18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 10 1. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan
mark.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 14 mars 1930 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 228, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att för tiden intill den 1 juli 1931

dels medgiva att, då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande
lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation avstå fastighet
eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, erfordras, att kronan
tillhörig mark tages i anspråk, förordnande örn avstående av marken eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma må, utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall, meddelas:

a) av Kungl. Majit, där fråga är örn avstående eller upplåtande av mark
för järnväg eller elektrisk anläggning, eller där jordområde, som skall
avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är bebyggt eller överstiger
fem hektar eller i värde uppgår till mera än tvåtusen kronor; samt

b) i övriga fall av den centrala förvaltningsmyndighet, under vars vård
och inseende fastigheten står;

dels ock besluta:

1) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstås eller upplåtes,
lösen eller ersättning skall med nedan angivna undantag utgå efter ty i
lagen örn expropriation är föreskrivet och till beloppet bestämmas

a) i de fall, då Kungl. Majit beslutat örn markens avstående eller upplåtande,
såvitt ej Kungl. Majit Anner skäligt förordna örn ersättningens
bestämmande av sådan nämnd, som omförmäles i lagen örn expropriation,
av tre gode män, av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden,
var för sig, utse en och domaren i orten den tredje; Kungl. Majit dock
obetaget att, då fråga är allenast örn begagnande av mark för ändamål som
förut nämnts, utan att marken avstås, besluta örn ersättningens bestämmande
på sätt Kungl. Majit prövar lämpligt, samt

b) i fråga örn sådan mark eller särskild rätt, om vars avstående eller
upplåtande central förvaltningsmyndighet,förordnat, av samma myndighet;

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

19

2) att i fråga om mark, som är avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgas jämväl föreskrifterna i
lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
skola lända till efterrättelse;

3) att, där Kungl Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag tillstånd
att inom riket anlägga järnväg eller där fråga är örn anläggande av
allmän väg, medgivande må, där så prövas lämpligt, lämnas ej mindre
därtill att mark, som står under kronans omedelbara disposition eller
tillhör någon av de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång
upplåtna allmänningar eller någon av de genom domänstyrelsens försorg
utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, må
avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan än att, därest och
i den mån å marken växande skog ingår i överlåtelsen och det icke finnes
skäligt annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skall utgå efter
vederbörande myndighets bestämmande; än även att för anläggningen må,
där så prövas lämpligt, kostnadsfritt begagnas sådana å kronans ägor belägna
kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara disponibla;

4) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de i 1 kap. 14 och 18 §§
av lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad berörda fall.

På därom av Kungl. Majit gjord framställning lämnade riksdagen i
skrivelse den 24 maj 1929 (nr 202) beträffande tiden intill den 1 juli 1930
visst medgivande i fråga örn avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar
eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan
mark. I berörda skrivelse upptogs till behandling dels frågan örn ytterligare
utvidgning av de fall, då avgiftsfri upplåtelse från kronan tillhörig mark
kunde ifrågakomma, dels ock örn förenklad handläggning av ärenden rörande
markupplåtelse för allmänt ändamål. Riksdagen ifrågasatte sålunda till en
början huruvida icke, då på grund av automobiltrafikens kraftiga utveckling
vägarna numera erhållit en ur kommunikationssynpunkt med järnvägarna
jämförbar allmän betydelse, kronan tillhörig mark, som erfordrades för allmän
väganläggning, skulle kunna på sätt vore fallet beträffande mark, som
avstodes för järnvägsanläggning, upplåtas utan avgift i annan mån, än som i
sistberörda fall skedde; riksdagen förutsatte därvid givetvis, att i fråga örn
utarrenderad mark, såsom nu skedde, arrendatorn kunde genom vederbörande
vägstyrelse tillförsäkras ersättning för intrång och skada till följd av markens
avstående. Vidare framhöll riksdagen, att riksdagen icke kunnat undgå att
fästa sin uppmärksamhet vid det omständliga och tidsspillande förfarande,
som för närvarande vore förbundet med handläggningen av ärenden rörande
upplåtelser från kronojord av mark för i riksdagens skrivelse avgivna
och andra allmänna ändamål. I betraktande av det icke obetydliga antal,
som dessa ärenden representerade, och då det som regel rörde sig om mera
obetydliga värden, syntes riksdagen åtgärder böra övervägas för vinnande
i förevarande avseende av ett enklare förfaringssätt.

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

Riksdagen framhöll slutligen önskvärdheten av att ett övervägande
skedde rörande möjligheten att ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande
upplåtelser från jord av ecklesiastik natur.

Beträffande frågan örn avgiftsfri markupplåtelse för allmän väg m. m.
har departementschefen anfört följande.

»Såsom jag tidigare framhållit, gäller det bemyndigande, som genom riksdagens
skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, meddelats Kungl. Majit att besluta
örn avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark, allenast för tiden
intill den 1 juli 1930. Även för framtiden torde behov av ett dylikt bemyndigande
föreligga, varför sådant nu synes böra hos riksdagen äskas för
ytterligare ett år.

