Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn
arbetslöshetsförsäkring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 119, vilken
behandlats av andra lagutskottet, har herr Spångberg m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring
enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen hemställa örn
framläggande av lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1931 års riksdag.

Såsom grund för arbetslöshetsförsäkring hava motionärerna föreslagit följande
riktlinjer.

1. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta alla arbetsföra
män och kvinnor i ålder 16—67 år.

2. Med avseende på levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i
fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar billigaste och ortsgrupp V orter
med de dyraste levnadskostnaderna.

3. Arbetslöshetsunderstöd utgår så länge arbetslösheten varar enligt följande
minimibelopp för veckans sex dagar, måndag—lördag, oavsett örn helgdag
inträffar.

Ortsgrupp I: 2 kronor 35 öre; ortsgrupp II: 2 kronor 70 öre; ortsgrupp III:
3 kronor 5 öre; ortsgrupp IV: 3 kronor 40 öre samt ortsgrupp V: 3 kronor
75 öre.

Arbetslös, som har försörjningsplikt mot familjemedlemmar, erhåller familjetillägg,
vilket utgår lika för hustru (som hustru räknas även sammanboende av
mannen försörjd kvinna) och varje barn under 16 år. Familjetilläggen utgå per
dag enligt följande belopp:

Ortsgrupp I: 50 öre, ortsgrupp II: 60 öre, ortsgrupp III: 70 öre, ortsgrupp
IV: 80 öre samt ortsgrupp V: 90 öre.

4. Staten och arbetsköparna erlägga vardera hälften av de avgifter, som äro
nödvändiga för genomförande av denna försäkring.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

Frågan örn arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen första gången genom
motion vid 1908 års riksdag av herr Wavrinsky. Motionen vann icke riksdagens
bifall. Samma öde rönte de förnyade motioner i ämnet, som herr Wavrinsky
väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 8 Käft. (Nr 12.) 1

Historik.

Riksdagarna
1908, 1909
och 1910.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Socialj örsä k.
ringskommitténs
förslag
1922.

Riksdagen

1924.

1924 års
arbetslöshetssakkunniga.

1925 års
arbetslöshetssakkunniga.

1925 års
granskningsnämnd.

1926 års
arbetslöshetssakkunniga.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj: t åt socialförsäkringskommittén
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet samt att inkomma med de förslag, som kunde
föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922 avgav kommittén
betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag
till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna själva.
Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring av den föreslagna organisationen
skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd maximikostnad
för staten av 3 ä 4 miljoner kronor örn året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren
och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag
örn statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak
till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo
avslagna av riksdagen.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet
åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande
av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24 juli
1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning
inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan
genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring
och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.

Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,
representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda
med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten. Den
30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkställande
av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.
Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. I enlighet med sitt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1%. 3

uppdrag hava de sakkunniga utarbetat förslag till såväl frivillig som obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. I detta arbete hava samtliga ledamöter deltagit,
oberoende av sin principiella uppfattning rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens
lämplighet eller olämplighet. I fråga örn de sakkunnigas principståndpunkter
framgår av betänkandet följande. Av de sakkunnigas atta ledamöter
hava tre för sin del tillstyrkt införandet av arbetslöshetsförsäkring i
vårt land. En av de sakkunniga har ej ställt sig avvisande gentemot tanken på
en arbetslöshetsförsäkring men ansett, att densamma bör realiseras endast under
den bestämda förutsättning, att reservarbeten inkopplas i försäkringssystemet.
De återstående fyra sakkunniga hava avstyrkt införande av en arbetslöshetsförsäkring
i vårt land. Dessa sakkunniga hava varit eniga örn att det allmännas
ingripande på arbetslöshetens område måste regleras enligt behovsprincipen och
att de arbetslösa alltså måste behandlas enligt i grund och botten samma regler
som samhällets övriga hjälpbehövande medlemmar. Under förutsättning att en
arbetslöshetsförsäkring genom det allmännas medverkan överhuvud kommer till
stånd hava de sakkunniga ansett, att valet bör sta mellan en obligatorisk allmän
riksförsäkring, gemensam för alla av försäkringen berörda arbetare, a ena
sidan, och en statsunderstödd frivillig försäkring, å andra sidan. Vid valet
mellan de båda förslagen hava de sakkunniga varit emga örn att tillerkänna
det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga. En
ledamot har dock — närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska
åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra — ansett, att början
bör göras med en frivillig försäkring. Dessutom har den omständigheten, att
upptagandet av lant- och skogsarbetarna i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle bereda betydande svårigheter, föranlett en ledamot att, oaktat han
ger principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, för närvarande förorda
det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring nu skulle komma till
stånd.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
f ramb Ölin 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande. De sakkunniga hava i nämnda hänseende
anfört huvudsakligen följande:

Redan från början av de sakkunnigas arbete hade det stått klart, att åtgärderna
på arbetslöshetsfrågans område vore att hänföra till två skilda, men nära
sammanhängande grupper, nämligen dels åtgärder till lindring av de ekonomiska
följderna av rådande arbetslöshet och dels åtgärder till förebyggande och
minskning av själva arbetslösheten. De sakkunnigas uppdrag avsage åtgärder,
hörande till den första av dessa grupper. Emellertid hade de sakkunniga under
arbetets gång haft anledning att vid flera tillfällen även diskutera frågor tillhörande
den andra gruppen. Det hade därvid framstått såsom i hög grad önskvärt,
att även dessa frågor gjordes till föremål för en närmare undersökning.

1927 års
arbetslöshetsutredning.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

En dylik uppgift syntes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke med
fördel kunna överlämnas till dem. Utredningen av arbetslöshetsförsäkringen,
vilken innebure de sakkunnigas centrala arbetsuppgift, ställde nämligen krav
på arbetet, vilka i stort sett vore av annan art än de, som föranleddes av en mera
ingående prövning av själva arbetslöshetsfrågan. Örn en utredning av här avsedd
art skulle komma till stånd, syntes den alltså böra ske genom särskilt
förordnade personer, varvid samarbete mellan de båda sakkunnigdelegationerna
borde äga rum i den mån så kunde anses erforderligt.

De sakkunniga framhöllo vidare, att vid en blivande undersökning av angivet
slag uppmärksamheten i främsta rummet borde riktas på den starka stegring,
som arbetslösheten i Sverige på senare och senaste tid efter allt att döma
syntes hava undergått. Den åtminstone skenbart starka ökning, som arbetslösheten
undergått i jämförelse med tiden före världskriget och som i varje fall
icke gjorde intryck av att för närvarande befinna sig på återgång, trots en
eljest ganska påtaglig tendens till konjunkturförbättring, syntes göra det mest
önskvärt, att det nuvarande läget bleve vad som närmast gjordes till föremål
för undersökning och att detta arbete bedreves med sådan skyndsamhet, att
resultat förelåge före 1927 års slut. Detta hindrade emellertid icke, att undersökningen
kunde behöva fullföljas ytterligare till att omfatta arbetslöshetsproblemet
som helhet.

Beträffande sådana viktigare frågor, vari den första delen av den ifrågasatta
utredningen enligt de sakkunnigas mening borde söka bringa klarhet, hänvisades
i skrivelsen till en vid densamma fogad promemoria, vilken utarbetats av
en utav de sakkunniga utsedd subkommitté. Utskottet vill här giva några korta
antydningar örn innehållet även i nämnda promemoria.

I densamma äro de arbetslöshetsfrågan berörande spörsmål, beträffande vilka
undersökning ifrågasatts, upptagna under tre huvudpunkter, nämligen 1) den
nuvarande arbetslöshetens karaktär och omfattning, 2) den nuvarande arbetslöshetens
orsaker samt 3) åtgärder mot arbetslösheten.

Under den första huvudpunkten beröres särskilt frågan örn ungdomsarbetslösheten
bland kroppsarbetarna, och bland de frågor, som borde prövas på detta
område, framhålles främst: a) de arbetslösas utbildning och praktik, b) deras
ställning i organisationshänseende ävensom c) verkningarna av kollektivavtalens
lärlingsregulativ och organisationernas övriga bestämmelser om anställning
av lärlingar. Vidare angivas vissa övriga utredningsuppgifter inom området
för arbetslöshetens karaktär och omfattning.

