Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 1 april 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 17 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna
sjukhus.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 5,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ekman föreslagit,
att riksdagen ville för sin del besluta, att 17 § lagen den 22 juni 1928 örn
vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus skall hava följande ändrade
lydelse:

»17 §. För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de
grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset;
dock med iakttagande att, där olika avgifter stadgas för personer tillhörande
landstingsområdet eller kommunen och för personer från annan ort, den,
som är skattskyldig till landstinget eller kommunen, alltid skall i sjukvårdshänseende
räknas såsom tillhörande landstingsområdet eller kommunen.
»

Motionären har vidare hemställt, att, därest riksdagen ansåge sig ej
kunna omedelbart bifalla detta förslag, riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla örn ändring av sjukhuslagen uti det i motionen angivna syfte.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet har lämnat styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att
yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit
utskottet till handa, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och
hänvisar utskottet till desammas innehåll.

Utskottet har funnit de synpunkter, motionären framfört i den förelig- Utskottet.
gande motionen, värda allt beaktande.

Såsom erinrats i de av styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet avgivna yttrandena torde emellertid det föreliggande
spörsmålet komma att upptagas till behandling av den under fjolåret
tillsatta statens sjukvårdskommitté. I denna kommittés uppdrag ingår
nämligen såsom en betydelsefull uppgift att söka angiva lämpliga former
för samverkan mellan de viktigaste administrativa enheterna för sjuk liiltnng

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 19 haft. (Nr Vt.)

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

vårdens ordnande och såsom en konsekvens därav överväga antingen slopande
av de spärrar mellan olika sjukvårdsområden, som nu existera i
form av olika vårdavgifter för patienter, boende inom, resp. utom vederbörande
län eller stad, eller ock införande av en regel av den ungefärliga
innebörd, att vederbörande län eller stad erlägger skillnaden i vårdkostnad
för patienter från annat, respektive eget område.

Då sålunda anledning finnes att antaga, att det ifrågavarande spörsmålet
blir föremål för en ingående utredning, synes någon framställning
från riksdagens sida nu lämpligen icke böra ske.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 1 april 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Sigfrid Hansson, Frändén
och Thorberg, fröken Hesselgren* samt herrar Hagman* och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården,
Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå, Aronson, Sandström, Hansson i Trollhättan
och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

Svenska stadsförbundet.

Bil. A.

Till riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 23 nästlidne januari har andra lagutskottet lämnat Svenska
stadsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande i anledning av en av
herr K. J. Ekman inom första kammaren väckt motion nr 5 angående
ändrad lydelse av § 17 i lagen om vissa av landsting och kommun drivna
sjukhus. Med anledning därav får styrelsen anföra följande.

Av motionen och icke minst av de personliga erfarenheter, motionären
där skildrat, synes framgå, att en likformig behandling av frågan örn
»utomlänspatienternas» sjuk vårdsavgifter vore önskvärd. Principiellt sett
torde heller ingenting vara att invända mot ett fastslående i allmän författning
av vissa ensartade normer på området. Vad däremot innehållet i
dylika generella föreskrifter angår, torde en närmare utredning få förutsättas,
innan beslut fattas. Väl kan det synas självfallet, att en person,
som efter 60-årsåldern inflyttar i ett landstingsområde, skall berättigas
åtnjuta den billigare vårdkostnaden, då han betalar sin landstingsskatt,
som ju i väsentlig grad går till sjukvårdsändamål. Men å andra sidan torde
det vara nödvändigt att förebygga, att inflyttning till ett visst län stimuleras
genom de särskilt goda läkarkrafter och resurser i övrigt, landstinget
där möjligen disponerar över. Det kan icke vara skäligt, att i länet kanske
hela sitt liv bosatta personer skola se sina intressen tillbakasätta tack vare
en tillströmning av äldre, sjuka personer, som önska på gamla dagar mot
den lägre taxan utnyttja vårdmöjligheter, till vilkas åstadkommande de icke
bidragit. Ett borttagande av skillnaden patientgrupperna emellan skulle
också verka därhän, att landsting och kommuner med goda och allmänt
uppskattade läkare skulle nödgas bära ökade sjukhuskostnader Vissa restriktiva
bestämmelser torde således ej kunna undvaras, örn man vill förekomma
missbruk. Efter en närmare undersökning av saken, torde det måhända
icke vara omöjligt att finna lämpliga generella bestämmelser beträffande
betalningen av sjukvård åt inom ett län efter 60-årsålderns inträde
inflyttade personer, som själva betala sina avgifter. Helt annorlunda
ställer det sig däremot, när fattigvårdssamhälle och icke den enskilde belalar
vårdkostnaden. I fråga om de fattigvårdsunderstödda torde det nämligen
få anses självklart, att fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp i full
utsträckning bör komma i tillämpning. Men så torde knappast bliva fallet,
örn den av motionären föreslagna ändringen i § 17 av sjukhuslagen blir
genomförd. Vården ersättes för närvarande av hemortsrättskommunen enligt
1928 års taxa. Men denna torde -— med den formulering dess ingress
nu har — icke kunna komma i tillämpning, örn lagen föreskriver, att den
vårdade skall »i sjukvårdshänseende räknas såsom tillhörande kommunen».
Medan t. ex. för vård å Stockholms stads sjukhus hemortsrättskommunen
nu enligt taxan får betala 4 kr. 50 öre per dag, skall enligt stadgarna för
stadens sjukhus Stockholmsbo, till vilken kategori den sjuke efter lag -

