8

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Motionen.

Äldre rätt.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 12 m

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud
i vissa fall mot värnpliktigas skiljande från arbete
eller tjänst m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 47,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt, att
riksdagen matte besluta att i skrivelse till regeringen begära framläggandet
av förslag till lag, varigenom fastställes förbud i vissa fall mot värnpliktigas
skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallandet till värnpliktstjänstgöring
inneha, och att full gottgörelse genom statens försorg lämnas i
de fall värnpliktiga vallas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning
på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört bland annat följande:

Mångå värnpliktiga förlora eller få försämrad arbetsanställning på grund
av värnpliktstjänstgöring. Värnpliktstjänstgöringen medför i övrigt så stora
uppoffringar av den värnpliktige, att det borde framstå såsom något alldeles
sJai.u ai^ samhället, på vars befallning vapenövningen sker, också skulle ha
skyldighet att ansvara för att de värnpliktiga efter fullgörandet av sin militärtjänstgöring
garanteras ateranställning i de platser, som de hade vid inkallandet
till militärövningarna, och att i de fall detta icke låter sig göra staten träder
emellan för att hålla dem ekonomiskt skadeslösa. — -—■ ---

Kravet på ett ingripande från samhällets sida för att skydda den värnpliktiga
ungdomen i berörda hänseende är så starkt motiverat av omständigheterna
själva, att det icke kan sakligt bestridas. Det måste vara samhällets skyldighet
3 1a<^r.£h Vt.ple värnpliktiga till följd av fullgörandet av av samhället
påbjuden militärtjänst kastas ut fran de arbetsplatser, som de vid tiden för
militärtjänstgöringen inneha.

Men vi bortse ingalunda från den omständigheten, att det kan uppstå fall,
där en arbetsköpare trots lagstadgat förbud kan avskeda eller på annat sätt
kringgå skyldigheten att i sin tjänst återtaga en värnpliktig efter fullgjord
militärtjänst. För dylika fall bör fastslås skyldighet för staten att lämna full
gottgörelse till vederbörande för de förluster och lidanden de därigenom vållats.
Det är dock på statens befallning som de värnpliktiga ryckas bort från sitt
arbete, och det är då också fullt riktigt, att staten som sådan ytterst bär ansvaret.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns Intagen
en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

9

anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av
allmänna beväringsmanskapet, att om en sådan person inkallats till tjänstgöring
eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara
berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november
1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon
eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i
högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett
allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs
nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,
som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var
borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom
enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren
icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober Lag enoder),
1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. ^gi°4 er
Enligt denna lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete»,
ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra
i värnpliktslagen stadgad övning örn högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,
som kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall
dock ej gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden
eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning örn sina vämpliktsförhållanden.
I lagen är ytterligare föreskrivet, att örn värnpliktig lider skada därigenom
att, i strid mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare
ej fullgör vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans
tjänst eller arbete åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning.
Avtal, som strider mot lagens bestämmelser, är ogillt.

Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen
vid remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:

Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden
stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans
arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för fullgörande
av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren
icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom fran anställningen.
Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag,
som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället alagd plikt,
som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det
viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av
vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar
i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är
det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda
ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, örn han icke
efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som han vid
dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill
inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna ändamål,
för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat
att, utöver vad som kan följa av allmänna regler, för dylika fall något
inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga arbetstagaren.

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,
som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet
förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills
varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och
huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-, reservtrupp-
och landstormsövningar. På grund av respektive övningars längd
medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp-
och landstormsövningarna, rättighet enligt den ifrågavarande lagen
till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen
väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller dock,
att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller under
lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen de som
tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring om
nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom för studenter
och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första
tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga
i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna första tjänstgöringen
fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar
och vid vissa andra vapenslag något längre. Som några reservtrupp- eller
landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen
av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

k^drre ^e~ Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner med yrkande, att
frågan om riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års lag. De föreslagna ändring^öfotis^dd
arna avsa§’°> dels utsträckande av det i lagen stadgade förbudet mot värnplikför
värn- tigs skiljande från tjänst till att gälla all tjänstgöring enligt värnpliktslagen,
Pföriust™0* oberoencle av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt angivande, att lagen
arbetsam
ställning. I utlåtande över motionerna anförde lagutskottet bland annat följande:

Riksdagen

1916.

