Andra lagutskottets utlåtande Nr 1,

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn upphävande
av stadgandet i 50 § 2 morn. fattigvårdslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Täby m. fl.
hemställt,

att undantagsbestämmelserna uti 50 § 2 mom. fattigvårdslagen måtte upphävas
och att sålunda all den fattigvård, som fattigvårdssamhälle utgivit för
till annat fattigvårdssamhälle hörande understödstagare, skall ersättas av
hemortskommunen samt i de fall, då 60 § är tillämplig, av staten, samt
att härav påkallade lagändringar måtte utformas av vederbörande utskott.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse icke därför lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.

I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades
att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon,
som hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta
samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,
örn sådan erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn
fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från
bestämmelsen örn ersättningsplikt för hemortskommunen:
fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård
å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,
förlossningslijälp eller
begravningskostnad,

eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre
tid än trettio dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:

Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså
komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigBihang
till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.) 302 so 1

Historik.

1871 års
fattigvårdsförordning.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande
1915.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

vårdsprocesserna mellan kommunerna. Aven örn utvägar ej saknas att med
andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt
som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.
Kommittén Ilar ej kunnat göra undersökning örn de utgifter, som förorsakats
av de ovan angivna understödsfallen; en sådan skulle stött på alltför stora
svårigheter. Men det torde såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens
belopp varit jämförelsevis ringa i varje särskilt fall. Någon större förskjutning
av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva befaras genom ett dylikt
stadgande. I den mån en förskjutning kommer att äga rum, faller den ökade
bördan på städer och köpingar, i vilka det relativt största antalet av understödstagare
från annan kommun befinner sig. Mot en förskjutning i denna
riktning synas emellertid ej några större betänkligheter böra möta, då i förhållande
till den ekonomiska bärkraften stadskommunernas utgifter för fattigvården
i allmänhet äro väsentligt lägre än landskommunernas. Med en
begränsning till ovan angivna fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen
skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka
skjuta detta åliggande över på annan kommun. Medel till motverkande av
försök i sådan riktning finnas för övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt
samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa. Fördelen
av att genom ett sådant stadgande kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas
antal torde därför här få vara avgörande.

Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke
skulle föranleda hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering
för detta förslag följande:

Det ligger enligt kommitténs uppfattning nära till hands att låta frågorna
örn fattigvårds ersättande och örn dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas
enligt samma regler. Ett dylikt samband har också i dansk och
norsk fattigvårdslagstiftning gjort sig gällande, till följd varav inverkan i
hemortsrättsavseende där ej tillagts fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen.
Då dylik tillfällig fattigvård icke ersättes, blir det ej genom hemortskommunens
eget medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande
utrett, att fattigvården verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk.
Den omständigheten, att en person kommer i behov av dylik tillfällig
fattigvård, kan ej heller sägas med nödvändighet utvisa en sådan brist
i försörjningsförmågan hos honom, att han ej bör kunna förändra hemortsrätt.
Kommittén har på grund härav ansett lämpligt att låta fattigvård,
varom här är fråga, vara utan inverkan på hemortsrättsförvärv, vadan sådan
inverkan enligt förslaget tillagts endast obligatorisk fattigvård av mera stadigvarande
beskaffenhet.

Yttranden
Över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag.

I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa häll
anmärkningar mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna sammanfattas
sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommunerna;
de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle
skall ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret
skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter
för de nödställda att erhålla understöd och göra, att detta blir knappt
tillmätt; de föranleda försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet
från sig och att draga ut på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis
utsträcka fattigvård till något längre tid än 30 dagar och till att i behörigt
syfte och mot verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

avser, till mera än 30 dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna
örn den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde
föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade principen,
att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt till ersättning
från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde läggas till
grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna princip
borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen, att förslaget
att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke skulle ersättas
lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades därför i den begränsade
omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke
någon erinran.

50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens
lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:

1 mom. Fattigvärdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett örn skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i
den omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshj älp.

49 § 1 mom. samma lag innehåller följande bestämmelser:

Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fattigvård
enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvärdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av fattigvård,
som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.