4

Andra lagutskottet$ utlåtande Nr 24.

ändringen skulle hänföras, vårdas å allmänt rum för 2 kr. 50 öre. Av
nu antydda anledning kan styrelsen för sin del icke tillstyrka en lagändring
med den formulering, som återfinnes i motionen. Skulle riksdagen
åter önska hemställa hos Kungl. Majit örn en ändring av sjukhuslagen
i motionens syfte, torde det väl få förutsättas, att ärendet i sinom tid
remitteras till statens sjukvårdskommitté. Denna har nämligen enligt sina
direktiv att bl. a. utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter
vid kroppssjukhusen. Den detaljfråga, motionen avser, skulle under
sådana förhållanden helt säkert bliva belyst i sitt rätta sammanhang och
möjligheter till en god lösning bliva noggrant undersökta. Då enligt vad
styrelsen inhämtat en allt mera enhetlig praxis för landstingens del numera
gör sig gällande beträffande utomlänspatienternas vårdkostnader, torde det
uppskov, som kan vållas genom en sådan utredning, icke heller medföra
allvarsammare olägenheter.

Stockholm den 25 februari 1930.

För Svenska stadsförbundets styrelse
A. Borgström,

dess ordförande.

/ Henning Karlson.

Andru lagutskottets utlåtande Nr 21.

o

Svenska Landstingsförbundet.

Bil. B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 23 sistlidna januari har andra lagutskottet lämnat
svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle avgiva yttrande i anledning
av en av herr K. J. Ekman inom första kammaren väckt motion nr 5 angående
ändrad lydelse av 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus. Med anledning härav har styrelsen äran anföra följande.

Enligt 1928 års sjukhuslag ankommer det på den, som driver sjukhuset,
att bestämma efter vilka grunder och med vilka belopp legosängsavgifterna
vid våra kroppssjukhus skola utgå — 17 § —, dock med viss inskränkning
i fråga om de fall, där fattigvårdssamhälle gäldar avgiften — 18 § —. Hithörande
bestämmelser voro desamma före den nya sjukhuslagstiftningen.
Vid legosängsavgiftemas bestämmande hava landstingen och städer utanför
landsting utan undantag gått in för ett system med lägre avgifter för
patienter från landstingsområdet eller staden än för patienter från främmande
sjukvårdsområde. Före år 1928 rådde emellertid på förevarande
område en stor oreda så till vida, att begreppet patient från sjukvårdsområdet
fattades mycket olika vid olika anstalter. För att patient skulle
få räknas som inomlänspatient krävdes sålunda vid vissa sjukvårdsinrättningar
att patienten vore mantalsskriven inom sjukvårdsområdet, vid åter
andra att han vore både mantalsskriven och kyrkoskriven inom området,
vid andra att han vore därstädes mantalsskriven eller kyrkoskriven. Vid
en mycket stor grupp sjukhus slutligen gällde den av motionären med rätta
påtalade bestämmelsen, att patient för att få betraktas såsom inomlänspatient
ovillkorligen måste äga hemortsrätt inom sjukvårdsområdet i enlighet med
fattigvårdslagens bestämmelser. Vid en del lasarett saknades någon egentlig
definition å begreppet inomlänspatient. Dit räknades sålunda patienter »från
länet», »patienter bosatta inom länet» eller »patienter tillhörande länet»
o. s. v. Inom ett och samma sjukvårdsområde tillämpades under stundom
vid olika anstalter olika regler eller olika praxis i fråga om hemortsbegreppet.

