Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
blindheisersättning.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 197 i första kammaren av herr
Möller m. fl. och nr 257 i andra kammaren av herr Hedvall m. fl.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till
nästa års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 22 juni 1920 tillkallades inom Utredning
ecklesiastikdepartementet vissa sakkunniga för verkställande av utredning kunniga S1920
och avgivande av förslag rörande vården av blinda. Enligt departements- —1922 äng.
chefens uttalande till statsrådsprotokollet vid ärendets föredragning skulle V%i^aV
de sakkunniga verkställa en allsidig och ingående utredning rörande det
hittillsvarande arbetet till förmån för de blinda samt framlägga de krav på
reformer och utvidgning av blindverksamheten, till vilka den verkställda
undersökningen ansåges giva anledning. Sedan denna utredning blivit verkställd,
kunde det, enligt departementschefens mening, måhända befinnas
lämpligt att med anlitande av i sådant avseende särskilt sakkunniga personer
företaga en närmare ingående prövning av frågan, i vilken mån stat
och kommun skäligen borde anses skyldiga att träda emellan genom att
ikläda sig en del av kostnaderna för blindvården och i vilken mån dessa
kostnader såsom hittills borde täckas genom medel, som frivilligt ställas
till förfogande.

Den 10 april 1922 avgåvo de förstnämnda sakkunniga sitt betänkande
i ämnet. Efter redogörelse för hlindvårdens utveckling och dess ställning
i Sverige och vissa främmande länder hava de sakkunniga avgivit en
rad förslag angående undervisning och vård av landets blinda. Sålunda
föreslås vissa åtgärder från statsmakternas sida i syfte att så långt sig göra
låter förekomma blindhet, såsom lagstadgad desinfektion av nyföddas ögon,
specialistvård å sjukhus m. m. Vissa ändringar beträffande blindundervisningen
föreslås härjämte. För beredande av ett inkomsttillägg åt arbetande
blinda (s. k. blindhetsersättning) hemställa de sakkunniga dels örn åläggande

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 9 samt. 2 avd. 9 höft. (Nr 13.)

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

för kommunerna att lämna ett understöd utan fattigvårds natur, dels ock
att ett årligt förslagsanslag å 400 000 kronor utverkas för att ersätta kommunerna
till halva och i vissa fall till hela beloppet vad de utbetalat för
blindhetsersättningar. Såsom bilaga till betänkandet har fogats ett förslag
till lag om blindhetsersättning. Vidare hemställes om inrättande av särskilda
blindvårdsnämnder för beredande av en personlig vård åt blinda,
framför allt arbetande, och särskilt för att skaffa dem förbättrade arbetsförhållanden.
För att bereda ålderstigna eller icke arbetsföra blinda för
dem lämplig tillflyktsort hemställa slutligen de sakkunniga örn inrättande
av ålderdomshem för blinda med bidrag av statsmedel.

Vid motiveringen för införandet av blindhetsersättning hava de sakkunniga
berört såväl de blindas ställning till pensionsförsäkringslagen som hjälpen
genom kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. Härom hava de
sakkunniga anfört följande:

Eftersom den allmänna pensionsförsäkringen åsyftar att med penningar
understödja bl. a. dem, som på grund av lyte äro urståndsätta att försörja
sig, ligger det nära till hands att i första rummet undersöka, om ej genom
dennas utvidgade tillämpning å de blinda skulle kunna vinnas en förbättring
för dem. Man kan därvid närmast tänka på antingen att pensionstillägg
och understöd finge utgå med högre belopp till blinda än till övriga invalider
eller på att årsinkomsten enligt § 7 pensionsförsäkringslagen, vilken bestämmer
gränserna för den årsinkomst, som ej föranleder reduktion av
pension eller understöd, skulle för dem beräknas efter förmånligare grunder.

