Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1930 kl- 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§
strafflagen.
Genom en den 20 december 1929 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:
12 §.
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning
haver; straffes med böter.
Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad annan tillhörer; straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader. Har därav kommit synnerlig förlust
eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter
förenad, må tiden för fängelsestraffet höjas till ett år eller till straffarbete
i högst ett år dömas.
21 §.
Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom
i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning
å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas.
Brott, som i 12 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga
är örn brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej
åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan förytt
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 avd. 2 käft. (Nr 3—-4.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
ring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han
vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.
Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller
till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga
skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.
Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom
fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid
propositionen fogade protokollen.
23 kap. 12 § Den nuvarande lydelsen av 22 kap. 12 § strafflagen är följande:
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i
besittning haver;. straffes med böter. Tager någon eljest och brukar, utan
lov, vad annan tillhörer; vare straffet böter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Den ändring av lagrummet, som genom propositionen föreslås, innebär dels
att straffmaximum för olovligt begagnande av annans egendom skall, där det
olovliga begagnandet samtidigt innebär ett besittningstagande, för normala
fall höjas från nuvarande 500 kronors böter till fängelse i sex månader, och dels
att, om nyssnämnda slag av brott varit förenat med synnerligen försvårande
omständigheter, straffet därför skall kunna gå upp till fängelse eller straffarbete
i ett år, medan högsta straff för motsvarande fall för närvarande är
fängelse i högst sex månader. För fall av olovligt begagnande utan samtidigt
besittningstagande, varom lagrummets första punkt handlar, föreslås icke
någon ändring av den nuvarande straffskalan.
strafflagen I 21 § av 22 kap. strafflagen, vilket lagrum innehåller åtalsregler för de i
kapitlet omhandlade brotten, stadgas för närvarande, att brott, som i 12 § omförmälas,
d. v. s. de olika formerna av olovligt begagnande, icke få åtalas av
annan än målsägande.
Det av Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget innebär, i vad det avser ifrågavarande
lagrum, den ändring i förhållande till gällande rätt, att olovligt begagnande
av annans egendom i förening med besittningstagande av egendomen,
skall, då objektet för brottet utgöres av fortskaffningsmedel, läggas under allmänt
åtal; allmän åklagare skall sålunda, oavsett huruvida angivelse föreligger
eller ej, kunna beivra brottet. För andra fall av olovligt begagnande föreslås
ingen ändring i åtalsreglerna. Där skall alltjämt gälla, att brottet icke
får åtalas av annan än målsägande.
Historik. 1734 års lag uppställde två olika grupper av ansvarsbestämmelser rörande
olovligt brukande av annans egendom. Den ena gruppen avsåg sådana fall,
i vilka någon olovligen brukat annans gods, som han hade i sin besittning.
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
Hithörande bestämmelser meddelades — liksom huvudparten av lagens försnillningsbestämmelser
— i de civila balkarna i samband med de bestämmelser,
vilka reglerade de avtal, på vilka besittningsförhållandet grundade sig.
Den andra gruppen av ansvarsbestämmelser avsåg sådana fall, i vilka det olovliga
brukandet förbundits med en besittningskränkning, med andra ord så kallad
brukstjuvnad. Dylika fall behandlades — i nära sammanhang med tjuvnadsbestämmelserna
— i missgärningsbalken 43 kap. 3 § och ådrogo gärningsmannen
skyldighet att gälda dubbel lega. Här möter den sedermera allt framgent
bibehållna beskrivningen å brottshandlingen »tager och brukar», och
brottsobjektet betecknades kasuistiskt såsom »båt, fartyg eller häst», en uppräkning,
vilken i det följande upptogs i förordningen den 4 maj 1855 örn ansvar
för stöld, och snatteri samt rån, medan åter i övrigt under lagarbetets
gång den allmänt hållna beskrivning å objektet kom till användning, som den
nu gällande lagen innehåller.
Brukstjuvnaden erhöll emellertid, som sagt, under det partiella reformarbetet
på strafflagstiftningens område sin plats i ovannämnda lag den 4 maj 1855,
§ 19, varemot bestämmelsen örn olovligt brukande av annans gods i egen besittning
inflöt i förordningen den 7 september 1858 örn förfalskning, så ock
örn bedrägeri och annan oredlighet, § 34. Straffet utgjorde enligt 1855 års
förordning böter från och med tio till och med femtio daler och enligt 1858 års
förordning böter från och med fem till och med tjugufem riksdaler. I 1864
års strafflag sammanfördes slutligen, på sätt 22 kap. 12 § utvisar, de båda
formerna av olovligt brukande under en gemensam paragraf, därvid straffet
bestämdes till böter, högst tjugufem respektive högst femtio riksdaler.
I 1864 års strafflag, 22 kap. 21 §, stadgades därjämte, att olovligt begagnande
kunde åtalas allenast av målsägande, och denna bestämmelse kvarstår
alltjämt oförändrad.
Den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 12 § i 1864 års strafflag, enligt vilken,
som ovan sagts, högsta straff för olovligt begagnande utgjorde, örn gärningen
ej varit förenad med besittningskränkning, tjugufem kronors böter och,
i fall av besittningskränkning, femtio kronors böter, kvarstod oförändrad, till
dess lagrummet genom lagen den 28 mars 1924 örn ändrad lydelse av 22 kap.
12 § strafflagen fick sin nuvarande avfattning.
Orsaken till den betydande skärpning av straffsatserna uti ifrågavarande
lagrum, som vidtogs genom nyssnämnda lagändring av år 1924, härledde sig
från samma förhållande, som föranlett det nu föreliggande lagförslaget, nämligen
det i samband med motorfordonstrafikens utveckling under senare år
enormt stegrade antalet fall av olovligt besittningstagande och begagnande av
automobiler, s. k. billån.
I två särskilda, till Kungl. Majit ingivna skrifter, den ena, dagtecknad den
5 september 1921, från Sveriges Åkeriidkareförbund m. fl. och den andra, dagtecknad
den 10 april 1922, från aderton försäkringsbolag, hade hemställts örn
sådan ändring av 22 kap. 12 § strafflagen, att för ifrågavarande brott måtte
kunna ådömas strängare straff än den då gällande straffskalan upptoge.
1924 Sars
lagändring.
4
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.
Sveriges
åkeriidkare
förbund.
Försäk
ringsbola
gen.
Den förstnämnda skrivelsen innehöll i huvudsak följande: Såsom av ofta
■ förekommande tidningsnotiser kunde inhämtas, vore det mycket vanligt, att
personer »lånade» automobiler, motorcyklar och motorbåtar, både sådana,
som för någon kortare tid stöde utan tillsyn, och sådana, som förvarades i
garage eller vid kajer. Detta hade börjat taga en sådan omfattning, att det
vore hög tid att något gjordes för dess stävjande. Det syntes ligga i öppen
dag, att en straffsats av femtio kronors böter måste uppmuntra till att på en
eller annan dag »låna» ifrågavarande slag av fortskaffningsmedel, då förövaren
av »lånet» alltid kunde ordna så, att han icke hade tillgång att betala konsumerat
bränsle, eventuellt inträffade skador samt övriga förluster för ägaren.