Beträffande den andra huvudpunkten, frågan om arbetslöshetens orsaker,
hava i promemorian såsom föremål för en blivande prövning angivits vissa
möjligheter, utifrån vilka man skulle kunna sluta till orsaker av betydelse.
Bland sådana möjligheter hava anförts t. ex. penningförbättring och konjunkturförsämring,
säsongväxlingar, svårigheter eller förändringar på särskilda orter,
för särskilda näringar eller inom särskilda yrkesfack ävensom faktorer av
betydelse för arbetslösheten som helhet utan begränsningar av nyss angiven
art. Vidare hava såsom föremål för prövning angivits vissa faktorer, som kunde
hava betydelse för det nuvarande lägets varaktighet.

Under den tredje huvudpunkten hava såsom tänkbara åtgärder mot arbetslösheten,
. vilka borde göras till föremål för undersökning, angivits dels ökad
kapitalbildning i samhället, dels vissa åtgärder för ökad möjlighet att över
huvud taget bereda arbetskraften sysselsättning, d. v. s. genom produktionens
inriktande på varor eller metoder, som kräva proportionsvis mycken arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

5

kraft, dels åtgärder i syfte att ernå ökad jämnhet i arbetskraftens sysselsättning,
dels åtgärder för inverkan på lönepolitiken, dels ock slutligen åtgärder
mot konjunkturväxlingar, i den mån dessa kunde visa sig vara av betydelse för
det nuvarande lägets karaktär.

Med anledning av berörda skrivelse tillsattes den 11 mars 1927 en särskild
kommitté för utredningen av nämnda i de sakkunnigas skrivelse berörda spörsmål.
Riktlinjerna för kommitténs arbete framgå av dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då bemyndigande örn
kommitténs tillsättande gavs. Efter redogörelse för innehållet i de sakkunnigas
ovan återgivna skrivelse anförde departementschefen i berörda hänseende
följande:

De uppslag, som innefattas i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förevarande
skrivelse, synas mig vara i hög grad beaktansvärda. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen, avser det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget
närmast frågan örn åtgärder för lindrande av de ekonomiska verkningarna
av rådande arbetslöshet. Uppenbarligen måste det emellertid betraktas
såsom synnerligen önskvärt, att nödigt material må kunna erhållas även för
ett någorlunda tillförlitligt bedömande av den längre syftande frågan om åtgärder
till minskning och förebyggande av arbetslöshet. Jag delar sålunda de
sakkunnigas uppfattning om behovet av en mera djupgående undersökning,
inriktad på spörsmålen örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt örn
medel för dess bekämpande. Ett särskilt skäl att nu igångsätta en dylik undersökning^
synes mig ligga i den omständigheten, att arbetslösheten — trots den
förbättring i det allmänna ekonomiska läget, som på senaste tiden kunnat
skönjas — att döma av officiellt tillgängliga siffror för närvarande synes vara
stadd i ökning.

Såsom ett av de viktigaste bland de spörsmål, vilka böra bliva föremål för
den utredning av antydd art, som jag alltså vill ifrågasätta, torde här böra
framhållas frågan om ungdomsarbetslösheten. Denna företeelse, vilken under
de senaste åren synes hava visat tendens till ökad utbredning, torde nämligen
så till vida .vara. av särskilt betänklig art, som densamma — frånsett de olägenheter,
vilka i allmänhet vidlåda arbetslöshet — innebär en stor fara för
nya generationers arbetsskicklighet och samhällsduglighet. Det är därför av
stor betydelse, att samtliga de faktorer av olika slag, som kunna inverka på
denna företeelse, bliva belysta.

Vad i övrigt, beträffar omfattningen av ifrågavarande utredning, synes mig
den plan, som innehålles i arbetslöshetssakkunnigas förenämnda skrivelse med
därvid fogad .promemoria, i stort sett vara ägnad att kunna läggas till grund
för undersökningen. Vissa begränsningar lära dock härvid kunna göras i syfte
att minska undersökningens omfattning samt påskynda dess fullbordande. Sålunda
torde det under utredningens gång komma att visa sig obehövligt att till
mera ingående prövning upptaga alla i promemorian berörda punkter, emedan
vissa däri angivna möjligheter sannolikt redan på ett tidigt stadium torde kunna
utmönstras. Vidare bör undersökningen såväl med avseende på arbetslöshetens
orsaker som i fråga örn medel för dess bekämpande i görligaste mån inskränkas
till frågor, som hava ett mera direkt samband med arbetslöshetsförhållanden.
a, medan frågor, som endast indirekt beröra arbetslöshetsproblemet, såvitt
möjligt lämnas åsido.