Det förra förutsätter — då enligt pensionsförsäkringslagen pensionstilläggen
och understöden beräknas endast med hänsyn till invalidens inkomst
men ej efter arten eller graden av hans invaliditet — alt särskilda bestämmelser
beträffande blinda skulle införas i lagen, vilket med all sannolikhet
skulle medföra nödvändigheten att införa motsvarande bestämmelser även
för andra grupper av invalider, exempelvis de ständigt sängliggande. En
sådan principiell omändring av lagen synes emellertid ej kunna för närvarande
ifrågakomma. Därtill kommer, att många blinda ju icke kunna
betraktas som invalider i pensionsförsäkringslagens mening, d. v. s. som
till arbete varaktigt oförmögna.

Vad inkomstberäkningen enligt § 7 angår, torde lagen icke lägga hinder i
vägen för att en blind persons inkomster beräknas med avdrag av sådana
utgifter, som äro nödvändiga för hans yrkes bedrivande, t. ex. ersättning
åt följeslagare vid arbetsproduktens försäljning. Vill man däremot, att
även kostnaden för den särskilda vård, som en blind behöver, skall avdragas,
kommer man ut för samma svårighet, som ovan angavs på tal örn
understödets storlek, nämligen att grundsatsen då måste tillämpas även på
andra än blinda, och att saken sålunda på grund av de principer, å vilka
pensionsförsäkringslagen är byggd, måste prövas i ett vidsträcktare sammanhang.

Vid bestämmande av årsinkomsten för erhållande av pensionstillägg enligt
pensionsförsäkringslagen skall hänsyn ej tagas till understöd, som till
avskedade indelta soldater och båtsmän utgå från Vadstena krigsmanshuskassa
och två andra kassor. Man skulle kunna tänka sig att i viss analogi
härmed även beträffande de blinda ett visst belopp t. ex. 300 kronor skulle

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

räknas som ej förefintligt. Emellertid torde ej heller en sådan väg vara
framkomlig, då statsmakterna torde lia medgivit en dylik undantagsbestämmelse
uteslutande av den anledning, att ifrågavarande understödstagare
utgöra en ganska hastigt utdöende grupp.

De vid 1921 års riksdag beslutade förbättringarna i pensionsförmånerna
lända i huvudsak endast dem, som efter 1922 års ingång bli varaktigt arbetsoförmögna,
till fördel och bli därför utan verkan på det stora flertalet av
dem, som nu äro blinda. Det gäller för övrigt örn dessa liksom örn övriga
bestämmelser i pensionsförsäkringslagen, att de ej avse något utjämnande
av de särskilda svårigheter, som lytet skapar för de blinda i jämförelse
med dem, som oavsett lytet äro med dem jämställda.

Lagen den 14 juni 1918 örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
öppnar emellertid en utväg att genom kommunen lämna en rikligare
hjälp åt blinda, då den stadgar, att till folkpensionerna kan av kommunen
lämnas ett tillskott i penningar eller naturaförmåner åt personer,
som uppbära sådan pension, men ändock befinnas vara i behov av fattigvård,
utan att dessa tillägg skola anses som fattigvård (kommunala pensionstillskott).
Samma lag ger också kommunen rätt att gemensamt med
pensionsstyrelsen bestrida kostnader för åtgärder till förebyggande eller
hävande av arbetsoförmåga, likaledes utan att detta anses som fattigvård
(kommunala sjukvårdsbidrag). I intetdera fallet räknas vad sålunda erhållits
som årsinkomst enligt § 7 pensionsförsäkringslagen. Då lagen är ny,
Ira dess verkningar för de blinda inom vidsträcktare delar av vårt land
ännu ej kommit mycket till synes, men i Stockholm och Göteborg samt
ett flertal andra större kommuner har den i ganska rikligt mått tillämpats
på dem. Så åtnjuta i den förstnämnda staden många blinda från 10—100
kronors kommunalt pensionstillskott i månaden, och även åt sådana, som
äro intagna å vårdanstalter, lämnas sådant tillskott till mindre belopp,
ehuru deras statspension tillfaller staden. I Göteborg utbetalas dessa tillskott
ej till blinda intagna å anstalt, men blinda i egen bostad pläga få
30—40 kronor i månaden i kommunalt pensionstillskott. Kommunala sjukvårdsbidrag
genom samarbete mellan pensionsstyrelsen och kommunen förekomma
ofta, då det gäller att skaffa blinda män utbildning vid Kristinehamnsskolan
och dylikt, och ha för övrigt förekommit redan före tillkomsten
av 1918 års lag. Från de organ, som handha den allmänna pensionsförsäkringen,
i första band pensionsnämnderna, bör man kunna påräkna
ett kraftigt arbete, när det gäller att intressera kommunerna för beviljande
av de ifrågavarande pensionstillskotten och sjukvårdsbidragen, för
så vitt ej dessa framdeles, enligt det förslag vi nedan lämna, komma att
undanträngas av ett annat slag av understöd.

