Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn utvidgning av tillämpningsområdet
för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 254 i andra kammaren av herr Olsson i Mellerud m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att lagens
tillämpning måtte utsträckas att omfatta även silikos.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttranden av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. De yttranden,
som i anledning härav kommit utskottet till handa, finnas fogade såsom
bilagor vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till desammas innehåll.

Lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar tillkom vid fjolårets riksdag
efter förslag från Kungl. Maj :t och har trätt i kraft den 1 januari innevarande
år. Vid fastställande av försäkringens omfattning utgick man från
att densamma endast skulle avse sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kunde
ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder detsamma bedrevs.
Framställt förslag att bland yrkessjukdomarna upptaga sådan lungsjukdom
(silikos), som förekommer hos arbetare i fältspatkvarnar, vann i brist
på utredning i nämnda avseende icke riksdagens bifall.

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena har emellertid numera
ådagalagts, att silikosen, som uppkommer genom habi tueli inhalation av kiselsyrehaltigt
damm, måste betraktas som en typisk yrkessjukdom. Men även
andra stenarter än de kiselsyrehaltiga kunna förorsaka s. k. stendammslunga
under utövning av yrkesarbete. Det lärer för övrigt knappast vara möjligt att
enbart på de objektiva undersökningsfynden under den sjukes livstid skilja
mellan silikoslunga (förorsakad av kiselsyrehaltigt damm) och t. ex. chalikoslunga
(förorsakad av kalkstensdamm). Enligt vad utskottet inhämtat har
också inom den medicinska nomenklaturen blivit vanligt att använda beteck tiihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. lb haft. (Nr 18.) 1

Utskottet.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

ningen silicos i den vidsträcktare betydelse att den blivit likvärdig med beteckningen
stendammslunga. Vid sådant förhållande har det synts utskottet erforderligt
att bland de sjukdomsalstrande ämnen och fysiska fenomen, som omfattas
av den ifrågavarande lagstiftningen, jämväl upptaga stendamm.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna 1:161 och II: 254
måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse: 1

§•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara försäkrad
jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

strålande värme eller ljus,
röntgenstrålar eller radium,
mjältbrandssmitta.

Beträffande — -----stadgas.

Arbete — -----farligt arbete.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931 men skall icke äga tillämpning
ifråga örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före
nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare,
därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i
verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen.

Stockholm den 8 april 1930.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

3

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Sigfrid Hansson*, Thorberg och

Mellén*, fröken Hesselgren* samt herrar Hagman*, Granström* och Löfvander;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården,
Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå, Aronson, Sandström, Hansson i Trollhättan
och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

4

Andra lagutslcotteis utlåtande Nr 18.

Kungl. Medicinalstyrelsen.

Bil. A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Enligt ämbetsskrivelse den 31 januari 1930 från Kungl. Socialdepartementet
har Kungl. Majit anbefallt Medicinalstyrelsen att avgiva och till Riksdagens
andra lagutskott senast den 20 februari 1930 överlämna yttrande över två
inom Riksdagen väckta motioner, dels nr 161 i första kammaren i fråga om
utvidgning av tillämpningsområdet för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
dels ock nr 254 i andra kammaren i samma ämne.

Till åtlydnad härav får Medicinalstyrelsen härmed överlämna i avskrift en
av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, docenten Oscar Lindbom i
ärendet avgiven P. M. samt i anslutning till innehållet i nämnda P. M. såsom
eget yttrande anföra, att väl grundade skäl synas föreligga för upptagande av
silikosen bland de yrkessjukdomar, vilka berättiga till ersättning enligt lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Stockholm den 19 februari 1930.

NILS HELLSTRÖM.

Nils Wronne.

C. B. von Mentser.

P. M.

till handläggningen av ärendet angående inom riksdagen väckta motioner i
fråga örn utvidgning av tillämpningsområdet för lagen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar.

