Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Kr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 26 mars 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av
den internationella arbetsorganisationens konferens år
1929 fattade beslut, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 februari 1930 avlämnad proposition, nr 71, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de i nämnda
protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1929 vid dess tolfte sammanträde fattade besluten.

De ifrågavarande besluten utgöras av dels förslag till två konventioner,
nämligen angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, samt angående angivande av vikten å tyngre
kollin, som transporteras å fartyg, dels ock fyra rekommendationer, nämligen
angående förebyggande av olycksfall i arbete, angående ansvarighet i fråga
örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, angående ömsesidighet i
fråga örn skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller
lossning av fartyg, samt angående hörande av fackliga organisationer vid utarbetande
av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta med
dylikt arbete.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
en av herr Thorberg inom första kammaren väckt motion, nr 245, vari
hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att det påbörjade
arbetet med lagens örn arbetareskydd revision måtte påskyndas och förslag
till reviderad sådan lag inom en nära framtid föreläggas riksdagen.

De i propositionen omförmälda konventionsförslagen och rekommendationerna
hava i översättning till svenska språket följande lydelse:

I.

Förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 13 haft. (Nr 17.) 641 ao 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

samt beslutit antaga vissa förslag angående skydd mot olycksfall vid
arbete med lastning eller lossning av fartyg, vilken fråga uppförts såsom
den andra på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusennioliundra oell tjugonio,
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1-

I denna konvention

a) betecknar och inbegriper uttrycket »arbetsförrättning» allt eller en del
av det arbete med lastning eller lossning av fartyg, nyttjat i havs- eller inre
sjöfart, med undantag för krigsfartyg, som i land eller ombord utföres vare
sig i havs- eller inre hamn eller i docka, vid lastbrygga, kaj eller annan
liknande plats, där dylikt arbete bedrives; samt

b) avser uttrycket »arbetare» varje person, som användes till sådan arbetsförrättning.

§ 2.

Varje regelrätt brukad tillträdesled, som går över en docka, lastbrygga,
kaj eller liknande område och vilken arbetarna hava att använda för att begiva
sig till eller från den plats, där arbetsförrättningar utföras, samt alla
arbetsplatser i land skola hållas i ett skick, som är ägnat att bereda trygghet
åt de arbetare, som använda dem.

Särskilt skall iakttagas

1) att alla arbetsplatser i land och alla farliga delar av de förut angivna
tillträdeslederna, som föra dit från närmaste allmänna väg, äro försedda med
belysning, som är effektiv och icke erbjuder fara;

2) att lastbryggor och kajer hållas så fria från gods, att de lämna fri
passage till de i § 3 omnämnda förbindelsemedlen;

3) att då utrymme lämnas längs bryggans eller kajens ytterkant, detta har
en bredd av minst 90 centimeter (3 fot) och hålles fritt från andra hindrande
föremål än fasta konstruktionsdelar samt i bruk varande inrättningar
och redskap;

4) att, i elen mån så låter sig göra med hänsyn till trafiken och arbetet,

a) alla farliga delar av dessa tillträdesleder och arbetsplatser (t. ex. farliga
öppningar, hörn och kanter) äro försedda med lämpliga räck av minst 75
centimeters (2 fot 6 tums) höjd;

b) farliga passager över broar, kassuner och dockportar å båda sidor äro
försedda med räck av minst 75 centimeters (2 fot 6 tums) höjd, vilket i
bägge ändar skall givas tillräcklig fortsättning, som dock icke behöver vara
längre än 4.5 meter (5 yards).

§ 3-

1) Då ett fartyg ligger vid kaj eller intill annat fartyg för arbetsförrättningars
utförande, skola förbindelsemedel, som erbjuda garantier för säkerhet,
stå till arbetarnas förfogande, när de hava att begiva sig till eller från fartyget,
såvida icke omständigheterna äro sådana, att arbetarna, även örn ingen
särskild anordning finnes, kunna göra detta utan att utsättas för onödiga
risker.

2) Ifrågavarande förbindelsemedel skola utgöras av:

a) där så skäligen kan åstadkommas, fartygets fallrep strappa, en landgång
eller liknande anordning;

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

b) i övriga fall en lejdare.

3) De i mom. 2 a) angivna anordningarna skola lia en bredd av minst 55
centimeter (22 tum); de skola vara stadigt fästade, så att de äro förhindrade
att rubbas; de få icke luta för mycket, och till dem använt material skall
vara av god beskaffenhet och i gott stånd; de skola å båda sidor utefter
hela sin längd vara försedda med betryggande räck, som överallt har en
höjd av minst 82 centimeter (2 fot 9 tum), eller, i fråga örn fallrepstrappa,
å ena sidan vara försedda med betryggande räck av nämnda höjd, för såvitt
den andra är tillräckligt skyddad av fartygssidan.

Dock må anordningar av berörda slag, som äro i bruk vid tiden för denna
konventions ratificering, fortfarande användas:

a) örn de på båda sidor äro försedda med räck av minst 80 centimeters
(2 fot 8 tums) höjd, intill dess dessa ersättas med nya;

b) örn de på båda sidor äro försedda med räck av minst 75 centimeters
(2 fot 6 tums) höjd, under ett år efter ratificeringen av denna konvention.

4) Den i mom. 2 b) angivna lejdaren skall vara av tillräcklig längd och
styrka samt på lämpligt sätt fastgjord.

5) a) Avvikelser från bestämmelserna i denna paragraf kunna medgivas
av vederbörande myndigheter i de fall, då de anse, att de i paragrafen omnämnda
anordningarna icke äro nödvändiga för arbetarnas säkerhet.

b) Bestämmelserna i denna paragraf skola icke äga tillämpning å ställningar
eller lastlandgångar i de fall, då dessa uteslutande användas för
arbetsförrättningar.

6) Arbetare må icke använda eller åläggas använda andra förbindelsemedel
än de, som angivas i eller äro tillåtna enligt denna paragraf.

§4-

För det fall att arbetarna måste sjöledes begiva sig till eller från ett
fartyg för arbetsförrättningars utförande, skola lämpliga anordningar finnas
föreskrivna till tryggande av deras transport, däri inbegripet föreskrift örn
de villkor, som de för transporten använda farkosterna skola uppfylla.

§5.

1) Då arbetarna hava att utföra arbetsförrättningar i lastrum, vilkas botten
är belägen mer än 1.5 meter (5 fot) under däckets yta, skola förbindelsemedel,
vilka erbjuda garantier för säkerhet ställas till deras förfogande.

2) Dessa förbindelsemedel skola i regel bestå av en lejdare, och skall
sådan icke anses erbjuda garantier för säkerhet med mindre:

a) tillräckligt utrymme finnes bakom stegen, vilket utrymme i fråga örn
lejdare, anbringade å skott eller i trunkluckor, skall vara minst 11.5 centimeter
(41/2 tum), eller samtliga steg ha tillräcklig bredd för att erbjuda
stadigt fäste för händer och fotter;

b) den icke är mera indragen under däcket än som skäligen fordras för
att hålla den fri för lucköppningen;

c) den fortsättes av och befinner sig i samma linje som anordningar för
stadigt hand- och fotfäste, anbringade å luckkarmarna (t. ex. steg eller urholkningar); d)

de i c) omnämnda anordningarna skjuta ut minst 11.5 centimeter (4''/2
tum) och hava en bredd av minst 25 centimeter (10 tum);

e) lejdarna, där särskilda sådana finnas mellan de nedre däcken, i den
mån så låter sig göra befinna sig i samma linje som den från översta däcket
nedgående lejdaren.

Dock må vederbörande myndigheter, då på grund av fartygets konstruk -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

tion icke skäligen kan påfordras anbringandet av lejdare, äga medgiva användande
av andra förbindelsemedel, förutsatt att dessa i tillämpliga delar
uppfylla i denna paragraf för lejdare föreskrivna villkor.

3) Tillräckligt fritt utrymme för tillträde till förbindelsemedlen skall lämnas
vid luckkarmarna.

4) Axeltunnlar skola å båda sidor vara försedda med lämpliga band- och
fotfästen.

5) Då en lejdare skall användas i lastrummet på ett odäckat fartyg, skall
det åligga den, som åtagit sig arbetsförrättningarna, att tillhandahålla sådan
lejdare. Denna skall i övre ändan vara försedd med hakar för dess fästande
vid luckkarmen eller med annan anordning för säkert fästande.

6) Arbetarna må icke använda eller åläggas använda andra förbindelsemedel
än de, som angivas i eller äro tillåtna enligt denna paragraf.

7) Vid tiden för denna konventions ratificering befintliga fartyg skola vara
fritagna från dimensionsföreskrifterna i mom. 2 a) och d) och från bestämmelserna
i mom. 4 under en tid icke överstigande fyra år, räknat från dagen
för nämnda ratificering.

§6.

Under det att arbetarna befinna sig ombord å fartyget för arbetsförrättningars
utförande, må för arbetarna tillgänglig lucköppning till lastrum med
ett djup av mer än 1.5 meter (5 fot) räknat från däcksytan till rummets
botten icke lämnas öppen och utan skyddsanordning; alla dylika öppningar,
som icke äro skyddade medelst karmar till en höjd, uppgående till minst
75 centimeter (2 fot 6 tum), skola omgivas med betryggande skyddsräck av
minst 90 centimeters (3 fots) höjd, för såvitt arbetet vid lucköppningen därigenom
icke förhindras, eller ock vara på betryggande sätt täckta.