På flertalet av de huvudpunkter, som beröras i arbetslöshetssakkunnigas skrivelse
med den därvid fogade promemorian och vilka, enligt vad jag nyss anfört,

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

böra medtagas i utredningen, torde för vinnande av det angivna syftet krävas
undersökningar, avseende såväl arbetslöshetens nuvarande läge som arbetslöshetsproblemet
i hela dess vidd och med tanke på en längre framtid. Av skäl,
som arbetslöshetssakkunniga anfört, torde det dock få anses lämpligt, att undersökningen
till en början inriktas endast på det nuvarande läget och i denna
del snarast möjligt bringas till avslutning. Det torde böra förutsättas, att utredningen
i dess nu avsedda första del slutföres inom loppet av innevarande ar.

På sätt arbetslöshetssakkunniga framhållit, torde det vara lämpligt och nödvändigt
att för ifrågavarande undersökning anlita särskilda utredningsmän.
Med hänsyn till uppgiftens natur synes det lämpligt, att arbetet kan bedrivas
med en viss självständighet. Sålunda lärer det böra ankomma på utiednmgsmännen
att föranstalta om vissa specialundersökningar, infordra uppgifter fran
och eljest stå i förbindelse med verk och myndigheter, o. s. v. Utredningen synes
mig därför böra överlämnas åt en av Kungl. Maj :t tillsatt kommitté. Det
bör ej förbises, att det uppdrag, som sålunda skulle meddelas den ifrågasätta
kommittén, i åtskilliga avseenden måste komma att nära beröra även frågor,
som ingå i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas uppdrag. Samarbete mellan de
båda utredningarna bör på grund härav äga rum, på det att resultaten av den
nya utredningen må kunna, i den mån det är behövligt eller önskvärt, omedelbart
tillgodogöras arbetet inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Det är nämligen
av vikt, att sistnämnda sakkunnigas arbete ej obehörigt fördröjes genom
kommitténs arbete. Beträffande formerna för det antydda samarbetet torde det
få överlåtas åt de båda beredningarna att överenskomma örn lämpligaste torfanngssättet.

Det bör vidare beaktas, att vissa av de frågor, som komma att beröras av den
nya utredningen, i annat sammanhang torde i .större eller mindre ^omfattning
hava varit föremål för undersökning, varvid visst material för fragornas bedömande
torde hava hopbragts. Sålunda lär socialisenngsnämnden hava hatt
anledning att under sitt arbete syssla med spörsmål, som i något avseende sammanhänga
med de nu föreliggande frågorna. Framför allt har emellertid socialstyrelsen
i sin ämbetsutövning i stor utsträckning haft att fran olika synpunkter
skärskåda åtskilliga av de problem, det här gäller, särskilt arbetsförmedlingen
samt emigrations- och immigrationsfrågorna. Det bor naturligen ankomma
på kommittén att genom samarbete med nu nämnda och möjligen andra
verk eller sakkunnignämnder söka tillgodogöra sig den erfarenhet och det material,
som må förefinnas på området.

Det torde måhända visa sig erforderligt att för kommittén bereda möjlighet
till samråd med personer, vilka till följd av sin verksamhet hava särskild erfarenhet
på områden, vilka komma att beröras av utredningen. Flugan härom
torde emellertid böra upptagas först längre fram, sedan kommittén erhållit
tillfälle att preliminärt planlägga arbetet och undersöka den lämpliga avgransningen
av detsamma.