Såväl av den av doktor Willi Mascher publicerade utredningen som ock av
ett flertal tidigare publikationer i den amerikanska, engelska och tyska facklitteraturen
framgår med full tydlighet, att silikosen måste betraktas såsom en
typisk yrkessjukdom, vars uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden, samt att den erbjuder
en väl avgränsad sjukdomsbild, som med hjälp av gängse undersökningsmetoder
i regel kan lätt diagnosticeras och särskiljas från andra, av annan anledning
uppkomna sjukdomar. Enligt min mening föreligga därför väl grundade
skäl för att — såsom också i andra länder skett —• upptaga silikosen bland
de yrkessjukdomar, vilka berättiga till ersättning enligt lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Stockholm den 16 februari 1930.

OSCAR LINDBOM.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

L. Odenfalk.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

Kungl. Socialstyrelsen.

Bil. B.

Stockholm den 7 mars 1930.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 31 januari 1930 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till Riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom Riksdagen
väckta motioner, dels nr 161 i första kammaren i fråga örn utvidgning av tilllämpningsområdet
för lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, dels ock
nr 254 i andra kammaren i samma ämne. Till fullgörande härav får socialstyrelsen,
som i ärendet samrått med sin sakkunnige för hygieniska frågor, anföra
följande.

Av den ganska rika medicinska litteraturen i ämnet liksom av den utav
doktor Malcher utarbetade redogörelse, som fogats såsom bilaga till förevarande
motioner, framgår, att sjukdomen silikos (stenunga) uppkommer genom
inandning under längre tid, oftast under åratal, av damm i rikligare
mängd från ämnen med hög kiselsyrehalt, vanligen sandsten, flinta, fältspat,
kvarts eller granit. Inandning av dylikt damm under anförda förhållanden
kan icke tänkas förekomma annat än i samband med arbete, vid vilket angivna
ämnen äro föremål för behandling. Sjukdomen ifråga måste därför anses
vara en utpräglad yrkessjukdom.

Sjukdomen bär förr varit svår att diagnosticera och avskilja från andra av
annan anledning uppkomna sjukdomar med liknande symtom, men tack vare
våra moderna kliniska undersökningsmetoder är detta nu möjligt. Det mest
utmärkande kliniska symtomet på silikos utgöres av en alltmer tilltagande
andnöd på grund av de genom stendammet åstadkomna förändringarna i lungvävnaden.
I tidigare stadier av sjukdomen liksom mången gång även vid
tämligen framskridna processer kunna emellertid inga sjukliga förändringar
av lungorna eller endast relativt obetydliga sådana konstateras genom vanlig
undersökning av lungorna. Däremot ger röntgenbilden i regel tydlig upplysning
om de för silikos typiska lungförändringarna. Silikos kompliceras ofta
av luftrörskatarrer, eller tubertius, vilket gör att den primära sjukdomsorsaken,
lätt kan förbises vid vanlig lungundersökning. Genom röntgenfotogram
kan vid sådana fall.dock den primära silikotiska sjukdomsprocessen upptäckas,
om också röntgenbilden vid dylika komplikationer kan avvika från den vid
ren silikos vanliga och typiska. För diagnosticerandet av silikos är sålunda
en röntgenundersökning av det misstänkta sjukdomsfallet nödvändig.

I överensstämmelse med vad som från vederbörande ämbetsverks sida uttalats
under förarbetena till den förra året antagna lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar ansåg 1929 års Riksdag, i likhet med föredragande departementschefen,
att det med hänsyn till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna
vöre nödvändigt att begränsa försäkringen till sådana yrkessjukdo
mar, som i regel kunna tydligt skiljas från sjukdomar uppkomna av annan
anledning. På grund av vad i det föregående anförts anser socialstyrelsen,
att silikosen är en sjukdom av den art, att den i enlighet med de sålunda angivna
förutsättningarna bör upptagas bland de yrkessjukdomar, som berättiga
till ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

För att söka erhålla en uppfattning om i vilken omfattning silikos förekommer
i vårt land samt antalet och arten av de arbetsställen, där sjukdomen kan
tänkas uppkomma, ävensom antalet arbetare, vilka kunna beräknas vara utsatta
för risken att ådraga sig sjukdomen, har styrelsen infordrat upplysningar
i nämnda hänseenden från samtliga yrkesinspektörer och bergmästare.