Då vådorna av att behålla berörda, oproportionerligt låga straffsats vore uppenbara,
syntes det icke vara nödvändigt att i vidare mån motivera en framställning
om straffsatsens ändring, än att uppmärksamheten fästes på risken
för den enskildes liv genom att berörda fortskaffningsmedel, vilka ju i allmänhet
fordrade särskild utbildning för att framföras, komme i händerna på
personer, som saknade därför nödiga kvalifikationer och givetvis icke ägde
kännedom örn att det lånade fordonet eventuellt i växling, styrning, bromsning,
m. m. fordrade helt annan skötsel och manövrering än t. o. m. fordon av samma
fabrikat. Det vore numera en vanlig företeelse att skador å liv och lem inträffade
just under sådana förhållanden som de nu berörda. Med hänsyn till
de stora värden, som genom angivna missförhållanden stöde på spel, icke blott
med hänsyn till risken för den enskildes liv och lem utan även för ägare av
olika slag av motordrivna fortskaffningsmedel och för försäkringsgivare, vilka
ofta hade stora ekonomiska intressen att bevaka, hemställdes örn sådan ändring
av 22 kap. 12 § strafflagen, att straffet för dylikt olovligt brukande komme
att utgöras av fängelse eller straffarbete.
I den från försäkringsbolagen till Kungl. Maj :t inkomna skriften anfördes
bland annat följande:
»Vid den tid då ansvarsbestämmelserna i strafflagens 22 kap. 12 § avfattades
voro förhållandena sådana, att ett olovligt begagnande av annan tillhörig
egendom medförde ringa fara för tredje mans liv eller egendom. Den som
exempelvis olovligt begagnade en annans häst och åkdon förutsattes vara och
var väl också i allmänhet förtrogen med användningen av de brukade föremålen,
och den fara som det olovliga begagnandet medförde för tredje man
personligen eller för hans egendom, var således icke avsevärt större än vid lovligt
brukande. Förtrogenheten med handhavandet av den olovligt begagnade
egendomen gjorde också att i allmänhet icke större risk förelåg för skadegörelse
å själva det brukade föremålet, än örn detsamma lovligen begagnats. I
ovan angivna hänseende har emellertid förhållandet numera blivit ett helt
annat, och utvecklingen har i detta fall gått med väsentligt snabbare steg än
lagstiftningen. Förandet av automobil förutsätter en ingående kännedom såväl
om gällande trafikregler som ock framför allt örn beskaffenheten och egenskapjerna
hos automobilen i fråga. Automobiler av olika fabrikat uppvisa i regel
stora olikheter i fråga om sättet för styrning, bromsning, växling o. s. v.,
t. o. m. automobiler av samma fabrikat förete sinsemellan sådana egenarter,
som föraren bör studera för att kunna med säkerhet hava herravälde över
automobilen. En sådan ingående kännedom saknas nästan utan undantag hos
den, som olovligen begagnar en automobil, vilket givetvis har till följd att vid
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
5
det olovliga begagnandet särskilt stor risk föreligger såväl för tredje mans liv
och egendom som ock för skadegörelse å den utan lov brukade automobilen.
Vad sistnämnda omständighet angår, bar erfarenheten visat, att i regel
.skadegörelse äger runi å den »lånade» automobilen, och att skadorna ofta
uppgå till högst betydande belopp. Då enkel skadegörelse är straffbar endast
under förutsättning att den skett uppsåtligen, men skadegörande uppsåt så
gott som aldrig kan påvisas, blir följden, att elen, som under olovligt begagnande
av automobil åstadkommit skadegörelse å densamma, alltid undgår
straff härför. Det torde emellertid vara tydligt, att den, som olovligen sätter
sig i besittning av en automobil, utan att äga kännedom örn densamma, ja ofta
ens utan att vara berättigad att föra automobil, nied en nästan till visshet
gränsande sannolikhet måste förutsätta, att skada a automobilen skall uppstå.
Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas, huruvida icke dolus inclireetus
eventualis med avseende å skadegörelse föreligger hos den, som satt sig
i besittning av automobilen, till följd varav uppkommen skadegörelse bör
vara straffbar, och även örn dolus icke kan anses föreligga, synes dock det
olovliga begagnandet av automobilen innebära ett tangerande av dolusbegreppet.
Under sådana förhållanden och då betydliga skador i de flesta fall uppkomma
å automobilen, är det för rättskänslan synnerligen stötande, att skadegörelsen
icke bestraffas, utan den skyldige slipper undan med högst 50 kronors
böter för olovligt begagnande. Ett sådant ringa, straff är ändamålslöst, örn
med straffet avses att avskräcka den brottslige från att upprepa sitt brott, och
med hänsyn till de svåra följder, som ett olovligt begagnande av automobilen
i de flesta fall medför, kan det icke anses motsvara det allmänna rättsmedvetandets
krav på att straffet skall stå i rimlig proportion till brottet. _
För försäkringsbolagen har det olovliga begagnandet av automobil, som
under de sista åren allt mer och mer gripit omkring sig, medfört, att bolagen
fått utbetala stora summor till automobilägare för skador å automobilen. Möjlighet
för försäkringsbolagen att utfå ersättning för sina utlägg av den, som
under olovligt begagnande av automobilen orsakat skadorna, kan icke förutsättas;
det har alltid eller nästan alltid visat sig, att den, som vållat skadorna,
även örn han ursprungligen haft tillgångar till gäldande av ersättningsbeloppet,
vetat att undanskaffa dessa tillgångar.
I detta sammanhang vilja vi slutligen påpeka det orimliga i att under
det att det i och för sig självt jämförelsevis ringa brottet att förbruka annans
bensin eller olja möjligen skulle kunna straffas till och med med fängelse,
den, som olovligen begagnar annans automobil, vilkens värde kan
uppgå till åtskilliga 10,000-tal kronor, och under begagnandet åsamkar automobilen
skador, så att den blir väsentligt nedsatt i värde, ådrager sig ett
straff av högst 50 kronors böter, och detta för olovligt begagnande, icke för
skadegörelse. Visserligen kan skadeståndsplikt åläggas den skyldige, men
möjligheten att av honom utfå ersättning för skadorna är, såsom vi förut angivit,
enligt vår erfarenhet nästan alltid utesluten.
På’ grund av vad vi ovan anfört, hemställa vi i underdånighet, att 12 §
22 kap. strafflagen måtte erhålla sådan lydelse att straffet för olovligt bruk
av annans egendom blir böter eller fängelse.»
Över de två framställningarna lät Kungl. Maj:! inhämta yttrande från ^^lyrln
professorn J. C. W. Thyrén, vilken i ett den 5 juli 1923 dagtecknat yttrande
anförde, bland annat:
»Att vid 22: 12 ifrågasätta svårare straffa! 1 än böter, på grund av den särskilda
fara för person eller egendom, som i detta och andra fall kan före
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
ligga, torde innebära en mindre lämplig sammanblandning av straffrättsligen
skilda synpunkter. Utan tvivel kan gällande strafflag tarva komplettering
med hänsyn till varjehanda för liv eller egendom farliga — även allmänfarliga
— handlingar. Men rätta platsen för dylika fyllnadsbestämmelser
är icke institutet olovligt brukande; det bör ske i sammanhang med lagstiftning
örn brott mot kroppslig integritet, örn skadegörelse eller allmänfarliga
brott. ^ Exempelvis må erinras därom, att varjehanda handlingar, åtgärder
med ångpannor, maskiner o. s. v., som kanske medfört mycket stor fara för
liv eller egendom men icke svårare skada å person, gemenligen bliva fria
från varje straffansvar, såvida handlingen icke kan visas hava innefattat
uppsåtlig skadegörelse å främmande egendom eller utgjort något av de i 19
kap. särskilt uppräknade fall: eldasättande, förödelse genom sprängämne (men
icke annan explosion), angrepp å järnväg m. m. I själva verket är farligt
hanterande av automobil i denna stund hos oss allvarligare kriminaliserat än
mångå andra jämförliga fall.
På grund härav får jag i underdånighet hemställa, att de båda petitionerna
i så måtto vinna avseende, att straffet enligt strafflagen 22 kap. 12 §
bestämmes till böter.»
