Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1930 kl. 12 m.
Kmistitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet liava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1929 till
och med den 9 januari 1930 i statsrådet förda protokoll, nämligen över
justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1929 till och med
den 9 januari 1930;
justitieärenden från och med den 25 januari 1929 till och med den 31 december
1929;
utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1929 till och med
den 3 januari 1930;
för svar särendeit från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930;
socialärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930;
kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den
9 januari 1930;
finansärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930;
ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930;
jordbruksärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930; samt
handelsärenden från och med den 12 januari 1929 till och med den 9 januari
1930.
Därjämte hava på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
dels
utdrag av det över justitiedepartementsärenden den 21 mars 1930 förda
protokoll, i vad det avser utvisning av ryske undersåten Hurmevaara,
dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden den 7 februari 1930 förda
protokoll, i vad det avser framställning från konstitutionsutskottet om utbekommande
av vissa handlingar, utdrag av det över utrikesdepartementsärenden
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 käft. (Nr 26.) 1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr £6.
den 14 februari 1930 förda protokoll, i vad det avser fastställande av instruktion
för de svenska ombuden vid konferensen i Genéve i februari 1930 angående
internationell överenskommelse örn tullfred, utdrag av det över utrikesdepartementsärenden
den 28 mars 1930 förda protokoll, i vad det avser sammankallande
av utrikesnämnden, och utdrag av det över utrikesdepartementsärenden
den 7 april 1930 förda protokoll, i vad det avser bemyndigande för sändebudet
i Bern att underteckna en i Genéve den 24 mars 1930 avslutad internationell
handelskonvention med tillhörande protokoll samt ett protokoll av sälmma
dag rörande fortsatta internationella förhandlingar i ekonomiska ärenden,
dels det över kommunikationsärenden den 21 februari 1930 förda protokoll,
i vad det avser godkännande av plan för organisationen av arbetet med upprättande
av en regionplan för Stockholm med omgivningar m. m.,
dels det över finansärenden i statsrådet den 7 februari 1930 förda protokoll,
i vad det avser frågan örn beredande av pension åt inspektören vid kontrollen
över tobaksodlingen i riket M. Edelius,
dels det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 21 februari 1930 förda protokoll,
i vad det avser upplåtelse av klockarelägenheten Skrävlinge östra nr 16
i Husie socken till begravningsplats för Malmö stads församlingar samt jordupplåtelser
från kyrkoherdeboställena i Undersåkers och Kristbergs församlingar
för väganläggningar och i Nätra församling för vissa kyrkliga och
kommunala ändamål,
dels och det över jordbruksärenden i statsrådet den 16 januari 1930 förda
protokoll, i vad det avser färgning av importhavre.
Slutligen hava från utskottet framställningar gjorts även örn överlämnande
av det eller de protokoll, som må hava förts i statsrådet dels under tiden intill
den 6 februari 1930 i ärenden angående konversationer mellan Sverige och
Danmark i anledning av frågan örn detta senare lands avrustning, dels ock
under tiden från och med den 10 januari 1930 till och med den 4 mars samma
år i ärenden angående anskaffande av fallskärmar; men har upplysning vunnits,
att inga sådana protokoll föreligga.
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft statsutskottets
från båda kamrarna den 15 mars 1930 till utskottet i vederbörlig ordning hänvisade
memorial nr 57 angående anledning till anmärkning mot två statsrådsledamöter,
för vilken anmärkningsanledning utskottet nedan närmare redogör.
[Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu
fullbordats,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt
§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
3
Innan utskottet övergår till dessa ärenden, föranledes utskottet dock att göra
vissa erinringar i anledning av de skäl, som föredragande departementschefen,
ministern för utrikes ärendena Trygger anfört till statsrådsprotokollet den
7 februari 1930 till stöd för sin hemställan, att Kungl. Maj :t icke måtte lämna
bifall till en av utskottet gjord framställning om utbekommande av handlingarna
angående konversationer mellan Sverige och Danmark i anledning av frågan
örn detta senare lands avrustning. Departementschefen har nämligen, i likhet
med vad förutvarande departementschefer åren 1925 och 1928 gjort, grundat sitt
avstyrkande av utskottets framställning på bestämmelser i tryckfrihetsförordningen,
vilka, såsom utskottet i sitt memorial nr 21 vid 1925 års riksdag (sid.
3—5) närmare utvecklat, icke kunna anses vara å framställningar från utskottet
tillämpliga, utan blott gälla i fråga örn enskild svensk medborgares
rätt att begära utfående av ministeriella handlingar. Utskottet, som alltfort
vidhåller sin i samma memorial vid 1925 års riksdag uttalade principiella uppfattning
rörande utskottets rätt att utbekomma alla slags departementshandlingar,
även sådana av ministeriel! natur, anser sig dock, med hänsyn till de erinringar,
som i kamrarna vid samma riksdag framställdes emot utskottets memorial,
böra göra det förtydligande tillägg, att ett avslag å framställningar
från utskottet rörande utbekommande av ministeriella handlingar, som icke höra
till visst protokoll, kan anses lagligen grundat, så vida dessa handlingar avse
frågor av likartad natur med de frågor, varöver föras särskilda protokoll, och
vilkas utlämnande må efter utrikesnämndens hörande vägras, samt Kungl.
Maj :t, innan utlämnandet av dylika handlingar vägras, berett utrikesnämnden
tillfälle yttra sig i ärendet. På detta sätt vinnes i huvudsak den garanti, som
kan vara behövlig, utan att sådana konstitutionella betänkligheter uppkomma
som fallet blir, därest tryckfrihetsförordningens bestämmelser i § 2 mom. 4
andra stycket alltjämt skulle utan erinran få åberopas som stöd för Kungl.
Maj:ts avslag. Utskottet finner det angeläget, att den utveckling på den konstitutionella
kontrollens och granskningens område, som sedan långt tillbaka
fortgått väsentligen genom praxis utan grundlagsändringar, icke avbrytes
utan i stället får vidare utbildas.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg*, David Bergström, G. W. Hansson,
Hellberg*, Sandegård, Larsén, Stenberg*, Mellén, K. A. S. Nylander*, Magnusson
i Tumhult*, Engberg*, Jansson i Edsbäcken, Persson i Trången, Pehrsson i
Göteborg, Karlsson i Vadstena, Lindmark, Fast, Brännberg och Skoglund.
* Ej närvarande vid justeringen.
l:o.
Utskottet har under verkställandet av årets granskningsarbete uppmärksammat
vissa omständigheter, som enligt utskottets mening äro av den art, att utskottet
genom en anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet i dess
helhet ansett sig böra bringa desamma till riksdagens kännedom.
Sålunda har utskottet konstaterat, att i ett stort antal ärenden, av vilka åtskilliga
synts vara av jämförelsevis viktig beskaffenhet, beslut fattats i s. k.
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
litell konselj, d. v. s. endast tre statsråd jämte föredraganden ha varit närvarande
i statsrådet. I dylik ordning ha bland annat vissa författningar beslutats;
såsom exempel härpå må nämnas protokollet över kommunikationsärenden
den 15 augusti 1929 angående kungörelse rörande postbehandling vid krig
eller krigsfara och instruktion för generalpoststyrelsen vid krig eller krigsfara
m. m., protokollet över jordbruksärenden den 24 juli 1929 angående föreskrifter
till förebyggande av kräftpestens spridning och ändring i kungörelsen
angående förnyad indelning av riket i lantmäteridistrikt m. m. och protokollet
över handelsärenden den 15 augusti 1929 angående fortsatt tillämpning av gällande
utförselförbud å smidbart järnskrot. Bland andra beslut, som fattats i liten
konselj, må nämnas beslut angående instruktion för de svenska ombuden vid
Nationernas förbunds församlings tionde ordinarie möte, enligt protokollet över
utrikesdepartementsärenden den 23 augusti 1929.
I § 8 regeringsformen stadgas i andra och tredje punkterna: »Statsrådets
samtliga ledamöter, där de icke laga förfall äga, skola övervara alla mål av
synnerlig vikt och omfattning, som, efter dem förut meddelade föredragningslistor,
i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse röra. Sådana äro:
frågor och förslag örn nya allmänna författningars vidtagande; om upphävande
och förändring av de förut gällande; örn nya allmänna inrättningar uti särskilda
styrelsens grenar, med flera av dylik beskaffenhet.» Det synes utskottet
uppenbart, att nyss nämnda förhållanden icke stå i god överensstämmelse
med de återgivna bestämmelserna. Då det synes angeläget, att en praxis av angiven
karaktär icke blir rådande, har utskottet ansett sig böra på denna punkt
göra en erinran.
Utskottet har vidare uppmärksammat, att ett synnerligen stort antal fall
förekommit, då visst eller vissa statsråd anmält jäv vid ett ärendes behandling
i statsrådet. En undersökning av orsakerna till detta förhållande har visat, att
— även om detsamma väsentligen är en följd av vanliga jävsförhållanden —
det i viss utsträckning beror därpå, att vederbörande statsråd innehaft ledande
ställning inom enskilda företag. Utskottet har därför ansett sig böra undersöka,
i vad mån statsråden efter sitt inträde i statsrådet innehaft poster inom
dylika företag.
Utskottet har därvid funnit, att flertalet av statsrådets ledamöter efter sin
utnämning till statsråd beklätt och fortfarande bekläda poster av angiven art;
en förteckning över de olika statsrådens enskilda uppdrag är såsom bilaga
fogad till utskottets betänkande. Särskilt är att märka, att vissa ledamöter av
statsrådet såsom styrelseledamöter i skilda bolag underskrivit dessa bolags
styrelseberättelser även för år 1928, alltså efter inträdet i statsrådet; huruvida
förhållandet är detsamma i fråga örn år 1929, har utskottet icke varit i tillfälle
att fastställa. Yad förstnämnda år beträffar, har konstaterats bland annat,
att statsministern, som är ordförande i Strömbacka bruks aktiebolag,
Svenska aktiebolaget gasaccumulator, aktiebolaget Iggesunds bruk och aktiebolaget
Companhia Aga de Brazil, vice ordförande i Husqvarna vapenfabriksaktiebolag
samt styrelseledamot i Försäkringsaktiebolaget Skandia, och ministern
för utrikes ärendena, som är ordförande i aktiebolaget Hudiksvalls in
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr. 26.
5
tressenter och aktiebolaget Iggesunds intressenter samt styrelseledamot i aktiebolaget
Iggesunds bruk, underskrivit vederbörande bolags styrelseberättelser
för år 1928.
Dessa förhållanden äro enligt utskottets mening anmärkningsvärda. Tidigare
har, såvitt utskottet är bekant, den principen plägat tillämpas, att de
män, som inträda i statsrådet, härvid omedelbart avveckla alla förbindelser
med enskilda företag av här angiven art. Det synes vara av största vikt, att
denna princip upprätthålles, icke blott med hänsyn därtill, att statsråden odelat
böra ägna sig åt sin ämbetsgärning, utan framför allt ur den synpunkten,
att statsråden i denna sin egenskap böra stå helt, såväl faktiskt som formellt,
obundna gentemot privata företag. Då frågor berörande dessa företag förekomma
till behandling i statsrådet, kan visserligen vederbörande statsråd anmäla
jäv, men enligt utskottets mening böra dylika jävsanledningar icke förekomma;
statsråden böra undvika att försätta sig i en sådan situation, att de på
grund av sina förbindelser med privata intressen icke kunna taga del i regeringsärendenas
handläggning. Statsråden kunna i sin egenskap av styrelseledamöter
i bolag icke undandraga sig med denna ställning förenat ansvar, även
om de icke äro ansvariga för särskilda styrelsebeslut, i vilka de icke deltagit.
Dylika statsrådens förbindelser med enskilda företag kunna ej heller, synes
det utskottet, anses förenliga med de principer, som lett till utformandet av den
bestämmelse i § 34 regeringsformen, som lyder: »Ledamot av statsrådet må
icke tillika annat ämbete utöva, ej heller några inkomster därav uppbära.»
Visserligen är det här endast fråga örn ämbeten, icke om poster i enskilda företag.
Men det torde vara ostridigt, att denna bestämmelse tillkommit med tanke
därpå, att statsråden överhuvud icke borde med sitt statsrådsämbete förena
andra åligganden, som ej stå väl samman med utövningen av detta ämbete. I
det konstitutionsutskottsutlåtande vid 1840—1841 års riksdag (nr 20), vari
ett förslag till ändring av § 34 regeringsformen, som sedermera ledde till den
citerade bestämmelsens införande, framlades, anfördes bland annat, att »konungens
rådgivare, såsom sådana, innehava befattningar, vilka, för att skötas
såsom sig bör, ovillkorligen fordra uteslutande åt dem ägnad tid, aldrig vilande
omsorger, oväld och oberoende av alla enskilda intressen . ..». Dessa ord
äro uppenbarligen direkt tillämpliga även på förhållanden av den art, som här
berörts.
Då enligt utskottets mening statsråden måste anses vara solidariskt ansvariga
i bär ifrågavarande avseenden, får utskottet på anförda skäl hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsministern Lindman, ministern
för utrikes ärendena Trygger, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell,
von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson och Dahl samt förutvarande
statsrådet Wohlin.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, David Bergström, Vennerström,
Sandegård, Sundberg, Larsén, Stenberg*, Mellén, Granström, Kropp*, Engberg, Gustafson
i Kasenberg, Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg, Laurén, Karlsson i
Vadstena, Olsson i Mora, Fast oell Holmström.
Ej närvarande vid justeringen.
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
2:o.
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 mars 1930.)
På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Bissmark,
förordnade Kungl. Majit genom beslut den 21 mars 1930 att, jämlikt § 36 i
lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, ryske undersåten
Herman Hurmevaara skulle från riket utvisas, och förklarade tillika
det vara honom förbjudet att utan Kungl. Maj :ts tillstånd återvända till riket
vid äventyr, som i § 41 samma lag sägs.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hurmevaara, som då var finsk undersåte,
genom Kungl, brev den 22 november 1918 erhöll tillstånd att trots saknaden
av behörigt pass uppehålla sig i riket, att han sedermera blev rysk medborgare
och erhöll ryskt pass, på vilket pass han av utrikesdepartementet erhållit
visering för uppehåll i riket, sista gången för tiden 9 juni 1929—8 januari
1930, att Kungl. Majit den 16 december 1927 återkallade det Hurmevaara
den 22 november 1918 medgivna uppehållstillståndet, att utrikesdepartementet
den 28 oktober 1929 återkallade sin senast meddelade visering av Hurmevaaras
pass, varefter denne av polismyndigheten i Stockholm förelädes att avresa
från riket, vilket ej skedde, att Överståthållarämbetet den 2 december 1929
förordnade, att Hurmevaara skulle förpassas ur riket, detta med stöd av § 25 i
lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, att Hurmevaara
i en skrift av den 12 december 1929 besvärade sig över överståthållarämbetets
beslut, att denna skrift med Överståthållarämbetet^ skrivelse den 13 december
1929 överlämnades till justitiedepartementet, att Hurmevaara den 17
december 1929 inlämnade en ny till Konungen ställd skrift i ärendet, att samma
dag i en skrivelse av advokat Hugo Lindberg i Stockholm jämte flera personer
hemställdes örn ytterligare utredning i ärendet, att Överståthållarämbetet
överlämnade med resolution den 25 februari 1930 en av tredje polisintendenten
i Stockholm samma dag avgiven, av två bilagor åtföljd promemoria i ärendet
samt, sedan Kungl. Majit befallt ämbetet att från Hurmevaara inhämta
yttrande örn nämnda promemoria, med underdånig skrivelse den 28 februari
1930 sådant yttrande jämte ytterligare en promemoria från tredje polisintendenten
och en promemoria från kommissarien vid polisens i Stockholm
kriminalavdelnings utlänningsexpedition, att Kungl. Majit genom beslut den
27 mars 1930 jämlikt § 36 i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas förordnat
örn förhör med Hurmevaara inför Överståthållarämbetet, att ämbetet
med underdånig skrivelse den 11 mars 1930 överlämnat protokollet över förhör
med Hurmevaara samma dag jämte eget utlåtande i ärendet, samt att Hurmevaara
den 17 mars 1930 överlämnat ytterligare en skrift i ärendet.
För att belysa innebörden av Kungl. Majits beslut återgivas här utdrag av
protokoll, hållet hos Överståthållarämbetet för polisärenden den 11 mars 1930,
i huvudsak innehållande redogörelse för förhör med Hurmevaara, överståthållarämbetets
utlåtande i anledning av nämnda förhör, samt Hurmevaaras skrift i
ärendet av den 17 mars 1930. Förstnämnda protokollsutdrag är av följande
lydelse:
Konstitutionsutshottets memorial Nr 26.
7
Utdrag av protokoll, hållet hos Överståthållarämbetet
för polisärende!! i Kungl, poliskammaren den 11 mars
1930.
Genom resolution den 2 december 1929 hade Överståthållarämbetet, på sätt
protokollet för nämnda dag närmare utvisar, prövat skäligt förordna att ryske
medborgaren Herman Hurmevaara skulle förpassas ur Sverige,
över detta beslut hade Hurmevaara anfört underdåniga besvär.
Med skrivelse den 13 december 1929 hade Överståthållarämbetet till Kungl.
Maj :t överlämnat besvärsskriften och därvid för egen del utlåtit sig över be
-
svären.
Härefter hade advokaten Hugo Lindberg i Stockholm m. fl. personer den 17
december 1929 inkommit med en underdånig skrift i ärendet, varjämte Hurmevaara
samma dag inkommit med ytterligare en av bilagor åtföljd underdånig
skrift däri.
Den 25 januari överlämnade Överståthållarämbetet till Kungl. Maj :t en av
tredje polisintendenten härstädes samma dag avgiven, av två bilagor åtföljd
promemoria i ärendet. o „
På nådig befallning infordrade därefter Överståthållarämbetet yttrande fran
Hurmevaara över nämnda promemoria samt överlämnade med underdånig skrivelse
till Kungl. Majit den 28 februari 1930 ett av Hurmevaara avgivet yttrande
jämte ytterligare en promemoria från tredje polisintendenten samt en promemoria
jämte åtecknat intyg från kommissarien vid härvarande kriminalavdelnings
utlänningsexpedition.
Härefter hade Kungl. Majit genom beslut den 7 mars 1930, jämlikt 36 § i
lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att bär i riket vistas, med överlämnande
av till ärendet hörande handlingar, funnit gott förordna att Hurmevaara
skulle inställas till förhör inför Överståthållarämbetet, ävensom ålagt
Överståthållarämbetet att skyndsamt till Kungl, justitiedepartementet inkomma
med det över förhöret förda protokollet jämte det förnyade yttrandet i ärendet,
som från överståthållarämbetets sida kunde påkallas.
Av ovan omförmälda handlingar skulle följande här intagas:
»Vördsam P. M. angående Herman Hurmevaara.
Den 27 september 1929 blev av kriminalpolisen i Stockholm anhållen en utländsk
man, som uppgav sig vara ryske undersåten Leon. Ronovicz. I dennes
tillfälliga bostad i huset nr 85 S:t Eriksgatan anträffades vid anhållandet en
resväska, innehållande en avsevärd mängd huvudsakligen på finska språket
skrivna handlingar. Ronovicz, vars rätta namn sedermera utröntes vara Purman,
förnekade, att väskan vore hans, och uppgav därjämte, att han saknade
varje kännedom örn väskan och dess innehåll. Dagen efter Purmans anhållande
inställde sig å kriminalavdelningens station journalisten Ivan Engcrantz,
medlem i Sveriges kommunistiska partis arbetsutskott. Han uppgav, att väskan
i fråga tillhörde en finsk partikamrat, som vid sin avresa från Stockholm
lämnat väskan i Engcrantz’ vård. Engcrantz hade i sin tur — Purman ovetande
— ställt in väskan i dennes bostad, till vilken Engcrantz hade obehindrat
tillträde.
Undersökningen av väskans innehåll har givit vid handen, att detsamma huvudsakligen
utgöres av på finska språket avfattade koncept till brev, ställda
till olika kommunister i Finland, vilka i breven betecknas endast med förnamnen.
Koncepten, som huvudsakligen äro dagtecknade i Stockholm, äro likaledes
undertecknade med olika förnamn. Koncepten beröra nästan uteslutande
frågor, som angå det finska kommunistiska partiet. Av koncepten kan utläsas,
att detta parti informeras och instrueras av brevskrivaren. Dessa koncept belysa
emellertid också Herman Hurmevaaras verksamhet i Sverige:
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
1) Ett av koncepten är ställt till ''Kära kamrater’ oell undertecknat med ''Anders
och Margit. Det innehåller bl. a. följande meningar:
c Moskauer Rundschau ha vi alls ej sett till. Låt Hertta prenumerera på det
ånyo^från sept. början. Men adressera det till Herman, Torbjörnklockaresgata
23, så få vi det nog.’
Härtill torde fa anmärkas, att, enligt meddelande från chefen för detektiva
centralpolisen i Helsingfors, ''Anders’ torde vara identisk med A. K. Manner,
en av ledarna för 1918 års upprorsrörelse i Finland, samt ''Margit’ identisk
med en känd finsk kommunist vid namn Hanna Malm. Dessutom torde observeras,
att Herman Hurmevaara är bosatt i huset n:r 23 Torbjörnklockaresgatan.
2) Ett av koncepten är ställt till ''Anton’ och undertecknat ''Anders och
Margit’. I detta talas om framkomsten av ett viktigt brev och anhålles örn
besked härom till ''Herkko’.
Förenämnde finske polischef har meddelat, alt ''Herkko’ och ''Herman’ äro
samma person, nämligen Herman Hurmevaara och att med ''Anton’ åsyftas antingen
finska kommunistiska partiets centralkommitté i Ryssland eller kommunistiska
Internationalens skandinaviska sekretariat.
3) I ett koncept av den 19. 8. 29 till Ryssland meddelar ''Anders’, att han
och ''Margit’ för de finska deltagarna i de svenska läderindustriarbetarnas kongress
uppgjort förslag’ och ''grunder för uppträdande’, vilka översatts av
''Herkko’, ävensom att ''Herkko’ skulle uppgöra en ''berättelse’.
Troligen avses härmed en rapport över läderarbetarnas kongress eller också
över de åtgärder ''Anders’ och ''Margit'' vidtagit.
4) I ett koncept av den 28. 8._ 29 omtalas, att ''Anders'' har för avsikt att
inköpa en tryckeri- eller dupliceringsmaskin. Ett annat koncept utvisar,
att maskinen eventuellt avsetts för Finland, och av ytterligare ett koncept
framgår, att ''Herkko’ haft att skaffa med penningtransaktionerna i denna
sak.
Arten och betydelsen av de i Purmans bostad anträffade handlingarna framgår
av en på ledareplats i ''Folkets Dagblad Politiken’ för den 3 januari 1930
intagen artikel. Sedan tidningen omnämnt, att handlingarna kommo i polisens
händer genom "ett oerhört lättsinne’ tydligen från s. k. minoritetsanhängares
sida fortsätter tidningen: ''Detta lättsinne framträder i än mer häpnadsväckande
dager, då vederbörande nu upplyser örn att Purman bodde i rummet
hela sex. dagar. Närmare en vecka lät man alltså en illegal kommunist, hos
vilken ej en råd får finnas, bo i ett rum, där en hel väska med illegalt material
förvarades.’
I detta sammanhang torde också böra anföras en å ledareplats i ''Folkets
Dagblad Politiken’ för den 4 januari 1930 införd artikel med rubriken ''Sillénledarna
ytterst nervösa’. I denna artikel skrives bland annat: ''Vem rapporterade
i partisekretariatet samma dag kamrat Purman blev anhållen — i detta
sammanträde deltog Oskar Samuelson, Emil Andersson. Hugo Sillén och Iwan
Engcrantz att en koffert illegalt material, behandlande läget i Finland,
vårt illegala parti där, anvisningar på etappvägarna över finska gränsen till
Sovjet-Unionen, förteckning på en massa kamrater i Finland m. m., hade förvarats
i samma rum där kamrat Purman bodde samt att polisen lagt beslag
på allt detta? Det var Hugo Sillén. De andra kamraterna i sammanträdet
hade ingen aning örn. varken var kamrat Purman hade bott eller att det funnits
dylikt material i hans rum. — — — -—• — Vem var det som vid detta
möte omtalade att Manner, som Sillén besökt samma morgon, var fullständigt
nedbruten över att det finska illegala materialet fallit i polisens händer? Det
var Sillén. Vem —----- —
^ idare har föresagda polischef meddelat, att — enligt vad numer är känt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
9
— år 1924 i Stockholm hållits en del kurser för hemliga finska kommunistledare.
Av kursdeltagares berättelser har — säger polischefen — framgått,
att Hurmevaara omhänderhaft de praktiska arrangemangen med resor och
dyl.
Onsdagen den 18 december 1929 klockan 9.20 förmiddagen ankom med
ångfartyget Bore I till Stockholm finske kommunistledaren Nilh) Välläri.
Denne begav sig från båten in i en cigarraffär vid Slussplan samt därifrån
till en närbelägen droskstation, där han anropade en droskbil, med vilken han
färdades till huset nr 23 Torbjömklockaresgatan. Där lämnade han bilen
och gick in i huset. Samma dag klockan 9.5 eftermiddagen iakttogs Välläri
och Hurmevaara i sällskap vid härvarande Centralstations biljettförsäljning.
Hurmevaara har vid polisförhör uppgivit, att han är så främmande för den
kommunistiska rörelsen, att han saknar kännedom örn den Tredje Internationalen.
Icke desto mindre lär han hava deltagit lördagen den 30 november
1929 vid det samkväm i Folkets hus, som Sveriges Kommunistiska partus
moskvatrogna falang anordnade efter och i samband nied sitt sagda dag hållna
kongressmöte.
Under utredningen år 1928 angående sovjet-ryske medborgaren, Advokaten
Konstantin Mitkevitz’ vistelse här i landet anträffades härvid fogade fotografi
Bil. I. Enligt vad sedermera utrönts, föreställer fotografiet medlemmarna
i en kommunistisk cell, i vilken deltagit tjänstemännen hos ryska handelsdelegationen
samt åtskilliga finska och svenska undersåtar. A fotografiet
återfinnes Hurmevaara (betecknad å fotografiet med x), åtskilliga andra utlänningar
samt svenska undersåtarna Gregori Aleksandrow, Harry Johansson,
Alice Åkerlind m. fl. Även andra svenskar ha tillhört cellen. Till de sammanträden,
cellen hållit, lära endast medlemmar i de kommunistiska partierna
haft tillträde. Hurmevaara lär lia varit en av de oftast sedda deltagarna i
sammanträdena. Cellens arbete hade gått ut på propaganda för de kommunistiska
idéerna. Där hade förekommit lektioner, därunder en person lett
denna och givit sammanträdesdeltagarna frågor. Vid något av dessa sammanträden
hade sålunda de frågor framställts, som finnas å ryska språket återgivna
å närlagda handling. De riktiga svaren på frågorna finnas å samma
handling. Handlingen jämte svensk översättning bifogas under Bil. II. Till
en del sammanträden lära även barn — ''pionjärer’ — haft tillträde.
Stockholm den 25 januari 1930. Eric Hallgren.»
»Vördsam P. M.
Sedan Herman Hurmevaara den 14 februari 1930 till Överståthållarämbetet
inkommit med honom avfordrat yttrande får undertecknad vördsamt anföra
följande:
I saken har genom kriminalpolisen hörts ingenjören Erik Emanuel Lindkvist,
som på särskilda till honom ställda frågor uppgivit följande.
Han hade varit anställd hos härvarande ryska handelsdelegation från hösten
1920 till slutet av år 1921. Under denna tid hade jämväl Hurmevaara varit
anställd på handelsdelegationen såsom ombud för karelska republiken i vad avsåge
dess handel på Sverige. Vid samma tid hade inom delegationen funnits
en kommunistisk cell, i vilken Lindkvist varit medlem. Medlemmarna hade
utgjorts endast av sådana personer med kommunistiska åsikter, som varit anställda
vid delegationen, och någon propaganda hade cellen icke företagit utanför
delegationen. Cellen hade hållit sammanträden, men hade Lindkvist deltagit
endast i ett fåtal av dessa, varför det vore mycket möjligt att även Hurmevaara
deltagit i dem, ehuru Lindkvist icke med bestämdhet kunde erinra sig
detta. Vid handelsdelegationen hade även funnits en pionjäravdelning, i vars
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
möten och tillställningar delegationsmedlemmarnas barn varit tvungna att deltaga.
Under dessa möten hade man roat barnen med byggande av barrikader.
Hurmevaara hade synts ha särskilt stort intresse för det svenska kommunistiska
partiet och ofta besökt huset nr 10 Torgatan, där det svenska kommunistiska
partiet då hade sina lokaler. Hurmevaara hade också flitigt umgåtts med den
finske kommunisten Usenius, som på den tiden ansetts som den ivrigaste och
farligaste revolutionären, och av vilken allt kunde väntas. Lindkvist hänvisade
vidare till bland andra r5?ske undersåten Salomon Josef Koklia, vilken enligt
Lindkvists förmenande vore väl initierad örn Hurmevaara.
I anledning av dessa Lindkvists uppgifter har Koklia kallats till förhör, därvid
han uppgivit följande:
Han hade varit anställd å handelsdelegationen från oktober 1922 till september
1926. Under denna tid hade han blivit medlem i det svenska kommunistiska
partiet. Bland de tjänstemän, som varit anställda å delegationen och som tilllika
varit kommunister, hade funnits en kommunistisk cell. I denna hade
Hurmevaara varit medlem. Han hade ansetts vara kommunist. Vid cellens
sammanträden hade i främsta rummet behandlats ärenden angående de olika
medlemmarna och deras arbete vid delegationen. Men därjämte hade cellens
arbete gått ut på drivande av kommunistisk propaganda inom cellen. Vid olika
tillfällen hade cellen valt delegerade till sammanträden inom delegationen. Vid
varje cellsammanträde hade valts en ordförande och en sekreterare, vilken senare
bl. a. skulle vidarebefordra protokollen till Moskva. Hurmevaara hade
varit en af de oftast sedda personerna å samtliga sammanträden. Medlemmarna
hade varit fullt medvetna örn att endast kommunister kunde få vara medlemmar
i cellen. Delegationsmedlemmarnas barn hade varit tvungna att tillhöra
en vid delegationen anordnad pionjärklubb. I den hade deltagit cellmedlemmarnas
barn och följaktligen också Hurmevaaras. Hurmevaara hade haft
intima förbindelser med de svenska kommunisterna. Han tycktes icke ha haft
ont örn pengar, snarare tvärt om. Hans förmåga att företräda några handelsintressen
hade varit ganska liten.
Vidare har i anledning av Hurmevaaras uppgift örn missuppfattning från
protokollförarens sida i fråga örn, vad tredje internationalen vore, kriminalkommissarien
H. L. Ellström avgivit härvid fogade vittnesintyg.
Slutligen får jag vördsamt meddela, att -—- enligt vad för mig från trovärdigt
håll uppgivits — de i förut omnämnda pionjärklubb deltagande barnen undervisats
dels i byggande av barrikader, dels ock i utförande av barrikadstrider,
samt att barnen tillsagts att i sina lekar på skolgårdar och lekplatser till andra
barn sprida de kunskaper av nämnda slag, de i klubben förvärvat.
Stockholm den 28 februari 1930. Eric Hallgren.»
»P. M.
I anledning därav att naturaliserade ryske medborgaren, finskfödde arkivarien
Herman Hurmevaara, i påminnelser till Kungl. Majit i ärende angående
Hurmevaaras eventuella förpassning från Sverige sökt göra gällande, att i
polisrapporten av den 13 november 1929 rörande denna sak oriktigt skulle hava
återgivits vad Hurmevaara vid förhör yttrat angående sitt ståndpunktstagande
till den s. k. Tredje Internationalen, får anföras följande:
Förhöret med Hurmevaara i detta och en hel del andra därmed sammanhängande
spörsmål ägde rum å kriminalavdelningens station tisdagen den 12 november
1929 på förmiddagen. Förhöret leddes av undertecknad med kriminalkonstapeln
Karl Gustaf Kristoffer Wolgé såsom förhörsvittne.
På fråga till Hurmevaara, örn han vore anhängare av eller eljest ägde kännedom
örn »Tredje Internationalen» gav han det oväntade svaret, att han, såsom
i nämnda rapport finnes antecknat, »väl ägde kännedom om att Tredje Inter
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
11
nationalen existerade, men att han icke närmare kände till densamma». I anledning
härav utspann sig ett längre meningsutbyte örn denna sak, varunder
Hurmevaara flera gånger uppmärksamgjordes på det fast otroliga däri, att han
icke skulle sitta inne med full kunskap i nämnda avseende, till och med, av alla
yttre omständigheter att döma, vara bestämt ansluten till proklamationen i
fråga, då han ej mindre i sitt hemland Finland, än även under sin relativt långa
vistelse i Stockholm, stått i den intimaste kontakt, till och med i Finland innehaft
förtroendepost, hos sådant politiskt parti, som uppställt Tredje Internationalens
bestämmelser såsom den oeftergivliga grunden för all dess politiska
verksamhet. Hurmevaara, fåordig och med stor försiktighet ^ vägan de varje
ord, återkom dock ständigt till här ovan återgivna svar på frågan, nämligen
»att han väl visste att Tredje Internationalen existerade, men. att han icke närmare
kände till densamma». — Stockholm och kriminalavdelningens station den
28 februari 1930. H. L. Ellström.
Att förhöret med ovanbemälde Hurmevaara i den detaljfråga, som ovan berörts,
förlöpte på sådant sätt, som i det förestående skildrats, vadan allt tal örn
missförstånd från förhörsledarens sida måste anses vara alldeles uteslutet, intygas
härmed av undertecknad, vid tillfället närvarande förhörsvittne.
Gustaf Wolge.»
Med anledning av vad sålunda förekommit hade Hurmevaara kallats att denna
dag inställa sig inför Överståthållarämbetet för det anbefallda förhörets hållande,
och då nu anmäldes, att Hurmevaara i förmaket avbidade företräde, fick
han förekomma.
Närmare hörd angående sina levnadsomständigheter berättade Hurmevaara
följande:
Han vore född den 19 februari 1886 i Kiuruvezi socken av Kuopio län i Finland
samt son till torparen Abraham Vilhelm Bietikääinen och dennes hustru
Sara, född Kokhonen. Då Hurmevaara uppnått 3 års ålder hade fadern avlidit
och det av denne innehavda torpet måst försäljas. Hurmevaara hade därefter
till 14 års ålder vistats i födelsesocknen hos modern, vilken levat i torftiga omständigheter.
Under denna tid hade Hurmevaara icke åtnjutit annan undervisning
än i söndagsskola. Är 1900 hade en äldre broder till Hurmevaara, vilken
broder till yrket varit skomakare och bosatt i staden Uleåborg, fört Hurmevaara
till sagda stad, där Hurmevaara fått biträda brodern i dennes arbete. Medan
Hurmevaara härefter under åren 1900 och 1901 vistats i Uleåborg, hade han
åtnjutit undervisning i en där anordnad aftonskola, s. k. övre hantverksskola.
År 1901 hade Hurmevaara på grund av iråkad ögonsjukdom intagits för vård å
ett sjukhus i Uleåborg. Medan Hurmevaara uppehållit sig där, hade brodern
avflyttat till Hälsingfors, dit Hurmevaara efter sjukhusvistelsen jämväl begivit
sig. Efter ankomsten till Hälsingfors hade Hurmevaara måst för erhållande
av ytterligare vård intagas å en ögonklinik därstädes. Sedan han vårdats
å denna klinik under ett par veckors tid och ånyo skolat börja arbeta för
sitt uppehälle, hade han efter samråd med sin broder beslutat, att icke vidare
ägna sig åt skomakareyrket, då hans klena ögon utgjorde ett hinder härför.
Genom bemedling av en mureriarbetare vid namn Villén, vilken varit boende
i samma fastighet som han och brodern i Hälsingfors, hade Hurmevaara nu
erhållit anställning inom murarefacket. Han hade därefter under några års
tid arbetat i detta yrke, till en början såsom lärling, därefter ett pär veckor
såsom hantlangare och slutligen såsom fullt yrkesutbildad murare. Är 1901
hade han vid uppnådda aderton års ålder anslutit sig till vederbörande fackförening
i Helsingfors. I Helsingfors hade Hurmevaara under år 1902 fortsatt
att bevista där anordnade aftonkurser av liknande art som dem, i vilka han
deltagit i Uleåborg. Är 1906, då allmän rösträtt införts i Finland, hade Hur
-
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
mevaara på murarefackföreningens bekostnad genomgått en två veckors utbildningskurs,
vilken kurs varit anordnad i staden Lahti och som avsett att bereda
deltagarna till arbetet vid agitationen för de stundande allmänna valen.
Härutöver hade Hurmevaara vid olika tillfällen bevistat mindre undervisningskurser,
bl. a. en år 1911 av Finska landsorganisationen anordnad två månaders
kurs för arbetarrörelsens funktionärer.
I december 1909 hade Hurmevaara utsetts till kassör i Nylands läns socialdemokratiska
valdistrikts styrelse. Sommaren därpå hade Hurmevaara dessutom
erhållit i uppdrag att vara sekreterare vid samma organisation. I nämnda
båda egenskaper hade Hurmevaara därefter varit verksam till sommaren 1917.
Såsom sekreterare vid organisationen hade han haft till uppgift att verka för
spridandet och befästandet av de idéer, organisationen företrädde. Hans arbete
hade dock huvudsakligen bestått i expeditionsgöromål, och han hade mera sällan
företagit resor i agitationssyfte. Vid valtillfällen hade hans uppgift varit
att organisera valarbetet. Sedermera hade Hurmevaara utsetts till ledamot av
styrelsen för arbetarkommunen i Helsingfors och jämväl förestått arbetarpartiets
kansli därstädes.
År 1912 hade Hurmevaara på tillrådan av en finsk läkare begivit sig till
Leipzig för erhållande av vård för sina ögon, vilka alltjämt varit dåliga. Under
denna vistelse i Leipzig hade Hurmevaara icke bedrivit någon agitationsverksamhet
eller sammanträffat med personer i sådant syfte. Redan den omständigheten,
att han icke varit mäktig tyska språket, hade utgjort ett hinder
för honom härutinnan. Vid samma tid, som Hurmevaara uppehållit sig i Leipzig,
hade två andra finnar varit där, jämväl de i avsikt att erhålla vård för
ögonsjukdom.
Da i mars 1917 den förutvarande styrelseformen i Ryssland omstörtats, hade
verkningarna härav gjort sig förnimbara även i Finland. Omedelbart hade
därstädes inom samtliga partier uppkommit önskemål, att från makten i Finland
avlägsna ryskt sinnade organ. I detta arbete hade arbetarorganisationerna
gått i främsta ledet. Vederbörande inom Helsingfors stadsfullmäktige,
va rest arbetarklassen ditintills icke haft någon representant, hade vid denna
lid hyst vissa farhågor särskilt i anledning därav, att såväl polisledningen som
polisen i övrigt i Helsingfors till största delen varit anhängare av det störtade
tsarväldet i Ryssland. Då fråga uppstått på vad sätt den ryska polisen i Helsingfors
lämpligen skolat avlägsnas, hade doktor K. A. Paaloheimo i stadsfullmäktige
därstädes satt sig i förbindelse med Hurmevaara å dennes kansli
och iramlagt förslag, att arbetarkommunen gemensamt med stadsfullmäktige
skulle utse en kommitté för övertagande av ansvaret för ordningens upprätthållande
i staden samt därefter utse ordningsmanskap — milis — i stället för
den dåvarande ryska polispersonalen. Hurmevaara hade vidarebefordrat
Paaloheimos förslag till arbetarkommunens styrelse, varefter denna och stadsfullmäktige,
på sätt Paaloheimo föreslagit, var för sig utsett representanter i
ordningskommittén. Härvid hade arbetarpartiet erhållit majoritet inom ordningskommittén,
bland vars ledamöter jämväl Hurmevaara invalts, och från
denna tidpunkt hade arbetarpartiet varit den verkliga maktinnehavaren i Helsingfors.
Sedan ordningskommittén sammanträtt i representanternas hus i Helsingfors.
hade kommittén enhälligt beslutat avlägsnandet av den ''tsarryska’
polismakten. Kommittén hade omedelbart satt sitt beslut i verkställighet, och
på kommitténs uppmaning hade den tsarryska polisledningen utan att göra
några invändningar avstått från vidare utövande av polismakten. Samtliga
tsarryskt’ sinnade inom polisväsendet hade därefter avlägsnats, varefter för
ordningens upprätthållande utsetts en miliskår. I detta sammanhang ville
Hurmevaara framhålla, att inom den ryska poliskåren hade givetvis även funnits
befattningshavare, vilka varit motståndare till tsarväldet. Mot dessa lia
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
IO
O
cle åtgärderna i Helsingfors icke riktat sig. Ordningskommittén hade sedermera
varit i funktion under hela sommaren 1917, men Hurmevaara hade endast
kvarstått i densamma under ett pär veckors tid. Under tiden för sin verksamhet
hade ordningskommittén arbetat för upprätthållande av lagar och förordningar
och med tillhjälp av milisen tillsett, att övergrepp icke förekommo.
Till belysande härav ville Hurmevaara anföra, hurusom det inträffat, att Nikolaikyrkan
i Helsingfors tagits i besittning av vissa arbetargrupper under
ledning av författaren Järnefelt, men att milisen på order av ordningskommittén
avlägsnat dem därifrån.
I anledning av uppkommen fråga örn genomförande av 8 timmars arbetsdag
och nya kommunallagar i Finland, något som de borgerliga partierna därstädes,
ehuru i minoritet, motsatt sig, hade den 14 juli 1917 stora demonstrationer
anordnats i Helsingfors. I organiserandet av dessa demonstrationer hade Hurmevaara
deltagit. Vid demonstrationerna hade några sammanstötningar mellan
demonstranter och ordningens upprätthållare icke förekommit, vilket enligt
Hurmevaaras uppfattning berott på att arbetarpartierna varit de bestämmande
i staden och behärskat milisen.
Vid riksdagsmannavalen den 1 oktober 1917 hade arbetarpartierna kommit i
minoritet inom riksdagen. Hurmevaara hade emellertid blivit invald i riksdagen
såsom representant för Nylands län. Den 1 november 1917 hade riksdagen
börjat sitt arbete.
Särskilt tillspord i vad mån Hurmevaara deltagit i de under år 1917 i Finland
inträffade politiska tilldragelserna, sade sig Hurmevaara icke kunna närmare
redogöra härför, men förklarade han, att han tagit verksam del i de flesta
av dessa.
Hurmevaara berättade härefter vidare: Finska inbördeskriget hade utbru
tit
i början av januari månad 1918, och i slutet av samma månad hade Hurmevaara
utsetts till ordförande för Nylands läns länskommitté, något som i sak
inneburit, att han erhållit ställning som guvernör^ eller landshövding över
nämnda län. Denna post hade Hurmevaara emellertid icke tillträtt och hade
sålunda heller aldrig vidtagit någon egentlig åtgärd i sin berörda egenskap.
Anledningen härtill hade varit, att Hurmevaara placerats å annan befattning i
det att han i början av februari 1918 erhållit uppdrag att vara kamrer i folkkommissariatets
finansdepartement. I sagda finansdepartement hade Hurmevaara
haft till åliggande att sköta kansliarbetet samt förbereda och föredraga
dithörande ärenden. Hurmevaara hade ansetts lämpad härför genom sin tidigare
verksamhet såsom kassör inom arbetarorganisationerna. Vid denna tidpunkt
hade Hurmevaara jämväl lärt sig att i skrift hjälpligt behärska finska
språket. Självständigt beslutande hade Hurmevaara dock icke varit utan haft
ställning såsom tjänsteman. Han hade deltagit i revolutionsarbetet i Finland
men ej i de egentliga stridshändelserna. Han hade alltså deltagit i revolutionen
endast i den mån detta berört ärenden, som handlades inom det departement,
där han varit anställd. Då ställningen i Helsingfors i början av april
1918 börjat visa sig ohållbar för de revolutionära, hade Hurmevaara och en
del andra tjänstemän erhållit order att med sina kanslier begiva sig till Viborg.
Här hade Hurmevaara fortsatt sitt arbete för det revolutionära finansdepartementet
under omkring två veckors tid. Då emellertid ställningen snart nog
visat sig ohållbar jämväl i Viborg, hade Hurmevaara lämnat även denna stad,
varefter han, flyende från den ena orten till den andra, slutligen under hösten
1918 anlänt hit till Sverige.
Efter ankomsten till Sverige hade Hurmevaara erhållit anställning såsom
finsk korrespondent vid Svenska ekonomibolaget. Denna anställning hade
Hurmevaara innehaft under tre års tid. Den 10 mars 1921 hade han därefter
utsetts till kommersiell representant för karelska sovjetrepubliken. 1 denna
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.
sin egenskap hade han åtnjutit en lön av 4,800 kronor om året. Samtidigt
hade han haft någon inkomst på översättningsarbeten, som verkställts av
honom.
Hurmevaara åtspordes härefter, huruvida han vore rysk medborgare, och
han genmälde härtill, att så vore förhållandet. Han tillspordes vidare, huruvida
han ingivit ansökan till de sovjetryska myndigheterna om erhållande av
medborgarrätt i nämnda land. På denna fråga avgav Hurmevaara det svaret,
att han år 1922 sökt ryskt pass. För Hurmevaara framhölls, att det som regel
krävdes närmare uppgifter och undersökningar rörande personer, som sökte
medborgarrätt i ett land, innan sådan rättighet beviljades, samt att särskilt i
Ryssland för närvarande plägade fordras ingående upplysningar örn personer,
som sökte medborgarrätt därstädes. Hurmevaara svarade ånyo, att han år 1922
begärt pass till Ryssland. Hurmevaara anmodades härefter att med ja eller nej
besvara frågan, huruvida han sökt rysk medborgarrätt. Efter en stunds tystnad
förklarade Hurmevaara, att han redan sagt allt han ville meddela i detta
hänseende.
Härefter berättade Hurmevaara vidare: Under år 1922 hade Hurmevaara
med ryskt pass under en tid av omkring tre och en halv månader företagit
en resa till Ryssland och Karelen. Härvid hade Hurmevaara haft att ombestyra
vissa angelägenheter i sin egenskap av Karelens handelsrepresentant i
Stockholm, men han hade därjämte samtidigt åtnjutit semesterledighet från
nämnda befattning. Under denna resa hade han tillsammans med doktor Gylling
besökt Moskva och vistats därstädes några dagar. Härunder hade han
sammanträffat med Karelens därvarande representant men icke med några
sovjetryska myndigheter i vidare mån än som erfordrades vid uppvisandet av
Hurmevaaras pass. Med den karelska sovjetrepublikens representant i Moskva
hade Hurmevaara endast avhandlat frågor rörande nämnda republiks angelägenheter.
Den karelska sovjetrepubliken, som under åren 1922—1925 haft handelsrepresentanter
i åtskilliga stater, hade sistnämnda år av ekonomiska skäl beslutat indraga
dessa. Tillvaratagandet av den karelska republikens angelägenheter
hade i samband därmed övertagits av den ryska sovjetrepubliken. I Sverige
hade så skett under hösten 1925 och överflyttningen hade fullständigt genomförts
till den 1 januari 1926. Under avvecklingen av sin befattning som representant
för den Karelska sovjetrepubliken hade Hurmevaara nödgats träda i
förbindelse med representanterna för härvarande ryska handelsdelegation. Det
hade dock varit allenast vid några tillfällen, som så skett, och därunder hade
allenast avhandlats frågor rörande Karelen.
Från november månad 1925 till den 1 februari 1927 hade Hurmevaara med
ett kortare avbrott varit anställd som bokförare i Oskar Larssons smidesaffär
1 huset n:r 2 vid Fabriksgränd här i staden. Därefter hade Hurmevaara försörjt
sig medelst försäljning av översättningar till finska tidningar i NordAmerikas
förenta stater och Finland. Den 1 september 1927 hade Hurmevaara
blivit anställd såsom arkivarie vid tidningen Folkets Dagblad Politiken här i
staden med uppgift att vårda dess klichéarkiv och mot en avlöning av 300
kronor i månaden. Den 14 november 1929 hade Hurmevaara av skäl, som framgingo
av handlingarna i målet, slutat denna anställning. Hurmevaara hade
under berörda anställning icke tagit befattning med annat än tidningens arkiv
förutom vid ett tillfälle, då han med ledning av en finsk adresskalender lämnat
anvisning å vissa sammanslutningar i Finland, dit gratisexemplar av tidningen
Folkets Dagblad Politiken lämpligen kunde sändas.
Ur rapporten av den 13 november 1929, intagen i ämbetets protokoll för den
2 december samma år, upplästes härefter Hurmevaaras där återgivna yttrande,
att han icke kunde med sig själv bestämt avgöra, örn han vore kommunist.