Väl innebär denna lag, såsom jämväl framgår av den för densamma åberopade
motivering, ett erkännande från statsmakternas sida av grundsatsen att i
tjänst eller arbete anställd värnpliktig bör skyddas mot de ekonomiska missförhållanden,
som för honom kunna föranledas därigenom, att arbetsgivaren på
grund av värnpliktens fullgörande skiljer honom från anställningen, men har
av praktiska skäl denna grundsats endast i begränsad mån fått göra sig gällande
vid lagbestämmelsens avfattande. Man har nämligen sökt behörigen
tillgodose tvenne motsatta intressen: å ena sidan arbetstagarens anspråk att
efter fullgjord vapenövning återfå förut innehavd anställning men å andra
sidan arbetsgivarens intresse av att arbetstagarens rätt till bibehållande av
anställning ej kommer att alltför störande inverka å arbetsgivarens möjligheter
att på lämpligt sätt sörja för driftens ostörda fortgång. I förevarande
lag har man därför väl tillerkänt arbetstagaren sådan rätt, men ej utsträckt
densamma utöver viss kortare tid. bestämd till 60 dagar. Å längre tids krigstjänstövning,
som ej ingår under begreppet »i särskild lag föreskriven mobiliseringsövning»,
äga lagens bestämmelser ej tillämpning.

Efter det utskottet lämnat vissa uppgifter örn värnpliktsövningarnas längd
samt erinrat, hurusom 1914 års lag ej vore tillämplig beträffande den s. k.

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

rekrytskolan eller annan i värnpliktslagen stadgad övning av längre varaktighet
än sextio dagar, fortsatte utskottet:

Då ju principen om värnpliktigs rätt till bibehållande av anställning vunnit
statsmakternas godkännande, måste det enligt utskottets förmenande vara
mindre följdriktigt, att dylik rätt förvägras värnpliktig, som underkastats den
redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av rekrytskola
eller annan längre tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig, som
fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring ingalunda
varit lika avsevärd. Till stöd härför måste då kunna åberopas, att^ arbetsgivarens
intressen skulle obehörigen åsidosättas, därest han ålades återtaga
värnpliktig arbetstagare även efter frånvaro på grund av rekrytskola eller
annan längre vapenövning. Härvidlag torde beskaffenheten av det arbete,
däri den värnpliktige är anställd, icke sakna betydelse. I industri och hantverk
torde i allmänhet ej förefinnas större svårighet att skaffa fullgod vikarie
för den bortavarande och även om det i vissa fall för arbetsgivaren skulle
vara en uppoffring att nödgas återtaga arbetaren, vill utskottet. dock ifrågasätta,
huruvida icke härvidlag kan för arbetsgivaren anses föreligga en medborgerlig
skyldighet, liksom det för arbetstagaren utgör en medborgerlig plikt
att underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen kan innebära.
Förevarande spörsmål kräver emellertid en allsidig utredning, som utskottet
icke varit i tillfälle företaga. Särskilt torde böra beaktas frågan, huruvida
alla arbetsavtal böra i förevarande hänseende likställas. Det karn.även ifrågasättas,
huruvida det icke vore lämpligt att fastställa en viss minimitid, under
vilken löntagaren skall hava varit anställd hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens
början, för att han må komma i åtnjutande av förmånen att
återfå platsen efter tjänstgöringens slut.