Såsom kunde förväntas ha i förstnämnda hänseende några närmare uppgifter
icke stått att erhålla genom yrkesinspektörerna och bergmästarna. I allmänhet
ha några fall av sjukdomen ej kommit till berörda befattningshavares
kännedom. Tvenne yrkesinspektörer rapportera dock sådana fall under åren
1927—1929 (de begärda upplysningarna hade begränsats att avse nämnda år),
den ene 1 (vid en fältspatkvarn) och den andre 26 •— de sistnämnda samma
fall som omförmälas i doktor Maschers redogörelse. Vidare meddelar en bergmästare,
att han erfarit, att en vid ett fältspatbrott inom hans distrikt för maskinborrning
anställd arbetare skulle hava avlidit år 1927 vid 45 ä 50 års
ålder på grund av »stenlunga», men har bergmästaren icke kunnat kontrollera
riktigheten av denna uppgift.

I de hänseenden i övrigt, vari upplysningar begärts, ha de olika befattningshavarna
lämnat mer eller mindre utförliga svar. En sammanfattning
härav, återgivande det väsentliga innehållet i deras yttranden, överlämnas såsom
särskild bilaga.

Av de inkomna svaren framgår, att ett ganska stort antal arbetare sysselsättes
under sådana förhållanden, att man måste räkna med en viss större eller
mindre risk för uppkomsten av silikos. Huru stor denna risk i själva verket
är i de olika fallen torde endast en ingående, av läkare utförd undersökning
kunna utvisa.

Sedan många år tillbaka har ett betydelsefullt arbete till^ bekämpande av
dammfaran bedrivits av yrkesinspektionen, varom bl. a. dess årsberättelser innehålla
många vittnesbörd. Sedan numera ifrågavarande sjukdom och riskerna
för dess uppkomst blivit mera allmänt kända, torde det vara att förvänta,
att yrkesinspektionens befattningshavare komma att ägna speciell uppmärksamhet
åt denna hälsofara och dess förebyggande.

Ett viktigt led i strävandena att bekämpa ifrågavarande hälsofara anser styrelsen
vara, att obligatorisk läkarundersökning införes i syfte att förhindra,
att arbetare, vilka av ena eller andra anledningen icke är o lämpliga därtill, anställas
i arbete, som utsätter dem för risk att ådraga sig silikos. I ändamål
att i tid kunna upptäcka eventuellt förefintlig fara och. vidtaga för dess avvärjande
erforderliga åtgärder synes denna anordning vidare böra kompletteras
med föreskrift om periodiskt återkommande läkarundersökning av de arbetare,
som sysselsättas i det farliga arbetet.

Anordnandet av dylika läkarundersökningar är för övrigt ett spörsmål av
mera allmän räckvidd, vilket erhållit en ökad aktualitet genom yrkessjukdomsförsäkringen,
och synes frågan i sin helhet lämpligen böra upptagas till behandling
i samband med den blivande revisionen av Egen örn arbetarskydd.
Här berörda uppfattning har också kommit till uttryck i socialstyrelsens, riksförsäkringsanstaltens
och medicinalstyrelsens gemensamma utlåtande den 21
april 1928 med förslag i frågan örn ersättning för yrkessjukdomar, däri ämbetsverken
i förevarande avseende anföra bl. a. följande:

»Ett annat spörsmål torde i detta sammanhang jämväl böra beaktas.

Vid olycksfallsskador utgår ersättning principiellt oberoende av arbetarens
allmänna hälsotillstånd före olycksfallet. Någon anledning att tillämpa annan
princip, då det gäller yrkessjukdom, finnes icke.