Konstitutionsutskottets memorial Ar 26.
15
Hurmevaara anmärkte härtill, att lian aldrig förnekat, att han vore kommunist;
han förklarade härpå, att han vore marxist. Anmodad bestämt angiva
sin ställning i berörda hänseende förklarade Hurmevaara, att han icke vore
organiserad kommunist. På fråga, om han alltså icke tillhörde något kommunistiskt
parti, förklarade Hurmevaara, att han icke tillhörde något svenskt
kommunistiskt parti, samt uppgav såsom skäl härtill, att han velat undvika
att inblanda sig i Sveriges inre angelägenheter. På ytterligare fråga förklarade
Hurmevaara, att han ej heller tillhörde något kommunistiskt parti i annat
land än Sverige. Vidare tillspordes Hurmevaara, huruvida han icke såsom
representant för Karelens sovjetrepublik haft förbindelser med därvarande
kommunistiska parti, men förnekade Hurmevaara att så varit fallet. Kör
Hurmevaara framhölls det egendomliga i att såsom representant för en sovjetrepublik
anställdes en person, som icke vore ansluten till det parti, landets
styrelse representerade; härtill genmälde Hurmevaara, att han icke hade något
att tillägga utöver vad han tidigare yttrat i denna fråga.
Ur nyss omförmälda rapport upplästes vidare Hurmevaaras yttrande, att han
väl ägde kännedom örn att »tredje internationalen» existerade, men att han icke
närmare kände till densamma. Tillfrågad härom förklarade Hurmevaara, att
han under sin vistelse i Sverige inköpt ett exemplar av Bonniers konversationslexikon,
och i detta arbete hade han funnit den så kallade tredje internationalen
omnämnd; han hade dock icke närmare tagit del av uppgifterna därom. Sedan
Hurmevaara på ytterligare fråga förklarat, att han någon gång, i den mån
hans tid och dåliga ögon tillåtit, läst tidningen Folkets Dagblad Politiken,
erinrade sig Hurmevaara, att han därstädes funnit tredje internationalen och
dess beslut omnämnda. Ytterligare tillspord härom förklarade Hurmevaara
slutligen, att han även genom andra arbeten och ur andra källor förvärvat kunskap
rörande tredje internationalen och dess 21 teser.
Hurmevaara förnekade, att han här i landet drivit någon kommunistisk propaganda.
Han hade emellertid stundom deltagit i soaréer och tillställningar,
som anordnats å härvarande sovjetdelegation. Därvid hade även hans dotter
fått närvara och då jämte övriga barn roat sig med lek och dans. Under sin
vistelse i Sverige hade Hurmevaara stått i skriftlig förbindelse med åtskilliga
bekanta i Finland och med finska politiska flyktingar. Han brukade på anmodan
hjälpa dylika personer vid deras ankomst hit till staden genom att
skaffa dem bostad o. d. Detta hade dock icke skett i någon större omfattning.
Emellertid hade han, på sätt tredje polisintendentens promemoria av den 25
januari 1930 innehölle, varit Hillö Välläri behjälplig med att finna sig till
rätta här i staden. Det hade emellertid varit Välläri, som av egen drift uppsökt
Hurmevaara och begärt dennes hjälp. Anledning härtill hade troligen varit
att Hurmevaara ett år tidigare hjälpt Välläri med anskaffande av biljett för
resa till Finland. Vid nu ifrågavarande tillfälle i december 1929 hade Hurmevaara
åt Välläri anskaffat biljetter för resa å järnväg till Oslo.
Hurmevaara kunde icke erinra sig, att han år 1921 sammanträffat med flera
finska resande här i staden än vad som eljest varit vanligt.
Hurmevaara tillspordes härefter, om han hade sig bekant, att en kurs för
finska kommunister under år 1921 varit anordnad i Nacka socken och i Stockholm.
Hurmevaara förklarade, att han icke ville besvara denna fråga.
För Hurmevaara framhölls nu önskvärdheten av att han lämnade bestämda
svar på framställda frågor.
Härefter tillfrågades Hurmevaara, huruvida han organiserat finska kommunisters
deltagande i omförmälda kommunistiska kurs. Efter någon tvekan förklarade
Hurmevaara, att han icke ville besvara denna fråga.
Med ledning av handlingarnas innehåll tillfrågades Hurmevaara angående
sin bekantskap med vissa däri omförmälda personer; och förklarade Ilurme
-
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
vaara att han vore bekant med riksdagsmannen Nils Svante Flyg i Nacka
ävensom med K. A. Manner och Hanna Malm i Finland.
Vad anginge i målet omförmälde Esenius, hade Hurmevaara varit bekant med
denna innan Hurmevaara blivit anställd som representant för Karelska sovjetrepubliken.
Gregori Alexandrov vore icke obekant för Hurmevaara men han
kände icke någon person vid namn Mitkevitz. Ryske medborgaren Salomon Josef
Koklia kände han icke personligen, men hade han möjligen sett denne vid
något besök å härvarande sovjetryska handelsdelegation.
Hurmevaara uppgav vidare, att han icke tillhörde någon kommunistisk cell
och hade ej heller någonsin deltagit i sammanträden med någon sådan. Under
sin vistelse här i staden hade han emellertid vid flera tillfällen besökt olika
arbetarorganisationer och därunder även de kommunistiska. I övrigt åberopade
Hurmevaara vad han härutinnan anfört i tidigare ingivna skrifter.
Slutligen anförde Hurmevaara: På grund av innehållet i en proklamation,
vilken undertecknats av samtliga arbetarrepresentanter i 1917 års finska riksdag,
hade undertecknarna av sagda proklamation efter inbördeskrigets slut, i
den mån de kvarstannat eller återvänt till Finland, ådömts straff. Av denna
anledning hade Hurmevaara, som jämväl undertecknat proklamationen, icke
vågat återvända till Finland. Därest det kunde tilförsäkras honom att han
icke bleve föremål för bestraffning på grund av någon händelse, som inträffat
innan hans flykt från Finland, hade han ingenting att erinra mot att återvända
dit.
Då vidare icke till antecknande förekom, tillkännagavs att utdrag av det
vid förhöret hållna protokoll skulle med skrivelse överlämnas till herr Statsrådet
och chefen för Kungl, justitiedepartementet, varefter Hurmevaara avträdde.
In fidem:
Hans Eriksson.
Ex protokollo:
Gösta Welander.
Överståthållarämbetets omförmälda utlåtande är av följande lydelse:
Till herr statsrådet och chefen för kungl, justitiedepartementet.
I ämbetsskrivelse den 7 mars 1930 har herr statsrådet och chefen för kungl,
justitiedepartementet meddelat, att Kungl. Maj:t, jämlikt 36 § i lagen den 2
augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas, funnit gott förordna,
att ryske medborgaren Herman Hurmevaara skulle inställas till förhör inför
Överståthållarämbetet, och har i samband härmed Överståthållarämbetet anbefallts
att skyndsamt till justitiedepartementet inkomma med det över förhöret
förda protokollet jämte det förnyade yttrande i ärendet, som från överståthållarämbetets
sida kunde påkallas.
Till åtlydnad härav har Överståthållarämbetet denna dag i ärendet anställt
förhör med bemälde Hurmevaara, och får Överståthållarämbetet närsluta utdrag
av det över förhöret förda protokollet ävensom vidfoga till ämbetet remitterade
handlingar i ärendet.
Såsom eget yttrande får Överståthållarämbetet härutöver anföra.
En fullt klarläggande utredning angående arten och omfattningen av den
verksamhet, som Hurmevaara bedrivit och alltjämt bedriver här i riket, har
icke kunnat vinnas, framför allt på grund av Hurmevaaras vid förhöret ådagalagda
ovilja att besvara härom framställda frågor. Av vad i ärendet tidigare
förekommit och av Hurmevaaras eget uppträdande under omförmälda förhör
har dock Överståthållarämbetet bibringats en bestämd uppfattning, att
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
17
Hurmevaaras uppgift i Sverige bland annat avser organiserandet av samarbete
mellan svenska och utländska representanter för meningsriktningar, vilka
syfta till att med våldsamma medel omstörta den bestående samhällsordningen.
Stockholm den 11 mars 1930.
G. SANDSTRÖM.
Hans Eriksson.
Hurmevaaras skrift av den 17 mars är av följande lydelse:
Till Konungen.
Efter att ha tagit del av protokoll, hållet hos Överståthållarämbetet för
polisärenden i Kungl, poliskammaren den 11 mars 1930, ävensom Överståthållarämbetets
eget yttrande i målet ang. undertecknad Herman Hurmevaaras
förpassande ur riket får jag härmed anföra följande.
Ingenjör Lindkvists berättelse är, så vitt jag äger kännedom örn däri meddelade
fakta, korrekt. Att märka är, att han icke med bestämdhet påstår, att
jag deltagit i den kommunistiska cellens sammanträden. I verkligheten har
jag, såsom förut sagt, icke deltagit i något cellsammanträde utan blott i
några fester ävensom i en »språkstudiecell» eller »språkstudiecirkel».
Kokklia är, med den kännedom jag har örn honom, icke en person, på vars
uppgifter man kan lita. Hans uppgift om mitt medlemskap av och deltagande
i den kommunistiska cellens sammanträden är osann, liksom ock uppgiften
att mina barn eller något av dem skulle ha tillhört den omtalade pionjärklubben.
I vad mån hans övriga uppgifter äro sanna eller osanna, kan jag
ej bedöma.
Vad Enströms och Wolgés intyg angår ber jag först få nämna, att jag
svarat undvikande på frågan örn tredje internationalen, enär jag i frågans
framställande tyckte mig finna ett försök att snärja mig. Vad jag i min skrivelse
av den 14 februari 1930 till Eders Kungl. Majit yttrat, nämligen att
jag »avböjde att närmare besvara frågan», är riktigt. Och att detta kan av
protokollsföraren och den därvid närvarande polismannen ha uppfattats såsom
att jag svarat, »att jag ej närmare kände till densamma», torde vara ganska
naturligt. Att av intygen draga den slutsats, att jag lämnat medvetet
oriktiga uppgifter vid förhöret i fråga, kan ej vara rimligt. Hur lätt missuppfattningar
kunna uppstå vid förhör, är en känd sak. Oriktigt är Enströms
antagande, att det politiska parti i Finland, hos vilket jag innehaft
förtroendepost (nämligen dåvarande socialdemokratiska partiet) skulle »uppställt
Tredje Internationalens bestämmelser såsom den oeftergivliga grunden
för all dess politiska verksamhet». Tredje internationalen daterar sig nämligen
från den 4 mars 1919, då jag ju ej längre befann mig i Finland, örn
jag, såsom Ellström säger i sitt intyg, var fåordig och med stor försiktighet
vägde varje ord, torde detta ha berott på mina farhågor att man ville snärja
mig och såsom skäl för att utvisa mig ur riket åberopa den omständigheten,
att jag ägde närmare kännedom om den kommunistiska rörelsen och tilläventyrs
hade kommunistisk åskådning eller sympatier.
Vad protokollet över förhöret den 11 innevarande mars betriiffar anmärkes
följande oriktigheter och missuppfattningar.
Min faders namn var Pietikäinen, ej Bietikääinen. Min moders flicknamn
var Kokkonen, ej Kokkonen.
Å kliniken i Helsingfors vårdades jag ej »ett par veckors tid» utan under
flera veckor.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. B sami. 16 käft. (Nr 26).
2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
I muraryrket arbetade jag först som hantlangare, därefter som lärling, ej
tvärtom.
Såsom kassör och sekreterare i Nylands läns socialdemokratiska Valdistrikts
styrelse var jag verksam till den 1 november 1917, ej endast »till sommaren
1917».
Jag bär ej förestått arbetarepartiets kansli i Helsingfors. Det kansli, jag
förestod, var gemensamt för länets valdistrikt och Helsingfors’ arbetarkommun.
/
De två andra finnar, som uppehöllo sig i Leipzig samtidigt med mig, gjorde
det i avsikt att erhålla vård för någon sjukdom, jag minns ej vilken eller vilka
(icke för ögonsjukdom).
Hela det stycke, som börjar med orden »Då i mars 1917» och slutar med
orden »avlägsnat dem därifrån» innehåller åtskilliga smärre missuppfattningar
av min berättelse rörande det faktiska förloppet, men anser jag mig kunna
här förbigå desamma.
Jag har ej sagt mig »icke kunna» närmare redogöra för de under år 1917 i
Finland inträffade politiska tilldragelserna, ej heller, att jag tagit verksam
del i »de flesta» av dessa. Förhörsledaren avböjde själv ingåendet i detaljer
rörande dessa tilldragelser och syntes nöjd med, att jag sade mig ha tagit
verksam del i »en stor del» av desamma.
Finska inbördeskriget utbröt ej i början av januari 1918 utan i slutet av
denna månad, vilket jag även uppgav vid förhöret, och yttrade jag, att jag
samtidigt med utbrottet, utsetts till ordförande för Nylands läns länskommitté
etc.
Missuppfattning är ock, att jag »vid denna tidpunkt» (1918) lärt mig att
»i skrift hjälpligt behärska finska språket». Detta hade jag lärt mig småningom,
något som jag ock sökte göra klart för förhörsledaren.
Då jag anmodades att med ja eller nej besvara frågan, huruvida jag sökt
rysk medborgarrätt, förklarade jag icke, att jag redan sagt allt jag ville meddela
i detta hänseende, utan jag yttrade, att jag i min inlaga (av den 21 november
1929) till Överståthållarämbetet anfört allt vad jag i detta hänseende
hade att meddela.
Förhörsledarens eller protokollförarens missuppfattning här må ju vara
lätt förklarlig, men jag vill på det kraftigaste betona, att det är en missuppfattning.
Jag ville på intet sätt undandraga mig att besvara frågan men
kunde å andra sidan ej besvara densamma mera fullständigt än jag gjort i
sistnämnda inlaga.
Vad förhöret rörande min kännedom örn Tredje internationalen angår innehåller
protokollet därom åtskilliga felaktigheter. Jag sade till en början, att
uppgifter örn Tredje internationalen kunde inhämtas på flera håll, bl. a. i
Bonniers konversationslexikon, som jag inköpt. Däremot sade jag ej, att jag
icke tagit närmare kännedom örn artikeln i detta konversationslexikon. Ej
heller sade jag, att jag »någon gång, i den mån min tid och dåliga ögon tillät»,
läst Folkets Dagblad Politiken, en uppgift som väl också hade varit orimlig,
då jag ju i ett par års tid varit arkivarie vid denna tidning. Yttrandet örn
min tid och mina dåliga ögon fälldes men ej rörande tidningen utan i fråga
örn en viss bok (Lenins »Staten och revolutionen»).
Vad angår de till mig ställda frågor rörande en kommunistisk kurs, som
skulle ha ägt rum år 1924, är det riktigt, att jag vägrade besvara dessa frågor.
Vad till sist angår överståthållarämbetets eget yttrande anföres följande.
Min vid förhöret »ådagalagda ovilja» att besvara frågor inskränker sig helt
och hållet till min vägran att besvara frågorna rörande den påstådda kommunistiska
kursen år 1924.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
19
Ätt Överståthållarämbetet fått den uppfattningen att min uppgift i Sverige
bl. a. avser organiserande av samarbetet mellan svenska och utländska
kommunister (ordet »kommunister» utsäges visserligen ej, men meningen är
oförtydbar), måste stå för ämbetets egen räkning, då ingen som helst bindande
bevisning eller ens några indicier av vägande art åberopas till stöd för
uppfattningen. Jag vågar emellertid tro, att Eders Kungl. Majit ej skall på
så ytterligt lösa grunder, som här föreligga, pröva rättvist och riktigt att ur
riket förpassa en person, som vistats här i över 11 år och därunder fört en
oförvitlig vandel. Skulle beslutet gå i denna för mig ödesdigra riktning,
måste det grunda sig på blotta misstankar och ingenting annat. Det har i
hela denna sak ej mot mig kunnat åberopas, att jag verkat för den kommunistiska
saken på annat sätt än att jag varit anställd såsom arkivarie i en
kommunistisk tidning, en befattning som jag lämnat, så snart anmärkning
därom blivit framställd, samt att jag översatt några artiklar för denna tidning,
en verksamhet, varmed jag ej heller längre sysselsätter mig.
Stockholm den 17 mars 1930.
Underdånigst
Herman Hurmevaara.
I § 36 i lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här i riket vistas stadgas
följande:
»Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna örn utvisning av utlänning, som i riket vistas.
Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen, att förhör
i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande; och gäller i fråga
örn sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna
därtill föranleda, må utlänning tagas i förvar.
I fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning, varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiska
brott.»
Enligt utskottets mening hava, såvitt av tillgängliga handlingar framgår,
sådana omständigheter icke förebragts, att de återgivna bestämmelserna kunnat
anses tillämpliga. Enligt § 36 kan utvisning endast ske, där detta av hänsyn till
rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes påkallat; några bevis för att
i förevarande fall angivna skäl för utvisningsåtgärden förelegat ha icke framlagts.
Det återgivna utdraget ur det hos Överståthållarämbetet för polisärenden
förda protokollet är föga upplysande; genom detsamma har i intet avseende ådagalagts,
att Hurmevaara i Sverige skulle ha bedrivit en sådan verksamhet, som
kunde vara menlig för landets intressen. Detta synes ookså indirekt hava erkänts
av Överståthållarämbetet, då detta i sitt jämte nyssnämnda protokollsutdrag
avgivna utlåtande anför, att en fullt klarläggande utredning angående arten
och omfattningen av Hurmevaaras verksamhet i riket icke kunnat vinnas
och utan närmare motivering förklarar, att ämbetet bibringats en »bestämd uppfattning»,
att Hurmevaaras uppgift i Sverige avsett organiserande av samarbete
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr %6.
mellan svenska och utländska representanter för meningsriktningar, vilka syfta
till att med våldsamma medel omstörta den bestående samhällsordningen. Då
Hurmevaara i sin ovan intagna skrift av den 17 mars 1930 uttalar, att ämbetet
för sitt nämnda påstående icke haft någon bindande bevisning eller ens några
indicier av vägande art, synes detta uttalande, såvitt av handlingarna framgår,
vara befogat. Det förhållandet, att Hurmevaara någon tid varit anställd såsom
arkivarie i en kommunistisk tidning och att han umgåtts med kommunistiskt
sinnade personer, kan uppenbarligen icke åberopas som bevis för riktigheten
av de mot honom framförda beskyllningarna.
Utskottet vill vidare anföra, att förhållandet, att Hurmevaara under omkring
tolv års tid vistats i Sverige utan att tidigare någon begäran örn hans utvisning
framställts eller över huvud några anmärkningar mot hans uppförande
framkommit, bort föranleda, att han icke på så lösa grunder, som här förelegat,
gjorts till föremål för utvisningsåtgärd. Varsamhet borde ock ha iakttagits
med hänsyn till de starka humanitära skäl, som förebragts, särskilt med tanke
på de stora lidanden, som utvisningen efter all sannolikhet måste ha antagits
skola medföra för Hurmevaara och dennes familj.
På grund av anförda skäl får utskottet hos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Bissmark.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Stendahl, G. W. Hansson, Venner
ström,
Sandegård, Sundberg*, Thorén, Mellén, Fredrik Ström, Granström*, Jansson
i Edsbäcken, Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg*, Hallén, Forssell, Fast, Holmström,
Norling i Lesjöfors* och Björck i Kristianstad*.
* Ej närvarande vid jnsteringen.
3:o.
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 14 februari 1930.)
Genom beslut den 25 januari och den 7 februari 1930 hade Kungl. Majit
utsett ombud för Sverige vid en konferens som på kallelse av Nationernas förbunds
råd skulle sammanträda i Genéve den 17 februari 1930 för överläggningar
rörande en internationell överenskommelse örn s. k. tullfred. Enligt ovan
angivna protokoll av den 14 februari 1930 beslöt Kungl. Majit, i enlighet med
en av ministern för utrikes ärendena efter gemensam beredning med chefen för
handelsdepartementet gjord hemställan, att fastställa instruktion för Sveriges
ombud vid ifrågavarande konferens.
Denna instruktion är av följande lydelse i
»1. De allmänna invändningar, vilka med hänsyn till för närvarande rådane
tullpolitiska förhållanden torde komma att från ett stort antal euro
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
21
peiska staters sida framföras mot det föreliggande förslaget till tullfredsöverenskommelse,
böra, för såvitt en allmän deklaration av de svenska ombudens
ställning över huvud påkallas, i lämplig utsträckning framföras även för Sveriges
vidkommande. Ombuden böra emellertid undvika att genom sina uttalanden
framkalla den oriktiga uppfattningen att någon ändring i de allmänna riktlinjerna
för Sveriges handelspolitik under senare tid vidtagits och, örn så befinnes
lämpligt, framhålla att den deklaration örn anslutning till de av ekonomiska
världskonferensen 1927 framförda önskemålen, som pa sin tid av svenska
regeringen avgavs, alltjämt äger sin fulla giltighet.
2. Beträffande de särskilda punkterna i det framlagda konventionsförsla
get
må i detta sammanhang endast framhållas bestämmelserna i art. 19 angående
villkoren för konventionens ikraftträdande, vilka synas böra utfyllas på
sådant sätt, att det klart framgår, att förutsättningen för en konvention av
ifrågavarande slag måste vara en allmän anslutning av praktiskt taget alla
europeiska stater. _ .
3. Därest fråga uppkommer örn fastställande av direktiv för Nationernas
förbunds ekonomiska organisations fortsatta arbete, bör den hittills från svensk
sida i detta avseende intagna ståndpunkten av ombuden vidhållas. Särskilt må
framhållas det önskvärda i att ekonomiska kommittén genom utredningar och
utarbetandet av förslag söker åstadkomma klarhet i tvistiga rättsfrågor pa
det handelspolitiska området samt stabilitet och likformighet beträffande tullbehandlingen
och andra frågor av betydelse för den internationella handeln.
Hit höra sådana uppgifter som det pågående arbetet för åstadkommande av
enhetlig tullnomenklatur samt frågan örn tolkning och tillämpning av mest
gynnad nations klausulen, vilken senare fråga torde kunna och böra föras närmare
en lösning än vad hittills skett.
4. Ombuden äga icke utan särskilt bemyndigande biträda något för Sverige
bindande beslut. I frågor av större räckvidd, vilka här ovan icke ^närmare
berörts, böra ombuden inhämta särskilda instruktioner i den mån så påkallas.»
Vid sammanträdet i Genéve fredagen den 21 februari 1930 höll statsrådet
Lundvik följande tal inför konferensen:
»Eftersom jag icke varit i tillfälle att taga till orda under den allmänna diskussionens
gång, så är det mig ett stort nöje att i dag, med herr ordförandens
benägna tillåtelse, med några ord angiva den svenska delegationens ställning
till de problem, som underställts konferensens prövning. Redan den omständigheten
att Sveriges regering låtit representera sig vid denna konferens
är ett nytt bevis på det stora intresse, som Sverige städse visat för Nationernas
förbunds ekonomiska arbete. Sveriges regering har anledning tro, att den ekonomiska
politik, som den länge fullföljt, inspirerats av de liberala principer,
på vilka de resolutioner fotats, som den ekonomiska konferensen av år 1927
beslöt, resolutioner, vilka den kungl, regeringen formellt givit sin anslutning.
Vår erfarenhet i hithörande stycken har emellertid icke varit mycket uppmuntrande
i alla avseenden. Vår förste delegerade vid Nationernas förbunds
församling år 1929, herr Trygger, minister för utrikes ärendena, ansåg sig ju
nödsakad att fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att ett stort antal
europeiska och transoceana länder äro fjärran ifrån att följa de linjer, som
uppdragits av den ekonomiska konferensen, och tillämpa en politik, som understundom
är raka motsatsen till konferensens. Herr Trygger har också betonat,
att man inte får vänta sig ett varaktigt resultat av arbetet på generella
konventioner, innan flertalet länder, eller i varje fall de i ekonomiskt avseende
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
mest betydande länderna, ådagalagt en allvarlig vilja att länka utvecklingen
i den anda, som präglar de av den ekonomiska konferensen angivna reglerna.
1 detta sammanhang vill jag stryka linder den deklaration som i går gjordes
av det ärade ombudet för Schweiz, som i sitt beaktansvärda anförande sade
att hans lands anslutning till tullstillest&ndskonventionen skulle, så till sågandes,
göras beroende av att alla europeiska stater skriva under denna konvenVid
det förhållandet att sistlidne månad och särskilt efter Nationernas
iorbunds församling sistlidne september ett avsevärt antal stater skridit till
betydande tullförhöjningar, så är det med en viss farhåga jag tager i sikte
fastställande av datum för konventionens ikraftträdande. Jag fruktar storligen
att det datum, varmed man räknat i kommentaren till konventionsförslaget,
nämligen den 21 oktober 1929, kommer att stöta på en kraftig opposi
Jag
skulle vilja för konferensen framhålla olägenheten av att tillmötesgå de
uppslag som gjorts att i detta avseende modifiera ekonomiska kommitténs intentioner.
Beträffande art. 9 i förslaget delar jag den mening som uttalats av flera
talare som varnat konferensen för de faror som en alltför oklar formulering av
denna artikel skulle medföra. Det är verkligen av vikt att undvika all tvetycngnet,
pa det att dörren icke må öppnas för tendenser som till äventyrs skulle
^konventionen.14 gen°m en alltför fri tolkning kringgå en effektiv tillämpning
Beträffande förslagets art. 11 angående eventuella förbehåll, så måste jag
®fna’a \ det stf-chum vart arbete f. n. befinner sig, Sverige i likhet med så
manga andra stater ser sig nödsaka! att göra en allmän reservation som det
uttryckligen skan formulera, när denna punkt tages upp till behandling.
, h''arfJ.aIf i°tJer de fragoformulär, som herr ordföranden haft vänligheten att
underställa vart bedömande, sa stannar jag inför ett annat problem, det som
galler tillämpningen av klausulen örn mest gynnad nation. I princip ansluter
jag mig till deras mening, som lovordat tanken, att en stat som icke anslutit sig
°n^en^10I\ei1 skall komma1 åtnjutande av dess fördelar endast på villkor
nen knäsatts e^onomis^a Poetik tillämpar de principer som genom konventions
lutligen må det vara mig tillåtet att säga, att tullstilleståndet bara är en
utgångspunkt, ett medel att ge staterna möjlighet till att under vissa villkor
för säkerhet och lugn pa den internationella politikens område fullfölja arbetet
pa utjämning en utjämning, som denna konvention skall skänka, endast örn
staterna utnyttja den tid, varunder tullstilleståndet varar, för att med fullt
förtroende och fullständig uppriktighet gripa sig an med de förhandlingar som
lorutsatts. Detta är en svar, men nödvändig uppgift.»
Under den tid konferensen hölls, försiggick en vidlyftig korrespondens
mellan envoyén Westman i Genéve och utrikesdepartementet rörande förhandlingarnas
gång å tullkonferensen. Denna korrespondens började den 25 februari
1930 och under densamma rapporterade Westman vad som å konferensen
förekom och utrikesdepartementet lämnade å sin sida förhållningsorder till
förhandlingsdelegationen, allteftersom situationen ändrades. Bland annat hade
Westman meddelat, att Frankrike intagit en mycket ogynnsam hållning till
konventionsförslaget, varför man från fransk sida sökt erhålla en lösning på
s\årigheterna genom att upptaga de olika länderna i två grupper, nämligen de
som blott hade ett fåtal bundna tullsatser och de som hade flera sådana tull
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
23
satser. För den senare gruppen skulle gälla, att respektive stater förbunde sig
att icke höja i handelsavtal nu bundna tullar och beträffande obundna tullar
förfara enligt artikel 5 i avtalet mellan Frankrike och Belgien. För den förstnämnda
gruppen skulle gälla bestämmelserna i förevarande konventionsförslag.
I till utrikesdepartementet lämnat meddelande den 5 mars utvecklade
.Westman närmare innebörden av förslaget till den nämnda indelningen av
staterna i olika grupper och framhöll, att en förutsättning för ikraftträdandet
vore, att alla undertecknande parter ratificerat. Tiden för konventionen vore
ännu obestämd, och möjligen bleve den fastställd till endast ett år. Skulle
allmän anslutning till förslag av denna typ uppnås, torde det bliva nödvändigt
att snabbt, sannolikt redan fredagen den 7 mars, begära instruktioner
från utrikesdepartementet, varvid särskilt borde angivas: 1) Skall Sverige
tillhöra A-gruppen eller B-gruppen? 2) Vilka förbehåll måste göras i anledning
av den för svenska riksdagen framlagda tullpropositionen? Den 8
mars rapporterade Westman till utrikesdepartementet texten till franske handelsministern
Flandins konventionsförslag. Den 10 mars lämnade V estman
till utrikesdepartementet följande meddelande:
Det franska förslaget har i dag enhälligt antagits såsom diskussionsbas. Av
dagens debatter och övriga upplysningar framgå, att motsättningarna angående
förslaget alltjämt äro starka. Engelsmännen, som givetvis ej garna se den
starkare bundenhet, som skulle åläggas dem, avvakta instruktioner, men hava
framfört betänkligheter. Av ett uttalande av Flandin att dorna synes forsla -get vara den bas, som måste i sina huvudlinjer antagas, därest Frankrikes me
verkan skall kunna påräknas. Ordföranden har enträget anhallit, att de oii a
delegationerna vid sammanträde, som börjar i morgon kl. 10.30, skola angiva
sin principiella ställning till förslaget. „ • j
Vi utgå från att, ehuru från vissa håll motsatsen ifragasatts, Sverige under
alla förhållanden bör hänföras till tariffstaterna, ehuru dessa tant t bindningar
uppgå till endast cirka 6 procent, och icke till de i art. 6 och 7 angivna länderna.
Utrikesministern sände därefter instruktion till ombuden, van huvudsakligen
meddelades, att de ägde att preliminärt uttala sig välvilligt för det franska
förslaget, dock under förutsättning att det erhölle allmän anslutning och
att förbehåll gjordes för Sverige, som skulle tillhöra tariffstaterna, beträffande
rätten att höja tullarna a jordbruksprodukter.
Den 12 mars kom från svenska delegationen i Genéve följande framställning
till utrikesdepartementet:
Instruktionerna av den 11 mars åberopas. ... t ■
1) Även oavsett särskild reservation bibehalles en vidsträckt handlingst n
het
på grund av bestämmelserna i art. 3 av det franska förslaget, som ej utesluta
höjningar av obundna tullsatser men endast föreskriva förhandsmeddelande
och eventuellt vissa förhandlingar efteråt. ..
2) Enligt art. 2 i förslaget kan överenskommelsen uppsagas tili den i april
1931 varigenom i fall av behov lantbrukstullarna efter nämnda datum kunna
höjas även utan förhandsmeddelande örn höjningarna och utan skyldighet att
ingå på förhandlingarna.
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
3) Skall under sådana förhållanden uttryckligen förbehåll göras även för
andra jördbrukstullar än de av regeringen nu föreslagna och i så fall vilka?
,, „ händelse ett generellt förbehåll beträffande samtliga jördbrukstullar
ramiöres, mäste man räkna med att hela frågan örn en överenskommelse kan
komma att falla, da jordbruksstatema i så fall erhålla en anledning att draga
sig undan, (jemmi avgivande av en sådan deklaration, som skulle skapa ett
nytt utgangslage, riskerar man att Sverige framstår som den stat vars ställningstagande
särskilt bidragit till förhandlingarnas misslyckande.
5) Vid sammanträde i kväll kommer hänvändelse att ske till de delegationer,
som hittills ej yttrat sig. Vi söka tills vidare hålla frågan örn reservationer
oppen och ämna vid detta sammanträde eventuellt endast förbereda på att
man fran svensk sida torde komma att se sig nödsakad göra förbehåll berörande
ett antal jördbrukstullar och särskilt de, som framgå av regeringens proposition
vid innevarande års riksdag.
Senare samma dag gjordes från Svenska delegationen i Genéve följande
framställning till utrikesdepartementet:
Med hänsyn till förhandlingsläget hemställa vi att örn möjligt under morgon
dagen fa emotse uppgift å samtliga de rubriker, beträffande vilka förbehåll
tran Svensk sida anses påkallad. [Vi ämna dock i varje fall icke göra
några preciserade uttalanden angående svenska förbehåll annat än örn det på
grund av förhandlingarnas gång blir oundgängligen nödvändigt.
• Vl-,i 1 kommittésammanträde i eftermiddag hade italienarna icke infunnit
fl?*/ j fram|5alladf en vms osäkerhet. Den italienska ståndpunkten anses
o Dårande mindre välvillig till tanken på en överenskommelse. Engelska delegationen
bär ej avgivit någon bestämd deklaration, men man har från engelsk
sida intagit en ganska gynnsam ställning. Den engelska delegationen torde ej
opponera sig mot sjalva indelningen av staterna på två grupper, och skulle det
visa sig möjligt att överhuvud taget få någon överenskommelse till stånd, anses
sannolikt, att denna gruppindelning bibehålies.
"?en marS gay utrikesministem delegationen i Genéve order att i det läge
förhandlingarna då kommit allenast vidhålla förbehållet för jordbrukstullarnas
höjning i enlighet med till riksdagen avlåten proposition.
Samma dag begärde utrikesministern skriftligt meddelande angående läget.
Det begärda meddelandet uppsattes den 14 mars och inkom till utrikesdepartementet
den 17 mars.
Den 15 mars intelegraferade Westman till utrikesdepartementet följande
meddelande:
. dagens sammanträde avgåvo delegationerna efter namnupprop förklahuruvida
de vore beredda acceptera konventionsförslagets artikel 1 innehallande
principen att handelsavtal ej skola uppsägas under konventionens giltighetstid
17 stater, danbiand Sverige, svarade jakande, Österrike nekande.
Med anledning harav erinrade Schweiz, Jugoslavien och Tjeckoslovakien örn
i orut avgivna förklaringar angående anslutning av grannländerna såsom vill-°r
0.r, !J1,tra( a/,u e'' Tjeckoslovakien anmälde tillika reservation om uppsägmngsratt
beträffande dess handelsavtal med Ungern. Finland svarade jakande
med reservation for estniska handelsavtalet, Grekland med visst förbehåll 5
lander voro frånvarande, däribland Spanien. Turkiet avhöll sig. På förslag
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
25
av Flandin beslöts fortsätta detaljgranskningen av konventionsförslaget i förhoppning
att svårigheterna, som föranledas av ett fåtal handelsavtal, skola
kunna undanröjas genom direkta förhandlingar. En första lista å reservationen
från olika länder sändes i kväll, men ytterligare äro att vänta.
Den 19 mars telegraferade Westman till utrikesdepartementet följande:
Vid genomgång av listorna enligt artikel 6 anmälde jag för Sverige allmänt
undantag för produits agricoles särskilt angivande de för riksdagen framlagda
tullökningarna. Frankrike gjorde undantag för lois cadenas. Detta gav anledning
till utökning av undantagen för ett flertal länder. Inför dessa nya svårigheter
framlade Italien förslag örn fullständig strykning av artikel 6 jämte
samtliga listor, eventuellt med omskrivning av artiklarna 2 och 3. Efter namnupprop
förklarade sig 15 länder för strykning, 2, däribland Tyskland, mot
samt 7, däribland Sverige, förklarade sig först vilja se eventuell ny formulering
av nämnda artiklar. Underkommission tillsatt för behandling av förslaget.
Den 20 mars rapporterade Westman den formulering styckena 2 och 3 i
artikel 6 erhållit samt det till artikel 3 fogade nya stycket likasom det till
sagda artikel fogade protokollet. Senare samma dag meddelade Westman
till utrikesdepartementet, att ett icke officiellt sammanträde hade hållits
samma dag, därvid förslag framställts att borttaga artikel 6 ävensom
gjorda förbehåll. Sverige jämte flertalet övriga stater utalade sig emot sådan
åtgärd. Portugal ville, om artikel 6 uteslöts, göra särskilda förbehåll, och de
svenska ombuden gjorde förbehåll beträffande tullen å jordbruksprodukter.
De svenska förbehållen mötte föga förståelse, och det gjordes gällande, att genom
Sveriges hållning hela förslaget till konvention riskerade att falla. Vidare
framhölls, att Sverige borde tillhöra frihandelsgruppen, och när det nu
fordrade att tillhöra den andra gruppen, borde Sverige i varje fall icke begära
särskilda förbehåll. Efter lång diskussion begärde det svenska ombudet officiellt
sammanträde. Westman förklarade, beträffande läget, att om de gjorda
förbehållen för andra länder strykes, jämväl de av Sverige gjorde förbehållen
bomme att strykas. Skulle icke Sverige då biträda konventionen, skulle säkert
även de övriga skandinaviska länderna draga sig tillbaka, och då skulle hela
förslaget riskeras.
I en den 17 mars till utrikesministern ställd och den 20 mars till utrikesdepartementet
inkommen skrivelse hade Westman redan före sagda rapports avgivande
sammanfattat sin uppfattning av läget. Den 21 mars intelegraferades
följande presstelegram från Genéve:
Sveriges ombud begärde i dag vid diskussion av konventionstexten att för
eventuella svenska höjningar av tullarna på jordbruksprodukter undantag skulle
göras från vidtagande av de i konventionstexten för sådana fall föreskrivna
formaliteter. Tyska ombudet förklarade att i sådant fall även Tyskland önskade
göra undantag. Schweiz ombud påpekade, att den föreliggande texten
gåve svenska regeringen all den rörelsefrihet den kunde önska. Det svenska förslaget
avslogs därefter. Under beklagande av denna utgång avgav svenska
ombudet en förklaring avsedd att införas i konferensens rapport, enligt vilken,
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
om svenska regeringen skulle komma att underteckna eller att adherera till en
eventuell konvention, den önskade redan nu hava förberett staterna på att planerna
på tullförhöjningar komma att fullföljas.
Det stenografiska protokollet är i berörda delar av följande lydelse:
Er Westman (Sverige). — Härom dagen då man diskuterade förbehållen
presenterade jag en lista, i vilken jag särskilt tog sikte på jordbruksprodukterna,
i synnerhet vissa produkter med avseende på vilka den svenska riksdagen
sedan någon tid hade en proposition under behandling. Då vid samma sammanträde
den italienska delegationen föreslog strykning av art. 6 och följaktligen
av förbehållen i allmänhet, gav jag för mitt vidkommande uttryck åt tanken,
att jag förbehöll mig rätt att återkomma till ämnet. När nu det italienska
förslaget antagits, anser jag mig böra säga några ord. Sedan 20 år tillbaka
har Sverige icke ändrat sina tullsatser, vilket haft till följd att de placerats i
en alldeles speciell situation. Vi ha hitintills icke gått till någon ökning av
jordbrukstuliarna trots den jordbrukskris, som härjar hos oss. Andra länder
ha icke följt samma linjer i sitt uppträdande. Så lia vi sett hurusom Tyskland,
Frankrike, Schweiz och ännu andra länder under de senare åren gått
till avsevärda höjningar av sina jordbrukstullar. Ni förstå lätteligen det intryck
som gjorts på den allmänna opinionen i våra jordbrukskretsar genom alla
dessa litet varstädes utom i Sverige företagna tullhöjningar. I enlighet med
den deklaration som sistlidne januari gjordes i trontalet har svenska regeringen
nyligen föreslagit kamrarna de tullförhöjningar, som ni återfinna i den
lista som jag härom dagen presenterade. Vi ha icke velat sätta Sveriges underskrift
under konventionen utan att precisera vår hållning och definiera vårt
betraktelsesätt i syfte att undvika varje tvetydighet. I anslutning till de instruktioner
jag erhållit av min regering begär jag alltså att en lista, en reservation
göres i vad det gäller jordbrukstuliarna, i synnerhet de som avses i den
proposition som för närvarande ligger under svenska riksdagens prövning. Jag
vill tillägga, att, när vi göra detta förslag, vi inspirerats av en önskan till uppriktighet
och lojalitet och av omtanke att sätta var och en väl in i det som det
för ögonblicket handlar örn i Sverige.
Ordföranden. ■— Får jag fatta det så att den svenska delegationen önskar
till konventionen uttryckligen foga en lista av samma innehåll som den, vilken
delegationen framlagt?
Hr Westman (Sverige). -— Det gäller den lista som jag redan underställt
kommissionen för några dagar sedan. Det är denna lista som räknar upp en
rad jordbruksprodukter.
Hr Stucki (Schweiz). — Den omständigheten att mitt land praktiskt taget
icke har något intresse för den svenska listan och den traditionella vänskap
som förenar de båda länderna ge mig rätt, skulle jag tro, att föreslå eder, i
all objektivitet, att avslå Sveriges förslag. Jag gör detta i konferensens eget
intresse och ingalunda, det behöver jag väl knappast säga, för att vara
obehaglig mot Sverige. Ni erinrar er den nattliga diskussionen vid denna konferens,
som gick av stapeln från kl. halv 9 på kvällen till kl. halv 3 på morgonen.
Det är nödvändigt att undvika att återkomma till detta spörsmål om
listorna, ty om man skulle ge tillåtelse åt ett land att trots förbättring, jag
skulle snarare vilja säga, trots försämring av artiklarna 2 och 3, örn man
skulle ge tillåtelse åt ett land att presentera ytterligare listor och förbehåll,
så skulle vi rakt inte komma ut ur de praktiska svårigheterna. Allt vad det
ärade ombudet för Sverige sagt oss är ju alldeles riktigt. Jag bestrider inga
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
27
lunda dessa rättigheter, men jag konstaterar, att artiklarna 2 och 3 ge Sverige
all garanti och all möjlighet att göra vad de anse vara nödvändigt. Därför
tillåter jag mig att göra er formligt förslag om att avslå den svenska begäran,
allt under det jag uppriktigt ber mina svenska kolleger örn ursäkt.
Hr Posse (Tyskland) talar på tyska (översättning). — Tysklands förste
delegerade har givit mig i uppdrag att inför konferensen deklarera, att den
tyska regeringen bemyndigat den tyska delegationen att avstå från artikel 6,
från listorna med undantagen och att godkänna den formulering av artiklarna
2 och 3 som gjorts av redaktionsutskottet. Jag förenar mig med det ärade
ombudet för Schweiz i hans vädjan till den svenska delegationen. Handelsförbindelserna
mellan Sverige och Tyskland äro reglerade. Helt nyligen ha vi i
vårt handelsavtal infört en ändring som ratificerats av bägge parterna. Vi ha
icke något större intresse i export av jordbruksprodukter till Sverige, men örn
regeringen i ett grannland till Tyskland sådant som Sverige skulle vid denna
konferens få tillåtelse till undantag och listor, så skulle den tyska delegationen
anse sig böra återkomma till sitt beslut och vidmakthålla sin begäran i
vad det gäller listorna och artikel 6.
Ordföranden. — Ämnar det ärade ombudet för Sverige tillmötesgå den vädjan
som de schweiziska och tyska delegationerna riktat till honom eller föredrar
han att vi gå till en omröstning?
Herr Westman (Sverige). — Jag önskar en omröstning.
Ordföranden. ■—- Nöjer sig herr Westman att omröstningen sker med handuppräckning?
Herr
Westman (Sverige). — Jag är nöjd örn omröstningen sker med handuppräckning.
Ordföranden. ■— Jag ber de ombud, som rösta för Sveriges begäran att
räcka upp en hand. Jag konstaterar att två ombud uttalat sig till förmån för
Sveriges begäran. Den har alltså avslagits.
Herr Westman (Sverige). — Jag beklagar mycket att kommissionen icke
ansett sig kunna acceptera min begäran, och jag vill göra följande deklaration,
som jag ber att örn möjligt få in i rapporten:
Den svenska regeringen har förelagt riksdagen en proposition örn höjda
tullar på vissa jordbruksprodukter. Riksdagen är för närvarande sysselsatt
med detta spörsmål och i betraktande av samtidigheten mellan riksdagsdebatterna
i Sverige och utarbetandet av den förevarande konventionen har Sveriges
regering velat formligen fästa konferensens uppmärksamhet på att beslut
i detta ämne äro att i en nära framtid motse från de svenska statsmakternas
sida. Jag vill dessutom säga att även om Sveriges regering undertecknar
och ratificerar det föreliggande förslaget, så kommer detta icke att
medföra några modifikationer i dess uppsåt.
Den 21 mars på e. m. hade de svenska ombuden i Genéve erhållit följande
anvisningar per telefon, enär ombuden begärt instruktion till konferensens eftermiddagssammanträde
den 21 mars och tiden därför ej medgav deras befordran
medelst telegram:
1) Det av delegationen avgivna förbehållet beträffande jordbrukstullar bör
vidhållas.
2) Avslås förbehållet, bör emellertid delegationen, med beklagande av avslaget,
begagna tillfället redan nu framhålla, att örn svenska regeringen icke
desto mindre skulle signera eller adherera till konventionen regeringens tullprogram
på jordbruksområdet i allt fall kommer att fullföljas.
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
Deli 22 mars ingick till utrikesdepartementet följande meddelande från Westman:
Sedan
beslut fattats örn strykning av artikel 6 jämte undantagslistor gjorde
jag formell hemställan örn bibehållande av tidigare begärd reservation för
Sverige. Efter anförande av Schweiz och Tysklands ombud avslogs det svenska
yrkandet. Endast Sverige och Portugal röstade för. Därefter upplästes
följande förklaring med begäran om dess intagande i kommissionens rapport:
(Här följer så den ovan ur det stenografiska protokollet återgivna deklarationen).
Den 24 mars inkom till utrikesdepartementet följande meddelande från Westman:
Ungerska
ombudet har i dag avgivit förklaring att på grund av medgiven
uppsägnings rätt av ungerska handelsfördragen med Tjeckoslovakien och
Österrike kan Ungern icke underteckna eller ratificera konventionen. Efter
uttalad förhoppning att ungerska regeringen skulle ändra uppfattning beslöt
konferensen fortsätta förhandlingarna. Spanien har förbehållit sig full handlingsfrihet.
Tiden för undertecknandet av konventionen är fastställd till den
15 april.
I detta ärende har, enligt vad utskottet inhämtat, utrikesnämnden icke hörts
förrän här berörda förhandlingar slutförts; nämnden sammankallades till överläggning
om tullkonferensen i Genéve först den 4 april 1930.
Förhållandet, att ministern för utrikes ärendena icke hemställt örn utrikesnämndens
hörande på ett tidigare stadium av ärendets behandling, finner utskottet
synnerligen anmärkningsvärt. Rådplägning med utrikesnämnden bör,
stadgas i 54 § regeringsformen, äga rum »i alla utrikesärenden av större vikt»
före avgörandet. Syftet med denna bestämmelse utvecklades utförligt i den
kungl, proposition, nr 346 vid 1919 års riksdag, vari förslag framställdes örn
utrikesnämndens inrättande. I departementschefens föredragning vid propositionens
avlåtande yttrades bl. a. med avseende å nämnden: »Den bör ... årligen av
riksdagen tillsättas; och ej nog med att den skall kunna fungera under pågående
riksdag, bör den i överensstämmelse med sitt ändamål att vara till hands, när helst
ett viktigt utrikespolitiskt ärende förekommer till avgörande, kunna sammankallas
även under tider då riksdag ej är samlad, utan att härför skall erfordras den
vidlyftiga anordning med Törpuppad’ riksdag, som under världskriget visat sig
nödvändig. Ett oundgängligt villkor för att nämndens ledamöter verkligen skola
kunna bilda sig ett grundat omdöme örn de spörsmål, som föreläggas dem, är
uppenbarligen, att de erhålla tillfälle att härom inhämta ingående kännedom,
varför det bör åligga regeringen att meddela nämnden alla tillgängliga handlingar
och upplysningar. Den ömtåliga beskaffenheten av ett eller annat ärende
bör, såsom av kommittén betonats, icke få utgöra anledning till dess hemlighållande
för nämnden, då förbehåll i sådan riktning skulle omintetgöra syftet
med hela institutionen. Den fullkomliga öppenhet med avseende på de utrikespolitiska
ärendenas handläggning, som sålunda enligt de föreslagna bestämmelserna
präglar förhållandet mellan regering och nämnd, utgör säkerhet för
att på detta område intet viktigt avgörande träffas utan att riksdagens förtro
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
29
endemän därom hållits underrättade och fått tillfälle att giva uttryck åt de meningar,
som inom densamma äro representerade.»
Det torde vara uppenbart, att här förevarande ärende är av den natur, att det
måste anses falla under grundlagens karaktäristik av de fall, i vilka rådplägning
med utrikesnämnden bör äga rum. Emellertid har instruktion för Sveriges
ombud vid tullfredskonferensen meddelats, och en betydelsefull notväxling
mellan den svenska regeringen och dessa ombud har sedermera ägt rum utan att
utrikesnämnden vid något tillfälle sammankallats för att höras i de skilda, synnerligen
viktiga spörsmål, som framträtt i samband med ärendets behandling.
