Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag om arbetarsemester.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 260,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg nt. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta antaga följande förslag till

Lag om arbetarsemester.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å bus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, ävensom
å husligt och annat dylikt arbete, vari arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantages dock

a) arbete, som utföres under förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som utföres av arbetsgivarens familj.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpningen av denna lag ej räknas disponent eller
annan befattningshavare i överordnad ställning.

3 §■

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna
lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna
som arbetare.

I annan fråga rörande lagens tillämpning har arbetsrådet att på begäran av
domstol eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Utlåtande, varom här sagts, skall meddelas kostnadsfritt.

4 §■

Har arbetare varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och
med den 1 januari, åligger det arbetsgivaren att å tid mellan den 15 maj och

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 9 sami. 2 avd. 16 käft. (Nr 20.) 1

2

Andra, lagutskottets utlåtande Nr 20.

den 16 därpå följande september bereda arbetaren sammanhängande ledighet
(semester) under minst femton dygn.

Örn tiden för semester, som beredes enligt denna paragraf, skall arbetsgivaren
i god tid dessförinnan och senast en vecka före dess början meddela vederbörande
arbetare underrättelse genom anslag på lämpligt ställe eller på annat för
arbetarens underrättande ändamålsenligt sätt.

Arbetare, som uppsagt sin anställning, skall icke vara berättigad till semester.

5 §•

Arbetare, som erhåller semester och enligt 4 § är berättigad därtill, skall äga
för semestern av sin arbetsgivare bekomma avlöning med ett belopp motsvarande
minst arbetarens arbetsförtjänst för två veckor, beräknat efter medelförtjänsten
för den yrkesgrupp vederbörande arbetare tillhör.

6 §•

Upphör för arbetare, som är berättigad till semester, men icke under året
kommit i åtnjutande därav, till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida anställning
å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september, vare arbetsgivaren
pliktig att till arbetaren utgiva semesteravlöning, som örn arbetaren
vid tiden för anställningens upphörande erhållit semester. Arbetaren kan dock
i intet fall ånyo under samma år förvärva rätt till semesteravlöning, varom stadgas
i denna lag.

7 §•

Har arbetare, som utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller
företag från och med den 16 september eller från senare dag nästföregående år,
därunder på grund av annan omständighet än sjukdom, olycksfall eller militärtjänstgöring
åtnjutit ledighet under sammanlagt mer än tjugufem söckendagar,
skall arbetsgivaren ej vara pliktig att bereda arbetaren semester, men befrias
arbetsgivaren icke härigenom från honom eljest åliggande skyldighet att till arbetaren
utgiva semesteravlöning. Fortvara^ arbetarens anställning den 15 nästpåföljande
september och har han icke dessförinnan under året blivit berättigad
utfå semesteravlöning, skall han äga att nämnda dag utbekomma sådan avlöning,
som örn han erhållit semester.

8 §•

Semester må, ifall avtal därom träffats, förläggas till annan tid, än som föreskrives
i 4 §, ävensom uppdelas på skilda tidrymder.

9 §.

Skulle med hänsyn till natur- eller olyckshändelse eller annan liknande omständighet,
som ej kunnat förutses, beredande av semester å tid, som genom
underrättelse till arbetare eller avtal är bestämd, medföra synnerlig skada eller
fara därför, må arbetsgivaren, i den mån så erfordras för undvikande härav,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

3

vidtaga ändring av tiden för semestern. Örn sådan ändring åligger det arbetsgivaren
att ofördröjligen underrätta vederbörande arbetare genom anslag å lämpligt
ställe eller på annat för arbetarnas underrättande ändamålsenligt sätt.

10 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare, och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen örn arbetarskydd.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen örn arber
tarskydd, bedrives på stadigvarande sätt, skall förevarande lag finnas anslagen
på lämplig plats.

11 §•

Har arbetsgivare underlåtit att inom den tid för beredande av semester, som
angives i 4 §, eller må hava avtalats enligt 8 §, fullgöra honom enligt denna lag
åliggande skyldighet att bereda arbetare semester, vare pliktig att, närhelst arbetaren
så påfordrar, bereda arbetaren sådan honom tillkommande ledighet eller
del därav, som kan återstå, ävensom att till arbetaren utgiva föreskriven semesteravlöning.