Vad härefter angår motionärernas yrkande om sådan ändring i förevarande
§, att det i lagtexten tydligt bleve angivet, att med »annans tjänst» jämväl
förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, bör visserligen enligt, utskottets
mening, särskilt med hänsyn till den för lagen åberopade motiveringen,
icke råda tivvel örn, att gällande bestämmelser avse jämväl dylik anställning.
Emellertid torde i samband med den av utskottet ifrågasatta utredning,
varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, huruvida icke ett förtydligande
i av motionärerna angiven riktning bör vidtagas.

Utskottet hemställde därefter, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t taga under övervägande, under vilka
förutsättningar sådan ändring skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag,
att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord vapenövning återfå
sin anställning utsträcktes att gälla även för det fall, att vapenövningens
längd överstege sextio dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att med
»annans tjänst» jämväl finge förstås anställning i statens eller kommunens
tjänst, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning
kunde föranledas.

Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte
motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,
varefter skrivelse i ämnet avläts den 6 maj 1916.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen, S'',"al1s^el‘
som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Däri anförde styrelsen:

Syftet med det av riksdagen i den remitterade skrivelsen ifrågasatta utsträckta
skyddet för den enskilde mot risken att genom värnpliktens fullgöran -

12

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7,

de förlora sin anställning torde från allmänt medborgerlig synpunkt otvivelaktigt
i och för sig vara förtjänt av beaktande. Undersöker man emellertid
närmare, huru föreskrifter till förverkligande av nu berörda syfte i praktiken
komme att verka, finner man snart, att spörsmålet ingalunda ligger så klart
till och att de ifrågasätta lagstiftningsåtgärderna äro ägnade att ingiva betänkligheter.

Som bekant har tillämpningen av legostadgans föreskrifter alltmera kommit
ur bruk även på de områden, där den överhuvud taget kan tillämpas, och
regleras numera anställningsvillkoren i övervägande mån av kollektivavtalen,
vilka i regel kännetecknas av en påfallande löshet i fråga om anställningens
bestånd. Till belysande härav må meddelas följande statistiska siffror, vilka
avse 1920 års kollektivavtal.

Uppsägningstiden utgjorde: Berörda arbetare:

3 veckor eller längre tid.............. 21,729

2 » .....................’ 62^891

1 vecka eller kortare tid..............121,230

Ingen uppsägningstid stipulerad........... 231*037

Dessa siffror tydliggöra huru lätt en arbetsgivare skulle kunna undandraga
sig de skyldigheter i förevarande hänseende, som lagstiftaren kunde ålägga
honom. Han hade i regel att endast någon helt kort tid före skyldighetens inträdande
uppsäga den anställde. Eller också kunde han, örn han nödgats återtaga
en arbetare efter fullgjord värnplikt, nästan omedelbart uppsäga och avskeda
honom. Den trygghet, som man med förevarande lagstiftningsåtgärd
avser att bereda arbetstagaren, skulle sålunda ofta bliva allenast ett bedrägligt
sken.

Till undvikande av nyss berörda svårighet kunde det möjligen ifrågasättas
att betaga arbetsgivaren rätten att uppsäga ett arbetsavtal viss tid före och
viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring. Genomförandet av en sådan
anordning skulle emellertid uppenbarligen medföra betydande praktiska
olägenheter. Sålunda ha vissa arbetsföretag, exempelvis byggnadsföretag, en
mycket kort varaktighet och ha mången gång upphört att existera, när arbetaren
ryckt ut från sin värnpliktstjänstgöring. Även inom mera bestående
företag, såsom fabriker o. d., kunna konjunkturerna under loppet av några få
månader så minska behovet av arbetskraft, att tillfälle till arbete över huvud
taget ej kan beredas en återvändande värnpliktig. Jämväl må erinras, att
värnpliktens fullgörande ofta betecknar ett naturligt avsnitt i en ung mans levnadsbana,
som i vissa fall utan olägenhet kan, ja, till och med bör förenas med
ombyte av anställning. Styrelsen syftar härvid på de talrika fall, där den tidigare
anställningen lämpat sig för ynglingens krafter och förmåga (springpojkar
o. d.) men ej erbjuder den fullvuxne mannen tillfälle till full kraftutveckling
och full arbetsinkomst. Ofta får här värnpliktstiden tjäna såsom den
naturliga gränsen,_ efter vars passerande den unge mannen har att söka sig
nytt arbete.. Slutligen kunde ifrågasättas, örn ej en skyldighet för arbetsgivaren
att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen borde motsvaras av en
skyldighet för denne att återgå till den anställning, som för hans räkning måst
hållas vakant — en skyldighet, som otvivelaktigt skulle möta motstånd från
de anställdas sida.