Först sedan ifrågavarande förhandlingar avslutats och i själva verket den svenska
regeringen bundit sig vid en viss ståndpunkt, har det ansetts nödigt att
höra de ombud för den svenska riksdagen, som utgöra nämnden. Emellertid är
det tydligt, att vid den tidpunkt, då nämnden verkligen hörts, dess hörande var
av jämförelsevis ringa betydelse. För att överläggningarna inom nämnden för
ärendets behandling skulle vara av det värde, som vid nämndens inrättande avsetts,
borde givetvis nämnden ha hörts, innan de grundläggande besluten rörande
Sveriges ställningstagande på tullfredskonferensen i Genéve fattats. Underlåtenheten
att tidigare höra nämnden synes så mycket mera egendomlig och
anmärkningsvärd, som här berörda beslut fattats under den tid, riksdagen varit
samlad, och sålunda några praktiska hinder för nämndens sammankallande
icke kunnat föreligga.
På anförda skäl får utskottet hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot ministern för utrikes ärendena Trygger.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, David Bergström, Vennerström,
Sundberg*, Larsén*, Mellén, Valfrid Eriksson, Granström*, Wagnsson, Engberg,
Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken, Persson i Trången, Hallén, Laurén*,
Karlsson i Vadstena, Fast, Holmström och Björck i Kristianstad*.
Ej närvarande vid justeringen.
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
4:o.
(Protokoll över försvarsärenden den 31 maj 1929 och den 14 juni 1929.)
För budgetaret 1929/1930 skulle enligt riksdagens i enlighet nied statsverkspropositionen
(IV sid. 223 o. ff.) fattade beslut 43 värnpliktiga studenter och
likställda tilldelas flygvapnet. Dessa värnpliktiga studenter hava under 1929
dels uttagits vid inskrivningsförrättningarna, dels ock överförts till flygvapnet
från hären eller marinen. Sådan överföring har verkställts genom beslut av
Kungl. Maj .t i varje särskilt fall efter av de värnpliktiga gjorda ansökningar.
Detta förfarande avser att möjliggöra, att allenast sådana värnpliktiga studenter
och likställda tilldelas flygvapnet, vilka vilja underkasta sig den längre
tjänstgöring, som erfordras för utbildning till reservofficer vid flygvapnet. I
följd härav skola ansökningar örn överföring till flygvapnet enligt de bestämmelser,
som av vederbörande myndighet tillämpats, åtföljas av — förutom erforderliga
intyg rörande sökandens teoretiska och praktiska utbildning med
mera skriftlig förbindelse att fullgöra tjänstgöring, som fordras för utbildning
till reservofficer vid flygvapnet. Chefen för flygvapnet har vidare, i avbidan
pa att slutliga bestämmelser skola utfärdas, för tillstyrkan av ifrågakomna
ansökningar uppställt vissa fordringar såväl i avseende å sökandens
kroppsbeskaffenhet som beträffande sökandens utbildning. I sistnämnda avseende
fordras att hava avlagt studentexamen eller sjökaptensexamen vid någon
av rikets navigationsskolor eller godkänd examen från någon av följande
läroanstalter, nämligen; Chalmers tekniska institut, högre avdelningen; tekniskt
läroverk (teknisk elementarskola, tekniskt gymnasium); folkskoleseminarium,
bergsskolan i Filipstad eller Falun; handelsgymnasium, statsunderstött
eller ställt under skolöverstyrelsens inseende; skogshögskolans forstmästarekurs
eller något av lantbruksinstituten vid Alnarp eller Ultuna.
Under 1929 har ett stort antal ansökningar av studenter och likställda örn
pverföring till flygvapnet inkommit till Kungl. Majit. Dessa hava av Kungl.
Maj .t i regel endast bifallits, därest sökanden enligt ovannämnda villkor varit
kompetent att antagas till reservofficersaspirant samt avgivit förut omförmäld
förbindelse att fullgöra tjänstgöring av sådan längd, som kunde bliva
för reservofficersaspiranter vid flygvapnet stadgad. Endast två undantag
från denna regel finnas, nämligen beträffande ansökningar av Nils Kurt Elif
Bonde Järte och Gösta Wiklund.
Järtes ansökning, som inkommit till vederbörande inskrivningsexpedition
den 3 maj 1929, avser överföring fran infanteriet, som Järte vid inskrivningen
tilldelats, till flygvapnet för utbildning till reservofficer, och sökanden har
lämnat förbindelse att tjänstgöra så lång tid, som erfordras för utbildning till
reservofficer. Beträffande Järtes kompetens märkes, att han, som vöre född
den 19 juli 1909, den 2 juni 1927 erhållit avgångsbetyg från första ringen i
Sigtunaskolan, därvid han blivit godkänd i samtliga ämnen med undantag av
tyska språket, samt att han under tiden från den 20 september 1927 till den
20 mars 1929 praktiserat vid olika mekaniska verkstäder, därav bland annat
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
31
vid A.-B. Thulin ve riten, vid A.-B. Aerotransports flygstation i Stockholm
under två månader såsom biträdande flygmekaniker och vid Flygvapnets centrala
verkstad å Malmen under tiden den 17 januari till den 20 mars 1929.
Järtes ansökning har lämnats utan erinran av följande myndigheter, nämligen
: inskrivningsbefälhavaren, östra arméfördelningens chef och chefen för
flygvapnet. Generalstabschefen yttrade i utlåtande den 25 maj 1929 beträffande
denna ansökning:
»Enligt g. o. nr 637/1929 skola befälselever icke tilldelas flygvapnet. Anledningen
härtill är, att till flygvapnet i stället skulle överföras endast värnpliktiga,
vilka besitta sådana kunskaper, att de kunna utbildas till reservofficerare.
Chefen för flygvapnet har på denna grund avstyrkt underdånig ansökan
örn tilldelning till flygvapnet från värnpliktige 635 27/1925 de Geer, som varit
elev tre år vid Chalmers tekniska instituts lägre avdelning, och Eders Kungl.
Maj :t har genom nådigt beslut den 15 mars 1929 avslagit denna ansökan i vad
rör tilldelning till flygvapnet men genom överföring till Ing. 2 ansett honom
besitta kunskaper, som i i. f. § 22 b) omförmäles.
Värnpliktige 1806 45/1929 Järte äger enligt bifogat yttrande från skolöverstyrelsen
endast kunskaper motsvarande realskolexamen (i. f. § 22 b)).»
Kungl. Maj :t har på hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet
Malmberg, genom beslut den 31 maj 1929 funnit gott medgiva, att Järte
överföres till flygvapnet och tilldelas andra flygkåren såsom befälselev.
Wiklund har i sin ansökning, vilken inkommit till vederbörande inskrivningsexpedition
den 14 maj 1929, anhallit att fa fullgöra sin värnplikt som
vanlig värnpliktig vid flygvapnet. Wiklund, som vid inskrivningen tilldelats
infanteriet för befälstjänst, har icke lämnat förbindelse att tjänstgöra såsom
reservofficersaspirant. Vidkommande hans kompetens kan anföras, att han
den 3 juni 1925 erhållit avgångsbetyg från Palmgrenska samskolans 10 :e klass
(motsvarande ring II), därvid han icke blivit uppflyttad till följande klass
och, bland annat, i tre ämnen jämte teckning erhållit vitsordet icke fullt godkänd
samt i matematik otillräcklig. Wiklund har vidare 1925—1926 genomgått
ettårig kurs vid Stockholms högre handelsinstitut samt under tiden från
och med den 28 januari till och med den 1 mars 1929 varit elev vid A.-B. Aeromateriels
flygskola, därvid han efter 10 timmar 56 minuters flygundervisning
avlagt prov för privatförarecertifikat och erhållit internationellt flygcertifikat.
Beträffande Wiklunds ansökning i vad den anginge överföring till flygvapnet
har inskrivningsbefälhavaren och östra arméfördelningens chef förklarat
sig icke hava något att erinra. Chefen för flygvapnet har i utlåtande den
27 maj 1929 förklarat, att han icke har något att erinra emot bifall till ansökningen,
men att sökanden icke kunde påräkna att erhålla flygutbildning,
då för dylik utbildning enligt då tillämpade bestämmelser endast uttogos sådana
värnpliktiga studenter och likställda, vilka besutto för utbildning till reservofficer
erforderligt kunskapsmått, vilket sökanden emellertid icke ägde.
Generalstabschefen yttrade i utlåtande den 11 juni 1929, bland annat:
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86.
»Sökanden besitter icke sådana kunskaper, som vid armén fordras för anställning
som officer i reserven.
Omföring i övrigt synes under hänvisning till i § 24 värnpliktslagen fastställda
kontingenter icke böra ifrågakomma. Enär sökanden emellertid under
hand förklarat sig, därest hans ansökan icke bifalles, önska ändrad tilldelning
till trängtruppförband såsom befälselev, tillstyrkes tilldelning till T. 1.»
__ Kungl. Maj :t har på hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet
Malmberg, i beslutet den 14 juni 1929 funnit gott medgiva, att Wiklund
överföres till flygvapnet och tilldelas första flygkåren såsom befälselev.
Av ovan refererade handlingar torde klart framgå, att såväl Järte som Wiklund
äro inkompetenta att antagas till reservofficersaspiranter vid flygvapnet,
då icke någondera besitter mer än högst de kunskaper, som erfordras för
realexamen, och deras praktiska flygutbildning icke torde kunna ersätta
dessa sökandenas bristande kunskaper. Det torde nämligen för den befälsföring,
som åligger reservofficer, fordras en god teoretisk underbyggnad före
militärutbildningen, och de kunskapsmått, som i sådant hänseende uppställts
av chefen för flygvapnet, synas icke vara för stränga. Utskottet finner därför,
att, därest man såsom skäligt synes vara, vill bibehålla villkoret, att allenast de
studenter och likställda, vilka kunna ifrågakomma till reservofficersutbildning,
skola tilldelas flygvapnet för flygutbildning, såväl Järtes som Wiklunds ansökningar
bort av Kungl. Maj:t avslås, ej minst med fäst avseende därå, att
utbildningen av de värnpliktiga vid flygvapnet ställer sig avsevärt dyrare för
staten än vid övriga vapenslag.
Beträffande storleken av dessa merkostnader hänvisas till nedanstående
tablå:
Tablå
över utbildningskostnaderna i medeltal för varje flygutbildad student under
de olika utbildningsperiodema.
1. årets 12 mån. |
Arméspa- narkurs 4''/* män. |
Befälskurs 4 mån. |
Summa kr. |
Anm. |
|
Drivmedelskostnader..... Flygtillägg......... Flygskjututbildning..... |
2 125: — 900: — 700: — |
1 770: — 675: — |
2 130: — 600:- |
6 025: — 2 175: — 700:- |
|
3 725: — |
2445: — |
2 730: — |
8900:- |
Hän ingå icke utgifter för övriga övningsomkostuader eller kostnader för underhåll av skolflygmaterielen,
ej heller äro omkostnaderna för lärarpersonalen av i ovanstående tablå upptagna ntgiftsposter
inräknade.
Utskottet finner det därför klart, att, för ernående av största möjliga effektivitet
inom den fastställda kostnadsramen, allenast de bästa och lämpligaste
böra uttagas till tjänstgöring vid flygvapnet och garanti skapas för deras kvar
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
33
blivande i tjänst; den tillämpade bestämmelsen att härvid jämväl fordras förbindelse
att fullgöra tjänstgöring såsom vid utbildning till reservofficer är uppenbarligen
ett i sin mån lämpligt medel för sagda måls vinnande, även örn den
i och för sig icke kan säkerställa detta. Det kan väl i föreliggande fall invändas
att chefen för flygvapnet tillstyrkt ansökningarna. Orsaken härtill är, i
brist på saklig motivering i utlåtandet, för utskottet okänd. Chefen för flygvapnet
har, beträffande Wiklund, förklarat, att han icke kunde påräkna flygutbildning,
men Kungl. Majit har i trots härav överfört honom till flygvapnet
•såsom befälselev. Att Wiklund icke ens, såsom för övriga sökande fordrats,
avgivit förbindelse att tjänstgöra så lång tid, som erfordras för utbildning till
reservofficer, finner utskottet vara av mindre betydelse, då utskottet anser det
uteslutet att han, såsom ovan anförts, skulle kunna ifrågakomma till sådan
utbildning. Då sålunda anledning saknats att överföra Järte och Wiklund
till flygvapnet, synes Kungl. Maj :ts berörda åtgärd oförklarlig och detta så
mycket mer som Kungl. Majit icke på grund av brist på ansökningar eller eljest
torde haft svårighet att fylla behovet av värnpliktiga studenter och likställda
vid flygvapnet. Kungl. Maj :t har nämligen genom beslut, bland annat,
den 22 februari, den 1 mars och berörda den 31 maj 1929 avslagit ansökningar
från flera väl meriterade värnpliktiga, av vilka två utexaminerats från Chalmers
tekniska institut, allenast därför att de icke förbundit sig tjänstgöra så
lång tid som erfordras för reservofficersaspiranter. Varför Järte och Wiklund,
vilka icke kunna ifrågakomma härtill, skulle gå före dessa synes tämligen oförklarligt.
Härtill kommer att, därest fara måhända kunnat anses förelegat, att
icke få behovet fyllt med personer villiga att tjänstgöra den längre tid, som föreskrives
för reservofficersaspiranter, skäl i varje fall saknats att så skyndsamt
som skett avgöra ansökningar från inkompetenta sökande. Dessa hade kunnat
lämnas oavgjorda till dess det visat sig örn ansökningar från kompetenta personer
skulle inkomma. Då den utbildning vid flygvapnet, varom här är fråga,
icke skulle taga sin början förrän den 3 september 1929, förelåg icke särskild
brådska med dessa ärendens avgörande. Det har nämligen visat sig att Kungl.
Majit den 6 september 1929 avslagit ansökan av befälseleven S. T. N. Nyström
att bliva antagen till reservofficersaspirant vid flygvapnet. Nyströms ansökan
är dagtecknad den 25 juni 1929 och inkom] till Hälsinge regementes expedition
den 27 i samma månad. Sedan härefter chefen för flygvapnet, dit ansökningen
inkommit den 3 juli 1929, den 15 augusti sagda år med tillstyrkande yttrande
insänt den till försvarsdepartementet, har generalstabschefen den 27 augusti
1929 avgivit utlåtande, däri generalstabschefen, enär det antal studenter och
likställda, vilka skola tilldelas flygvapnet, i händelse av bifall till senast tillstyrkta
överföringar är fyllt, avstyrkt ansökningen. Då ''Nyström är fullt
kompetent till reservofficersaspirant, vilket även anföres av chefen för flygvapnet,
samt Nyström jämväl avgivit förbindelse angående tjänstgöringstidens
längd, har Kungl. Majit sålunda genom förfarandet beträffande Järtes och
Wiklunds ansökningar gynnat dessa senare personer, vilka ej uppfyllt gällande
kompetenskrav, och förhindrat att Nyström, som är kompetent och lämplig,
överföres till flygvapnet.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 haft. (Nr 26.) 3
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86.
Då utskottet sålunda funnit, att genom berörda förfarande dels nödig omsikt
icke av föredraganden iakttagits i fråga om kravet på strängt urval med hänsyn
till behörig användning av för utbildningen anvisade betydande anslag,
dels en till förfogande stående kompetent person icke kunnat tilldelas flygvapnet,
utan i stället dit överförts för ifrågakomna uppgifter icke kompetenta
värnpliktiga samt därigenom möjligheten till effektiv utbildning av erforderlig
personal minskats, utan att utbildningskostnaden härför minskats, har utskottet
ansett sig böra beträffande ifrågakomna ärenden den 31 maj och den 14
juni 1929 angående Järdes och Wiklunds ansökningar hos riksdagen göra an-*
mälan enligt 107 § regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malmberg.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, David Bergström,
Stendahl, O. W. Dansson, Hellberg*, K. J. Ekman*, Vennerström, Sundberg,
Wagnsson, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Hallén*, Forssell, Laurén, Lindmark,
Fast, Petersson i Broaryd* och Lundén.
* Ej närvarande vid justeringen.
a:o.
(Protokoll över försvarsärenden den 13 december 1929.)
Flygstyrelsen anhöll i skrivelse den 13 september 1929 att få disponera det
för anskaffning av fallskärmar beviljade anslaget kr. 126,300 på följande sätt:
55 skärmar typ Salvator ä kr. 1,630:
20 » » Irving å » 1,430:
2 » » Robur å » 1,600:
Provning av anskaffade skärmar . .
89,650: — |
|
2> |
28,600: — |
2> |
3,200: — |
.....* |
4,850: — |
Summa kr. |
126,300: — |
Kungl. Maj :t medgav, att för anskaffande av 20 skärmar av typ Irving och
2 av typ Robur samt för provning finge tagas i anspråk högst kr. 33,800.
I skrivelse den 19/n 1929 anhöll flygstyrelsen att få disponera återstående
92,500 kronor på visst i skrivelsen angivet sätt:
(50 skärmar av typ Salvator...........
Omändring av 34 skärmar av typ Irving.....
Provning av skärmar, frakter m. m. . .......
Summa
kr. 81,500: —
* 8,500: —
> 2,500: —
kr. 92,500:—)
Härjämte gjorde Carl H. Lundholms A.-B. i skrivelsen den 26/n 1929 framställning
rörande leverans till kronan av fallskärmar, över vilken framställning
flygstyrelsen yttrade sig i utlåtande den 3/i2 samt i en därtill fogad
iY. P. M. den 10/i2, vari styrelsen föreslog följande förändring i dispositionen
av tillgängliga medel:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
35
45 skärmar typ Salvator.............kr. 73,350
4 » » Robur..............» 7,400
Omändring av 34 st. Irving-skärmar.......» 8,500
Provning av skärmar, frakter m. m. . . _. . . . » 3,250
Summa
departementschefen,
Malm -
kr. 92,500:
På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet
berg, beslöt Kungl. Majit den 13 december 1929, att anslaget skulle disponeras
i enlighet med flygstyrelsens senaste förslag.
Till belysning av Kungl. Maj:ts beslut den 13 december må till en början
meddelas, att flygstyrelsen den 19 november inkom med följande skrivelse:
»Till Konungen.
I underdånig skrivelse den 13. september 1929, D. N :r H. 393, hemställde
flygstyrelsen örn bemyndigande, att med anlitande av för budgetåret 1929—
1930 anvisade medel för anskaffning av fallskärmar få inköpa 55 st. dylika
av typ Salvator, 20 st. av typ Irving och 2 st. av typ Robur.
Ifrågavarande framställning bifölls av Eders Kungl. Majit genom
nådigt brev den 26. september 1929, H. D. N:r 107, i så måtto, att flygstyrelsen
bemyndigades anskaffa 20 st. fallskärmar, typ Irving och 2 st. typ Robur,
under det att E d e r s Kungl. Majit beträffande framställningen i övrigt
sedermera ville meddela nådigt beslut.
På grund av den stora brist på fallskärmar, som fortfarande förefinnes vid
flygvapnet, får flygstyrelsen i underdånighet framhålla vikten av att anskaffning
av ytterligare antal fallskärmar snarast mätte komma till stånd.
Beträffande den till anskaffning föreslagna typen Salvator har styrelsen
icke funnit skäl frångå sin i tidigare, underdåniga skrivelser intagna ståndpunkt.
Sedan ovanberörda framställning rörande disposition av 1929—1930 års fallskärmsanslag
av styrelsen ingavs, har vid ett tillfälle inträffat, att en fallskärm,
typ Salvator, under flygning ofrivilligt utlösts. Enär sagda tilldragelse
kunde tänkas sammanhänga med fallskärmens konstruktion och sålunda
skulle kunna tydas såsom ett tecken på, att denna vore mindre tillförlitlig, har
styrelsen låtit undersöka i vad mån liknande fall inträffat med andra av inom
flygvapnet använda fallskärmskonstruktioner. Denna undersökning har givit
vid handen, att i ett par fall jämväl fallskärmar av typ Irving ofrivilligt utlösts
under flygning, i likhet med vid ovanberört tillfälle, ävenledes utan att
förorsaka skada å personal eller materiel. Risken för ofrivilligt utlösande under
flygning synes sålunda i minst lika hög grad förefinnas vid fallskärm,
typ Irving, och torde för övrigt svårligen kunna helt undvikas vid någon typ.
Beträffande typ Salvator synas åtgärder för eliminerande av ovanberörda risk
till och med vara lättare att vidtaga än beträffande andra typer. Sedan flygstyrelsen
för ifrågavarande typ omkonstruerat utlösningshandtaget och för
närvarande underkastar denna nya konstruktion prov, har styrelsen grundad
anledning antaga, att risken för ofrivillig utlösning så långt möjligt minskats.
Styrelsen håller sålunda före, att fallskärmen, typ Salvator, fortfarande är den,
som bäst lämpar sig för flygvapnet.
Sedan årsrapporter över erfarenheterna beträffande flygvapnets materiel numera
inkommit från de olika förbanden, har det framgått, att befintliga fallskärmar,
typ Irving knä-, — på den grund att de äro för rörelser vid fotografering,
skjutning m. m., hindersamma — äro mindre lämpliga för spanare, för
vilket ändamål de anskaffats. Enär kostnaden för ändring av ifrågavarande
36
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
skärmar, 34 st., från knä- till sittförpackning, är jämförelsevis ringa — kostnaden
beräknas, uppgå till omkring 250:— kronor pr skärm — synes det styrelsen
lämpligt, att de befintliga Irving-knä-fallskärmama ändras till sitt-fallskärmar,
vilken typ visat sig lämpligare än knä-typen.
Alldenstund medel för bestridande av med ifrågavarande ändring förenade
kostnader icke av flygstyrelsen disponeras, synas dylika böra beredas av den
del av 1929—1930 års fallskärmsanslag, som ännu icke tagits i bruk, vilket
skulle kunna ske genom att minska anskaffningen av Salvatorfallskärmar från
55 till 50 st.
Genom nådigt brev den 26. september 1929, H. D. N :r 107, bemyndigade
Eders Kungl. Majit flygstyrelsen bland annat att för prov anskaffa
2 st. fallskärmar av den svenska typen Robur. Sagda fallskärmstyp, som synes
besitta flera goda egenskaper, kommer att av flygstyrelsen underkastas
ingående prov enligt enahanda grunder, som tillämpats vid prövning av andra
fallskärmstyper. Enär dylika prov, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
taga avsevärd tid — beträffande Salvator hava proven tagit en tid av omkring
ett år -—• synes med hänsyn till det överhängande behovet av fallskärmar ett
uppskov med anskaffningens verkställande i avvaktan på resultatet av sagda
prov icke böra ifrågakomma.
På grund av vad ovan anförts, får flygstyrelsen i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Majit medgiva, att för budgetåret 1929—
1930 anvisade, men ännu icke i bruk tagna medel för anskaffning av fallskärmar,
uppgående till 92,500:—• kronor, må disponeras på följande sätt:
Anskaffning av 50 st. fallskärmar, typ Salvator . . kr. 81,500: —
Omändring av 34 st. Irvingfallskärmar från knä- till
sittförpackning................» 8,500: —
Provning av skärmar, frakter m. m. . ......> 2,500: —
Summa kr. 92,500: —
Rapport över med »Salvator» utförda räddningar bifogas.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Lubeck, Lychnell,
Fjällbäck och Fogman, föredragande.
Stockholm den 19. november 1929.
Underdånigst
På flygstyrelsens vägnar
Karl Amundson.
Ernst Fogman.»
Den 26 november 1929 ingav Carl H. Lundholm aktiebolag till Konungen en
underdånig skrivelse så lydande:
»Till Konungen.
Undertecknat bolag, som framställer de svenska fallskärmarna »Thörnblad»
och »Robur», tillåter sig i underdånighet fästa Eders Kunglig Majestäts
uppmärksamhet på fallskärmsfrågans behandling från flygstyrelsens sida under
de sista åren,
Sedan vi i juli 1927 föiyärvat de Thömbladska fallskärmspatenten, sökte vi
förmå flygstyrelsen till inköp av ifrågavarande fallskärm. Resultatet blev
dock i stort sett negativt, i det endast en mindre beställning därå lämnades i
slutet av samma år. Samma år demonstrerades fallskärmen på vårt initiativ
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
37
i ett stort antal länder i Europa och vann överallt livligt erkännande på grund
av sin enastående tillförlitliga funktion.
Ehuru flygstyrelsen ej heller vid tidpunkten i fråga förklarade sig ha något
att invända mot fallskärmen, företogo vi vissa förbättringar därå, gående ut
på ökad hållfasthet och mindre volym av den förpackade skärmen. Vi meddelade
flygstyrelsen dessa våra åtgärder i skrivelse av 23 april 1928 (Bil. 1). och erbjödo
den inköpa en provskärm. Till vår stora överraskning erhöllo vi i skrivelse
av den 4 maj det svaret, att flygstyrelsen ej ansåg sig böra föreslå inköp
av fallskärm med enbart automatisk utlösning utan endast med kombinerad
automatisk och manuell (Bil. 2). Detta meddelande koni fullkomligt oförberett
för oss, ehuru vi sedermera erfarit, att flygstyrelsen sedan längre tid inriktade
sig på en dylik förändring av fallskärmstyp. Då inköpet kort därefter
avgjordes, hade vi på den korta tid, som stod oss till buds, ingen möjlighet
att åstadkomma en fallskärm av önskad typ. Efter vad vi ha oss bekant,
inköptes då av flygstyrelsen ett antal s. k. Salvator-fallskärmar av italienskt
ursprung. Detta köp verkställdes, oaktat kort tid förut en bekant italiensk
general förolyckades med ifrågavarande fallskärm. Trots den motgång, som
flygstyrelsens beslut för oss innebar, förbättrade vi Thörnblad-fallskärmen än
ytterligare, så att den vid officiella prov, som verkställdes i Tyskland i oktober
1928, visade sig besitta en dittills av andra fallskärmar ej uppnådd styrka.
Vi meddelade flygstyrelsen detta i skrivelse av den 31. oktober 1928, i vilken
vi ytterligare fäste flygstyrelsens uppmärksamhet på vissa risker, som den
amerikanska Irving-fallskärmen innebar (Bil. 3). Samtidigt igångsatte vi med
konstruktionen av en fallskärm av s. k. kombinerad typ, varom vi underrättade
flygstyrelsen i skrivelse av den 17 sept. 1928 (Bil. 4). Denna fallskärm, som
vi gåvo namnet »Robur», har sedan dess provkastats ett stort antal gånger, varvid
den alltid funktionerat oklanderligt. Dessa prov ha dels verkställts i Malmslätt,
dels i Tyskland. Sedan vi sålunda voro övertygade örn fallskärmens tillförlitlighet
och hållfasthet, anhöllo vi, att officiella prov skulle verkställas därmed,
vilket även skedde, nämligen i Malmslätt den 17—18 juni innevarande år.
För påskyndande av proven hade vi ställt fyra fallskärmar till förfogande,
nämligen 2 stycken av bomull och 2 av siden. Proven i fråga lyckades synnerligen
väl. Sedan dessa kast blivit gjorda förklarades, att några ytterligare
prov ej kunde göras, alldenstund ifrågavarande maskin behövdes på annat håll.
Vi antogo, att proven i fråga ansågos tillräckliga, för att fallskärmen skulle
komma i åtanke vid årets upphandling, i all synnerhet som svenska flygvapnet
haft tillfälle iakttaga ett stort antal föregående prov på Malmslätt. Protokoll
över de officiella proven närslutes (Bil. 5). I anslutning till proven avläto vi
vår skrivelse av den 21 juni (Bil. 6), i vilken vi förklarade oss beredda, örn
så skulle önskas, verkställa ytterligare prov samt anhöllo att jämförande dylika
utfördes med »Salvator»-fallskärmen. Vidare framhöllo vi vissa nackdelar
hos denna sistnämnda skärm. Bland annat påpekades risken för ofrivillig
utlösning av denna skärm och hänvisade flygstyrclsen för erhållande av_ närmare
upplysningar till det schweiziska flygvapnet. Det oaktat erhöllo vi under
hand meddelande, att några jämförande prov ej kunde komma i fråga, då
fallskärmsfrågan måste avgöras omedelbart. Allt vi kunde räkna på vore några
provskärmar. Med hänsyn härtill avläto vi vår skrivelse av den 27 juni (Bil 7).
Som svar på denna skrivelse ingick flygstyrelsens skrivelse av den 15 juli (Bil.
8), varpå vi svarade den 2. aug. (Bil. 9). Under tiden hade vi utställt vår fallskärm
på den internationella utställningen i London, där den väckte stor uppmärksamhet
bland fackmän från olika länder. Något besök från det svenska
flygvapnets representanter erhöllo vi dock ej, utan höllö dessa sig borta i likhet
med föregående utställningar i Köpenhamn 1927 och Berlin 1928.
I slutet av september inträffade ett missöde med den italienska fallskärmen
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr S6.
»Salvator», vilket nästan kostat en svensk flygare livet. Vi närsluta urklipp
ur Svenska Dagbladet av den 26 sept., innehållande en redogörelse för ifrågavarande
händelse. (Bil. 10.) Vi tillåta oss erinra om, att vi redan den 21 juni
gjorde flygstyrelsen uppmärksam på denna risk.
I oktober erhöllo vi besked örn, att fallskärmsfrågan fortfarande vore oavgjord.
Vi erhöllo också tillfälle att demonstrera vår »Robur»-fallskärm för
den samlade flygstyrelsen i dess lokaler i Stockholm den 10 oktober, varvid
den syntes vinna allmänt erkännande. Samma dag avläts en skrivelse, varav
avskrift närslutes (Bil. 11). Kort efteråt ägde de officiella proven i Tyskland
rum, och höllö vi flygstyrelsen ä jour med dessa i skrivelse av den 14, 18 och
21 oktober (Bil. 12, 13, 14). Dessa prov inneburo en storartad framgång för
»Robur»fallskärmen, och som resultat av desamma blev den godtagen för användning
i Tyskland. Vad som särskilt väckte de tyska fackmännens förvåning
var, att boinullsskärmar visade sig äga samma hållfasthet som sidenskärmar,
ja till och med högre än många sådana. Bland annat kastades en och samma
bomullsskärm ett tiotal gånger vid hastigheter mellan 300 och 400 km. hastighet
och 100 kg. vikt utan att lida praktiskt taget någon skada. Då bomull
innebär avgjorda fördelar gentemot siden, är detta konstaterande av synnerligen
stor betydelse för framtida affärer. I vår skrivelse av den 14 nov. lämnade
vi kompletterande upplysningar till protokollet från Tyskland (Bil. 15).
Alldenstund utskrivandet av det fullständiga protokollet tager avsevärd tid,
erhöllo vi från Deutsche Versuchsanstalt fur Luftfahrt ett provisoriskt intyg,
vilket tillställdes flygstyrelsen och varav härmed en kopia närslutes (Bil. 16).
Oaktat detta förstå vi, att flygstyrelsen ej anser sig böra föreslå vår fallskärm
till inköp, ej heller har flygstyrelsen visat någon benägenhet för verkställande
av ytterligare prov eller jämförande försök.
För rätta bedömandet av flygstyrelsens ställning till fallskärmsfrågan tillåta
vi oss även beröra denna före tiden för vårt övertagande.
Sedan den Thörnbladska fallskärmen utexperimenterats, verkställdes med
densamma ingående försök under 1925, vilka hade till följd, att nuvarande chefen
för flygvapnet avgav ett intyg, att den visat sig överlägsen fem andra fabrikat,
bland vilka vi förstå, att den amerikanska fallskärmen Irving befann
sig. Oaktat detta gjordes kort tid därefter framställning till dåvarande fabrikanterna
av Thörnbladskärmen att ändra den så, att den kunde användas antingen
automatiskt eller manuellt. Konstruktören löjtnant Thörnblad protesterade
däremot, framhållande att det ickeautomatiska systemet innebar avsevärda
risker. Erinras bör att detta system uppfanns och lancerades efter
världskriget och att under detta endast rent automatiska fallskärmar användes.
Vi tillåta oss hänvisa till en broscher skriven av den bekante tyske stridsflygaren
kapten (Töring (Bil. 17). Löjtnant Thörnblad måste emellertid foga sig
att göra ifrågavarande ändring och konstruerade en fallskärm med både automatisk
och manuell utlösning. Hälften av 1926 års beställning lämnades följaktligen
å denna typ, varemot den andra hälften gavs åt den ickeautomatiska
Irvingskärmen. Den ifrågavarande, ändrade fallskärmstypen levererades och
godkändes av flygstyrelsen och dess fallskärmssakkunniga biträde, doktor Ivar
Malmer. Nämnas bör, att det huvudsakligen var på grund av vissa teoretiska
betänkligheter, som doktor Malmer framhöll, vilka synas sakna all grund i
praktiken, som dels den välbeprövade Thörnbladskärmen frångicks, dels den
manuella Irvingfallskärmen anskaffades.
Deli s. k. kombinerade Thörnbladskärmen gjorde en sorglig debut. Trots
löjtnant Thörnblads varningar beslöto nämligen fem svenska flygare att företaga
icke automatiska hopp därmed. Resultatet var, att tvenne flygare förolyckades.
Det oaktat torde den uppfattningen till och med i flygkretsar varit
gängse, att olyckorna hände med den ursprungliga automatiska Thörnbladska
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
39
skärmen. I varje fall gjorde sig en dylik uppfattning gällande i utlandet och
bidrog till, att dåvarande A. B. Fallskärm måste gå ^likvidation.
Ehuru som ovan nämnts, det huvudsakligen var pa doktor Malmers initiativ,
som de s. k. olycksskärmama kommo till stånd, och dessa av honom godkändes,
blev han utsedd att undersöka orsakerna till olyckorna i fråga. Resultatet
av denna undersökning är oss tyvärr obekant. Sedan vi övertagit
Thörnbladsskärmen och kommit underfund med, att orsakerna till de s. k. gärdesolyckorna
låg i, att den ursprungliga skärmen omändrats, föreslog löjtnant
Thörnblad flygstyrelsen på vårt initiativ, att ånyo vidtaga en ändring till det
rent automatiska systemet, vilket förslag av flygstyrelsen godtogs. Angående
de lysande resultat, som sedermera uppnåtts med den av flygstyrelsen desavuerade
Thörnbladskärmen, ha vi redan yttrat oss.
Med stöd av ovanstående anhålla vi örn Eders Kungl. Maj :ts nådiga beslut
antingen att innevarande å.rs fallskärmsbeställning lämnas oss i sin helhet,
eller örn ytterligare prov skulle anses önskvärda, innan ett avgörande äger rum,
att flygstyrelsen förständigas verkställa dylika med det snaraste. Härvid vore
det synnerligen önskvärt örn överinseendet av dessa prov överlämnades till
sådana personer, som förut ej deltagit i fallskärmsfrågans behandling. Skulle
detta års beställning gå oss förbi, se vi oss tyvärr nödsakade att förflytta vår
fallskärmstillverkning till utlandet, en åtgärd som ur försvarsberedskapssynpunkt
måste innebära betänkliga olägenheter för landet. _ .
Som exempel på det intresse »Robur»skärmen väckt i utlandet, tillåta vi
oss nämna, att de ingående proven i Tyskland verkställts utan kostnad för oss
(i Sverige ha dylika kostnader debiterats, oss). Vidare har den franska tidskriften
»Revue Internationale General») och den spanska »Icaro» fullkomligt
spontant och utförligt behandlat densamma. Ifrågavarande tidskrifter
närslutas (Bil. 18, 19). . .
Slutligen anhålla vi underdånigst att få del av eventuellt svaromål, sorn ingår
från flygstyrelsen med anledning av denna vår skrivelse. Underdånigst
Carl H. Lundholm, Aktiebolag Carl H. Lundholm.»
Denna skrivelse remitterades till flygstyrelsen, som den 3 december inkom
med följande yttrande:
»Till Konungen. Genom nådig remiss den 27 november 1929 anbefalld avgiva
underdånigt utlåtande med anledning av en av Carl H. Lundholm A. B.
den 26 november 1929 ingiven underdånig skrivelse rörande fallskärmsfragan
får flygstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.
I sin ifrågavarande skrivelse söker Carl H. Lundholm A. B., i det följande
benämnd klaganden, göra gällande, att flygstyrelsen vid sin anskaffning av
fallskärmar för flygvapnet icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt och uppskattning
av de fallskärmskonstruktioner, klaganden vid olika tidpunkter utbjudit
till flygstyrelsen. Klagandens första klagomål gäller det bristande intresse,
flygstyrelsen visat den av honom tillverkade Thörnbladstypen, vilken
flygstyrelsen ansett sig ej böra föreslå för anskaffning vid flygvapnet
av det skälet, att den var försedd med enbart automatisk utlösning. De skäl,
klaganden gång på gång framfört till flygstyrelsen beträffande denna helautomatiska
typs överlägsenhet, hava icke kunnat övertyga flygstyrelsen, vilken,
i den mån fallskärmsproblemen klarnat och erfarenheter på fallskärmsområdet
vunnit, blivit övertygad, att det enbart automatiska systemet innebär vissa
svagheter. En kombination av automatiskt och manuellt utlösningssystem har
för flygstyrelsen framstått som den mest tillfredsställande lösningen. Klaganden
har vid upprepade tillfällen till förmån för sin Thömbladstyp sökt hävda,
att denna kombinerade lösning är mindre lämplig än den enba.rt automatiska.
I sitt till ifrågavarande skrivelse såsom bilaga 15 fogade brev till flygstyrelsen
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26
av den 14 november 1929 synes han emellertid äntligen hava kommit till samma
uppfattning som flygstyrelsen, i det han där konstaterar, att de tyska myndigheterna
liksom flygstyrelsen anse, att en kombinerad fallskärm är att föredraga
framför en saväl rent manuell som rent automatisk fallskärm, samt uppräknar
en serie fördelar hos det kombinerade systemet vid jämförelse med de
båda andra. Flygstyrelsen kan sålunda endast konstatera, att densamma långt
tidigare än klaganden hyst och tillämpat den uppfattningen, som numera i
Tyskland erkännes som den riktiga och som dessutom vunnit och vinner terräng
inom ett flertal andra länder.
. Beträffande Thörnbladtypen, av vilka flygvapnet sedan tidigare är i besittning
av ett antal, har dessutom erfarenheten visat, att den på grund av sin
otymplighet är synnerligen besvärlig för tjänstebruk. Den betecknas av samtliga
kårchefer i rapporter, angående fallskärmar såsom olämplig i tjänst.
Klaganden har emellertid även på senare tid framställt en fallskärmstyp
med kombinerad utlösning, benämnd »Robur», vars utprovning i huvudsak förlagts
till Tyskland. Denna skärm har av klaganden i upprepade brev under
förlidna sommar och senare försäkrats vara utexperimenterad, men först i november
översändes till flygstyrelsen ett den 7 november 1929 dagtecknat intyg
från Deutsche Yersuchsanstalt fur Luftfahrt, enligt vilket »eine Verwendung
der Fallschirme als Rettungsgerät erscheint unbedenklich». Någon värdering
av skärmen, jämförd med andra typer, kan givetvis icke grundas på
detta intyg.
Flygstyrelsen har ingalunda intagit någon avvisande hållning emot denna
nya skärmtyp utan endast mot klagandens pockande anspråk på att den nya
oprövade typen skulle göras till föremål för omedelbar och uteslutande anskaffning
för tjänstebruk vid flygvapnet. Flygstyrelsen har, med den erfarenhet
den förvärvat beträffande fallskärmar och deras användning, haft fullgoda
skäl för att icke taga.ett så förhastat steg som att föreslå en ny, ännu
icke utexperimenterad och i praktiken fullständigt oprovad typ till serieanskaffning
för flygvapnets omedelbara behov. För att övergiva en fallskärmstyp
till förmån för en annan måste man hava fullgoda belägg för att den nya
typen är minst lika tillfredsställande som de förut använda. Dylika belägg
kunna icke improviseras under en kort tid omedelbart före en förestående anskaffning.
Även örn provkast visa goda egenskaper med hänsyn till hållfasthet
m. m., kan användningen i tjänstebruk av nya typer uppenbara en mångfald
svagheter, som i bästa fall kräva skärmarnas tagande ur bruk för ändringars
vidtagande. Flygstyrelsen har för att undvika alla dylika bakslag å en
förhastad anskaffning först under en tid velat genomgående prova den nya
typen Robur och därför för anskaffning föreslagit två exemplar, vilket förslag
av Eders Kungl. Maj:t fastställts. Beträffande de nu vid flygvapnet använda
typerna Irving och Salvator förelåg före anskaffningen till flygvapnet
.längre erfarenhet fran utlandet. Beträffande Salvator utfördes icke
förty vid flygvapnet prov och samlades erfarenheter under ett helt år, innan
typen gjordes till föremål för anskaffning.
. Ombyte av fallskärmstyper hade dessutom en annan, praktisk och ekonomisk
sida. För att erbjuda lämpligt utrymme för fallskärm av viss typ måste flygplanets
sittrum anpassas efter denna typ. Örn typen ej är förutsedd vid
flygplanets konstruktion, måste i regel ombyggnad av stolar resp. ryggstöd
ske. Dylik ombyggnad av. äldre flygplan resp. hänsynstagande vid de nyare
har nu skett nied hänsyn till Irving- resp. Salvatortypen. En anpassning av
flygplanen efter en ny fallskärmstyp skulle vara förenad med förnyade kostnander,
vartill kommer den praktiska olägenheten av att taga flygplanen ur
tjänst för dylika omändringar. Dylika åtgärder synas icke motiverade, för
såvitt icke den nya typen företer avsevärda framsteg och fördelar framför re
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
41
dan använda. I annat fall synes det lämpligare, att den nya typen anpassas
efter flygplanens anordningar, vilket å andra sidan icke är en åtgärd, som är
lämplig att i en hast företaga omedelbart före en beställning.
På grund av vad ovan anförts får flygstyrelsen framhålla, att den anser sig
hava handlat till flygvapnets bästa, då den dels tidigare motsatt sig anskaffning
från klaganden av fallskärmar av Thörnblads helautomatiska typ och
dels i år i sin underdåniga skrivelse den 13 september (D. N :r H 393) föreslagit
anskaffning av endast två fallskärmar av typ Robur för grundliga, jämförande
provs anställande och erfarenheters vinnande under en längre tid.
Beträffande vad klaganden på sidan örn sina egna klagomål anför rörande
tidigare anskaffning vid flygvapnet av Thörnbladsskärmar och de med dylika
skärmar inträffade olyckorna å Gärdet anser sig flygstyrelsen sakna anledning
att nu upptaga denna fråga till förnyad utredning och får i underdånighet
hänvisa till de utredningar som tidigare gjorts och överlämnats till Eders
Kungl. Maj:t.
Sammalunda är förhållandet angående vad klaganden anför angående Salvatorskärmens
förhållande vid General Guidonis förolyckande, varom meddelande
lämnats i V. P. M. till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
den 17 juni 1929, varav utdrag närslutes; liksom ock angående klagandens
framhållande av det inträffade fallet av ofrivillig utlösning av en Salvatorskärm,
vilket fall av flygstyrelsen avhandlats i underdånig skrivelse den 19
november 1929, D. N:r H. 507.
Med åberopande av vad ovan framhållits och då brist å fallskärmar vid
förbanden alltjämt råder, får flygstyrelsen i underdånighet föreslå, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t lämna klagandens anhållan utan avseende.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Lubeck, Lychnell,
Fjällbäck och Fogman, föredragande. Stockholm den 3 december 1929.
Underdånigst På flygstyrelsens vägnar Karl Amundson/Ernst Fogman.»
Flygstyrelsen inkom vidare den 10 december med en V. P. M. angående anskaffning
av fallskärmar för flygvapnet av följande lydelse:
»V. P. M. i samband med flygstyrelsens underdåniga skrivelse den 3 december
1929, nr H. 521, angående anskaffning av fallskärmar för flygvapnet.
Den svenska fallskärmen Robur har undergått ett antal prov, varvid densamma
rönt erkännande, och fackpressen har, som brukligt är vid en ny beaktansvärd
typs uppkomst, uppmärksammat densamma. Så har skett med
många fallskärmstyper; den ena har särskilt ådagalagt goda egenskaper i ett
avseende, den andra i ett annat. Att endast på grund härav och utan grundliga
jämförande prov med andra fallskärmstyper antaga en ny och i praktiken
oprövad typ och göra den till föremål för serieanskaffning synes flygstyrelsen
icke möjligt.
De viktigaste av hittills utförda prov med fallskärmen Robur synas vara
utförda vid Deutsche Versuchsanstalt fur Luftfahrt, Berlin, och ett preliminärt
protokoll över dessa prov, utfärdat den 7 november 1929 har av AeroMateriel
Aktiebolaget, Stockholm, överlämnats till flygstyrelsen genom skrivelse
den 12 november 1929. I protokollet angives, att 15 st. försök med docka
och 3 st. utsprång företagits. Såsom resultat av undersökningen meddelar
nyssnämnda anstalt, att inga väsentliga skador uppkommit på fallskärmen,
och att betänkligheter mot dess användning såsom räddningsredskap icke synas
föreligga. . .
Prov med fallskärmen Robur synas sålunda hava ägt rum endast i viss omfattning,
varjämte styrelsen ej ens ännu erhållit de sedan länge utlovade officiella
försök,sprotokollen från Tyskland. De utförda proven torde huvudsak
-
42
Konstitutionsutskottets memorial Nr å6.
ligen vara att anse såsom materialprov och kunna icke läggas till grund för ett
bedömande av fallskärmens användbarhet i flygtjänst under fältmässiga förhållanden.
Genom praktiska prov måste skärmens lämplighet i fråga örn skötsel och vård
utrönas ävensom huruvida den lämpligen kan medföras av förare, spanare, radiotelegrafister,
kulspruteskyttar m. fl. under arbete i befintliga flygplantyper,
utan att ombyggnad av dessa senare måste företagas. Likaledes måste beskaffenheten
^hos befintliga säkerhetsanordningar närmare undersökas. Dessa prov
äro av så mycket större vikt, som fallskärmen Robur levereras i olika former
och material, med äldre och nyare lås och i olika förpackningar. Säkerhet
måste före en större anskaffning förefinnas, att de kombinationer av dessa utföringsformer,
som kunna ifrågakomma till anskaffning för flygvapnet, funktionera
tillfredsställande.
Erfarenheten har visat, att lång tid och ingående försök erfordras, innan en
fallskärmstyp erhåller sin slutliga form och kan anses utprovad och färdig.
Flygstyrelsen håller före, att innan fallskärmen Robur anskaffas för tjänstebruk,
densamma bör underkastas lika ingående prov, som verkställts med hittills
inom flygvapnet använda fallskärmstyper, varvid jämförelse mellan olika
typer under lika förhållanden göres.
Styrelsen hade för avsikt att med användande av de tvenne Roburfallskärmar,
vilka enligt av Kungl. Majit lämnat bemyndigande skola anskaffas av
flygstyrelsen, utföra dylika ingående prov. Den för dessa försök erforderliga
tiden skulle emellertid kunna nedbringas genom anskaffning av ytterligare
4 st. skärmar, varvid proven kunna beräknas slutförda omkring 3 månader
efter skärmarnas mottagande. Därest ett påskyndande av försöken med Roburfallskärmen
anses önskvärt, får flygstyrelsen vördsamt föreslå, att det i styrelsens
underdåniga skrivelse den 19 sistlidne november, nr H. 507, gjorda förslaget
till disposition av anvisade, men ännu icke i bruk tagna medel, måtte
ändras så till vida, att i stället för 50 st. fallskärmar av typ Salvator anskaffas
endast 45 st. dylika och ytterligare 4 st. typ Robur. Enär priset för typ Robur
för närvarande vid första anskaffning är högre än för typ Salvator måste totala
antalet skärmar minskas med en. Av fallskärmen Robur skulle olika modeller
anskaffas.
Tillgängliga medel, uppgående till 92,500 kronor, skulle sålunda disponeras:
Anskaffning av 45 st. fallskärmar, typ Salvator .... kr. 73,350
* » 4 st. » typ Robur .... » 7,400
Omändring av 34 st. Irving-skärmar......... » 8,500
Provning av skärmar, frakter m. m.......... » 3,250
Summa kr. 92,500
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad chef, Lubeck, Lychnell,
Ångström och Fogman, föredragande.
Stockholm den 10 december 1929.
På flygstyrelsens vägnar:
Karl Amundson.
Ernst Fogman.-»
Sedan Kungl. Majit fattat sitt beslut i ärendet, har bolaget inkommit med
ytterligare en skrivelse, som här till ärendets belysning meddelas:
»Till Konungen.