12 §.

Visar arbetsgivare uppenbar försumlighet att fullgöra honom enligt denna
lag åliggande skyldighet att bereda arbetare semester, straffas med böter från
och med femhundra till och med femtusen kronor.

Har arbetsgivare utan att göra sig skyldig till förseelse, varom nyss är sagt,
visat uppenbar försumlighet att fullgöra honom enligt denna lag åliggande
skyldighet att underrätta arbetare örn tiden för semester eller ändring därav
eller har han icke iakttagit vad i 10 § 2 mom. föreskrives, vare straffet böter
från och med tvåhundra till och med tvåtusen kronor.

13 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla hälften kronan och hälften den
kommun, inom vilken förseelsen begåtts. Den andel av bötesbelopp, som tillfaller
kommun, användes till kommunens hjälpverksamhet för fattiga arbetslösa
och orkeslösa personer, samt, i den mån medlen ej härför tagas i anspråk,
till folkbibliotek och inom kommunen av arbetarna upprättade studiecirklar.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

14 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller staten, skall vad
i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav
kommit utskottet till handa, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande;
och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.

Frågan örn arbetarsemester har under det senaste årtiondet varit föremål för
icke ringa uppmärksamhet i vårt land. Sålunda avgav den s. k. arbetstidskommittén
år 1920 betänkande med förslag till lag i ämnet. Spörsmålet har
därefter varit upptaget till behandling av socialstyrelsen i dess år 1925 avgivna
förslag till reviderad lag örn arbetarskydd. Styrelsen förordade härvid, att
åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och
varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, borde, så vitt möjligt
under den varmare årstiden, beredas semester under minst en vecka med i
skälig mån bibehållen avlöning. Vidare är att erinra, hurusom på grundval
av frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
arbetarsemester numera fått en mycket betydande utbredning i vårt land,
även örn semestertiden i allmänhet är relativt kort.

Som bekant har socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag ännu
icke varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet har emellertid med
anledning av en vid innevarande riksdag i ämnet väckt motion (1:245) ansett
lämpligt föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ifrågavarande
revisionsarbete så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära
framtid kan föreläggas riksdagen.

Slutligen är att märka, att spörsmålet örn internationell reglering av frågan
örn lagstadgad arbetarsemester förväntas komma att upptagas till behandling
av internationella arbetskonferensen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén
och Thorberg, fröken Hesselgren samt herrar Hagman* och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Johanson i Hallagården,
Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå, Aronson, Sandström*, Hansson i Trollhättan*
och Osberg.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

Bilaga.

Kungl. Socialstyrelsen.

Stockholm den 20 februari 1030.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 31 januari 1930 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare väckt motion, nr 260, med förslag till lag örn arbetarsemester.

Till fullgörande härav får socialstyrelsen anföra följande.

Såsom i motionen ock framhålles, bar i vårt land frågan om arbetarsemester
varit föremål för åtskillig uppmärksamhet, särskilt under de senaste decennierna.
Från att tidigare väsentligen ha varit en förmån för statens befattningshavare
i högre ställning har semesterrätt tillerkänts icke blott andra grupper i
tjänstemannaställning utan även allt flera grupper av befattningshavare, jämväl
sådana som äro jämförliga med eller hänförliga till vanliga kroppsarbetare.

Principen örn semester för arbetare, sysselsatta i statens verksamhet, godtogs
av 1913 års riksdag, som i anledning av en kungl, proposition i ämnet beslöt
tillerkänna daglönare vid flottans varv, vilka haft oavbruten sysselsättning
vid flottan under minst 4 år, semester med bibehållen lön under 6 dagar.
År 1914 biföll riksdagen en motion örn beviljande av semester »åt arbetare och
med dem likställda, vilka ha stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen».
Vid 1919 års lagtima riksdag förbättrades ytterligare semestervillkoren
för arbetare vid armén och marinen. Från och med 1 juli 1920 infördes
semester jämväl för järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens anläggningsarbetare,
varvid ledigheten bestämdes till 6 k 7 dagar per kalenderår för arbetare,
som fyllt 21 år samt varit i statens tjänst minst 24 månader av senast
förflutna 27 månader, vilket villkor dock den 1 mars 1924 ändrades till 10
av senaste 12 månader. Semester tillförsäkrades linjearbetare vid telegrafverket
genom kollektivavtal den 31 mars 1919, och bestämdes denna ledighet
till 6 dagar. Under det senaste årtiondet har vidare semesterförmån i allt
större utsträckning kommit kommunalarbetama till del, varvid villkoren i regel
ordnats genom kollektivavtal. För fast anställda arbetare i allmän tjänst
torde numera vanligen tillämpas en årlig semester, som allt efter anställningstiden
växlar från en vecka upp till två veckor och däröver.

