Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1930 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående bildande av jaktällmänningar.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 285, av herr Andersson i Grimbo har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående bildandet av jaktallmänningar
i enlighet med i motionen framställt förslag.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört, bland annat, följande.
»Då större delen av vårt land består av mindre jordbruk, bruka ofta enskilda
personer eller jaktsällskap arrendera jakträtten på flera varandra intilliggande
gårdar. I regel bruka även dylika jakträttsinnehavare vårda sig
örn villebrådet på ena eller andra sättet. Villebrådsbeståndet bibehålies på
så vis, och jordägarna få sina arrenden. På andra håll däremot har varje
jordägare sin jakträtt men får aldrig någon avkastning härav. Det brukar
nämligen finnas ett stort antal jägare, vilka aldrig vårda sig örn eller göra
något för bibehållande av villebrådsstammen utan föra ett ständigt utrotningskrig
mot allt vad villebråd heter. Örn på dylika orter en del jordägare
göra stora ansträngningar för villebrådets skyddande, så bli vanligen
dessa utan resultat. Trakten är och förblir nästan helt i saknad av villebråd,
till följd av en massa tanklösa och mången gång egoistiska jägare.
På dylika trakter är det ofta omöjligt att få jakträtten utarrenderad, därför
att en del jordägare ej äro med härom. Men örn det lyckas få tillräckligt
många egendomar hopslagna till ett passande komplex, inträffar ofta,
att en del behåller jakten för sig själva.»
Beträffande de skäl, motionären i övrigt anfört, hänvisas till motionen.
Med förevarande motion avses vidtagande av åtgärder mot viltbeståndets
tillbakagång, och framställningen utmynnar i en hemställan om utredning
angående bildandet av jaktallmänningar, vilket enligt motiveringen skulle
innebära en tvångsvis gjord indelning av landet i jaktområden, inom vilka
jakten skulle bedrivas gemensamt; motionären ifrågasätter emellertid, att
lagstiftningen skulle vara fakultativ på det sätt, att dess införande gjordes
beroende av landstings och hushållningssällskaps beslut.
Bihang till riksdagens protokoll 19,!0 10 sami. 5 haft. (Nr 9.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
Utskottet.
Enligt vad utskottet inhämtat, befinnes under Kungl. Marits prövning ett
förslag från svenska jägarförbundet med liknande syfte som det nu motionsvis
framlagda. Jägarförbundets framställning inriktar sig på en ändring
av 9 § i lagen örn rätt till jakt. Denna paragraf avser att tillerkänna viss
verkan för framtiden (såsom servitut) åt frivillig överenskommelse mellan
olika fastighetsägare med sammanhängande markområde i fråga örn jakten
å området. Jägarförbundet föreslår bestämmelser örn inrättande av gemensamt
jaktområde efter mönster av stadgandena örn gemensamhetsfiske.
Framställningen har varit remitterad till domänstyrelsen, som i sin ordning
begärt yttranden från länsstyrelserna efter hörande av Överjägmästare, landsting
och hushållningssällskap. Beträffande utredningen i detta ärende torde
få hänvisas till domänstyrelsens såsom bilaga härvid fogade utlåtande.