Efter denna redogörelse yttra de sakkunniga:

Då vägen genom statspension till förstärkt belopp eller på lindrade villkor
ej är framkomlig och de kommunala pensionstillskotten, även om de
komma till rikligare användande, säkerligen alltid skola utfalla synnerligen
ojämnt, skulle man i stället kunna tänka sig att begära en viss summa
från staten, från vilken åt varje svensk blind skulle kunna lämnas en
årlig hjälp såsom en ersättning för den svårighet vid arbete och i det dagliga
livet i övrigt, som hans lyte medför — blindhetsersättning.

Den invändningen skulle måhända kunna göras, att även andra lvtcstyngda
lika väl som de blinda borde ifrågakomma till en sådan lytes -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

ersättning, så t. ex. vissa kroniskt sjuka, sinnesslöa, vanföra och dövstumma.
De båda förstnämnda grupperna behöva emellertid snarare anstaltsvård
än arbetshjälp, och de dövstumma ha ej på långt när samma
ekonomiska olägenheter av sina lyten som de blinda. Av de sistnämnda
kommer ungefär samma procent på fattigvården som av de fullsinnade,
enligt uppgift av rektor J. Prawitz. Huruvida sådana vanföra, som ehuru
på grund av sitt lyte ej fullt arbetsföra dock i nämnvärd mån bidra till
sitt uppehälle genom arbete, böra ifrågakomma till att erhålla särskild
lytesersättning, är en fråga, vars behandling ej ingår i vårt uppdrag, men
även om de böra erhålla sådan ersättning, synes denna omständighet ej
skola föranleda till att de blindas grupp, för vilken utredning nu föreligger
färdig, skall behöva vänta på att se sina förhoppningar realiserade.

Från rätt till blindhetsersättning skola enligt de sakkunnigas förslag åtskilliga
grupper av de blinda undantagas, i främsta rummet å ena sidan
de, vilkas inkomster äro så goda, att de icke behöva någon hjälp, å andra
sidan de, som ej alls eller åtminstone ej i nämnvärd grad kunna genom
eget arbete bidraga till sitt uppehälle. Den senare gruppen blinda, de
odugliga och obildbara, måste givetvis liksom hittills omhändertagas av
fattigvården och de statsanstalter, som för närvarande finnas för vården av
blinda med komplicerat lyte.

Från blindhetsersättning skall vidare undantagas den, som enligt gällande
författning är skolplikt^ och alltså, därest han fullgör denna plikt, åtnjuter
försörjning å det allmännas bekostnad. Från blindhetsersättning skola
jämväl vara uteslutna vissa andra grupper, nämligen den, som uppenbarligen
icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är
hemfallen åt dryckenskap, den, som avhänder sig eller undandöljer inkomst
eller egendom i avsikt att erhålla blindhetsersättning eller högre sådan än
som eljest tillkommit honom, samt den, som icke längre är mantalsskriven
i riket.