Av den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit har utskottet
inhämtat följande. Arbetslöshetsutredningen har under år 1929 utarbetat utkast
till betänkande i de delar av utredningens uppdrag, som gälla arbetslöshetens
omfattning, karaktär och orsaker. Detta utkast var föremål för ingående
diskussion under sammanträde i augusti och underkastas för närvarande omredigering
och komplettering i vissa punkter. Denna del av utredningens arbete
beräknas vara avslutad före sommaren 1930. Utredningen har vidare upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

7

rättat preliminär plan för den del av kommittébetänkandet, som rör åtgärder
för arbetslöshetens bekämpande, samt i anslutning därtill utfört vissa förarbeten
och undersökningar. Utredningen beräknar att under loppet av år 1930 hava
i huvudsak slutfört sitt uppdrag jämväl på denna punkt.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. en motion, nr 129, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i
skrivelse till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast
vid 1929 års riksdag.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
hemställde i utlåtande nr 1 om avslag å motionen och anfördes till stöd härför
följande:

Frågan örn införande i vårt land av arbetslöshetsförsäkring är sedan flera år
tillbaka föremål för utredning. Sedan socialförsäkringskommittén den 30 december
1922 avgav sitt betänkande med förslag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till arbetslöshetskassor, har frågan underkastats ett
flertal överar betningar och förnyade utredningar. Senast har jämlikt bemyndigande
av Kungl. Majit den 9 april 1926 dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande av fortsatt
utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och
övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar (1926 års arbetslöshetssakkunniga).
Dessa sakkunniga förväntas kunna slutföra sitt uppdrag
under instundande mars månad.

Med hänsyn till sålunda pågående utredning, vars resultat torde komma att
framläggas inom den allra närmaste framtiden, har utskottet ansett, att något
särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida ej kan för närvarande anses vara
påkallat.

Utskottets hemställan godkändes av kammaren.

Vid 1929 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet, nämligen nr 108 i första
kammaren av herr Möller, nr 54 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl. och
nr 201 i sistnämnda kammare av herr Hansson i Stockholm.

I motionerna I: 108 och II: 201, vilka voro likalydande, hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnandet av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

I motionen II: 54 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid
1930 års riksdag.

De i sistnämnda motion angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring äro
överensstämmande med de riktlinjer, som i motionen innevarande år föreslagits
för sådan försäkring.

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1929.

Uppdrag år
1929 åt social
styrelsen att
verkställa
kompletterande
utredning
till arbetslöshetssak

kunnigas betänkande.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 9, anförde andra lagutskottet
följande:

Spörsmålet örn lindrande av de ekonomiska följderna av rådande arbetslöshet
är otvivelaktigt ett av vår tids största och svåraste problem. Det är därför förklarligt,
att arbetet med frågans utredning tagit lång tid i anspråk.

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga,
som senast tillkallats för utredning av frågan angående arbetslöshetsförsäkring
m. m., avgivit sitt betänkande den 25 april nästlidna år. Häri bava de sakkunniga,
oberoende av sin principiella ståndpunkt till frågan, framlagt alternativa
förslag till såväl obligatorisk som frivillig arbetslöshetsförsäkring. Betänkandet
har utremitterats till myndigheterna den 29 maj 1928 med föreläggande att
till den 1 oktober samma år inkomma med yttrande. Vissa myndigheter, såsom
t. ex. kommerskollegium och socialstyrelsen, hava emellertid ännu icke avgivit
yttrande i det vidlyftiga ärendet. Uppmärksammas bör jämväl i detta sammanhang,
att den mera djupgående utredning, som av Kungl. Maj: t igångsatts angående
frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande, ännu icke slutförts.

Redan med hänsyn till det läge, vari ärendet befinner sig, anser utskottet icke
lämpligt att taga ståndpunkt till motionärernas förslag örn införande av den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringsformen. Då utskottet icke kan förorda viss
lösning av frågan, anser utskottet anledning ej föreligga att, såsom inom utskottet
ifrågasatts, utan angivande av sättet för frågans lösning föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj: t hemställa örn förslag i ämnet till nästa års riksdag.
Utskottet hyser nämligen den uppfattningen, att Kungl. Maj: t med den skyndsamhet,
som förhållandena medgiva, kommer att utan särskild framställning
från riksdagen framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla frågan.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation anfördes av sex av utskottets ledamöter med yrkande, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en arbetslöshetsförsäkring.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar.