Frågan om semester jämväl för i enskild tjänst anställda arbetare bragtes
inför riksdagen genom en motion år 1917, vilken gav upphov till ett riksdagsbeslut
med begäran om utredning. Med anledning härav uppdrog Kungl.
Maj:t åt den den 15 februari 1918 tillsatta arbetstidskommittén att utreda och
inkomma med förslag, huruvida och på vad sätt en allmän arbetarsemester
skulle kunna genomföras i vårt land. Den 13 mars 1920 avgav kommittén betänkande
med förslag till lag örn arbetarsemester. Enligt detta förslag skulle
lagens tillämpningsområde bliva detsamma som för lagen örn arbetstidens begränsning.
Vid de av lagförslaget omfattade företagen skulle minst 8 dagars
ledighet under tiden den 15 maj—16 september tilldelas varje arbetare, som

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

varit anställd lios samma arbetsgivare sedan den 16 september året förut. Under
semestertiden skulle avlöning utgå med ett belopp motsvarande arbetsförtjänsten,
beräknad efter den timlön, vartill arbetaren vid tiden för semesterns
början var berättigad. Örn arbetare åtnjutit ledighet under sammanlagt mer
än 18 söckendagar på grund av annan omständighet än sjukdom eller olycksfall,
skulle arbetsgivaren ej vara förpliktad att bereda honom semesterledighet.

Kommittéförslaget har hittills icke föranlett några lagstiftningsåtgärder.
Erinras må dock örn, att socialstyrelsen i sitt den 8 november 1925 avgivna förslag
till reviderad lag örn arbetarskydd förordat, att åt arbetare, som utan avsevärt
uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma
arbetsgivare någon längre tid, borde, så vitt möjligt under den varmare årstiden,
beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka med
i skälig mån bibehållen avlöning.

På grundval av frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas
organisationer har emellertid under senaste årtionde arbetarsemestern
fått en mycket betydande utbredning i vårt land. Medan enligt en av kommerskollegium
utförd undersökning för år 1905 allenast 2.6 % av samtliga av
undersökningen berörda arbetare åtnjöto semester och enligt en av arbetstidskommittén
verkställd utredning för år 1917 så var fallet med ej flera än 15.8 %
av samtliga redovisade arbetare, mångdubblades antalet semesterberättigade
under de närmast följande åren. En av socialstyrelsen utförd undersökning beträffande
gällande kollektivavtal gav vid handen, att vid årsskiftet 1920/21
beräknades 321,333 arbetare, motsvarande 73.4 % av hela det då redovisade arbetarantalet,
vara genom avtal tillförsäkrade semester, i den mån de uppfyllde
föreskrivna villkor i fråga örn anställningstid m. m. Enligt den senaste undersökningen
av detta slag, som avsåg de vid 1928 års utgång gällande kollektivavtalen,
skulle av 512,542 arbetare 398,866 eller 77.8 % beröras av bestämmelser
örn semesterförmån. Inom den knappa fjärdedel av samtliga avtalsberörda
arbetare, som ännu sakna avtalsfästad semester, återfinnas flertalet arbetare
inom säsongindustrier sådana som skogsavverkning, flottning, stenhuggeriet
och byggnadsverksamhet. Emellertid har även inom vissa yrken, vilka
måste betecknas såsom ägande ganska hög grad av säsongkaraktär, såsom sjömän,
hamnarbetare o. d., semester i större eller mindre utsträckning införts genom
nyligen träffade avtalsuppgörelser.