En annan sak är, att arbetare i ur yrkessjukdomssynpunkt särskilt farliga
yrken före anställningen underkastas läkarundersökning och efter antagande
periodvis undersökas av läkare. Denna anordning bör vara till fördel för sa -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

väl arbetsgivaren som arbetaren. Arbetsgivaren har intresse av att hans arbetare
äro fria från anlag, som göra dem olämpliga för just det arbete, som
förekommer vid hans företag, och för arbetarna måste det ju vara ett önskemål,
att deras arbete icke är av sådan art, som för deras kroppskonstitution
kan vara särskilt farlig.------------ •— — -—- -—- ---—- —

Enligt ämbetsverkens mening vore det en given fördel, om obligatorisk läkarundersökning
ägde rum före anställning i ur yrkessjukdomssynpunkt särskilt
farliga yrken och sedermera periodvis. Då denna fråga emellertid torde
böra lösas i samband med en revision av lagen örn arbetarskydd, hava ämbetsverken
funnit sig icke böra i detta sammanhang framlägga förslag till bestämmelser
i ämnet.»

W. Stenholm.

GUNNAR HUSS.

Sammanfattning av yrkesinspektörernas och bergmästarnas yttranden
angående antalet och arten ar de arbetsställen, där silikos (stenunga)
kan tänkas uppkomma, ävensom antalet arbetare, vilka kunna beräknas
vara utsatta för risken att ådraga sig sjukdomen.

Yrkesinspektör en i första distriktet. Ett 20-tal arbetsställen finnas registerförda,
där stenlunga kan tänkas uppkomma, och antalet arbetare, vilka
kunna beräknas vara utsatta för risken att ådraga sig sjukdomen, uppgår till
drygt 200.

Yrkesinspektör en i andra distriktet. Sjukdomen kan tänkas uppkomma vid
sandblästringsanläggningarna vid gjuterier, järnverk och mekaniska verkstäder.
Å dessa arbetsplatser utsättas arbetarna för ett fint sanddamm, som till
största delen utgöres av kvarts. Antalet sandblästringsanläggningar torde
uppgå till c:a 50 och vid varje anläggning sysselsättas 1 ä 3 man.

Arbetet vid de vid stålgjuterierna befintliga renserierna för stålgjutgods
torde även innebära risk för sjukdomen i fråga. Vid dessa renserier behandlas
det med gjuterisand bemängda stålgjutgodset med luftmejslar, slipskivor och
luftblåsning och sprides härvid ett fint damm, vilket till största delen utgöres
av kvarts. Antalet större stålgjuterier är 5, vartill komma några mindre. Vid
de större sysselsättas 10 ä 15 man med stålgodsrensning och vid de mindre
2 ä 5 man. Hela antalet torde uppgå till 75 ä 100 man. Tuberkulos har här
ansetts såsom en ganska vanlig sjukdom och torde måhända en del fall ha
varit att hänföra till silikos, fastän uppmärksamheten ej riktats därpå.

Vid de inom distriktet befintliga 5 stålverken bearbetas kvartsen i kvartskvarnar
men äro dessa kvarnar anordnade på ett ganska tillfredsställande sätt.
Särskilt på senare år ha förbättringar med avseende på kvartsdammets bortskaffande
vidtagits. Förr voro fall av tuberkulos ganska vanliga vid kvartskvarnarna
men intaga dessa anläggningar numera ej någon särställning i berörda
avseende. Antalet arbetare vid ifrågavarande kvartskvarnar uppgår till
ett 30-tal.

Stenhuggerier, där avsevärdare olägenheter av stendammet kunna tänkas
vara förhanden, finnas, endast i ringa antal, möjligen ett 20-tal med i regel
2 å 3 arbetare på varje arbetsställe. Vidare må omnämnas stenkrossar för
väg- och byggnadsändamål. Dessa krossar äro emellertid vanligen igång en -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

dast vissa tider på året, varför de icke torde böra tilläggas någon större betydelse
i förevarande sammanhang. Vid en stor del av dem har man för övrigt
anordnat vattenspolning för att binda dammet.

En industri, inom vilken förut tuberkulosen varit mycket utbredd men där
hälsotillståndet under de senaste tio åren betydligt förbättrats, är stål- och
metallmanufakturen i Eskilstuna. Särskilt voro arbetarna i sliperierna mycket
utsatta för denna sjukdom, och har den åsikten gjort sig gällande, att det
var sandstenarna med vattenspolning som voro farligast. Numera användas
dessa stenar i mycket ringa utsträckning. De hava i allmänhet utbytts mot
smärgelskivor (av karborundum), vilka försetts med utsugningsanordning för
dammet, och har därigenom hälsofaran i hög grad förminskats.