Åberopande vår underdåniga skrivelse av den 26 november erforo vi vid besök
i Kungl, försvarsdepartementet den 21 dennes, att Eders Kungl. Majestät lärn
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
43
nät vår däri gjorda underdåniga hemställan utan avseende så tillvida, att^flygstyrelsen
erhållit bemyndigande att inköpa föreslaget antal Salvator -fall
gkä
rmar
Vi ha svårt att förstå detta Eders Kungl. Majestäts beslut i betraktande av,
dels att hans excellens statsministern vid samtal med generallöjtnant Wrangel
den 26 november förklarade, att något avgörande i denna fråga ej komme att
träffas, innan den varit föremål för allsidig utredning, dels att chefen för försvarsdepartementet
den 29 november avgav en liknande försäkran till vårt bolags
direktör. Vid sistnämnda tillfälle meddelades, att frågan komme att hänskjutas
till kommittén för säkerhet vid flygning. Enligt vad vi erfara, har
något dylikt hänskjutande ännu ej ägt rum. Ej nog härmed blevo vi dessutom
trots vår underdåniga hemställan ej satta i tillfälle att få del av flygstyrelsens
genmäle före frågans avgörande. I skrivelse av den 5 dec. från kommissionären
i Kungl, försvarsdepartementet underrättades vi nämligen, att innehållet i
flygstyrelsens skrivelse ej kunde meddelas oss, alldenstund densamma vore
hemligstämplad. (Bil. 1.) Först sedan frågan avgjorts fingo vi del av det
huvudsakliga innehållet i såväl flygstyrelsens skrivelse som en promemoria
från chefen för flygvapnet.
Det är synnerligen beklagligt, att vi icke före frågans avgörande bereddes
tillfälle att bemöta skrivelserna i fråga. Innehållet i desamma aro nämligen
av den art, att det berättigade i vår underdåniga hemställan därigenom framträder
i ännu klarare dager än förut.
I båda sagda skrivelser gjorda påståenden äro nämligen antingen obevisade
eller stå i direkt strid med verkliga förhållandena. Vi äro därför övertygade
örn, att Eders Kungl. Majestät ej låtit vid desamma bero, för den händelse vi
fått tillfälle besvara dem. Ehuru huvudändamålet med vår hänvändelse till
Eders Kungl. Majestät ej uppnåtts, anse vi dock ej, att flygstyrelsens och chefens
för flygvapnet skrivelser böra stå oemotsagda. Dessutom har det kommit
till vår kännedom, att flygstyrelsen ignorerat Eders Kungl. Majestäts för flera
månader sedan lämnade direktiv angående inköp av provskärmar från oss. Då
därjämte vissa andra faktorer tillkommit, synes oss en grundlig undersökning
av fallskärmsfrågan ännu mera motiverad än förut.
Elygstyrelsens och chefens för flygvapnet genmälen gå i huvudsak ut på, att
vår fallskärm ej kunde komma i betraktande vid detta års upphandling alldenstund
1 :o) dess form i förpackat skick ej passade de svenska flygmaskinerna,
utan att dessas sitsar måste ombyggas, 2:o) den ej vore att anse som
utexperimenterad, 3:o) avsevärd tid erfordras för fastställande av huruvida en
fallskärm är lämplig eller ej.
Någon förklaring, varför några prov ej verkställts med vår fallskärm sedan
sistlidne juni månad, har dock oss veterligen ej avgivits.
Ehuru vi i vår föregående underdåniga skrivelse jämte tillhörande bilagor
delvis bemötte av flygstyrelsen gjorda invändningar, tillåta vi oss rekapitulera,
vad som förekommit samt göra sådana tillägg, som betingas av förhållandena.
Först få vi uttryckligen betona, att flygstyrelsen icke någon gång vare sig
skriftligen eller muntligen till oss framställt några önskemål rörande formen
å »Robur»-fallskärmens förpackning. De dimensioner, som denna fallskärms
förpackning hittills framställts i, ansluter sig till de internationellt brukliga
måtten och torde vara ungefär desamma som hos »Irving»-fallskärmens. Endast
under hand ha vi erfarit, att flygstyrelsen skulle föredraga en annan form å
höljet. Med anledning av ett dylikt underhandsmeddelande tillskrevo vi flygstyrelsen
den 21 juni, som följer:
»Då det under hand antytts, att Salvatore skärm skulle vara mera lämplig
än det av oss visade rygghöljet, ha vi låtit framställa ett hölje av liknande
form.»
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
I vår skrivelse av den 4 december gjorde vi ytterligare en förfrågan angående
flygstyrelsens önskemål i detta hänseende (Bil. 2). Något svar härå har
ej ingått. Ej heller ha vi någon enda gång fått tillfälle undersöka, huruvida
vår fallskärms form passade de svenska flygmaskinerna, vilket vi meddelade
kungl, försvarsdepartementet i skrivelse av den 6 december (Bil. 3). I betraktande^
härav är flygstyrelsens kategoriska påstående, att en ombyggnad av flygmaskinsitsarna
vöre nödvändig, för den händelse »Robur»-fallskärmen skulle
antagas, baserat pa löst antagande. Örn den hyst ett verkligt intresse för vår
fallskärm, hade. den åtminstone berett oss tillfälle undersöka, huruvida densamma
passade i maskinerna eller ej. Ehuru vi icke tro, att någon ombyggnad
av maskinerna behöver komma i fråga, vore detta dock knappast ett oöverstigligt
hinder. Flygstyrelsen har utan minsta betänkande låtit ombygga ett flertal
maskiner för tvenne, utländska fallskärmar, varför kan då icke en liknande
åtgärd vidtagas för en inhemsk konstruktion? För övrigt torde det vara en enkel
sak att vid nybeställningar av flygmaskiner, som tid efter annan förekomma,
fran början låta bygga dessa sa, att de passa olika fallskärmstyper.
I varje fall tro. vi, att. vi även kunna framställa en förpackning, som passar
de svenska maskinerna i deras nuvarande skick. Örn emellertid flygstyrelsen
ej ens. vill uppgiva de dimensioner, som önskas, måste vi sväva i fullkomlig
okunnighet örn dess eventuella fordringar i detta hänseende.
Av detta framgår med tydlighet, att flygstyrelsens argumentering i detta
fall utgör ytterligare ett bevis för det ringa intresse den hyser för »Robur»-skärmen.
Dess andra påstående, att »Robur»-fallskärmen ej är utexperimenterad, är av
enahanda art. Örn uttrycket »utexperimenterad» innebär, att den ej är tekniskt
fulländad, måste vi på det bestämdaste protestera mot ett dylikt påstående.
»Robur»-fallskärmen förelåg till sin grundprincip färdig redan i september
1928. Ehuru några mindre förbättringar sedan dess vidtagits, var den alltsedan
sagda tid fullkomligt funktionssäker. De i oktober månad i år i Tyskland
utförda officiella proven utgöra det bästa bevis för det oberättigade i flygstyrelsens
påstående. Flygstyrelsens ytterligare förklaring, att de tyska proven
endast vore att betrakta som hållfasthetsprov, är fullständigt gripet ur luften.
Det. är upprörande, att ett svenskt ämbetsverk i skrivelse till Eders Kungl.
Majit kan komma med^grundlösa påståenden utan att göra sig besvär att taga
reda pa verkliga förhallandena. Faktum är, att de av tyska myndigheterna
utförda försöken ^gingo ut på en allsidig prövning av »Robur»-fallskärmens
tillförlitlighet. Salunda prövades dess funktion vid hög och låg höjd, höga och
laga hastigheter, öppmngstid, fallhastighet, pendlmgstendens och hållfasthet
pa det noggrannaste i närvaro av en talrik kommission. Vidare företogos prov
för fastställande av skärmens säkerhet mot oavsiktlig utlösning, varjämte den
provades i olika flygmaskinstyper. Samtliga i fallskärmen ingående materiel
ha underkastats hallfasthetsundersökmngar. Med ett ord, de officiella prov,
som verkställts med »Robur»-fallskärmen i Tyskland, åro de mest grundliga
och svåra, som någonsin och i något land verkställts med någon fallskärm.
Detta oaktat har allt fungerat oklanderligt. Utom de i det provisoriska intyget
från Deutsche Versuchanstalt flir Luftfahrt omnämnda försöken, ha ett
stort antal andra gjorts av de tyska myndigheterna med likaledes gott resultat.
Resultatet av dessa prov är, att de tyska sakkunniga äro fullkomligt entusiastiska
för »Robur»-fallskärmen och förklara, att denna fallskärm med säkerhet
kommer att erövra världsmarknaden. Örn man jämför detta mottagande
med de svenska myndigheternas ointresserade hållning, måste man stå° undrande
och spörjande. Man torde lia rätt förvänta sig, att de svenska flygmyndigheterna
skulle glädja sig över, att en svensk uppfinning av största vikt för
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
45
deras vapen vinner en avgjord seger i utlandet, i stället för att på allt sätt försöka
att bagatellisera en sådan framgång.
För bedömande av de tyska provens betydelse tillåta vi oss nämna, att intet
land i Europa, ja, måhända ej i hela världen har de tekniska resurser till sitt
förfogande för prövning av fallskärmar som Tyskland. Såsom exempel kan
nämnas, att prov vid 400 km. hastighet hittills ej förekommit i något land förut.
För mätande av fallhastigheten ha särskilda kinematografiska apparater
konstruerats. Vidare är Tyskland det första land i världen, där prov med automatiska
fallskärmar vid flygmaskiner i »spin» företagits. Den första fallskärm
Aud vilken dess nya tekniska hjälpmedel använts är »Robur».
På grund av provens grundlighet och allsidighet har utfärdandet av det fullständiga
protokollet dragit mer ut på tiden än som beräknats. Efter vad vi
erfarit, blir det färdigt i början av januari och kommer att omfatta ett betydande
antal sidor.
Redan den 2 november hänvisade vi skriftligen flygstyrelsen, för erhållande
av ytterligare upplysningar angående de nyss företagna proven, till Deutsche
Versuchsanstalt flir Luftfahrt eller till ledaren för proven herr von^Massenbach.
Av allt att döma har denna vår hänvisning, i likhet med alla våra föregående
förslag, av flygstyrelsen lämnats obeaktad. I annat fall skulle den ej
framkomma med sådana påståenden, som att fallskärmen ej Amre utexperimenterad,
och att proven i fråga endast aArsåge att fastställa fallskärmens hållfasthet.
Örn flygstyrelsens påståenden, att fallskärmen ''Robur’ är ej utexperimenterad
innebär, att den ej är tillräckligt utprovad i Sverige, är riktigt, _ faller detta
tillbaka på den själv, med andra ord, örn fallskärmen ej är tillräckligt utprovad
i Sverige, beror detta helt och hållet på flygstyrelsens negativa hållning. Innan
de officiella proven i Malmslätt den 17—18 juni verkställdes, hade dock ett
stort antal prov företagits i Sverige, däribland minst ett tjugotal i Malmslätt.
Vid dessa senare prov assisterade teknisk personal från svenska flygvapnet,
vilket också förde protokoll över ett stort antal av desamma. Allt fungerade
därvid till belåtenhet. De officiella proven vid Malmslätt betraktades som
lyckade, även ur svensk synpunkt, vilket framgår dels av protokollet dels av den
omständigheten, att flygstyrelsens fallskärmssakkunnige, doktor Ivar Malmer,
efter deras slut komplimenterade uppfinnaren, ingenjör Kuhlemann, till en lyckad
och väl genomtänkt konstruktion. Med hänsyn härtill fingo vi den uppfattningen,
att vår fallskärms tillförlitlighet och hållfasthet klart dokumenterats
för att komma i betraktande vid den förestående upphandlingen den 1 juli.
Till vår stora överraskning meddelade kommendör Lubeck några dagar därefter
direktör Hedengran i Aeromateriel A.-B., att det var fullkomligt otänkbart, att
’Robur’-fallskärmen kunde komma i fråga vid upphandlingen med annat än
några provfallskärmar, under föregivande av, att den ej vore tillräckligt utprovad.
Våra sedan dess skriftligen och muntligen gjorda talrika framställningar
om verkställande av ytterligare prov ha förklingat ohörda. Likaså ha
våra erbjudanden att företaga levande hopp med fallskärm, för att flygarna
skulle få förtroende för fallskärmen, avböjts, under påpekande att några hopp
ej gjordes med andra fallskärmar.
Av denna redogörelse torde det med full evidens framgå, att om ’Robur’-fallskärmen ej är tillräckligt utprovad i Sverige, beror detta på, att flygstyrelsen
saknat det erforderliga intresset för att prova den. Enligt flygstyrelsens
förklaring till Eders Kungl. Majestät skulle en tid av tre månader erfordras
för att utröna, om fallskärmen vore lämplig. Nu ha över sex månader förflutit,
sedan de enligt vår uppfattning avslutade proven den 17—18 juni, då vi erbjödo
oss att kostnadsfritt ställa önskat antal skärmar till flygstyrelsens förfogande,
utan att dock någon som helst åtgärd vidtagits. Under tiden lia beställningar
å provskärmar ingått från ett stort antal länder i världen.
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
I betraktande av att Eders Kungl. Majestät den 13 september till flygstyrelsen
lämnade direktiv att omedelbart inköpa och prova tvenne ’Robur’-fallskärmar
ävenledes lämnats utan avseende, är det måhända ej underligt, att våra
hänvändelser ignorerats. Flygstyrelsens uraktlåtenhet att följa av Eders Kungl.
Majestät utfärdad order torde till fullo bevisa att vår underdåniga hänvändelse
varit fullt befogad.
I fråga örn flygstyrelsens påstående, att endast en längre tids användande kan
avgöra, huruvida en fallskärm är lämplig eller ej och att förut antagna fallskärmar
underkastats prov ett helt ar innan de godkänts, tillåta vi oss anföra
följande:
. Ben tid, som åtgår för konstaterande, huruvida en fallskärm är fullt tillförlitlig,
beror dels på fallskärmens beskaffenhet vid provens början dels på den
effektivitet varmed proven bedrivas. Är fallskärmen dålig och måste underkastas
oupphörliga förbättringar, är det givet, att detta medför en längre tids
prov. Som exempel kan nämnas, att proven med ’Salvator’-skärmen drogo ut
på tiden, alldenstund den upprepade gånger gick i stycken under proven. Trots
att den först erbjudna skärmtypen ersatts med en starkare, torde nu av flygvapnet
innehavda ’Salvator’-skärmar i fråga örn hållfasthet dock stå vår ’Robur’-fallskärm efter. Vidare utmärker sig ’Salvator’-fallskärmen, som förut meddelats,
för stor benägenhet att öppna sig oavsiktligt i flygmaskinen. För undvikande
av denna farliga benägenhet hos ’Salvator’-skärmen lära ryggstöden i
de svenska maskinerna ha försett med en mjuk dyna. Sålunda har för denna
italienska skärms vidkommande dels ombyggnad av flygmaskinerna företagits,
dels särskilda åtgärder i syfte att eliminera den riskabla utlösningen vidtagits.
Örn man jämför dessa vittgående anstalter för att möjliggöra användandet
av en säkerligen underlägsen utländsk fallskärm med den negativa hållning,
som hittills intagits av flygstyrelsen gentemot den svenska ’Robur’-fallskärmen,
kan man ej undgå att sta undrande. X detta samband få vi anhålla örn
Eders Kungl. Majestäts bistånd, att få utrönt örn flygstyrelsen debiterat de utländska
Salvator - och Irving -fallskärmarna för de vid proven med desamma
uppstående kostnaderna, i likhet med vad som skett med proven av vår ’Robur’-fallskärm.
Förutsatt, att en fallskärm är utexperimenterad och har den nödvändiga hållfastheten,
kan med god vilja de tekniska proven utan tvivel utföras på fjorton
dagar eller allra högst en månad. Vi räkna härmed att minst fyra fallskärmar,
som av oss erbjudits, finnas tillgängliga. Under fjorton dagar kunna säkerligen
minst ett femtiotal kast göras under olikartade förhållanden. Örn en fallskärm
passar i en flygmaskin kan på några dagar avgöras. Om en gördel med
vidfästad fallskärm passar, kan säkerligen vilken flygare som helst yttra sig
örn efter några timmars flygning.
Sålunda hade, örn verkligt intresse för uppgiften förefunnits, ’Robur’-fallskärmen
kunnat vara fullständigt utprovad till den 1 juli. Varför skedde
detta ej?
Skola emellertid proven med ’Robur’-fallskärmen i Sverige fortgå i samma
takt som hittills, frukta vi att det kommer att dröja åtskilliga år, innan den
av flygstyrelsen kan anses utprovad. Med hänsyn härtill få vi underdånigst
anhålla örn, att Eders ljungh Majit på det allvarligaste förständigar flygstyrelsen
att upphöra med den hittills intagna hållningen, samt att det sätt, varpå
proven verkställas, ägnas all uppmärksamhet. I motsatt fall befara vi. att
denna fråga kommer att bli föremål för flygstyrelsens behandling i lika
många år som motorfrågan, utan att något resultat ernås.
Tvenne frågor ^i samband med ’Salvator’-fallskärmen få vi underdånigst
anhålla bli föremål för undersökning av Eders Kungl. Majit, nämligen det
pris, som betalats för denna fallskärm i Sverige jämfört med vad den betin
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
47
gar i andra länder, samt i fråga om dess hållfasthet. Efter vad vi erfarit
betalades rinder år 1928 ett pris av c:a 1,650 kronor och under 1929 c:a 1,480
kronor fritt i Rom, medan det uppgivits oss, att det pris som begäres i andra
länder endast uppgår till c:a 1,200 kronor. En anmodan till svenska beskickningarna
i London och Bern att infordra uppgift i detta hänseende från
resp. länders flygmyndigheter torde lämna klarhet härutinnan.,
Vid våra resor i utlandet har vidare meddelats, att ’Salvator’-fallskärmens
hållfasthet skulle lämna åtskilligt övrigt att önska, och att dess livslängd på
grund av dess hårt sammanpressade form är mycket kort. Av detta skäl och
på grund av dess stora benägenhet att öppna sig oavsiktligt har Salvator -skärmen avböjts i flertalet länder, där den provats, bl. a. Tyskland, England,
Frankrike, Spanien och Polen. Finland som i fjol köpte ett mindre antal har
i år frångått den. Utom Italien torde det ej finnas något land i världen, där
’Salvator’-fallskärmen står så högt i kurs som i Sverige. Dock synes det som
örn till och med i fallskärmens hemland meningarna.vore delade, att döma av
förfrågningar, som ingått till oss från sakkunnigt håll därstädes. Vi få med
anledning därav i underdånighet föreslå, att flygvapnets innehav av Salvator’-fallskärmar
noga prövas beträffande sin hållfasthet samt säkerhet mot
oavsiktlig utlösning etc. Örn svenska flygvapnet skulle sakna erforderliga
tekniska resurser för hållfasthetsproven, tro vi oss kunna ordna dylika vid
Deutsche Versuchsanstalt flir Luftfahrt i Berlin, utan att svenska flygvapnets
värdighet därigenom behöver bli lidande.
Slutligen tillåta vi oss ingå något pa den av svenska flygvapnet likaledes
innehavda Trving’-fallskärmen. Vid denna fallskärms införande för några ar
sedan, har det uppgivits oss, att vissa förhållanden förekommo, som vi anse
det är ett allmänt intresse att få utredda. Vi skola återkomma härtill, för den
händelse Eders Kungl. Maj :t anser ovan relaterade fakta motivera en undersökning
av fallskärmsfrågan i dess helhet.
Ehuru i konstruktivt hänseende och i fråga örn hållfasthet säkerligen överlägsen
’Salvator’-f allskärmen är enligt jämförande prov i Tyskland Tiving -fallskärmen underlägsen ’Robur’ i flera hänseenden. En avgjord svaghet hos
Trving’-skärmen är, att den endast är försedd med manuell utlösning. Erinras
bör att det manuella fallskärmssystemet aldrig prövats under krigsförhållanden.
Redan under fredsförhållanden lia emellertid ett stort antal dödsolyckor
inträffat med dylika fallskärmar. Orsaken härtill är, att de för sin funktion
äro beroende av att flygaren efter uthoppet företager ett handgrepp. Det
har mångfaldiga gånger förekommit, att detta handgrepp antingen företagits
i omedelbar närhet av flygmaskinen, varvid fallskärmen intrasslat sig i denna,
och därigenom ej kunnat fylla sin livräddande uppgift. Vidare har det
inträffat, att flygaren dragit i utlösningsringen för nära marken eller att
han ej alls dragit i densamma. När dylika händelser förekomma under relativt
lugna fredsförhållanden, är det tydligt, att under krig antalet misslyckanden
kommer att ökas avsevärt. Om nämligen ett fallskärmshopp mäste
företagas efter en luftstrid eller på grund av beskjutning från marken, äro i
de flesta fall flygarens nerver till den grad angripna, att han. saknar förmåga
bedöma rätta tidpunkten för en utlösning av fallskärmen. Ar lian dessutom
sårad, är det möjligt, att han är helt ur stand att draga i utlösningsringen.
Det är med hänsyn härtill, som ’Robur’-fallskärmen försetts med bade
automatisk och manuell utlösning enligt ny patentera*![ princip. Den automatiska
utlösningen bör användas under normala förhallanden, d. v. s. nar
förbindelselinan mellan fallskärm och flygplan är fastgjord. Endast om denna
förbindelse av ett eller annat skäl är upphävd, bör den manuella utlösningen
tillgripas. . . >-r> i, >
Utom fördelen av dubbel utlösmngsanordning kännetecknas Robur av en
48
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
hittills oöverträffad styrka. Vad som särskilt väckt fackmäns uppmärksamhet
i hela världen, är att ’Robur’-fallskärmen, framställd av bomull, visat sig
motsvara hittills högsta hastigheter, vid vilka fallskärmar provats, nämligen
400 km. utan att dess volym och vikt därigenom blivit över hövan stora. Hittills
ha° inga bomullsfallskärmar ägt större hållfasthet än motsvarande 250
km. Då bomull kännetecknas av betydligt längre livslängd och lägre pris än
siden, vartill kommer att det i krig är lättare att erhålla än siden, har detta
resultat av utländska fackmän tillskrivits den allra största betydelse. Den
stora styrkan möjliggöres av patenterade anordningar på den egentliga skärmen.
Dessutom ingå ett flertal andra förbättringar i Robur, så att den inalles
innefattar sju patenterade eller patentsökta uppfinningar.
Intresset för densamma stiger för varje dag, att döma av de talrika förfrågningar,
som inlöpa från de mest olika delar av världen.
Vi våga uttala en underdånig förhoppning, att Eders Kungl. Majit anser
förestående redogörelse berättiga en allsidig utredning av fallskärmsfrågan
och dess behandling från flygstyrelsens sida.
Skulle denna vår underdåniga hemställan bifallas, anhålla vi, att få tillfälle
taga del av och följa en dylik undersökning.
Underdånigst
Carl H. Lundholm Aktiebolag.
Carl H. Lundholm.»
Denna skrift remitterades till flygstyrelsen, som den 12 mars 1930 avgav
följande yttrande:
»Till Konungen.
^ Genom nådig remiss den 30 december 1929 anbefalld avgiva underdånigt utlåtande
med anledning av en av Carl H. Lundholm A. B. den 28 december
1929 ingiven underdånig skrivelse angående fallskärmsfrågan, Kungl. Försvarsdepartementets
D. N :r 5647, får flygstyrelsen i underdånighet avgiva
följande utlåtande.
Ifrågavarande skrivelse från Carl H. Lundholm A. B., i det följande benämnt
klaganden, inledes med en kritik av Eders Kungl. Maj:ts åtgärd att
lämna en tidigare skrivelse den 26 november 1929 från klaganden så tillvida
utan avseende, som Eders Kungl. Maj :t givit flygstyrelsen bemyndigande att
inköpa föreslaget antal »Salvator»-fallskärmar.
Klaganden ingår därpå på en kritik av flygstyrelsens underdåniga yttrande
den 3 december 1929 med anledning av nådig remiss av klagandens ovanberörda
skrivelse den 26 november 1929.
Med avvikande från den ordningsföljd, i vilken klaganden utvecklar sin
kritik, får flygstyrelsen beträffande denna kritik i underdånighet anföra följande.
När frågan örn användande av anslaget för innevarande budgetår för inköp
av fallskärmar blev aktuell, hade flygstyrelsen att taga hänsyn till, att den
rådande bristen på fallskärmar icke medgåve något längre uppskov med anskaffningens
verkställande. Vid denna tidpunkt var ’Robur’-skärmen att betrakta
såsom en fullständigt ny och i praktiken oprövad skärm. Ett omedelbärt
hänsynstagande till densamma vid den då förestående upphandlingen
måste därför hava förorsakat en längre tids uppskov för vinnande av en tillräckligt^
omfattande och grundlig erfarenhet av densamma. De tyska prov,
som nu åberopas av klaganden, voro visserligen enligt, klagandens uppgift vid
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
49
ifrågavarande tidpunkt i gång men icke avslutade. Ännu i dag har ingen officiell
rapport om resultaten vid dessa tyska prov inlämnats till flygstyrelsen
utan endast, såsom redan i underdånig skrivelse den 3 december 1929 angivits,
ett den 7 november 1929 av Deutsche Yersuchsanstalt fur Luftfahrt utfärdat
intyg, att skärmens användande som räddningsmedel synes »unbedenklich».
Dylika officiella intyg lämnas i olika länder beträffande alla skärmar, som
kunna tillåtas för användning, men säga ingenting örn en skärms eventuella
förtjänster eller nackdelar i förhållande till andra skärmtyper. Samtliga vid
flygvapnet undersökta utländska skärmtyper hava varit av någon officiell
myndighet för användande godkända, men stora skillnader i deras lämplighet
hava dock kunnat konstateras här. Under alla förhållanden kunde flygstyrelsen
vid innevarande budgetårs början icke taga hänsyn till resultaten vid tyska
prov, enär dessa synbarligen först i november 1929 avslutats.
Med erfarenhet från tidigare prov med fallskärmar kunde flygstyrelsen utgå
från, att ett avvaktande av resultaten av dylika prov och undersökningar
här hemma med ’K,obur’-skärmen skulle komma att medföra uppskov med anskaffningen
en längre tid än vad av hänsyn till fallskärmsbristen vid flygvapnet
kunde försvaras. Det kan visserligen vara lätt att upptäcka fel hos en
skärm, på grund av vilka den kan uteslutas vid jämförelse med andra skärmar,
och proven med flera utländska skärmar vid flygvapnet hava av denna
anledning kunnat avslutas tämligen hastigt. Om man utgår ifrån att genom
proven eventuella svagheter skola upptäckas för att sedan avhjälpas och de
ändrade konstruktionerna ånyo provas, måste däremot proven förutses taga en
längre tid. Även örn konstruktören såsom alltid känner sig övertygad om, att
hans konstruktion från början saknar brister, kan och får en prövande myndighet
ej i förväg ha samma övertygelse. De tyska proven med ifrågavarande
skärm hava tydligen också krävt flera månader. Synbarligen hava under dessa
även kunnat konstateras behovet av vissa ändringar, att döma därav, att de
av klaganden i februari i år till flygvapnet levererade provskärmarna i vissa
avseenden skilja sig från den skärm, som demonstrerades i juni 1929.
Förutom det att undersökningen av en ny fallskärmstyp normalt kräver en
längre tid. tillkommer i detta fall, att den rådande bristen å flygplan medfört,
att flygplan endast sporadiskt kunnat tagas ur tjänst för utförande av fallskärmsprov.
Denna brist gjorde sig särskilt under sommarmånaderna 1929
synnerligen starkt gällande under pågående skolor, utbildningskurser och samövningar
med trupper av andra vapenslag.
Klaganden synes icke tillräckligt noga hava tagit del av flygstyrelsens yttrande
den 3 december 1929 nied anledning av klagandens underdåniga skrivelse
den 26 november 1929, då han tillskriver flygstyrelsen den förklaringen, att
de tyska proven endast vore att betrakta som hållfasthetsprov. Ifrågavarande
utlåtande innehåller icke vare sig i direkt eller indirekt form någon sådan förklaring.
Frågan örn fallskärmsförpackningens anpassning efter utrymmena inom
flygplanet respektive utrymmenas anpassning efter fallskärmen är visserligen,
såsom flygstyrelsen framhållit, en viktig fråga, men den är givetvis ej en primär
fråga utan blir för en viss fallskärmstyp aktuell först sedan erfarenhet
örn skärmtypens egenskaper i övrigt vunnits. Vad flygstyrelsen i sitt ovan
anförda tidigare yttrande velat framhålla är, att ändringsåtgärder å flygplanen
ej synas motiverade, försåvitt icke den nya fallskärmstypen företer avsevärda
framsteg och fördelar framför redan använda. Om dylik överlägsenhet finnig
kan givetvis enändring av flygplanen motiveras, ifall det skulle vara olämpligt
att ändra på själva skärmförpackningen. Om den nya skärmtypen däremot
icke skulle visa sig överlägsen men dock jämförlig med redan använda typer,
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 haft. (Nr 26.) 4
50
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
bör, för att den skall ifrågakomma för anskaffning, formen på dess förpackning
anpassas efter befintliga utrymmen, örn nu en sådan anpassning är möjlig.
Frågan örn vilka åtgärder, som eventuellt skola ifrågakomma i detta avseende
är icke aktuell, förrän typens egenskaper konstaterats genom prov. Emellertid
har flygstyrelsen före leveransen av de beställda provexemplaren av
»Robur»-typen meddelat klaganden måtten å de skärmar, efter vilka sittrummen
nu äro anpassade.
Beträffande debitering av kostnaderna för prov får flygstyrelsen anföra följande.
Vid utförande av prov med fallskärmar för flygstyrelsens räkning hava
kostnaderna för proven bestritts av flygstyrelsen. Om en firma önskar utförande
av prov såsom led i sitt utexperimenteringsarbete debiteras kostnaderna
firman. Vid de prov, som på klagandens anhållan vid olika tidpunkter utförts
med hans olika konstruktioner, hava kostnaderna därför debiterats klaganden,
och klaganden har för övrigt vid sina anhållanden örn provs utförande
förklarat sig önska betala proven. Vid de prov, som nu för flygstyrelsens
räkning komma att utföras med de av flygstyrelsen inköpta provskärmarna
av typ »Robur», komma givetvis provningskostnadema, liksom skett vid de
av flygstyrelsen begärda och här utförda proven med vissa utländska fallskärmstyper,
att bestridas av flygstyrelsen. Då flygstyrelsen från klaganden
för provs utförande inköpt ett antal provskärmar av typ »Robur», medan de
utländska firmor, vilkas typer här provats, i allmänhet förmåtts ställa provskärm
gratis till förfogande, synes klaganden icke i berörda hänseende hava
anledning beklaga sig över en ogynnsammare behandling än utländska firmor.
Det skulle kunna medföra vittgående konsekvenser, örn flygstyrelsen gratis
utförde utexperimenteringsprov för tillverkare av de olika slag av materiel,
varav flygstyrelsen har bruk.
Flygstyrelsen har icke anledning eller möjlighet att ingå på en granskning
av klagandens jämförelser mellan typ »Robur» samt typerna »Irving» och »Salvator»,
förrän flygstyrelsens prov med »Robur»-typen avslutats.
Beträffande priset å de av flygstyrelsen inköpta »Salvator»-skärmarna utgjorde
detta exklusive frakt och tull vid 1928 års inköp 8,000:— lire eller
med dåvarande kurs 1,568:— kronor, medan det vid senaste inköp sänkts till
7,100:— lire eller med nuvarande kurs 1,388:75 kronor. Det högre priset
1928 motiverades av firman med att den till Sverige då levererade typen var
försedd med en del förbättringar, jämfört med den samtidigt till annat håll
levererade äldre typen, vilka förbättringar krävt stora experimentskostnader.
Denna fö.rbättrade typ är numera firmans standardtyp, varigenom priset kunnat
sänkas. Enligt av flygattachén i London inhämtade upplysningar har
finska flygvapnet för den äldre »Salvator»-typen betalat 7,300:— lire och
italienska flygvapnet 7,000:— lire. Det vid flygstyrelsens upphandling från
klaganden av provskärmar av typ »Robur» fordrade priset å sidenskärmar utgör
1,925:— kronor.
Ehuru flygstyrelsen icke har något att invända mot att en »allsidig utredning
av fallskärmsfrågan och dess behandling från flygstyrelsens sida» företages,
vill dock styrelsen framhålla, att det skulle leda till ett oefterrättligt tillstånd,
om varje missnöjd leverantör skulle kunna föranleda en utredning av utomstående
beträffande flygstyrelsens åtgärder. Fallskärmsfrågan har av flygstyrelsen
gjorts till föremål för en fortlöpande, allsidig utredning, vilket framgår
av alla till Eders Kungl. Maj:t ingivna rapporter och förslag i denna
fråga.
Med hänvisning till vad ovan framhållits, får flygstyrelsen i underdånighet
hemställa, att klagandens förhoppning, att Eders Kungl. Maj:t måtte anse
hans redogörelse berättiga en allsidig utredning av fallskärmsfrågan och dess
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
51
behandling från flygstyrelsens sida, samt hans anhållan att få taga del av
och följa en dylik undersökning icke måtte föranleda någon Eders Kungl.
Maj:ts åtgärd.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Lubeck, Fjällbäck
och Fogman, föredragande.
Stockholm den 12 mars 1930.
Underdånigst
På flygstyrelsens vägnar
Karl Amundson.
Ernst Fogman.»
Av dessa handlingar synes det utskottet framgå, dels att flygstyrelsen icke,
såsom sig bort, tillhandahållit föredraganden och Kungl. Maj :t allt det material,
som vid tiden för ärendets beredning funnits tillgängligt och som nu, på utskottets
begäran, till utskottet överlämnats, dels ock att föredraganden bort
kunna av det skick, vari ärendet synes ha befunnit sig vid beredningstiden,
finna anledning att infordra de ytterligare handlingar, som i ärendet uppenbarligen
då funnos, ehuru de icke av flygstyrelsen överlämnats. Utskottet,
som i själva sakfrågan icke har möjlighet att bilda sig någon egen uppfattning
rörande de olika typernas inbördes värde och lämplighet, har dock, under
granskningen av de nu för utskottet tillgängliga handlingarna, för sin del
funnit, att Kungl. Maj:ts beslut icke bort fattas utan full kännedom om samma
handlingar och att förty detta både för vårt flygförsvar och för de enskilda
flygarnas liv och säkerhet synnerligen viktiga ärende icke blivit med
den försiktighet och fullständighet, som varit önsklig, berett, även örn skulden
härför endast i viss mån kan läggas å föredraganden. Utskottet, som förutsätter
att Kungl. Majit låter flygstyrelsens förhållande i ärendet närmare undersökas
med hänsyn till nödvändigheten av full konstitutionell säkerhet för
flygärendenas riktiga och uttömmande beredning på samma sätt som andra
ärenden, vilka bero av Kungl. Maj :ts avgörande, har därför icke ansett sig kunna
underlåta att hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet Malmberg.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, David Bergström*, Stendahl, G. TU
Hansson, Hellberg*, Vennerström, Sundberg, Åkerberg*, Mellén, Wagnsson, Engberg*,
Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken*, Persson i Trången, Hallén,
Laurén, Holmström, Norling i Lesjöfors och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
6:o.
(Protokoll över kommunikationsärenden den 21 februari 1930.)
I § 34 regeringsformen stadgas beträffande justitieråd och regeringsråd, att
dessa icke tillika må annat ämbete innehava eller utöva. I sin ursprungliga
lydelse innehöll ifrågavarande paragraf förbud för justitieråd endast att beklä
-
52
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
da annat civilt ämbete. Denna bestämmelse ändrades emellertid genom en vid
1844/45 års riksdag genomförd grundlagsändring av innehåll, att justitieråd
ej tillika må annat ämbete innehava eller utöva. I sitt vid 1840/41 års riksdag
framlagda förslag till ändrad lydelse av förevarande paragraf framhöll
konstitutionsutskottet, att redan då gällande föreskrift, att ledamot av högsta
domstolen ej därjämte må annat civilt ämbete bekläda, i själva verket innefattade
ett förbud mot varje annat ämbetes innehavande jämte justitierådsämbetet.
Utskottet anförde vidare, att justitieråden beklädde befattningar, vilka för att
skötas såsom sig bör »ovillkorligen fordra uteslutande åt dem ägnad tid, aldrig
vilande omsorger, oväld och oberoende av alla enskilda intressen». Utskottet
ansåg det på anförda skäl icke överensstämma med det allmännas rättvisa
fordringar, att i tjänst varande justitieråd kunde förordnas att bestrida andra
ämbeten. Konstitutionsutskottet har velat erinra örn dessa, vid tillkomsten av
den ändrade bestämmelsen angående utövarna av den högsta dömande maktens
innehav av andra sysslor vid sidan av sina ämbeten, föreliggande omständigheter,
då de ådagalägga, att det icke kan anses stå i god överensstämmelse med
de åskådningar, som varit utslagsgivande vid den skärpta grundlagsföreskriftens
utformning, att de högsta dömande organen med dessa sina befattningar
förena andra tjänsteuppdrag. -— Berörda vid 1844/45 års riksdag införda skärpta
bestämmelse i § 34 regeringsformen har vid regeringsrättens tillkomst år
1909 jämväl utsträckts till regeringsråden.
Riksdagen har även i annat sammanhang tagit ställning till frågan örn rätt
för högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter att med sina befattningar
förena annan tjänst eller enskilt uppdrag. Sålunda framhöll redan 1874 års
riksdag vid behandling av framlagd proposition angående justitierådens löner,
att det obestridligen vore av synnerlig vikt, att högsta domstolens ledamöter
intoge en fullkomligt oberoende ställning samt att de, då de därjämte
icke finge innehava annat ämbete eller tjänst, icke heller syntes böra
åtaga sig enskilda för handhavandet av deras viktiga kall främmande
och möjligen störande uppdrag. I anledning härav förklarade sig riksdagen
bifalla propositionen under villkor, att den förhöjda lönen ej skulle få uppbäras
av justitieråd, som jämväl från inrättning eller bolag, som av Kungl. Majit
sanktionerats, uppbure lön eller årligt arvode. Det må här nämnas att vid samtidiga
löneregleringar för de centrala ämbetsverken någon sådan begränsning
i rätten att med tjänsten förena anställning i enskilt företag ej stadgades. I
samband med senare företagna löneregleringar för högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter hava bestämmelser angående rätten för dessa att med
sina ämbeten förena annan tjänst eller enskilt uppdrag än ytterligare skärpts,
varvid samma eller liknande synpunkter som de, vilka nyss anförts, varit utslagsgivande.
Vid den år 1926 senast företagna reglering av dessa ämbetsmäns
löner, vilka därigenom avsevärt höjdes, beslöt riksdagen att med justitieråds
och regeringsråds ämbete ej må förenas 1 :o tjänst å rikets, riksdagens eller
kommuns stat; 2:o uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk,
bolag, förening eller inrättning, som driver bank- eller försäkringsrörelse eller
vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte; 3 :o dylikt uppdrag
.Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
53
i styrelse för annat verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj
eller blivit registrerat såsom aktiebolag; 4:o befattning såsom tjänsteman i verk,
bolag, förening eller inrättning, som ovan sagts; 5:0 annan tjänstebefattning av
vad slag det vara må; eller 6:o uppdrag såsom skiljeman. Med hänsyn till den
vikt som fästes vid dessa bestämmelsers noggranna efterlevnad gjordes de, i
motsats mot vad som i allmänhet är förhållandet med liknande stadganden för
andra befattningshavare i statens tjänst, indispensabla, så att Kungl. Maj :t icke
kan, såsom i fråga örn de sistnämnda, medgiva rätt att i vissa fall med ämbetet
förena uppdrag eller befattning av sagda art.
Justitie- och regeringsrådsämbetena kunna dessutom icke uppehållas av vikarie,
utan hela tjänsten måste bestridas av de ordinarie befattningshavarna,
varför ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten på helt annat sätt
äro bundna av sina ämbeten än andra befattningshavare.
Slutligen anser sig utskottet böra erinra därom, att Kungl. Maj :t och riksdagen
år 1928 genom lag angående tillfällig ökning av regeringsrådens anta) bestämde,
att regeringsrättens ledamotsantal intill utgången av år 1931 skulle utgöra
11, men därefter i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske
nedbringas till 7. Denna lag tillkom uteslutande i syfte att avhjälpa arbetsbalansen
i regeringsrätten.
Då konstitutionsutskottet konstaterat en benägenhet i senare tid hos Kungl.
Maj:t att i ökad utsträckning anlita ledamöter av högsta domstolen och regeringsrätten
såsom sakkunniga inom statsdepartement eller för utförandet av
därmed jämställda eller likartade uppdrag, har utskottet, som icke kan finna
detta förhållande stå i god överensstämmelse vare sig med de principer, som
legat till grund för utformningen av stadgandet i § 34 regeringsformen angående
justitieråd och regeringsråd och av riksdagens i samband med löneregleringar
för ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten fattade beslut
angående dessas rätt att med sina ämbeten förena annan tjänst eller enskilt
uppdrag, eller med syftet i lagen örn tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, funnit sig föranlåtet att fästa riksdagens uppmärksamhet på nedan angivna
fall.
1) Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1929 tillkallade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, den 11 november 1929
bland andra justitieråden Alexanderson och Lindhagen att i egenskap av sakkunniga
inom departementet samråda med departementschefen vid fortsatt beredning
av frågan örn rättegångsväsendets ombildning och därmed sammanhängande
spörsmål.
2) Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 januari 1929 tillkallade chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wohlin, den 16 januari 1929 justitierådet
Borgström att inom departementet biträda vid fortsatt behandling av frågan
om anordnandet av den statliga kontrollen av aktiebolaget Vin- och spritcentralens
och aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets verksamhet jämte därmed
sammanhängande spörsmål.
3) Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallade chefen
för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, samma dag bland andra rege
-
54
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
ringsrådet Rydin att efter samråd med av departementschefen tillkallade representanter
för den frivilliga sjukkasserörelsen utarbeta förslag rörande en
reformerad sjukförsäkring.
4) Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 februari 1930 tillkallade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, den 31 mars 1930 bland
andra justitierådet Gärde att såsom sakkunnig inom departementet biträda
med utredning angående vattendomstolarnas omorganisation.
5) På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Borell,
har Kungl. Majit den 21 februari 1930 utsett regeringsrådet Rydin att vara ordförande
i regionplanekommissionen för Stockholm med omnejd samt fastställt
det Rydin för berörda uppdrag tillkommande arvode till 5,000 kronor för år,
att utgå från och med den dag övriga medlemmar i regionplanekommissionen
blivit utsedda.
Justitie- eller regeringsråd hava tidigare blivit på liknande sätt använda i
särskilda uppdrag. Sålunda fullgjorde under år 1925 regeringsråden Thulin,
Rydin och Hasselrot, under år 1926 regeringsråden Thulin och Rydin, under
år 1927 likaledes regeringsråden Thulin och Rydin samt under år 1928 justitierådet
Eklund och regeringsrådet Rydin uppdrag såsom sakkunniga inom statsdepartement
eller andra därmed jämförliga offentliga uppdrag, därvid dock
Hasselrot tilldelats uppdrag före sin utnämning till regeringsråd.
Även med erkännande, att det i och för sig i vissa fall skulle kunna ifrågakomma,
att till regeringsråd eller justitieråd på grund av deras tidigare verksamhet
eller ur andra speciella synpunkter lämnas offentliga uppdrag, för vilka
de ägde särskilda personliga förutsättningar, och även med erkännande, att
dessa ämbetsmän behöva, för sitt ansvarsfulla värvs fullgörande, oavbruten
kontakt med det levande livet, kan utskottet icke medgiva vare sig att andra
erfarna och särskilt lämpliga män ej skulle kunna finnas att i stället för dem
anlitas, eller att det borde få bero av Kungl. Maj :ts prövning, huruvida i visst
fall olägenheterna av justitie- och regeringsråds användande i dylika uppdrag
vore övervägande eller icke, än mindre att denna prövning skulle kunna lämnas
till departementscheferna. Tvärtom finner utskottet det vara självklart, både
att i dylika fall beslutet bör bero av Kungl. Maj :t allena och att Kungl. Maj :t
vid beslutets fattande bör undvika att försätta justitie- och regeringsråd i det
läge, att de måhända anse sig icke kunna direkt avböja uppdraget.
Särskilt finner utskottet det vara principiellt felaktigt och icke med grundlag
och en riktig konstitutionell praxis förenligt, att justitie- och regeringsråd
anlitas för uppdrag, som mer eller mindre avse frågor, vilka kunna uppkomma
till prövning inom högsta domstolen, regeringsrätten eller lagrådet. Än
mera anmärkningsvärt har utskottet funnit det rådslag vara, som ligger till
grund för Kungl. Maj:ts beslut att tilldela regeringsrådet Rydin uppdraget
som för år avlönad ordförande i regionplanekommissionen, ett uppdrag, som
genom den därmed förenade årsavlöningen kan anses likvärdig med fast tjänst
och genom sin egen natur i viss mån är väsentligen likartat med ett förlikningsoch
skiljemannauppdrag.
Utskottet, som ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på dessa
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
55
förhållanden, och som ansett sistnämnda fall i synnerlig grad anmärkningsvärt,
har därför fnnnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Borell.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, David Bergström*,
Thulin, G. W. Hansson, Vennerström*, Sundberg, Thorén, Stenberg*, Mellén, Engberg*,
Gustafson i Kasenberg, Laurén, Karlsson i Vadstena, Olsson i Mora, Fast,
Petersson i Broaryd*, Holmström och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
7:o.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 31 december 1929.)
Såsom sökande till den efter professor Hans Larsson ledigförklarade professorsbefattningen
i teoretisk filosofi vid universitetet i Lund anmälde sig docenten
vid universitetet i Lund A. Laritz, filosofie doktorn J. Landquist, docenten
vid universitetet i Lund A. T. Nyman och docenten vid universitetet i
Uppsala K. E. Z. Tegen.
Till sakkunniga utsågos professorerna A. Grotenfelt, A. Hägerström, H.
Larsson, E. Liljeqvist och A. Phalén.
Prof. Grotenfelt uppsatte de tre sökande, vilka han ansett kompetenta till
ämbetet, i följande ordning: 1) Nyman; 2) Tegen; 3) Landquist.
Professor Grotenfelt yttrade i sitt utlåtande bl. a. följande:
»Det återstår nu för mig att anställa en jämförelse mellan de sökande, vilka
jag ansett vara kompetenta.
Härvid synes det mig tydligt, att de tvenne första rummen tillkomma docenterna
Nyman och Tegen. Avgörandet av den fragan, vilkendera av dem bör
ställas i främsta rummet, är den punkt, som ännu tarvar allvarlig prövning.
Bägge hava ådagalagt utmärkt kännedom av den filosofiska litteraturen samt
intelligent och kritisk uppfattning av de filosofiska doktrinerna och pioblemen.
Örn jag ock för min del i många punkter icke obetingat instämmer i deras
resultat, så anser jag dock deras undersökningar hava stort värde. Deras
gedigna och värdefulla arbete inom vetenskapen förtjänar den största aktning.
Vid jämförelse dem emellan kommer jag till det resultat, att jag anser mig
böra tillerkänna företrädet å docenten Nyman. Hans offentliggjorda arbeten
ådagalägga större produktivitet och mångsidighet; han har publicerat många
specialundersökningar, däribland även experimentella, vilka var för sig lämna
värdefull vetenskaplig behållning, oberoende av om granskaren i de allmänna
filosofiska principfrågorna ansluter sig till författarens betraktelsesätt eller
icke. Jag har visserligen den uppfattningen, att i viss mening doc. Tegen
brottats med svårare uppgifter, då han ägnat sitt huvudsakliga arbete at en sa
central fråga som den örn viljandets natur. Det tappra upptagandet av, en
sådan fråga till ingående behandling förtjänar allt erkännande. Dock mäste
jag, såsom jag ovan framhållit, anse, att Tegen strävat till problemets lösning
delvis på vägar, som icke leda till målet. Nymans skeptisk-kritiska ståndpunkt
gör det för honom naturligt att på sätt och vis taga problemen lättare,
ställa sig på en refererande ståndpunkt och ur denna synvinkel utveckla de
olika filosofiska åskådningssättens innebörd, utan att ens försöka för egen del
56
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
“vt avgöra. största och svåraste problemen. Naturligtvis måste emellertid
aven en sadan filosofisk ståndpunkt som Nymans respekteras i vetenskapen
—^kanhända ar det den sanna filosofiska visheten. Nymans arbeten
giva oss sa mycket vetenskapligt värdefullt för belysningen av frågor vilka
otvivelaktigt hora under vetenskapens domvärjo, att han därigenom synes mig
hava forsteget framfor sm medtävlare.