Kan sålunda semester betecknas som en förmån, vilken numera tillkommer
det övervägande flertalet på mera stadigvarande sätt sysselsatta industriarbetare
i vårt land, får man dock ej överskatta betydelsen av denna förmån i
dess nuvarande gestalt. Enligt socialstyrelsens sistberörda undersökning åtnjöto
vid årsskiftet 1928/29 icke mindre än 65 % av samtliga semesterberättigade
arbetare en ledighet, som var kortare än en vecka. Inom storindustrien omfattade
semestern i regel endast 4 fridagar, ehuru ledigheten i praktiken ofta utsträckes
till en vecka, då semestern uttages i samband med midsommarhelgen.
Semester örn 6 dagar är vanlig inom livsmedelsindustrien samt vid
konfektionsfabriker och skrädderier, medan två veckors semester och däröver
stadgas bland annat i avtalen för boktryckerierna, för de enskilda järnvägarna
och för de lappländska gruvfälten.

Huru önskvärt det ur social synpunkt än måste anses vara, att i vårt land
arbetarsemesterns genomsnittliga längd utökas, kan man ej bortse från de ekonomiska
verkningarna av en dylik åtgärd. En utvidgning av arbetarsemestern
från dess nuvarande genomsnittliga längd upp till det minimiantal av 15 dygn,
som av motionärerna påfordras, torde — oavsett betydelsen av semesterförmånens
föreslagna utsträckning till sådana säsongarbetare o. d., vilka för närvarande
ej åtnjuta dylik ledighet —■ innebära en förkortning av arbetstiden med inemot
4 c/o och en motsvarande fördyring av produktionen. Huruvida en dylik pro -

''Indra lagutskottets utlåtande Nr 20.

■1

duktionskostnadsökning skulle kunna bårås av vår industri oell särskilt av vår
exportindustri, torde väsentligen bero på, i vad mån motsvarande minskning
av arbetstiden kunde bliva vidtagen av landets viktigaste konkurrenter på
världsmarknaden i . Med hänsyn härtill måste man beakta arbetarsemesterf rågans
utveckling ej blott i Sverige utan även i främmande länder. Med anlitande
av tillgängliga källor lämnas en kortfattad redogörelse härför i det följande.

Norge. Omkring år 1915 beräknades 16,822 arbetare eller 18.0 % av landsorganisationens
medlemsantal åtnjuta en semester örn i genomsnitt 6 dagar per
år. Vid samma tid bragtes fragan örn arbetarsemester inför stortinget genom
e-n moti.on’ 1 vilken begärdes utredning, åsyftande en lagstiftning, som skulle
tillförsäkra största möjliga antal lönarbetare en sammanhängande ledighet äv
minst en vecka med full lön. . Stortinget överlämnade förslaget till regeringen,
som remitterade detsamma till kommittén för revision av arbetarskyddslagstiftningen.
Någon lagstiftning i ämnet har dock ej kommit till stånd. År
1919 beräknades 19,767 arbetare genom kollektivavtal vara berättigade till semester
med i genomsnitt 7 dagar per år och år 1920 utsträcktes genom skiljedom
för järnindustrien m. fl. verksamhetsområden semestertiden till 2 veckor.
Denna skiljedom gällde till och med den 31 mars 1922, men under den därpå
följande depressionstiden reducerades semesterförmånen väsentligt. År 1926
voro i Norge 90,405 arbetare semesterberättigade enligt kollektivavtal, varav
39,405 åtnjöto en ledighet på 8 dagar eller därunder och 47,604 på 10 ä 12 dagar.
_ Den genomsnittliga ledigheten per semesterberättigad arbetare belöpte
sig till 10 dagar.

Danmark. Ar 1926 åtnjöto 34.3 % av de organiserade arbetarna en semester
på 8 dagar. Ett års anställningstid var som regel villkoret för erhållande
av dylik ledighet. Metallindustriarbetare erhöllo 4 dagars ledighet utan lön.

Finland. Genom lag den 24 oktober 1919 tillerkändes affärsanställda semester.
Den 1 juni 1922 antogs en ny lag, som utsträckte semesterbestämmelsema
att gälla, allt arbete, som utföres under arbetsgivares ledning och
uppsikt. Den obligatoriska semestern fastställdes till 4 arbetsdagar årligen
efter 6 månaders och 7 arbetsdagar efter 1 års anställning.