Ett för samtliga sjukvårdsinrättningar enhetligt definierat hemortsbegrepp
utgör givetvis en fördel för alla parter. Från individens sida sett och med
hänsyn till vikten att i möjligaste mån underlätta för vederbörande att till
billigt pris erhålla vård å närmaste sjukvårdsinrättning är det givetvis
önskvärt, att omförmälda hemortsbegrepp göres så vitt som möjligt. Idealet
ur denna synpunkt vore tydligen att vid sjukhusvård helt och hållet underlåta
att taga någon hänsyn till hemorten och låta legosängsavgifterna oberoende
av hemort utgå med de låga belopp, som för närvarande gälla för
inomlänspatienter. Så långt kan man emellertid av flera skäl icke gå.
Upprätthållandet av skillnad mellan patienter från eget och patienter från
annat sjukvårdsområde utgör i själva verket en nödvändig åtgärd för att
icke vissa sjukhus skola fyllas med patienter från andra sjukvårdsområden,
varigenom vården för det egna landstingsområdets eller den egna stadens
patienter äventyras. Även med nu eller tidigare tillämpade hemortsbegrepp
och med den nuvarande proportionen mellan avgifterna för patienter från
området och avgifterna för patienter från andra sjukvårdsområden har beläggningen
med sistnämnda patientgrupper vid våra lasarett varit avsevärd.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

i synnerhet vid några av dem, beroende icke blott på de välkända förhållandena,
att insjuknandet ej sällan sker under vistelse i ett »främmande» sjukvårdsområde
eller att patienten, även vid insjuknandet i hemorten, har
närmare eller bekvämare väg till »främmande» sjukvårdsinrättning än till
»eget» sjukhus, utan även därpå, att ej sällan en »främmande» sjukvårdsinrättning
i fråga örn utrustning, specialvård och läkarkrafter är överlägsen
det egna områdets inrättningar. Ett borttagande av skillnaden mellan de
båda patientgrupperna skulle utan tvivel i hög grad öka patienttillströmningen
till de bäst och dyrbarast utrustade sjukhusen, vars ägare just genom
att hålla vården på en hög ståndpunkt skulle nödgas bära sjukhuskostnader,
som rätteligen skulle ankomma på andra områden. Rent teoretiskt sett skulle
ett borttagande av den nuvarande skillnaden mellan inomläns- och utomlänspatienter
kunna möjliggöra för ett landstingsområde eller en stad att
i större eller mindre grad undandraga sig sina vårdförpliktelser gentemot
länets eller stadens invånare och överflytta förpliktelserna i fråga till övriga
sjukvårdsområden, framför allt grannlänet eller grannstaden.

För patienter, vars legosängsavgifter bestridas av fattigvården, måste man
vidare helt naturligt även vid lasarettsvård utan inskränkning tillämpa det
i fattigvårdslagen angivna hemortsbegreppet. Hemortsbegreppet måste för
den fattigvårdsunderstödda vara detsamma oberoende av örn han vårdas å
kommunen tillhörig fattigvårdsanstalt eller å landstinget tillhörigt lasarett.
Legosängsavgiftens belopp spelar här för övrigt ingen roll, vare sig för den
vårdade eller för hans fattigvårdssamhälle, enär i sista hand landstinget
jämlikt fattigvårdslagens bestämmelser har att ersätta hithörande vårdavgifter
och detta numera enligt en av Kungl. Majit med stöd av 51 § i fatligvårdslagen
utfärdad tariff — Svensk författningssamling nr 470/1928 —.

Frågorna örn hemortshegrepp och legosängsavgifter vid landstingens lasu
rett och sjukstugor hava sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från
Svenska landstingsförbundets sida. Redan år 1922 igångsatte styrelsen
ett vidlyftigt utredningsarbete i dessa frågor. Resultaten av dessa utredningar
äro publicerade i »Meddelanden från Svenska landstingsförbundets
byrå» nr 3 för år 1924, nr 2 för år 1925 samt nr 2 för år 1927. Med
beakfande av önskemålen att åstadkomma ett enhetligt och i möjligaste mån
vidgat hemortshegrepp vid våra lasarett och sjukstugor samt att utan rubbning
av den nuvarande principen, att landstingen böra svara för vårdkostnaderna
för sina respektive skattebetalare, förbilliga legosängsavgifterna
för vissa utomlänspatienter, avlät Svenska landstingsförbundets styrelse,
sedan sagda utredningar slutförts, i maj 1927 en framställning till samtliga
landsting med anhållan, att desamma måtte besluta:

att, för det fall att patient icke åtnjöte fattigvård såsom patient från
landstingsområdet (inomlänspatient) räkna en var person, som minst ett år
före intagningen i sjukhuset förvärvat fast bostad eller fast anställning inom
landstingsområdet, ävensom tjänare anställd i hushåll hos person från landstingsområdet,
då denne erlägger legosängsavgiften;

att bidraga till vården av de icke fattigvårdsunderstödda (civila) patienter
från landstingsområdet, vilka insjuknat inom »främmande» landstingsområde
och där inlagts å allmän sal vid lasarett eller sjukstuga (eller militärsjukhus)
med det merbelopp, som vederbörande patient betalat i patientavgifter
utöver vad han skolat betala, örn han varit intagen å landstingets
motsvarande anstalt, dock att landstingsbidraget i intet fall må överstiga
2:50 kronor per patient och dag; samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

att låta legosängsavgiften för de icke fattigvårdsunderstödda patienter från
annat landstingsområde, vilka insjuknat inom landstingsområdet och erhållit
vård å allmän sal vid landstingets lasarett eller sjukstugor, utgå med
högst samma belopp, som den av Kungl. Majit fastställda ersättningen för
vård av fattiga utomlänspatienter å anstalten i fråga — för närvarande vid

vård å sjukstuga 3:50 kronor och vid vård å lasarett i allmänhet 4:_

kronor.

Framställningen hade god framgång, i det att icke mindre än 18 landsting
beslöto i huvudsaklig överensstämmelse med förbundsstyrelsens förslag.
I fråga om hemortsbegreppet beslöto två av dessa landsting, nämligen Malmöhus
och Hallands läns, en ytterligare vidgning av hemortsbegreppet. Enligt
beslutet av Malmöhus läns landsting skall sålunda i fråga örn arbetsanställda
såsom inomlänspatient betraktas över huvud taget varje person anställd
hos arbetsgivare fran landstingsområdet, för det fall denne ansvarar för
legosängsavgiften. Hallands läns landstings beslut innebar, att varje person,
som förvärvat fast bostad eller anställning inom sjukvårdsområdet, skall betraktas
såsom inomlänspatient, ävensom person anställd hos arbetsgivare
från området, för det fall att denne ansvarar för legosängsavgiften. Att
märka är vidare, att av de sju landsting, nämligen de i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län,
som icke fattade beslut i enlighet med förbundsstyrelsens framställning, åtminstone
fyra, nämligen de i Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands,
redan tidigare såsom inomlänspatient betraktade envar ej fattigvårdsunderstödd
patient, som vid tiden för vården var mantalsskriven — eller
kyrkoskriven — inom landstingsområdet, samt att vid tiden för landstingsförbundets
utredning år 1922 samma förhållande ägde rum i Östergötlands
läns landstingsområde åtminstone vid lasaretten i Söderköping, Vadstena
och Kisa. Huruvida i motsats till Östergötlands läns landstings övriga lasarett
Linköpings lasarett, såsom motionären gör gällande, tillämpar fattigvårdslagens
hemortsbegrepp även i fråga örn ej fattigvårdsunderstödda patienter,
har styrelsen icke varit i tillfälle att kontrollera. Vid Visby lasarett
tillämpades däremot vid tiden för omförmälda utredning fattigvårdslagens
hemortsbegrepp för samtliga patienter och så torde ännu vara fallet.
Och Stockholms läns landsting fattade år 1928 formligt beslut, att såsom
patient från landstingsområdet skall anses allenast person, som enligt de i
fattigvårdslagen givna bestämmelserna äger hemortsrätt inom länet. Att
märka är emellertid, att därvid uttryckligen fastställts, att detta beslut skall
gälla allenast tillsvidare, till dess resultat föreligger av vissa mellan landstinget
och Stockholms stad i ärendet pågående förhandlingar. Beträffande
städer utanför landsting tillämpas så väl vid Stockholms stads som Göteborgs
stads sjukvårdsinrättningar fattigvårdslagens hemortsbegrepp, dock
med rätt för vederbörande myndighet att för dem, som i enlighet härmed
skulle betraktas såsom främmande patienter, nedsätta avgiften till samma
belopp, som för patient från sjukvårdsområdet, för det fall att patienten
är eller bort vara mantalsskriven inom staden. Nämnas bör också i förevarande
sammanhang, att vissa underhandlingar angående sjukhusvården,
som för närvarande föras mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting,
lära gå ut bl. a. på tillämpande av mantalsskrivningsorten såsom hemort
vid såväl stadens sorn landstingets sjukvårdsinrättningar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, dels att förbundsstyrelsen är enig
med motion ii ren därutinnan, att fattigvårdslagens hemortsbegrepp icke lämp