Utskottet delar motionärens uppfattning örn önskvärdheten av att finna
medel mot den tillbakagång av villebrådsstammen, som i vårt land
under senare år allt hastigare ägt rum med påföljd, att å många håll skog
och mark i detta hänseende nästan helt sakna liv. Tanken att åstadkomma
en bättre jaktvård genom ett sammanförande av olika ägor till större jaktområden
har visserligen, såsom förut nämnts, redan vunnit ett visst beaktande
genom stadgandet i 9 § i jaktlagen, som möjliggör dylikt sammanförande
på frivillig väg; enligt vad utskottet inhämtat hava sådana frivilliga
sammanslutningar på sina håll redan kommit till stånd. Säkerligen skulle
det emellertid från jaktvårdssynpunkt vara synnerligen önskvärt, örn en
mera kraftigt verkande lagstiftning i detta avseende kunde genomföras. Med
hänsyn till den allmänna rättsuppfattningen på detta område — låt vara,
att tecken torde kunna spåras till en viss ändring i denna — vill det dock
synas utskottet, att tiden knappast är mogen för genomförandet av en tvångslagstiftning,
åtminstone i den omfattning som motionären ifrågasätter. I
varje fall torde, innan dylik åtgärd tillgripes, ytterligare erfarenhet av verkningarna
av den frivilliga formen för bildande av sammanslutningar böra
avvaktas. Det torde enligt utskottets mening kunna förväntas, att en ökad
tillkomst av sådana sammanslutningar även skall föra med sig en mera
allmän förståelse för behovet av ytterligare åtgärder för vinnande av en
förbättrad jaktvård.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 285 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1930.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
3
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Linders, Gabrielsson, Carl E. Eriksson,
von Stockenström, August W. Johansson, Dalberg och Henriksson samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund
i Häste, Carlström, Andersson i Grimbo, Svensson i Grönvik, Björk i Tryde och Andersson
i Löbbo.
Reservationer:
1) Av herr Linders;
2) av herr Andersson i Grimbo, som ansett att motionen bort av utskottet
tillstyrkas.
4
-Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
Bil.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 augusti 1921 Ilar Eders Kungl. Maj:t anbefallt
domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande
över en av Svenska jägaribrbundet gjord underdånig framställning i fråga
örn åtgärder till förhindrande av viltbeståndets inom landet tillbakagång,
i vilket avseende förbundet framhållit behovet av att bestämmelserna
i 9 § lagen örn rätt till jakt fullständigades med föreskrifter i huvudsaklig
överensstämmelse med stadgandena i lagen den 30 juni 1913 örn
gemensamhetsfiske, varigenom det skulle bliva möjligt att även mot tredskande
markinnehavare kunna till gemensamt jaktområde sammanföra
områden till skilda brukningsdelar, vilka lämpa sig för sammanslagning
till dylikt gemensamt jaktområde. Eders Kungl. Maj:t har vidare den 28
april 1922 till styrelsen överlämnat från jägarförbundet ingivna, av förbundet
utarbetade formulär till överenskommelser enligt 9 § lagen örn
rätt till jakt m. m. Styrelsen, som anmodat samtliga länsstyrelser att efter
vederbörande överjägmästares samt respektive landstings och hushållningssällskaps
hörande avgiva yttranden i ärendet, får, återställande remissakten
och biläggande de inkomna yttrandena jämte en inom styrelsen
uppgjord promemoria med sammanställning av nämnda yttranden, i underdånighet
anföra följande.
Jägarförbundet har framhållit, bland annat, att under en följd av år
en betydande minskning i tillgången å villebråd inom landet kunnat
konstateras. Härtill bidroge i första hand det ständigt växande antalet
jägare samt jordegendomarnas sönderdelande i en mängd smålotter, vilka
ofta förbleve insprängda i större komplexer. I vissa andra länder hade
man sökt motverka de på grund av det ökade antalet jägare och jordens
söndersplittrande uppkomna hinder för genomförandet av en allmännare
god jaktvård genom bestämmelser, varigenom antingen smärre jordlotter
tvångsvis sammanfördes till större jaktområden eller ock antalet villebråd
av skilda slag, som på visst område finge fällas, fastställdes.
Frågan örn sammanförande av mindre områden till större jaktkomplex
vore visserligen ej helt åsidosatt i svensk jaktlagstiftning, i det att bestämmelserna
i 9 § av lagen örn rätt till jakt vore avsedda att möjliggöra
dylikt sammanförande. Då emellertid dylik sammanslutning icke
kunde komma till stånd, i fall att någon eller några jordägare inom det
ur jaktvårdssynpunkt lämpliga jaktområdet vägrade sin samverkan, hade
ifrågavarande bestämmelser visat sig i stort sett tämligen ineffektiva. Det
syntes förbundet synnerligen önskvärt och av stort behov, att även i jaktlagstiftningen
infördes bestämmelser, som i huvudsak motsvarade de i
lagen örn gemensamhetsfiske givna stadgandena rörande tvångsanslutning
för bildande av gemensamhetsfiske.