På förslag av chefen för socialdepartementet uppdrog Kungl. Majit genom
''beslut den 29 november 1929 åt socialstyrelsen att i vissa i statsrådsprotokollet
för nämnda dag angivna hänseenden verkställa kompletterande utredning till
arbetslöshetssakkunnigas betänkande. Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde
departementschefen följande:

Vid föredragning av proposition till innevarande års riksdag angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten samt i debatten i riksdagen rörande denna proposition
ävensom i andra sammanhang har jag haft tillfälle att framlägga vissa
synpunkter beträffande arbetslöshetsfrågan, däribland även, i viss mån, rörande
arbetslöshetsförsäkringen. Vad jag därom anfört kan i korthet sammanfattas sålunda: De

inkomna yttrandena över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande
hava i alldeles övervägande grad gått i helt avstyrkande riktning. Mot den föreslagna
försäkringen har framför allt anförts, att den skulle motverka lönernas an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

y

passning efter arbetsmarknaden och därmed bidraga till ökad arbetslöshet, d. v.
s. motverka sitt eget syfte, vidare att den skulle sätta in där den minst behövdes
oell öka den redan betänkliga disproportionen mellan industriens och jordbrukets
löner, men icke lösa säsongarbetslöshetens problem. Svårigheten att bedöma, när
arbetslöshet är oförvållad, har också betonats, varmed sammanhänger dess ofta
påtalade samband med lönepolitiken.

Vid 1929 års riksdag väcktes i särskilda motioner förslag örn att försäkringen
måtte utvidgas att omfatta vissa betydande arbetargrupper, bland annat lant- och
skogsarbetare, som uteslutits i sakkunnigförslaget.

Vad sålunda förekommit fann jag oförtydbart visa, att frågan krävde ett fortsatt
ingående övervägande ur skilda synpunkter. Därvid borde prövas olika vägar
för avhjälpande såvitt möjligt av de med oförvållad arbetslöshet sammanhängande
missförhållandena, vilken prövning borde ske med beaktande av den
särskilda erfarenhet, som vunnits i vårt land. Redan nu syntes det emellertid
kunna anses ådagalagt, att enbart en arbetslöshetsförsäkring enligt av de sakkunniga
föreslagna grunder endast i begränsad omfattning skulle bringa hjälp vid
en arbetslöshet av den art och omfattning, som man under de senaste åren haft
att kämpa med.

De betänkligheter, som från olika håll kommit till uttryck inför arbetslöshetsförsäkringens
problem, hava ytterligare skärpts genom den senaste tidens erfarenheter
från utlandet. Sålunda har i Tyskland det endast för ett par år sedan införda
försäkringssystemet nyligen underkastats en genomgående granskning och
därvid befunnits vara behäftat med brister i olika hänseenden. Ändringar hava
vidtagits på grundval av ett kompromissförslag, avsett att tillfälligt bota de största
av dessa brister och täcka åtminstone större delen av det underskott, som uppkommit
i försäkringen. I England har en regeringskommitté, som tillsatts för en
allsidig undersökning av ifrågavarande problem, visserligen kommit till den slutsatsen,
att arbetslöshetsförsäkringen syntes hava varit till övervägande nytta,
men tillika pekat på åtskilliga punkter, där densamma kunde medföra betydande
olägenheter. Även i andra länder, såsom Amerikas förenta stater, Frankrike och
Australien, hava under den senaste tiden undersökningar verkställts i förevarande
ämne eller nya uppslag framkommit till frågans lösande.

En omständighet, som jämväl är av betydelse i detta sammanhang, är att situationen
på vår arbetsmarknad avsevärt förbättrats under loppet av detta år. Antalet
hjälpsökande hos arbetslöshetskommissionen har betydligt minskats i jämförelse
med de föregående åren. Socialstyrelsens siffror såväl för fackföreningarnas
arbetslöshet som för antalet arbetssökande i förhållande till antalet lediga
platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna visa också en tydlig nedgång.
Beträffande de industriella yrkena synes den övertaliga arbetskraften numera
huvudsakligen vara att söka bland grov- och diversearbetare o. d., under
det att tillgången på yrkesutbildad personal är mera knapp och inom vissa
branscher t. o. m. understiger efterfrågan.