Liknande åtgärder skola i fall av behov vidtagas för att bereda, skydd
vid alla andra öppningar i däcket, vilka kunna erbjuda fara för arbetarna.

Bestämmelserna i denna paragraf skola likväl icke äga tillämpning, då
lämplig och tillfyllestgörande vakthållning finnes anordnad.

§

Då arbetsförrättningar skola utföras ombord å ett fartyg, skola förbindelsemedlen
till detta fartyg ävensom alla platser ombord, där arbetarna
sysselsättas eller dit de kunna beordras under arbetet, vara effektivt upplysta.

De använda belysningsanordningarna skola vara sådana, att de icke kunna
äventyra arbetarnas säkerhet eller inverka störande på andra fartygs navigering.

§ 8.

För att trygga arbetarnas säkerhet, då de äro sysselsatta med att avtaga
eller pålägga luckor och skärstockar, tjänande att täcka lucköppningarna,

1) skola luckor och skärstockar, som tjäna att täcka lucköppningarna,
hållas i gott stånd;

2) skola luckorna vara försedda med handtag, avpassade efter luckornas
storlek och tyngd;

3) skola skärstockar, som tjäna att täcka lucköppningarna, vara försedda
med sådana anordningar för avtagning och påläggning, att arbetarna icke
behöva beträda dem för att anbringa nämnda anordningar;

4) skola luckor och skärstockar, för såvitt de icke äro utbytbara, vara
försedda med tydligt märke, angivande det däck och den lucköppning, till
vilka de höra, samt deras plats i lucköppningen;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

5) må luckor icke användas till uppförande av ställningar för lastens
liandhavande eller för annat ändamål, som skulle kunna utsätta dem för
skada.

§ 9-

Lämpliga åtgärder skola vidtagas till säkerställande, att lyftinrättningar
eller därtill hörande fasta eller lösa hjälpmedel icke användas för arbetsförrättningar
i land eller ombord å fartyg, med mindre de befinna sig i stånd
att fungera riskfritt.

Särskilt skall iakttagas följande:

1) Innan de tagas i bruk, skola nämnda inrättningar jämte de fasta
hjälpmedel ombord, som enligt nationell lagstiftning betraktas som de förras
tillbehör, ävensom kättingar och stållinor, som användas i samband därmed,
i föreskriven ordning vederbörligen undersökas och provas av kompetent
person, som även skall genom certifikat intyga den högsta tillåtna belastningen.

2) Efter deras tagande i bruk skall varje i land eller ombord använd lyftinrättning
samt alla fasta hjälpmedel ombord, som enligt den nationella lagstiftningen
betraktas som den förras tillbehör, ingående undersökas eller inspekteras
sålunda:

a) lastbommar, svanhalsar, mast- och hörnbeslag, ringbultar, topprep och
alla andra fasta hjälpmedel, vilkas lösgörande möter särskilda svårigheter,
skola ingående undersökas vart fjärde år och inspekteras var tolfte månad;

b) alla lyftinrättningar (såsom kranar och vinschar), block, schacklar och
övriga i a) icke åsyftade tillbehör skola ingående undersökas var tolfte
månad.

Alla lösa hjälpmedel (t. ex. kättingar, stållinor, ringar och krokar) skola,
varje gång innan de tagas i bruk underkastas inspektion, försåvitt de icke
inspekterats inom de närmast föregående tre månaderna.

Kättingar må icke förkortas genom att därå slås knopar, och åtgärder
skola vidtagas till förekommande att de skadas av skarpa kanter.

Ogonsplits å stållina med eller utan kaus skall vara utförd med minst tre
instickningar av hela kardeler och två instickningar av kardeler med halva
antalet trådar uttagna. Dock skall denna föreskrift icke förhindra användandet
av annan slags splits, vilken visas vara lika effektiv som de nu föreskrivna.

3) Kättingar och liknande hjälpmedel, som angivas i den nationella lagstiftningen
(t. ex. krokar, ringar, schacklar och lekare) skola, försåvitt ole
icke enligt föreskrift i nämnda lagstiftning underkastats annan tillfredsställande
behandling, glödgas under tillsyn av kompetent person med iakttagande
av följande:

a) Kättingar och förut angivna hjälpmedel ombord å fartyg:

1) kättingar och hjälpmedel örn högst 12.6 millimeter (V2 tum) i regelbundet
bruk, minst en gång var sjätte månad;

2) övriga kättingar och hjälpmedel (inkl. topprepskättingar, men exkl.
»bridle chains», som äro fästade vid lastbom eller mast) i regelbundet bruk,
minst en gång var tolfte månad.

Dock skall i fråga örn dylika hjälpmedel, vilka uteslutande användas vid
kranar eller andra lyftinrättningar, som drivas för hand, den i 1) angivna
tiden av sex månader ersättas med tolv månader och de i 2) angivna tolv
månaderna ersättas med två år.

Jämväl må i de fall, då vederbörande myndighet beträffande förut angivna
hjälpmedel med undantag av kättingar anser, att på grund av deras
dimensioner, utförande, material eller sällan förekommande användning iakttagandet
av föreskrifterna i förevarande moment rörande glödgning icke er -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fordras för arbetarnas skyddande, myndigheten kunna medelst skriftligt certifikat
(som den när som helst kan återkalla) undantaga ifrågavarande hjälpmedel
från tillämpningen av nämnda föreskrifter under förbehåll av de villkor,
som kunna vara fastställda i certifikatet.

b) Kättingar och förut angivna hjälpmedel, som icke finnas ombord: åtgärder

skola föreskrivas till säkerställande av glödgning av sådana kättingar
och hjälpmedel.

c) Kättingar och förut angivna hjälpmedel, vare sig de finnas
ombord eller icke:

kättingar och hjälpmedel, som förlängts, ändrats eller reparerats medelst
svetsning, skola ånyo provas och undersökas.

4) Vederbörligen bestyrkta besiktningsdokument, vilka på ett tillfredsställande
sätt utvisa, att ifrågavarande inrättningar och hjälpmedel fungera
säkert, skola, alltefter omständigheterna, förvaras i land eller ombord; dessa
besiktningsdokument skola angiva den högsta tillåtna belastningen samt
dagen för och resultatet av de i mom. 1 och 2 av denna paragraf åsyftade
provningar och undersökningar ävensom av de i mom. 3 åsyftade glödgningar
eller andra behandlingsmetoder.

Dessa besiktningsdokument skola, då så påfordras av därtill bemyndigad
person, företes av den, som har hand örn dem.

5) På alla kranar, lastbommar och kättingslängor ävensom å övriga ombord
använda liknande hjälpmedel, specificerade i den nationella lagstiftningen,
skall den högsta tillåtna belastningen finnas tydligt angiven. Den
högsta tillåtna belastningen för kättingslängor skall med tydliga siffror eller
bokstäver vara angiven antingen på själva kättingen eller på en därvid säkert
fästad bricka eller ring av hållbart material.

6) Alla motorer, kugghjul, kättings- och friktionstransmissioner, axlar,
strömförande elektriska ledningar samt ångrör skola (med mindre det kan
visas, att de äro så placerade och konstruerade, att de för alla de använda
arbetarna erbjuda samma trygghet, som örn de vore effektivt skyddade) vara
säkert inskyddade, i den mån så låter sig göra utan menlig inverkan på
fartygets säkra manövrering.

7) Kranar och vinschar skola vara försedda med betryggande anordningar,
som hindra lasten från att oförutsett nedfalla, under det den lyftes eller
sänkes.

8) Lämpliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande, att avloppsånga från
och, i den mån så låter sig göra, ånga under tryck till vinsch eller kran försvårar
sikten å arbetsplats, där arbetare är sysselsatt.

§ io.

Endast tillräckligt kompetenta och pålitliga personer må användas för
skötande av lyft- eller transportinrättningar, vare sig de drivas med maskinkraft
eller på annat sätt, för signalerande till skötaren av sådana inrättningar
eller för passande av göling å vinsch trumma eller nockar.

§ u 1)

Last må ej lämnas hängande i lyftinrättning, med mindre kompetent
person effektivt passar denna, medan lasten är hängande.

2) Lämpliga åtgärder skola föreskrivas för användande av signalman, där
så erfordras för arbetarnas säkerhet.

3) Lämpliga åtgärder skola föreskrivas till undvikande, att farliga arbetsmetoder
användas vid uppstapling eller nedtagning, stuvning eller lossning
av last eller vid dess liandhavande i samband därmed.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

4) Innan arbetet börjas vid en lncköppning, skola alla skärstockar urlyftas,
nied mindre lucköppningen är så stor, att fara för arbetarna icke uppstår
därigenom att last slår emot skärstockarna. För det fall att dessa
kunna lämnas på sin plats, skola de vara säkert fästade till förhindrande att
de rubbas.

5) Försiktighetsåtgärder skola vidtagas till möjliggörande för arbetarna
att lätt utrymma lastrum eller mellandäck, då de där sysselsättas med lastning
eller lossning av kol eller annat massgods.

6) Ställning må icke användas för arbetsförrättning, med mindre den är av
hållbar och solid konstruktion, vederbörligen uppstöttad och, i fall av behov,
säkert fästad.