Även örn man bortser från nu berörda och liknande svårigheter, kan det
ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen skulle lända den
värnpliktige^ till gagn. Redan under nu rådande förhållanden söker arbetsgivaren
i. många fall undvika de olägenheter, vilka hans biträdens värnpliktstjänstgöring
medför. Härom vittna bland annat de vanligt förekommande

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

13

ehuru föga tilltalande annonserna, att »exercisfri yngling får anställning».
Skulle man genom tvångsföreskrifter ålägga arbetsgivaren ökade förpliktelser
mot anställda i samband med deras fullgörande av värnpliktstjänstgöring, har
man all anledning befara, att arbetsgivare allmänt skulle undvika att överhuvud
taget anställa personer, som hade att fullgöra sådan tjänstgöring. I
stället för att bereda dem ett skydd äventyrade man sålunda att för ynglingar
i och före värnpliktsåldern försvåra möjligheterna att förskaffa sig arbete och
utkomst. .

Örn sålunda betänkligheter av olika slag kunna resas mot en lagstiftning i
ämnet, vill det synas styrelsen, som örn det ifrågavarande syftet i avsevärd
mån skulle kunna tillgodoses genom åtgärder från de anställdas egen sida.
Vid uppgörandet av kollektivavtal torde nämligen deras organisationer i många
fall ha tillfälle att få till stånd bestämmelser, som i skälig man tillförsäkra de
anställda att efter värnpliktsövningar återfå deras anställning. I åtskilliga
dylika avtal ha också redan intagits bestämmelser i nu berörda avseende. Sålunda
stadgades i det numera utlupna riksavtalet vid de mekaniska verkstäderna,
att arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit ledighet från
sin anställning, ägde efter värnpliktstjänstens fullgörande rätt att, i den mån
arbete funnes vid vederbörande verkstad, åter erhålla arbete vid densamma,
därest anmälan därom framställdes så fort ske kunde efter tjänstgöringens avslutande.
I kollektivavtalet vid de enskilda järnvägarna föreskrives, att om
järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad ålder, skall han efter vapenövningarnas
slut återtagas i arbetet. Fullgöres åter värnplikten å annan tid,
skall det bero på särskild överenskommelse, huruvida han skall äga återtagas.
Örn järnvägsman på grund av sjukdom nödgats fullgöra sin värnplikt senare
än vid lagstadgad ålder, förfares som örn han fullgjort densamma vid lagstadgad
ålder.

Framhållas må även i detta sammanhang, att den offentliga arbetsförmedlingen
torde vara ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som den remitterade
riksdagsskrivelsen avser att förebygga. För åtgärder i denna riktning
ha också särskilda statsbidrag tilldelats den offentliga arbetsförmedlingen.

På grund av vad sålunda anförts ansåg styrelsen sig icke kunna förorda någon
lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.