Bestämmande för blindhetsersättningens belopp skall vara behovsprincipen.
Till grund för beräkningen lägges existensminimum för fullsinnad
person inom de olika kommunerna. Under antagande att existensminimum
för blind person med omkring Vs överstiger det normala existensminimum
på samma ort, indela de sakkunniga kommunerna i tre dyrortsgrupper,
där existensminimum för blind person utgör respektive 550, 675 och 800
kronor. Kommunen avgör själv, till vilken dyrortsgrupp den bör räknas;
beslut härom kan överklagas i samma ordning som andra kommunala
beslut.

Till blindhetsersättning bör ifrågakomma allenast sådan blind, vars årliga
inkomst av eget arbete uppgår till minst 25 % av för blind person fastställt
existensminimum, d. v. s. avrundat för de olika grupperna respektive
140, 170 och 200 kronor.

Blindhetsersättningen skall bestämmas och utdelas av fattigvårdsstyrelsen
i kommun, där vederbörande blind har hemortsrätt. Då ersättningen icke

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

skall hava fattigvårds karaktär, förvärvar den blinde i regeln ny hemortsrätt
nied mantalsskrivningen. Dä en blind önskar erhållajblindhetsersättning,
skall han ingiva ansökan därom hos fattigvårdsstyrelsen i sin hemortsrättskommun,
dock skall, då hemortsrätt ej kunnat utrönas eller är
tvistig, ansökningen ingivas till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där
han är bosatt.

Vid beräkning av de inkomster, som skola tagas i betraktande vid blindhetsersättningens
bestämmande, böra enligt de sakkunnigas förslag de
bidrag, som blind kan åtnjuta av försörjningspliktiga föräldrar eller barn,
icke medräknas. Värdet av naturaförmåner, som räcka till full, örn än
torftig försörjning, bör uppskattas till ett belopp, motsvarande existensminimum.

Blindvårdssakkunnigas betänkande blev år 1922 utremitterat till myndig- Myndigheterheterna.
Under åren 1923—1929 hava yttranden inkommit från samtliga™^,blind-‘
myndigheter utom från socialstyrelsen. Sistnämnda myndighets yttrande värdssakkunväntas
inkomma i början av innevarande år. niff^an''

De i ärendet hörda myndigheterna hava funnit det framlagda förslaget
om blindhetsersättning mycket behjärtansvärt men hava, med hänsyn till de
konsekvenser dess genomförande skulle föranleda, i allmänhet ansett sig
böra avstyrka detsamma. De skäl, sorn därvid åberopats äro följande: Ett
lagfästande av blindhetsersättning skulle med all rätt föranleda yrkanden
om liknande samliällshjälp från personer, som lida av annat arbetsnedsättande
lyte än blindhet, samt från arbetsföra sinnesslöa och kroniskt sjuka
lii. fl. De ekonomiska konsekvenserna av förslagets genomförande äro
därför oöverskådliga. Förslagets genomförande skulle öka den splittring,
som för närvarande förefinnes inom den sociala hjälpverksamheten. Ersättning
i den föreslagna formen skulle nied all sannolikhet föranleda
minskning i den blindes intresse att genom eget arbete höja sin inkomst.

På uppdrag av riksblindkongressen den 22—den 25 februari 1926 har FramställDe
Blindas Riksförbunds interimsstyrelse sedermera framställt vissa erin -''p-ån d^BRnringar
mot blindvårdssakkunnigas betänkande. Erinringarna innebära bl. a. das Riks förföljande:
De sakkunnigas förslag har alltför mycket avvikit från grund-bnn(i "r 192Gprincipen,
att ersättningen skall utgöra vederlag för minskad arbetsförmåga.

Skäl förefinnas icke att variera ersättningsbeloppen efter olika dyrorter.

Lämpligt vore att ersättningen beräknades lika över hela landel och fastställdes
till 800 kronor för individ. Blindhetsersätlningen borde lämnas
av staten och utbetalas av pensionsstyrelsen.