För transport av last mellan fartyget och land ina icke användas liandkärra,
då ställningen har sådan lutning, att den medför fara.

Ställningar skola, i fall av behov, täckas med lämpligt ämne för att hindra
arbetarna från att halka.

7) Då arbetsutrymmet i ett lastrum är begränsat till utrymmet under
själva lucköppningen, må hakar icke fastsättas i band eller dylikt kring
balar, innehållande bomull, ull, kork, jutesäckar eller annat liknande gods,
(ej heller fathakar anhuggas på tunnor), för annat ändamål än att bryta ut
last eller sammanföra den i längor.

8) Intet hjälpmedel må belastas utöver sin högsta tillåtna belastning,

utom i de särskilda fall då uttryckligt bemyndigande, varom anteckning
skall göras, lämnas av ägaren av ifrågavarande lyftinrättning eller hans
ombud. _ .....

9) Kranar i land med föränderlig lyftförmåga (t. ex. vid vertikalt rörlig
kranarm, där lyftförmågan växlar med kranarmens lutning) skola vara försedda
med automatisk indikator eller en skylt, utvisande den högsta tillåtna
belastning, som svarar mot olika lutningar av kranarmen.

§ 12.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva de försiktighetsmått, som
äro att anse såsom nödvändiga för att bereda arbetarna ett med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall tillbörligt skydd, då de ha att arbeta
i beröring med eller i närheten av ämnen, som äro farliga för deras
liv eller hälsa, antingen på grund av ämnenas egen natur eller på grund av
det tillstånd, vari ämnena för tillfället befinna sig, eller då de lia att arbeta
å platser, där dylika ämnen ha förvarats.

§ 13''

Tid dockor, lastbryggor, kajer och andra liknande platser, där arbetsförrättning
ofta utföres, skola sådana anordningar, som den nationella lagstiftningen
med hänsyn tagen till lokala förhållanden bör föreskriva, finnas vidtagna
för att den första hjälpen må kunna skyndsamt liimnas vid olycksfall
och för att vid allvarliga sådana vederbörande må kunna skyndsamt föras
till närmaste sjukhus. Ett tillräckligt förråd av material för lämnande av
den första hjälpen skall ständigt förvaras å de platser, varom här fråga är, i
sådant skick och å sådana ställen, att detsamma är lätt tillgängligt och
omedelbart kan tagas i bruk under arbetstiden. Nämnda förråd böra ställas
under inseende av en eller flera ansvarig;! personer, varav en eller flera böra
vara kompetenta att lämna den första hjälpen och beredda att stå till omedelbar
tjänst under arbetstiden.

Lämpliga åtgärder skola jämväl vidtagas vid dockor, lastbryggor, kajer
och andra liknande, förut omnämnda platser för att lämna hjälp åt arbetare,
som fallit i vattnet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

§ 14.

Ingen må avlägsna eller rubba raek, landgångar, hjälpmedel av olika slag,
lejdare, livräddningsredskap, belysningsanordningar, skyltar eller märken,
ställningar eller andra föremål, varom föreskrift meddelas i denna konvention!
utan att vara därtill vederbörligen bemyndigad eller i fall av nödtvång;
föremålen i fråga skola återställas på sin plats vid utgången av den tid,
under vilken de måst vara avlägsnade.

§ 15.

Det skall tillkomma varje medlem att medgiva fullständiga eller partiella
avvikelser från denna konventions bestämmelser beträffande docka, lastbrygga,
kaj eller annan liknande plats, där arbetsförrättning endast tillfälligtvis
utföres eller där trafiken är obetydlig oell begränsad till mindre fartyg,
samt beträffande . vissa särskilda fartyg eller vissa särskilda slag av fartyg
eller fartyg, som icke uppnå ett visst tontal, ävensom i de fall, då det med
hänsyn till klimatiska förhållanden ställer sig omöjligt att kräva uppfyllandet
av bestämmelserna i denna konvention.

Internationella arbetsbyrån skall hållas underrättad örn de bestämmelser,
med stöd av vilka ovanberörda fullständiga eller partiella avvikelser medgivas.

§ 16.

Med förbehåll för de undantag, som eljest i denna konvention medgivas,
skola de bestämmelser i konventionen, som beröra fartygs byggnad eller
permanenta utrustning, omedelbart tillämpas å fartyg, vilkas byggnad påbörjas
efter dagen för konventionens ratificering, samt inom fyra år efter
nämnda dag å alla andra fartyg. Dock skola åsyftade bestämmelser jämväl
före utgången av denna tid tillämpas å sistnämnda fartyg i den mån så är
skäligt och i praktiken utförbart.

§ 11.

Till tryggande av en effektiv tillämpning av alla författningar, vilka åsyfta
att skydda arbetarna mot olycksfall,

1) skola nämnda författningar tydligt angiva de personer eller organ, som
äro ansvariga för deras iakttagande;

2) skola anstalter träffas för inrättande av ett effektivt inspektionssystem
samt för fastställande av påföljder för överträdelser av författningarna;

3) skola författningarnas texter eller sammandrag därav anslås å väl synliga
ställen vid dockor, lastbryggor, kajer och andra liknande platser, där
arbetsförrättning ofta utföres.

§ 18.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 19.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 20.

Så, snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 21.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

\ arje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny femårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 22.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 23.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av
den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i § 21 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

^ Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 24.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

II

Rekommendation angående ömsesidighet i fråga örn skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående ömsesidighet i fråga örn
skydd mot olycksfall vid arbete med lastning eller lossning av fartyg,
en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom besluta, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som beaktar, att konventionen angående skydd mot olycksfall vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg, samtidigt som den har till huvudsyfte att
skydda vederbörande arbetare, erbjuder ett tillfälle för medlemmarna att utarbeta
och utfärda förordningar, vilka, baserade på nämnda konvention, förete
en viss likformighet, samt jämväl erbjuder tillfälle att utsträcka principen
örn ömsesidigt erkännande av inspektions- och undersökningscertifikat,

och som i detta samband fäster medlemmarnas uppmärksamhet på de
principer, som fastslagits i Köpenliamnkonventionen av den 28 januari 1926
angående fartygs sjövärdighet och utrustning med däri genom deklarationen
av den 11 juni 1928 gjorda ändringar,

hemställer enträget till medlemmarna, att de, efter att ha ratificerat konventionen
angående skydd mot olycksfall vid arbete med lastning eller lossning
av fartyg och utfärdat bestämmelser på grundval av föreskrifterna däri,
måtte rådföra sig med varandra i syfte att få till stånd överenskommelser
örn ömsesidighet, under villkor likväl att dessa överenskommelser trygga
huvudsyftet med konventionen, d. v. s. arbetarnas säkerhet.

III.

Rekommendation angående hörande av fackliga organisationer vid utarbetande
av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt besluta antaga vissa förslag angående hörande av fackliga organisationer
vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg, en fråga, vilken innefattas i den
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom besluta, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

11

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusennioliundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett konventionsförslag angående skydd mot olycksfall vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg och

som önskar giva medlemmarna en anvisning, vilken kan vara dem till ledning
vid tillämpningen av nämnda konvention inom deras resp. länder,
fogar till konventionsförslaget följande rekommendation:

Vid utarbetande av nya författningar för att bringa i verkställighet omförmälda
konvention böra de myndigheter, som ha att svara för utarbetande
av föreskrifter till skydd mot olycksfall för arbetare sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, höra vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
vilka kunna förefinnas inom resp. länder; börande detta ske antingen
direkt eller med anlitande av särskilda för ändamålet godkända organ, vari
båda parterna äro företrädda.

IV.

Förslag till konvention angående angivande av vikten å tyngre kollin,
som transporteras å fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående angivande av vikten å
tyngre kollin, som transporteras å fartyg, en fråga, vilken innefattas i
den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusennioliundra och tjugonio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ I Varje

kolli eller föremål med en bruttovikt av ettusen kilogram (en meterton)
eller däröver, vilket för befordran avlämnas inom de territoriella
gränserna för en medlemsstat, som ratificerat denna konvention, och vilket

är avsett att transporteras å hav eller inre vattenväg, skall före ombord tagandet

vara försett med uppgift å sin bruttovikt, tydligt och varaktigt
angiven på utsidan.

Den nationella lagstiftningen må i undantagsfall, då det är svårt att bestämma
den exakta vikten, medgiva angivandet av approximativ vikt.

Skyldighet att tillse, att denna föreskrift iakttages, skall endast åligga

regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, med ute -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

slutande av regeringen i varje annat land, som kollit kan passera på vägen
till sin destinationsort.

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att avgöra, huruvida skyldigheten
att angiva vikten på ovan föreskrivna sätt skall åligga avsändaren eller
någon annan.

. §2.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 3.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§4-

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Ilan skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 5-

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny tioårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

§ 6.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 7.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av
den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i § 5 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

De franska
vitsord.

§ 8.

och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

T.