Därefter upprättades inom justitiedepartementet ett förslag till lag örn ändrad
lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle straffet
för allt olovligt brukande av annans lösa gods, evad man hade det i besittning
eller icke, vara böter eller, där omständigheterna vore synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader.
Beparte- Vid nämnda förslags remitterande till lagrådet anförde dåvarande deparmentschefen.
tenlen t selie fen, statsrådet Ekeberg, bland annat:
»I fråga om det närmare bestämmandet av den straffskala, som alltså enligt
min mening bör ersätta den nuvarande, erinrar jag, att i båda de i detta
ärende från enskilt håll inkomna framställningarna påyrkats, att i straffskalan
skall ingå frihetsstraff. Till stöd härför har hänvisats till den särskilda
fara för person eller egendom, som ofta förelåge uti det i nämnda framställningar
behandlade fallet, nämligen olovligt begagnande av autoinobiler.
Häremot har professor Thyrén i sitt utlåtande anmärkt, att det sålunda åberopade
skälet icke kan gälla för införande av frihetsstraff i denna paragrafs
straffskala, och han har icke ansett sig böra förorda annan åtgärd i anledning
av dessa framställningar än att straffet enligt förevarande lagrum
bestämmes till böter, eller alltså, att strafflagens allmänna bötesmaximum
av 500 kronor här skall vinna tillämpning. För min del biträder jag obetingat
den av professor Thyrén uttalade uppfattningen, såvitt den riktat sig emot
tanken att lägga den med vissa speciella handlingar förenade farligheten till
grund för fastställande av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Men jag
kan icke anse härav följa, att frihetsstraff bör helt och hållet uteslutas från en
ny straffskala. Brott enligt detta lagrum kan, åtminstone i undantagsfall,
vara begånget under sådana omständigheter, att ett högre straff än böter icke
bör vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis då handlingen — även örn den icke
innefattar en materiell skadegörelse — företagits i syfte att tillskynda ägaren
stor och betydande skada genom att undanhålla honom hans egendom. Någon
anledning att alltför starkt beskära domstolens prövningsfrihet med avseende
å straffmätningen synes mig icke föreligga. Böter upp till 500 kronor torde
för ordinära fall utgöra tillräckligt straff, men då brottet blivit begånget under
synnerligen försvårande omständigheter, bör fängelse i högst sex månader
kunna inträda såsom påföljd.»
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
7
Lagförslaget lämnades av lagrådet utan anmärkning.
Vid behandling av den därefter till 1924 års riksdag avlåtna propositionen lagutskottet.
med förslag till nyssnämnda lagändring föreslog emellertid första lagutskottet
den ändring i detsamma, att straffskärpning upp till fängelse i sex månader
vid synnerligen försvårande omständigheter skulle kunna inträda endast vid
olovligt begagnande i förening med besittningskränkning; vid olovligt begagnande
av det man hade i sin besittning skulle 500 kronors böter utgöra högsta
straff. Lagutskottet förklarade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen,
att en skärpning av de för olovligt brukande i 22 kap. 12 § strafflagen
uppställda straffskalorna vore påkallad. Härför talade till en början
den stora utsträckning, i vilken dylika brott förekomme, vilken häntydde på,
att det dåvarande straffskyddet vöre otillräckligt. Det måste ock framstå
såsom oegentligt, att ett brott, som ej sällan kunde bereda den brottslige
betydlig vinning, icke kunde bestraffas strängare än med 25 eller 50 kronors
böter. Särskilt skarpt framträdde denna ©egentlighet, örn man besinnade,
att, såsom i propositionen framhållits, åtskilliga typer av olovligt brukande
utan skarp gräns glede över i tjuvnads- eller försnillningsbrott. En
mjukare övergång mellan straffskalorna för olovligt brukande och de för
tjuvnad och försnillning gällande straffskalorna vore därför av behovet påkallad.
Riksdagen godkände utskottets förslag, och genom den därefter utfärdade Riksdagen.
lagen av den 28 mars 1924 erhöll lagrummet sin ovan nämnda, nu gällande
lydelse.
Den nu förevarande propositionen har, i likhet med vad fallet var med förenämnda
proposition till 1924 års riksdag, föregåtts av skriftliga framställningar
i ämnet från vissa intresserade sammanslutningar.
Sålunda hava Kungl. Automobilklubben, Motormännens riksförbund, Sveriges
trafikbilägares riksförbund och Svenska motorklubben, med instämmande
av ett stort antal andra motororganisationer i riket, uti en den 12 november
1928 dagtecknad, till Konungen ställd skrift, vilken varit för utskottet tillgänglig,
anfört:
»Sedan i anledning av den allt talrikare förekomsten av s. k. Lillån’ år 1924
lagändring vidtagits, varigenom strafflatituden för brott enligt strafflagen
22 kap. 12 § vidgades, har det befunnits, att ''billånen’ alltjämt ökas i antal och
ofta taga sådana former, att det numera torde få anses uppenbart, att latituden
icke ens efter berörda ändring innebär en för samhället tillfyllestgörande möjlighet
att ingripa korrigerande mot förfaranden av berörda slag.
Det har ifrågasatts, huruvida icke — åtminstone i många fall — ''billånen’
rätteligen vore att bestraffa såsom tillgrepp. Häremot har, sannolikt med rätta,
invänts, att vid ''billånen’ i allmänhet saknas ett av de för tillgreppsbrotten erforderliga
rekvisiten nämligen tillägnelseavsikt. Emellertid torde det vara
ofrånkomligt, att i det starkt övervägande antalet fall av Lillån’ brottslingen
aldrig avsett att återställa bilen till ägaren eller åtminstone varit likgiltig för
huruvida ägaren återfinge densamma. Från praktisk synpunkt förefaller det,
som örn dylika omständigheter innebure sådan likhet med en tillägnelseavsikt,
att det icke borde möta betänkligheter att i princip rubricera Lillånen’ såsom
i illgrepp.
Proposi
tionen.
Kungl.
Automobilklubben
m. fl.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
Malmöhus
läns Bilägareförening.
Departe
mentschefen.
Under hänvisning till ovanstående, och då det nuvarande tillståndet torde
A''ara uppenbart otillfredsställande, våga vi föreslå såsom en användbar legislativ
förbättringsåtgärd, att 3 § i strafflagens 20 kap. utökas med ännu ett moment,
varigenom det förklaras, att olovligt användande av motorfordon skall
anses såsom tillgrepp. Då det ju emellertid otvivelaktigt gives fall av lillån’,
i fråga örn vilka det skulle vara för rättskänslan stötande att rubricera dem
såsom tillgrepp, så ifrågasätta vi, huruvida icke avgränsning av dylika fall
kunde ske på det sätt, att det stadgades att såsom tillgrepp icke skulle bestraffas
sådana fall av ''tallån’, där det av omständigheterna uppenbart framginge,’att
det icke varit brottslingens avsikt att vare sig för kortare eller längre tid frånbända
ägaren bilen.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi, att Eders Kungl.
Maj :t täcktes gå i författning om vidtagande av åtgärder för genomförande av
en lagändring av ovan antytt innehåll.»