Lettland. Lagen den 24 mars 1922 stipulerar semester i 2 veckor för samtliga
lönarbetare med undantag för inom jordbruket sysselsatta personer.

Ryssland. Enligt lag den 9 november 1922 erhålla alla arbetare 14 dagars
semester efter 57a månads oavbruten tjänstgöring. Arbetare under 18 år åtnjuta
minst 1 månads ledighet.

Polen. Arbetare i privat och allmän tjänst tillerkännas enligt lagen den 16
maj 1922 8 dagars ledighet med bibehållen lön efter 1 års oavbruten tjänst.
Arbetare under 18 års ålder erhålla under enahanda villkor 14 dagars semester.
Företag med färre än 4 arbetare äro undantagna från lagstiftningen.
Arbetare i tobaks- och naftaindustrierna hava enligt gällande kollektivavtal
längre semester än den lagstadgade, nämligen 14 dagar efter 1 års tjänstgöring
och 21 dagar efter 5 år.

Tyskland. Enligt kollektivavtal åtnjöto 1928 i detta land icke mindre än
95.8 % av de organiserade arbetarna årlig semester. För 66.2 % av de semesterberättigade
utgjorde ledigheten blott 3 dagar, under det att 32.7 % erhöllo mellan
3 och 6 dagars ledighet. Frågan örn införande av en lagstadgad arbetarsemester
är i detta land för närvarande aktuell.

Tjeckoslovakien. Gruvarbetarna hava enligt lag den 21 juli 1921 rätt till

5 dagars semester efter en anställningstid av 1—5 år, 7 dagar efter 5-_10

år, 10 dagar efter 10—15 år oell 12 dagar efter 15 års anställning. Lagen
den 3 april 1925 utvidgade semesterrätten till att jämväl omfatta övriga arbetargrupper
i privata företag och bestämdes ledigheten för dessa till 6 dagar

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

efter en anställningstid av 1—10 år, 7 dagar efter 10—15 år och 8 dagar
efter 15 års tjänst.

Österrike. Genom lag den 16 maj 1910 tillerkändes handelsbiträden efter
6 månaders oavbruten tjänstgöring rätt till semester, oell genom lag den 30
juli 1919 utsträcktes semesterförmånen att jämväl omfatta arbetare och övriga
löntagare inom så gott som alla övriga yrkesgrenar. För erhållande av
en veckas ledighet med bibehållen lön erfordrades en anställningstid av 1 år
och efter 5 års anställning ökades ledigheten till 2 veckor.

Rumänien. Enligt lag den 28 mars 1929 tillerkännas alla industriarbetare
med undantag för sådana, som sysselsättas i företag med färre än 10 löntagare,
7 dagars semester efter 1—3 års anställning, 10 dagar efter 3—5 år,
14 dagar efter 5—10 år samt för den anställningstid, som överstiger 10 år,
1 dag för varje tjänsteår, dock sammanlagt högst 30 dagar.

Sekweiz. Enligt yrkesinspektionens rapport 1926 voro på grund av i kollektivavtalen
inrymda bestämmelser 141,343 arbetare berättigade, till semester,
under det att 4,471 erhöllo ledighet utan lön. Ledigheten varierade i båda
fallen mellan 1 och 12 dagar.

Luxemburg. Lagen den 6 december 1926 tillerkänner alla lönearbetare rätt
till ledighet med bibehållen lön under 4 dagar efter en anställningstid av 1
år, 5 dagar efter 5 år, 7 dagar efter 10 år och 12 dagar efter 20 år. Arbetare
och lärlingar under 18 års ålder åtnjuta 7 dagars semester efter 1 års
oavbruten tjänstgöring. Vidare bestämmes, att semesterberättigad arbetare
under ledigheten skall åtnjuta samma löneförmåner, som tillkommo honom vid
semesterns början. Från lagens giltighetsområde äro bland annat uteslutna
jordbruks- och skogsarbetare samt inom säsongarbete sysselsatt personal. Likaså
äro företag med färre än 20 arbetare undantagna från lagbestämmelserna.