Rekommendation angående förebyggande av olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående förebyggande av olycksfall
i arbete, vilken fråga uppförts såsom den första på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

I betraktande av att inledningen till del XIII av fredsfördraget i Versailles
och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen bland de förbättringar i
arbetsförhållandena, vilka äro en trängande nödvändighet, upptager arbetarnas
skyddande mot olycksfall i arbete;

i betraktande av att olycksfall i arbete icke blott utgöra en källa till förluster
och lidanden för arbetarna och deras familjer utan tillika representera
en betydande ekonomisk förlust för samhället i dess helhet;

i betraktande av att internationella arbetskonferensen år 1923 antagit en
rekommendation angående de allmänna grunddragen för anordnandet av yrkesinspektion,
i vilken bl. a. föreskrives, att inspektionens verksamhet, för
ernående av allt större effektivitet, bör allt mer inriktas på »användandet av
de lämpligaste säkerhetsmetoder att förekomma olycksfall och sjukdomar samt
genom intelligent förståelse, uppfostran och samverkan av alla intresserade
göra arbetet mindre farligt, mer hälsosamt och även mindre ansträngande»;

i betraktande av att det i medlemsstaternas gemensamma intresse är av
vikt att erinra om de principer och metoder, vilka enligt de olika ländernas
erfarenhet synas mest ägnade att åstadkomma minskning av antalet olycksfall
och lindring av deras beskaffenhet;

i betraktande vidare av att internationella arbetskonferensen vid sitt sammanträde
år 1928 antagit en resolution, i vilken den bl. a. förklarar, att enligt
dess åsikt tiden vore inne att söka uppnå en högre grad av säkerhet
genom tillämpandet av nya metoder samt att de största framstegen på denna
väg skulle uppnås, örn man framginge efter de linjer, som utstakats av »safetyfirst»-rörelsen,
även örn denna icke kan ersätta statens ingripande genom

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

utfärdandet oell genomförandet av föreskrifter rörande förebyggande av
olycksfall;

efter att hava erkänt, att det är av största vikt att alla personer och institutioner,
däri inbegripet arbetsgivare, arbetare, arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
regeringar och den stora allmänheten, med alla medel och
med all makt bemöda sig att bidraga till förebyggandet av olycksfall;

hemställer generalkonferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte beakta följande grundsatser och regler för förebyggande
av olycksfall i industriella företag. Som sådana företag betraktas särskilt
följande:

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen
omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål,
ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft i
allmänhet och av elektricitet;

c) uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning
av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare,
kanaler, anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker,
vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar,
gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten ävensom förberedelse-
och grundläggningsarbeten för Ilar ovan åsyftade arbeten;

d) ti''ansport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg, till sjöss eller
å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer och bryggor
samt i dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.

Konferensen, som vidare anser att förebyggande av olycksfall är lika nödvändigt
inom jordbruket som i industriella företag, hemställer till varje medlem
av internationella arbetsorganisationen att tillämpa denna rekommendation
å jordbruket med hänsyn likväl tagen till jordbruksarbetets särskilda
förhållanden.

I.

1. I betraktande av att grundvalen för studiet av olycksfalls förebyggande
bildas av

a) efterforskande av orsakerna till olycksfallen och av de omständigheter,
under vilka de inträffa,

b) undersökning, medelst statistik över olycksfallen inom varje industri
betraktad som en helhet, av de särskilda risker, som industrien erbjuder, av
de »lagar» som bestämma olycksfallens frekvens samt, genom jämförelse
mellan statistiken för flera på varandra följande år, av verkningarna av de
åtgärder, som vidtagits för att undvika olycksfallen,

hemställer konferensen, att varje medlemsstat måtte vidtaga de åtgärder
av legislativ eller administrativ natur, som erfordras för att på bästa sätt
trygga insamlandet och utnyttjandet av de ovan avsedda upplysningarna.

Konferensen hemställer vidare, att i varje land måtte av officiella institutioner
företagas metodiska undersökningar med biträde, där så anses
önskvärt, av institutioner eller kommissioner, upprättade av de olika industrigrenarna.

De officiella institutionerna böra anlita medverkan av arbetsgivarnas och
arbetarnas fackliga organisationer samt av de myndigheter, som hava att
öva tillsyn över olycksfalls förebyggande, ävensom i förekommande fall
av tekniska föreningar och inrättningar eller bolag för olycksfallsförsäkring.

Det är jämväl önskvärt att de fackliga arbetsgivar- och arbetarorganisationernas
medverkan utsträckes till institutionerna för olycksfalls förebyggande
inom de särskilda industrigrenarna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

2. Då vunnen erfarenhet oell företagna undersökningar visat, att olycksfallens
frekvens och svårighetsgrad bero icke endast av de risker, som betingas
av arbetets art, anordningarnas beskaffenhet och de använda olika
hjälpmedlen, utan jämväl av arbetarnas fysiska, fysiologiska och psykologiska
förhållanden, hemställer konferensen, att utom de undersökningar, som
omnämnas i punkt 1 och åsyfta materiella förhållanden, undersökningar jämväl
måtte företagas rörande dessa andra faktorer.

3. Då arbetarens lämplighet för yrket och hans intresse för arbetet äro
faktorer av största betydelse ur säkerhetssynpunkt, är det av vikt, att medlemmarna
uppmuntra vetenskapliga undersökningar rörande de bästa metoderna
för yrkesrådgivning och yrkesval samt deras praktiska tillämpning.

4. Då det är av väsentlig betydelse för främjandet av verksamheten för
förebyggande av olycksfall, att kännedom örn de i punkterna 1 och 2 omnämnda
undersökningarnas resultat i största utsträckning sprides, och då det vidare
är av vikt att internationella arbetsbyrån kommer i besittning av alla de
upplysningar, som erfordras för vidgande av området för dess forskningar
rörande olycksfalls förebyggande, hemställer konferensen, att de viktigare
resultaten av undersökningarna måtte delgivas internationella arbetsbyrån
för att av denna utnyttjas i dess verksamhet och publikationer.

Det är jämväl önskvärt, att de institutioner eller organisationer för undersökningar,
som finnas i de olika industriländerna, anordna internationella
rådplägningar och meningsutbyten rörande de vunna resultaten.

5. Medlemmarna böra upprätta centrala tjänsteorgan för insamlande och
sammanställande av statistik rörande olycksfall i arbete samt delgiva internationella
arbetsbyrån all statistik, varöver de förfoga rörande olycksfall i
arbete, inträffade i deras resp. länder. De böra därjämte med hänsyn till
det framtida utarbetandet av ett konventionsförslag vid upprättandet och utvecklandet
av denna statistik uppehålla förbindelsen med internationella
arbetsbyrån för att söka nå fram till vissa enhetliga grunder, vilka såvitt
möjligt medgiva ett jämförande studium av de olika ländernas statistik.

II.

6. Då erfarenheten i de olika länderna visat, att man kan vänta de
mest tillfredsställande resultat av samarbetet mellan alla i frågan örn förebyggande
av olycksfall intresserade parter, särskilt arbetsgivare och arbetare,
är det av vikt, att medlemmarna göra allt vad som står i deras makt för att
utveckla och främja dylikt samarbete, vilket också redan förordats i den år
1923 antagna rekommendationen angående yrkesinspektionen.

7. Konferensen hemställer, att i varje industri eller industrigren periodiska
konferenser måtte, i den mån omständigheterna det medgiva, hållas
mellan yrkesinspektionen eller annat kompetent organ och representativa
organisationer av vederbörande arbetsgivare och arbetare i syfte att: a) undersöka
och granska läget inom industrien i fråga beträffande olycksfallens
frekvens och svårlietsgrad, verkningssättet och effektiviteten av de åtgärder,
som föreskrivits i lag eller godkänts av staten eller annat kompetent organ
i samförstånd med representanter för vederbörande industri eller som försöksvis
införts av enskilda arbetsgivare; b) överlägga örn förslag till förbättringar.

8. Konferensen hemställer vidare, att medlemmarna måtte verksamt och
stadigvarande uppmuntra vidtagandet av åtgärder för främjande av säkerheten,
särskilt a) upprättande inom företagen av ett säkerhetsorgan med
speciellt följande funktioner: undersökning genom företaget av där inträffade
olycksfall och granskning av metoderna för förebyggande av deras uppre -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

pande; systematisk tillsyn över anläggningar, maskiner oell anordningar i
ändamål att trygga säkerheten oell särskilt att kontrollera, att skydds- och
andra säkerhetsanordningar hållas i gott stånd och linnas på sin plats; upplysande
av nyanställda och särskilt unga arbetare om de faror, för vilka de
utsättas genom arbetet eller maskinerna eller de anordningar, med vilka de
genom arbetet bringas i beröring; anordnandet av den första hjälpen vid
olycksfall och transport av skadade; uppmuntran av förslag från personalens
sida rörande ökad säkerhet i arbetet; b) samarbete mellan ledningen och
arbetarna i resp. företag samt mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna
inom vederbörande industri ävensom dessas samverkan med staten och
andra vederbörande organ i ändamål att förbättra säkerheten genom sådana
metoder och anordningar, som kunna anses bäst lämpade efter förhållandena
och möjligheterna i de olika länderna. Följande metoder föreslås såsom
exempel att tagas under omprövning av vederbörande, nämligen tillsättande
av en säkerhetsinspektör och upprättande av säkerhetsnämnder inom
företagen.

9. Konferensen hemställer, att medlemmarna måtte bemöda sig att uppväcka
och vidmakthålla arbetarnas intresse för förebyggandet av olycksfall
och försäkra sig örn deras medverkan härutinnan medelst kurser, publikationer,
filmframställningar, besök vid industriella företag och andra lämpliga
åtgärder.

