtalens förut berörda begränsade
giltighet skulle emellertid här ifrågavarande reglering av nyttjande
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
rätten till arbetarnas bostäder sannolikt lämpligast förverkligas genom lagstiftning,
och tillåter sig socialstyrelsen i detta sammanhang erinra örn, att
styrelsen i sitt den 21 oktober 19251 avgivna utlåtande rörande legostadgans
upphävande framhållit betydelsen av avtalslagstifbring bl. a. för jordbruket.
Möjligt skulle väl även vara att åvägabringa dylik lagstadgad reglering genom
tillfogande av några bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
men synes ett sådant tillvägagående mindre lämpligt med hänsyn till denna
lags för ifrågavarande reglering väsentligen främmande innebörd.
Hur än här åsyftade lagstiftningsåtgärd bomme att bringas till stånd, mäste
den tydligtvis, örn den skall tillförsäkra arbetarna avsett skydd, innebära tvingande
bestämmelser, d. v. s. inkräkta på avtalsfriheten. En följd härav skulle
bli, att området och förutsättningarna för regleringens tillämpning, till undvikande
av oskäliga eller olämpliga konsekvenser, måste noggrant preciseras,
vilket icke torde låta sig göra utan vissa svårigheter. Anmärkas kan också,
att en lagstadgad reglering på området, åt vilken väl i viss mån måste givas
så att säga paritetisk karaktär, antagligen skulle för arbetarna medföra ökad
bundenhet, som stundom skulle bli för dem oläglig.
I detta sammanhang må slutligen, vad jordbrukets arbetare angår, påpekas,
att ett utbrytande av bostadsförmånen från det vanliga komplexet av löneförmåner
in natura och dess särskilda reglering såsom ett självständigt hyresförhållande
icke torde kunna undgå att medföra konsekvenser av betydelse för
jordbrukets och dess arbetares förhållanden i mer väsentliga avseenden. Sålunda
skulle en dylik reform sannolikt vara ägnad att verka i viss man upplösande
på den inom jordbruksdriften ännu i betydande omfattning tillämpade
naturahushållningen. En annan följd skulle antagligen bli, att arbetsgivares
benägenhet att minska den permanenta arbetarstammen komme att än ytterligare
skärpas.
1 Se Soc. Medd. 1925, sid. 1028 o. f.
GUNNAR HUSS.
A. Molin.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301239