Jag anser mig ännu böra nämna, att med avseende å den skriftliga framställningens
form de bagge konkurrenterna äro ganska olika. Nymans arbeten
aro i allmänhet lattlasta, fängslande, ägnade att väcka intresse. Flertalet av
wXLfl llf fo beniot onekligen tunglästa, tillgängliga blott för en rätt
begränsad läsekrets. Det fordras av läsaren mycket rent filosofiskt intresse,
nrb^prf SaS°m sådan’ för att fördjupa sig i hans större
arbeten Bland Tegens mindre uppsatser finnas däremot sådana, som äro gan
Utackli“LTatiet
tA"St S“ enersUk'' 0t,“ POlemist
Professor Hägerström förklarade Kantz och Tegen kompetenta till professorsämbetet
med avgjort företräde för Tegen. Däremot förklarades Nyman
och Landquist icke vara kompetenta. I sitt yttrande rörande Tegen anförde
professor Hägerström bl. a. följande: »Då doc. Tegens viljeteoretiska produktion,
tagen som ett helt, betyder en viktig insats i den vetenskapliga forskningen
pa ^området, då den metodiskt utmärkes av grundlighet och vederhäftighet,
och då han genom andra skrifter tillräckligt styrkt sin förmåga att vetenskaphgt
behandla en filosofihistorisk uppgift, finner jag, att han alldeles otvivelaktigt
styrkt sin skicklighet till det sökta ämbetet.» Beträffande Nyman
yttrade professor Hägerström, efter en detaljkritik av vederbörandes skrifter,
bl. a., att »han (Nyman) ofta gör sig skyldig till en höggradig vårdslöshet i
behandlingen av primärmaterialet, falska citat etc. och att därmed besläktat
slarv i tankandet är genomgående i flertalet större skrifter, utan att dessa
brister kunna anses, kompenserade av något originellt uppslag eller något annars
betydelsefullt inlägg i forskningen.»
I sin sammanfattning rörande docenten Nyman anförde professor Hägerström
följande:
Pol D°''D- Nynjans s|°ra °°h synnerligen mångsidiga produktion vittnar i det
hela örn den storsta beläsenhet och den största flit samt örn ett rörligt ingenium
Därjämte ar anmärkningsvärd en framträdande förtrogenhet med experimentalpsykologiska
och statistiska metoder samt en allmän orientering i nutida tänkande
örn också icke alltid sa djupgående, tillika med en formell undervisningstalang.
Ett av hans större arbeten — doktorsavhandlingen — har verkhg
vetenskaplig metod. Ett annat — Kants väg — är ett gott arbete, om det
också icke kan sagås ha någon större positiv vetenskaplig betydelse. Men dess
varde minskas betydligt av en starkt framträdande förvirring i bestämmandet
av ett grundbegrepp i det samma. Ett tredje — Metafor och fiktion — är skäligen
betydelselöst,. En mängd mindre uppsatser äro vederhäftiga. Övriga
större arbeten ■ ej mindre än fem -— brista i avseende å de mest elementära
krav pa vetenskaplighet i metoden. I några finner man falska eller direkt vilseedande
citat (varvid jag till »falska» citat räknar förvända översättningar)
5:. r ,e.n sa(ian användning av riktiga citat, att deras uppenbara mening blir
ioryriden, va ryld framställningen i huvudpunkter bygges just på det felaktiga
i citatet eller dess felaktiga användning. Den i detta avseende mest misslyckade
skriften är utgiven 1920. -— Då förf. reservationsfritt upptager dem alla
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
57
bland sina »meriter», måste de bl. a. läggas till grund vid bedömandet av den
vetenskapliga skickligheten. Sådana malörer som slarv i citeringen eller i
citatanvändningen kunna ju Ilända, utan att det därför skulle vara rätt att hävda
bristen på vetenskaplig metod, nämligen örn slarvet ingenting betyder i avseende
å huvuduppgiften och det icke är alltför ofta förekommande. Men örn
man i huvudfrågan bygger just på sådana citat eller citatanvändningar eller örn
det oftare framträder, då kan jag icke finna annat än att det vittnar örn en
högst svårartad brist i vetenskaplighet. Jag har hos ingen av hans medsökande
eller överhuvud hos någon av de sökande, vilkas kompetens jag som sakkunnig
tre gånger förut haft att bedöma, mött något tillnärmelsevis liknande. Härtill
kommer, att förf. funnit det förenligt med vetenskaplig metod att hämta
översättningar av svårtolkade grekiska texter från en utländsk forskare utan
att nämna källan och utan att underlåtenheten kan lia berott på glömska, under
det att han riktigt anför källan, om han använder svenska översättningar. I
alla fem arbetena framträder vidare en stark tankekonfusion — i det största
arbetet är tankekonfusionen i själva huvudfrågan genomgående; i det senast
utgivna framträder den starkast. Det bör härvid göras den anmärkningen, att
den ifrågavarande tankekonfusionen är till arten absolut skild från de orimligheter,
som jag visat framträda i dr. Landquists filosofiska huvudarbete. Dessa
äro nämligen bestämda av ett starkt kulturellt patos, vilket — såsom allt annat
patos än det för sanningen -— är ägnat att förvirra, örn det inficierar tänkandet.
Hos doc. Nyman är det förvisso alls icke fråga örn något fördärvbringande
patos. Utan dennes tankekonfusion är nära besläktad med hans
andra huvudfel, bristen på noggrannhet vid behandlingen av primärmaterialet.
Det är helt enkelt fråga om tankeslarv. Han ger sig icke tid att stanna inför
ett problem för att begrunda det från olika sidor, varav följden måste bli tankekonfusion.
Något arbete, som genom ett originellt uppslag eller eljest genom
sin positiva betydelse skulle kompensera de anförda bristerna, föreligger icke.
Trots författarens omfattande, synnerligen mångsidiga produktion, trots hans
uppenbart stora beläsenhet och flit, trots hans ådagalagda förtrogenhet med
experimentalpsykologiska och statistiska metoder och med nutidstänkande, trots
hans formella överlägsenhet som lärare måste jag anse, att.han icke tillräckligt
styrkt sin kompetens för en professur i teoretisk filosofi. ^ Emellertid beror
detta resultat av min uppfattning av vetenskaplig metod såsom framför allt
erfordrande exakthet i uppgifterna angående primärmaterialet och klarhet och
konsekvens i tänkandet. Dessa betingningars frånvaro i större grad kan icke
efter min mening helt kompenseras hos en vetenskaplig författare av den största
lärdom eller de största i och för sig betydelsefulla tekniska färdigheter. Skulle
man ha en annan uppfattning av de viktigaste förutsättningarna för en vetenskaplig
metod och ställa bredden i det material, varmed man arbetar, framför
eller jämsides med de av mig nämnda fordringarna, måste resultatet bli ett
annat. Jag har framför allt strävat efter att framlägga de fakta,. som äro att
lägga till grund för bedömandet. Slutsatsen kan naturligtvis bli olika efter
uppfattningen av de viktigaste betingelserna för en vetenskaplig metod. Emellertid
är det mängden av doc. Nymans mer yttre och i ögonen fallande förtjänster
som filosofisk författare, som föranlett, att utredningen av arten av
hans författarskap blivit oproportionerligt lång. De ha gjort det nödvändigt
att så utförligt framställa de fakta, på grund av vilka jag trots allt mast komma
till ett negativt slut.»
Professor Larsson förklarade samtliga de sökande kompetenta till ämbetet
samt uppförde dem i följande ordning: l)Nyman; 2) Tegen; 3) Kantz; 4) Landquist.
I sin jämförelse mellan Nyman och Tegen yttrade professor Larsson
följande:
58
Konstitutionsutslcoitets memorial Nr 26.
»I fråga örn skolning för ämnets olika uppgifter tillfredsställa båda alla
rimliga anspråk. Dock har Nyman före Tegen den viktiga meriten att ha
praktiskt dokumenterat förtrogenhet med den experimentella metoden. Tegen
åter har licentiatbetyg i praktisk filosofi, vilket Nyman saknar, men dels har
efter så många års författarskap och akademisk undervisning ett examensbetyg
ej fullt så stor betydelse, dels balanseras detta företräde av Nymans förtrogenhet
även med estetiska problem, vilka intimt sammanhöra med de filosofiska.
I fråga om produktionens omfång äro de tämligen jämställda, och har jag
då tagit med i räkningen även vad Tegen i manuskript inlämnat, ehuru de däri
ingående föreläsningarna knappast av honom själv ansetts nog bearbetade.
Ser jag på arbetenas kvalitet, ha de båda sökande också därutinnan åtskilliga
förtjänster gemensamma, men från en, mycket väsentlig, synpunkt måste jag
dock ge Nyman ett alldeles avgjort företräde. Medan Nymans styrka just är
den logiska skärpan i distinktionen, den spänstigt bevarade överblicken, det
fasta greppet om frågan, stringensen i bevisningen, så visar Tegen i dessa avseenden
en brist, som, om den också ej i alla hans arbeten är lika påfallande,
dock alltid blir en underlägsenhet i jämförelse med Nyman.»
Professor Liljeqvist förklarade samtliga de sökande kompetenta och uppförde
dem i följande ordning 1) Nyman; 2) Tegen; 3) Landquist; 4) Kantz. Professor
Liljeqvist yttrade i sitt utlåtande bl. a. följande:
»Enligt de premisser min föreliggande utredning framlagt för ett slut om de
sökandes inbördes kompetensordning synes mig tydligt, dels att docenten Kantz
trots sin överlägsna lärdom måste placeras i sista rummet enligt det oavslutade
skick, vari större delen av hans produktion föreligger, dels att doktor
Landquist visserligen bör placeras före honom, men efter docenterna Nyman
och Tegen. Svårare är placeringen av dessa inbördes. Ur tjänsteålders och
akademisk tjänstgörings synpunkt äro de så tämligen likställda. Ur examensmeriternas
synpunkt antecknar jag att N. i motsats till T. saknar licentiatbetyg
i praktisk filosofi, men detta synes mig på visst sätt balanseras av hans
dokumenterade förmåga att kunna tillgodogöra sig de grekiska filosoferna på
originalspråket, något som ingenstädes kommit till synes för T:s del. Avgörandet
mellan dessa båda kandidater måste — jag kan väl säga uteslutande -—
hämtas ur deras specimination. Provföreläsningarna synas mig, enligt vad
ovan framgått, ge ett mycket bestämt plus till N :s favör i avseende på vetenskaplig
undervisningsskicklighet. I sina skrifter röja båda ett betydande
skarpsinne utan att jag kunde tillerkänna någondera ett bestämt företräde. Och
utmärker sig T. genom kanske segare ihärdighet i tänkandet, har N. intelligensens
större rörlighet och förmågan av problemernas både mångsidigare och naturligare
belysning. Ser man åter på den vetenskapliga skicklighet, som framträder
i ett behärskande, enligt förelagda objektiva prestationer, av den teoretiska
filosofien i dess olika discipliner, så är denna behärskning för N :s del
otvivelaktigt mångsidigare. För den filosofihistoriska sidan är detta genom
resp. behandlade themata uppenbart, men härtill kommer att det historiska sinnet
knappast blivit av T. i nämnvärd grad positivt dokumenterat; och biläggandet
av de 5 manuskripten under grupp II av ingivna specimina röjer för mig
indirekt sökandens egen känsla av ett ogynnsamt läge beträffande den filosofihistoriska
speciminationen. På den filosofisystematiska linjen har N. alltfort
mångsidighetens bestämda företräde. Och betraktar man särskilt bådas behandling
av psykologiska problem, är intet tvivel att fackpsykologen måste
tillerkänna N. både det naturligare sättet att taga vetenskapliga frågor psykologiskt
och den dokumenterade bättre vetenskapliga utrustningen i fråga örn
förutsättningar för verkligt vetenskaplig forskning å psykologiens hithörande
alla områden (ett avgjort företräde är hans ådagalagda behärskning av den
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
59
experimentella metoden med dess närmaste naturvetenskapliga förutsättningar)
. Gäller dessutom att »in der Begrenzung zeigt sidi der Meister», så talar
icke till T :s förmån att lian genomgående gripit sig an med för stora oell omfattande
uppgifter, av vilka hittills ingen blivit verkligen slutförd. Jag tvekar
därför icke att till sist ge N. ett klart företräde framför T.»
Professor Phalén ansåg, att endast Tegen och Nyman styrkt sin kompetens
till professuren, och uppförde Tegen i första rummet och Nyman i andra. I
sin slutsammanfattning yttrade professor Phalén bl. a. följande:
»Återstår att bestämma ordningen mellan de båda sökande, som enligt min
uppfattning styrkt sin kompetens. Det framgår av mitt bedömande av deras
skrifter, att jag anser docenten Tegen äga ett bestämt företräde framför docenten
Nyman. — Docenten Nyman är den mångsidigare av dem bada, och han
har en mer omfattande tryckt produktion. Hans framställning är i de vetenskapliga
arbetena mer överskådlig, ledig och lättläst, men man måste här likväl
taga hänsyn till, att en överskådlig och lättflytande framställning blir svarare
att ge, ju grundligare och mer inträngande en filosofisk undersökning är.
I de populära uppsatserna har även docenten Tegen ett lättläst framställningssätt,
men docenten Nyman har dock i motsvarande skrifter en mer utvecklad
litterär stil. — Docenten Tegen är mycket överlägsen i fråga örn grundlighet
och tankeklarhet liksom även i fråga örn tänkeskärpa, och han har att. uppvisa
de mer betydande och ojämförligt bättre grundade resultaten. I sina viljeteoretiska
arbeten har han fört forskningen framåt på ett sätt, som alldeles saknar
motstycke i docenten Nymans produktion. Han är därför den skickligare och
mer betydande vetenskapsmannen av de två . . ..»
I slutomdömet örn Nyman uttalade professor Phalén följande:
»Docenten Nymans produktion är omfattande och mångsidig. Han har en
rörlig intelligens, som nied smidighet uppfattar det för olika teorier närmast
karakteristiska, och som i en ledig och livlig framställning på. ett intresseväckande
sätt återger detta. Hans styrka ligger särskilt i de väldisponerade översikterna,
där han på grundval av en omfattande beläsenhet på ett skickligt sätt
förmår ge orienterande historiska och systematiska översikter av.olika teorier
inom ett visst område. I några fall äro även de kritiska anmärkningarna^ träffande.
Hans framställning är emellertid, särskilt när det gäller mer svårtillgängliga
filosofiska teorier, alltför ytlig och vag. Den har alltför mycket karaktären
av habila men osjälvständiga referat utan tillräcklig fixering. Horf.
tränger sällan in i tankegångarna, och hans undersökningar av dem lia mindre
karaktären av klargörande analyser än av på.iner yttre sätt tillfogade reflexioner.
Ofta hållas återgivna tankegångar ej tillräckligt, isär, utan flyta
liksom förf:s egna över i varandra. I spårandet av tankemotiv bli oanalyserade
intryck av likhet, som ofta ha en annan grund än överensstämmelse i tankeinnehållen,
alltför mycket bestämmande. Förf:s egna resultat äro ej betydande.
De äro ofta obestämt koncipierade och stå särskilt i det systematiska huvudarbetet
om rumsanalogierna i endast löst sammanhang med den framställning,
varur de skola framgå. Förf:s framställning är alltid lättflytande och
lättläst, men detta stora värde är alltför mycket vunnet på bekostnad av grundligheten
och djupet, och är ej det naturliga uttrycket för en tankarncs klarhet.
— Detta är svåra brister hos en vetenskapsman, som göra, att man skulle
kunna känna någon tvekan om kompetensen. Särskilt förf :s förmåga att överblicka
och ordna ett omfattande material, vunnet genom vidsträckta historiska
såväl som systematiska studier, samt hans i en del fall ådagalagda kritiska
förmåga synas mig dock motivera en kompetensförklaring. Jag anser alitsa,
att docenten Nyman styrkt sin kompetens till den sökta professuren.»
60
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
Före ärendets vidare behandling bemötte docenten Nyman i en särskild
skrift den av professorerna Hägerström och Phalén mot Nymans skrifter framställda
kritiken. Denna skrift föranledde professor Hägerström att i ett genmäle
ytterligare utveckla och precisera sina anmärkningar. Denna skrift har
ej besvarats.
Ledamöterna av filosofiska fakulteten vid universitetets humanistiska sektion
uttalade sig beträffande den ordning, vari sökandena borde ifrågakomma
vid tillsättandet av professorsämbetet i fråga, på följande sätt i sitt yttrande
av den 8 april 1929:
sex ledamöter uppförde sökandena i ordningen:
1) Nyman; 2) Tegen; 3) Landquist; 4) Kantz;
två ledamöter i ordningen:
1) Nyman; 2) Tegen; 3) Kantz; 4) Landquist;
tre ledamöter i ordningen:
1) Nyman; 2) Tegen; 3) Kanitz och Landquist (jämställda);
en ledamot i ordningen :
1) Nyman och Tegen (jämställda); 2) Kantz; 3) Landquist;
en ledamot i ordningen:
1) Tegen; 2) Nyman; 3) Kantz; 4) Landquist;
en ledamot i ordningen:
1) Tegen; 2) Nyman; 3) Kantz och Landquist (jämställda);
en ledamot i ordningen:
1) Tegen; 2) Nyman; 3) Kantz.
Större akademiska konsistoriet i Lund uppförde enligt beslut den 4 maj 1929
på förslag till ifrågavarande professorsämbete i första rummet, med 10 röster,
Nyman (medan Tegen till detta rum erhöll 8 röster), i andra rummet Tegen
med 18 röster och i tredje rummet Kantz med 12 röster (medan Landquist till
detta rum erhöll 6 röster).
Tegen anförde besvär över konsistoriets förslag. Häröver avgavs yttrande
av större akademiska konsistoriet den 14 september 1929. Konsistoriet hemställde
med 7 röster mot 7, varvid rektors utslagsröst blev avgörande, örn besvärens
ogillande. Nyman hemställde likaledes örn besvärens ogillande. I
anledning härav ingav Tegen påminnelse till Kungl. Maj:t.
I kanslersämbetets underdåniga yttrande i ärendet av den 30 oktober 1929
hemställdes, att Nyman måtte utses till innehavare av professuren.
I anledning av kanslersämbetets yttrande besvärade sig Tegen hos Kungl.
Maj:t med vidhållande av sitt tidigare yrkande.
Genom beslut den 31 december 1929 utnämnde Kungl. Maj:t, på hemställan
av föredragande departementschefen, med vilken övriga statsråd utom ministern
för utrikes ärendena Trygger instämt, Nyman till innehavare av den lediga
professuren i teoretisk filosofi vid Lunds universitet.
Ministern för utrikes ärendena Trygger anförde följande till statsrådsprotokollet:
»Själv
är jag visserligen ej sakkunnig uti förevarande professurs läroämne,
men då de yttranden, vilka i ärendet avgivits av dem, som i större eller mindre
Konstitutionsutskottets memorial Nr S6.
61
grad besitta dylik sakkunskap, — när nian jämför dessa uttalanden inbördes
och betraktar dem såsom ett helt — måste, såvitt jag förstår, anses berättiga
den meningen, att docenten Einar Tegen är sina medsökande överlägsen i fråga
örn ådagalagd vetenskaplig skicklighet, hemställer jag, att Kungl. Majit ville
utnämna docenten Tegen till innehavare av den lediga professuren i teoretisk
filosofi vid Lunds universitet.»
Såsom framgår av de refererade handlingarna hade bland de sakkunniga synnerligen
skiljaktiga meningar framträtt beträffande docenterna Nyman och
Tegen. Under det att tre av de sakkunniga satt den till ämbetet utnämnde sökanden
i första rummet, hade två givit förord åt docenten Tegen. De två senare
sakkunniga hade mot docenten Nymans produktion riktat allvarliga anmärkningar,
och den ene hade förklarat honom inkompetent under påstående,
att han gjort sig skyldig till en höggradig vårdslöshet i behandling av primärmaterialet,
falska citat etc. och att därmed besläktat slarv i tänkandet vore genomgående
i flertalet av hans större skrifter, vilket icke motbevisats. Vid ärendets
behandling i olika instanser hade starka meningsdivergenser förelegat;
större akademiska konsistoriet vid Lunds universitet har sålunda endast med
rektors utslagsröst beslutat hemställa, att de av docenten Tegen anförda besvären
över Nymans uppförande i första rummet skulle lämnas utan avseende. Det
hade enligt utskottets mening varit påkallat att få den för ärendets slutliga avgörande
grundläggande frågan örn vikten av de av vissa sakkunniga framställda
anmärkningarna mot docenten Nymans produktion — och särskilt den
kritik varigenom Nymans kompetens sattes i fråga — belyst genom ytterligare
utredning. Tillräcklig anledning att föranstalta örn en sådan utredning synes
ha förelegat, då även inom regeringen olika uppfattningar gjort sig gällande
i ärendet.
På anförda skäl får utskottet hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Lindskog.
Närvarande: Herrar Strömberg*, David Bergström*, Thulin, Stendahl, G. W.
Hansson, Hellberg*, Vennerström*, Sundberg, Mellén, Alexander Nilsson*, Engberg*,
Gustafson i Kasenberg, Hallén, Forssell*, Laurén, Karlsson i Vadstena, Fast,
Petersson i Broaryd*, Björck i Kristianstad och Mosesson*.
* Ej närvarande vid justeringen.
8:o.
(Protokoll över jordbruksärenden den 15 november 1929.)
Fastigheterna Vig mtl Ängersjö nr 2 litt. Ba (23), 25/192 mtl Ängersjö nr 2 litt.
Bb (24) och 841/ 20736 mtl Ängersjö nr 8 litt. Hb (8J), allt i Ängersjö socken, samt
1198/20736 mtl Kolsätt nr 7 litt. Ba (715) i Älvros socken hava genom ägostyckningar
delats: Ängersjö nr 2 litt. Ba i en inägolott om 1/64 mantal litt. Baa (26) och
en skogslott örn 3/64 mantal litt, Bab (27); Ängersjö nr 2 litt. Bb i en inägolott
om 25/i344 mantal litt. Bba (28) och en skogslott örn 25/224 mantal litt. Bbb (20),
62
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
som även innehåller 2.96 hektar inrösningsjord å fäbodvallen Kullvallen; Ängersjö
nr 8 litt. Hb i en inägolott om 841/ibssss mantal litt. Hba och en skogslott om
5887/165888 mantal litt. Hbb (815) samt Kolsätt nr 7 litt. Ba i en inägolott om
43/20736 mantal litt. Baa (Kölsätter 720) och en skogslott örn 1155/2073c mantal litt.
Bab (Kölsätter 721).
Handlanden Hjalmar Wijk i Göteborg hade köp och lagfart å ovannämnda
fastigheter. Av dessa hava sedermera inägolotterna försålts: Ängersjö 26 till
Erik Larsson, Ängersjö 23 till Paul Englund och Kölsätter 720 till Johan
Jonasson, varemot av handlingarna icke med visshet framgår att den återstående
inägolotten försålts till enskild person.
Genom särskilda beslut den 17 september 1927 hade Kungl. Majit avslagit
av Marma sågverks aktiebolag gjorda ansökningar örn tillstånd för bolaget att
av Wijk enligt köpeavhandlingar förvärva bland annat ovannämnda skogslotter,
nämligen Ängersjö 27, Ängersjö 29, Ängersjö 815 och Kölsätter 721.
Då Wijk, som hade fång till fastigheterna, vore bulvan för bolaget, överlämnade
Konungens befallningshavande i Jämtlands län ärendet till allmän åklagare.
Allmän åklagare har efter stämning, som delgivits Wijk den 12 juni
1928 och bolaget den 5 juli 1928, vid Svegs tingslags häradsrätt, såvitt nu är
i fråga, yrkat, att, enär i lag stadgat förbud att utan tillstånd eller särskilt godkännande
förvärva eller behålla fast egendom syntes hava blivit kringgånget
därigenom, att Wijk vore bulvan för bolaget, mot vilket sådant förbud vore
ifråga örn fastigheterna gällande, förordnande måtte meddelas därom, att överexekutor
skulle pröva, huruvida sist omförmälda fastigheter skulle säljas å
offentlig auktion i enlighet med lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållande
i fråga örn fast egendom. Under målets handläggning vid häradsrätten ingav
bolaget den 23 augusti 1928 förnyade ansökningar till Kungl. Majit örn att få
förvärva fastigheterna samt begärde, att målet i avbidan å dessa ansökningars
avgörande måtte förklaras vilande.
Häradsrätten har i utslag den 12 september 1928 icke funnit skäl vara anfört,
som föranledde till att målet förklarades vilande, samt vidare yttrat: Enär
i målet måste anses utrett, att Wijk vore bulvan för bolaget, mot vilket bolag
förbud att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva eller behålla fast
egendom vore gällande, i det Wijk huvudsakligen innehade sistnämnda fastigheter
för bolagets räkning, prövade häradsrätten jämlikt 1 § i ovannämnda lag
lagligt förordna, att Konungens befallningshavande i länet sex månader efter
det häradsrättens utslag vunnit laga kraft skulle taga under omprövning, huruvida
Wijks nyssnämnda fastigheter skulle försäljas å offentlig auktion; och
skulle Konungens befallningshavande meddela förordnande örn försäljning, där
ej vid sagda tids utgång av häradsrättens lagfartsprotokoll framginge, att fastigheterna
blivit avyttrade, och hade Konungens befallningshavande att,
därest sedermera visade sig, att avtal, varigenom fastigheterna avyttrats, icke
blivit beståndande, ånyo pröva, huruvida förordnande örn försäljning skulle
meddelas. 1 i ■ I 1 * i
Hovrätten, där Wijk och bolaget besvärat sig, har enligt utslag den 11 december
1928 funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i häradsrättens
Konstitutionsutskottets memorial Nr S6.
63
utslag, dock att den tid, efter vars utgång Konungens befallningsliavande
skulle taga under omprövning, huruvida ifrågavarande fastigheter skulle försäljas
å offentlig auktion, av hovrättens bestämdes till sex månader efter det
hovrättens utslag vunnit laga kraft.
I hovrättens utslag hava Wijk och bolaget sökt ändring hos Kungl. Majit.
Efter det ovannämnda förnyade ansökningarna den 23 augusti 1928 ingivits
till Kungl. Maj :t har Wijk enligt fyra särskilda köpebrev, dagtecknade, tre den
28 oktober 1928 och ett den 16 november samma år, till bolaget från ifrågavarande
skogslotter försålt all den avrösningsjord, som vid lantmäteriförrättning
enligt kungl, kungörelse den 26 juni 1925 (nr 331) befunnes icke vara
erforderlig för stödskog till stamhemtaianen.
Härefter har bolaget i fyra särskilda den 23 januari 1929 dagtecknade ansökningar
med åberopande av en, efter av bolaget den 30 augusti samma år
gjord framställning, enligt sistnämnda kungörelse verkställd lantmäteriförrättning,
anhållit, att jämlikt lagen den 18 juni 1925, angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom, få förvärva genom sagda
köpebrev å bolaget överlåtna fastighetsdelar.
över dessa ansökningar hava länets jordbrukskommission ävensom vad anginge
fastigheterna i Ängersjö kommunalnämnden i Ängersjö socken blivit
hörda, varjämte Konungens befallningshavande avgivit föreskrivet utlåtande.
Jordbrukskommissionen yttrade:
»Bolaget har sökt en utväg att genom tilldelning till inägolotterna av ökat
skogsanslag från skogslotterna få förvärva återstående delar .av skogslotterna.
Det ökade skogsanslaget bör, ehuruväl skogslotterna uppgivits vara hårt avverkade
och sålunda för närvarande av mindre betydelse för hemmansbruket,
sammanläggas med inägolotterna. I de fall, då inägolotterna. och skogslotterna
fortfarande äro i samma ägares hand, torde hinder icke förefinnas för sammanläggning.
Vad angår inägolotterna litt. Baa och Bba under Ängersjö nr 2 och
inägolotten litt. Baa under Kölsätter nr 7 har Jordbrukskommissionen inhämtat,
att dessa sålts till andra personer än ägaren till skogslotterna. Det är tvivelaktigt
örn ägarna till dessa inägolotter äro i tillfälle att förvärva det ökade
skogsanslaget. Sker ej detta, kommer efter avstyckningarna från skogslotterna
den återstående marken å dessa lotter att sakna varje existensberättigande
såsom självständiga fastigheter. Bolaget bör därför, innan tillstånd lämnas
till förvärv av avstyckningama från Ängersjö nr 2 och Kölsätter nr .7, ställa
garantier för att det ökade skogsanslaget kommer att förenas med inägolotterna
i samma ägares hand. Mot den föreslagna avstyckningen från Kölsätter
nr 7 kan anmärkas, att ägofiguren 58 a å s. k. Kluckskiftet, som föreslagits
skola bibehållas till hemmanet, är belägen på ett avstånd av nära 2 mil från inägojorden
utan vägförbindelse. Då de till avstyckning avsedda områdena, icke
äro behövliga såsom stödskog för hemmanen i övrigt och därå ej heller finnas
några odlingslägenheter, har Jordbrukskommissionen ur jordbrukssynpunkt
icke något att erinra mot förvärvet.»
Kommunalnämnden har genom beslut den 17 mars 1929 på det allvarligaste
avstyrkt bolagets ansökan till förvärv av sagda fastighetsdelar avrösningsjord,
enär nämnden ansåge, att bolaget redan hade för många fastigheter inom
Ängersjö socken, samt vidare att det numera visat sig, att under den tid bolaget
förvaltat ifrågavarande fastighetsdelar, det ej kunde hänföras till ratio
-
64
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
nell skogsvård, utan i stället borde hänföras till skogsskövling, enär genom
skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län försorg under innevarande vintersäsong
å sagda fastigheter meddelats avverkningsförbud.
Det bör här anmärkas, att av handlingarna framgår, att skogsvårdsstyrelsen
icke sedan år 1925 meddelat avverkningsförbud å fastigheterna samt att styrelsen
sistnämnda år hävt sagda förbud, då fordrad säkerhet för kulturåtgärder
lämnats.
Konungens befallningshavande, som åberopat av Konungens befallningshavande
den 9 april 1927 avgivet utlåtande över bolagets tidigare ansökningar,
har anfört bland annat:
1) Beträffande Ängersjö nr 2 litt. Ba: Enligt den nu ifrågasatta delningen
skulle av hela hemmanet litt. Ba för hemmanet behållas till skogsbörd duglig
mark örn 78.28 hektar, vari ingår den skogsmark, som vid föregående ägostyckning
tilldelats lotten litt. Baa. Sistnämnda lott innehåller 4.0250 hektar inrösningsjord.
Lotten har försålts till enskild person.
Under förutsättning att köpebrev å tilläggsarealen för nämnde ägare företes,
får Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande med åberopande i övrigt av
vad som anförts i utlåtandet den 9 april 1927 tillstyrka ansökningen örn förvärv
av 228.07 hektar.
2) Beträffande 25/i92 mantal Ängersjö nr 2 litt. Bb: Enligt den nu ifrågasatta
delningen skulle av hela hemmanet litt. Bb för hemmanet behållas till
skogsbörd duglig mark med en areal om 130.53 hektar, vari ingår den skogsmark,
som vid föregående ägostyckning tilldelades lotten litt. Bba. Sistnämnda
lott innefattar dessutom 3.5020 hektar inrösningsjord. I likhet med vad som
nyss anförts beträffande litt. Ba har emellertid inägolotten redan sålts till enskild
ägare. Det måste därför fordras, att denna erhållit köpebrev å tilläggsarealen.
Under denna förutsättning får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
med åberopande i övrigt av 1927 års utlåtande, tillstyrka bolagets ansökan
örn förvärv av 491.16 hektar.
3) Beträffande 841/20736 mantal Ängersjö nr 8 litt. Hb: Enligt förevarande
förslag skulle av hela hemmanet litt. Hb för hemmanet behållas en areal av
50.85 hektar till skogsbörd duglig mark, vari ingår den skogsmark, som vid
föregående ägostyckning tilldelades lotten litt. Hba. Denna har emellertid allenast
0.5770 hektar inrösningsjord och kan således, såsom framhållits i 1927 års
utlåtande, ej komma att bilda någon självständig jordbruksfastighet. Det är
önskvärt, att hela det mera välbelägna norra (på kartan första) skiftet förvärvas
av någon närliggande jordbrukare. Hinder bör då ej möta för bolaget
att få förvärva det södra skiftet. I varje fall måste erinras, att av åberopade
köpeavhandlingar synes framgå, att lotten litt. Hba förut sålts till enskild person.
Vid sådant förhållande torde köpebrev böra företes angående förvärv för
den enskilde ägaren av litt. Hba av den nu såsom tillägg till sistnämnda lott
föreslagna arealen.
4) Beträffande 1198/20736 mantal Kölsätter nr 7 litt. Ba: Enligt den nu ifrågasatta
delningen skulle av hela hemmanet litt. Ba för hemmanet behållas 72.25
hektar till skogsbörd duglig mark, vari ingår den vid ägostyckning år 1922 till
inägolotten litt. Baa lagda skogsmarken. Denna inägolott innehåller dessutom
2.5897 hektar inrösningsjord. Äv den hemmanet enligt förslaget tilldelade
skogsmarken är, såsom jordbrukskommission antytt, ett med kartnummer 58a
betecknat område, enligt handlingarna innefattande 10.60 hektar och tillhörande
det s. k. Kluckskiftet (femte skiftet på kartan), beläget på omkring två mils
avstånd från inägojorden. Enligt jordbrukskommissionens uppgift, vilken i
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
65
övrigt icke framgår av handlingarna, har inägolotten litt. Baa blivit försåld
till enskild person. Köpebrev för denne bör därför företes å den areal, sorn
enligt nu föreliggande förslag skulle tilläggas till inägolotten. Under förutsättning
att så sker, anser sig Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande kunna
tillstyrka bolagets ansökan om förvärv av 108.44 hektar.
Kungl. Majit bar genom fyra särskilda resolutioner den 15 november 1929
med stöd av 4 § i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärva fast egendom medgivit bolaget rätt att förvärva av
Wijk å bolaget överlåtna delar av hemmansdelarna Ängersjö 27, Ängersjö 29,
Ängersjö 815 samt Kölsätter 721, nämligen på grund av köpebrev den 28 oktober
1928 viss i resolutionen rörande Ängersjö 27 angiven del av nämnda hemmanslott,
innehållande i två skiften en areal av tillhopa 22 8.07 hektar, på grund
av köpebrev likaledes den 28 oktober 1928 viss i resolutionen rörande Ängersjö
29 angiven del av denna hemmanslott, innehållande i tva skiften en areal
av tillhopa 491.16 hektar, på grund av köpebrev ävenledes den 28 oktober 1928
den del av den till Ängersjö 815 hörande mark, som å en i resolutionen rörande
sagda hemmanslott omförmäld karta betecknats såsom tredje skiftet med en
areal av 137.52 har samt på grund av köpebrev den 16 november 1928 viss i
resolutionen rörande Kölsätter 721 angiven del av sagda hemmanslott, innehållande
en areal av 108.44 har. Såsom villkor för sålunda lämnat medgivande
har Kungl. Majit uppställt i resolutionen rörande Ängersjö 27, att bolaget
inom fyra månader från den 15 november 1929 styrkte, att ett av Wijk enligt
företett köpekontrakt till Erik Larsson från nämnda hemmansdel försålt område
om 37.4750 har i laga ordning sammanlagts med Ängersjö 26; i resolutionen
angående Ängersjö 29, att bolaget inom samma tid styrkte, att ett av Wijk enligt
företett köpekontrakt till Paul Englund från denna hemmansdel försålt
område örn 135 har i laga ordning sammanlagts med Ängersjö 28 samt i resolutionen
rörande Kölsätter 721, att bolaget likaledes inom samma tid styrkte, att
ett av Wijk enligt företett köpekontrakt till Johan Jonasson från sagda hemmansdel
försålt område örn cirka 100 har i laga ordning sammanlagts med Kölsätter
720.
Efter det Kungl. Maj :t meddelat sagda resolutioner, har Kungl. Maj :ts Högsta
domstol den 3 februari 1930 beslutat utslag i ovannämnda på dess prövning
beroende mål mellan Wijk och bolaget, å ena, samt allmän åklagare, å andra
sidan.
Högsta domstolen, som lika med hovrätten funnit, att bulvanförhållande beträffande
fastigheterna förelåge, har i sitt utslag, på grund av sagda Kungl.
Maj :ts resolutioner, prövat lagligt på det sätt ändra hovrättens utslag, såvitt
dessa fastigheter anginge, att dels samma utslag förklarades vidkommande de
andelar av Kölsätter 721 samt Ängersjö 27 och Ängersjö 2°, som bolaget berättigats
att förvärva av Wijk, skola äga giltighet endast försåvitt det i varje
fall stadgade villkoret icke av bolaget fullgjordes, dels ock utslaget upphävdes
vad anginge det såsom tredje skiftet betecknade området av den till Ängersjö 81"
hörande mark.
Bihang till riksdagens jmotokoll 1030. 5 sami. 16 höft. (Ar 26.)
66
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
Utskottet får till en början erinra därom, att förut torde hava varit gällande
praxis, att ärenden av sådan art som ifrågavarande plägat beredas gemensamt
inom jordbruks- och justitiedepartementen. Denna praxis synes hava
under år 1929 i regel frångåtts och endast i undantagsfall tillämpats. Emellertid
synes det utskottet, att anledning saknas att frångå ifrågavarande praxis,
och i nu förevarande fall måste detta vara så mycket mera olämpligt, som genom
dessa ansökningar i realiteten avses icke blott ett upphävande av Kungl.
Majrts beslut den 17 september 1927 utan jämväl ett undanryckande av grunden
för den mot bolaget och Wijk av allmän åklagare anhängiggjorda talan
enligt bulvanlagen. Bestämmelserna i bulvanlagen avse att, sedan genom domstols
utslag bulvanförhållandet konstaterats, exekutivt eller genom försäljning
under hand kunna få detsamma upphävt och sålunda fråntaga bolaget de fastigheter,
som det icke äger rätt att förvärva eller besitta. För att denna rent
juridiska fråga skulle erhållit tillbörligt beaktande, borde givetvis ärendet berens
gemensamt inom justitie- och jordbruksdepartementen.
Utskottet vill icke bestrida, att Kungl. Maj :t äger formell rätt att bifalla de
senare ansökningarna, i trots av att tidigare ansökningar avslagits. Genom
det tidigare avslaget har det till grund för de tidigare ansökningarna liggande
köpet förfallit och sedan nytt köp kommit till stånd genom köpebreven den
28 oktober resp. den 16 november 1928 skola bolagets förnyade å detta senare
köp grundade ansökningar bliva föremål för nytt beslut. Härav följer dock
icke, att sådana förnyade ansökningar även örn formella skäl för bifall till
desamma förelegat skola bifallas, utan måste den största försiktighet iakttagas
såvida icke bulvanlagens syfte helt skall bliva åsidosatt. Genom Kungl. Maj :ts
bifall till de senare ansökningarna har i detta fall det genom stämning, delgiven
Wijk den 12 juni och bolaget den 15 juli 1928 inledda rättsliga förfarande
för bulvanförhållandets hävande blivit verkningslöst. Det synes utskottet
klart att vid bulvanlagens antagande det ingalunda varit riksdagens
mening att den skulle tillämpas på sätt som här skett. Vid sagda lags antagande
av riksdagen år 1925 förelåg bl. a. fråga om kriminalisering av bulvanförhållande.
Andra lagutskottet anslöt sig emellertid (se utlåtandet nr 35)
då till den av departementschefen hävdade meningen att så icke skulle ske.
Departementschefen framhöll, att därest det skulle visa sig, att man ej kunde
förhindra kringgående av lagstiftning avseende inskränkning i rätten att förvärva
fast egendom genom att i de fall, då bulvanförhållande visats föreligga,
stadga allenast tvångsförsäljning av egendomen, till förnyat övervägande torde
få upptagas frågan huruvida icke kriminalisering av bulvanförhållandet vore
det lämpligaste medlet att förebygga dylikt kringgående. Detta visar, att
andra lagutskottet ansett att, när det vore ådagalagt att bulvanförhållande
finnes, detta med lämpliga medel snarast skulle bringas att upphöra.
Nu ifrågavarande bulvanförhållande har förelegat under mycket lång tid,
och det vill förefalla, som om bolaget under rättegången rörande bulvanförhållandet
gjort allt för att förhala processen för att därigenom vinna tid till
förnyade ansökningar. När sedan slutligen, efter vidlyftigt processförfarande
syftemålet, att få detsamma hävt, synes nått, ingriper Kungl. Maj:t på ett sätt,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
67
som kan leda till förfelande av syftet med lagen. Lagen har givit bolaget viss
respittid för avyttring av fastigheterna, men härmed avses ingalunda att bereda
bolaget tid för att inkomma med upprepade ansökningar att få behålla fastigheterna.
Det synes sålunda icke föreligga något skäl att taga hänsyn till de av bolaget
långt efter rättegångens begynnande vidtagna åtgärder för att, genom att
tilldela resp. inägolotter å fastigheterna föreskriven areal stödskog, söka åtminstone
formellt fylla de föreskrifter, som omförmälda lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
föreskriver för att bolag skall kunna få rätt att förvärva fastighet.
Utskottet måste härvid fästa uppmärksamheten på, att bolagets ansökningar
härjämte äro synnerligen svagt grundade. I sist omförmälda lag stadgas i
§ 5 a. st. 3 att till stödskog, som tilldelas inägolotterna, skola i de delar av Jämtlands
län, varom här är fråga, för helt mantal hänföras 1,000 har till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, och skall, då
fråga är om hemman, vars skattetal understiger 1j& mantal, arealen höjas med
en fjärdedel dock ej till mera än vad på J/8 mantal belöper. I följd härav skall
inägolotterna tilldelas minst följande areal stödskog, nämligen Ängersjö 26
78.13 har, Ängersjö 2S 130.21 har, Ängersjö 8 litt. Hba 50.69 har och Kölsätter
720 7 2.21 har. Den areal stödskog som tilldelas nämnda inägolotter belöper sig
till resp. 78.28; 130.53 ; 50.85 och 72.25 har, och hava dessa lotter således erhållit
allenast det minimum av skogsareal, som i nämnda lag föreskrivits såsom erforderlig
för att inägolotterna skola äga för drivande av självständigt jordbruk
tillräcklig skogstillgång. Då härtill kommer, att jordbrukskommissionen i sitt
yttrande uppgivit, att skogslotterna äro hårt avverkade och sålunda för närvarande
av mindre betydelse för hemmansbruket, synes det vara uppenbart, att
inägolotterna icke erhållit stödskog i den utsträckning lagen avser.
Det bör här även framhållas, att i proposition till 1925 års riksdag, nr 205,
med förslag till lag angående förbud för bolag och förening att förvärva fast
egendom mera allmänt formulerade bestämmelser rörande vad som vore att
hänföra under stödskog föreslogos. Andra lagutskottet bibehöll i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 33, de i 1906 års lag örn förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärva fast egendom upptagna mera detaljerade bestämmelserna
i detta avseende. Det följer härav även, att dessa bestämmelser
skola följas såväl i formellt avseende som i avseende å sitt syftemål, och sålunda
respektive inägolotter tilldelas föreskriven areal verklig stödskog och icke
samma areal avverkad skogsmark.
Såsom av de ovan refererade handlingarna framgår, har vederbörande kommunalnämnd
på det allvarligaste avstyrkt bolagets ansökningar. Kommunalnämndens
särskilda kännedom om förhållandena på orten utgör anledning att
fästa synnerlig vikt vid nämndens yttrande, varför anledning synes saknas att i
ett fall sådant som det förevarande utan starka skäl frångå dess avstyrkande
utlåtande. Även på dessa grunder hava sålunda bolagets ansökningar bort
avslås.
68
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86.
Slutligen finner utskottet det anmärkningsvärt, att vad beträffar ansökningen
rörande Ängersjö 815 Kungl. Maj:t icke ansett nödigt att tillse att bolagets
rätt att förvärva ifrågavarande andelar i fastigheten gjorts beroende av
det av Konungens befallningshavande föreslagna villkoret att bolaget borde
förete köpebrev angående förvärv för enskild ägare till inägolotten litt. Hba av
den såsom tillägg till sistnämnda lott föreslagna arealen. Beträffande detta
fall synas sålunda, då icke någon som helst garanti finnes att inägolotten tilldelas
ens den areal stödskog som föreskrives i lagen, bestämmelserna i förbudslagen
hava jämväl blivit ur formellt-juridisk synpunkt åsidosatta.
Då på grund av vad sålunda anförts utskottet funnit att beredningen av dessa
ärenden icke skett på tillfredsställande sätt samt ej heller, med åsidosättande av
syftemålet med omförmälda lagar av 18 juni 1925, tillstånd bort meddelas
bolaget att förvärva fastigheterna, har utskottet ansett sig böra hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot medlemmarna av tillförordnade
regeringen, statsministern Lindman samt statsråden Lundvik, Borell och Bissmark.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström*, Strömberg, David Bergström*,
Vennerström, Sundberg, Thorén, Larsén, Stenberg*, Åkerberg*, Mellén, Engberg*,
Gustafson i Kasenberg, Persson i Trången, Hallén, Laurén, Olsson i Mora, Fast,
Holmström och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
9:o.
(Protokoll över handelsärenden den 16 maj och 27 juni 1929.)
Båda kamrarna hava den 15 mars 1930 till konstitutionsutskottet i vederbörlig
ordning hänvisat statsutskottets memorial nr 57 angående anledning till anmärkning
mot två statsrådsledamöter och är ifrågavarande memorial av följande
lydelse: »Det är anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen
för handelsdepartementet V. G. Lundvik samt t. f. chefen för nämnda departement
J. B. Johansson, varom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför
vilket anledningen skall uppgivas.»1
Av statsutskottet överlämnades i anledning härav till konstitutionsutskottet
nedanstående skrivelse:
1 Vid förestående ärendes slutbehandling inom statsutskottet närvoro:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
O. Bergqvist, E. J. G. Rosén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, K. V. Rydén,
E. A. Lundell, Oscar Olsson, P. A. Bergström, K. E. Andersson i Eliantorp och
K. A. W. Björck;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, B. F:son
Holmgren, E. J. Wigforss, O. E. F. Järte, A. Danielsson, O. Andersson i Höör, J.
Jönsson i Revinge och A. Norsell.
Reservation avgavs av herrar Widell, Bergqvist, Svensson i Kompersmåla, Lundell,
Andersson i Eliantorp, Wiklund, Nilsson i Bonarp, Holmgren och Järte.
Konstilutionsutshotteis memorial Nr S6.
69
»Till riksdagens konstitutionsutskott.
I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag upptog chefen för finansdepartementet
till behandling vissa spörsmål rörande huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder
och anslagen till extra utgifter.
Departementschefen ansåg, att huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder,
vilka dåmera nedgått till jämförelsevis obetydliga belopp och vilka, sedan en
förändring av avlöningsanslagen från bestämda anslag till förslagsanslag vidtagits,
framdeles skulle tillföras inkomster allenast i mycket begränsad omfattning,
icke vidare borde bibehållas samt att de inkomster, som dittills tillförts
dessa fonder, i stället skulle ingå i statsverkets kassafond. Genom avskaffande
av besparingsfonderna, varigenom skillnaden mellan bestämda anslag och förslagsanslag,
högst, icke vidare behövde uppehållas, vunnes också en förenkling
av den dåvarande beteckningen av riksstatsanslagen, i det att anslagskaraktären
förslagsanslag, högst, skulle kunna för framtiden undvikas och riksstatsanslagen
hänföras till allenast tre olika typer: reservationsanslag, förslagsanslag
och obetecknade anslag. Anslagen av sistnämnda kategori blevo anslag,
som ej finge överskridas och vilkas besparingar skulle tillföras kassafonden. I
det förslag till riksstat för budgetåret 1923/1924, som förelädes 19213 års riksdag,
uppfördes också i enlighet härmed de anslag, som enligt dittills i förevarande
avseende gällande regler skulle hava upptagits såsom förslagsanslag,
högst, utan anslagsbeteckning. Den sålunda ifrågasatta reformen medförde
emellertid, att vissa av anslagen till extra utgifter under huvudtitlarna måste
höjas för att kunna bestrida jämväl de utgifter, som då belastade besparingsfonderna.
Riksdagen fann icke anledning till erinran mot vad Kungl. Maj :t sålunda
föreslog i avseende å besparingsfonderna och den förändrade anslagsbeteckningen.
Beträffande de ifrågasatta höjningarna av vissa anslag till extra utgifter
yttrade sig riksdagen vid behandlingen av vederbörande huvudtitlar.
Genom dessa åtgärder kan sägas, att den även förut gällande regeln, att de
bestämda anslagen ■— reservationsanslag och obetecknade anslag — ej få överskridas,
blivit särskilt markerad.
Trots detta hava dock, enligt vad budgetredovisningarna giva vid handen,
vad reservationsanslagen angår, överskridanden gång efter annan ägt rum, särskilt
beträffande anslag under nionde och tionde huvudtitlarna.
I fråga örn anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga har
senast sistlidet års riksdag påtalat detta förhållande.