10. Konferensen hemställer, att staten måtte upprätta eller främja upprättandet
av ständiga säkerhetsutställningar, där de bästa apparater, anordningar
och metoder för förebyggande av olycksfall och främjande av säkerhet
förevisas (med möjligheter till praktisk demonstration i fråga örn skyddsanordningar
vid maskiner); råd och anvisningar skola där lämnas åt företagschefer,
ledande personal, arbetare, elever i ingenjörs- och tekniska skolor
samt andra intresserade.

11. I betraktande av att arbetarna genom det sätt, varpå de förhålla sig
på arbetsplatsen, i stor utsträckning kunna och böra bidraga till framgång
för de förebyggande åtgärderna, är det av vikt, att staten använder sitt inflytande
till tryggande av att a) arbetsgivarna göra allt, som står i deras
makt, för att förbättra arbetarnas uppfostran i fråga örn förebyggande av
olycksfall och b) att arbetarorganisationerna medverka härtill genom lämplig
inverkan på sina medlemmar.

12. Konferensen hemställer, att staten, utom de i föregående punkter angivna
åtgärder, måtte beträffande vissa industrier eller industrigrenar eller
särskilda arbeten ombesörja monografier rörande orsakerna till och förebyggandet
av olycksfall, vilka framställningar skola utarbetas av yrkesinspektionen
eller annat kompetent organ; i dessa monografier böra sammanfattas
de erfarenheter, som vunnits rörande de bästa medlen att förebygga olycksfall
inom industrien eller vid arbetet i fråga, och böra de av staten publiceras
till upplysning för företagschefer, ledande personal och arbetare inom resp.
industri samt för organisationer av arbetsgivare och arbetare.

13. Med hänsyn till betydelsen av den i föregående punkt omnämnda
upplysningsverksamheten och för att åt denna giva en säker grund hemställer
konferensen, att medlemmarna måtte i folkskolornas läroplaner upptaga några
lektioner, ägnade att hos barnen inplanta känslan för försiktighet, och i läroplanerna
för fortsättningsskolor de grundläggande begreppen om förebyggande
av olycksfall och den första hjälpen vid olycksfall. Metodisk undervisning
rörande förebyggande av olycksfall i arbete bör meddelas i yrkesskolor av
alla slag, och bör därvid elevernas uppmärksamhet lämpligen fästas på betydelsen
av den förebyggande verksamheten ur såväl ekonomisk som moralisk
synpunkt.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

14. Med hänsyn till den stora betydelse, som i avseende å olycksfallens
följder måste tillmätas den snabbhet, varmed den första vården kan lämnas,
böra åtgärder vidtagas till säkerställande att i alla företag erforderlig materiel
för lämnande av den första hjälpen finnes tillgänglig för omedelbart bruk
och att denna hjälp lämnas av vederbörligen kvalificerade personer. Det är
jämväl önskvärt, att åtgärder vidtagas för att vid allvarliga olycksfall läkarhjälp
må kunna erhållas så snart som möjligt. Ambulanstjänst bör även
vara anordnad för snabb transport av skadade till sjukhus eller till deras
hem.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att läkarna erhålla särskild teoretisk
och praktisk utbildning i behandling av skador förorsakade av olycksfall.

lil.

15. I betraktande av att varje effektivt system för olycksfalls förebyggande
bör vila på lagstadgad grund, hemställer konferensen, att varje medlem
måtte i sin lagstiftning föreskriva de åtgärder, vilka erfordras för tryggande
av en tillfredsställande grad av säkerhet.

16. I lag bör stadgas, att arbetsgivaren är skyldig att anordna och sköta
sitt företag på sådant sätt, att arbetarna, med hänsyn tagen till företagets
natur och teknikens ståndpunkt, beredas tillräckligt skydd, samt att han tilllika
bör tillse, att arbetarna upplysas om riskerna i sitt arbete, där sådana
förekomma, och om vad som bör iakttagas av dem för undvikande av olycksfall.

17. Det är i allmänhet önskvärt, att planer för uppförande eller omändring
av industriella anläggningar i vederbörlig tid underställas granskning
av kompetent myndighet för konstaterande, huruvida planerna äro av beskaffenhet
att motsvara de ovan åsyftade lagbestämmelserna. Denna granskning
bör äga rum så skyndsamt som möjligt för att icke fördröja byggnadsarbetet.

18. I den mån varje lands administrativa och judiciella organisation så
medgiver, böra yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll
över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna
mot olycksfall äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för arbetsgivaren,
vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter, med rätt
likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet eller
skiljedom.

I händelse av överhängande fara bör kontrollorganet äga att oberoende
av vädjorätten kräva omedelbart vidtagande av föreskrivna åtgärder.

19. Med hänsyn till betydelsen, ur synpunkten av olycksfalls förebyggande,
av det sätt, varpå arbetarna förhålla sig, bör den nationella lagstiftningen
föreskriva skyldighet för arbetarna att efterkomma författningarna
rörande förebyggande av olycksfall samt särskilt stadga, att arbetarna icke
titan tillstånd få borttaga skyddsanordningar och att de skola använda dem
på riktigt sätt.

20. Konferensen hemställer, att innan vederbörande myndighet utfärdar
slutgiltiga administrativa bestämmelser rörande förebyggande av olycksfall
inom en industri, den måtte bereda tillfälle för representativa organisationer
av vederbörande arbetsgivare och arbetare att framlägga sina synpunkter.

21. Bestämmelser i lag eller förordning böra föreskriva medverkan från
arbetarnas sida för tryggande av tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna på
sätt för varje land är mest lämpligt, exempelvis genom: befordran av kompetenta
arbetare till vissa befattningar inom yrkesinspektionen; bestämmelser
som ge arbetarna rätt att påkalla besök av tjänsteman hos inspektionen eller

Bihang till riksdagens protokoll 1930. Ösarn!.. ‘Jami. 13 käft. (Nr 17.) cn ao 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

annan behörig myndighet, då de finna detta önskvärt, eller som förpliktar
arbetsgivaren att bereda arbetarna eller deras representanter tillfälle att träda
i förbindelse med inspektören, då denne besöker företaget; tillsättande av
representanter för arbetarna i säkerhetsnämnder, som hava att trygga säkerhetsföreskrifternas
tillämpning och fastställa orsakerna till olycksfall.

IV.

22. Konferensen hemställer, att staten måtte söka avägabringa, att de särskilda
bolag och andra inrättningar för olycksfallsförsäkring vid premiernas
fastställande för företagen taga hänsyn till de åtgärder, som i dessa vidtagits
för arbetarnas skydd, och därigenom uppmuntra arbetsgivarna att
förbättra säkerhetsanordningarna.

23. Staten bör uppmuntra bolag och andra inrättningar för olycksfallsförsäkring
att medverka i arbetet för förebyggande av olycksfall genom bl. a.
följande medel: meddelande till yrkesinspektionen eller andra behöriga kontrollorgan
av uppgifter rörande olycksfallens orsaker och följder; samverkan
med de institutioner och kommissioner, som avses i punkt 1, samt med safetyfirst-rörelsen
i allmänhet; lån åt arbetsgivare för införande eller förbättringav
säkerhetsanordningar; premier åt arbetare, ingenjörer m. fl., vilka genom
sina uppfinningar eller idéer på ett verksamt sätt bidraga till att förebygga
olycksfall; propaganda bland arbetsgivare och allmänheten; råd beträffande
säkerhetsåtgärder; understöd åt säkerlietsmuseer och anstalter för undervisning
örn förebyggande av olycksfall.

VI

Rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar

å motordrivna maskiner.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
„ , ....

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyran sammankallats till
Geneve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående ansvarighet i fråga örn
säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, en fråga, vilken innefattas
i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
. .

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenmohundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen:

I.

I syfte att till förmån för arbetarnas säkerhet mera effektivt trygga iakttagandet
av föreskrifterna i den nationella lagstiftningen rörande säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner, använda inom landet, samt utan intrång
på den skyldighet, som under alla förhållanden bör åligga arbetsgivaren att

Andra lagutskottets utlåtande Ur 17. 19

försäkra sig om att de maskiner, som användas i hans företag, äro utrustade
i enlighet med nämnda föreskrifter,

hemställer konferensen, att varje medlem måtte godtaga och i största
möjliga mån tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet
att leverera eller installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom
medlemmens territorium, med mindre de äro försedda med sådana säkerhetsanordningar,
som fordras av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner
äro i bruk.

Förestående stycke äger tillämpning å varje elektrisk anordning, som utgör
en del av maskinen.

II.

Varje medlem bör hålla internationella arbetsbyrån underrättad örn de
åtgärder den vidtagit för tillämpning av ovannämnda princip samt örn resultaten
av tillämpningen.

Såsom i propositionen omförmäles, åligger det medlemmarna av inter
nationella arbetsorganisationen att inom ett år eller vid förhinder på grund
av exceptionella förhållanden senast inom 18 månader efter avslutandet av
ett sammanträde av internationella arbetskonferensen underställa vid sammanträdet
antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller de
myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för deras
omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. För det fall att
en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande
för dess genomförande eller örn ett konventionsförslag icke vinner
vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive medlem
av organisationen icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn
därtill.

I. Förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta nied lastning eller lossning av fartyg.

Konventionen avser enligt § 1 allt arbete med lastning eller lossning av
fartyg, nyttjade till havs- eller inre sjöfart — med undantag för krigsfartyg —
som i land eller ombord utföres vare sig i hamn eller i docka eller vid
lastbrygga, kaj eller annan liknande plats. Enligt § 15 äger dock en stat
att medgiva fullständiga eller partiella avvikelser från konventionens bestämmelser
i fråga om varje docka, lastbrygga, kaj eller annan liknande
plats, där arbetsförrättning endast tillfälligtvis utföres eller där trafiken är
obetydlig och begränsad till mindre fartyg samt i fråga örn vissa fartyg eller
vissa slag av fartyg eller fartyg, som icke uppnå visst lägre tontal, ävensom
i de fall, då det på grund av klimatiska förhållanden ställer sig omöjligt
att i praktiken kräva uppfyllandet av bestämmelserna i denna konvention.

I §§ 2—9 samt § 11 lämnas mycket detaljerade bestämmelser örn huru
anordningar och redskap å fartyg samt i land skola vara beskaffade i syfte
att olycksfall för arbetarna skola undvikas. Att dessa bestämmelser gjorts så
utförliga sammanhänger därmed att ett av syftena med konventionen är att

Utskottet.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

ett fartyg från en stat, som ratificerat konventionen, skall i främmande hamnar
kunna utan vidare anses försett med tillräckliga skyddsanordningar, så att
kontroll däröver i den främmande hamnen icke behöver utövas, detta till fördel
såväl för fartyget som för myndigheterna i det land, där fartyget befinner sig.
I § 10 stadgas vidare, att endast tillräckligt kompetenta och pålitliga personer
få användas för skötande av lyft- och transportinrättningar m. m. Enligt § 12
ankommer det på varje stat att föreskriva nödiga försiktighetsmått för arbetare,
som komma i beröring med eller i närheten av ämnen, vilka äro farliga
för deras liv eller hälsa, eller som hava att arbeta å platser, där dylika
ämnen hava förvarats. I § 13 lämnas bestämmelser i olika hänseenden rörande
åtgärder för att hjäll! vid olycksfall må kunna skyndsamt och effektivt
lämnas. I § 16 slutligen återfinnas vissa övergångsbestämmelser. Enligt
dessa skola de bestämmelser i konventionen, som beröra fartygs byggnad
och permanenta utrustning, omedelbart tillämpas å fartyg, vilkas byggande
påbörjas efter dagen för konventionens ratificering, samt inom fyra år efter
nämnda dag å alla äldre fartyg, dock att sagda bestämmelser skola jämväl
före övergångstidens utgång tillämpas även å sist avsedda fartyg, i den mån
så är skäligt och i praktiken utförbart. Övriga bestämmelser skola alltså
omedelbart efter ratifikationen tillämpas beträffande alla fartyg.

Slutligen innehåller konventionen, såsom brukligt, bestämmelser angående
ratifikation, ikraftträdande m. m. samt angående revision. Dessa bestämmelser
avvika i vissa hänseenden från dem, som återfinnas i äldre konventioner;
anledningen härtill är den nya ordning, som vid konferenssammanträdet
beslöts angående formerna för revision av konventioner och därmed sammanhängande
frågor.

Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning, att ett
genomförande av konventionens bestämmelser för Sveriges vidkommande
skulle ur social synpunkt vara till gagn. En förstärkning av skyddet för de
arbetare, som äro sysselsatta med lastnings- eller lossningsarbete, är givetvis
synnerligen önskvärd med hänsyn till den stora olycksfallsrisk, som för närvarande
i allmänhet är förknippad med dylikt arbete. Av propositionen
framgår, att konventionsförslagets bestämmelser i stor utsträckning redan
iakttagas i praktiken. Då den verkställda utredningen därjämte giver vid
handen, att några större kostnader icke torde behöva vållas av konventionsbestämmelsernas
genomförande, anser utskottet i likhet med föredragande
departementschefen, att konventionen bör biträdas för Sveriges del.

II. Rekommendationen angående ömsesidighet i fråga om skydd mot olycksfall
Kir arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

I denna rekommendation förklarar arbetskonferensen, att den beaktar, att
konventionen angående skydd mot olycksfall vid arbete med lastning eller
lossning av fartyg, samtidigt som den har till huvudsyfte att skydda vederbörande
arbetare, erbjuder ett tillfälle för medlemmarna att utarbeta och
utfärda förordningar, vilka, baserade på nämnda konvention, förete en viss

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 21

likformighet, samt jämväl erbjuder tillfälle att utsträcka principen örn ömsesidigt
erkännande av inspektions- och undersökningscertifikat. Efter att
vidare hava fäst medlemsstaternas uppmärksamhet på de principer, som
fastställts i Köpenhamnkonventionen (konventionen den 28 januari 1928 mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge rörande fartygs sjövärdighet
och utrustning), riktar konferensen i rekommendationen en enträgen hemställan
till medlemsstaterna att de, efter att hava ratificerat nu förevarande
konvention och utfärdat bestämmelser till genomförande av densamma, måtte
rådföra sig med varandra i syfte att få till stånd överenskommelser örn
ömsesidighet, under villkor att dessa överenskommelser trygga huvudsyftet
med konventionen.

Under erinran att denna rekommendation tillkommit på initiativ från nordiskt
håll, ursprungligen åsyftande att få en dylik klausul införd i texten
till konventionen angående skydd vid lastnings- och lossningsarbete, har
föredragande departementschefen såsom sin uppfattning angivit, att åtgärder
snarast böra vidtagas för åstadkommande i lämplig omfattning av sådana
särskilda överenskommelser, som avses i rekommendationen.

Departementschefens ståndpunkt till föreliggande rekommendation bör
enligt utskottets mening godtagas av riksdagen.

lil. Rekommendationen angående hörande av fackliga organisationer vid
utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

Denna rekommendation har följande innehåll:

Vid utarbetande av nya författningar för att bringa i verkställighet konventionen
angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, böra de myndigheter, som ha att svara för
utarbetande av föreskrifter till skydd mot olycksfall för nämnda arbetare,
libra vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, vilka kunna förefinnas
inom resp. länder; börande detta ske antingen direkt eller med anlitande
av särskilda för ändamålet godkända organ, vari båda parterna äro
företrädda.

Beträffande denna rekommendation hava såväl socialstyrelsen och kommerskollegium
som delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
i sina yttranden framhållit, att det tillvägagångssätt vid utarbetande
av bestämmelser till tryggande av arbetets säkerhet, som rekommendationen
åsyftade att få tillämpat, sedan länge iakttagits i Sverige, varför rekommendationen
icke syntes påkalla någon särskild åtgärd.

Föredragande departementschefen har förklarat sig dela berörda uppfattning.

Även utskottet delar uppfattningen, att rekommendationen icke påkallar
särskilda åtgärder för Sveriges del.

Utskottet.

Utskottet.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

IV. Förslaget till konvention angående angivande av vikten å tyngre

kollin, som transporteras å fartyg.

Konventionen har till huvudsakligt syfte att undanröja riskerna för olycksfall,
vållade av att vid dylik transport anordningar av otillräcklig styrka användas
för lyftande eller förflyttning av tyngre gods. För sådant ändamål
stadgar förslaget, att varje kolli eller föremål med en bruttovikt av 1,000
kilo eller däröver, som transporteras å hav eller inre vattenled, skall vara
försett med märke angivande vikten. Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna
örn märkning skall åligga regeringen i det land, från vilket kollit eller
föremålet avsändes, och det ligger i denna regerings hand att bestämma,
huruvida skyldigheten att angiva vikten skall åligga avsändaren eller någon
annan.

Föredragande departementschefen har beträffande konventionsförslaget
yttrat följande. De ifrågasatta konventionsbestämmelserna torde kunna vara
av viss betydelse för arbetarnas skyddande mot olycksfall. Bestämmelsernas
genomförande skulle, enligt vad verkställd utredning givit vid handen, sannolikt
icke heller medföra större olägenheter för trafiken. I och för sig
syntes det därför önskvärt, att dessa bestämmelser bleve gällande i vårt
land. För att konventionen skulle få någon större betydelse för vårt lands
vidkommande fordrades emellertid, att de stater, med vilka Sverige hade
livligare handelsutbyte, ävenledes skrede till ratifikation, en förutsättning,
som ännu ej förelåge. Ännu förefunnes icke tillräcklig utredning i den i
vissa hänseenden svåra frågan rörande innehållet i den lagstiftning, som
måste bliva en följd av konventionens ratifikation. Under sådana förhållanden
vore departementschefen för närvarande icke beredd att förorda, att
konventionen ratificerades från svensk sida.

Då utskottet för närvarande icke kan överblicka de konsekvenser, ett
biträdande av ifrågavarande konventionsförslag kan medföra för vårt land,
är utskottet icke nu berett att tillstyrka ratifikation av konventionen.
Enligt utskottets uppfattning bör emellertid frågan göras till föremål för
ytterligare utredning.

V. Rekommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete.

Rekommendationens innehåll omfattar fyra delar.