I de yttranden, som av skilda myndigheter avgivits över framställningen,
ha framhållits ett flertal olika synpunkter dels i avseende på orsakerna
till den av jägarförbundet påtalade minskningen i villebrådstillgången,
dels beträffande det väckta förslaget örn viss komplettering av
stadgandena i 9 § lagen örn rätt till jakt. I första avseendet bar erinrats
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9. 5
om de för vissa villebrådsarters fortbestånd och bibehållande menliga följderna
av landets uppodling i allt större utsträckning samt av ökade
skogsavverkningar och sådana skogsvårdande åtgärder som kraftiga
gallringar, utdikning och torrläggning av kärr och mossar m. m. Det alltjämt
i stor omfattning fortgående utövandet av olaga jakt och det stola
antalet i jaktmarkerna kringströvande hundar hava även framhållits såsom
i hög grad bidragande orsaker till påtalade förhållanden.
Härjämte må även, ehuru ej särskilt framhållet, erinras om den lätthet,
varmed villebrådet numera åtkommes genom tillgången å billiga, moderna
jaktgevär samt den under krisåren, före det förbundet ingav sin framställning,
inom landet rådande bristen på ett flertal födoämnen, vilken
brist föranledde till ett därunder allmänt beskattande av viltstammen i
all den utsträckning, som var möjlig.
Beträffande vad föreslagits örn visst tvång till sammanslutning för bildande
av större gemensamma jaktkomplex ha de avgivna yttrandena i
flesta fall givit uttryck åt den åsikten, att den föreslagna lagstiftningen
vore ägnad att medföra ett rätt avsevärt gagn för jaktvården i landet.
Ofta ha dock framkommit starka betänkligheter mot förslagets genomförande
och de konsekvenser, som vore att emotse därav. Å ena sidan har
framhållits jakten betydelse ur nöjes- och idrottslig synpunkt. Då iitövando
av jakt för mången jordägare innebure ett högt skattat nöje,
önskade ej denne avstå den honom tillkommande rätten härtill för en ofta
jämförelsevis obetydlig materiell ersättning. Vad jägarförbundet ifrågasatt
kunde givetvis ej vara av tilltalande art för den, som i främsta rummet
såge jaktens betydelse ur denna synpunkt, enär det kunde befaras,
att den enskilde jordägaren genom grannarnas åtgöranden berövades den
ensamrätt till jakt å innehavande jord, varå han vant sig sätta synnerligt
värde.
Där åter jakten betraktas såsom en näringsgren, vilken kunde tillmätas
en ej ringa nationalekonomisk betydelse, — vilken ståndpunkt synes
hava intagits av de flesta myndigheter som yttrat sig i frågan — har den
antydda utvägen till ernående av bättre skydd för viltstammen vunnit
förståelse och av vederbörande myndigheter antingen direkt tillstyrkts
eller ock framhållits såsom mycket beaktansvärd, även örn vederbörande
funnit sig böra framställa vissa reservationer och erinringar.
Bland erinringar av principiell art har oftast framhållits den avsevärda
inskränkning i jordägaren hittills förbehållen rätt till jakt, som
innebures i förslaget. Det med förslagets genomförande åtföljande intrånget
i jordägarens självbestämningsrätt vore alltför mycket oförenligt
med befolkningens rättsuppfattning, i följd varav det kunde befaras, att
de emotsedda goda verkningarna av stadgandet uteblevo, och att detsamma
snarare komme att verka i motsatt riktning.
Domänstyrelsen håller för sin del före, att syftet med jägarförbundets
framställning eller vidtagande av åtgärder, varigenom sådan sammanslutning,
som omförmäles i 9 § av lagen örn rätt till jakt, oftare än vad nu är fallet
komme till stånd, är värt allt beaktande. lett flertal fall måste den allt
starkare jorddelningen verka mycket menligt på villebrådsstammens bestånd
och ofta utestänga varje möjlighet till jaktvård å de skilda jordlotterna.