Innan Kungl. Majit tog ställning till riksdagens skrivelse, bragtes förevarande
fråga ånyo under riksdagens prövning. Vid 1924 års riksdag yrkade
nämligen en motionär, under hänvisning till att förslag örn ny härordning
bomme att framläggas inför riksdagen, att riksdagen, därest den fortfarande
pålade den manliga ungdomen bördan av den allmänna värnplikten, måtte för
sin del besluta eller hos Kungl. Majit begära förslag till sådan ändring i 1914
års lag örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,
att: Ilo) sådant skiljande, på sätt riksdagen redan år 1916 ifrågasatt,
icke finge ifrågakomma; 2:o) skälig hänsyn därvid dock foges jämväl till husbonden
eller arbetsgivaren, ävensom till den, som under värnpliktigs tjänstgöring
upprätthölle hans tjänst eller arbete; samt 3:o) gottgörelsen för skada
genom mistning av anställning utginge efter skadans fulla värde med hänsyn
jämväl till bristande framtidsutsikter samt betalades opåmint av staten, vilken
sedan i mån av fog och billighet finge hålla sig till husbonden eller arbets -

Riksdagen

1924.

givaren.

14

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7.

Riksdagen

1925.

Kungl. Majit
1925.

Riksdagen

1929.

I sitt utlåtande över motionen anförde särskilda utskottet, att då frågan angående
utsträckning av värnpliktig enligt 1914 års lag tillkommande rätt att
efter fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå sin anställning fortfarande vore
beroende på Kungl. Maj:ts prövning, utskottet funne motionen icke böra föranleda
någon särskild åtgärd. Emellertid ansåge sig utskottet i detta sammanhang
böra framhålla angelägenheten av att efterlevnaden av bestämmelserna
i 1914 års lag noggrant övervakades. I enlighet med utskottets hemställan
avslog riksdagen motionen.

Vid 1925 års riksdag väcktes av samme motionär en motion med yrkande,
att riksdagen med anledning av de då framlagda propositionerna angående
försvarsväsendets ordnande m. m. ville besluta eller hos regeringen begära
övervägande och förslag: l:o) i syfte att den statliga expropriationen i talrika
fall av de värnpliktigas förvärvsanställningar måtte upphävas eller åtminstone
ske mot lämnad fullgod gottgörelse för därigenom vållade förluster och mer
eller mindre långvariga lidanden; 2:o) till sådan ändring i 1914 års lag, som
av 1916 års riksdag begärts, eller ock en offentlig förklaring örn anledningarna
till att denna framställning icke kunnat bifallas.

Första särskilda utskottet, till vilket motionen överlämnades, erinrade jämte
annat örn riksdagens framställning år 1916 och socialstyrelsens däröver avgivna
utlåtande samt anförde för egen del:

Den av motionären framkastade tanken, att de värnpliktiga, som till följd
av inkallelse till värnpliktstjänstgöring förlora sina arbetsanställningar, skulle
av staten beredas gottgörelse härför, torde med hänsyn till därmed förenade
kostnader och av andra praktiska skäl svårligen kunna realiseras.

Vad därefter angår frågan örn ändring i ovannämnda lag av den 16 oktober
1914, har motionären själv uttalat den uppfattningen, att svårigheterna
att på den gällande och till utvidgning ifrågasatta lagstiftningens grund komma
till rätta med här ifrågavarande missförhållanden sannolikt äro oövervinneliga.
I sitt förenämnda utlåtande har socialstyrelsen anfört, att vissa
betänkligheter kunde resas mot en lagstiftning i ämnet, men att det syntes styrelsen,
som örn det ifrågavarande syftet i avsevärd grad skulle kunna tillgodoses
genom åtgärder fran de anställdas egen sida. Vid uppgörandet av kollektivavtal
hade nämligen deras organisationer i många fall tillfälle att få till
stånd bestämmelse^, som i skälig mån tillförsäkrade de anställda att efter vämpliktsövningarna
återfå förut innehavd anställning.

Såsom redan nämnts, har Kungl. Maj:t ännu icke fattat beslut i anledning
av riksdagens förut omförmälda skrivelse.. Utskottet, som omfattar det tidigare
av riksdagen uttalade önskemålet, finner dock icke skäl tillstyrka, att
någon förnyad framställning i ämnet nn göres från riksdagens sida.

Utskottet fann motionen icke böra föranleda någon åtgärd, och riksdagen
beslöt i enlighet härmed.

Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens skrivelse den 6 maj
1916 icke skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1929 års riksdag väcktes av i huvudsak samma personer, som undertecknat
den nu förevarande motionen, en motion med yrkande att riksdagen måtte
besluta de lagstiftningsåtgärder, som i den nu väckta motionen åsyftas.

I utlåtande över motionen lämnade första lagutskottet samma redogörelse

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

15

för tidigare stadgande!! och förslag i frågan, som här ovan lämnats, och anförde
utskottet därefter:

»Såsom socialstyrelsen i sitt ovan intagna utlåtande omnämnt, finnas i åtskilliga
kollektivavtal bestämmelser örn rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgörings
slut återfå förut innehavd anställning. Härutinnan må nämnas,
att vid de mekaniska verkstäderna och de enskilda järnvägarna alltjämt gälla
bestämmelser av det innehåll, styrelsen angivit. I kollektivavtalet mellan
Kungl, järnvägsstyrelsen, å ena, samt Svenska järnvägsmannaförbundet och
Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å andra sidan, föreskrives,
att arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring, vid denna
tjänstgörings slut skall äga företräde framför nya arbetare till erhållande av
arbete och därvid åtnjuta de förmåner beträffande sjukavlöning, semester och
kostnadsfria resor, vartill han varit berättigad, därest militärtjänstgöringen ej
mellankommit. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar,
vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda arbetarna
vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt s. k.
distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission för
fullgörande av värnpliktsövning. Enligt vad utskottet inhämtat saknas emellertid
i flertalet kollektivavtal bestämmelser i förevarande ämne.

Beträffande den av socialstyrelsen berörda frågan örn kollektivavtalens bestämmelser
angående uppsägningstid, torde förhållandena icke hava undergått
någon ändring av betydelse, sedan styrelsen avgav sitt utlåtande.»

Utskottet anförde vidare:

»Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas
för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra
för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har, som nämnts,
stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt
motionärernas förslag skulle denna lag frånsett vissa undantag erhålla utsträckt
tillämplighet, så att den värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord
vapenövning återfå sin anställning komme att gälla även för det fall, att
vapenövningens längd överstege sextio dagar.

I den ovan omförmälda skrivelsen den 6 maj 1916 hemställde riksdagen om
övervägande av en dylik utsträckt tillämplighet av 1914 års lag, och vederbörande
utskott vid 1925 års riksdag förklarade sig i sitt härutinnan utan anmärkning
lämnade utlåtande omfatta det tidigare av riksdagen uttalade önskemålet,
ehuru utskottet dock icke fann skäl tillstyrka någon förnyad framställning
i ämnet. Emellertid beslöt Kungl. Majit den 12 juni 1925 efter verkställd
utredning, att riksdagens nämnda skrivelse icke skulle föranleda någon
vidare Kungl. Maj :ts åtgärd. Enligt utskottets mening tala också starka skäl
mot en lagstiftning sådan som den föreslagna. Det torde ofta ligga i arbetsgivarnas
eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående anställning visat
sig dugliga. Och där ett sådant intresse ej förefinnes eller arbetsgivaren
eljest icke är villig att återtaga arbetaren, torde möjlighet saknas att förläna
lagstiftningen nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare
understundom visa benägenhet att vid val mellan flera platssökande
giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade
från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag kan
vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava
värnpliktstjänstgöring att fullgöra. De nu anförda synpunkterna rörande
den föreslagna lagstiftningens bristande effektivitet och faran av att lagstiftningen
i stället för att gagna de värnpliktiga skulle kunna lända dem till men
hava även framhållits av socialstyrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande den
60 december 1922.