Den första delen handlar örn undersökning av orsakerna till olycksfall
samt av de härvid inverkade faktorerna, varjämte behandlas frågan örn utarbetande
av statistik över olycksfall och delgivning därav åt internationella
arbetsbyrån med tanke på det framtida utarbetandet av ett konventionsförslag
i ämnet. Sålunda förordas bland annat en mera ingående och specialiserad
statistik rörande olycksfallen i arbete, anordnad efter såvitt möjligt
internationellt enhetliga grunder, samt metodiska undersökningar på området,
utförda av officiella institutioner med eventuellt biträde av institutioner,
upprättade av de särskilda industrigrenarna, och under medverkan av arbets -

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

givar- och arbetarorganisationer, vederbörande inspektionsmyndigheter samt
tekniska föreningar och anstalter för olycksfallsförsäkring. Vidare hemställes,
att nu åsyftade undersökningar måtte utsträckas till att jämväl beakta arbetarnas
fysiska, fysiologiska oell psykologiska förhållanden ävensom att medlemsstaterna
måtte uppmuntra vetenskapliga undersökningar rörande metoderna
för yrkesrådgivning och yrkesval. Staterna uppmanas även att
ombesörja utgivande av monografier rörande orsakerna till olycksfall och
dessas förebyggande inom vissa industrier eller industrigrenar eller vid
vissa arbeten samt att delgiva internationella arbetsbyrån resultaten av verkställda
utredningar.

Den andra delen av rekommendationen behandlar olika metoder för samverkan
mellan de i säkerhetsfrågan intresserade parterna — yrkesinspektörer,
arbetsgivare och arbetare — liksom olika sidor av safety-first-rörelsen, såsom
inrättandet av säkerhetsorgan inom företagen samt väckande av arbetarnas
intresse för saken. Betydelsen av undervisning i ämnet såväl för arbetarna
själva som för ungdomen i allmänhet framliålles också, liksom även vikten
av den första hjälpen vid olycksfall och anordnandet av ambulanstjänst. I
fråga örn åtgärder för ökad spridning och förbättrat beaktande av kunskaperna
om skydd mot olycksfall i arbete förordar rekommendationen bl. a.
upptagande av undervisning däri i olika slag av undervisningsanstalter, upprättande
av permanenta arbetarskyddsutställningar med rådgivnings- och
upplysningsverksamhet, spridning av lämpliga publikationer samt anordnande
av kurser och filmframställningar på området ävensom besök vid industriella
företag. .

Den tredje delen av rekommendationen rör sig örn de lagbestämmelser,
som böra antagas för tryggande av en tillfredsställande grad av säkerhet.
Det förordas bland annat, att i allmänhet planer för uppförande eller omändring
av industriella anläggningar underställas granskning av kompetent
myndighet för konstaterande, huruvida planerna motsvara säkerhetsföreskrifterna.
Därjämte förordas i punkt 18, att, i den man de olika ländernas
administrativa och judiciella organisation det medgiver, yrkesinspektörer
eller andra kompetenta personer skola äga befogenhet att föreskriva enskilda
arbetsgivare vad de hava att göra för att iakttaga sina skyldigheter, dock
med rätt för dem att vädja till överordnad myndighet eller hänskjuta saken
till skiljedom. Vidare förordas stadgande om skyldighet för arbetarna att
på riktigt sätt använda samt förbud mot att avlägsna föreskrivna skyddsanordningar
ävensom införande av föreskrifter om medverkan från arbetarna
för tryggande av säkerhetsföreskrifternas tillämpning.

I den fjärde delen av rekommendationen hänvisas till den roll, som vad
beträffar säkerhetsfrågor spelas av inrättningar för olycksfallsförsäkring, och
särskilt till de anordningar, enligt vilka vid försäkringspremiernas fastställande
hänsyn tages till de åtgärder, som vid de olika företagen vidtagits
för arbetarnas skydd.

Beträffande förevarande rekommendation har föredragande departementschefen
anfört bl. a. följande:

24

Ändra lagutskottets utlåtande Kr 17.

Förevarande rekommendation innehåller ett mycket omfattande program
för motverkande av olycksfall i arbete. Svenska regeringen hade i sitt svar
å arbetsbyråns frågeformulär förordat, att man måtte begränsa sig till att i
rekommendationen framhålla vikten av de mera moderna strävandena på området,
framför allt den s. k. safety-lirst-röreisen. Detta krav har endast delvis
beaktats. Ehuru nyssnämnda rörelse i många hänseenden rönt behörigt
— och i förhållande till det först utarbetade förslaget ökat — beaktande i
rekommendationen, framlägges nämligen samtidigt ett flertal önskemål, som
hos oss liksom i cle flesta andra kulturländer sedan länge i huvudsak vunnit
sin lösning. I vissa hänseenden föreslås därvid i rekommendationen en
annan reglering än den, som i vårt land är gällande och i praktiken befunnits
lämplig; i sådana delar bör tydligen rekommendationen icke föranleda
någon åtgärd från svensk sida. Emellertid innehåller rekommendationen
även i nu avsedda partier ett antal punkter, där, såsom framgått av de föregående
redogörelserna för avgivna yttranden, en del återstår att göra i vårt
land. Därvidlag bör tydligen rekommendationen noggrant hållas i ögonsikte
vid det fortsatta arbetet på området. Sålunda har bland annat genom
rekommendationen uppmärksamheten blivit fäst på vissa brister i vår olycksfallsstatistik,
i våra metoder för undersökning av olycksfallens orsaker, i
anordningarna för yrkesval på psykotekniska grunder och för undervisning
örn olycksfallsrisker, särskilt i vad angår arbetarskyddsutställningar. Det
skall bliva mig angeläget att föranstalta därom, att dessa frågor hos vederbörande
ämbetsverk ägnas fortsatt uppmärksamhet.

I anslutning till den uppfattning, som tidigare uttryckts av svenska regeringen,
anser jag emellertid, att den största betydelsen av rekommendationen
ligger i dess kraftiga och förbehållslösa förordande av sådana åtgärder,
som innebära, att yrkesinspektionens organ ävensom arbetsgivare och arbetare
skola i samförstånd och samverkan arbeta för avlägsnande av olycksfallsrisker
och uppfostran till försiktighet. Den skada, som i vårt hind årligen
vållas genom olycksfall i arbete, är mycket stor, och erfarenheten lärer
hava visat, att man med hittillsvarande metoder för olycksfallsbegränsning
knappast mäktat hålla jämna steg med riskökningen på grund av ökad arbetsintensitet,
nya arbetsmetoder m. m. Safety-first-rörelsen åsyftar främst att för
kampen mot olycksfallen mobilisera arbetarnas eget intresse och erfarenheter.
Vad därutinnan kan göras är dels spridande av ökad upplysning,
dels åstadkommande av samverkan från arbetarnas sida beträffande
skyddsverksamheten. I båda hänseendena har man att i stor utsträckning
lita till medverkan från arbetarnas egna organisationer. Med den växande
förståelsen från arbetarsidan för samförståndssträvandena inom industrien
torde man kunna påräkna en dylik medverkan. Såsom i olika sammanhang
framhållits, är detta ett område, sorn alldeles särskilt ägnar sig för frivilligt
samarbete inom industrien; saken har också varit föremål för den s. k. arbetsfredsdelegationens
uppmärksamhet, såsom framgår av dess rapport och i det
föregående anmärkts.

Emellertid böra tydligen jämväl staten och dess organ medverka, i den
mån det är möjligt. Tillfälle tili prövning härav beredes framför allt vid
det fortsatta övervägandet av frågan örn arbetarskyddslagens revision.

I detta sammanhang torde jag böra något uppehålla mig vid frågan örn
sådan revision. Det av socialstyrelsen år 1925 framlagda förslaget till reviderad
arbetarskyddslag innehöll, jämte det att arbetstidsbestämmelserna
inarbetats däri, en hel del nyheter både i materiellt och formellt hänseende.
De sakliga ändringsförslagen inneburo framför allt, att lagstiftningen skulle
utvidgas att allmänt omfatta även jordbruksnäringen, att föreskrifterna örn
arbetarombud vid industriella inrättningar för samråd med yrkesinspektionen

25

Andra lag utskottets utlåtande Nr 17.

skulle bliva obligatoriska, att vissa åldersgränser för minderåriga skulle böjas
samt ändrade bestämmelser meddelas örn minderårigas nattarbete ävensom
att regler skulle införas örn förbud mot försäljning av maskiner utan sådana
skyddsanordningar, som föreskrivits för deras''användande — det sista alltså
samma fråga, som berörts i en av de nu föreliggande rekommendationerna.

Socialstyrelsens betänkande föranledde icke förslag till 1926 års riksdag
men gjordes senare på föranstaltande av min närmaste företrädare i ämbetet
till föremål för en genomgående överarbetning inom socialdepartementet,
varvid förslaget i sakligt hänseende på åtskilliga punkter modifierades. Arbetet
fullföljdes emellertid icke därhän, att förslag i ämnet framlades för
riksdagen.