I en annan vid samma tid till justitiedepartementet inkommen skrift bär
Malmöhus läns Bilägareförening anfört, bland annat, att då den allmänna säkerheten
i högsta grad äventyrades genom ifrågavarande brott, det måste ligga
i samhällets intresse, att de utan undantag på det strängaste beivrades. Det
vore stridande mot samhällsordningen, att deras beivrande helt och hållet hänskötes
till och skulle vara beroende av den enskildes initiativ. Föreningen ville
fördenskull anhålla, att departementschefen måtte medverka till en sådan lagändring,
att dessa brott bleve bedömda så strängt, som deras samhällsfarlighet
i verkligheten påfordrade, samt deras beivrande utan angivelse anförtroddes i
allmänne åklagarens omvårdnad.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid förevarande lagförslags remitterande
till lagrådet har departementschefen, efter en redogörelse för tillkomsten
och innebörden av 1924 års lagändring i ämnet, anfört, bland annat: Det hade
varit att hoppas, att den sålunda för ej länge sedan vidtagna straffskärpningen
skulle hava visat sig uppfylla sitt syfte att väsentligt nedbringa de ifrågavarande
rättskränkningarna, främst »billånen». Utvecklingen hade emellertid
alldeles icke gått i den sålunda önskvärda riktningen. Tvärtom hade frekvensen
av dessa brott även efter lagändringen befunnit sig i en oavlåtlig stegring. Och
denna syntes vara starkare än som i och för sig bort vara att förvänta på grund
av den under tiden fortgående stegringen av antalet motorfordon i landet. Av
en av departementschefen lämnad, på uppgifter från polismyndigheterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö grundad redogörelse för antalet förkomna motorfordon
under femårsperioden 1924—1928, antalet under samma tid lagförda och
dömda personer m. m. (sid. 6 i prop.) syntes klart framgå, att de nuvarande
straffbestämmelserna i den svenska lagstiftningen icke hade visat sig tillfyllestgörande
för ett effektivt bekämpande av »billånen». Det syntes alltså vara
nödvändigt att på detta område ånyo skrida till lagändring.
Departementschefen har därefter upptagit till behandling de olika vägar, som
kunna tänkas stå till buds för en lagändring uti ifrågavarande hänseende. Han
anförde i detta sammanhang: Beträffande de gällande bestämmelsernas in
nebörd
vore det av vikt att söka fastställa, huruvida åtminstone svårare fall
av »billån» i svensk praxis ansåges vara straffbara såsom egentlig tjuvnad.
Försök att på dylikt sätt uppnå en mera effektiv reaktion hade förekommit
Första lagutskottets utlåtande Nr S.
9
ganska ofta, särskilt genom yrkanden från allmänna åklagare. Dessa försök
kunde emellertid knappast sägas hava varit framgångsrika. Visserligen hade
hos domstolarna i lägre instanser försports delade meningar örn möjligheten att
använda 20 kap. strafflagen i vissa fall av »billån», men högsta domstolen hade
— åtminstone på ett pär principiella punkter — intagit en därutinnan ganska
avvisande hållning. Detta gällde till en början möjligheten att beteckna det
rättsstridiga förfarandet såsom stöld av själva motorfordonet. Det vore tydligt,
att åtskillnaden emellan de gärningar, som innebure enbart olovligt brukande,
och dem, som utgjorde tjuvnad, icke vore skarp utan företedde en serie övergångsfall
med inbördes mycket liten skiljaktighet. Spörsmålet gällde, var
gränsen mellan områdena för de olika rättsverkningarna skulle dragas. Denna
gränsdragning hänförde sig icke väsentligen till gärningarnas yttre beskaffenhet,
ty denna kunde vara alldeles densamma vid olovligt brukande som vid
tjuvnad. Det avgörande momentet vore beskaffenheten av det brottsliga uppsåtet.
Detta ginge vid tjuvnad ut på tillägnelse. Endast när en olovligen
brukad automobil gjorts till föremål för särskilda ganska ingripande åtgärder
för att försvåra identifieringen eller lämnats vind för våg å något avlägset eller
eljest svårtillgängligt ställe, kunde det anses stå utom tvivel, att den brottslige
baft tillägnelseuppsåt. — Jämväl utvägen att åtkomma förövare av »billan))
med straff för tjuvnad på grund av förbrukning av bensin ur fordonets behållare
hade man sökt beträda, dock utan framgång. Ansvarsyrkanden
av detta innehåll, som framställts inför olika domstolar, hade länge erhållit
växlande utgång. Inom litteraturen hade den mening uttalats, att dylik
bensinförbrukning skulle i förhållande till brukandet av automobilen vara av
alltför osjälvständig karaktär för att kunna beläggas med särskilt ansvar. Först
nyligen hade denna fråga blivit föremål för prövning i högsta instansen, nämligen
genom ett Kungl. Maj:ts utslag den 15 juli 1929. Den i detta mål tilltalade
hade olovligen tagit och brukat en annan person tillhörig automobil och
under färden, som ägt rum å en kortare sträcka inom Stockholms stad, förbrukat
i automobilen befintlig bensin till ett värde av omkring 9 öre. Underrätten
hade funnit, att denna bensinförbrukning stöde i sådant förhållande till brukandet
av automobilen, att nämnda förfarande icke i och för sig kunde föranleda
till ansvar; och de högre instanserna hade utan skiljaktighet funnit skäl ej vara
anfört, som föranledde ändring i det i denna del frikännande domslutet. — Efter
påpekande av att åtalsrätt för brott enligt 22 kap. 12 § strafflagen på
grund av föreskrift i 21 § 1 mom. icke tillkomme annan än målsägande, anförde
departementschefen vidare: Även örn delade meningar någon gång för
spordes
om riktigheten av våra domstolars allmänna inställning till föreliggande
fråga örn bestraffning av »billån», torde ändring därutinnan med nu gällande
bestraffningsregler icke vara att förvänta. Den förändring inom den
svenska straffrätten, som alltså nu syntes böra genomföras, torde lämpligen
kunna ske antingen genom att åtminstone vissa av hithörande gärningar gjordes
straffbara enligt 20 kap. strafflagen eller ock genom att straffen för brott
enligt 22 kap. 12 § samma lag ytterligare skärptes, samtidigt varmed dessi),
brott lädes under allmänt åtal.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
Departementschefen går härefter in på behandling av sistnämnda bägge alternativa
möjligheter för lagändring och uppehåller sig då först vid möjligheten
av att helt eller delvis göra hithörande gärningar straffbara såsom tjuvnadsbrott
enligt 20 kap. strafflagen. I detta hänseende kunde ifrågasättas,
yttrar departementschefen härvid, att meddela föreskrift av den innebörd, att
förbrukning av annans motorbränsle i samband med olovligt brukande av främmande
motorfordon skulle, städse eller åtminstone i regelmässiga fall, bliva
att betrakta såsom tjuvnad. Detta vore dock enligt departementschefens mening
en nödfallsutväg, som man visserligen icke utan allt skäl hade kunnat beträda
för att med en otillfredsställande lagstiftning uppnå bästa möjliga resultat,
men på vilken man icke torde böra slå in, då det nu gällde att överväga
förbättringar i själva lagstiftningen. Genom en lagändring av den antydda
innebörden skulle, bortsett från de ifrågavarande gärningarnas hänförande
under obegränsat allmänt åtal, ej vinnas synnerligen mycket. Ty även örn
olovlig bensinförbrukning skulle anses såsom tjuvnad, bleve den i hithörande
fall endast sällan att bedöma svårare än såsom snatteri. Straffet härför vore,
där återfall icke förelåge, enligt 20 kap. 1 § andra mom. icke svårare än straffet
för olovligt brukande av motorfordon enligt den nuvarande lydelsen av
22 kap. 12 §. Den brist i lagstiftningen, som med skäl ansåges ligga däri, att
detta straff vore för lågt för ett effektivt bekämpande av »billånen», skulle
alltså kvarstå, även om bensinförbrukningen komme att bestraffas särskilt.
Slutligen vore att märka, att »billån» icke alltid behövde vara förenat med
olovlig konsumtion av annan tillhörigt motorbränsle. ■— En i viss mån naturligare
utväg vore att, i anslutning till därom ofta framförda yrkanden, behandla
det rättsstridiga förfarandet vid »billån» såsom stöld av själva fordonet.