Frankrike. I detta land synes icke arbetare em ester vara vanlig. Vissa
företag inom sådana branscher som livsmedelsindustri, kemisk industri, pappers-
och tryckeriindustri, textil- och beklädnadsindustri m. fl. lära dock bevilja
någon ledighet med lön. Enligt avtal åtnjuta vissa skoindustriarbetare
ledighet utan lön i en vecka, under vilken tid fabrikerna hallas stängda.

Belgien. I detta land finnes ännu icke någon lagstiftning på området, men
genom kollektivavtal har semester tillerkänts arbetare inom textilindustrien,
byggnadsfacket, snickeri- och boktryckeriindustrien, i tändsticks-, matt-, och
livsmedelsindustrien samt i diamant- och metallindustrien. Ledigheten varierar
mellan 2 dagar (efter 1 års anställning) i mattfabrikationen och 15 dagar i boktryckerierna.

Nederländerna. Enligt bestämmelser i kollektivavtalen beräknades den. 1
juni 1927 109,302 arbetare eller 41.0 ^ av samtliga organiserade arbetare åtnjuta
semester; 2,274 företag beviljades 1—5 dagars ledighet, 4,145 företag
6—11 dagars ledighet och 71 företag 12 eller flera dagars ledighet. Till
första gruppen hänförde sig livsmedels- och träindustrierna samt brännerierna,
medan den andra gruppen innefattade gruv- och boktryckeriarbetare, bokbindare,
pappersarbetare samt inom klädesindustrien sysselsatta arbetare.

England. I detta land ha sedan gammalt arbetarna plägat beredas ledighet
genom att fabrikerna stängts vid någon lämplig tidpunkt under året, exempelvis
vid pingsthelgen. Under ledigheten åtnjöto arbetarna ej lön, men i stället
plägade de på övertid arbeta in semesteravlöningen eller upprätta särskilda
semesterkassor. På senare tid har dock i vissa kollektivavtal semester med
bibehållen lön tillerkänts en stor del arbetare. Ledighetens längd är i regel
6 dagar, men i några fall endast 2—4 dagar. Som regel kräves en oavbruten
tjänstgöring av 1 år för erhållande av semester.

Förenta staterna. Genom uppgörelser vid en del enskilda företag lia arbe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 9

tarna efter viss tids anställning tillförsäkrats vissa dagars årlig ledighet med
bibehållen avlöning.

Brasilien. Lagen den 13 oktober 1926 bestämmer 14 dagars ledighet med
bibehållen lön för arbetare i handel och industri.

Frågan om arbetarsemester har dock ej blott varit av betydelse för de särskilda
länderna utan även utvecklats till ett mellanfolkligt spörsmål. Första
gången semesterspörsmålet fördes fram på detta sätt var på Internationella
föreningens för lagstadgat arbetarskydd delegerademöte i Lugano 1910. Då
beslöts, att som en förberedande åtgärd låta utarbeta en översikt över den i
olika länder gällande lagstiftningen på området. Frågan upptogs ånyo på
mötet i Zurich 1912, men någon fullständig internationell utredning rörande
semesterfrågan medhanns ej före världskrigets utbrott.

På internationella arbetskonferensens första sammanträde i Washington år
1919 framfördes på svenskt initiativ förslag örn, att frågan om arbetarsemester
skulle uppföras på konferensens dagordning. Så har emellertid hittills icke
skett, men vid olika tillfällen och från skilda håll, senast vid internationella
arbetsbyråns styrelsemöte i januari 1930, har påyrkats, att denna fråga snart
måtte upptagas till behandling av arbetskonferensen.

I överensstämmelse med vad förut beträffande socialstyrelsens förslag till
reviderad arbetarskyddslag anförts rörande styrelsens ställning till förevarande
fråga anser styrelsen fortfarande, att kravet på lagstadgad arbetarsemester
måste anses såsom synnerligen beaktansvärt, men är styrelsen med hänsyn till
den internationella reglering av spörsmålet, som snart torde vara att förvänta,
tveksam, om frågan lämpligen redan nu bör göras till föremål för en mera ingående
lagstiftning än vad nyssnämnda lagförslag innebär.

GUNNAR HUSS.

Bertil Nyström.

Bihang till riksdagens protokoll 1980,

9 sami. 2 avd. 16 haft. (Nr 20.)

2