Efter att hava närmare redogjort för den år 1923 företagna omläggningen i
fråga örn kommittéanslagen hade riksdagens år 1928 församlade revisorer uti
avgiven berättelse rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927 -30
juni 1928 framhållit, att syftet nied omläggningen varit, att utgifterna för
kommittéer och sakkunniga icke finge överstiga, vad riksdagen för sadan! ändamål
ställt till förfogande, samt att från de för berörda ändamål anvisade anslagen
skulle bestridas alla utgifter för de kommitté- och sakkunnigutredningar,
för vilkas kostnader icke särskilda medel av riksdagen beviljats.
I sin skrivelse nr 175 sistlidet år uttalade riksdagen, att riksdagen, som voie
av den meningen, att samtliga kostnader för kommittéer och utredningar genom
sakkunnigutredningar borde bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar
uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, med anledning
av vad revisorerna meddelat, ansett sig böra för Kungl. Maj! tillkännagiva
denna uppfattning. . . ...
Under punkten 47 av tionde huvudtiteln i årets statsverkspropositionlomormäler
nu vederbörande departementschef, att under budgetåret 1928/1929 till
-
70
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
gängligt anslag till extra utgifter icke blott i sin helhet förbrukats, utan anslaget
utvisade därutöver en brist å 20,341 kronor 56 öre, som balanserades under
förskottstitel, och Kungl. Maj :t har i anledning av departementschefens
därom gjorda framställning föreslagit riksdagen medgiva, att sagda brist måtte
få täckas genom anlitande av det å riksstaten för budgetåret 1929/1930 uppförda
anslaget till oförutsedda utgifter. Enligt vad utskottet inhämtat, torde
sagda överskridande närmast hava föranletts genom ettdera av eller bägge
Kungl. Maj :ts beslut dels den 16 maj 1929, varigenom föreskrevs, att i den
mån anslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, även efter en
jämlikt riksdagens medgivande vidtagen förstärkning av anslaget, icke lämnade
tillgång till bestridande av sådana utgifter, vilka enligt tidigare meddelade
beslut skulle bestridas av detsamma, täckning för samma utgifter skulle
tillsvidare under budgetåret bestridas från det under tionde huvudtiteln uppförda
anslaget till extra utgifter, dels och den 27 juni 1929, varigenom vissa
kostnader för Sveriges deltagande i internationella sjöfartskongressen i London
skulle i sin helhet utgå från tionde huvudtitelns reservationsanslag till extra
utgifter. Enligt inhämtade upplysningar har med stöd av förstnämnda beslut
ett belopp av 30,431 kronor 94 öre och med stöd av sistnämnda beslut ett belopp
av 23,042 kronor 50 öre tagits i anspråk av extra utgiftsanslaget. Kungl.
Maj:ts beslut den 16 maj 1929 är försett med kontrasignation av statsrådet
V. G. Lundvik. Beslutet den 27 juni 1929 är kontrasignerat av statsrådet J. B.
Johansson i egenskap av t. f. chef för handelsdepartementet.
Då det här påtalade förfaringssättet enligt utskottets uppfattning torde få
anses utgöra ett särskilt i ögonen fallande exempel då reservationsanslag överskridits,
samt utskottet måste hålla före, att en praxis i denna riktning, såsom
stående i uppenbar strid mot gällande grundlagsföreskrifter, icke må utvecklas,
har utskottet jämlikt §§ 39 och 57 riksdagsordningen funnit sig icke kunna
underlåta att anmäla vad som sålunda förekommit.
Utdrag av det vid ärendets behandling i utskottet hållna protokoll bifogas.
Stockholm den 14 mars 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. Kvarnzelius.
G. Thorstenson.
Vid skrivelsen var fogat följande protokollsutdrag:
»Utdrag av protokoll, hållet vid statsutskottets sammanträde
in plato fredagen den 14 mars 1930 kl. 11
f. m.
§ 117.
Föredrogos tredje avdelningens bordlagda förslag till dels memorial angående
anledning till anmärkning mot två statsrådsledamöter dels ock skrivelse till
konstitutionsutskottet i frågan.
Härvid yrkades av herrar Svensson i Kompersmåla, Widell, Bergqvist, Andersson
i Eliantorp och Järte, att sådan anmälan, som förslaget till memorial
innefattade, icke måtte göras.
Herrar Rydén, Rosén, Björck, Olsson i Kullenbergstorp och Andersson i
Höör yrkade bifall till avdelningens förslag.
Herr ordföranden och herr vice ordföranden yttrade, att de för sin del funne
lämpligt, att utskottet, i stället för framställande av anmärkning i den form
som föreslagits, i utlåtande angående vederbörande anslag påtalade det överskridande,
som förekommit.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
71
Efter det överläggningen förklarats avslutad, gjorde herr ordföranden proposition
på bifall till vartdera av de av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. samt
herr Rydén m. fl. framställda yrkandena; och förklarade herr ordföranden sig
anse den senare propositionen med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning varav föredrogs och godkändes följande omröstningsproposition:
Den,
som vill, att utskottet hos kamrarna gör sådan anmälan, som innefattas
i det framlagda förslaget till memorial, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har utskottet beslutat att icke göra anmälan enligt berörda memorial.
Omröstning företogs och befunnos rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 11,
Nej — 10;
vadan utskottet beslutat i enlighet med ja-propositionen.
Örn vad sålunda förekommit, skulle meddelande lämnas konstitutionsutskottet
genom utdrag av protokollet.
Vid protokollet:
Axel Wennerholm.»
I en till utskottet överlämnad, inom handelsdepartementet utarbetad promemoria
lämnas beträffande orsakerna till överskridandet av reservationsanslaget
för extra utgifter under tionde huvudtiteln följande upplysningar:
»I propositionen nr 193 till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Hajd riksdagen
medgiva, att till förstärkning av det under tionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga finge till
nämnda anslag från det för budgetåret 1928/1929 anvisade förslagsanslaget till
oförutsedda utgifter överföras ett belopp av 55,000 kronor. I skrivelse nr 159
lämnade riksdagen det begärda medgivandet.
Skälen till Kungl. Maj:ts berörda förslag framgå närmare av innehållet i
prop., sid. 2. Här må emellertid erinras örn följande.
För budgetåret 1928/1929 stod, innan nämnda förstärkning av kommittéanslaget
skedde, till förfogande dels det å riksstaten uppförda anslaget 50,000
kronor, dels ock en obetydlig reservation från tidigare år å 52 kronor 31 öre,
eller ett sammanlagt belopp av 50,052 kronor 31 öre. Emellertid hade framgått
av under december månad 1928 från vederbörande kommittéer under hand
inhämtade uppgifter, att utgifterna kunde approximativt beräknas komma att
uppgå till icke mindre än omkring 145,000 kronor. Departementschefen förklarade
därför redan i 1929 års statsverksproposition sin avsikt att i sinom tid
göra framställning örn anvisande av särskilda medel för bestridande av de sålunda
förutsedda utgifterna i den mån desamma komme att överskrida det å
riksstaten anvisade anslaget och icke kunnat täckas från anslaget till extra
utgifter.
Å huvudtitelns anslag till extra utgifter fanns vid budgetårets ingång en behållning
av 59,975 kronor 56 öre. På grund av kommittéanslagets knapphet
fann Kungl. Hajd den 21 december 1928 gott beträffande sådana utgifter,
vilka enligt tidigare beslut skulle bestridas av huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga, förordna, att i den mån detta anslag
ej därtill lämnade tillgång, täckning för desamma finge tillsvidare under bud
-
72
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
getåret beredas från det under huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter.
I statskontoret och kommerskollegium förda anteckningar beträffande kostnaderna
för kommittéer och sakkunniga och belastningen å anslaget till extra
utgifter till och med den 2 mars 1929 utvisade, på sätt av propositionen framgår,
följande.
Ko mmittéanslaget.
Anslag å riksstaten . . . 50,000: — Av ämbetsverken utan
Reservation.
..... 52:31 ordnat........ 99,223:81
Brist......... 49,171:50 __
99,223: 81 99,223: 81
Anslaget till extra utgifter.
Reservation...... 59,975:56 Delvis täckt brist och
ytterligare beräknat för
tackande av bristen å
komm.-anslaget .... 49,171: 50
Övriga utgifter..... 8,429: 54
Behållning...... 2,374: 52
59,975: 56 59,975: 56
Genom den av riksdagen medgivna förstärkningen av kommittéanslaget steg
det sammanlagda tillgångsbeloppet å detta anslag till (50,052: 31 + 55,000: —
=) 105,052:31. Då enligt budgetredovisningen utgifterna uppgått till
141,904:26, hava andra medel tillförts anslaget med tillhopa 36,851:95. Sistnämnda
summa utgöres dels av, enligt vad numera från statskontoret inhämtats,
ett belopp av 6,420 kr. 1 öre, utgörande återlevererade kommittékostnader,
vilka befunnits böra gäldas av finansdepartementets kommittéanslag, dels ock
av ett belopp av 30,431 kr. 94 öre, utgörande av statskontoret enligt brev den
16 maj 1929 från anslaget till extra utgifter avfört belopp för täckande av
kommittékostnader.
I själva verket har således anslaget till extra utgifter fått bidraga till täckande
av kostnaderna å kommittéanslaget (50,052:31 + 55,000:--|-
36,851: 95 = 141,904: 26) med nyss nämnda belopp 30,431: 94.
Samtliga utgifter från anslaget till extra utgifter hava uppgått till 80,317: 12,
vilket belopp fördelar sig på följande sätt:
Bidrag till täckande av kommittékostnaderna.......... 30,431: 94
Kostnaderna för Sveriges deltagande i internationella sjöfartssäker
hetskonferensen
i London.................. 23,042: 50
Övriga utgifter från anslaget................. 26,842: 68
Summa 80,317:12
Det må framhållas, att även i ovanstående belopp 26,842: 68 ingår ett flertal
utgifter, vilka på grund av sin natur egentligen skulle hava bestritts av kommittéanslaget,
men vilka Kungl. Maj :t, på grund av sistnämnda anslags knapphet,
anvisat att utgå av anslaget till extra utgifter.
Vidare må anmärkas, att i den i budgetredovisningen angivna utgiftssumman
för extra utgifter, 80,580:10, ingår ett omföringsbelopp å 262:98, som ävenledes
tillförts anslaget som inkomst. Det såsom inkomster för anslaget uppgivna
beloppet 20,604: 54 utgöres av dels nyss nämnda belopp 262: 98 och dels
av den av riksräkenskapsverket angivna bristen å anslaget 20,341:56.
Vad slutligen beträffar överskridandet av anslaget till extra utgifter med
kronor 20,341: 56 kan detta anses ha i första hand föranletts av Kungl. Maj:ts
beslut den 27 juni 1929, enligt vilket kostnaderna för Sveriges deltagande i
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
73
internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London omfördes från förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar till extra utgiftsanslaget. Det
ursprungliga beslutet om ifrågavarande kostnader hade fattats redan den
15 mars 1929. Beslutet om omföring den 27 juni föranleddes närmast av riksdagens
skrivelse den 3 maj, nr 136, i vilken framhölls att kostnader för resor
utom landet icke borde bestridas av respektive huvudtitels rese- och traktamentsanslag.
Då ett tidigare åt statskontoret lämnat bemyndigande att från
extra utgiftsanslaget bestrida sådana kommittékostnader, till vilkas gäldande
kommittéanslaget icke lämnade tillgång, den 27 juni ännu icke^ av statskontoret
effektuerats, utvisade extra utgiftsanslaget sistnämnda dag sådan tillgång att
ovan omförmälda kostnader syntes kunna därav bestridas.»
Av den refererade redogörelsen framgår att anledningen till överskridandet
av ifrågavarande reservationsanslag närmast ligger i ett beslut av den 27 juni
1929. Genom ett tidigare, den 15 mars 1929, fattat beslut skulle representanter
för Sverige deltaga i internationella sjöfartssäkerhetskonferensen i London
och kostnaderna för detta deltagande skulle bestridas av anslaget till rese- och
traktamentspenningar under tionde huvudtiteln. Då emellertid i riksdagens
skrivelse den 3 maj 1929, nr 136, uttalades, att kostnader för resor utom landet
icke borde utgå från vederbörande huvudtitels rese- och traktamentsanslag beslöts
den 27 juni att omförmälda kostnader i stället skulle utgå från anslaget
till extra utgifter. Emellertid hade redan tidigare, den 16 maj 1929, statskontoret
bemyndigats att, i den män anslaget till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga icke lämnat tillgång till bestridande av sådana utgifter, vilka
enligt tidigare meddelade beslut skulle bestridas av detsamma, bereda täckning
för samma utgifter från reservationsanslaget för extra utgifter; detta beslut
hade fattats trots att 1929 års riksdag i sin skrivelse nr 175 uttalat den meningen,
att samtliga kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunnigeutredningar
borde bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar uppförda
anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Då beslutet
den 27 juni fattades, hade statskontoret ännu icke begagnat nämnda bemyndigande,
vadan anslaget till extra utgifter denna dag utvisade sådan tillgång, att
kostnaderna för Sveriges deltagande i Londonkonferensen syntes därav kunna
bestridas. Då emellertid statskontoret sedermera effektuerade Kungl. Maj:ts
beslut av den 16 maj blev den brist, som i realiteten redan uppstått genom beslutet
av den 27 juni, uppenbar.
Såsom i statsutskottets skrivelse till konstitutionsutskottet anföres, hava
jämväl tidigare, även sedan den av statsutskottet berörda, vid 1923 års riksdag
genomförda förändringen i avseende å statsanslagen genomförts, åtskilliga överskridanden
av reservationsanslag förekommit. Enligt verkställd undersökning
äro dessa överskridanden, från och med budgetåret 1924—1925 till och med
budgetåret 1928—1929 följande:
Överskridna reservationsanslag.
för budgetåret 1924/1925:
II huvudtiteln: anslag till ^ordregister för landsbygden (brist c:a 1,100 kr.)
VI > : >, » kommittéer och utredningar genom sakkunniga
(brist e:a 15,800 kr.)
74
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
IX huvudtiteln: anslag till uppehållande av hingstdepåernas och stuteriets
verksamhet (brist c:a 12,100 kr.)
» » : » > hydrografisk-biologiska kommissionens under
sökningar
(brist c:a 0,200 kr.)
» » : » » befrämjande av linodling och linberedning (brist
c:a 100 kr.)
för budgetåret 1925jl926:
VIII huvudtiteln: anslag till allmänna läroverken (brist c:a 73,000 kr.)
* » : » » privatläroverken (gemensamt)(brist c:a 6,000 kr.)
: » » kommittéer och utredningar genom sakkunniga
(brist c:a 3,300 kr.)
IX » : » » undervisningskurser i navigation för bohus
länska
fiskare (brist c:a 600 kr.)
5 » : » » avelscentra för nötboskap (brist c:a 2,000 kr.)
för budgetåret 1926/1927:
V huvudtiteln:
VIII » :
IX , :
anslag till extra utgifter (brist c:a 2,500 kr.)
» » flyttning av kyrkan till prästgården i Muonio
nalusta
kapellförsamling (brist c:a 500 kr.)
» » kommittéer och utredningar genom sakkun
niga
(brist c:a 5,700 kr.)
för budgetåret 1927/1928:
V huvudtiteln: anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
(brist c:a 3,900 kr.)
lil » : » » privatläroverken (gemensamt)(brist c:a 4,400 kr.)
IX » : » » extra utgifter (brist c:a 8,400 kr.)
för budgetåret 1928/1929:
IX huvudtiteln: anslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna (brist
kr. 13,078:28.)
* » : » » kommittéer och utredningar genom sakkunniga
(brist kr. 3,481: 93.)
X » : » » extra utgifter (brist kr. 20,341:56.)
För att belysa orsakerna till berörda förhållande har utskottet införskaffat
uppgifter rörande de överskridanden av reservationsanslag, som, jämte det i
statsutskottets skrivelse påtalade, förelegat under budgetåret 1928—1929. Av
dessa uppgifter framgår, att överskridandet av nionde huvudtitelns reservationsanslag
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna berott på följande
förhållanden:
»Från anslaget utgår bidrag till hushållningssällskap och landsting för deras
utgifter för olika fiskeriändamål.
Rörande sättet för anvisande av bidrag från anslaget må nämnas, att bidragen
anvisas för kalenderår, att Kungl. Maj:ts beslut örn anvisande av bidrag
meddelats i början av det år bidragen avse, samt att därvid föreskrift meddelats
örn utbetalande av beviljat bidrag först efter ingången av nästkommande
budgetår. Exempelvis har bidrag för 1927 beviljats i början av 1927 att utbetalas
efter ingången av juli månad 1927.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26,
75
Enligt anmälan från lantbruksstyrelsen i dess framställning örn anslag för
olika ändamål för budgetåret 1930/1931 har å anslaget uppstått en brist av
13,128 kronor 29 öre, och har lantbruksstyrelsen hemställt örn anvisande av
medel för täckande av bristen (Bil. A, jfr även innevarande års statsverksproposition
IX. H. T. sid. 354).
Beträffande uppkomsten av denna brist må anföras:
Anslaget upptogs under vartdera av budgetåren 1924/25—1925/26 med
78,500 kronor. I 1926 års statsverksproposition anförde (IX. H. T. sid. 280)
emellertid dåvarande departementschefen, att å anslaget uppkommit så stor
behållning, att detsamma torde kunna begränsas till 60,000 kronor. I enlighet
därmed nedsattes anslaget av riksdagen till sistnämnda belopp. Man torde
dock hava utgått från, att samma belopp som förut skulle få disponeras för
ändamålet. Riksdagen uttalade nämligen (R. skr. nr 75 p. 36), att minskningen
föreslagits med hänsyn till en å anslaget uppkommen behållning och
sålunda icke stöde i samband med några tilltänkta begränsningar i de åtgärder
för fiskets främjande, som avsåges med detsamma, samt att riksdagen för sin
del voro livligt övertygad om behovet av allt det stöd för höjande av fiskets avkastning,
som genom statens medverkan kunde ske.
Nedsättningen av anslaget grundades sålunda på antagandet, att reservation
förefanns å detsamma. Detta antagande synes emellertid — enligt vad
framgår av lantbruksstyrelsen ovannämnda framställning och ^statskontorets
däröver avgivna yttrande (Bilaga B) -— hava varit oriktigt. Någon odisponerad
behållning torde nämligen i verkligheten vid ifrågavarande tid ej hava förefunnits.
Att visst belopp innestått, torde hava berott på att hushållningssällskapen
dröjt med att uttaga dem beviljade bidrag. Det innestående. beloppet
var sålunda redan disponerat genom föregående beslut av Kungl. Maj :t.
Genom beslut den 26 mars 1926 anvisade Kungl. Maj:t från anslaget bidrag
å tillhopa 79,600 kronor att utbetalas efter ingången av budgetåret 1926/1927.
Då anslaget för sistnämnda budgetår minskats till 60,000 kronor, torde således
redan genom detta Kungl. Maj :ts beslut en överanvisning av anslaget hava ägt
rum, som i sinom tid vid de beviljade bidragens utbetalande måste leda till ett
överskridande av anslaget.
I 1927 års statsverksproposition yttrade dåvarande departementschefen
(IX. H. T. sid. 251) att, enär till budgetåret 1927/1928 icke torde kunna förväntas
någon reservation, anslaget syntes ånyo böra uppföras med 78,500 kronor.
Detta blev jämväl riksdagens beslut (Se R. skr. nr 63 p. 31).
Under därefter följande budgetår har anslaget upptagits till sistnämnda be
Genom
särskilda beslut den 1 april 1927, den 27 april 1928 och^den 5 april
1929 har Kungl. Maj:t sedermera anvisat bidrag från anslaget å respektive
78,878 kronor 20 öre, 79,120 kronor och 79,475 kronor. Bristen har emellertid
ej yppats, förrän viel utbetalning av beviljade bidrag under budgetåret 1928/
1929, vilket troligen berott på dröjsmål från hushållningssällskapens sida med
uttagandet av tidigare beviljade bidrag.»
Här ifrågavarande brist torde sålunda lia sin grund däri, att enligt förslag
i 1926 års statsverksproposition det berörda anslaget för 1926 1927 nedsatts
till 60,000 kronor på grund av antagandet, att besparing förelegat. Detta antagande
synes emellertid ha varit oriktigt; visserligen hade visst belopp innestått,
på grund av att hushållningssällskapen icke uttagit dem beviljade bidrag,
men detta belopp hade i realiteten redan disponerats genom föregående
76
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
beslut av Kungl. Maj :t. Den sålunda faktiskt redan nämnda år föreliggande
bristen har sedermera, då de tidigare beviljade bidragen utbetalats, måst leda
till överskridande av anslaget.
Beträffande överskridandet av nionde huvudtitelns kommittéanslag ha följande
upplysningar meddelats:
»De Kungl. Maj :ts beslut, varigenom förordnas örn utbetalningar från nionde
huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, pläga
dels anvisa till siffran bestämda utanordningsbelopp, dels ock, mera vanligt,
angiva vissa automatiska grunder för utbetalningarnas verkställande. Det
förra inträffar exempelvis vid beviljande av expensmedel för kommitté eller
bestämda arvoden till anlitade biträden o. d. I senare fallet utgå utgifterna
från anslaget i form av dagarvoden samt rese- och traktamentsersättning till
ledamöter och sekreterare. Att på förhand kunna avgöra kostnaderna i sistnämnda
avseende är givetvis omöjligt. För vinnande av överblick över anslagets
utgifter i denna del skola enligt gällande bestämmelser vederbörande räkningar
granskas av statssekreteraren. Genom anteckningar örn räkningarnas
belopp och samarbete med statskontoret tillses att anslaget icke överskrides.
Såvitt angår budgetåret 1928/1929 torde anledning till överskridandet icke
vara att söka i något visst Kungl. Maj :ts beslut angående medelsanvisning till
kommittéer.. Orsaken till överskridandet torde sammanhänga med det beslut
rörande anvisning på kommittéanslaget, vilken den 14 juni 1928 meddelades av
Kungl. Majit. Enligt nämnda beslut bemyndigades länsstyrelsen i Norrbottens
Ian att till sakkunniga för undersökning och utredning rörande gränserna
för vissa på finskt område belägna ströängsholmar, efter avgivna räkningar,
som av. länsstyrelsen, godkänts, utbetala dagarvode samt rese- och traktamentsersättning
m. m. enligt vissa angivna grunder; och skulle i länsräkenskapen å
det för budgetåret 1928/1929 anvisade kommittéanslaget under nionde huvudtiteln
avföras utbetalda belopp. Ärendet behandlades icke å statssekreterarens
avdelning och någon avskrift av beslutet delgavs ej honom.
Anteckning örn detta beslut skedde sålunda ej hos statssekreteraren, och därigenom
att länsstyrelsen -— i stället för, såsom vanligen plägar ske, statssekreteraren
— skulle attestera vederbörande räkningar, kunde ej heller de särskilda
utbetalningarna, följas i departementet, Med hänsyn därtill att länsstyrelsen
har egen dragningsrätt på riksbanken erhöll ej heller statskontoret i tid kännedom
om utbetalningarna,
Av.en till Kungl. Majit nyligen från riksräkenskapsverket inkommen framställning
rörande ersättande av ifrågavarande brist, 3,481 kronor 93 öre, framgår
jämväl, att kommittéanslagets tillgångar under budgetåret 1928/1929 utgjorde
tillhopa 96,149 kronor 17 öre samt att utgifterna å anslaget utgjort i
statskontoret 96,045 kronor 88 öre och i länsstyrelsen i Norrbottens län 3,585
kronor 22 öre.»
Ifrågavarande brist synes sålunda ha uppkommit på det sätt, att Kungl.
Majit på hemställan av dåvarande föredragande departementschefen Stockenström
bemyndigat en länsstyrelse att till vissa sakkunniga utbetala dagarvode
samt rese- och traktamentsersättningar och att detta bemyndigande icke beaktats
vid sedermera beslutade utanordningar från departementets kommittéanslag.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att reservationsanslag överskridits
ej blott under 1929 utan även dessförinnan, och att skulden härtill icke skäligen
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
77
kan läggas å nuvarande departementschefer mera än å tidigare. Här synes
föreligga en i och för sig felaktig praxis, vilken trots gjorda erinringar
från statsrevisorer och statsutskott fått ostört vidare fortgå. Anmärkningsvärt
synes det dock utskottet vara, att icke ens efter det uttalande, som förra
årets riksdag (skrivelse nr 175) gjorde, Kungl. Maj:ts rådgivare, så vitt av
handlingarna framgår, vidtagit några åtgärder till förekommande av ett upprepande,
oaktat det efter utskottets tanke icke bort vara svårt att finna lämpliga
medel.
Utskottet erinrar, att, när riksräkenskapsverket övertog från statskontoret
statsbokföringen, därmed också följde en omläggning såväl av denna som av
budgetredovisningen. Det lärer icke kunna bestridas, att vid denna omläggnings
förberedande och genomförande uteslutande räkenskapstekniska och finansiella
synpunkter gjordes gällande, även örn dessa därför ingalunda blevo
uttömmande beaktade, men också att det hela gjordes utan nödig hänsyn till
de med statsbokföringen och budgetredovisningen ovillkorligen förbundna konstitutionella
synpunkterna.
När sålunda det tidigare system övergavs, som grundades på gjorda dispositioner
och icke på verkställda utbetalningar såsom grund för bokföringen,
förbisåg man ej blott, att en fullt riktig bokföring bort beakta även de skulder,
som räkenskapsmässigt sett genom Kungl. Maj:ts eller med Kungl. Maj:ts
bemyndigande, genom underordnade myndigheters dispositionsbeslut kunna anses
uppkomma för statsverket, men som först vid en kanske långt senare tidpunkt
möjligen även successivt föranleda verkliga utbetalningar, utan också
■—- och detta är det konstitutionellt viktigaste —• att därmed försvann möjligheten
att i varje ögonblick överblicka huru mycket som å ett obetecknat anslag
eller ett reservationsanslag återstode odisponerat. Beträffande förslagsanslagen,
som få överskridas, betydde detta mindre, men var dock icke alldeles
utan betydelse, då det bör anses skäligt och lämpligt, att Kungl. Majit
även i fråga om dem vid nya dispositioner känner, huru mycket de möjligen
redan blivit överskridna.
Det ligger i sakens natur, att riksräkenskapsverket icke kan lämna besked örn
annat än vad av dess bokföring framgår och således heller icke örn utgiftsbelopp,
som, ehuru beslutade, ännu ej utgått. Att en ändring i bokföringen måste fordras,
är uppenbart, och det torde icke erbjuda oöverkomliga svårigheter att för
statsbokföringen föreskriva, att även beslutade dispositioner skola genom den
bliva synliga; någon rubbning av det nu tillämpade systemet i och för sig behöver
ej därav bliva en följd. I varje fall borde dock inom vederbörande departement
kunnat föras en liggare över de å departementets föredragning beslutade
eller medgivna dispositionerna å departementets olika anslagstitlar,
så att redan inom departementet skulle i varje fall omedelbart kunnat konstateras,
vilka totalbelopp som då å dessa blivit anvisade. Örn så skett, hade knappast
något som helst överskridande behöft ifrågakomma, där ej ett sådant antingen
berott av felföring, som alltid kan inträffa, men som också utan vidare
kan rättas till, så snart den observerats, eller därav att Kungl. Majit med hänsyn
till rikets sannskyldiga nytta i visst fall under statsrådens vanliga ansvar
78
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
härför och med full insikt om överskridandet dock anbefallt utbetalningen,
som ity fall bort föras å förskottstitel under samtidigt beslut örn inhämtande
av riksdagens godkännande av den sålunda gjorda antecipationen.
Utskottet, som anser nödvändigt, att den felaktiga praxis, vilken här utvecklats,
snarast blir undanröjd och ändrad såväl hos Kungl. Majit som hos de
Kungl. Majit underställda myndigheterna, har, med hänsyn härtill och ehuru
vederbörande statsråd i detta fall endast formellt bär ansvaret, funnit sig böra
mot föredragandena, statsråden Lundvik och Johansson, i anledning av den av
statsutskottet framställda anmärkningsanledningen hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg*, Stendahl, Sundberg, Thorén, Larsén,
Fredrik Ström, Valfrid Eriksson, Granström, Wagnsson, Gustafson i Kasenberg,
Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg, Hallén, Laurén, Karlsson i Vadstena,
Olsson i Mora, Fast, Norling i Lesjöfors och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
10:o.
(Protokoll över handelsärenden den 22 nov. 1929.)
I kungl, propositionen nr 160 vid 1929 års riksdag, given den 25 febr. sagda
år, föreslogs inrättande av Svenska Skeppshypotekskassan. I fråga om denna
kassas verksamhet skulle enligt det i propositionen framlagda förslaget till
förordning angående Svenska Skeppshypotekskassan § 8 följande bestämmelse
meddelas: »Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg,
som är maskindrivet. Vid prövning av ansökningar örn lån skall i allmänhet
företräde lämnas åt fartyg, som är byggt i Sverige.» I departementschefens
anförande vid propositionens föredragning framhölls i anslutning till motiveringen
för detta stadgande, att kassans huvuduppgift vore »att medverka
till det nödvändiga föryngrandet och moderniserandet av den svenska handelsflottan»
och att kassans styrelse skulle »mycket missförstå innebörden av sitt
uppdrag, därest den i sin verksamhet icke noggrant beaktade denna synpunkt».
»Jag har övervägt», yttrade departementschefen, »huruvida dock icke säkerheten
krävde, att i förordningen infogades en bestämmelse av förslagsvis det innehåll,
att lån icke finge beviljas på fartyg, som vore äldre än tio år, och att
återbetalningstiden för varje lån skulle så bestämmas, att lånet vore till fullo
guldet, innan fartygets ålder överskridit femton år. Emellertid lära förhållandena
i det praktiska livet icke sällan gestalta sig så, att genom kategoriska
bestämmelser av dylikt innehåll det avsedda syftet skulle snarast motverkas.
Jag skall nämna ett par exempel. Från rederihåll har framhållits önskvärdheten
av att kassan sattes i tillfälle att bevilja lån även på fartyg under byggnad,
med andra ord lämna byggnadskreditiv. Hänsynen till obligationslånens
säkerhet gör detta omöjligt. Därest den redare, som ämnar beställa ett nytt fartyg,
äger ett eller ett par äldre fartyg, som ej äro belånade, torde han emellertid
ofta nog kunna bliva fullt nöjaktigt hjälpt genom att kassan bevil
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
79
jar honom ett kort lån mot säkerhet i de äldre fartygen, vilket användes såsom
byggnadskreditiv för att, sedan nybyggnaden fullbordats, överflyttas på det
nya fartyget. Dylikt bör givetvis icke förhindras. Ej heller bör det vara helt
uteslutet att lämna lån på äldre fartyg för underlättande av ångmaskineris utbytande
mot motormaskineri. Förbud mot lån med säkerhet i äldre fartyg bör
därför ej stadgas. Skulle särskilda bestämmelser i bär förevarande avseende
finnas av nöden, böra de avfattas med mycken varsamhet och hellre infogas i
kassans reglemente än i själva förordningen.»
Redan före nämnda propositions framläggande hade i likalydande motioner
i båda kamrarna, nr 3 i första kammaren och nr 2 i den andra, förslag framställts
örn inrättande av en sjöfartshypotekskassa av i huvudsak samma karaktär
som den i propositionen föreslagna hypotekskassan. Enligt motionerna
borde emellertid i fråga örn kassans verksamhet bl. a. följande bestämmelse meddelas
(det motionerna bilagda utkastet till stadga § 8): »amorteringslån må beviljas
intill sextio procent av det enligt § 7 uppskattade värdet. Lån få icke
beviljas mot säkerhet av inteckning i fartyg äldre än tio år. Beviljas lån å
fartyg av en ålder från fem till tio år skall amorteringstiden så bestämmas, att
lånet är återbetalt senast när fartyget nått en ålder av femton år.»
Rörande de i ämnet väckta förslagen yttrade sig bankoutskottet i utlåtandet
nr 33. I avseende å kassans verksamhet anslöt sig utskottet till departementschefens
i det föregående återgivna uttalanden och hemställde örn bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Två av utskottets medlemmar reserverade sig med yrkande
örn bifall i denna del till de motionsvis framförda förslagen.
Under kamrarnas debatter i berörda fråga hävdades allmänt att Skeppshypotekskassans
huvuduppgift vore att medverka till föryngrandet och moderniserandet
av den svenska handelsflottan och det betonades jämväl att särskilda
bestämmelser i detta avseende vore behövliga. Frågan örn dylika bestämmelser
borde införas i själva förordningen eller möjligen i den instruktion,
som av Kungl. Majit sedermera skulle meddelas, upptogs av statsrådet och
chefen för handelsdepartementet själv, som härvid, i anslutning till sitt yttrande
vid propositionens föredragning, gick in för det senare alternativet och i
detta sammanhang bl. a. yttrade: »Emellertid ber jag att få erinra kammarens
ärade ledamöter örn, att den förordning, som vi nu behandla, skall kompletteras
med en instruktion. Om jag får något inflytande på den instruktionens avfattning,
kommer jag givetvis att beakta syftet med kassan, nämligen modernisering
av tonnaget, så att i instruktionen inryckas bestämmelser, som i största
möjliga mån säkerställa att lånen lämnas just i detta syfte. Och jag förmodar,
att örn det blir en efterträdare till mig, som kommer att ansvara för instruktionens
avfattning, även han kommer att beakta denna synpunkt.»
Efter detta statsrådets i första kammaren fällda yttrande förklarades från
motionärernas sida att det syfte, man i motionerna på denna punkt velat tillgodose,
utan olägenhet kunde vinnas jämväl på den av chefen för handelsdepartementet
angivna vägen. Sålunda yttrade en av motionärerna: »Är det så,
att herr statsrådet här gör en utfästelse, att en sådan bestämmelse skulle komma
in i reglementet, kan det vara oss motionärer alldeles likgiltigt, örn bestäm
-
80
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
melsén står i stadgan eller i reglementet. Det huvudsakliga är, att vi faktiskt
få en sådan bestämmelse . . .» En annan av motionärerna yttrade: »Nu erkänner
jag, att efter den förklaring, som gavs från statsrådsbänken, är ju saken
egentligen klar. Det är icke längre någon viktig fråga, vilket beslut som på
denna punkt bär fattas, då vi fått en uttrycklig försäkran, att instruktionen
skall bli sådan, att i praktiken intet lån kan lämnas annat än till faktiska nybyggnader,
även örn det så att säga sker i form av ett slags byggnadskreditiv,
som grundas på äldre fartyg.» Mot dessa yttranden gjordes icke någon erinran
från chefens för handelsdepartementet sida. Kungl. Maj:ts förslag bifölls
av båda kamrarna.
Sedan styrelse för kassan sedermera förordnats, framlade densamma den 5 okt.
1929 förslag till reglemente för kassan. Enligt detta förslag, § 6 andra stycket,
skulle beträffande kassans låneverksamhet stadgas: »Utöver vad i kungl, förordningen
angående kassan är stadgat örn prövning av ansökningar om lån skall
iakttagas, att därvid i främsta rummet tillgodoses framställningar, som avse
byggande av nya eller moderniserande av äldre fartyg.» Över detta förslag avgav
kommerskollegium utlåtande den 8 nov. 1929. I utlåtandet anfördes bl. a.,
att Sveriges Redareförening i avgivet yttrande förklarat sig förutsätta, att den
föreslagna bestämmelsen i § 6 andra stycket icke vore avsedd att tolkas så, att
bestämmelsen utgjorde hinder för lämnande av lån mot säkerhet i fartyg, som
under senaste åren redan färdigbyggts och för vilkas likvid man beräknat kunna
erhålla lån ur den på privat initiativ tidigare planerade kassan. För undvikande
av tvekan på denna punkt föreslog kommerskollegium en omformulering
av bestämmelsen på följande sätt: »Utöver vad i förordningen angående
kassan är stadgat örn prövning av ansökningar örn lån skall iakttagas, att därvid
i främsta rummet tillgodoses framställningar, som avse byggande av nya
fartyg eller eljest finansiering av sådana fartyg eller ock moderniserande av
äldre fartyg.»
I det den 22 nov. 1929 på hemställan av föredragande departementschefen,
statsrådet Lundvik beslutade reglementet för Svenska Skeppshypotekskassan
har § 6 andra stycket erhållit följande lydelse: »Utöver vad i förordningen
angående kassan är stadgat örn prövning av ansökningar örn lån skall iakttagas,
att därvid i främsta rummet tillgodoses framställningar, som avse byggande
av nya eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika
byggnadsföretag.»
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, gjordes vid kassans tillkomst
allmänt gällande, att dess huvudsyfte vore att åstadkomma modernisering av
den svenska handelsflottan. På vissa håll inom riksdagen hävdades, att för detta
ändamål detaljerade bestämmelser borde införas i den av Kungl. Maj :t och riksdagen
beslutade förordningen angående kassan. Då riksdagen beslöt att bifalla
Kungl. Maj :ts förslag i oförändrat skick, synes man ha utgått från att bestämmelser
av denna art skulle finna plats i det reglemente för kassan, som Kungl.
Maj:t ägde fastställa enligt förordningens § 29. Ett starkt stöd för denna
uppfattning hade chefen för handelsdepartementet givit genom sitt återgivna an
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
81
förande i första kammaren, vari bl. a. uttalades, att i reglementet skulle »inryckas
bestämmelser, som i största möjliga mån säkerställa att lånen lämnas
just i detta syfte» (d. v. s. för modernisering av tonnaget).
Att emellertid detta syfte icke på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosetts genom
§ 6 andra stycket i reglementet för kassan är enligt utskottets mening påtagligt.
I omförmälda stycke stadgas endast, att vid kassans låneverksamhet
skola »i främsta rummet tillgodoses framställningar, som avse byggande av
nya eller moderniserande av äldre fartyg eller eljest finansiering av dylika
byggnadsföretag». Detta direktiv för kassans verksamhet synes vara så allmänt
och vagt avfattat, att det endast i ringa mån kan tjäna till verklig ledning
för kassans styrelse. Särskilt bör framhållas, att enligt bestämmelsen
framställningar örn lån för byggande av nya fartyg icke äga bestämt företräde
framför sådana framställningar, som avse modernisering av äldre fartyg, att
nuvarande bestämmelser icke hindra belåning av äldre fartyg, varigenom kassans
verksamhet, tvärtemot vad som avsetts, skulle kunna komma att understödja
inköp av äldre fartyg i stor skala, varigenom risken för staten under en
oförmånlig fraktkonjuktur skulle kunna bliva väsentlig, att för det fall att
finansiering av nybyggnad skett genom belåning av äldre fartyg, inga bestämmelser
finnas örn överflyttning av säkerheten för lånen från de gamla fartygen
till de nya så snart desamma färdigbyggts. Även om de bestämmelser i angivna
avseenden, som föreslagits i de vid 1929 års riksdag väckta motionerna, icke
funnits lämpliga att lägga till grund vid utarbetandet av ifrågavarande reglemente,
borde, synes det, andra stadganden ha kunnat utformas, varigenom verkliga
garantier vunnits för tillgodoseende av det vid skeppshypotekskassans inrättande
grundläggande syftet.
På anförda skäl har utskottet funnit sig i detta ärende böra hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Lundvik.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg*, David Bergström*,
Stendahl, G. W. Hansson, Hellberg*, Vennerström, Sandegård, Sundberg, Stenberg*,
Gustafson i Kasenberg, Persson i Trången, Hallén, Forssell*, Andersson i Igelboda*,
Laurén, Olsson i Hora, Fast och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 12 april 1930.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 käft. (.Nr 26.)
(i
82
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86.
Bilaga.
Förteckning över statsrådens uppdrag såsom ledamöter av bolags styrelser.
Statsminister Lindman.
Strömbacka bruks aktiebolag.
Husqvarna vapenfabriks aktiebolag.
Svenska aktiebolaget gasaccumulator.
Aktiebolaget Iggesunds bruk.
Companhia Aga do Brazil,
aktiebolag.
Utrikesminister Trygger.
Aktiebolaget Hudiksvalls intressenter.
Ordförande ej anm. Ordinarie styrelseledamot.
Firman tecknas av styrelsens ordinarie ledamöter
var för sig. (Reg. 6/8 1923; ingen ändring
anmäld.)
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
V. ordf. ej anm. Ord. styrelseledamot. Ej
firmatecknare. (Reg. 14/7 1922, i. ä.)1
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Enl. uppg. i prof. fr. stämma 28/4 1 92 2 styrelsens
ordförande. Ord. styrelseledamot. Firman
tecknas bl. a. av Lindman ensam. (Reg.
23/10 1 9 2 2, i. ä.)
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ordf. ej anm. Ord. styrelseledamot liksom
utrikesminister Trygger. Firman tecknas av
styrelsens ordinarie ledamöter och suppleanter
två i förening eller etc. (Reg. 21/e 1926,
i. ä.)
Lindman och Trygger hava underskrivit styrelseberättelsen
för år 1928.
Ordf. ej anm. Ord. styrelseledamot. Firman
tecknas av Lindman ensam eller etc. (Reg.
19/ia 1920, i . ä.)
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ordf. o. verkst, dir. Firman tecknas av styrelsens
ordinarie ledamöter och suppleanter
två i förening eller av Ernst Trygger ensam.
(Reg. 23/9 19 2 5, ändr. i firmateckn. reg. 4/„
1929.) Firman tecknas, förutom av styrelsen,
av Ernst Trygger och Carl Trygger var för
sig.
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Aktiebolaget Iggesunds intressenter.
21/«
Ordförande. Ej anm. ss. verkst, dir. Enl. /fl
1925 reg. uppg. tecknades firman av styrelsens
ordinarie ledamöter och suppleanter två
i förening eller av Ernst Trygger ensam.
Enl. 4/9 1929 reg. uppg. tecknas firman, för
-
1 i. ä. = ingen ändring.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26-
83
Aktiebolaget Iggesunds bruk.
Socialminister Lubeck.
Skandinaviska kreditaktiebolaget.
Aktiebolaget Hereditas.
Aktiebolaget Kreuger & Toll.
F astighetsaktiebolaget Hu
vudstaden.
Aktiebolaget trafikförbundets
verkstäder.
Ostkustbanans aktiebolag.
Justitieminister Bissmark.
Sydsvenska kraftaktiebolaget.
Finsjö kraftaktiebolag.
Wernamo kraftaktiebolag.
utom av styrelsen, av Ernst Trygger och
Carl Trygger var för sig. Carl Trygger
utsågs 27/s 1929 till verkst, dir.
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Se ovan.
Ord. styrelseledamot. Äger teckna firman i
förening med annan. (Reg. 1928, 1929 o.
193°.)
Styrelseberättelsen ingives till Bankinspektionen,
ej till Patentverket.
Ord. styrelseledamot. Firman tecknas, förutom
av styrelsen, av styrelsens ledamöter var för
sig ävensom etc. (Reg. 28/i 1927, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ordf. ej anm. Ord. styrelseledamot. Tecknar
firman i förening med annan styrelseledamot.
(Reg. 1928 o. 1929, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Tecknar firman i förening
med annan styrelseledamot. (Reg. 4/6
1927, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
1927 o. 1929, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
1928 o. 1929, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
1928, i. ä.) _
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
21/e 1926, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
25le 1924, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
84
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
Aktiebolaget Vesterviks elektricitetsverk.
Halmstad—Bolmens jernvägsaktiebolag.
Kommunikationsminister Borell.
Blekinge ångbåtsaktiebolag.
Jordbruksminister Johansson.
Aktiebolaget Dan. Lundgrens
läderfabrik.
Handelsminister Lundvik.
Sveriges industriförbunds fastighetsaktiebolag.
Statsrådet Lindskog.
Aktiebolaget Sydsvenska banken.
Förlagsaktiebolaget i Malmö.
Statsrådet Dahl.
Tidningarnas telegrambyrå
aktiebolag.
Christianstad—Hessleholms
jernvägsaktiebolag.
Ord. styrelseledamot. Firman tecknas, förutom
av styrelsen, av styrelsens ledamöter var för
sig. (Reg. 9/s .1928, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Firman tecknas, förutom
av styrelsen, av Apelstam, Bissmark, Bengtsson,
Lindström, Wiman och Tham var för sig.
(Reg. 16/6 1926, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
12/n 1924, i. ä.)
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
7™ 1925, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ensam ordinarie styrelseledamot. (Reg. 2/ä
1927, i. ä.) Firman tecknas av styrelseledamoten.
Har underskrivit styrelseberättelsen för år
1927. Styrelseberättelsen för år 1928 och
1929 underskrivna av Gustaf Settergren.
Ord. styrelseledamot. Äger teckna firman i
förening med annan ordinarie styrelseledamot.
(Reg. 1928 o. 1930, i. ä.)
Styrelseberättelsen ingives till Bankinspektionen,
ej till Patentverket.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
1924 o. 1929, i. ä.)
Har ej underskrivit styrelseberättelsen för år
1928.
Ord. styrelseledamot. Ej firmatecknare. (Reg.
1926 o. 1929, i. ä.)
Ord. styrelseledamot. Åger teckna firman ensam.
(Reg. 1925 o. 1929, i. ä.)
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26.
85
Aktiebolaget Radiotjänst. Ord. styrelseledamot. Firman tecknas, förutom
av styrelsen, av styrelsens ledamöter två i
förening. (Reg. 18/6 1926, i. ä.)
Att förestående uppgifter grunda sig på till patent- och registreringsverket
ingivna handlingar intygas. Stockholm och Kungl. Patent- och Registreringsverket
den 6 april 1930.
Ex officio:
Gustaf Helmertz.
(Stämpel.)
Enligt det hos försäkringsinspektionen förda försäkringsregistret intygas,
dels att enligt särskilda den 19 juni 1928 i nämnda register intagna uppgifter
beträffande försäkringsaktiebolagen Skandia och Freja konteramiralen Salomon
Arvid Achates Lindman är ledamot i styrelsen för nämnda bolag,
dels att enligt en den 29 december 1927 i samma register intagen uppgift
rörande livförsäkringsaktiebolaget Thule handelsrådet Vilhelm Lundvik är
suppleant i styrelsen för berörda bolag,
dels ock att efter ovannämnda registreringsdagar intill nedannämnda dag
någon ändring härutinnan icke härstädes anmälts eller registrerats.
Bolagsstyrelsernas förvaltningsberättelser för år 1928 äro icke undertecknade
av ovannämnda personer.
Motsvarande berättelser för år 1929 för ifrågavarande bolag hava ännu
icke hit inkommit. Stockholm den 5 april 1930.
Ex officio:
Ragnar Wollert.
(Stämpel.)
P. M.
På begäran av konstitutionsutskottets sekreteriat har ur härstädes förvarade
handlingar inhämtats,
att landshövdingen, numera statsrådet Sven Lubeck vid ordinarie bolagsstämma
den 5 april 1927 med delägarna i Skandinaviska kreditaktiebolaget
utsetts till ledamot av nämnda banks styrelse, vilket uppdrag han alltjämt
innehar;
att professorn, numera statsrådet Cl. Lindskog vid ordinarie bolagsstämma
den 8 mars 1928 med delägarna i aktiebolaget Sydsvenska banken utsetts
till ledamot av bankens styrelse för tiden intill 1931 års ordinarie bolagsstämma;
samt
att varken statsrådet Lubeck eller statsrådet Lindskog undertecknat
någon av resp. banks styrelseberättelser för de två senast förflutna verksamhetsåren.
Stockholm i Kungl. Bank- och fondinspektionen den 5 april 1930.
Albert Tondén.
Byråchef.
86
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
Reservationer:
A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid ingressen i utskottets memorial:
av herrar Nylander, Magnusson i Tumhult, Pehrsson i Göteborg, Lindmark
och Skoglund, som anfört:
Vi kunna icke ansluta oss till utskottets inledningsvis gjorda erinringar i anledning
av de av vederbörande departementschef enligt det infordrade protokollet
den 7 februari 1930 anförda skäl för tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
avslag å utskottets begäran örn överlämnande av vissa ministeriella handlingar.
Vi ansluta oss till den uppfattning, som av reservanterna till punkten l:o) i
konstitionsutskottets memorial nr 21 vid 1925 års riksdag gjordes gällande,
nämligen att utskottets på 105 § regeringsformen grundade rätt att infordra
handlingar måste anses begränsad av dessas sammanhang med statsrådsprotokoll,
antingen såsom formliga bilagor eller såsom nödiga komplement för uppfattningen
av i protokollet upptaget ärende, samt att utskottet ej lärer äga
ovillkorlig rätt att utbekomma inom departementet befintliga handlingar, som
ej äro av dylik beskaffenhet, i vidare mån än som enligt tryckfrihetsförordningen
i allmänhet medgives. Denna vår uppfattning hävdades vid 1925 års
riksdag av ett flertal talare ur olika partier i riksdagens båda kamrar, bl. a.
av den dåvarande utrikesministern, och de av utskottet framförda anmärkningarna
lades av andra kammaren med ogillande till handlingarna. Den av
utskottet förordade anordningen med utrikesnämndens hörande, innan Kungl.