Härvid vore emellertid till en början att märka, att i åtskilliga fall av olovligt
brukande av motorfordon i förening med besittningskränkning den brottslige
uppenbarligen icke kunde anses hava haft något tillägnelseuppsåt, t. ex. då han
efter en helt kort körning återställt fordonet till den plats, där han tagit det.
För dessa fall vore tjuvnadsstraffet otvivelaktigt alltför strängt. Med hänsyn
härtill skulle man knappast kunna gå längre än att, såsom av Kungl.
Automobilklubben och ett stort antal andra motororganisationer föreslagits,
låta till tjuvnad hänföra olovligt brukande av motorfordon, därest icke av omständigheterna
uppenbart framginge, att det icke varit den brottsliges avsikt
att frånhända ägaren fordonet. Genom denna eller någon snarlik formulering
skulle särskilt för motorfordon uppställas en presumtion örn tillägnelseuppsåt
vid olovligt besittningstagande. Uppslaget till en lagändring av denna begränsade
innebörd vore förvisso förtjänt av noggrant övervägande såsom en
lösning av det föreliggande behovet av kraftigare åtgärder emot »billån».
Beaktansvärda skäl kunde anföras både för och emot en dylik lagstiftningsåtgärd.
Såsom skäl för en lagändring av innehåll, att olovligt besittningstagande
av motorfordon skulle presumeras hava skett med tillägnelseuppsåt, anförde departementschefen,
att då det redan nu i 2 och 3 §§ av 20 kap. strafflagen funnes
föreskrifter örn att till tjuvnad skulle hänföras vissa gärningar, vilka i en
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
11
eller annan punkt, såsom brottets objekt eller den brottsliga handlingens beskaffenhet,
icke uppfyllde betingelserna för att anses såsom egentlig tjuvnad
jämlikt 1 §, det icke kunde synas vara alltför anmärkningsvärt att nu stadga
ytterligare en utvidgning av tjuvnadsbegreppet, med avseende på bevisningen
örn tillägnelseuppsåt. I vår strafflag saknades icke, beträffande andra brottsarter,
exempel på liknande omkastning av bevisbördan beträffande uppsåt. I
många av de fall, då den ifrågasatta presumtionen skulle komma till användning,
förelåge i själva verket en ganska stark misstanke örn tillägnelseuppsåt
hos den brottslige. Att en automobil vore jämförelsevis lätt att återskaffa till
ägaren och att på grund därav ett tillägnelseuppsåt mindre ofta än beträffande
andra föremål kunde anses styrkt hos den, som olovligen satt sig i besittning
därav, föranleddes av automobilens storlek och värde jämte registreringsnummer
och dylika kännetecken. En till det yttre alldeles likartad förgripelse
å något mindre betydande och därför svårare identifierbart föremål, t. ex. en
velociped eller ett kreatur, vore snarare ägnad att medföra slutlig förlust för
ägaren och bomme alltså enligt gällande rätt lättare att bedömas såsom tjuvnad.
Straffets svårhetsgrad komme sålunda för närvarande på visst sätt att
stå i omvänt förhållande till värdet av den sak, som utgjorde förbrytelsens föremål.
Detta kunde icke anses tillfredsställande.
Såsom skäl emot införande i 20 kap. strafflagen av den ifrågasatta presumtionsföreskriften
anförde departementschefen, att det alltid vore betänkligt att
genom en partiell ändring på en central punkt av strafflagen göra avvikelse
från den gällande rättens brottsbegrepp. Vidare måste det erkännas vara en
principiellt betydande grundsats av stort värde för rättssäkerheten, att ingen
skall straffas för någon gärning, varom han icke blivit överbevisad. De utvidgningar
utöver tjuvnadsbrottets enhetliga begrepp, som redan vore stadgade
i 20 kap. strafflagen, avsåge allenast yttre moment hos det straffbara
förfarandet, men icke uppsåtet, vars beskaffenhet finge sägas vara av en
central betydelse för kännetecknandet av detta brott. Härtill komme, att man
måste vara särskilt försiktig med att hänföra ett brottsligt förfarande just
under 20 kap. strafflagen. Att bliva stämplad som tjuv innebure ofta ett
större lidande än själva straffet. Det vore därför mycket betänkligt att såsom
tjuvnad behandla en gärning, vilken närmast varit uttryck för hänsynslöshet,
överdåd eller okynne.
Sedan departementschefen förklarat sig hava efter övervägande av dc nu
framlagda synpunkterna för sin del funnit riktigast att för bekämpande av
»billånen» icke skrida till någon ändring av 20 kap. strafflagen, har han däremot
föreslagit, att för olovligt brukande av annans egendom i förening med
besittningskränkning straffet måtte skärpas och allmän åtalsrätt införas. Därvid
inställde sig, anförde departementschefen, först den frågan, huruvida man
skulle meddela en specialbestämmelse enbart angående förgripelse!’ å motorfordon
eller örn ändringen borde erhålla en större räckvidd, såvitt anginge brottets
objekt. Numera kunde man utan tvekan beteckna motorfordonen såsom
det viktigaste angreppsföremålet för olovligt brukande i förening med besittningskränkning.
Redan denna omständighet syntes göra det mindre lyckligt
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
att utbryta dessa föremål till särskild behandling. Därtill komme, att skärpta
bestämmelser i 22 kap. 12 § strafflagen syntes väl ägnade att komma till användning
även å olovligt brukande av vissa andra föremål, t. ex. båtar av någorlunda
storlek och värde. Olovligt brukande av ett sådant föremål kunde
vara lika svårt som enahanda förgripelse å en automobil. Departementschefen
ansåge alltså den erforderliga lagstiftningsåtgärden böra vidtagas genom ändring
av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen utan begränsning till särskilda objekt.
Efter att hava behandlat de synpunkter, som inverkat på bedömandet av
vilken straffskala, som borde genom lagändringen fastställas för ifrågavarande
brott, ävensom utvecklat skälen för sin ståndpunkt därutinnan, har departementschefen
upptagit frågan om åtalsrätten till behandling och därvid anfört,
bland annat: Den svenska rättens nuvarande ordning, som helt undantoge
dessa brott från allmänt åtal, syntes vara mindre lämplig. Erfarenheten från
vår rättspraxis visade nogsamt, att ägaren av en automobil, som kommit till
rätta efter att hava varit föremål för olovligt brukande, mycket ofta avstode
från att föra någon ansvarstalan mot den skyldige. Att olovligt brukande av
motorfordon sålunda oftast undginge beivran inför rätta, vore från allmän
synpunkt en betydande olägenhet. På grund därav kunde den, som vore benägen
att begå en sådan förbrytelse, hysa en ganska välgrundad förhoppning,
att han, även om hans gärning upptäcktes, ändock skulle undgå åtal och därmed
ali påföljd. Härigenom minskades tydligen i hög grad den verkan till
avhållande från brott, som lagens straffhot i övrigt kunde äga. Olovligt brukande,
då det vore förenat med besittningskränkning, borde följaktligen kunna
beivras av allmänne åklagaren. Vid övervägande av frågan, huruvida allmän
åklagares talan borde vara betingad av angivelse från målsägaren eller ej,,
ansåge departementschefen övervägande skäl tala för att så icke borde vara
fallet.
Med föranledande av de synpunkter, departementschefen sålunda framlagt,
erhöll uti det till lagrådet remitterade lagförslaget 22 kap. 12 § strafflagen,
så när som på en mindre redaktionell avvikelse, samma lydelse som propositionen
därutinnan innehåller, medan åt 21 § i samma kapitel gavs det innehåll,
att allt olovligt begagnande i förening med besittningskränkning, således icke
blott då fråga var örn fortskaffningsmedel, skulle kunna utan angivelse åtalas
av allmän åklagare.