Därest emellertid ett större eller mindre antal dylika lotter samman fördes
till ett gemensamt jaktkomplex, inom vilket jakten utövades endast efter
särskild plan med beaktande av de synpunkter, som i avseende på omvårdnad
och skälig beskattning av villebrådsstammen inom området borde
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
göra sig gällande, vore ur jaktvårdssynpunkt mycket vunnet. Det synes dock
enligt styrelsens mening kunna resas starka betänkligheter mot lagstadganden,
varigenom den enskilda jordägaren tvingades ingå i dylik sammanslutning.
Såsom i förslaget antytts, kunde jordägaren ej endast berövas
rätt att på egen mark utöva eljest lovlig jakt, vilken av honom måhända
skattades högd såsom rekreation eller nöje, utan även tvingas tåla
att andra bedreve jakt på ägorna, ehuru han eljest önskade skydda och bevara
det djurliv, som där tagit sin tillflykt. Någon garanti för att en god
hushållning med och vård örn det vilda verkligen kommer att utövas ligger
ej heller enbart i sammanslutningstillkomsten. Därtill fordrades
även ett flertal reglerande bestämmelser angående jaktutövandet och det
vildas beskattning, avpassade med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall.
Vid bildande av såväl sådan gemensam jaktsammanslutning, som i framställningen
ifrågasatts, som ock gemensamhetsfiske enligt därom gällande
lag framkommer i första hand frågan örn respektive gemensamhetsområdens
omfattning. Vid inrättande av gemensamhetsfiske, där fiske vattnet,
som förmenas böra ingå i sammanslutningen, icke i dess helhet är
oskift, skall, i fall att icke samtliga delägare enas örn dylikt inrättande, av
särskilt därtill förordnad förrättningsman företagas en omständlig förrättning
med uppskattning av värdet av den årliga avkastningen av
fisket i skilda delar av fiskevattnet jämte fullständig utredning av alla
på frågan inverkande omständigheter. Först sedan förrättningsmannen
framlagt utlåtande med angivande, huruvida han anser gemensamhetsfiske
böra inrättas i fiskevattnet, med förslag till dettas omfattning, samt
huru fisket lämpligast bör utnyttjas, skall inför förrättningsmannen an
ställas omröstning angående bland annat huruvida gemensamhetsfiske
skall inrättas. För beslut därom kräves, att detsamma biträtts av minst
två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt minst två
tredjedelar av samtliga delägares rösttal. För beslutets giltighet fordras
fastställelse av länsstyrelsen.
Föreskrifter örn en i huvudsak liknande procedur för inrättande av gemensamt
jaktområde torde säkerligen icke mötas med större tillfredsställelse.
Därest emellertid bestämmelser för åstadkommande av tvångssammanslutning
rörande jaktutövande ansåges böra meddelas, måste dock
dessa innehålla, bland annat, regler, enligt vilka det gemensamma jaktområdets
omfattning bestämdes. Det kunde givetvis icke vara rimligt,
att, sedan på viss ort en frivillig jaktsammanslutning av ett antal jordägare
bildats, denna skulle äga obegränsad makt tvinga envar jordägare,
som med sina marker angränsade sammanslutningens komplex, ingå i
gemensamhet med detta i avseende på jakten. Men vilken eller vilka jordägare
böra då kunna tvångsvis sammanföras och huru skola dessa marker
vara belägna samt vilka arealbestämmelser böra gälla? Därest enskild
markägare skall vara pliktig att efter grannars beslut ingå i sammanslutning,
varom nu är fråga, synes å andra sidan jordägare med
mindre markområde inom eller intill redan bildat gemensamhetskomplex
böra äga rätt att under vissa förhållanden påfordra inträde i sammanslutningen.
Att finna lämpliga och skäliga bestämmelser, som i olika fall
reglerade dessa med flera förhållanden, torde helt visst möta avsevärda
svårigheter. Det måste jämväl anses vara en betydande skillnad mellan
sådant tvång, som innebär å ena sidan, att en person måste finna sig i
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
7
att låta andra bedriva jakt å det egna markområdet, oell å andra sidan
avsägelse av fri disposition till fisket i det egna lekvattnet.