Under salunda anförda förhållanden har man tydligen all anledning att, innan
arbetslöshetsförsäkringsfrågan upptages till avgörande, avvakta resultatet av
den sedan några år pågående grundliga utredningen rörande arbetslöshetens orsaker
och medlen för dess bekämpande. Det material, som skall framläggas av de
för ändamålet tillkallade sakkunniga, kommer, enligt vad jag inhämtat, utan
tvivel att i många hänseenden giva en betydelsefull belysning av förevarande
problem. Med hänsyn till vad som nyss anförts rörande situationen på arbetsmarknaden
torde ärendet icke heller kunna sägas vara av den brådskande beskaffenhet,
att ej, rent sakligt sett, nämnda utredningsresultat skulle utan olägenhet
kunna avvaktas.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 8 haft. (Nr 12.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Vilken ståndpunkt man än må intaga till denna fråga, torde det vara välbetänkt
att utnyttja den tid, som kommer att förflyta, innan frågan upptages till
slutlig prövning, för att söka fullständiga den utredning, som redan föreligger
eller som kan väntas framgå av arbetslöshetsutredningen. I flera avseenden bör
nämligen närmare undersökning enligt min mening äga rum. I första hand
gäller detta vad ovan berörts i fråga örn den senaste tidens erfarenheter angående
arbetslöshetsförsäkringen i utlandet. Den av 1926 års sakkunniga i deras betänkande
lämnade redogörelsen för utländska förhållanden torde alltså böra kompletteras.
Möjligen kan det därvid befinnas lämpligt att, såsom skedde i samband
med nämnda sakkunnigas arbete, åt någon eller några personer uppdraga att i
närliggande länder inhämta upplysningar och omdömen i frågan.

I 1926 års sakkunnigas förslag hava, såsom redan antytts, från försäkringssystemet
uteslutits betydande grupper av arbetare, nämligen främst arbetare i
jordbruk och skogsbruk. Anledningen härtill har huvudsakligen varit de särskilda
svårigheter av teknisk och ekonomisk art, som mött för dessa arbetargruppers
inordnande inom försäkringen. I de nyss åsyftade motionerna vid årets
riksdag förordades emellertid, att vissa utelämnade arbetargrupper måtte innefattas
i försäkringen. Enligt motionärernas mening borde det sålunda icke möta
några tekniska svårigheter att i försäkringen inbegripa butiks- och kontorsbit löden
samt deras vederlikar. Icke heller syntes lantarbetarnas upptagande i försäkringen
stöta på allvarligare tekniska svårigheter. Vad däremot anginge skogsoch
flottningsarbetarna, ansågs det sannolikt, att vid försäkringens utsträckande
till dem särskilda bestämmelser behövde meddelas, detta framför allt för att från
försäkringen utesluta dem, som på grund av ställning såsom självständiga jordbrukare
eller liknande anledning icke vore utsatta för verklig arbetslöshetsrisk.

Dessa förslag synas, oavsett den uppfattning man hyser om deras lämplighet
och genomförbarhet, göra önskvärt att, i den man det later sig göra, förutsättningslöst
undersöka verkningarna därav i tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt
hänseende. En del erfarenheter, bland annat från den tyska arbetslöshetsförsäkringen
för vissa motsvarande grupper av arbetare, till synes delvis säsongarbetare,
torde därvid kunna vara av intresse.

En fråga, som även bör beaktas vid den sålunda förordade kompletterande utredningen,
är sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och övrig social försäkrings-
och hjälpverksamhet. Särskilda sakkunniga äro ju numera sysselsatta
med utredning rörande de organisatoriska problemen inom denna verksamhet.
Det är tydligen önskvärt, att vid den kompletterande utredningen i arbetslöshetsfrågan
samråd äger rum med berörda sakkunniga för inhämtande av deras synpunkter
på hur det allmännas åtgärder till arbetslöshetens bekämpande skola anpassas
till socialverksamheten i övrigt, och detta saväl i lokalt hänseende som
beträffande den centrala administrationen.

En i och för sig tänkbar utväg till arbetslöshetsförsäkringsfrågans ordnande
— vilken hittills knappast synes hava grundligare undersökts — är självfallet
att söka åvägabringa en utbyggnad av de av arbetarna själva i samband med
fackorganisationerna anordnade arbetslöshetskassorna, systematiskt kompletterad
med samhälleliga anordningar av mera permanent karaktär än de nuvarande.
Genom en sådan anordning torde en del med tidigare förslag förenade allvarliga
olägenheter kunna åtminstone i viss mån begränsas.