Maj :t fattar beslut örn vägran att utlämna handlingar av hithörande slag, synes
icke hava något stöd i grundlagens bestämmelser.
II.
Vid punkten 1 :oi utskottets memorial:
1) av herr Persson i Trången, som reserverat sig mot utskottets motivering, 2
2) av herrar Sundberg, Stenberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Pehrsson
i Göteborg, Laurén och Holmström, som anfört:
Utskottet gör dels en erinran örn tillämpningen av § 8 regeringsformen, dels
en anmälan enligt § 107.
Utskottets erinran innebär, att det synes angeläget, att en viss praxis beträffande
konseljer, där endast ett mindre antal statsråd äro närvarande (s. k.
liten konselj), häves.
Praxis i detta hänseende är långt ifrån ny. Författningar av större och
mindre vikt ha utfärdats i s. k. liten konselj under föregående ministärers tid.
Som exempel vilja vi anföra följande:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
87
1912 18 juli. Närvarande statsråd: Ehrensvärd, Petrén, Larsson, Sandström.
Förordning ang. beskattning av socker, prov. föreskr. betr. förvar
och transport av kiselmangan.
1918 22 juli. Närvarande statsråd: Hellner, Petersson, Rydén, Thorsson.
33 kungörelser och förordningar, bl. a. angående reglering av
spannmålsförbrukningen, maximipris på spannmål, fartygsbemanning
i vissa farvatten, inställd tillämpning av en § i
lagen örn rikets mynt etc.
1920 31 aug. Närvarande statsråd: Branting, Palmstierna, Nothin, Nilsson.
Kungörelse om allmän flottled, tullfrihet för livsmedel, eldfarliga
oljors transporterande å järnväg m. m.
1925 20 juli. Närvarande statsråd: Olsson, Nothin, Wigforss, Levinson.
C :a 20 författningar, bl. a, upphävande av kungörelse örn kräftor.
1926 13 juli. Närvarande statsråd: Thyrén, Ribbing, Gärde, Rosén, Lyberg.
(Thyrén avlade ed.)
Lag örn arbetstiden å svenska fartyg m. m.
1926 20 juli. Närvarande statsråd: Thyrén, Meurling, Pettersson, Hamrin.
Utförselbevis för råg och vete m. m.
1927 12 juli. Närvarande statsråd: Ekman, Meurling, Pettersson, Hamrin,
v. Stockenström, (v. Stockenström avlade ed.)
Kung. örn kräftpesten, kung. örn inskränkningar örn tillträde
till ladugård etc.
1927 26 juli. Närvarande statsråd: Ekman, Meurling, Hamrin, Almkvist.
Kung. örn vissa best. ang. skjutvapen och ammunition, kung.
örn ändring i exped.lösenförordningen, kungl, förordning om
landstormen.
Het synes oss märkligt att en erinran fran konstitutionsutskottet först nu
göres, då tydligen även mycket viktigare ärenden tidigare avgjorts i »liten
konselj».
Den av utskottet gjorda anmälan avser, att flertalet statsrådsmedlemmar
efter utnämning till statsråd innehaft eller fortfarande innehar vissa enskilda
uppdrag, företrädesvis såsom styrelseledamöter i aktiebolag. Utskottet synes
vilja som formellt stöd för sin anmälan åberopa § 34 regeringsformen. Utskottet
medger dock självt, att där omnämnda »annat ämbete» liksom därav uppburna
inkomster icke avse »poster i enskilda företag». Detta medgivande överensstämmer
också med utgivna grundlagskommentarer. I öppen strid mot
regenngsformens bud att »grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje
särskilt fall tillämpas», liksom att förklaring av grundlagen ej kan ske annat
88
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer
än genom ändring (§§ 83 och 84) har emellertid utskottet grundat sin anmärkning
på det förmenta syftet med den ändring av § 34, som för 90 år sedan vidtogs,
samt på den motivering, varpå ifrågavarande ändring av dåvarande konstitutionsutskottet
stöddes. Det grundlagsvidriga i en sådan argumentering
för utkrävande av konstitutionellt ansvar måste framstå uppenbart.
Utskottet har haft sa mycket mindre fog för att mot den nuvarande ministären
framställa denna anmärkning som även medlemmar av förevarande ministärer
ansett sig kunna kvarstå i enskilda uppdrag eller rent av under sin statsrådstid
emottaga nya dylika utan att detta av konstitutionsutskottet då för
tiden blivit påtalat. När utskottet framhåller, att den principen förut alltid
tillämpats, att ledamöter av statsrådet vid tillträde av sitt ämbete avvecklat
alla förbindelser med enskilda företag av här angiven art, beror detta på utskottets
okunnighet örn verkliga förhållandet. En hastig undersökning, som
vi hunnit verkställa, utvisar att den sittande regeringen i detta hänseende icke
infört någon ny praxis utan endast tillämpat ett förfaringssätt, som förekommit
i skiftande regeringar under senare tid. Detta bekräftas av följande utdrag
ur de uppgifter, som inhämtats från Patent- och Registreringsverket
men vilka dock på grund av den begränsade reservationstiden icke göra anspråk
på att vara fullständiga:
1905—1906.
Statsrådet Johan Elof Biesert.
Dalslands kanal ab. Styrelseledamot från bohs reg. 2B/3 1897 till sitt
frånfälle, reg. 22/7 1 9 2 9.
Gemla fabrikers ab. (förut Styrelsesuppleant reg. 7/9 1903, inträtt såsom
Gemla leksaksfabriksab.) styrelseledamot reg. 5/s 1909.
Ab. Karstorps gas- & vatten- Styrelseledamot reg. 26/2 1906, utträde reg. V,
ledningsaffär konk. 1909. 1909.
Statsrådet Per Axel Victor
Schotte.
Wermlands enskilda bank. Styrelsesuppleant reg. ls/9 1905, utträde reg
14/5 1906.
Svartå bruks ab. likv. reg. Styrelseledamot reg. 26/6 1905, utträde reg. 1S/12
1918. avsk reg. 1919. 1905.
1911—19U.
Jordbruksminister Per Alfred
Peterson (Påboda).
Tidningen Kalmars ab. Styrelseledamot reg. 1j5 1912. Bob trätt i likvi
dation;
reg. */2 1920. Ej likvidator. Ej underskrivit
berättelse för åren 1911, 1912
och 1913.
Civilminister Per Axel Vieto'')''
Schotte.
Wermlands Enskilda Bank. Styrelseledamot reg. 10/5 1907, utträde reg. 10/5
1912.
Finansminister Theodor
Adelswärd.
Grufveab. Nevada. Styrelsesuppleant reg. 9/2 1911. Bolaget trätt i
likvidation; reg. 27/9 1912. Ej likvidator.
(Balansräkningar ej ingivna.)
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Beservationer.
89
Östergötlands Aggförsäljningsab.
Ab. Åtvidabergs förenade industrier.
Styrelseledamot från bohs reg. 13/6 1904, utträde
reg. 21/b 1912. Ej underskrivit berättelse
för år 1911.
Styrelseledamot från bolagets reg. 11/io 1906,
utträde reg. 28/8 1918. Underskrivit berättelse
för åren 1911, 1912 och 1913.
A. har den 15/3 1912 underskrivit berättelse för
verksamhetsåret 1911, d. 14/s 1913 för år 1912
och d. 16/3 1914 för år 1913.
10/3 1920—27 ho 1920.
Utrikesminister Erik Kule
Palmstierna.
Ab. Svenska tobaksmonopolet. Styrelsesuppleant från bohs reg. 19/i 1915, utträde
reg. 4/3 1921. Ej underskrivit någon
berättelse.
Bokförlagsab. Tiden. Styrelsesuppleaiit från bohs reg. 20/i2 1912,
utträde reg. 3/i0 1921. Ej underskrivit berättelse
för år 1919.
Försvarsminister Per Albin
Hansson.
Bokförlagsab. Tiden.
Civilminister Carl Emil
Svensson.
Fastighetsab. Skandia i
Eskilstuna.
Eskilstuna teaterab.
Styrelseledamot från bohs reg. 20/12 1912, utträde
reg. 8/i„ 1915. Återinträde såsom styrelseledamot
reg. 13/9 1920; avgått såsom styrelseledamot
och i stället inträtt såsom suppleant
reg. 9Jg 1925 och kvarstår alltjämt i sistnämnda
egenskap.
Styrelseledamot och styrelsens ordförande från
bohs reg. 19/i 1920, utträde reg. s/8 1923.
S. har den 15 juli 1920 underskrivit berättelsen
för verksamhetsåret 1919—1920.
Styrelseledamot, utsedd av Stadsfullmäktige,
från bohs reg. 30/u 1917, utträde reg. V12
1920. Ej underskrivit berättelsen för tiden
Vt 1919—30/e 1920.
1921—1923.
Handelsminister Carl Emil
Svensson.
Svenska Lifförsäkringsbola- Styrelsesuppleant reg. “/a 1921 och kvarstår
gets förlagsab. alltjämt. Ej underskrivit berättelse för åren
1921 och 1922.
Ab. smålägenheter i Eskilstu- Styrelseledamot från bohs reg. 28/i 1918 och
na. utträde reg. 21/4 1922. Ej underskrivit berät
telse
för åren 1920, 1921 och 1922.
Försvarsminister Per Albin
Hansson.
Bokförlagsab. Tiden. Se ovan. H. har i februari 1921 underskrivit
berättelsen för verksamhetsåret 1920, i mars
90
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86. Reservationer.
1922 underskrivit berättelsen för verksamhetsåret
1921 och i april 1923 underskrivit
berättelsen för verksamhetsåret 1922.
1926—1928.
Ministern för utrikes ärendena
E. Löfgren.
Säfsnäs jernvägsab.
Wargöns aktiebolaget (förut
Hellefors bruks ab.).
Ab. de svenska kristallglasbruken.
Laxå bruks ab.
Hellefors bruks ab. (förut
Wargöns ab.).
Styrelseledamot reg. ”/g 1925 och kvarstår
alltjämt. Underskrivit balansräkning mars
1927 och mars 1928.
Styrelseledamot reg. 13/7 1923 och kvarstår alltjämt.
Underskrivit balansräkning februari
1927 och februari 1928.
Styrelseledamot reg. 16/s 1922, och har avgått
reg. 5/6 1929. Underskrivit balansräkning
april 1927.
Styrelseledamot reg. 13/7 1923 och kvarstår alltjämt.
Underskrivit balansräkning febr. 1927
och mars 1928.
Styrelseledamot reg. 16/e 1926 och kvarstår alltjämt.
Underskrivit balansräkning febr. 1927
och mars 1928.
Statsrådet von Stockenström.
Mellersta Södermanlands järn- Styrelseledamot reg. s/9 1916. Styrelsens ordvägsab.
förande reg. e/7 1921 och kvarstår alltjämt i
dessa egenskaper. Underskrivit balansräkning
febr. 1927 och febr. 1928.
Statsrådet Hamrin.
Bäckalyckans tomtab. Styrelseledamot reg. 18/4 1928. Har den 20
april 1929 underskrivit berättelsen för år
1928. Bolaget har den 30 april 1929 trätt i
likvidation. H. ej likvidator.
Lindells vågfabriks ab. Styrelseledamot reg. 21/e 1918 och kvarstår
alltjämt. Ej underskrivit balansräkning 1927
och 1928. Har den 16 mars 1929 underskrivit
berättelsen för år 1928.
Ab. Helix Hamrin & Co. Styrelseledamot reg. 9/i 1911 och kvarstår alltjämt.
Ej underskrivit balansräkn. 1927 och
1928.
Statsrådet Ernst Johan Gustaf
Rosén.
Västerbottens-Kurirens aktie- Styrelseledamot sedan bohs reg. 14/2 1910 och
bolag. kvarstår alltjämt.
R. har den 1 juni 1926 underskrivit berättelsen
för verksamhetsåret 1925 och den 8 april 1927
underskrivit berättelsen för verksamhetsåret
1926. Däremot har R. icke underskrivit berättelserna
för verksamhetsåren 1927 och
1928.
Vi ha oss vidare bekant att statsrådet Örne under sin statsrådstid var ordförande
i Konsumtionsföreningen Stockholms förvaltningsråd. Detta stora fö
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
91
retags verksamhetsberättelser 1922, Tidens tryckeri 1923, utvisar att herr
Örne den 10 mars 1923 såsom ordförande underskrivit förvaltningsrådets berättelse.
Konstitutionsutskottets underlåtenhet att i ovannämnda fall anmärka på innehavet
av enskilda tjänster måste jämlikt § 107 stycket 3 utgöra tillräcklig
grund för den uppfattningen, att utskottet och riksdagen icke häri velat inlägga
något grundlagsstridigt. Om utskottet emellertid efter senaste regeringsskiftet
ansett sig böra intaga en förändrad ståndpunkt i detta avseende,
borde detta dock enligt vår mening lämpligen ha fastslagits genom användande
av utskottets grundlagsenliga motionsrätt.
Utskottet har uttalat att statsrådens ledamöter böra stå »helt eller såväl faktiskt
som formellt obundna gentemot privata företag». Vill man härvid enbart
se till sakens praktiska sida, måste hänsyn tagas till innehavet icke blott
av ett styrelseuppdrag utan även av aktier i ett enskilt bolag. Ett aktieinnehav
kan innebära långt större intresse i och beroende av företaget än ett styrelseledamotskap.
Utskottet torde dock icke kunna ens ifrågasätta, att ett
statsråd skall avhända sig sin aktiepost i enskilda företag. Vad beträffar styrelseuppdrag
torde en avsägelse härav vid statsrådsutnämning mången gång
lia skett under tyst eller uttryckligt villkor örn bibehållet behörigt inflytande
på företagets ledning eller örn återväg så snart statsrådsuppdraget upphört. Har
så skett, är visserligen sambandet med företaget formellt hävt, men realiter
torde bundenheten vid företaget ofta icke vara mindre än förut, fastän den
döljer sig under avsägelsens täckmantel. Det kan enligt vår mening icke rimligen
begäras, att exempelvis en person, som helt eller delvis — såsom aktieägare
eller eljest — har del i eller intresse av ett företag och som måhända för
sin framtida utkomst är därav beroende, skall, då han inträder som medlem
av statsrådet, avhända sig detta företag eller sina intressen däri. Det kan ej
heller med skäl begäras, att han under sin statsrådstid skall avstå från varje
inflytande över detta företags skötsel och förvaltning. Vad däremot omutligen
bör fordras och upprätthållas är, att han vid utövande av sitt statsrådsämbete
strängt avhåller sig från deltagande i sådana rådslag, däri han kan
anses äga ett enskilt intresse. Genom att han vid behandlingen av dylikt
ärende förklarar sig förhindrad att deltaga i beslutet däri, har han fästat den
granskande myndighetens uppmärksamhet å förhållandet i fråga till ledning vid
beslutets granskning.
Att .emellertid en medlem av statsrådet icke bör innehava enskilda uppdrag
i en utsträckning, som kan menligt inverka på fullgörandet av det honom anförtrodda
statsrådsämbetet, är uppenbart. Därest emellertid ändring i nuvarande
praxis anses påkallad, lärer sådan i varje fall icke böra, i strid med
grundlagen, ske vid sidan av utan genom densamma. Under alla omständigheter
hör en ändring i denna fråga lika litet som eljest ske utan en allsidig
utredning av alla på saken inverkande omständigheter.
Med hänsyn till vad som ovan anförts anse vi att utskottet saknat fog för
sin anmärkning.
92
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
lil.
Vid punkten 2 :o i utskottets memorial:
1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Jansson i Edsbäcken
och Persson i Trången anfört:
Då asylrätten icke avser annat eller mera än rätt att icke utvisas i annan
makts intresse, men icke rätt att icke utvisas även när vistelselandet vill besluta
utvisning i sitt eget intresse, kan jag ej finna anledning till anmärkning, över
huvud är utvisningen enligt lagens § 36 en rent diskretionär åtgärd, för vilken
inga andra normer givits än »rikets säkerhet» eller »statens intresse».
2) av herrar Stendahl, Sundberg, Mellén, Pehrsson i Göteborg, Forssell,
Holmström och Björck i Kristianstad, som anfört:
Den tolkning av § 36 i lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings rätt att här
i riket vistas, som utskottet lagt till grund för anmärkning mot statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, är enligt vår mening ohållbar. Ett Kungl.
Maj :ts beslut örn utvisning av utlänning enligt denna paragraf behöver ingalunda
grundas på en bevisföring av den art utskottet kräver. Åt Konungen är vid
behandlingen av sådan fråga enligt sakens natur lämnad en rätt till omprövning
örn vad av hänsynen till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse påkallas.
De omständigheter, som i fallet Hurmevaara blivit andragna, synas
vara av den beskaffenhet, att utvisningsbeslutet varit i särdeles hög grad påkallat
just av sagda hänsyn. Beslutet i fråga måste också ses mot bakgrunden
av den samhällsfarliga agitation, som notoriskt drives i vårt land från kretsar,
vilka Hurmevaara ovedersägligen stått och står mycket nära. De humanitära
synpunkter, örn vilka utskottet talar, måste i jämförelse med det allmännas
intresse träda tillbaka. Det är utlännings egen sak att beakta de risker, hans
anhöriga i följd av hans vandel kunna komma att löpa.
På anförda grunder hava vi ansett, att anmärkning mot föredragande departementschefen
icke bort framställas.
IV.
Vid punkten 3:o i utskottets memorial:
1) av herr Mellén.
2) av herr Persson i Trången, som ej funnit skäl biträda anmärkningen.
3) av herrar Sundberg, Valfrid Eriksson, Gustafson i Kasenberg, Laurén,
Holmström och Björck i Kristianstad, som anfört:
Vi anse det önskvärt, att utrikesnämnden sammankallas, så att den kan följa
utvecklingen av den politik Sverige för i det internationella samarbetet. En
betingelse för att Sverige skall kunna betyda något i detta samarbete är, att
den svenska politiken understödjes av riksdagen. De möjligheter att främja
en samverkan mellan regeringen och riksdagen, som utrikesnämnden erbjuder,
böra därför begagnas. Vad det förevarande fallet beträffar har dock grund
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr Z6. Reservationer.
93
lagens bud icke trätts för nära. Utrikesnämnderna ha sammankallats före
avgörandet i enlighet med regeringsformens bestämmelse. Det har icke påvisats,
att något bindande avgörande träffats, innan regeringen bestämt sig för
ratificering av de uppgörelser, som framgått av förhandlingarna i Genéve. Yi
anse därför, att någon grund för en konstitutionell anmärkning enligt 107 §
regeringsformen icke föreligger.
Y.
Vid punkten 4:oi utskottets memorial:
1) av herr K. J. Ekman, som anfört:
Jag — som icke deltagit i den slutliga behandlingen av något annat av de i
utskottets memorial upptagna ärendena än det med nr 4:o betecknade — har
ansett det i sagda ärende framställda anmärkningsyrkandet icke böra bifallas.
2) av herrar Sundberg, Gustaf sem i Kasenberg, Laurén och Lindmark,
som anfört:
Av den i ärendet gjorda utredningen framgår, att slutgiltiga bestämmelser
för intagning till och utbildning av värnpliktigt befäl vid flygvapnet ännu
icke blivit fastställda, utan att sådana av Kungl. Maj:t utfärdats för varje
utbildningsomgång. Chefen för flygvapnet har vidare förklarat, att han för
tillstyrkan av ansökning örn överföring till vapnet ansett sig böra fordra viss
kompetens. Då nämnde chef förklarat sig icke haft något att erinra mot ansökningarna
från J. och W., torde han hava ansett, att i dessa fall erforderliga
kvalifikationer förelågo. Enligt vad som numera inhämtats hava även J. och
W. hittills kunnat på ett tillfredsställande sätt följa utbildningen.
Antalet utbildade flygplanförare motsvarar ännu icke det i försvarsbeslutet
förutsatta och för vilket medel finnas till förfogande. Den av utskottet lämnade
ekonomiska redogörelsen anse vi därföre icke hava något inflytande på
här ifrågavarande ärende.
Då av handlingarna i ärendet framgår att J. och W. synas väl lämpade för
utbildningen vid flygvapnet, föreligger enligt vår åsikt icke anledning till anmärkning
mot föredragande departementschefen.
YI.
Vid punkten 5:o i utskottets memorial:
1) av herrar Stendahl, Sundberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Laurén,
Holmström och Björck i Kristianstad, som anfört:
Av utskottsutlåtandet framgår, att skulden till det anmärkta förhållandet
endast i viss mån kan läggas å föredraganden. Då vi anse, att den utredning,
varpå föredragande departementschefen grundat sitt ställningstagande,
utgör skäligt försvar härför, ha vi icke kunnat biträda den framställda anmärkningen.
94
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
2) av herr Persson i Trången, som ansett sådana svårigheter förelegat för
detta ärendes bedömande att anmärkningen icke skäligen kunnat göras.
TII.
Vid punkten 6:oi utskottets memorial:
av herrar Smidberg, Stenberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Laurén,
Holmström och Björck i Kristianstad, som anfört:
Utskottet gör gällande, att vederbörande departementschefs åtgärd i fem anmärkta
fall att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande anlita vissa justitieråd och
regeringsråd i och för allmänna uppdrag icke står i god överensstämmelse med
de principer, som legat till grund för utformningen av stadgandet i 34 § regeringsformen
angående justitieråd och regeringsråd och av riksdagens i samband
med löneregleringar för ledamöterna av högsta domstolen och regeringsrätten
fattade beslut angående dessas rätt att med sina ämbeten förena annan
tjänst eller enskilt uppdrag eller med syftet i lagen örn tillfällig ökning av
regeringsrådens antal.
Berörda principer avse emellertid icke allmänna uppdrag av statlig natur
som de ifrågavarande. Dylika uppdrag ha, enligt vad utskottet själv vitsordat,
ansetts kunna lämpligen och »utan risk» anförtros justitieråd och regeringsråd,
som äga särskilda personliga förutsättningar för uppdragens fullgörande.
En praxis har därför utbildat sig i denna riktning, som dock omfattat blott
undantagsfall, men varit synnerligen värdefull och använts av regeringar av
skiftande färg. Med anledning härav och då de uppdrag, det här gäller, icke
avse angelägenheter, som kunna komma under prövning inom högsta domstolen
eller regeringsrätten eller i lagrådet, anse vi att anledning icke förelegat för
utskottet att göra något uttalande i ovan angivna riktning.
Vad angår den mot departementschefen, statsrådet Borell, gjorda anmälan
enligt 107 § regeringsformen i fråga om det regeringsrådet Rydin tilldelade
uppdraget som ordförande i regionplanekommissionen, så ha vi inhämtat, att
detta uppdrag icke är av beskaffenhet att kunna betraktas som tjänst eller skiljemannauppdrag.
Uppdragets meddelande har alltså icke stått i strid med
gällande lag eller författning. Det är känt att regeringsrådet är utomordentligt
väl skickad för det viktiga uppdraget, för vilket arvode erbjudits av de berörda
orternas målsmän. Vid detta förhållande och då det ej påståtts, än mindre
visats, att uppdraget är eller kan bliva i någon mån hinderligt för utövandet
av Rydins regeringsrådsämbete, anse vi att någon anledning till anmärkning
mot statsrådet Borell icke föreligger.
VIII.
Vid punkten 7:o i utskottets memorial:
1) av herrar Alexander Nilsson och Petersson i Broaryd.
2) av herrar Stendahl, Sundberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Laurén
och Björck i Kristianstad, som anfört:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
95
Det ifrågavarande ärendet Ilar ostridigt blivit förberett i den ordning § 28
regeringsformen förestavar. Det måste betecknas som självklart, att det tillkommer
den föredragande departementschefen att, sedan grundlagsenlig beredning
ägt rum, bedöma om ärendet föreligger i sådant skick, att det kan avgöras.
Då sålunda i det förevarande utnämningsärendet föredragande departementschefen
varit oförhindrad att råda Konungen att till professuren i fråga
utnämna någon av de på förslaget uppförda och då i övrigt icke anförts någon
giltig grund till anmärkning enligt 107 § regeringsformen, lia vi ansett, att yrkandet
örn sådan anmärkning icke bort föranleda någon konstitutionsutskottets
åtgärd.
IX.
Vid punkten 8:oi utskottets memorial:
av herrar Sundberg, Mellén, Gustafson i Kasenberg, Laurén, Holmström
och Björck i Kristianstad, som anfört:
Yi hava icke kunnat biträda utskottets uppfattning att anledning till anmärkning
föreligger gent emot Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut.
Då utskottet så ingående som skett framställt de grunder ur olika synpunkter,
varpå utskottet stöder sin anmärkning, men dessa anmärkningsgrunder
från utskottets sida i det hela synas bottna i rent missförstånd, ha vi ansett oss
böra i vår reservation något utförligare motivera vårt avståndstagande från
anmärkningen.
1) Utskottet anmärker att Kungl. Majit ej följt eljest rådande praxis med
dylika ärendens företagande till gemensam beredning i jordbruksdepartementet
och justitiedepartementet,
2) vidare att ansökningarna äro förut avslagna och att frågan därför borde
behandlas med särskild försiktighet,
3) att ansökningarna ej borde ha avgjorts på sätt som skett, detta med hänsyn
till pågående rättegång om bulvanförhållande,
4) att ansökningarna borde ha avslagits av den grund, att kvarvarande
skogstilldelning för resp. inägolotter vore för liten, samt
5) att ansökningarna borde ha avslagits med hänsyn till kommunalnämndens
avstyrkande utlåtande.
1. Angående anmärkningen att rådande praxis ej följts beträffande gemensam
beredning med justitiedepartementet må då först anmärkas, att någon
praxis av den art utskottet åberopat ej någonsin förekommit, så vitt vi kunnat
utröna.
Utskottet torde grunda sin uppfattning örn förekomsten av sådan praxis på
det förhållandet, att en del ansökningar örn bolags rätt att förvärva fastighet
under föregående år — liksom för övrigt också under år 1929 — företagits
till avgörande efter gemensam beredning mellan jordbruks- och justitiedepartementen,
men utskottet har helt förbisett arten av dessa ansökningar och därmed
också grunden för den gemensamma beredningen. Det förhåller sig nämligen
så, att vissa ansökningar örn rätt för bolag att förvärva fastighet avse
dels tillstånd enligt 1925 års lag, däri handläggningen ju ankommer på jord
-
96
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
bruksdepartementet, och dels tillstånd enligt en annan lag, vari handläggningen
ankommer på justitiedepartementet. Sistnämnda lag är 1916 års lag örn
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag. Denna lag avser utlänningars förvärv av fastighet m. m. och
innefattar bland annat föreskrift, att aktiebolag, där ej i bolagsordningen ingått
viss bestämmelse till skydd mot att alltför stor makt i bolaget beredes utlänning,
ej må utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva fastighet. Det är när ett
sådant bolag gjort ansökan örn rätt att förvärva fastighet, som gemensam beredning
anordnats för frågans prövande i enlighet med de båda lagarna. I
andra fall har sådan gemensam beredning ej ägt rum och givetvis ej heller varit
pakallad. Lika litet kan en sådan -— då det gäller prövning av en fråga, som
ensamt ankommer på jordbruksdepartementet — vara påkallad av den grund,
att en ansökning i ämnet förut avslagits eller att rättegång i fråga örn bulvanförhållande
pågår.
I denna del synes alltså uppenbart, att grunden för utskottets anmärkning
beror på ett missförstånd.
2. Vidkommande utskottets erinran att ansökningar i ämnet förut avslagits,
medger utskottet, att formell rätt föreligger för Kungl. Majit att upptaga sådana
till ny prövning, då ny ansökning gjorts, men framhåller, att stor försiktighet
därvid är av nöden och att sådan icke iakttagits, då tillstånd givits. Vi
biträda utskottets uppfattning i den första delen men kunna ej instämma med
utskottet i den andra delen, då det nämligen av handlingarna i ärendet synes
framgå, att vederbörlig försiktighet i allo iakttagits. Det är härutinnan att
märka, att de gamla avslagna ansökningarna avsågo väsentligt större arealer
skogsmark än de senare och att — som i ett senare sammanhang närmare skall
påvisas -— de arealer, bolaget fått förvärva, i själva verket snarare understiga
än uppgå till vad som enligt lagen kunnat givas, och att därtill särskilda garantier
tillskapats för att vederbörligen tillgodose inägolotternas innehavare
med skog.
3. Vad därefter beträffar frågan örn den anhänggjorda talan enligt bulvanlagen,
förhåller det sig ju så — vilket utskottet också uttryckligen medger
—- att bulvanlagen (1 §) ger innehavare av bulvanfastigheten en tidsfrist
efter det domstolens beslut vunnit laga kraft av 6 månader att avyttra
bulvanfastigheten. Först efter det dessa 6 månader gått till ända, är det som
överexekutor meddelar förordnande om försäljning, och sådant meddelande sker
endast där ej av lagfartsprotokollet framgår, att egendomen avyttrats. Fastigheten
hade sålunda — även efter högsta domstolens dom — kunnat avyttras.
Att märka är därvidlag att enligt bulvanlagen hinder ej möter att sälja bulvanfastighet
till någon, som behöver erhålla särskilt tillstånd till förvärvet.
Detta framgår tydligt, bland annat, av lydelsen i 2 § andra stycket i det till
lagrådet remitterade förslaget till bulvanlag. Ej heller finnes i bulvanlagen
förbud stadgat mot frivillig avyttring av bulvanfastighet till den för vars räkning
bulvanförhållandet ingåtts. Först då det i lagen avsedda förfarandet fortskridit
till exekutiv auktion förbjuder lagen denne att därvid förvärva fastigheten.
Också skulle näppeligen vara rimligt att enbart den omständigheten
Konstitutionsutskottets memorial Nr 36. Reservationer.
97
att någon begagnade sig av bulvan skulle betaga honom möjlighet att få tillstånd
att förvärva fastigheten. Huruvida sådant tillstånd bör meddelas synes
böra bliva beroende av en rent saklig prövning av föreliggande omständigheter.
Örn kriminalisering av bulvanförhållande varit ifrågasatt, är i varje fall någon
sådan kriminalisering icke i lag genomförd.
4. Beträffande härefter anmärkningen, att stödsko g stilldelning en för inägolotterna
blivit otillräcklig samt att ansökningarna på den grund bort avslås,
torde för klargörande av förhållandet få något närmare redogöras därför.
Därvid kan exempelvis väljas den i utskottets memorial först omnämnda
fastigheten Ängersjö 27. Av denna fastighet, som bolaget i den första ansökningen
anhöll att få förvärva i dess helhet, sökte bolaget i den senare ansökningen
tillstånd att förvärva en del. Fastigheten uppkom, enligt vad av lantmäterihandlingarna
i akten framgår, genom ägostyckning år 1922 av 1/16 mantal
Ängersjö litt. Ba, som då uppdelades i en inägolott örn 1/64 mantal och en
skogslott örn % mantal. Det är en del av den sistnämnda, som bolaget i sin
senare ansökning anhöll att få förvärva.
Men bolagets ansökan avsåg icke — som ju eljest kunnat tänkas i viss anslutning
till stödskogsbestämmelserna i 5 § i 1925 års lag och som bolagets
första ansökan också gick ut på — förvärv av hela det skogsområde, som vederbörligen
kunde prövas icke erforderligt som stödskog för inägolotten, utan
ansökningen inskränktes till att avse det skogsområde, som vederbörligen kunde
prövas icke erforderligt som stödskog för en fastighet örn 1/16 mantal, eller
alltså för den gamla ostyckade fastigheten. På sådant sätt så att säga återfördes
förhållandena till dem, som gällde före ägostyckning, varigenom det
stödskogsbelopp, som bolaget ej skulle förvärva, ju blev betydligt större än
om förvärvet avsett överloppsskog i förhållande till den nya inägolotten.
Nu anför utskottet emellertid, att de stödskogsarealer, som kvarbliva för
inägolotterna, endast motsvara det minimum av stödskogsareal, som erfordras
enligt 5 § förbudslagen och att detta minimum vore otillräckligt med hänsyn
till ett uttalande av jordbrukskommissionen, att skogsmarken enligt uppgift
vore hårt avverkad.
Det är då först att märka, att till underlag för bedömandet av huruvida stödskogsbeloppen
i förevarande fall äro tillräckliga, föreligger instrumentet över
en verklig lantmäteriförrättning •— detta i olikhet med vad gäller en hel del
andra ofta förekommande frågor om tillstånd till fastighetsförvärv — företagen
efter vederbörligt förordnande och med biträde av gode män. Enligt
instrumentet över denna förrättning, som givetvis måste tilläggas stor betydelse,
är stödskogen tillräcklig för att fylla lagens bestämmelser för de uppgivna
mantalen. Utskottet har vidare råkat ut för ett förbiseende eller missförstånd,
som i sin tur föranlett att vissa av utskottet lämnade uppgifter äro
missvisande och oriktiga. Då utskottet nämligen uppger, att minimiarealen
stödskog enligt 5 § förbudslagen skulle vara för resp. inägolotter följande, nämligen
för Ängersjö 2° 78.13 hektar, Ängersjö 28 130.21 hektar, Ängersjö 8 litt.
Hba 50.69 hektar och Kölsätter 720 72.21 hektar, synas dessa uppgifter, som
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 käft. (Nr 36.)
7
98
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
äro felaktiga, bero på, att utskottet belt förbisett, att bolagets ansökningar på
sätt ovan anförts icke avsett den skogsmark, som enligt förbudslagen vore
att betrakta som överloppsskog för resp. inägolotter. Hade så varit fallet,
hade uppgifterna stämt. Det är nämligen den av lantmätaren uträknade för
1h6 mantal erforderliga stödskogsarealen, 78.13 hektar, som av utskottet uppgivits
såsom enligt förbudslagen minimiareal för inägolotten, */64 mantal. Den
rätta siffran håller sig här omkring 20 hektar. Därmed faller också utskottets
uttalande örn knapp skogstilldelning helt till marken.
Beträffande övriga fastigheter äro förhållandena enahanda.
Någon som helst erinran ur den synpunkten att bolaget tilldelats skogsmark,
som inägolotten kunde behöva, kan alltså ej göras. Tvärtom synes Kungl.
Maj :t hava särskilt väl tillvaratagit inägolottinnehavarens önskemål örn skogstilldelning,
då tillståndet förbundits med sjuklighet för bolaget att inom angiven
tid visa att vederbörlig sammanläggning ägt rum mellan resp. inägolotter
och den skogsmark, som försålts för billigt pris till dessa lotters innehavare.
Och i det fall slutligen, där köpebrev av någon anledning icke kunnat företes
å viss skogsmarks överlåtelse till inägolottens innehavare, har bolagets ansökan
icke i dess helhet bifallits, utan har därifrån undantagits visst område, som
till följd av sin belägenhet nära Ängersjö by tänkts kunna komma till användning
i annan hand än bolagets. Här har bolaget alltså ej ens fått överloppsskogen
enligt det gamla odelade mantalet.
Utskottet anför slutligen att vederbörande kommunalnämnd avstyrkt ansökningen
och att anledning saknades att i ett fall som det förevarande utan starka
skäl frångå dess utlåtande. Det må vara riktigt att stor betydelse synes
böra fästas vid vederbörande kommunala organs yttrande i frågor av förevarande
art, men helt och ensamt avgörande kunna väl ej dessa yttranden vara. I
det förevarande fallet hade ju alla övriga myndigheter tillstyrkt ansökningen,
vartill också kommer, att samma kommunalnämnd, som nu avstyrkte, något år
tidigare utan reservation tillstyrkt de tidigare mera omfattande ansökningarna,
som avslogos av Kungl. Maj:t. Och beträffande ett i kommunalnämndens
yttrande gjort uttalande rörande vanhävd av bolaget framgår, av ett i akten
förevarande yttrande av vederbörande länsjägmästare, att detta uttalande saknar
grund.
Vad vi nu anfört torde till fullo utvisa att varken sakliga eller formella
grunder föreligga för den anmärkning, som beslutats av utskottet.
X.
Vid punkten 9:oi utskottets memorial:
av herrar Sundberg, Valfrid Eriksson, Gustafson i Kasenberg, Pehrsson i
Göteborg, Laurén och Björck i Kristianstad, som anfört:
Av memorialet framgår (sid. 74) att de under budgetåret 1928/1929 överskridna
anslagen äro följande:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
99
IX huvudtiteln:
anslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna ........ kr. 13,078: 28
anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga 3,481: 93
X huvudtiteln:
anslag till extra utgifter ................................ » 20,341: 56
Då 1926 års riksdag på framställning av dåvarande regering nedsatte anslaget
till fiskets befrämjande, blev sagda regerings medelsanvisning anledning
till anmärkta brists uppkomst. Härför kan nuvarande departementschef icke
ställas till ansvar.
Den andra anmärkta posten, kr 3,481:22, har enligt memorialet, sid. 35, uppstått
genom ett av den föregående regeringen givet bemyndigande. Även i
detta fall är således nuvarande departementschefen utan ansvar.
Det tredje anmärkta fallet har uppstått därigenom, att — sedan riksdagen
i skrivelse den 3 maj 1929, nr 136, uttalat att kostnader för resor utom landet
icke borde bestridas av respektive huvudtitels rese- och traktamentsanslag —
kostnaden för Sveriges deltagande i den internationella sjöfartskonferensen i
London år 1929 genom överföring den 27 juni 1929 belastade anslaget till
extra utgifter, vilken överföring skedde sedan vid förfrågan i statskontoret inhämtats,
att täckning för ifrågavarande kostnader fanns. Först vid sedermera
inkomna redovisningar upptäcktes att så icke var fallet. Då redovisningssättet
icke medger daglig utan endast månatlig kontroll av anslagens ställning
och kostnaden för vissa utgifter icke kan på förhand bestämmas samt då t. f.
departementschefens åtgärd i detta fall föranletts av en önskan att ställa sig
riksdagens kort förut lämnade anvisningar ifråga örn användandet av rese- och
traktamentsanslagen till efterrättelse, synes han icke rimligen böra ställas till
ansvar för överskridandet.
Ej heller synes fog föreligga för en anmärkning mot statsrådet Lundvik för
det i statsutskottets anmälan omförmälda beslutet av den 16 maj 1929, då vid
detta besluts fattande icke någon anledning fanns att antaga att detsamma
skulle komma att medföra ett överskridande av anslaget till extra utgifter,
ett överskridande, som icke heller ägt rum, örn ej beslutet av den 27 juni
mellankommit.
Med det nu anförda hava vi icke velat förneka, att det nu praktiserade redovisningssystemet
är på grund av bristande överskådlighet otillfredsställande.
Vi anse därför att åtgärder böra vidtagas för att så vitt möjligt skapa garantier
mot att sådana anslagsöverskridanden, som under senare år i ett flertal
fall förekommit, för framtiden upprepas.
På dessa grunder anse vi, att utskottet icke bort framställa anmärkning mot
föredragande statsråden enligt 107 § regeringsformen.
XI.
Vid punkten 10:oi utskottets memorial:
av herrar Sundberg, Stenberg, Gustafson i Kasenberg, Laurén och Björck i
Kristianstad, som anfört:
lOO Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
Utskottets anmärkning går ut på att Kungl. Majit vid utfärdande av reglementet
för Svenska Skeppshypotekskassan icke i detta reglemente intagit vissa
detaljerade och betryggande bestämmelser i syfte att säkerställa att lån från
kassan komme att utlämnas huvudsakligast för nybyggnad och modernisering
av fartyg. Yid bedömande av denna anmärkning bör uppmärksammas, att i
den av 1929 års riksdag antagna förordningen angående skeppshypotekskassan
icke influtit andra bestämmelser örn utlämnande av lån från kassan än att kassan
äger bevilja lån allenast mot inteckning i fartyg, som är maskindrivet, och
att företräde skulle lämnas åt fartyg, som är byggt i Sverige. Vidare bör erinras
örn att riksdagen, vid antagandet av förordningen, avslagit av herr Stendahl
m. fl. motionärer framställda yrkanden örn intagande i förordningen av
bestämmelser att lån icke skulle få beviljas till fartyg äldre än 10 år, samt att,
därest lån beviljades i fartyg av ålder 5—10 år, amorteringstiden skulle så bestämmas
att lånet skulle vara återbetalt senast när fartyget nått en ålder av
15 år. Slutligen förtjänar antecknas, att vid ärendets behandling i kamrarna
från bankoutskottets sida gjorts gällande att kategoriska bestämmelser örn inskränkning
vid eller förbud mot belåning av äldre tonnage skulle i många fall
motverka syftet med kassan, som stöde under Kungl. Maj :ts uppsikt och vars
styrelse kunde väntas bliva fullt kompetent att handhava kassan i enlighet med
dess uppgift att medverka till föryngrandet och moderniserandet av den svenska
handelsflottan. Dessa synpunkter måste genom förordningens antagande i
oförändrat skick och avslag å motionerna ha av kamrarna lämnats utan anmärkning.
Det är givet att under sådana förhållanden Kungl. Majit icke varit befogad
att i det senare utfärdade reglementet för kassan upptaga detaljerade bestämmelser
angående villkoren för utlämnande av lån och att de kompletterande
bestämmelser, som ansåges böra intagas i reglementet, måste avfattas med stor
varsamhet.
Detta blev också fallet, och reglementet kom följaktligen att i detta avseende
innehålla allenast följande bestämmelse:
»Utöver vad i förordningen angående kassan är stadgat örn prövning av ansökningar
örn lån skall iakttagas, att därvid i främsta rummet tillgodoses framställningar,
som avse byggande av nya och moderniserande av äldre fartyg eller
eljest finansiering av dylika byggnadsföretag.»
Då sålunda Kungl. Maj :t vid utfärdandet av ifrågavarande reglemente förfarit
i enlighet med av riksdagen godkända synpunkter och då det av ärendets
behandling i riksdagen framgår, att regering och riksdag varit därom ense, att
även en formulering, mindre kategoriskt avfattad än den av herr Stendahl med
flere motionärer föreslagna eller av utskottet antydda skulle betrygga kassans
syfte och befrämja tonnagets modernisering, kunna vi icke finna att det förebragts
någon som helst grund för den mot föredragande departementschefen,
statsrådet Lundvik, enligt 107 § regeringsformen gjorda anmälan.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86. Reservationer.
101
B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.
XII.
(Protokoll över försvarsärenden den 15 februari och den 20 december 1929.)
av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Åkerberg, Fredrik Ström,
Olsson i Mora och Norling i Lesjöfors anfört:
I skrivelse den 19 juli 1928 har stationskontoret vid flottans station i Karlskrona
anmält, att av det tyska mynt till belopp av riksmark 11,151:40, som
under år 1925 inlevererats till Karlskrona stations kassa från åtskilliga fartyg
och som till enahanda belopp utlämnats till pansarkryssaren Fylgia under maj
1928 hade från sistnämnda fartyg till stationskassan återställts riksmark
3,363: 50, varvid av vederbörande fartygsintendent anmälts, att därav ett belopp
av riksmark 1,811:85 under expeditionen visat sig icke vara gångbart
mynt, samt sistsagda tyska mynt, vilket utgjorts av 60 billioner RM = 60 riksmark
samt återstoden Rentenmark i olika valörer och 1.85 RM i småmynt, hade
ingått i stationsräkenskaperna med ett värde av 1,612 kronor 54 öre.
Stationsbefälhavaren har med överlämnande av skrivelsen till marinförvaltningen
hemställt, att stationen måtte beredas ersättning med det i skrivelsen
angivna beloppet.
I anledning härav har marinförvaltningen i skrivelse den 7 december 1928
till Konungen anfört: »Enär en inlösen av det tyska myntet synes hava bort
ske redan av den anledningen, att Rentenmark ju vore ett provisoriskt sedelmynt
under tiden före den tyska myntstahiliseringen och således kunde antagas
snart komma att upphöra att vara gångbart, och då vidare stationskontoret beträffande
ifrågavarande Rentenmarksedlar — vilka inlevererats till stationens
kassa under år 1925, under det att desamma upphörde att vara gångbart mynt
först under maj, respektive december 1926 samt april 1927 — synes haft tid
att vidtaga åtgärder för desammas inlösande, har marinförvaltningen i skrivelse
den 11 sisthdne september anmodat bemälde stationsbefälhavare att inkomma
med vederbörande förklaring örn anledningen till att sedlarna m. m.
icke inom behörig tid inväxlats ävensom med eget yttrande i ärendet.
I den i anledning härav ingivna förklaringen har vederbörande stationskassör
framhållit, bland annat, att något stöd för att stationskassören vid mottagandet
av utländskt mynt från efter avslutad expedition hemkommande fartyg skulle
inväxla detta i svenskt mynt icke förefunnes i reglementet för marinen samt
att, då några instruktioner härom honom veterligt ej heller förelåge, stationskassören
saknade befogenhet att på eget bevåg verkställa dylik inväxling och
ej heller tidigare befattat sig med sådana transaktioner; och har stationskassören
ytterligare meddelat, att han icke tidigare haft sig bekant värdelösheten av
det ifrågavarande tyska myntet och ej heller haft någon anledning att följa
med händelserna inom den utländska penningpolitiken.
Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona har för egen del uttalat,
bland annat, att då utländskt mynt i viss utsträckning fortfarande borde
finnas att tillgå i stationens kassa, närmare föreskrifter i ärendet syntes erfor
-
102
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
derliga och lämpligen kunde inrymmas i de bestämmelser angående tillhandahållande
av penningmedel för fartyg vid expedition till utländska farvatten,
som jämlikt kap. 8, § 7, mom. 9 av förslag till reglemente för marinen del I vore
avsedda att utfärdas av marinförvaltningen.
Med anledning av vad sålunda av stationsmyndigheterna framhållits får marinförvaltningen
för egen del anföra följande.
Det förhållande, att uttryckliga föreskrifter saknats rörande stationskassörens
skyldighet att låta inväxla utländskt, i stationens kassa förvarat mynt till
förekommande av förluster genom kursfluktuationer å detsamma eller genom
avlysning av i marknaden cirkulerande sedelmynt, synes ej hava bort utgöra
hinder för stationskontoret att vidtaga åtgärder för bevakande av kronans intresse
i förevarande fall. Att, såsom i förklaringen framhålles, stationskassören
icke haft anledning följa händelserna inom den utländska penningpolitiken
torde endast i viss mån vara riktigt, ty i uppdraget att förvalta kronan tillhörigt
utländskt mynt torde utan särskild instruktion därom ingå skyldighet
tillse, att detsamma motsvarar det värde, vartill det i räkenskapen är upptaget.
Ehuru marinförvaltningen sålunda anser, att vederbörande kassaförvaltning
vid stationen bort i tid vidtaga erforderliga åtgärder till förekommande av nu
uppkomna förlust för kronan, så finner ämbetsverket det dock jämväl böra
framhållas, att det inträffade får i viss mån anses vara en följd av de under
och efter världskriget radande kristidsförhållandena samt det därmed sammanhängande
ekonomiska osäkerhetstillståndet i världen. Något motsvarande lärer
ej kunna inträffa under normala förhållanden inom den internationella penningpolitiken.
Då dessutom, i saknad av uttryckliga föreskrifter rörande inväxling av till
stationens kassa efter avslutade fartygsexpeditioner inlevererade sedlar och
mynt, någon ersättningsskyldighet ej synes kunna åläggas vederbörande kassaförvaltning,
finner marinförvaltningen, att stationskontoret bör beredas ersättning
för det i stationsräkenskaperna med ett värde av 1,612 kronor 54 öre ingående,
icke gångbara tyska myntet.
På grund härav och då ämbetsverket ej självt disponerar några medel för
täckande av nu ifrågavarande förlust, får marinförvaltningen i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kungl. Majit medgiva, att till täckande av densamma
ett belopp av 1,612 kronor 54 öre måtte få utgå av sjöförsvarets anslag
till extra utgifter.
Kungl. Majit har genom beslut den 15 februari 1929 med hänsyn till förekomna
omständigheter medgivit, att ett belopp av ettusensexhundratolv kronor
54 öre må till täckande av omförmälda förlust utbetalas från sjöförsvarets anslag
till extra utgifter (1928—1929: IV BJ. 2).
Sedermera har stationskontoret i skrivelse den 3 juni 1929 till stationsbefälhavaren
anmält att i stationens kassa befintligt utländskt mynt, nämligen
844.57 ryska rubel, 328 grekiska drachmer, 53.40 turkiska pund och 20 rumänska
lei bokförda till sammanlagt 1,747 kronor 79 öre, vilka överlämnats
till riksbanken för inväxling i svenskt mynt, av riksbanken återställts med
förklaring att desamma vore värdelösa.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
103
Station sbefälhavaren har med överlämnande av skrivelsen hos marinförvaltningen
hemställt, att beloppet måtte få avföras å viss angiven titel under anslaget
till flottans övningar, samt tillika föreslagit, att myntet måtte få överlämnas
till Blekinge museum för införlivande med dess samling.