Lagrådet. I avgivet yttrande över det sålunda remitterade förslaget har lagrådet förklarat
sig intet hava att anmärka mot de till grund för förslaget liggande
principerna. Däremot syntes det närmare utformandet av förslaget lämna rum
för erinringar. I sistberörda hänseende har lagrådet anfört:
»Vad straffskärpningen angår, skulle uti ifrågavarande lagrum åtskillnad
icke göras mellan de brott, som avse motorfordon, och dem, som rikta sig
mot andra föremål; för alla förseelser av det i lagrummet behandlade slaget
skulle stadgas ett straff av böter eller fängelse i högst sex månader, vartill
skulle för fall, då synnerligen försvårande omständigheter föreligga, fogas
en straffskala, omfattande fängelse eller straffarbete i högst ett år. Av förslagets
motivering synes framgå, att frihetsstraff är tänkt såsom det vanliga
straffet vid »billånen», så att dessa endast i mera ursäktliga fall skulle få
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.
13
försonas med böter. Det är också enligt lagrådets mening av vikt, att nämnda
lagöverträdelser icke för den allmänna uppfattningen framstå såsom så obetydliga,
att det ordinära straffet stannar vid böter. I betraktande av den
praxis med avseende å straff mätning, som i allmänhet härskar vid de svenska
domstolarna, torde det emellertid icke kunna med visshet förväntas, att meta
den byggnad straffbestämmelsen i förslaget erhållit detsamma komme att i
tillämpningen leda till urbota straff såsom normal påföljd av ''billan’. A
andra sidan är att märka, att det särskilda behov av rättsskydd, som föranlett
förslagets framläggande, endast gör sig gällande beträffande motorfordon
och väl även andra maskindrivna fortskaffningsmedel; när annat föremål
är objekt för brottet, torde i stort sett den straffskala vara tillräcklig, som
lagen nu innehåller. Med hänsyn till vad salunda framhållits kan det sättas
i fråga, örn man ej bör i själva straffbudet pa ett eller annat sätt skilja mellan
brukande av nämnda fortskaffningsmedel och av andra föremål. Detta
kan lämpligen ske så, att det föreslagna 2 mom. i 22 kap._ 12 § strafflagen
kommer att innehålla — utom stadgandet angående det okvalificerade fallet —
tillika en bestämmelse av innebörd att, örn objektet för det olovliga brukandet
var maskindrivet fortskaffningsmedel, straffet skall vara fängelse eller
straffarbete i högst ett år eller, där omständigheterna voro synnerligen mildrande,
böter. Vill man emellertid undvika att för begagnande av nämnda
slags föremål inrätta en självständig straffskala, synes väsentligen samma
resultat kunna vinnas, örn till huvudstadgandet fogas en bestämmelse att,
därest fråga är örn brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel, tiden för
fängelsestraffet må höjas till ett år eller ock till straffarbete i högst ett år
dömas. Konstrueras straffbestämmelsen på något av nu angivna sätt, torde
i densamma ej behöva, såsom i förslaget skett, särskilt beröras det fall, att av
brottet kommit synnerlig förlust eller olägenhet.
Vad beträffar ändringen i åtalsreglerna, framträda här med större styrka
betänkligheter mot att, i enlighet med förslaget, låta ändringen gälla även
olovligt brukande av andra föremål än maskindrivna fortskaffningsmedel.
Dessa i regel synnerligen obetydliga förseelser utgöra, kan man nästan säga.
typfall av sådana brott, vilkas beivrande bör få bero på målsägandens eget
åtal. Visserligen dragas dylika förseelser mycket sällan inför domstolarna,
men detta innebär icke, att de skulle vara sällsynta. Tvärtom torde man kunna
gå ut från att olovligt brukande av sådana föremål som smärre redskap
och dylikt förekommer i stor utsträckning. Det är därför icke endast från
teoretisk synpunkt invändning kan göras mot att lägga nu ifrågavarande förseelser
under allmänt åtal; det kan nämligen — helst allmän åtalsrätt ,ju enligt
svensk rätt principiellt också innebär plikt för åklagaren att beivra
brott, som kommit till hans kännedom — icke anses uteslutet, att den föreslagna
utsträckningen av åtalsrätten kan komma att i praktiken leda till
mindre önskvärda konsekvenser. Enligt lagrådets mening bör därför, oavsett
huruvida i 12 § 2 mom. intages särskilt stadgande örn olovligt brukande
av maskindrivna fortskaffningsmedel, brott, varom i nämnda lagrum sägs.
icke få åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande av dylikt
fortskaffningsmedel.»
Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande har departementschefen på Dcpartei
propositionen närmare anförda skäl förklarat sig icke hava funnit anledning ,nentsc^efe‘
att i anledning av lagrådets erinringar frångå förslaget i vad anginge det
ifrågasatta skiljandet i själva straffbudet mellan brukande av maskindrivna
fortskaffningsmedel och av andra föremål. — I fråga åter örn åtalsrätten
ville departementschefen icke motsätta sig, att i anledning av de utav lag
-
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
Utskottet.
rådet framförda synpunkterna någon jämkning vidtoges i det remitterade förslaget.
I likhet med lagrådet förmenade departementschefen därvid, att ett
avskiljande av de fall, som borde ligga under allmänt åtal, måste i lagtexten
ske med hänsyn till det olovligen brukade föremålets beskaffenhet. Det torde
dock, anförde departementschefen, vara en alltför snäv begränsning, örn under
allmänt åtal skulle läggas allenast olovligt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel.
Snarare torde man böra anknyta till åtskillnaden mellan å
ena sidan fortskaffningsmedel överhuvud och å andra sidan föremål av andra
slag. Departementschefen föresloge förty sådan ändrad avfattning av strafflagens
22 kap. 21 § första morn., att brott, som i 12 § 2 mom. sades, ej finge
åtalas av annan än målsägande, där ej fråga vore örn brukande av fortskaffningsmedel.
I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört fick lagförslaget den
lydelse propositionen utvisar.
I likhet med departementschefen finner utskottet, att den betydliga skärpning
av straffbestämmelserna för olovligt begagnande, som genom ändringen
av 22 kap. 12 § strafflagen år 1924 vidtogs i syfte att på ett effektivt
sätt stävja de redan då i ständigt ökad omfattning förekommande s. k. billånen,
icke motsvarat de förväntningar, man då ställde på densamma. Tvärtom
är det ett allmänt känt förhållande, som ytterligare bekräftas av det statistiska
material, som stått utskottet till buds, att antalet olovliga ingrepp i
förfoganderätten över motorfordon, långt ifrån att visa tendens till minskning,
under de senaste åren ökats i mycket betydande grad. Särskilt i de större
staderna hava dessa brott tagit en sådan omfattning, att de från olika håll
allt oftare framställda kraven på förnyade och kraftigare lagstiftningsåtgärder
för stävjande av ifrågavarande slag av brottslighet måste framstå såsom
synnerligen berättigade.
Vid övervägande av de åtgärder, som i sådant avseende skulle kunna ifrågakomma,
möter, såsom ock departementschefen framhållit, först den bland allmänheten
rätt utbredda uppfattningen, att då domstolarna icke kunnat med
nu gällande rättsregler bestraffa även mycket allvarliga och tjuvnadsbrott
närstående fall av »billån» såsom stöld, den verksammaste åtgärden vore
att i lag införa en bestämmelse därom, att olovligt besittningstagande och brukande
av motorfordon skulle i normala fall anses som stöld och straffas som
sådan. Vad departementschefen anfört mot vidtagande av en åtgärd av nu
nämnt slag finner utskottet emellertid innefatta bärande skäl för att avvisa
densamma såsom ur flera avseenden mindre lämplig. Än mindre anser utskottet
det böra ifrågakomma, att konsumerandet av motorbränslet under ett
olovligt begagnande av ett motorfordon skulle uttryckligen i lag betecknas såsom
tjuvnadsbrott. Utskottet instämmer med departementschefen därutinnan, att de
för ändamålets vinnande lämpligaste åtgärderna torde vara dels skärpande av
straffsatsen för ifrågavarande brottstyp, dels införande av allmän åtalsrätt
med avseende å densamma.
