Jordbruksutskottets utlåtande Nr 7.

11

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1930 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder till stödjande
av fiskerinäringen.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 265, av herr Osberg, har hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt
utreda, vilka åtgärder, som böra vidtagas för att stödja fiskerinäringen,
i synnerhet när det gäller att bedriva fiske på avlägsna fiskevatten,
samt att undersöka möjligheten av att sådant stöd kan utgå i form av
premielån och till riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
kan föranledas.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört i huvudsak följande! Utvecklingen

hade gått i den riktningen, att fångstplatser måste sökas
på avlägsnare internationella områden, t. ex. vid Island samt å Doggers
bankar och vissa bankar i nordöstra Atlanten. Denna utveckling hade
helt naturligt medfört stora kostnader för anskaffning av båtar, motorer
och redskap. Men inte nog med detta. Riskerna bleve ju mångfaldiga
gånger större under dessa långa resor fram och åter och inte minst under
uppehållet å själva fångstplatserna, och dessutom vore att märka de
odrägliga förhållandena vid Island.

Fiskerinäringen bedreves för Bohusläns vidkommande enligt kooperativt
mönster. Uti varje fiskelag vore vanligen 12 å 16 man delägare. I
vissa fall vore båt och redskap samfälld egendom, i andra fall ägdes
båten av vissa personer och redskapen vore gemensam. Förtjänster och
förluster beräknades efter överenskomna normer.

På grund av den ringa inkomst näringen givit på sista tiden påginge
numera rätt starkt avfolkning, och det vore egentligen de unga och mången
gång de bästa individerna, som lämnade yrket. Detta förhållande
vore att beklaga.

Det syntes vara mycket angeläget att vidmakthålla den självständiga
och präktiga fiskarbefolkning, som nu ägnade sig åt näringen, och detta
inte minst därför, att denna näring vore för vårt folkhushåll så välbehövlig.
På andra områden stödde och uppmuntrade statsmakterna produktionen.
Den näring, som närmast kunde jämföras med fisket, vore
jordbruket, och till dess utövare lämnades ju anslag till stöd och uppmuntran
på olika sätt.

Det kunde inte bortresoneras, att fiskare blivit styvmoderligt behandlade
från statens sida. Visserligen lämnade staten ut amorteringslån,
men svårigheter yppade sig i regel vid bildandet av s. k. vadlag, när föreningen
hade för avsikt att söka fiskerilån. Svårigheterna hestode nårn -

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 7.

Utskottet.

ligen i — för de med svag ekonomi — att skaffa personer, som vore villiga
ikläda sig borgen för lånebeloppet. I många fall kunde icke borgens
man uppbringas, och den sökande finge övergå till annan näring. I sådana
fall skulle premielånen komma till stor hjälp. Det skulle nämligen
bliva vida lättare att skaffa borgensmän. Utöver dessa lån ansloges
cirka 100,000 kronor till fiskets befrämjande i de särskilda orterna och
befrämjande av fisket i allmänhet. Örn man gjorde en jämförelse med
det stöd fiskerinäringens utövare finge och det stöd, som lämnades t. ex.
åt egnahemsrörelsen, till premielån, kolonisation och grundförbättringar,,
till i runt tal 6,000,000 kronor, måste man obetingat komma till den uppfattningen,
att fiskerinäringen inte finge det stöd av det allmänna, som
vore önskligt, oaktat näringen måste betecknas som mycket osäker och
därtill i hög grad riskfylld.

Vore man något så när förtrogen med förhållandena, måste man eikänna,
att fiskerinäringen vore i behov av stöd i en eller annan form.
För egen del ansåge motionären, att utlämnande av premielån vöre
en synnerligt lämplig form. Man hade ju redan stor erfarenhet av
detta system inom lånerörelsen till jordbruksegnahem. Riksdagen började
anslå medel för detta ändamål år 1923. Anslaget var då 310,000 kronor.
Under de få år, som förflutit sedan dess, hade det visat sig vara till
stort gagn och stöd för dessa fattiga människor, som sökte sin utkomst å
egnahemsjordbruk. Uti årets statsverksproposition hade Kungl. Majit begärt
900,000 kronor till premielån åt sådana som erhålla jordbruksegnahemslån.
Denna ökning av lånesumman visade, att hjälpen vore både behövlig
och berättigad.

Förmedlare av jordbruksegnahemslån och premielån vore i vanliga fall
hushållningssällskapen genom sina egnahemsnämnder. Landstingen förmedlade
fiskerilånen genom sina förvaltningsutskott eller därtill särskilt
utsedda. Dessa kunde ju även få i uppdrag att samtidigt även tilldela de
lånesökande, som voro i behov, premielån efter liknande grunder, som tilllämpades
vid utlämnande av dylika lån åt jordbruksegnahemslåntagare.

Förhållandena vore ju likartade för fiskare och jordbrukare, emedan
båda kategorier behövde startkapital för att kunna utöva sin näring
självständigt. Naturligtvis skulle behovsprincipen tillämpas vid tilldelning
av premielån åt fiskare. I huvudsak finge tilldelningen ske, när
ett fiskelag startade eller när obemedlad eller mindre bemedlad person
sökte inträde i redan befintligt lag, till part i båt eller redskap, möjligen
till båda dessa ändamål, och när den sökande kunde styrka, att den anskaffning
blivit gjord, för vilken han sökte lånet, skulle detta efterskänkas
i likhet med förfaringssättet, när det gällde premielån till innehavare
av jordbruksegnahem. Vidare kunde man ju tänka sig, att premielån
kunde lämnas till försöksfiske å avlägsna fångstplatser och även å sådana
områden, som icke tillförne besökts, eller för tillämpning av nya, ej
utexperimenterade fiskemetoder eller överhuvudtaget för sådana ändamål,
som vore ägnade att främja fiskerinäringen. Funnes sådana möjligheter,
skulle dessa med all säkerhet hämma avfolkning från yrket.

Motionären avser att bereda fiskerinäringen ökat stöd, särskilt med
avseende å bedrivande av fiske i avlägsnare farvatten.

Örn också staten redan nu, under olika former, understödjer denna näring
jämväl i den del, som av motionären närmast avses, synes behov föreligga,
att staten även i andra hänseenden lämnar sin medverkan till nä -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 7.

13

ringens främjande. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att näringen
i viss mån befinner sig i ett betryckt läge, och att dess utövare
arbeta under bekymmersamma förhållanden. Härvidlag delar alltså utskottet
motionärens uppfattning och finner jämväl riktigt, att möjligheterna
för att främja och utveckla fisket i avlägsnare fiskevatten i
främsta rummet göras till föremål för undersökning.

Beträffande den form för understöd i förevarande avseende, som motionären
närmast synes åsyfta och med en från småbrukspremieringen
och egnahemsverksamheten hämtad förebild benämner premielån, är
emellertid utskottet tveksamt. Med hänsyn härtill har utskottet icke ansett
sig höra i det förslag till skrivelse, som utskottet i anledning av
motionen vill tillstyrka, angiva premielånsformen såsom särskilt beaktansvärd.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motion 11:265 måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta skyndsamt utreda, vilka åtgärder, som böra
vidtagas för att stödja fiskerinäringen, i synnerhet
när det gäller att hedriva fiske på avlägsna fiskevatten,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som
av utredningen kan föranledas.

Stockholm den 14 fehruari 1930.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 6.

Bihang till riksdagens protokoll 19X0. 10 sami. 4 höft. (Nr 4 — 8.)

3