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

ligen bör tillämpas vid avgörandet, huruvida en ej fattigvårdsunderstödd
patient skall betraktas såsom inomläns- eller utomlänspatient, dels att den
av motionären påtalade oegentligheten för landstingssjukhusens vidkommande
föreligger allenast i fråga om några enstaka sjukvårdsinrättningar,
d. v. s. lasaretten i Stockholms län samt Visby och möjligen Linköpings
lasarett. I själva verket är styrelsen för sin del sinnad att i fråga om de ej
fattigvårdsunderstödda patienterna tillstyrka ytterligare någon vidgning av
hemortsbegreppet men håller däremot bestämt före, att i fråga örn de fattigvårdsunderstödda
patienterna fattigvårdslagens hemortsbegrepp måste strikt
tillämpas. Rent principiellt har styrelsen ej heller något att erinra däremot,
att sjukhusens hemortsbegrepp i lag fastställes. Det av motionären omskrivna
lagrummet — 17 § i sjukhuslagen — kunde i så fall lämpligen få
nedanstående lydelse.

»För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de grunder
och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset, dock
att, där legosängsavgiften för patienter från eget sjukvårdsområde bestämts
skola utgå med lägre belopp än för patienter från andra sjukvårdsområden
och avgiften betalas av annan än vederbörande kommun, såsom patient från
eget sjukvårdsområde skall räknas en var, som vid intagningen å sjukhuset
är mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller som där har fast bostad eller
anställning.»

Beträffande de med lasarettet likställda sjukvårdsinrättningar, som för
närvarande icke äro inbegripna i sjukhuslagen, skulle i så fall samma bestämmelse
inryckas i det för anstalten gällande särskilda reglementet.

Att märka är emellertid, att den jämlikt nådigt bemyndigande den 12
mars 1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté i enlighet med av socialministern
givna direktiv har att utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp
och legosängsavgifter vid kroppssjukhusen. Enligt vad styrelsen har sig
bekant torde vid detta utredningsarbete komma att beaktas bl. a. de synpunkter
på frågan, som styrelsen redan tidigare gjort sig till tolk för och
som ju i det stora hela överensstämma med motionärens intentioner. Men
därjämte torde kommitténs utredningar komma att omfatta även vissa
andra härmed sammanhängande frågor, såsom legosängsavgifter för sjömän,
legosängsavgifter, då ansvarsförbindelse från fattigvårdssamhälle föreligger,
o. s. v.

Under sådana förhållanden kan det icke anses lämpligt att med föregripande
av sagda kommittés utredningar nu företaga någon ändring av
17 § i sjukhuslagen. Ej heller riksdagsskrivelse om sådan ändring kan
anses påkallad.

Styrelsen får sålunda, ehuru den i det stora hela delar de synpunkter
motionären lagt på denna fråga, för sin del hemställa, att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

.Stockholm den 7 februari 1930.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

Sven Linders.

I Sven Odén.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

9

Svenska landskommunernas förbund.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan styrelsen för svenska landskommunernas förbund genom skrivelse
den 23 januari 1930 satts i tillfälle att avgiva yttrande över en av herr K. J.
Ekman inom första kammaren väckt motion n:r 5 angående ändrad lydelse
av 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, får
styrelsen anföra följande.

Förevarande motion riktar sig mot det sätt, varpå vissa landsting resp.
städer, som icke deltaga i landsting, använda sig av dem, enligt 17 § i
lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den 22 juni
1928, tillkommande rätt att bestämma grunder för erläggande av legosängsavgifter
för vård å ifrågavarande sjukhus, nämligen genom att föreskriva,
att personer, som inflyttat till landstingsområdet, resp. staden efter fyllda
60 år, ehuru i allt övrigt tillhörande landstingsområdet eller staden, skola
i sjukvårdshänseende fortfarande räknas tillhöra den ort, där de voro mantalsskrivna,
då de fyllde 60 år, och sålunda för vård å landstingets (stadens)
sjukvårdsanstalter betala den högre, för personer från främmande ort
fastställda legosängsavgiften.