Då jag haft att taga ståndpunkt till denna fråga, har jag ansett mig icke
kunna förorda, att socialstyrelsens förslag, ens i dess inom departementet
jämkade form, ladén till grund för framställning till riksdagen. Skälen härtill
hava framför allt varit följande. Vad angår reglernas utsträckande beträffande
jordbruket har jag funnit den nuvarande tidpunkten icke vara lämplig
för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring. Ett
försäljningsförbud för oskyddade maskiner skulle visserligen medföra ökad
trygghet för säkerhetsföreskrifternas iakttagande men samtidigt innebära en
del praktiska olägenheter, på sätt jag i det följande torde få utveckla vid
behandlingen av rekommendationen i ämnet. I fråga slutligen örn de
skärpta bestämmelserna rörande utseende av arbetarombud synes det berättigat
att hysa tvekan örn lämpligheten av att nu gå fram på lagstiftningens
väg derutinnan. Detta är en punkt, där företagsledning och arbetare
böra kunna mötas i förtroendefull samverkan, och genom åtgärder
på frivillighetens väg torde i längden mera stå att vinna än genom lagstadgat
tvång.

Vad nu anförts innebär emellertid givetvis icke, att jag skulle anse, att
frågan om ändringar i arbetarskyddslagen bör avskrivas. Såsom redan
antytts, bör man i stiillet hava i sikte de möjligheter till förbättringar av
olycksfallsskyddet, som genom författningsändringar av praktisk innebörd
kunna vinnas. Mycket torde emellertid därvid kunna uträttas genom begagnande
av de möjligheter till utfärdande av föreskrifter i administrativ väg,
som lagstiftningen redan nu erbjuder Kungl. Maj:t och yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

I vissa i rekommendationen berörda hänseenden synas för övrigt åtgärder
omedelbart vara möjliga, framför allt för att stärka intresset på olika håll
för hithörande spörsmål. Viktigt är därvid att söka åstadkomma ett närmare
samarbete mellan olycksfallsförsäkringsinrättningarna, yrkesinspektionen
och företagens ledning. I sådant syfte har i årets statsverksproposition
föreslagits anvisande av medel till bestridande av kostnader för besök å
särskilda arbetsställen av representanter för riksförsäkringsanstalten i samverkan
med vederbörande yrkesinspektör och arbetsgivare. Vad särskilt
angår en hithörande fråga, där omedelbart ingripande vore önskvärt, nämligen
utbyggande av yrkesinspektionen, är emellertid förhållandet, att en
dylik utbyggnad mycket nära sammanhänger med den ännu i viss mån
svävande frågan örn inspektionens slutliga organisation och därmed i samband
stående, svårlösta och vittutseende löneregleringsspörsmål.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla, att ehuru den nu behandlade
rekommendationen icke synes böra eller kunna omedelbart medföra några
mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, densamma enligt
mitt förmenande bör på olika håll bliva föremål för allvarlig uppmärksamhet
i det fortsatta arbetet till olycksfallsriskernas minskning.

Utskottet.

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

I motionen I: 245 Ilar herr Thorberg med anledning av departementschefens
yttrande örn revisionsarbetet beträffande arbetarskyddslagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att det påbörjade arbetet med lagens
örn arbetareskydd revision måtte påskyndas och förslag till reviderad sådan
lag inom en nära framtid föreläggas riksdagen.

Utskottet har visserligen i likhet med föredragande departementschefen
funnit, att den föreliggande rekommendationen icke kan omedelbart medföra
några mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, men utskottet
anser sig dock med anledning av departementschefens uttalande böra beröra
spörsmålet örn den vidare handläggningen av frågan örn revision av
arbetarskyddslagen.

Den svenska lagen örn arbetarskydd är utfärdad den 29 juni 1912. Tydligt
är att under den tidrymd av 18 år, som förflutit sedan lagen antogs, betydelsefulla
ändringar i densamma visat sig erforderliga. Icke minst har
behovet av lagstiftningens revision sin grund i en önskan att medverka till
skapandet av en internationell reglering på arbetarskyddets område.

Såsom framhålles i den i ämnet väckta motionen har lång tid förflutit
sedan socialstyrelsen år 1925 framlade förslag till reviderad arbetarskyddslag,
och någon proposition i ämnet har ännu icke förelagts riksdagen.

Då den nu föreliggande rekommendationen ånyo riktat uppmärksamheten
på detta spörsmål, har utskottet ansett lämpligt föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att arbetet med revision av ifrågavarande
lagstiftning så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid
kan föreläggas riksdagen.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot departementschefens
uttalanden beträffande ifrågavarande rekommendation.

VI. Rekommendationen angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner.

I rekommendationen liemställes, att medlemsstaterna måtte godtaga och
tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet att leverera
eller installera motordrivna maskiner, som icke äro försedda med i lag
föreskrivna skyddsanordningar. Rekommendationen skulle icke inverka på
arbetsgivarnas skyldighet att tillse, att maskiner, som användas i deras företag,
äro skyddade på sätt lagen föreskriver, utan avser endast att utgöra
ett ytterligare medel för tryggande av att sådant skydd i verkligheten förefinnes.

Departementschefen har beträffande förevarande rekommendation anfört,
att den i rekommendationen behandlade frågan beaktats i det av socialstyrelsen
upprättade förslaget till reviderad arbetar sky dd slag. Då departementschefen
ansett sig icke böra för riksdagen framlägga förslag i frågan, har
detta framför allt berott på de praktiska olägenheter av förslagets genomförande,
som av myndigheterna framhållits i avgivna yttranden. Departementschefen
ansåge, att ifrågavarande skyddsanordningar stundom torde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 27

lämpligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,
som kunde taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens
nedbringande använda förut till andra maskiner använda skyddsanordningar.
Departementschefen hade således funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen
icke nu böra vidtagas.

Under hänvisning till vad utskottet ovan yttrat beträffande rekommendationen
angående förebyggande av olycksfall i arbete vill utskottet uttala, att
ej heller utskottet funnit särskilda åtgärder i anledning av rekommendationen
för närvarande böra vidtagas.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande proposition och
motionen I: 245 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,

a) att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vederbörande departementschefs uttalanden i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet beträffande

1) förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning
av fartyg,

2) rekommendationen angående ömsesidighet i fråga
örn skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med
lastning eller lossning av fartyg, och

3) rekommendationen angående hörande av fackliga
organisationer vid utarbetande av bestämmelser rörande
säkerhet för arbetare, sysselsatta nied lastning eller lossning
av fartyg,

b) att, då riksdagen för närvarande icke kan överblicka de
konsekvenser, ett biträdande av förslaget till konvention angående
angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras
å fartyg, riksdagen nu icke kan tillstyrka ratificering av samma
konventionsförslag, men att riksdagen anser, att det i konventionsförslaget
omhandlade spörsmålet bör av Kungl. Majit
göras till föremål för ytterligare utredning, samt

c) att riksdagen med anledning av rekommendationerna angående
förebyggande av olycksfall i arbete och angående an.
svårighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna
maskiner funnit sig böra uttala det önskemålet, att arbetet
med revisionen av lagen örn arbetarskydd så påskyndas, att
förslag till reviderad lagstiftning inom en nära framtid kan
föreläggas riksdagen, och

Utskottet.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

att riksdagen i övrigt icke funnit anledning till erinran mot
departementschefens uttalanden beträffande ifrågavarande rekommendationer.

Stockholm den 22 mars 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Almkvist, Sigfrid
Hansson, Thorberg och Mellén samt fröken Hesselgren*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,
Johanson i Stockholm*, Andersson i Rasjön, Björnberg*, Gardell i Gans och Sandström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Sydow, Mellén, Magnusson i Skövde och Sandström, vilka
anfört beträffande

A) Förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg:

»Detta konventionsförslag avser genomförande i alla hamnar i de olika
länderna av en enhetlig, i minsta detalj genomförd ordning beträffande lastning
och lossning av fartyg ifråga örn såväl ombordsarbete som arbete i
land. På grund av de vitt skilda förhållandena å de olika platserna är
genomförandet av en sådan ordning praktiskt taget en omöjlighet. Skulle
konventionen bliva godkänd, komma dess bestämmelser på grund av förhållandenas
egen natur att i en mängd hamnar i större eller mindre grad
konsekvent åsidosättas.

Ifall konventionen antages, bliva dess bestämmelser för varje stat, som
ratificerat konventionen, oförändrat gällande i minst elva år. Därav följer,
att de i konventionen intagna, utomordentligt detaljerade arbetsbestämmelserna
måste bliva oförändrat gällande i minst elva år. Detta strider mot den
uppfattning, som man har här i landet ifråga örn bestämmelser rörande
arbetarskydd. Man har hos oss icke velat hava dem fastställda i lag utan
föreskrivna i administrativ ordning, så att de kunna jämkas och ändras allteftersom
tekniken går framåt och de anordningar, som en gång befunnits
ändamålsenliga, icke vidare äro tjänliga. Vi tro, att dessa principer på

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

arbetsskyddsrättens område äro fullt riktiga, och finna ur sådan synpunkt
konventionsförslaget oantagligt.

Yi anse alltså, att utskottet bort tillstyrka riksdagen att avstyrka ett
biträdande av konventionen för Sveriges del.»

B) Rekommendationen angående ömsesidighet i fråga om skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg:

»Denna rekommendation ansluter sig till förut omförmälda konventionsförslag
och i konsekvens med vad vi yttrat rörande detta senare anse vi,
att utskottet bort tillstyrka riksdagen att för sin del göra det uttalandet,
att någon åtgärd i anledning av rekommendationen icke bör vidtagas.»