Vidare torde böra erinras, att ett stort antal blinda i en till statsministern Petition från
år 1928 ingiven petition hemställt, att statsmakterna ville genomföra ett bl‘ig28"
statligt understöd ät Sveriges blinda enligt det förslag, som avgivits av De
Blindas Riksförbund.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Frågans behandling
vid
1029 års riksdag.

Utskottet.

Vid fjolårets riksdag väcktes två motioner i ämnet, nr 109 i första kammaren
av herr Akerberg och nr 167 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Örebro och Uddenberg. I motionerna, som voro likalydande, hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Hajd anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till lag om blindhetsersättning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7, anförde andra lagutskottet
följande:

Utskottet behjäriar livligt de motiv, som ligga till grund för framförande
av de ifrågavarande motionerna. Att åtgärder från det allmännas sida för
att lätta den tunga börda, som deras lyte pålägger de blinda, äro av behovet
påkallade i större utsträckning än vad för närvarande är fallet vill
utskottet icke förneka.

De föreliggande motionerna avse att ur blindvårdssakkunnigas betänkande
utbryta förslaget om blindhetsersättning och göra detsamma till
föremål för särskild prövning. Utskottet anser emellertid en sådan anordning
icke lämplig. Det är visserligen att beklaga, att yttranden ännu icke
inkommit från de myndigheter, som i alldeles särskild grad äga sakkunskap
rörande lagstiftningen i fråga, men innan dessa yttranden inkommit,
torde ärendet icke föreligga i det skick, att detsamma kan från Kungl.
Maj:ts sida underställas riksdagen. Härtill kommer jämväl, att frågan
örn införande av blindhetsersättning otvivelaktigt i vissa delar står i sammanhang
med pensionsförsäkringslagens bestämmelser rörande invaliditetsersättning.
Då lagen om allmän pensionsförsäkring för närvarande är föremål
för revision genom en nästlidna år tillsatt kommitté, torde det även av
denna orsak icke vara lämpligt att nu till fristående undersökning upptaga
frågan om beredande av inkomsttillägg åt blinda.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

När utskottet i fjol avstyrkte motioner, vari yrkande framfördes av samma
innehåll som det nu föreliggande, yttrade utskottet, att utskottet livligt
behjärtade de motiv, som lågo till grund för framförande av de ifrågavarande
motionerna, varjämte utskottet framhöll, att åtgärder från det allmännas
sida för att lätta den tunga börda, som deras lyte pålade de blinda,
vore av behovet påkallade i större utsträckning än den, vari de för närvarande
vidtoges. Utskottet bibehåller alltjämt denna uppfattning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, alt läget numera i så måtto
förändrats, att myndigheternas yttranden över blindvårdssakkunnigas förslag
snart torde föreligga hos Kungl. Majit. Vid sådant förhållande synes
inom den närmaste tiden för Kungl. Majit en av de anledningar komma
att bortfalla, som hindrat alt frågan om blindvårdens ordnande upptagits
till behandling. Tydligt synes vara, att vid förberedande av den reform
av blindvården, som förestår, frågan om lämpligheten av blindhetsersätlning
bör bliva föremål för särskild uppmärksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

7

Med hänsyn till ärendets vikt synes det utskottet lämpligt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit framför önskemålet, att frågan så snart ske
kan måtte komma till avgörande.

Utskottet tillåter sig fördenskull hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:197 och 11:257
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj t
ville så snart ske kan för riksdagen framlägga förslag till
blindvårdens ordnande på ett tillfredsställande sätt.

Stockholm den 7 mars 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

fran första kammaren: herrar Westman, Frändén, Thorberg,’1 Österström, Hagman,
* Granström * Tamm* och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Ros, Jeppsson, Johanson
i Hallagården, Andersson i Rasjön, Wallerius och Hedvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1930