Yrkesinspektör en i tredje distriktet. Inom distriktet finnas 4 arbetsställen,
där arbetsmaterial och arbetsförhållanden äro sådana, att »stenlunga» där
kail tänkas uppkomma. Sammanlagt 12 arbetare sysselsättas under sådana
förhållanden, att de kunna sägas vara utsatta för risken att ådraga sig sjukdomen.
Härtill kommer ett 30-tal stenkrossar med ett 150-tal arbetare, som i
mindre grad äro utsatta för kiselsyrehaltigt damm men dock så pass mycket,
att de måhända icke böra helt förbises i detta sammanhang.

Yrkesinspektör en i fjärde distriktet. De industrier, där fara för silikos, kan
tänkas förefinnas, torde i huvudsak tillhöra yrkesgrupperna brytning och
grovbearbetning av sten, finare stenförädlingsindustri samt glasbruk och glassliperier.
Hit torde även böra föras vägarbeten.

Vad angår den förstnämnda gruppen synes endast arbetet vid matning av
stenkrossar kunna innebära fara för inandning av större mängder kiselsyrehaltigt
damm. De härmed sysselsatta arbetarna inom gruppen torde kunna
uppskattas till c:a 40.

Inom gruppen finare stenförädlingsindustri förefinnes faran för inandning
av damm huvudsakligen vid arbete med sandblåsning och med pneumatiska
verktyg och torde antalet härmed sysselsatta arbetare kunna uppskattas till
c:a 90.

Inom gruppen. glasbruk och glassliperier torde endast de arbetare, som
syssla med målning av kvarts och blandning av glasmaterialet, kunna anses
vara utsatta för ifrågavarande risk. Dessa arbetares antal torde uppgå till
ett 100-tal.

Beträffande vägarbetena är det de med krossning av grus och makadam
sysselsatta arbetarna, som kunna anses utsatta för silikatdamm. Dessas antal
är svårt att angiva men torde kunna uppskattas till högst 150.

. Sammanlagda antalet, arbetare, som skulle kunna tänkas vara utsatta för
risken att ådraga sig silikos, skulle sålunda utgöra c:a 380. Härvid är emellertid
att märka, att arbetet med stenkrossning försiggår ute i fria luften samt
att vid de flesta stationära stenkrossar samt även vid de flyttbara vattenspolning
är anordnad för dammets bindande. Lungskyddare användas även i
ganska stor utsträckning och vid den finare stenbearbetningen jämväl skyddsmasker,
vari införes tryckluft från samma kompressor, som användes för
sandbläster och. luftmejslar. Genom denna senare anordning hindras allt
damm från att inkomma i mun, näsa och ögon.

Nyss angivna .siffra ^380 arbetare torde sålunda böra högst betydligt reduceras,
örn man vill erhålla en uppgift å det antal arbetare, som verkligen äro
utsatta för inandning av kiselsyredamm i större mängd.

Yrkesinspektören i femte distriktet. Ifrågavarande sjukdom kan tänkas
uppkomma vid en hel del arbetsställen, företrädesvis vid stenhuggerier, stenkrossar
o. d., möjligen även vid glasbruk och porslinsfabriker samt vid sandblästring,
där lämpliga skyddsanordningar saknas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

9

Inom distriktet torde finnas åtminstone ett 60-tal större arbetsplatser inom
stenhuggeribranschen med tillsammans bortåt 400 man, varav givetvis endast
en brakdel är utsatt för risken att få stenlunga.