Vad som i motionen anföres gent emot bestämmelsen i fråga örn personer,
som uppnått den ålder, efter vilken enligt fattigvårdslagens bestämmelser
ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende icke vidare kan förvärvas,
gäller i lika hög grad i fråga om sådana personer, som utan att hava ett
s. k. fattigvårdsfritt år flytta från en ort till en annan, belägen i annat
landstingsområde eller till i landsting icke deltagande stad. Det yrkande,
vari motionen utmynnar, tar emellertid hänsyn även till sistnämnda
kategori.

Följderna av det nu rådande systemet bliva, såsom i motionen framhålles,
att varje person, som efter viss ålder eller, oberoende av åldern,
utan att hava ett »fattigvårdsfritt» år flyttar till ett sådant landstingsområde
eller stad, som infört ifrågavarande grunder för legosängsavgifternas erläggande,
i förra fallet för återstående delen av sin livstid och i senare fallet
för kanske lång tid framåt i sjukvårdshänseende betraktas och behandlas
som en främling, medan han däremot i skattehänseende i författningsenlig
ordning beskattas efter samma grunder som landstingets — stadens — övriga
skattskyldiga. I sin nya hemort blir vederbörande alltså i själva verket
utan hemortsrätt i sjukvårdshänseende, och om han kommer från en ort,
där förevarande villkor icke gälla, blir han i sådant hänseende utan någon
hemortsrätt i hela riket, utan att härför på något sätt erhålla lindring i
skattehänseende. Det ligger i öppen dag, att ett system, som leder till
dylika orimliga konsekvenser, måste betecknas såsom i hög grad orättvist
för den därav berörde.

Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida fastställande
av sådana villkor vid legosängsavgifternas bestämmande är i överensstämmande
med gällande författningar. När kommunalförordningarna och
landstingslagen giva vederbörande sainfälligheter rätt att vårda eller besluta

Bihang till riksdagens protokoll 10,10. 0 sand. 2 and. 10 hafi. (Nr 24.)

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

om vissa gemensamma angelägenheter och att för tillgodoseende av dessa
uttaga skatt av de till landstinget, resp. kommunen skattskyldiga, synes
det åtminstone icke stå i överensstämmelse med författningens anda att
utav vissa kategorier skattskyldiga uttaga skatt men samtidigt i sjukvårdshänseende
likställa dem med till landstinget, resp. kommunen icke hörande
personer. Då emellertid nämnda villkor faktiskt är i tillämpning på flera
håll, torde en ändring härutinnan kunna ernås endast genom lagändring.

Genom införande i hela riket av nämnda av vissa landsting och städer
tillämpade grunder för legosängsavgifternas bestämmande skulle visserligen
den fördelen ernås, att ingen på grund av flyttning mellan''olika orter i
riket skulle gå förlustig hemortsrätt i sjukvårdshänseende inom hela riket.
Men denna teoretiska hemortsrätt skulle i många fall tydligen bliva utan
någon som helst praktisk nytta, då hemortsrättslänet och vistelseorten ligga
på längre avstånd från varandra; i andra fall åter, såsom då fråga är om
i landsting icke deltagande stad och omgivande län, skulle visserligen hemortsrätten
icke behöva bliva utan allt praktiskt värde, men i varje fall
skulle stora olägenheter kvarstå.

Det synes därför styrelsen ofrånkomligt, att en ändring sker i den av
motionären föreslagna riktningen, d. v. s. att i lagen uttryckligen fastslås,
att den, som är skattskyldig till landsting eller kommun eller mantalsskriven
inom dess område, alltid skall i sjukvårdshänseende räknas såsom
tillhörande landstingsområdet resp. kommunen. Endast på detta sätt kan rättvisa
för de enskilda personerna ernås. För landstingen torde i allmänhet
någon större ekonomisk vinst eller förlust icke vara att ernå, om det ena
eller andra systemet enhetligt kommer till användning. Och även örn så
undantagsvis skulle vara fallet, bör detta förhållande icke få vara av avgörande
betydelse vid frågans lösning, då ju ändå till sist sjukhusen äro till
för människornas skull och icke tvärtom.

Styrelsen får alltså tillstyrka åtgärder, för att orättvisan i nuvarande förhållanden
måtte så fort som möjligt kunna avlägsnas.

Stockholm den 1 mars 1930.

A styrelsens för svenska landskommunernas förbund vägnar:

Sv. Benglsson.

j .1. A. Zander.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1930