Marinförvaltningen har i skrivelse till Konungen den 18 oktober 1929 andraga:
Av
ålder har i flottans stationers kassor fått ingå utländskt mynt, som inlevererats
från fartyg, vilka återkommit från expedition till utländska farvatten.
Sådant mynt har sedermera vid behov tillhandahållits befälhavare å
på expedition till utländska farvatten utgående fartyg. Sedan emellertid det
kommit till marinförvaltningens kännedom ej mindre att — på sätt marinförvaltningen
jämväl meddelat i sin underdåniga skrivelse den 7 december 1928
angående beredande av ersättning för dåmera icke gångbara tyska sedlar m. m.
-— för kronan uppstått förlust genom att dylikt utländskt mynt i följd av de
under och efter världskriget rådande kristidsförhållandena samt det därmed
sammanhängande ekonomiska osäkerhetstillståndet i världen förlorat sitt värde,
än även att i flottans stations i Karlskrona kassa inginge utom nämnda tyska
mynt, jämväl varjehanda annat utländskt mynt, föreskrev marinförvaltningen,
som i ämnet rådfört sig med Sveriges riksbank, att stationsbefälhavaren i
Karlskrona hade att gå i författning örn att det avsedda utländska myntet
bleve mot svenskt mynt inväxlat. Samtidigt föreskrev marinförvaltningen i
särskilda skrivelser till stationsbefälhavarna vid flottans båda stationer, att i
stationernas kassor, utom vid inleverering jämlikt reglemente för marinen del
II § 334 mom. 4, ej finge ingå utländskt mynt, sedlar däri inbegripna, samt
att, därest vid inleverering jämlikt nämnda paragraf och moment av kassabehållning
efter expeditions slut i behållningen ingått utländskt mynt detta skulle
genom stationskontorets försorg vederbörligen inväxlas i svenskt myntslag, därvid
eventuellt uppkommande kursvinst skall krediteras anslaget till flottans
krigsberedskap och övningar under särskild titel »kursskillnad», varemot kursförlust
skulle debiteras samma anslag och titel. I samband härmed anmodades
stationsbefälhavarna att i sina ekonomiska föreskrifter för fartygschefer och
högre befälhavare lämna meddelande därom, att fartygschefer å till utländsk
hamn gående fartyg skulle tillse, att behållning av utländskt mynt begränsades
till minsta möjliga.
Med tillkännagivande härom och under erinran om Eders Kungl. Maj:ts
beslut den 15 februari 1929 i ovanberörda ärende, angående anvisande av medel
till beredande av ersättning för numera icke gångbart tyskt mynt, får marinförvaltningen
i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl. Majit
medgiva att till täckande av nu ifrågavarande förlust ett belopp av kronor
1,747: 79 måtte få utgå av sjöförsvarets anslag till extra utgifter (1929—1930.
IV. 3. J. 2) med föreskrift tillika, att marinförvaltningen må äga befogenhet
att, där så låter sig göra, realisera ifrågavarande mynt eller att därmed eljest
på lämpligt sätt förfara.
Efter befallning har härefter marinförvaltningen till Kungl. Majit inkommit
104
Konstitutionsutskottets memorial Nr 86. Reservationer.
med utdrag rörande anledningen till att icke tidigare än som skett åtgärder
vidtagits för inväxling i svenskt mynt av ovanberörda utländska mynt, oell har
marinförvaltningen därvid anfört bland annat:
Befintligheten av utländskt mynt i Karlskrona stations kassa har tidigare
endast såtillvida kommit till marinförvaltningens kännedom, som i kassarapporterna
och inventeringsprotokollen för augusti—oktober månader år 1928
förefunnits en anmärkning, angivande, utan någon som helst specifikation, att
i behållningen ingått »utländskt mynt» till visst i svenska kronor upptaget belopp.
Då något annat ej angivits eller anmärkts, har vederbörande granskare
i marinförvaltningen givetvis måst utgå från att myntet hade det i kassarapporten
eller inventeringsinstrumentet upptagna värde.
Den omständigheten, att marinförvaltningen, såsom i ämbetsverkets förberörda
underdåniga skrivelse den 7 december 1928 omförmäles, från stationsbefälhavaren
i Karlskrona infordrade vederbörandes förklaring örn anledningen
till att det i skrivelsen avsedda tyska mynt icke inom behörig tid inväxlats,
föranledde emellertid därtill att stationens kassakontor i särskild skrivelse
till stationsbefälhavarén den 20 september 1928 överlämnade uppgift å
samtligt i kassan befintligt utländskt mynt med hemställan att uppgiften måtte
bliva till marinförvaltningen överlämnad i ändamål att av ämbetsverket komma
under prövning, huruvida åtgärd borde vidtagas för inväxling av detta
mynt mot svenskt. Denna skrivelse överlämnade stationsbefälhavaren under
åberopande av sitt nyssnämnda yttrande till marinförvaltningen, dit skrivelsen
inkom den 28 september 1928. Ehuru det, på sätt ovan anmärkts, rätteligen
ankommit på stationen att hålla sig underkunnig om myntets värde, beslöt marinförvaltningen,
efter beredning av ärendet, i skrivelse till riksbanken den 19
oktober 1928 anhålla, att riksbanken benäget ville meddela ämbetsverket, huruvida
de i den inkomna uppgiften intagna värdena å angivna myntslag kunde
anses riktiga samt huruvida skäl syntes riksbanken föreligga att då inväxla i
uppgiften upptaget utländskt mynt i svenskt mynt.
Sedan därefter riksbanken begärt ytterligare specificerad uppgift å det avsedda
myntet samt stationsbefälhavaren med skrivelse den 23 november 1928
inkommit med dylik uppgift samt marinförvaltningen omedelbart överlämnat
uppgiften till riksbanken, avlät riksbanken den 5 december 1928 till marinförvaltningen
skrivelse i ämnet jämte förteckning, angivande dagsvärdet å ifrågavarande
mynt, och meddelade riksbanken i skrivelsen, att den på grund av
den risk för förlust, som förefunnes dels på grund av kursförsämring, dels på
grund av indragning och avlysning, ansåge sig böra tillråda omedelbar försäljning
av myntet.
Denna riksbankens skrivelse med tillhörande bilaga överlämnade marinförvaltningen
med skrivelse till stationsbefälhavaren i Karlskrona för den åtgärd,
vartill han prövade densamma böra från stationens sida föranleda. Marinförvaltningen,
som icke ansåg sig böra gripa stationsbefälhavaren i ämbetet, förutsatte
därvid såsom självfallet, att med ärendet skulle vidare förfaras i sådant
syfte som riksbanken tillrått. Emellertid inkom den 9 februari 1929 till
marinförvaltningen en skrivelse från stationsbefälhavaren i Karlskrona, däri
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer. 105
han hemställde, att det i stationens kassa då befintliga utländska myntet med
undantag av förut omförmälda icke gångbara tyska mynt måtte få inväxlas i
Stockholm genom marinförvaltningens förmedling.
Vid föredragning den 12 i samma månad av sistnämnda skrivelse beslöt marinförvaltningen,
enär för avsedd inväxling, som var Karlskrona stations sak,
någon förmedling av ämbetsverket alldeles icke erfordrades, att skrivelsen icke
föranledde annan ämbetsverkets åtgärd, än att ämbetsverket i skrivelse samma
dag till stationsbefälhavaren i Karlskrona förklarade, att han själv ägde
gå i författning om att det i skrivelsen avsedda utländska myntet bleve mot
svenskt mynt inväxlat.
De ovan omförmälda kassarapporterna utvisa att kassabehållningen utgjort
enligt kassarapporten för augusti 90,433 kronor 26 öre, därav 20,447 kronor
39 öre utländskt mynt, för september 89,208 kronor 36 öre, därav 20,447 kronor
39 öre utländskt mynt samt för oktober 85,678 kronor 49 öre, därav 20,955
kronor 30 öre utländskt mynt.
Kungl. Majit har genom beslut den 20 december 1929 — jämte det Kungl.
Maj :t uttalat, att Kungl. Maj :t funnit det anmärkningsvärt att icke tidigare än
som skett åtgärder vidtagits för inväxling i svenskt mynt av i framställningen
avsett utländskt mynt tillika förordnat, att den statsverket sålunda åsamkade
förlusten av ettusensjuhundrafyrtiosju kronor 79 öre skulle debiteras anslaget
till flottans krigsberedskap och övningar (1929/1930: IV. 3. E. 1); och skulle
marinförvaltningen äga att, i den mån så läte sig göra, realisera ifrågavarande
mynt eller eljest på lämpligt sätt därmed förfara.
Av redogörelsen för dessa ärenden torde vara uppenbart, att ifrågavarande
förluster å utländskt mynt uppkommit därigenom, att detsamma icke blivit inväxlat
till svenskt mynt, utan blivit liggande i stationens kassa under längre
tid och därigenom på grund av respektive utländska stater utfärdade bestämmelser
upphört att vara gångbart mynt. I det först omförmälda fallet har
emellertid vederbörande kassaförvaltare haft ett ä två år till sitt förfogande
för att verkställa dylik inväxling och även i sistnämnda fall torde tid icke
saknats för dylik inväxling. Vid den tidpunkt varom här är fråga torde det
hava varit allmänt känt, att de flesta utländska växelkurser å mynt voro utsatta
för mycket betydande fluktuationer varjämte i ett flertal länder, däribland
Tyskland, de olika myntsorter som utgåvos ersattes med nya därvid de
äldre förklarades värdelösa, därest de icke inom viss tid presenterades för inlösen
eller utbyte. Det synes otroligt, att kassaförvaltaren vid flottans station
i Karlskrona icke skulle ägt kännedom härom, och under sådana omständigheter
hade han bort inse, att han för undvikande av förluster, omedelbart då utländska
mynt överlämnats till stationen, bort gå i författning örn deras inväxling
till svenskt mynt. Jämväl marinförvaltningen, som genom kassarapporten
icke torde saknat kännedom om att avsevärda belopp utländskt mynt ingingo i
stationens räkenskaper, hade härvid kunnat ingripa för att få till stånd inväxling
av sagda mynt till svenskt mynt. Det förhållandet, att särskilda bestämmelser
härför synas hava saknats, kan icke medföra att en myndighet äger rätt
underlåta att vidtaga en så ytterst enkel och självklar säkerhetsåtgärd. När
106
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
så emellertid icke skett hade vederbörande myndighet själv bort få vidkännas
den uppkomna förlusten. Ej heller finnes eljest i förevarande fall någon anledning
varför staten skulle övertaga dessa genom vederbörande myndigheters
försumlighet uppkomna förluster.
På grund av det anförda hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen göra
anmälan jämlikt 107 § regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malmberg.
XIII.
(Protokoll över försvarsärenden den 14 juni 1929.)
av herr Larsén, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, David Bergström,
Stendahl, G. W. Hansson, Hallén, Harlsson i Vadstena och Fast anfört:
Genom offentlig kungörelse hade infordrats anbud å ändrings- och reparationsarbeten
i Ingenjörskårens i Karlsborg förutvarande matsal och kök.
Vid anbudstidens utgång den 21 mars 1929 hade avgivits följande anbud:
1. Byggmästare Norén, Hjo .......................... 15,650:-—
2. Sotaremästare C. Larsson, Karlsborg................ 15,790: —
3. Kakelugnsmakare C. Lundgren, Karlsborg............ 11,165: —
4. Byggmästare Ax. Larsson, Karlsborg................ 14,640: —
5. Bröderna Svensson, Karlsborg ...................... 10,450:-—
I skrivelse till Arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 26 mars
1929 hade platsbefälhavaren i Karlsborg N. Ekelöf föreslagit, att Larssons anbud
måtte antagas. Platsbefälhavaren anförde därvid bland annat:
»De två lägsta anbuden avgivna av Bröderna Svensson och kakelugnsmakare
Lundgren å respektive 10,450:— och 11,165:— kr. äro så låga, att jag vill
ifrågasätta, örn det är möjligt att utföra arbetet till detta pris. Samma byggnadsarbete
är tidigare beräknat till 17,603 kronor enligt bifogade kostnadsberäkning.
Bröderna Svensson äro båtbyggare, men hava även utfört en del husbyggnadsarbeten,
senast ändrings- och reparationsarbeten vid garnisonssjukhuset å
Karlsborg för en kostnad av omkring 3,800: — kronor. Firmans fack är huvudsakligen
träarbeten.
Kakelugnsmakare C. Lundgren har mig veterligen ej utfört några större husbyggnadsarbeten,
men väl en mängd eldstadsarbeten för härvarande formationer.
Byggmästare A. Larsson, som avgivit ett anbud å kr. 14,640:— har till belåtenhet
utfört ett flertal även större byggnadsarbeten.»
Den 3 april 1929 föredrogs ärendet i fortifikationsdepartementet, därvid departementet
yttrade: Då såväl det lägsta av firman Bröderna Svensson i Karlsborg
som det näst lägsta, av kakelugnsmakaren C. Lundgren likaledes i Karlsborg
avgivna anbudet stöde i sådant missförhållande till arbetet, att av de utav
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
107
vardera av dessa anbudsgivare begärda ersättningsbeloppen att döma ett nöjaktigt
fullgörande av entreprenaden av dem icke kunde påräknas, fann departementet
med stöd av 28 § mom. 2 e) i upphandlingsförordningen sig icke kunna
antaga någotdera av dessa anbud; och beslöt departementet vid sådant förhållande
att antaga det därnäst lägsta, av byggmästaren Ax. Larsson i Karlsborg
avgivna anbudet å utförande av förberörda arbeten mot en ersättning av 14,640
kronor.
Bröderna Svensson hava därefter i skrift till Konungen, inkommen till försvarsdepartementet
den 16 april 1929, i underdånighet anmält förhållandet och
anfört: »Det synes oss, att Kungl. Arméförvaltningens Fortifikationsdepartement
vid prövning av ifrågavarande anbud ej tagit noggrann hänsyn till Eders
Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående anbud till staten. Ty vi kunna ej
finna någon rimlig anledning till att vårt anbud å utförande av ifrågavarande
arbeten för kronans räkning ej blivit antaget.»
Fortifikationsdepartementet inkom med underdånigt utlåtande och åberopade
i detta platsbefälhavarens skrivelse. I avgiven påminnelseskrift andreg Bröderna
Svensson: »Vi bestrida på det bestämdaste, att några som helst vägande
bevisliga skäl finnas, varigenom vårt anbud enligt upphandlingsreglementet
skulle kunnat förkastas, ty vi äro tillräckligt kända för att kunna utföra och
samvetsgrant fullgöra åtagna förbindelser. Att det av oss ingivna anbudet för
utförande av ifrågavarande arbeten är lågt i förhållande till det antagna torde
enbart vara beroende därpå, att vi ej beräknat så stor förtjänst, men att detta
skulle vara uppenbarligen för lågt beräknat och att vi ej skulle kunnat utföra
arbetet till fullkomlig belåtenhet för staten till sagda pris, tillbakavisa vi på
det bestämdaste och åberopa bifogade kostnadsberäkningar, och därest dessa
ej må anses vara tillfyllest, äro vi villiga att lämna ytterligare uppgifter över
beräknade omkostnader enligt å orten gällande priser, arbetslöner, materialkostnader
m. m. Här vilja vi framhålla, att kostnadsförslaget för nämnda arbetes
utförande snarare beräknats för högt än att vårt anbud beräknats för lågt.
Vid genomläsande av platsbefälhavarens skrivelse kan väl näppeligen någon,
som vill bedöma saken opartiskt, få annan uppfattning än att dess innehåll uteslutande
avser att framhålla en av anbudsgivama (Larsson). I skrivelsen redogöres
för bland annat ’att vi åro båtbyggare’ (Lundgren kakelugnsmakare),
men utfört en del husbyggnadsarbeten, senast vid garnisonssjukhuset, samt att
vårt fack huvudsakligen är träarbeten.
Larsson, som kallar sig byggmästare, har däremot enligt skrivelsen till belåtenhet
utfört ett flertal större byggnadsarbeten. På grund härav och då han
även erbjudit borgen tillstyrktes hans anbud.
Härtill må framhållas:
1) att det är platsbefälhavaren mycket väl bekant att vi under en lång följd
av år utfört och fortfarande utföra alla slags husbyggnads- och reparationsarbeten,
2) att våra förutsättningar, även ur ekonomisk synpunkt, i intet avseende äro
andra arbetsgivare underlägsna att utföra åtagna förbindelser och även till
belåtenhet utfört ett flertal arbeten för staten,
108
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
3) att även vi till vårt anbud erbjudit borgen, Grosshandlare A. Kindbom och
Direktör E. Rolander, båda i Karlsborg, samt
4) att vi allmänt äro kända för noggrannhet och plikttrohet och att intet skäl
funnits till antagande att vi ej till full belåtenhet för staten skulle hava utfört
förutnämnda arbeten örn vårt anbud antagits.»
Kungl. Majit hade genom beslut den 14 juni 1929 funnit vad i ärendet förekommit
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
I § 28 mom. 2 e) upphandlingsreglementet stadgas, att på vederbörande
myndighet skall bero, huruvida anbud må ifrågakomma vid den slutliga prövningen,
om det begärda priset står i sådant missförhållande till godset eller
arbetet, att av priset ensamt att döma ett nöjaktigt fullgörande av avtalet
icke kan påräknas, och anbudsgivaren icke är särskilt känd för pålitlighet,
eller orsaken till det låga priset icke på tillfredsställande sätt förklaras.
Det torde genom denna bestämmelse klart framgå, att myndigheten skall i
görligaste mån söka förebringa utredning örn de förhållanden, som här äro
avgörande, nämligen huruvida antingen ett nöjaktigt fullgörande av avtalet
ej kan påräknas eller anbudsgivaren icke är särskilt känd för pålitlighet. Det
i platsbefälhavarens skrivelse uppgivna priset 17,603 kronor måste uppenbart
vara fullständigt felaktigt beräknat, då ju icke ens de högsta anbuden tillnärmelsevis
uppgå till denna summa. Det av Bröderna Svensson begärda
högst väsentligt lägre priset kan därför icke ensamt anses utgöra skäl för
att icke ett nöjaktigt fullgörande av avtalet kunnat påräknas. Då av handlingarna
framgår, att Bröderna Svensson förut utfört arbete inom kasernetablissementet
och någon anmärkning emot detta arbete icke, såvitt upplysts,
förekommit, synes ingen anledning funnits att antaga, att de icke även i detta
fall skulle kunnat fullgöra sina förbindelser. Ej heller har ifrågasatts annat
än att Bröderna Svensson skulle vara kända för pålitlighet. I varje fall och
särskilt med hänsyn till dessa omständigheter synes det, som örn vederbörande
myndighet i enlighet med bestämmelse i § 28, sista punkten, i upphandlingsreglementet
bort av Bröderna Svensson infordra erforderliga förklaringar och
upplysningar samt i övrigt söka utreda saken. Därvid hade med största sannolikhet
staten kunnat besparas en i förhållande till anbudssumman högst betydande
merutgift. När ärendet sedermera bragts till Kungl. Maj :ts kännedom,
hava visserligen Bröderna Svensson satts i tillfälle avgiva påminnelser.
I trots av att Bröderna Svensson icke kunnat genom sin anmälan vinna rättelse
i myndighetens beslut, varöver klagan enligt upphandlingsreglementet
icke får föras, hava Bröderna Svensson i påminnelseskriften erbjudit sig att
lämna ytterligare upplysningar i saken såväl rörande av dem beräknade
kostnader för arbetet som beträffande i orten gällande materielkostnader,
arbetslöner med mera. Kungl. Maj :t borde då ha begagnat sig härav och
sökt fullt klarlägga saken. Man bör uppmärksamma, att, då upphandlingsreglementet
helt regleras av Kungl. Majit och faller under dess ekonomiska
lagstiftningsmakt, Kungl. Majlis godkännande av en sådan tolkning av upphandlingsreglementets
bestämmelser, som av myndigheten i detta fall till
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
109
lämpats, måste medföra, att denna tolkning av myndigheterna kommer att anses
riktig, och följaktligen leda till att den allmänneligen tillämpas. Detta
måste medföra högst allvarliga konsekvenser.
Det torde nämligen inom statens förvaltningsverksamhet icke finnas något
område, där större noggrannhet, försiktighet och fullständig opartiskhet är
av nöden än vid den statliga upphandlingen. Det är klart, att en viss frihet
måste lämnas myndigheten vid prövning av inkomna anbud, men det är även
ofrånkomligt, att alla kontrollföreskrifter måste iakttagas och myndigheterna
härjämte handla med sådan omsorg, att icke lämnas rum för någon som helst
misstanke örn godtycke eller att vederbörande önska gynna vissa leverantörer.
Skulle upphandlingsreglementet tillämpas på omförmält sätt, skulle detta lämna
rum för rent godtycke. Det innebär nämligen att så snart vissa anbud (Bröderna
Svenssons samt Lundgrens anbud) ligga avsevärt under övriga anbud,
de lägre anbuden utan undersökning kunna av vederbörande myndighet lämnas
å sido på grund av att det synes omöjligt utföra arbetet för detta lägre
pris. .... c .
Även örn detta ärende måhända, med hänsyn till här ifragakomna ringa belopp,
kunde synas relativt obetydligt, har det dock en mycket stor principiell
betydelse och vederbörande departementschef borde ovillkorligen hava insett
detta förhållande. Man hade därför åtminstone kunnat förvänta, att Kungl.
Maj :t vidtagit åtgärder för att förhindra ett upprepande av här påtalade fall,
exempelvis genom att besluta att för myndigheten tillkännagiva, att densamma
förfarit felaktigt, I stället har Kungl. Maj :t genom att lämna saken utan åtgärd
skapat ett för statens intressen vid den statliga upphandlingen farligt
prejudikat.
På grund av att Kungl. Maj :t sålunda varken låtit verkställa nödiga undersökningar
och inhämta upplysningar i och för bedömande av frågan huruvida
myndigheternas åtgärder i detta fall medfört förlust för staten eller, där
Kungl. Maj :t ansett en sådan undersökning överflödig, vidtagit åtgärder till
förekommande av en fortsatt praxis av samma art som i föreliggande fall,
hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Malmberg.
XIV.
(Protokoll över finansärenden den 26 september 1929.)
av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, Sävström,
Vennerström, Larsén, Engberg, Persson i Trången, Fast, Västberg anfört:
Sala stads sparbank redovisade för år 1928 en vinst av 160,357 kronor 31 öre.
Enligt styrelseberättelsen uppgick bankens reservfond vid årets slut till, förutom
disponibel vinst, 1,702,652 kronor 61 öre och insättarnas behållning till
17.140,757 kronor 53 öre. Vid årssammanträdet den 15 maj 1929 med bankens
huvudmän hava dessa, efter tillstyrkan av styrelsen och sedan av vinsten 5,700
kronor disponerats för främjande av skolsparverksamheten inom bankens verk
-
Ilo
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
samhetsområde, beslutat att till olika uppgivna ändamål använda sammanlagt
61,300 kronor, därav »25,000 kronor till en fond för uppförande av en busstation
i staden» samt att återstoden av vinsten, 93,357 kronor 31 öre, skulle tillföras
reservfonden. Uti en den 6 juni 1929 till Konungens befallningshavande
i Västmanlands län inkommen skrift har banken anhållit, att Konungens befallningshavande
måtte fastställa huvudmännens berörda beslut angående användningen
av 1928 års vinstmedel.
Konungens befallningshavande har genom resolution den 10 juni 1929 utlåtit
sig: Enär sparbankens huvudmän av vinstmedlen för år 1928, uppgående
till 160,357 kronor 31 öre, anslagit ett belopp av 5,700 kronor till främjande av
skolsparverksamheten inom bankens verksamhetsområde samt av vinstmedlen
i fråga ett belopp av 11,423 kronor 14 öre måst tagas i anspråk för att reservfonden
skulle komma att överstiga tio procent av insättarnas behållning enligt
senaste bokslut, samt sparbankens huvudmän enligt 35 § i lagen den 29 juni
1923 örn sparbanker ägt förfoga över intill hälften av vad därefter återstår av
nämnda vinstmedel eller således 71,617 kronor 8 öre till sådant allmännyttigt
eller välgörande ändamål, som icke pa grund av gällande författning skulle
tillgodoses genom skattebidrag, alltså och då underställda besluten med undantag
av beslutet örn anslag till en fond att användas för uppförandet av en omnibusstation
i Sala stad innebure ett tillgodoseende av sådana ändamål, som nyss
sagts, och de ifrågavarande anslagen tillhopa understege den andel av sparbankens
vinst, som må kunna tagas i anspråk för allmännyttiga ändamål, funne
Konungens befallningshavande de underställda besluten, med ovan angivet undantag,
vara i överensstämmelse med föreskrifterna i nämnda lag och sparbankens
reglemente.
över Konungens befallningshavandes resolution hava i vederbörlig ordning
16 av bankens 24 huvudmän anfört underdåniga besvär, och därvid anfört, bland
annat, att uppförande av en busstation skulle såväl åt den kringliggande landsbygdens
som stadens befolkning bereda fördelar, som bära allmännyttighetens
prägel, varjämte den skulle komma att fylla ett ändamål, som vore minst lika
allmännyttigt som flera av de andra ändamål, till vilka huvudmännen använt
den uppkomna vinsten.
Konungens befallningshavande har den 25 juli 1929 avgivit infordrat utlåtande
över besvären och därvid anfört, att Konungens befallningshavande väl
funne uppförandet av en omibusstation i Sala vara en allmännyttig angelägenhet
men ansåge denna angelägenhet vara av beskaffenhet att böra tillgodoses
genom skattebidrag.
Kungl. Majit har genom beslut den 26 september 1929, enär anslag till förenämnda
fond finge anses innefatta sådant allmännyttigt ändamål, som jämlikt
35 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker må tillgodoses medelst tillgängliga
vinstmedel, samt huvudmännen för sparbanken förty ägt att till fonden anslå
ifrågavarande belopp, 25,000 kronor, prövat lagligt att, med ändring av länsstyrelsens
resolution, i vad densamma blivit överklagad, fastställa huvudmännens
beslut.
Beträffande ifrågavarande beslut av Kungl. Majit måste till en början ifrå -
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
lil
gasättas, om uppförande av en omnibusstation bör betraktas såsom ett allmännyttigt
ändamål. Väl är en sådan station till nytta för den allmänhet, som
trafikerar omnibusslinjerna i fråga, men därav följer även att dess nytta är
begränsad till att gälla allenast för trafikanterna å omnibusslinjerna. Måhända
kan vederbörande samhälle, i detta fall Sala stad, som beröres av linjerna,
i viss mån draga nytta härav, men denna nytta är icke av annan natur än
som varje inom ett samhälle bedrivet företag eller rörelse kan medföra för
samhället, och kan således icke betraktas såsom allmännytta. Det synes vidare
icke kunna råda något tvivel därom, att det i första hand bör åligga de affärsföretag,
som trafikera och uppbära vinsten av omnibusslinjerna, att även sörja
för att erforderliga stationsutrymmen finnas till förfogande för trafikanterna.
Andra trafikföretag, såsom exempelvis järnvägarna, få själva bygga och underhålla
sina stationshus, och de kostnader, som förorsakas härav, komma således
att vila på vederbörande trafikföretag såsom omkostnad för rörelsen.
Men även örn ifrågavarande stationsbygge skulle betraktas såsom allmännyttigt
eller såsom en stadens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet
och staden sålunda skulle finna sig föranlåten att uppföra en dylik station
på det allmännas bekostnad, så är det uppenbart, att kostnaden härför icke kan
täckas genom andra medel än skattemedel. Härav följer sålunda, att, därest
stationsbygget är att betrakta såsom ett allmännyttigt ändamål, detta skall
tillgodoses genom skattemedel och att förty icke sparbankens medel må användas
härtill. Slutligen torde här böra framhållas, att det icke kan anses lämpligt
att använda sparbanksmedel för dylika för sparbanksrörelsen helt främmande
ändamål och vilka under inga omständigheter kunna betraktas såsom
»välgörande» ändamål i lagens mening. Kungl. Maj:t borde därför även av
denna grund hava undvikit att uppmuntra till dylik användning av vinst, uppkommen
genom sparbanksrörelse, i all synnerhet som det även för vederbörande
departementschef borde hava klart framgått, att lagligheten av en sådan användning
av sparbanksvinst, som här är i fråga, måste vara synnerligen tvivel
aktig.
På grund av vad sålunda anförts hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Dahl.
XY.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 26 september 1929.)
av herrar David Bergström, G. W. Hansson, Hellberg, Vennerström, Larsén,
Engberg, Borg, Andersson i Igelboda, Karlsson i Vadstena och Olsson i Mora,
vilka anfört:
Genom beslut den 11 maj 1929 förklarade Statens Biografbyrå, med tillämpning
av 6 § i förordningen angående biografföreställningar, att filmen »Morgongryning.
Ett historiskt dokument, tillägnat minnet av Edith Cavell», icke finge
112
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
offentligt visas i Sverige, emedan dess »förevisande kan anses olämpligt med
hänsyn till rikets förhållande till främmande makt».
I 2:a momentet av § 6 i förordningen angående biografföreställningar 1911
(Sv. F. nr 71), vilket moment år 1914 (Sv. F. nr 356) tillkom såsom nytt stycke
i denna paragraf, stadgas som följer:
»Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt
med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända
till upplysning beträffande arméns eller marinens styrka, tillstånd, ställning
eller operationer eller andra krigsmakten vidkommande förhållanden, försåvitt
uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.»
Över Statens Biografbyrås beslut av den 11 maj 1929 anförde A.B. Victoriafilm
såsom innehavare av uppföranderätten för Sverige av ifrågavarande film
i skrivelse den 8 juni 1929 besvär hos Kungl. Majit med hemställan örn upphävande
av biografbyråns beslut och medgivande av filmens offentliga förevisande
inom riket.
Victoriafilm framhöll i sistnämnda skrivelse, att ifrågavarande film vore fri
från propaganda i teknisk mening, konstnärligt stark, utmärkt inspelad och
genomgående objektiv i skildringen av det tragiska händelseförloppet, som
utgjorde ämnet för filmen. Det bestrides, att den filmatiserade berättelsen
skulle vara mera »olämplig» än andra s. k. krigsfilmer som visats, och framhålles,
att biografbyrån torde ha utgått från uppfattningen, att en film med innehåll
hämtad från Edith Cavells historia a priori skulle av det tyska folket och
den officiella tyska opinionen tolkas såsom en mot Tyskland ovänlig handling.
Numera — säges det vidare i Yictoriafilms skrivelse — torde det överallt i
världen erkännas, att episoden tillhör historien och ingalunda är av den natur,
att den belastar den tyska nationens s. k. »skuldkonto». Victoriafilm påpekar,
att det uttryckligen poängteras i filmen, att tyskarna allenast av självbevarelsedrift
och av krigets hårda lag tvingades till det allbekanta domslutet över
Edith Cavell. Det anföres vidare, att filmen förevisats inför snart sagt hela
den civiliserade världen utan att framkalla protester samt att den av den ledande
tyska pressen bedömts synnerligen gynnsamt. Såsom bilagor till inlagan
åberopar Victoriafilm ett flertal utdrag ur tidningar i skilda länder innehållande
omdömen över filmen.
Över Victoriafilms besvär har Svenska Biografbyrån i skrivelse den 12 juni
1929 avgivit anbefallt yttrande. Filmbyrån förklarar härvid, att den i likhet
med klaganden funnit filmens handling vara värdigt och lidelsefritt framställd
samt att den för egen del anser, att den tyska nationen knappast torde kunna
lida någon förödmjukelse eller skada genom filmens förevisande vare sig i
Sverige eller i andra länder. Men eftersom det i biografförordningen stadgas,
att filmer, som kunna anses olämpliga med hänsyn till rikets förhållande till
främmande makt, icke må tillåtas, har biografbyrån funnit sig nödsakad att
förbjuda filmens offentliga förevisande, enär byrån måst antaga, att den officiella
tyska uppfattningen av densamma och dess offentliga förevisande, i trots
av vad som anförts, vore sådan, att filmen med hänsyn därtill kunde anses
olämplig. Byrån anför emellertid att, om den enligt gällande föreskrifter icke
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
lis
nödgats anlägga nämnda synpunkt på filmen, skulle den hava tillåtit densamma.
Skulle förbudsmotiveringen av Kungl. Maj:t anses sakna giltighet, hade
byrån intet att erinra mot att filmen utan något ingrepp tillåtes, dock icke för
harn.
I anledning av denna av Statens Biografbyrå avgivna förklaring inkom A.B.
,''Victoriafilm i skrivelse den 25 juni 1929 med påminnelser, däri det bland annat
heter:
»Bestämmelsen örn avvisande av filmer, vilkas förevisning kunde anses
olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt, tillkom under
det förflutna världskriget, då de internationella förhållandena voro i extraordinär
grad ömtåliga. Sedan dessa förhållanden numera återgått till det normala,
synes bestämmelsen i fråga böra tillämpas med försiktighet och endast
i sådana fall, då filmen är av den beskaffenhet, att främmande makt har befogad
anledning till missnöje med dess förevisande. Örn själva ämnet för ifrågavarande
film är ägnat att i Tyskland väcka ett smärtsamt minne — vilket torde
i större eller mindre grad vara fallet med de flesta filmer från världskriget —
så må detta utgöra en plausibel anledning att förbjuda dess förevisning därstädes,
men icke i Sverige. Och även örn Tyskland helst skulle se, att någon
förevisning av denna film ej heller ägde rum i andra länder, så torde detta förhållande
i och för sig icke utgöra tillräckligt skäl för den allvarliga inskränkning
i svensk medborgares rätt att utöva näring, som ett förbud mot dess förevisning
skulle innebära. Filmen är, såsom av utredningen framgår, tillåten i
flera länder, utan att detta veterligen verkat störande på dessa länders förhållande
till Tyskland.»
Genom beslut den 26 september 1929 lämnade Kungl. Maj:t, på föredragning
av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, besvären utan bifall.
Då detta besvärsärende, vid vars avgörande huvudvikten uppenbarligen legat
på spörsmålet huruvida ifrågavarande biografbilders förevisande kunde
anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt, föredragits
inför Konungen utan föregående beredning med utrikesdepartementet
i strid med vad § 4 departementsstadgan uttryckligen föreskriver, och då, i
strid med § 9 regeringsformen, inga sakliga giltiga skäl för besvärens avslående
blivit till statsrådsprotokollet anförda, hava vi yrkat, att konstitutionsutskottet
skulle, jämlikt § 107 regeringsformen, för riksdagen anmäla detta
ärende.
XYI.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 21 februari 1930.)
av herr K. J. Ehman, som med instämmande av herrar David Bergström,
G. W. Hansson, Vennerström, Wagnsson, Forssell, Lundén och Petersson i
Broaryd yttrat:
Hos Kungl. Majit har drätselkammarens i Malmö tredje avdelning, enligt
bemyndigande av stadsfullmäktige i Malmö och Malmö stads i gemensam kyrk
Bihang
till riksdagens protokoll 1930. 5 sami. 16 käft. (Nr 26.)
8
114
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
lig ekonomi förenade församlingar, anhållit, att Kungl. Majit ville medgiva,
dels att staden eller församlingarna finge, på sätt Kungl. Majit kunde finna
lämpligt, tillösa sig den klockaren i Husie församling på lön anslagna, å en
av förste stadsingeniören Erik Bulow Hiibe år 1929 upprättad karta närmare
angivna krono jordlägenheten Skrävlinge Östra nr 16, kallad Kantorsängen, i
Husie socken, att användas till begravningsplats, dels ock att ifrågavarande
lägenhet Hnge, intill dess sagda förvärv blivit slutligt ordnat, av staden eller
församlingarna under nyttjanderätt innehavas, så länge lägenheten användes
för sålunda avsett ändamål.
Av handlingarna i ärendet framgår, att förutnämnda lägenhet har en areal
av 3.5170 hektar, varav huvuddelen eller omkring 3.4170 hektar ingår i ett för
begravningsplats avsett område örn cirka 32 hektar, som stadsfullmäktige beslutit
anvisa för ändamålet, samt att med hänsyn till den ringa del av lägenheten,
som sålunda återstode, och belägenheten av denna del ävensom till den
omständigheten, att samma del torde komma att erfordras för framtida utvidgning
av begravningsplatsen, förvärvet ansetts lämpligen böra omfatta hela
lägenheten.
Efter hörande av vederbörande myndigheter och intressenter förordnade
Kungl Majit genom beslut den 21 februari 1930 — jämte det Kungl. Majit avslog
ifrågavarande ansökning, i vad den avsåg upplåtande med äganderätt av
berörda lägenhet •— att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet
för prövning och avgörande av frågan, huruvida och under vilka villkor
lägenheten måtte kunna för ändamålet upplåtas under nyttjanderätt på
obestämd tid.
Av de inkomna yttrandena inhämtas, bland annat, att Husie församlings
kyrkoråd i ärendet införskaffat utredning (verkställd av t. f. förste arkivarien
i kungl, kammarkollegium) angående ifrågavarande jord, av vilken utredning
framgår, att jorden redan enligt 1569 års Lunds stifts landebok utgjort
avlöningstillgång för klockaren i Husie socken och att vid frånskiljandet av
Västra Skrävlinge församling från Husie pastorat (för införlivande med Malmö
stad) i nådiga brevet den 13 oktober 1915 bestämts, att klockaren och organisten
i Husie skulle bibehållas vid honom såsom klockare anslagen löningsjord
samt att Husie församling sålunda vore behörig representant för jorden.
Mot den gjorda framställningen hade kyrkorådet icke något att erinra, under
förutsättning att Malmö stad för jorden erlade en efter jordens värde lämpad
ersättning, som av församlingen kunde godtagas. Detta uttalande blev även
kyrkostämmans i Husie församling beslut. Arrendatorn av jorden har förklarat
sig villig avträda densamma utan ersättning; men klockaren i Husie, som
äger att under sin livstid uppbära avkomsten av jorden, kräver en årlig ränta
eller avgäld, beräknad efter ett försäljningspris ej understigande tre kronor för
kvadratmetern, motsvarande värdet av närliggande byggnadstomter. Kontraktsprosten
yttrar, bland annat, att vid beräknandet av avgälden till Husie
församling eller klockaren bör i första hand beaktas vad Kantorsängen nu avkastar
och vad den — instängd på alla håll av Malmö stads ägor och den redan
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
115
i bruk tagna begravningsplatsen — för framtiden kan beräknas kunna avkasta.
Angående Malmö stads förvärv av Kantorsängen måste först avgöras,
huruvida Husie församling eller kronan har äganderätten. Skulle församlingen
hava rätt till ersättning, bör denna bestämmas genom expropriationsförfarande.
Domkapitlet yttrar: Under förutsättning att vederbörande hälsovårdsmyndigheter
godkänna området såsom lämpligt till begravningsplats finner
sig domkapitlet visserligen ej kunna tillstyrka den gjorda framställningen
i vad den avser att med äganderätt förvärva boställsjorden, men förklarar sig
icke hava något att erinra mot att jorden upplåtes åt Malmö stads i gemensam
kyrklig ekonomi förenade församlingar att av dem under nyttjanderätt innehavas,
så länge jorden i fråga varder för avsett ändamål använd och laga hinder
icke möter, ävensom under övriga för dylika nyttjanderättsupplåtelser på
obestämd tid sedvanliga villkor. Konungens be fällning shav ande i Malmöhus
län uttalade sig i enahanda riktning.
Kammarkollegiet anförde i utlåtande den 21 oktober 1929 följande: »I olikhet
med domkapitlet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner kammarkollegiet
förfarandet med så kallad ändamålsupplåtelse i föreliggande fall
mindre lämpligt dels med hänsyn till den avsedda användningen, dels enär här
är fråga om upplåtelse av en hel fastighet och ej blott någon del av fastighet.
Däremot har kollegiet intet att erinra mot att lägenheten får med äganderätt
avstås till Malmö stads församlingar. Då enligt vad av handlingarna i ärendet
framgår kronans äganderätt till lägenheten icke är ostridig, torde vid ett
avstående av lägenheten böra förfaras i enlighet med föreskrifterna i gällande
expropriationslag. Kammarkollegiet hemställer alltså, det täcktes Eders
Kungl. Majit i anledning av förenämnda ansökning dels förklara Malmö stads
kyrkliga församlingar berättigade att i den ordning, lagen den 12 maj 1907
örn expropriation stadgar, expropriera lägenheten Skrävlinge Östra nr 16 för
det i ansökningen avsedda ändamål, dels ock förklara, att det skall åligga
församlingarna att inom ett år från det Eders Kungl. Majit meddelat beslut i
ärendet fullfölja frågan örn expropriation genom ansökning örn stämning, vid
äventyr att expropriationsrätten eljest upphör.»
Det område, varom i ärendet är fråga, innehåller en areal av 35,170 kv.meter
eller 3.5170 hektar och skjuter kilformigt in i den redan i bruk tagna av Malmö
stad anordnande begravningsplatsen till en längd av omkring 350 meter och
med en bredd vid basen av omkring 200 meter. Att detta område, sedan det en
gång införlivats med stadsplanen för Malmö stad, någonsin skulle kunna återgå
till att brukas såsom avlöningsjord för klockaren i Husie borde vara uteslutet.
Men att vid sådant förhållande — såsom föredragande departementschefen
gjort — formellt upprätthålla principen örn en fortsatt äganderätt för Husie
församling eller för kronan med därav följande skyldighet för staden att årligen
utgiva avgäld för marken synes olämpligt och oriktigt. Jämväl osäkerheten
i fråga örn vem som verkligen äger marken — kronan eller Husie församling
— talar för att expropriation bort medgivas, i vilket fall en blivande
tvist örn bättre rätt till köpeskillingen icke hade kommit att beröra Malmö
stad.
116
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
Vidare kan erinras, att genom Kungl. Maurts beslut en uppgörelse
med klockaren i Husie i hög grad försvårats eller kanske rent av omöjliggjorts.
Han har för sitt medgivande till upplåtelsen begärt en ersättning
(efter ett tomtvärde av 3 kr. per kv.meter =105,510 kr.), som skulle tillföra
honom från Malmö stad årligen mer än tiodubbla beloppet av den arrendeinkomst,
för närvarande uppgående till 225 kronor, han nu uppbär för jordområdet,
och han kan, till följd av därom givna stadganden i prästerskapets privilegier
och i kungl, förordningen den 2 nov. 1883 äng. klockarnas löneinkomster,
icke tvingas — då expropriation nu är utesluten — att mottaga ringare ersättning
än han begär.
Vidhållas dessa anspråk och vägrar Malmö stad att betala i enlighet med
dem, förfaller hela upplåtelsen, trots Kungl. Maj:ts beslut. Jämväl när som
helst i framtiden vid ombyte av klockare i Husie kan samma fråga uppkomma.
Med varje ny klockare måste nämligen träffas ny uppgörelse, och örn därvid
överenskommelse ej kan träffas — och alltså »laga hinder» mot nyttjanderättens
fortbestånd möter — förfaller nyttjanderättstillståndet, och jorden måste
åter tillhandahållas klockaren för att av honom brukas eller för hans räkning
utarrenderas.
Konstitutionsutskottet anmärkte i fjol på det sätt, varpå Kungl. Maj:t på
ecklesiastikministerns föredragning behandlat en närbesläktad fråga. Det förråder
sig, liksom i denna, nu även i förevarande ärende en ensidigt formalistisk
uppfattning, som icke gagnar det allmänna och som saknar allt stöd uti kammarkollegiets
på en gång sakligt grundade och de praktiska förhållandenas
krav motsvarande hemställan.
Då i förevarande ärende det allmänna bästa icke kan anses hava blivit behörigen
tillgodosett, har jag inom utskottet mot föredragande departementschefen
statsrådet Lindskog yrkat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen.
XVII.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 21 februari 1930.)
av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar G. W. Hansson, Yern
nerström, Wagnsson, Forssell, Lundén och Petersson i Broaryd yttrat:
Hos Kungl Maj:t anhöllo Nätra församling och borgerliga kommun örn
rätt att för anordnande av kyrksfalla^ skolhus med lek- och idrottsplan,
kommunalhus m. m. expropriera ett område örn 2.2282 hektar från kyrkoherdebostället
1 191^ mantal krono »Prästbordet nr 1 med Förnätra» i Nätra socken.
Efter det vederbörande myndigheter avgivit yttranden i ärendet, föredrogs
detsamma den 21 februari 1930 inför Kungl. Majit, som — med avslag å ifrågavarande
ansökning örn upplåtande med äganderätt av berörda område —
förordnade, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet
för prövning och avgörande av frågan, huruvida och under vilka villkor området
måtte kunna för omförmälda ändamål upplåtas under nyttjanderätt på
obestämd tid,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 26. Reservationer.
117
I ansökningen anförde Nätra församling och kommun bland annat: Den
5 oktober 1900 erhöll församlingen Kungl. Maj :ts medgivande att från ovannämnda
boställe för alltid avsöndra visst område till kyrka, kyrkoråd, likhus
och kyrkvall. Det för expropriation nu avsedda området, som är beläget
i omedelbar närhet av kyrkan och vid kustlandsvägens förgrening till tvenne
huvudvägar, har ansetts nödigt och av stor vikt för socknen att söka försäkra
sig örn för kyrkplatsens ordnande och värdiga utseende samt för framtida behov,
innan det kommer i privata händer och brukas på olämpligt sätt. Det
skulle användas dels till uppförande av kommunalhus, för vilket plats saknades
annorstädes, dels till uppförande av nytt skolhus med behövliga lokaler
för undervisningen och tillräckligt markområde bland annat för lek och idrott,
varjämte ett av församlingen från en tidigare lägenhetshavare övertaget, å
området befintligt hus skulle anordnas till lärarbostäder. Förutom sistnämnda
bostadslägenhet funnes å området fyra smärre lägenheter upplåtna, en till
den 1 maj 1935, en till den 1 maj 1936 samt de återstående två på obestämd
tid utan skriftligt avtal. Samtliga dessa lägenheter skulle få bibehållas tills
vidare, i den mån de icke utgjorde hinder för områdets tillbörliga utnyttjande
av sökandena.
Av de hörda myndigheterna yttrade Kammarkollegiet i utlåtande den 13
januari 1930: »Under åberopande i tillämpliga delar av sitt den 28 december
1929 avgivna underdåniga utlåtande i ärende angående ifrågasatt förenkling
av förfarandet vid handläggning av ärenden rörande upplåtelser från ecklesiastik
jord, får kollegiet i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t medgiva, att ifrågavarande område örn 2.2282 hektar må i enlighet med
bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation av Nätra kyrkliga
och borgerliga kommun för uppgivna ändamål förvärvas, därvid i samband
med expropriationsförrättningen, lärer komma att fastställas ersättning jämväl
för skada och intrång, som må förorsakas vederbörande nyttjanderättshavare
å området.»
I frågor av den innebörd, som den nu föreliggande, kunna kommunerna icke
vara betjänade med en förvaltningsprincip sådan, som den av Kungl. Majit
i detta ärende tillämpade. En upplåtelse tills vidare på obestämd tid är till sin
innebörd alltför svävande och oviss, när det gäller såsom här uppförande av
omfattande och dyrbara kommunala byggnader.
I anledning av vad sålunda förekommit har jag inom utskottet yrkat anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Lindskog.
Konstitutionsutskottet.s memorial Nr 26.
1
Tillägg.
Till konstitutionsutskottet har, efter expedieringen av utskottets memorial,
nr 26, angående fullbordad granskning av de i statsrådet förda protokoll, från
flygstyrelsen inkommit meddelande, »att i till utskottet den 5 april 1930 insänd
uppgift å kostnaderna för flygutbildning av värnpliktiga studenter kostnaden
för flygskjututbildning av misstag uppgivits till kronor 700: — i stället
för kronor 350:—, vilken summa var den verkliga kostnaden under budgetåret
1928—1929», i följd varav den å sid. 32 i utskottets nämnda memorial
upptagna tablå bör erhålla följande utseende:
Tablå
över utbildningskostnaderna i medeltal för varje flygutbildad student under
de olika utbildningsperioderna.
1. årets 12 mån. |
Arméspa- narkurs 4Vs mån. |
Befälskurs 4 mån. |
Summa kr. |
Anm. |
|
Drivmedelskostnader..... |
2 125: — |
1 770: — |
2 130: — |
6 025: — |
|
Flygtillägg......... |
900: — |
675: — |
600: — |
2 175: — |
|
Flygskjututbildning..... |
350:- |
— |
— |
350:- |
|
3375:- |
2445: — |
2 730: — |
8550:- |
Häri ingå icke utgifter för övriga övningsomkostnader eller kostnader för underhåll av skolflygmaterielen,
ej heller ärn omkostnaderna för lärarpersonalen av i ovanstående tablå upptagna utgiftsposter
inräknade.
nikanel till riksdagens protokoll 1960
5 sami.
1G käft
(Nr 20.)
1