Av de båda åtgärder, som sålunda föreslagits för stävjandet av hithörande
Första lagutskottets utlåtande Nr S.
15
brott, synes ilen senare, allmän åtalsrätts införande, vara den viktigaste. En
väsentlig orsak till att 1924 års lagändring på området visat sig vara så föga
effektiv, torde nämligen ligga i det förhållandet, att den oftast i och för sig
tillräckliga straffsatsen allenast i ett jämförelsevis ringa antal fall av olovligt
begagnande kommit i tillämpning, på den grund att målsäganden, motorfordonets
ägare, avstått från att anställa åtal mot den brottslige. Utskottet
ansluter sig således till förslaget i vad det avser ifrågavarande brotts läggande
under allmänt åtal. Utskottet hyser heller icke någon tvekan örn att
allmänne åklagarens rätt att åtala bör vara ovillkorlig, m. a. o. icke betingad
av angivelse från målsäganden. Tvekan kan däremot föreligga beträffande
frågan, huruvida den nya åtalsrätten, såsom i propositionen föreslås, bör omfatta
olovligt besittningstagande och begagnande av alla slag av fortskaffningsmedel
eller, i enlighet med lagrådets förslag, avse allenast maskindrivna fortskaffningsmedel.
Vid övervägande härav har utskottet, oaktat lagändringen
ju föranletts av förhållanden med avseende å motorfordon, stannat vid propositionens
lydelse i denna del. Utskottet finner det nämligen mindre tilltalande
och på någon principiell skillnad knappast grundat att stadga olika åtalsregler
allt eftersom det olovligen begagnade fortskaffningsmedlet är av det ena
eller andra slaget.
Vad därefter beträffar den genom ändring av 22 kap. 12 § strafflagen föreslagna
straffskärpningen för olovligt begagnande av annans egendom i förening
med besittningskränkning, har utskottet till en början haft att taga ståndpunkt
till spörsmålet, huruvida straffskärpningen, såsom propositionen avser,
bör omfatta allt olovligt begagnande av nyssangivna beskaffenhet eller, såsom
lagrådet föreslagit, densamma bör inskränkas till att avse maskindrivna fortskaffningsmedel
eller, med en modifiering av lagrådets förslag, fortskaffningsmedel
överhuvud. Då utskottet jämväl härvidlag stannat vid propositionens
förslag och således anser en indelning av ifrågavarande gärningars straffbarhet
efter objektens beskaffenhet icke böra äga rum, beror detta dels på utskottets
uppfattning örn vikten av att icke i lagen införa alltför detaljerade
brottsbestämningar och dels på det jämväl av departementschefen påpekade
förhållandet, att det förvisso kan tänkas fall, då ett olovligt begagnande av ett
föremål, som icke är fortskaffningsmedel, framstår som lika straffbart som
det olovliga begagnandet av ett fortskaffningsmedel.
Graden av den straffskärpning, som bör vidtagas med avseende å ifrågavarande
brott, kan givetvis vara föremål för skiftande meningar. Då utskottet,
såsom förut sagts, anser tyngdpunkten i det genom propositionen framlagda förslaget
ligga i införandet av allmän åtalsrätt, har utskottet desto mera haft anledning
tillse, att icke i 12 § i kapitlet införes en strängare straffskala än som
av behovet påkallas. Särskild uppmärksamhet har därvid givetvis blivit fäst på
den avsevärda skärpning i förhållande till nu gällande rätt, som ligger däri, att
enligt förslaget ifrågavarande brott skall, i fall av försvårande omständigheter,
kunna medföra straffarbete, låt vara icke längre än ett år, under det att högsta
straff under motsvarande omständigheter för närvarande är fängelse i sex
månader. Utskottet anser emellertid, att för vissa svåra fall av hithörande
16
Första lagutsJcottets utlåtande Nr S.
brott strafformen, straffarbete lämpligen bör finnas tillgänglig. Detta gäller
exempelvis cle fall, då brottet, såsom stundom händer, står tjuvnad så nära, att
tvekan föreligger hos domstolen, huruvida brottet icke borde hänföras till sagda
brottsgrupp, men full övertygelse därom ej står att vinna. Vidare lärer det
icke kunna förnekas, att straffarbete kan tänkas vara på sin plats i de fall,
då det olovliga besittningstagandet av en automobil skett genom inbrott i
garage eller dylikt. Det är nämligen att märka, att själva inbrottet icke är
såsom egendomsbrott straffbart annat än i de fall, då detsamma företagits i
avsikt att stjäla. Den kan sålunda icke åtkommas med straff för inbrott, som
bryter sig in allenast i avsikt att olovligen begagna en automobil. Slutligen
torde straffarbete lämpligen böra finnas tillgängligt som strafform för att
vid svårare fall av iteration kunna tillgripas. Med hänsyn till de nu framförda
synpunkterna och då utskottet med kännedom örn de svenska domstolarnas
försiktiga straffmätning anser sig kunna utgå ifrån, att straffarbete kommer
att ådömas endast i de fall, då ett sådant straff måste betraktas som lämpligt,
har utskottet intet att erinra mot att i 22 kap. 12 § strafflagen införas de straffbestämmelser,
som i propositionen föreslås. — Utskottet vill slutligen nämna,
att, enligt vad utskottet inhämtat, i det för danska riksdagen framlagda regeringsförslaget
till Borgerlig Straffelov, § 291, såsom straff för den, som utan
lov brukar en sak, som tillhör en annan, så att denne därigenom förorsakas
förlust eller väsentlig olägenhet, stadgas böter eller »haefte», därvid emellertid
under försvårande omständigheter straffet kan stiga till »fängsel» i ett år.
Härvid är att märka, att av de i förslaget angivna strafformerna »haefte»
närmast motsvarar den svenska strafformen fängelse och »faengsel» straffarbete.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 7 februari 1930.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala,
Klefbeck, Schlyter, Svenson i Eskhult, Fehr och Öhman;
från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Nilsson
i Antnäs, Lindley, Olsson i Ramsta, Hedlund i Östersund, Christenson och Jonsson
i Risinge.
Första lagutskottets utlåtande Nr S.
17
Reservationer:
1) av herr Åkerman, som anfört:
Att den nuvarande lagstiftningen icke är tillräcklig för stävjande av de
s. k. billånen, därom är jag fullt ense med utskottets majoritet. Den föreslag
na ändringen i 22 kap. 12 § strafflagen kan jag emellertid icke förorda. Som
bekant hade detta lagrum ännu så sent som 1924 följande lydelse: »Brukar
man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning
haver; bote högst 25 riksdaler. Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad
annan tillhörer; vare bot högst 50 riksdaler.» Förseelser av ifrågavarande
slag hörde således till de av lagstiftaren lindrigast bedömda. Detta betraktelsesätt
har djupa rötter i det svenska folkets, särskilt lantbefolkningens, vanor
och rättsmedvetande. Straffbudet torde ej heller hava visat sig i något
avseende otillräckligt, förrän de s. k. billånen började florera och domstolarna
i allmänhet icke hade möjlighet att bestraffa dessa handlingar enligt annat
lagrum än det nu nämnda. Att det allmänna rättsmedvetandet ofta för »billånen»
krävt ett väsentligt högre straff än det i berörda lagrum stadgade,
har berott på särskilda vid billånen ofta framträdande omständigheter, som eljest
icke äro utmärkande för olovligt brukande av annans sak: det allmänfarliga
i begagnandet av annans automobil, den skadegörelse, varmed detta begagnande
ofta är förenat, den väsentliga olägenhet, som kan vållas av även ett kort
undvarande av ett praktiskt fortskaffningsmedel, samt icke minst en ofta ådagalagd
likgiltighet för möjligheten att tillrättaskaffa automobilen, som kommer
dessa handlingar att mycket närma sig tjuvnadsbrott. Om man nu för att
tillfredsställa det utan tvivel berättigade kravet på möjlighet till kraftigare
inskridande mot billånen beträder den vägen, att man höjer straffskalans
maximum i berörda lagrum, blir en ofrånkomlig följd, att olovligt begagnande
av annans sak kommer att framstå som ett väsentligt svårare brott än förut.