Arbetslöshetskassor förekomma ju redan nu i stor utsträckning och torde för
närvarande omfatta omkring 250.000 försäkrade. Det har visat sig, att visserligen
delvis på grund av måhända alltför svaga prestationer försäkringskostnaderna
inom kassorna kunnat hållas låga. Det synes vara värt att undersöka,
huruvida och i vad mån arbetslöshetskassorna skulle kunna utvecklas till en mera

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

11

omfattande och effektiv verksamhet, så att de kunde sörja för erforderligt understöd
vid arbetslöshet inom gränsen för vad man skäligen skulle kunna kalla normal
sådan, d. v. s. arbetslöshet som ej sammanhänger med större kriser inom det
ekonomiska livet eller inom vederbörande näringsgren, utan som väsentligen härrör
från mera regelbundet återkommande arbetslöshetsrisker.

Vad däremot angår massarbetslöshet av mera krisartad karaktär, synes samhället
ej böra eller kunna undandraga sig uppgiften att i mån av behov träda
hjälpande emellan. Det allmännas hjälpverksamhet synes därvid i första hand
böra avse tillhandahållande av arbete vid reservarbeten och administreras genom
offentliga organ. Särskilt beträffande organisationen av en dylik samhällets arbetslöshetshjälp
erfordras uppenbarligen samråd med de sakkunniga för socialverksamhetens
allmänna organisation.

Vid närmare prövning av senast antydda riktlinjer uppställa sig säkerligen
mångå spörsmål, som behöva närmare undersökas och övervägas ur ekonomiska
och andra synpunkter, därvid tydligen också måste uppmärksammas verkningarna
för arbetsgivarna samt för arbetargrupper, som äro oorganiserade eller som
tillhöra fackföreningar utan arbetslöshetskassa.

Även i de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena hava framkommit
uppslag, som synas vara förtjänta av närmare undersökning och överväganden.
Vad särskilt angår ungdomsarbetslöshetens problem, pågår redan utredning därutinnan
inom arbetslöshetskommissionen, närmast i anledning av vissa av kommerskollegium
gjorda uttalanden.

En kompletterande utredning i de hänseenden, som jag här berört, torde lämpligen
kunna uppdragas åt socialstyrelsen. Eör den händelse socialstyrelsen för
utredningens fullgörande utan dröjsmål skulle hava behov av särskilt biträde,
torde jag efter anmälan från styrelsen få för Kungl. Maj: t framlägga frågan
härom.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har utredningsarbetet ännu
icke slutförts vare sig beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkring eller rörande
frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande. Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att nu
taga ståndpunkt till spörsmålets lösning i den av motionärerna förordade riktningen.

Under uttalande av förhoppning att förslag i detta betydelsefulla ärende måtte
inom den allra närmaste framtiden av Kungl. Maj: t kunna framläggas för riksdagen,
får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 20 februari 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow* Linder* Almkvist, Sigfrid
Hansson, Frändén, Österström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson, Björnberg*
_Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gans, Sandström* och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Norman, Hage, Pettersson i Hällbacken
och Hansson i Trollhättan, vilka anfört:

»Såsom framgår av den i utskottets utlåtande lämnade redogörelsen, har arbetslöshetsförsäkringsfrågan
varit föremål för ett långvarigt och synnerligen
ingående utredningsarbete. Resultatet av detta borde ha kunnat läggas som
grund för en proposition i ärendet. Regeringens initiativ till kompletterande
undersökningar borde ha tagits i så god tid, att ett förslag till denna viktiga
frågas lösning kunnat framläggas för riksdagen redan i år. Ett avvaktande av
resultatet av den sedan år 1927 pågående utredningen rörande arbetslöshetens
karaktär och orsaker är icke erforderligt med tanke på försäkrings frågans lösning.
Vi anse oss för övrigt böra erinra därom, att, da ifrågavarande utredning
igångsattes, det på regeringshåll eftertryckligt betonades, att den icke borde
få utgöra ett hinder för arbetslöshetsfrågans skyndsamma lösning i vart land.»,

2) av herr Magnusson i Skövde beträffande motiveringen.

Stockholm man. Kungl. Hovboktryckeriet lanns Tryckeri-A .-B.
305867