16

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas
hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från
anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka
motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej
skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.
»

Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

En ledamot av utskottet reserverade sig, med instämmande av två andra ledamöter,
mot utskottets beslut och anförde:

»När man täger del av den motivering, som låg till grund för 1914 års lag
om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, så
finner man, att justitieministern mycket starkt framhäver det berättigade uti
att en värnpliktig skall äga att efter fullgjord tjänstgöring återfå förut innehavd
anställning. Denna rätt, säger justitieministern, var given redan i den
gamla legostadgan av 1838. Här hade den grundsatsen vunnit erkännande,
att örn en i annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från
arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets
försvar, så ägde arbetsgivaren icke rätt att därför skilja honom från anställningen.
Arbetstagaren ansågs i dylik händelse hava haft laga förfall av sådant
slag, som krävde särskild hänsyn. Att vapenövas framhölls vara en av
samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortovaro
hade påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Man vågade dock
icke sträcka den lagliga rätten att återfå arbetsanställning till all värnpliktstjänstgöring
utan begränsade rätten till att avse värnpliktsövningar örn högst
sextio dagar, något som alltjämt gäller.

o Motionen innebär förslag örn borttagande av den nämnda tidsbegränsningen,
sa. värnpliktig skulle äga rätt att återfå anställning oberoende av värnpliktstjänstgöringens
längd. Där återgång till anställningen av vissa skäl ej
vöre möjlig, skulle staten enligt motionärernas förslag lämna gottgörelse åt
den värnpliktige.

Att staten på detta sätt skulle inskrida och lämna ekonomiskt understöd,
torde ur rent principiell synpunkt icke giva anledning till erinran. Däremot
torde de praktiska svårigheterna vara så stora, att man måste avstå från att
söka genomföra ett dylikt förslag. Den hjälp, som kan givas de värnpliktiga,
mäste sökas på annat sätt, och enda möjligheten synes mig vara att
stadga rätt för värnpliktiga att återfå anställning efter tjänstgöringen utan
någon sådan tidsbegränsning, som nu i lagen finnes föreskriven. För en sådan
lösning av frågan har riksdagen ock såväl 1916 som 1925 uttalat sig. Utskottet
har emellertid nu ställt sig avvisande. För anställda inom de stora industrierna
och kommunikationsverken, där fackföreningar och kollektivavtal finnas,
är måhända behovet av en lagstiftning sådan som den föreslagna icke så stort
som på andra områden. Men att även där ett behov förefinnes, framgår av att
organisationerna stundom sökt skydda sådana värnpliktiga. Annorlunda ställer
sig säkert förhållandet beträffande affärs- och kontorsanställda samt arbetare
inom hantverket. Här finnas icke samma möjligheter att medelst organisation
och kollektivavtal skydda de värnpliktiga. Jag känner personligen
fall, där värnpliktig tillhörande någon av dessa grupper efter slutad tjänstgöring
icke återfått sin anställning. Det kan ej vara riktigt, att staten genom
lag tvingar den värnpliktige att lämna sin anställning och icke samtidigt drager
försorg örn att han efter fullgörande av sin medborgerliga skyldighet blir
satt i tillfälle att återgå till anställningen. Jag inser väl, att förbudet att

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

17

avskeda anställd i de fall, varom här är fråga, kan, om arbetsgivaren så vill,
kringgås på många olika sätt. Men att arbetsgivarna i allmänhet skulle förfara
så, lärer icke böra antagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande att för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i
vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att den i lagen nu
stadgade begränsningen till övning örn högst sextio dagar borttages.»

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års riksdag
avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma ämne, får
utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 11 februari 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Svenson i Eskhult*, Norling,
Öhman, Jonsson i Lycksele, Julin, Teodor, och Pålssonw;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Nilsson i
Antnäs, Hedlund i Östersund*, Johansson i Brånalt, Sjögren, fröken Wellin samt
herr Bergström i Bäckland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindqvist i Halmstad och Sjögren, vilka med hänvisning till ovanintagna
reservation till utskottets utlåtande vid 1929 års riksdag yrkat,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga un-,
der övervägande att för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall
mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att den i
lagen nu stadgade begränsningen till övning örn högst sextio
dagar borttages.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. 1 avd. 3 käft. (Nr 5—7.)

2