De numera vid vägarbeten ofta förekommande stenkrossama torde kunna
anses som farliga arbetsställen i här ifrågavarande avseende, såvida icke det
rikligt uppkommande dammet effektivt bindes medelst vattenbegjutning. Ett
100-tal stenkrossverk, varje sysselsättande 5 å 6 man, torde finnas inom distriktet.
Under ogynnsamma omständigheter kan nog hela arbetslaget vid en
sadan kross bliva utsatt för dammet.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet. Inom distriktet finnes blott ett arbetsställe,
där material med hög kiselsyrehalt förmales. Fabriken är nybyggd
och anordningarna för att hindra dammspridning torde vara så ändamålsenliga
som skäligt och möjligt varför dammfaran bör vara minimal, under förutsättning
att arbetarna icke åsidosätta vad pa dem skäligen kan ankomma att iakttaga.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet. Den i doktor Maschers redogörelse
omförmälda silikattegelfabriken är belägen inom detta distrikt. Förutom denna
arbetsplats finnes inom distriktet ett antal mindre anläggningar för krossnmg
av kvarts eller sandsten. Dessa äro huvudsakligen avsedda för framställning
av infodringsmaterial till stålugnar och drivas vanligen intermittent
samt i liten skala, varför sannolikheten för uppkomst av silikos vid dessa
arbetsplatser torde vara liten. Sammanlagda antalet arbetare vid denna grupp
av arbetsställen torde uppgå till högst 20.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet. Beträffande antalet arbetsställen
inom distriktet, där silikos kan tänkas uppkomma, samt det sammanlagda arbetarantalet,
som kan beräknas vid dem vara utsatta för risken att ådraga sig
sjukdomen, synes det vara vanskligt att söka göra en åtminstone någorlunda
riktig uppställning. Som riskkällor av ifrågavarande art torde emellertid böra
ungefärligen räknas 7 sintringsverk och 50 andra krossverk vid järnverken
samt 70 makadamkrossar vid väg- och annat byggnadsarbete. Vid varje verk
eller^kross synes man kunna räkna med 3 man såsom utsatta för sjukdomsrisk,
alltså cirka 127 riskkällor och 381.man. Vidare tillkomma sandblästring och
gjutgodsrensning i såväl stål- som järngjuterier, vilka arbeten emellertid synas
än svarare att i förevarande avseende bedöma i fråga örn antal och risk för sjukdomens
uppkomst.

De allvarligaste olägenheterna av ifrågavarande ari inom detta distrikt kunna
sägas i första hand vara förknippade med järnverkens krossverk och rensningen
av gjutgods samt att finna vid ett antal arbetsställen örn 25 å 30. De
värst utsatta arbetarnas antal torde uppgå till ungefär 150 man.

Yrkesinspektören i nionde distriktet. Arbetsföretag, vid vilka arbetarna
kunna tänkas bliva utsatta för kiselsyrehaltigt damm, finnas endast i ringa
antal och sysselsätta fa arbetare. Vid 15 arbetsställen med tillsammans cirka
110 arbetare förekommer i någon mån kiselsyrehaltigt arbetsmaterial.

Bergmästaren i norra distriktet. Risken att ådraga sig sjukdomen förefinnes
icke blott vid själva gruvorna och stenbrotten, där särskilt s. k. torrborrning
medför stora risker, utan även vid bearbetning av sten och malm i stenhuggerier
och sliperier samt i anrikningsverk. Några uppgifter rörande antalet
av de å farligare ställen sysselsatta arbetarna är bergmästaren icke i tillfälle
att lämna.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt. Vid huggning av slipstenar sysselsättas
i Orsa 16 vuxna personer i medeltal 2‘/2 månad per år. Då sjukdomsfall
icke inträffat, kan man icke anse, att påtaglig risk för sjukdomen förefinnes.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. lå haft. (Nr 18.)

•>

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Det enda arbete, som kan medföra risk för sjukdomen, är torrborming — maskinborrning
utan vattenspolning — då arbetaren icke vill använda »lungskyddare»
(respiratorer). Torrborrning förekommer mest vid drivning, av stigschakt
och stigorter, enär vid vattenspolning arbetaren blir vat av krutstänkt
vatten. Som permanent sysselsättning vid dylikt arbete icke förekommer, kan
något visst antal arbetare, utsatta för ifrågavarande risk, icke angivas.