Ehuru man väl kan säga, att möjligheten att för lindrigare fall döma till
lägsta bötesstraff kvarstår och att straffmaximum icke väntas komma i tilllämpning
annat än i de svåra fall, som man vill träffa, kommer dock straffmedium
att ligga väsentligt högre och brott av detta slag att i strafflagen
erhålla en helt annan stämpel än förut. Att, såsom den föreslagna ändringen
i 12 § innebär, gå så långt på denna väg att straff maximum för det allmänna
fallet av olovligt brukande i förening med besittningskränkning blir från det
år 1924 införda maximum av 500 kronors böter höjt till sex månaders fängelse
samt straffmaximum vid synnerligen försvårande omständigheter från nuvarande
sex månaders fängelse höjes till ett års straffarbete, måste i allt fall anses
synnerligen betänkligt. Förefinnes verkligen ett klart behov av högre
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 avd. 2 haft. (Nr 3—4.) 2
18
Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.
straff för billan än den nu sedan 1924 gällande straffskalan medgiver, vore
det enligt min mening riktigare, om man antingen till det förutvarande lagrummet
fogade en särskild bestämmelse med högre straffskala för dessa särskilt
kvalificerade fall av olovligt brukande — ungefär i överensstämmelse
med vad lagrådet nu ifrågasatt — eller ock utfärdade en särskild speciallag
med straffbestämmelser för sådana brott. Men ej heller någon av dessa lagstiftningsåtgärder
anser jag för närvarande påkallad. Den år 1924 genomförda
straffskärpningen har varit gällande i allenast något över fem år. Väl
är det sant, att denna lagändring icke lett till åsyftat resultat att stävja billånen,
men det vitsordas allmänt att, såsom det i utskottets utlåtande uttryckes,
»en väsentlig orsak till att 1924 års lagändring på området visat sig
så föga effektiv» ligger i det förhållandet, »att den oftast i och för sig
tillräckliga straffsatsen allenast i ett jämförelsevis ringa antal fall av olovligt
begagnande kommit i tillämpning, på den grund att målsäganden, motorfordonets
ägare, avstått från att anställa åtal mot den brottslige». Det torde
knappast kunna råda någon tvekan därom, att därest man år 1924 förutom
straffskärpningen även genomfört sådan lagändring att ifrågavarande brott
lagts under allmänt åtal, krav på ytterligare straffskärpning nu icke
skulle framkommit. Jag kan ej finna annat än att man under sådana förhållanden
först bör införa allmän åtalsrätt och avvakta resultatet härav, innan
man skrider till ytterligare straff skärpning.
Örn jag således anser, att man nu endast bör utvidga åtalsrätten, bör man
givetvis akta sig för att därvidlag göra sådana inskränkningar att även denna
lagändring bleve verkningslös. Allmänne åklagarens åtalsrätt bör således
icke göras beroende av angivelse från målsäganden. Däremot tror jag att det
skulle vara att gå längre än nöden kräver, örn man utsträckte den allmänna
åtalsrätten till alla fall, då fråga är örn fortskaffningsmedel, och vill jag
härvidlag hellre följa lagrådets förslag att inskränka den allmänna åtalsrätten
till fall, då fråga är örn maskindrivet fortskaffningsmedel. Allmänfarligheten
i motorfordons begagnande, den ständigt ökade förekomsten av sådana
fordon, bruket att låta parkera desamma å öppna platser samt den ökade
frekvensen av fall av olovligt begagnande av just sådana fordon synes mig
i och för sig väl motivera, att man med avseende å åtalsrätten låter dessa fordon
intaga en särställning. Något behov att gå längre och — såsom i propositionen
föreslagits — stadga allmän åtalsrätt i alla fall, då fråga är örn
fortskaffningsmedel, har icke framträtt. Det mest praktiska exemplet på
skillnaden torde velocipederna utgöra. Det har sagts, att det i viss mån vore
att göra en olämplig klasskillnad, örn i fall av olovligt begagnande ägarna av
de dyrbara motorfordonen skulle erhålla statens hjälp med åtals anställande,
medan ägarna av t. ex. velocipeder skulle bliva hänvisade till att på egen bekostnad
utföra åtal. Häremot invändes emellertid, att vid olovligt besittningstagande
av annans velociped, i motsats till vad som är förhållandet med motorfordon,
i de allra flesta fall föreligger uppsåt att beröva ägaren velocipeden
och att således dessa brott bliva att bedöma såsom tjuvnadsbrott, vilka äro
underkastade allmänt åtal. Skulle i något fall omständigheterna vara sådana,
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
att dylikt uppsåt icke kari sägas föreligga, och brottet således vara att bedöma
endast såsom olovligt begagnande, synes det icke vara annat än lämpligt,
att brottets beivrande göres beroende av ägarens initiativ pa samma sätt
som ifråga örn annan lös sak.
Min ställning till propositionen blir alltså den, att jag anser förslaget örn
ändring av 12 § böra avslås och 21 § böra salunda ändras, att man visserligen
för visst fall inför allmän åtalsrätt men begränsar denna till olovligt brukande
i förening med besittningskränkning av maskindrivet fortskaffningsmedel.
Den lagtext, som jag i sådant hänseende här nedan framlägger, skiljer sig från
den i propositionen föreslagna lydelsen av 21 § endast såtillvida, att ordet »maskindrivet»
inskjutits framför ordet »fortskaffningsmedel» och att de i propositionens
lagtext förekommande beteckningarna »12 § 1 mom.» samt »12 § 2 mom.»
ändrats till »12 § första punkten» samt »12 § andra punkten», detta på den
grund att enligt mitt yrkande i fråga örn 12 § denna skall bibehålla sin nuvarande
lydelse, enligt vilken paragrafens innehåll icke indelas i två stycken
utan i två punkter (angående paragrafens nuvarande lydelse, se ovan sid. 2 i
utlåtandet).
Jag får således hemställa,
A) att förevarande proposition, såvitt densamma avser ändrad
lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen, icke måtte av riksdagen
bifallas; samt
B) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen ej kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sill del antaga
följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 21 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § första punkten,
13 § 1 moni., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan
än målsägande; ej heller brott, varom i 5 § 3 mom. förmäles,
där det ej skett i kronans magasiner, vid in- oell utlastning å
fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel oell rörelse
idkas. Brott, som i 12 § andra punkten sägs, må ej åtalas
av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande av maskindrivet
fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom.
sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid
försäljning eller annan föryttring av livsmedel avyttrat ont
20
Första lagutsbottets utlåtande Nr 3.
för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat fel vara,
utan att sådant uppenbara.
Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som
brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som
äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet
eller öppnat blivit.
Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av
anledning, varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
2) av herr LiwdQvist i Halmstad, som instämt i de av lierr Åkerman gjorda
yrkandena.