Domänstyrelsen har visserligen i underdånigt utlåtande den 30 april
1927 angående reglering av älgjakten föreslagit bestämmelser, som i vissa
avseenden skulle verka till sammanslutning mellan angränsande markägare,
där dessas jordinnehav vart för sig vore av mindre omfattning,
men förslaget innebär icke, att dylik sammanslutning skulle vara obligatorisk,
utan densamma vore beroende på vederbörande markägares fria
vilja. Enligt styrelsens mening torde de föreslagna bestämmelserna ändock
verka till frivilligt bildande av sammanslutningar för utövande av
älgjakt, vilken emellertid enligt förslaget skulle vara underkastad viss
reglering enligt särskild prövning och beslut av myndighet.
Såsom här framhållits, underskattar styrelsen icke det ur allmän jaktvårdssynpunkt
betydelsefulla i åstadkommande av sammanslutningar
mellan innehavare av mindre jordområden, men styrelsen anser sig dock
icke kunna tillstyrka, ett lagstadgande, varigenom i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som stadgas i lagen örn gemensamhetsiisken varandra
angränsande jordområden tvångsvis skulle kunna sammanföras till gemensamma
jaktområden. Sammanslutningar av ifrågavarande art böra
enligt styrelsens mening komma till stånd på frivillighetens väg. Jägarförbundets
och till detsamma anslutna jaktvårdsföreningars upplysningsarbete
i sådant avseende har redan på vissa orter medfört insikt örn betydelsen
av dylika sammanslutningar samt medverkat till att desamma
kommit till stånd.
Till förhindrande av alltför hård beskattning av villebrådsstammen
bör ändamålsenlig reglering av jakten å skilda villebrådsarter äga rum.
Dylik reglering kan ske antingen genom särskild undantagslagstiftning,
såsom beträffande jakten efter vårt förnämsta högvilt, älgen, genom förbud
för användande av för vildnaden särskilt förödande jaktmetoder samt
genom fastställande av väl avvägda tider, varunder jakt efter skilda djurarter
må bedrivas m. m.
All denna reglering är dock enligt styrelsens mening av mindre betydelse
och leder icke till målet, örn det icke gives makt att verkningsfullt
upprätthålla de skilda stadgandena. Nu stadgad påföljd för överträdelse
av gällande jaktförfattningar verkar icke tillräckligt avskräckande. De
statligt ordnade tillsyningsorganen för jaktförfattningarnas efterlevnad
äro otillräckliga, och den enskilda jaktorganisationen arbetar under trycket
av brist på medel, i följd varav den icke kunnat i sig innesluta den
stora allmänheten eller i önskvärd omfattning kunnat bedriva nödvändig
upplysningsverksamhet.
Skall det allmänt framhållna önskemålet örn höjandet av jakten och
dess avkastning samt det ur naturskyddssynpunkt tvingande behovet av
åtgärder till bevarandet inom landets fauna av djurarter, som på grund
av hänsynslös förföljelse äro i fara att utrotas, bliva annat än en tom fras,
är enligt styrelsens mening ofrånkomligt att för ändamålet tillräckliga
medel snarast ställas till förfogande och att en kraftig, hela landet omfattande
jaktlig organisation anordnas. Det är naturligt att för saken behövliga
medel utkrävas av alla dem, som därav hava gagn, nämligen jaktens
utövare. Styrelsen tillåter sig hänvisa till de jaktsakkunnigas år
1922 avgivna förslag till, bland annat, förordning angående jaktvårdsavgifter,
jaktkort och jaktpass, skilda myndigheters oell jaktvårdssammanslutningars
däröver avgivna, så gott som enhälligt tillstyrkande ytt
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.
rande, ävensom domänstyrelsens den 31 januari 1925 underdåniga utlåtande
med förslag till jaktvårdsarbetets organisation och inflytande
jaktvårdsavgifters m. m. användning.
Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit
byråchefen, friherre Hermelin, föredragande, samt byråchefen Aminoff.
Stockholm den 9 november 1927.
Underdånigst:
K. J. BESKOW.
Martin Rasch.
800825. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.