Vid 1928 års riksdag framställdes i en inom andra kammaren av herrar
Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion, nr 190, samma
yrkande som i den nu förevarande motionen.

Över den år 1928 väckta motionen avgav statens inspektör för fattigvård
och barnavård begärt yttrande och anförde däri följande:

Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamliälle,
som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom
annat samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av det senare
samhället, även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av

Riksdagen

1918.

1918 års
fattigvårdslag.

Riksdagen

1928.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna
skolundervisningen, eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då
hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt.

Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes
i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
11 juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes där
även upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom hade
av fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagits jämväl annan fattigvård, som
icke omfattat längre tid än trettio dagar, och beträffande mera långvarig
fattigvård den del därav, som utgått för de första trettio dagarna, men förslaget
blev i denna del icke upphöjt till lag.

Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet till
införande av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma skulle
komma att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna mellan
kommunerna. De av motionärerna framhållna olägenheterna av stadgandet
hava däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.

I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården
behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen
i 49 § 1 morn., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle föranledas
av nu omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen
föreslagit, att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller
skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan
anordning hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i
dansk och norsk fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes,
icke bleve genom hemortskommunens eget medgivande eller genom
rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården verkligen utgått och
ännu mindre att den varit obligatorisk, samt att den omständigheten, att en
person bomme i behov av dylik tillfällig fattigvård, icke kunde sägas med
nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att
han icke borde kunna förändra hemortsrätt.

Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,
att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsförvärv
och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade i de avgivna
yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo sedermera lagfästade
bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande sätt: Bestämmelserna
voro orättvisa, särskilt mot stadskommunerna; de avveko alltför
mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle ersätta meddelad
fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skulle
inverka på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter för de nödställda
att erhålla understöd och gjorde, att detta bleve knappt tillmätt; de föranledde
försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig.

Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit
anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen
ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till
grund för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man
huvudsakligen avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas
antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i
vissa hänseenden kunde förväntas komma att uppstå, örn förslaget antoges
i sin fulla utsträckning. Ett övervägande av denna fråga medförde, att
ifrågavarande bestämmelser fingo den begränsade omfattning, nu gällande
lag utvisar.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i
riksdagen.

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,
huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 §
2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats
av erfarenheten eller icke.

För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden
i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats
av den för honom förordnade vikarien.

Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan
tre utmynna i ett avstyrkande.

Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen
gjorda uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för
den hjälpsökande själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga
barn, läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom örn
något fall, då förlossninghjälp vägrats.

Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom örn
några sådana förhållanden, som i motionen åsyftats. Men då det likväl alltemellan
torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen den
föreslagna lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i en del
understödsfall.

Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas
syfte. Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande
bestämmelser äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste,
att de betänkliga konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut
över de hjälpsökande.

Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna
lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas
antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses
bibehållande vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.

Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen
giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej, att därav skulle föranledas
någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa
med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte
nuvarande bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.

T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av
våra större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i
fattigvårdsfrågor, anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga
torde icke hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare
bidragit till ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore
vanligen så, att fattigvårdsbehov av mer omfattande eller varaktig natur förelåge,
innan bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes. En
hänvändelse till hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig, och
oftast vore ett bestridande av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat
av ovisshet i fråga om understödets fördelning. Även för den nödställde
medförde förevarande bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall kunde
påvisas, då en fattigvårdsstyrelse avslagit begäran örn bidrag till kostnaden
för läkare och medicin, ehuru verkligt behov förelegat, därför att ersättning
av hemortskommunen icke kunnat erhållas. En annan mindre tilltalande
konsekvens av bestämmelsen i fråga vore, att lagen kringginges för att ersättning
skulle kunna av hemortskommun erhållas i fall, där sådan eljest
vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse kunde således bevilja en familj ett
kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen visste, att understödet vore avsett
att användas till inköp av kläder till skolbarn eller till läkarvård och
medicin.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.

Konsulenten i fjärde distriktet Ilar icke på senare tid försport några klagomal.
Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för stadgandets
införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda utredningar
genom landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel därvid och
ginge icke till process.

Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande
vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot medföra
en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle kunna i stor
utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad familj
genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.

Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av
den i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport
några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd,
som avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring
av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde
erfordras en mera grundlig utredning jin vad här kunnat åstadkommas, till
klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda olika hänseenden
under den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som
av dera av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje fall motivera
igångsättande av en dylik utredning.

Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse
i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv.
Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats, dessa lagrum
stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även av den frågan,
huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt det
andra undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt
skulle nämligen brytas mot den princip, som ligger till grund för bestämmelsen
i 49 § 1 morn., nämligen att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen,
icke heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.

Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor
del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till vare
sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande
önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i
fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet
med bestämmelsen i 49'' § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke
utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till
stöd härför följande:

Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från statens
inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna
delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen. För
egen del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport några
klagomål från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är i fråga,
blivit dem förvägrad. Att beslut örn ändring av ifrågavarande bestämmelse
skulle fattas av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören med hänsyn
härtill uteslutet. På grund av vad som anförts av vissa konsulenter ifrågasätter
emellertid fattigvårdsinspektören, att en utredning bör igångsättas till
klargörande av de ifrågavarande bestämmelsernas verkningar, varvid bör

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 7

iakttagas den överensstämmelse, som äger rum mellan ifrågavarande lagrum,
50 § 2 mom. i fattigvårdslagen oell 49 § 1 mom. i samma lag. Sistnämnda
lagrum innehåller bland annat den bestämmelsen, att hinder för förvärv av
hemortsrätt icke föranledes av här omförmälda slag av fattigvård.

Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av
dem föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring
jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda
paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda lagrummet
bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,
som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt,
måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget
bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande
i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig
ej böra förorda bifall till motionärernas förslag örn lagändring. I anledning
av motionen har fattigvårdsmyndiglieternas uppmärksamhet blivit riktad på
de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen åsyftar,
och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse
följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under sådana
omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda, att en
utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas med
utgångspunkt från motionen.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av nio
fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade
frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen
i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta har statens
fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och förutsättningslös
utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten
av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att därvid
jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen i
49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för liemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den
väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som av sistnämnda
myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet aven hänvisa
därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar gjordes
mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken motionärerna
nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av deli uppfattningen,
att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det sidoordnade
spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör i
sitt yttrande pekat, hemställer utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit med anledning av motionen nr 190
i andra kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana ändringar av
fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda motion.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
biföll den vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Frågan hade
alltså förfallit.

Riksdagen

1929.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Viel fjolårets riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i
första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 8( i andra kammaren
av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

Över motionerna inhämtade andra lagutskottet yttrande från statens inspektör
för fattigvård och barnavård. Yttrandet var av följande lydelse:

Båda motionerna överensstämma med den av herrar Hedlund i Östersund
och Ericson i Boxholm vid 1928 års riksdag väckta motionen i andra kammaren
nr 190. Över denna motion avgav jag ett yttrande, som är infört i
andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1928 och ber jag, som alltjämt har
samma uppfattning som där göres gällande, få hänvisa till nämnda yttrande.

Då motionärerna icke berört det av mig i yttrandet påpekade nära förhållandet
mellan 50 § 2 mom. och 49 § 1 inom., får jag framhålla, att, om
en utredning skall komma till stånd, densamma bör omfatta båda de nämnda
lagrummen.

I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att i skrivelse av den 12
januari 1928 styrelsen för landskommunernas förbund hos Kungl. Majit
hemställt örn utarbetande av förändrade bestämmelser angående förvärv av
hemortsrätt, samt att från vederbörande länsstyrelser m. fl. inhämtats yttrande

1 anledning härav, örn denna hemställan föranleder beslut av Kungl. Majit
om verkställande av utredningen ifråga, torde motionärernas förslag, som
måste anses nära sammanhänga med hemortsrättsproblemet, lämpligen böra
bli föremål för övervägande.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 20, anförde andra lagutskottet
följande:

I fattigvårdslagen infördes det av motionärerna berörda stadgandet i 50 §

2 mom. av det skäl, att man genom att röja nr vägen de tvisteämnen, som

hade avseende å kostnaden för ifrågavarande tillfälliga understöd, ville söka
minska fattigvårdsprocessernas antal. Man ansåg, att den förskjutning av
fattigvårdstungan, som skulle kunna uppstå därigenom att vistelsekommunen
alltid finge själv vidkännas dylik tillfällig kostnad, bleve jämförelsevis ringa
och man beräknade, att den ökade bördan skulle falla allenast på städer och
köpingar, i vilka det relativt största antalet understödstagare från annan kommun
befunne sig. Medel till motverkande av försök från vistelsekommun
att undandraga sig skyldigheten att lämna erforderlig hjälp ansågs ligga i
fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet
att vid behov ingripa. .......

Då frågan om åläggande för hemortskommunerna att ersätta jämväl kostnad
för dylik tillfällig fattigvård förelåg vid fjolårets riksdag, avstyrktes
förslaget av utskottet av det skäl, att utskottet icke ansåg^ tillräckligt material
föreligga för ett ståndpunktstagande i den angivna frågan. Av statens
inspektör för fattigvård och barnavård hade även uppgivit^, att lian icke
försport några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant
understöd, som är ifråga. Utskottet förutsatte, att fattigvårdsmyndigheterna,
sedan deras uppmärksamhet blivit riktad på frågan, skulle med intresse
följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning, i följd varav
utskottet ej heller ansåg erforderligt, att en utredning företogs rörande de
lagändringar, som kunde ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.
Med föranledande av fattigvårdsinspektörens yttrande framhöll utskottet
jämväl bestämmelsens samhörighet med stadgandet i 49 § 1 morn. fattigvårdslagen,
att sådan tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 9

Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu
föreliggande motionerna icke åberopats några skid för ett genomförande av
den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet
mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn liemortsrättsförvärv i 49 §
1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I sitt innevarande
år till utskottet avgivna yttrande har emellertid fattigvårdsinspektören ånyo
framhållit, att, örn en utredning med anledning av motionerna kommer till
stånd, den bör omfatta båda de nämnda lagrummen.

Den väckta frågan örn utredning rörande ändring av bestämmelserna angående
liemortsrättsförvärv ger fattigvårdsinspektören ytterligare anledning
att betona sammanhanget ur utredningssynpunkt mellan motionärernas förslag
och hemortsrättsproblemet.

I motionerna har ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas
till prövning, huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone
vissa av de här berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till
buds än att de bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet
vill i detta sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i
skrivelse till Kungl. Majit begärt utredning rörande det interkommunala
skatteutjämningsproblemet. Vid verkställande av denna utredning torde
jämväl frågan örn överflyttande på stat och landsting av vassa fattigvårdskostnader
komma under övervägande.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit anledning
att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag intog till den
då väckta motionen i ämnet.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föraideda.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av tre ledamöter, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit med anledning av motionerna nr 54 i första
kammaren samt 87 i andra kammaren måtte låta verkställa en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana
ändringar av fattigvårdslagen, som påyrkades i nämnda motioner.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Såsom motivering till den innevarande år väckta motionen har anförts
bl. a. följande:

Den förhoppning, som fattigvårdslagstiftningskommittén i sin motivering
för detta undantag uttalade, att ett stort antal tvisteämnen genom dessa
bestämmelser skulle vara undanröjda, synes icke hava förverkligats. Tvärtom
torde numera förekomma en mängd fattigvårdsprocesser rörande vad som
är att hänföra till särskilt »bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller
annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen».

Bestämmelsen om att »läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då
hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt,
eller begravningshjälp» icke skall ersättas av hemortskommunen verkar
i många fall synnerligen orättvis mot avsides, långt från sjukvårdsinrättningar
ligg inde småkommuner. Det har sålunda förekommit, att en person
tillfälligt inkommit i en kommun, som saknat såväl sjukvårds- som fattig
vårdsanstalt, och där blivit i behov av vård, som ådragit fattigvårdssamhället
kostnader utan att detta haft möjlighet återfå dessa kostnader av
hemortskommunen eller annan. Örn denne däremot kommit till ett stads -

Biliang till riksdagens protokoll IBBO. B sami. ''dand. 1 käft. (Nr !.)