Bergmästaren i östra distriktet. Risk för »stenunga» torde föreligga vid
tvenne arbetsställen inom tillsynsområdet och för ett 10-tal arbetare a vardera

stället o

Gruvingenjören för Örebro län, vilken handlägger bergmästargöromalen i
nämnda län, meddelar, att inom både gruvdrift och stenindustriell verksamhet
skadlig dammbildning äger runi vid utförande av arbete av viss beskalienhet

under vissa arbetsförhållanden. , ... ,

Vad angår gruvorna sker dammbildning vid borrnmgsarbetet, vilket uteslutande
verkställes med maskiner. Det härvid uppstående dammet eller mjölet
bindes dock i regel genom samtidig vattenspolning genom det lhaliga borrstalet,
varför i dylikt fall inandning av borrmjöl ej ifrågakommer. S. k. torrborrning
äger endast rum, där vattenspolning ej kan ifrågakomma, exempelvis
genom att borrhålen äro uppåtriktade och det från borrhålet avgående spoivattnet
sålunda skulle väta ned arbetaren. Vid torrborrning är bildningen av
bergmjöl betydlig och besvärande och gäller detta särskilt i sa kallade stigorter.
Under detta mycket osunda arbete skydda sig arbetarna oftast genom
användande av andningsskydd för mun och näsa, dock ser man ej sällan, att
de uraktlåta att begagna sådant skydd på grund av de fysiska obehag, som
äro förenade därmed, såsom hetta, klåda och tyngre andning. _ Antalet arbetare,
sysselsatta med dylikt arbete, varierar betydligt ar fran ar beroende pa
de gruv- och driftstekniska förhållandena vid varje gruva. Antalet arbetsställen,
där stigortsdrivning tid efter annan äger rum och salunda förutsatt -ningen för sjukdomens uppträdande synes förefinnas uppgår till 12 a 15 stycken.
För lämnande av uppgift å sammanlagda antalet med dylikt arbete sysselsatta
arbetare skulle hänvändelse till arbetsgivarna vara erforderlig, vilket

^1 ^råga örn de stenindustriella arbetsställena gäller för tillsynsområdet, att
arbetet vid dem bedrives under sådana förhållanden, att någon, lara i anledning
av dammbildning knappast kan anses föreligga. Finmalnmg i kvarnar
av fältspat och kvarts sker dock oftast torrt i sa kallad kollergang. Dylik!
arbete äger emellertid endast rum vid tvenne arbetsställen och bedrives dar
i ringa utsträckning och tidvis (såsom binäring). .

Bergmästaren i västra distriktet. Att gruvarbetare vid borrning, arbetare
i krossverk och stenhuggerier äro utsatta för inandning av stenstoit, som kan
hava menliga följder, är en känd sak. Man söker därför genom vattenspolning
vid borrning binda stenstoftet eller genom en i möjligaste man effektiv luftväxling
förebygga inandning av större mängder stenstoft.

Emellertid gives det vissa gruvarbeten, som ur ifrågavarande synpunkt aro
ganska vådliga, nämligen drivning av s. k. stigorter. I dessa ar luftväxlingen
dålig och de fyllas under pågående borrning latt av ett tjockt stendamm,
örn borrningen sker utan vattenspolning. Och det sistnämnda är ej sällan la e ,
beroende på att arbetarna ej vilja blöta ner sig av det ur de uppatnktade borrhålen
utrinnande spolvattnet. I stort sett torde dock detta ha mindre be ydelse,
enär samma arbetare sällan under längre tid och aldrig uteslutande sys selsättes

med stigortsdrivning. A

Risken att ådraga sig silikos vid arbete .i gruva eller stenbrott såsom detta
arbete bedrives inom detta bergmästaredistnkt, torde praktiskt taget vara
lika med noll.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

Bergmästaren i södra distriktet. Sjukdomen kan tänkas uppkomma vid makadamtillverkning,
då granit och gnejs krossas. Vid samtliga stenkrossar har
vattenbegjutning föreskrivits men det inträffar, att arbetarna icke bry sig örn
att se till att vattenbegjutningen blir ordentligt utförd. I ett fall har anordningen
till och med satts ur funktion. Vid stenhuggning ute i fria luften torde
antagligen risken för sjukdomen vara synnerligen minimal.