Motiveringen
till motionen
innevarande
år.

SOS! 30

Utskottet.

]0 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

samhälle eller en kommun med fattigvårdsanstalt, och kunnat intagas där,
hade hemortskommunen fått ersätta kostnaderna.

I obygden, där man ofta har milslång väg till läkaren, blir ett läkarebesök
så dyrt, att fattigvårdsstyrelserna, liksom även enskilda ibland få göra,
på grund av kostnaderna ofta dra sig för att anlita läkaren. Detta i all
synnerhet örn den sjuke är en fattig, som i hemortsrättsavseende tillhör en

annan kommun. . ,

Exempel saknas icke därpå, att fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommun fatt
betala upp till nära 300 kronor för läkarevård och medicin, under det att
hemortskommunen för samme understödstagare fatt utgiva 5 kronor till mat
under tillfrisknandet. Detta synes oss vara synnerligen olämpligt. Det är
ju utgift som utgift. Den ena är för den behövande lika nödvändig som
den andra. Men den ena utgiften skall drabba vistelsekommunen och den
andra hemortskommunen. .

Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen i fattigvårdslagens g 00 morn.
2 är till uppenbar skada icke endast för fattigvårdssamhällena sins emellan
utan även för dem, som skola omhänderhava fattigvården och för de personer
som äro i behov av understöd av ifrågavarande art.

Yi ’ anse emellertid icke, att ett borttagande av dessa undantagsbestämmelser
i § 50 mom. 2 behöver föranleda en ändring av bestämmelserna
rörande förvärv av hemortsrätt i fattigvardshänseende, ehuruväl principen
örn att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen, icke heller skall
föranleda hinder för hemortsrättsförvärv blir bruten.

Bestämmelsen örn förvärv av hemortsrätt synes oss icke hava sadant
samband nied bestämmelsen örn vilka fattigvardskostnader, som böra er
sättas av hemortskommunen, att en ändring av den ena ovillkorligen förutsätter
ändring av den andra.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har vid de två närmast
föregående riksdagarna förslag av samma innehåll som det nu föreliggande
framförts utan att vinna riksdagens bifall. Under det att i de vid
riksdagarna 1928 och 1929 väckta motionerna frågan örn förhållandet mellan
50 § 2 mom. fattigvårdslagen och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i
49 § 1 mom. samma lag icke berörts, har i den nu föreliggande motionen
uttalats, att ett borttagande av undantagsbestämmelserna i 50 § 2 mom. icke
behövde föranleda en ändring av bestämmelserna rörande förvärv av hemortsrätt
i fattigvårdshänseende. I den nu väckta motionen hava enligt utskottets
mening ej anförts skäl av beskaffenhet att föranleda utskottet att
nu frångå sin förut uttalade ovan återgivna åsikt. I anslutning till vad utskottet
vid föregående riksdag anfört vill utskottet i detta sammanhang erinra,
att den från styrelsen för landskommunernas förbund väckta frågan örn
utredning rörande ändring av bestämmelserna örn hemortsrätt ännu icke
blivit avgjord ävensom att utredningen rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet
ej är slutförd.

Under hänvisning till vad ovan anförts far utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 11 februari 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

11

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*), Linder, Sigfrid Hansson,
Frändén, Österström*), Hagman*) och Granström*);

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson*), Björnberg,
Gardell i Gans, Aronson, Hedvall och Hansson i Trollhätta*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hage, Hedvall och Hansson i Trollhättan, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet har vid behandlingen av ärendet kunnat konstatera, att av
nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade
frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för én ändring av fattigvårdslagstiftningen
i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta
har statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och
förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten
av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att
därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen
i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för
hemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den
väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som av
sistnämnda myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet även
hänvisa därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar
gjordes mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken
motionärerna nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,
att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det
sidoordnade spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör
i sitt yttrande pekat, hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Majit med anledning av motionen nr 71 i andra
kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana
ändringar av fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda
motion.»