Emellertid synes kunna ifrågasättas att i anslutning till riksdagens i
förenämnda skrivelse gjorda uttalanden åt berörda bemyndigande giva ett i
vissa hänseenden vidgat innehåll. För närvarande upplåtes mark från
kronoegendomar utan avgift endast för anläggande av enskilda järnvägar.
Såsom riksdagen framhållit, torde emellertid de allmänna vägarna med
automobiltrafikens utveckling numera hava erhållit en ur kommunikationssynpunkt
med järnvägarna jämförbar allmän betydelse. Med den rådande
tendensen till ökad användning för landsvägsbruk av motordrivna fordon
torde vägarna i framtiden komma att framstå såsom än mera betydelsefulla
för samfärdseln än vad för närvarande är fallet. Under sådana omständigheter
synes det befogat, att enahanda förmåner i fråga örn upplåtelse av
mark från kronojord, som tillkomma enskilda järnvägsanläggningar, även
komma allmänna vägföretag till del. Från vissa håll har anmärkts, att
avgiftsfria upplåtelser för nu ifrågavarande ändamål av mark från kronoegendomar
icke stöde i överensstämmelse med domänstyrelsens ställning som
affärsdrivande verk. Förhandenvaron av goda kommunikationer måste dock
städse innefatta en förmån för en fastighet. Den förlust, som kan komma
att tillskyndas domänfonden genom de ifrågasatta avgiftsfria markupplåtelserna,
torde i avsevärd grad kompenseras genom de stegringar i värdet av
statens fastigheter, som anläggandet av goda vägar över fastigheterna medför.
Det torde ej heller behöva befaras, att möjligheten att utan avgift erhålla
mark för vägändamål skall medföra, att vägarna i större utsträckning än
eljest framdragas över kronans mark. Med hänsyn till den granskning, som
vägplanerna före fastställandet undergå hos länsstyrelserna, synas olägenheter
i sådant avseende förebyggas. I detta sammanhang förtjänar även framhållas,
att vid anläggande av väg utgifterna för marklösen spela en underordnad
roll vid jämförelse med övriga med företaget förbundna kostnader.
Erinras må jämväl, att åt vägföretagen icke torde böra inrymmas ovillkorlig
rätt till avgiftsfri markupplåtelse. I likhet med vad fallet är beträffande
enskilda järnvägar, torde sådan upplåtelse böra erhållas allenast i de fall,
där så prövas lämpligt. Markens särskilda dyrbarhet med hänsyn till dess
läge, möjligheten att utnyttja densamma för annat allmänt ändamål av
synnerlig vikt eller andra dylika omständigheter kunna nämligen motivera,
att ersättning bör utgå.

I fråga örn sättet för upplåtelse av mark från kronojord för anläggande
av allmän väg torde den tidigare ofta begagnade formen av upplåtelse med
äganderätt icke böra annat än i undantagsfall ifrågakomma. De olägenheter
i skilda hänseenden, som åtfölja ett upplåtande av vägmark med
äganderätt, framträda tydligt vid en eventuell omläggning av väg, då den

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

21

gamla vägen utan att äga självständigt ändamål kvarstår som särskild
fastighet. I stället synes den under senare år alltmera tillämpade metoden
att upplåta mark med nyttjanderätt, så länge marken användes för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet, vara att föredraga. En sådan ordning överensstämmer
jämväl väl med det av Kungl. Maj:t för årets riksdag framlagda
förslaget till lag örn vågrätt (proposition nr 106). Detta förslag avser
att införa en ny begränsad sakrätt, benämnd vågrätt, av innebörd att, i fall
där mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän
väg eller där allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren
hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark,
marken sedan må nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga
i avseende å fastigheten.

Det torde slutligen böra framhållas, att mark icke bör i större omfattning
avgiftsfritt upplåtas för allmänt vägföretag än för anläggning av enskild
järnväg samt att i fråga örn utarrenderad mark förutsättning bör vara, att
arrendatorn genom vederbörande vägstyrelse tillförsäkras ersättning för skada
och intrång till följd av markens avstående.»

Vidkommande frågan örn ett förenklat förfarande vid avstående och
upplåtande av kronojord har departementschefen anfört följande.

»I fråga om förfarandet vid upplåtelse från kronojord av mark för allmänna
ändamål delar jag riksdagens uppfattning, att detta, åtminstone i
ett stort antal fall, är onödigt omständligt och tidskrävande. Särskilt då
fråga är örn mera obetydliga markvärden, gör sig behovet av en förenklad
handläggning gällande. Såsom förfarandet nu är ordnat, tillhör det städse
Kungl. Majit att avgöra, huruvida mark över huvud skall upplåtas, men
Kungl. Majit kan i en del fall, då fråga är allenast om markens begagnande
utan att densamma avstås, överlåta åt annan att pröva ersättningens storlek.
Dylik rätt har plägat uppdragas åt domänstyrelsen. I övriga fall
bestämmes ersättningsbeloppet antingen på sätt, som linnes stadgat i lagen
örn expropriation, eller genom det enklare förfarandet med tremannanämnd.
Såväl expropriationsförfarandet som ersättningsbeloppets bestämmande
av tremannanämnd medför dock för sökanden avsevärda kostnader,
vilka bliva så mycket mera kännbara, örn hänsyn tages till det ofta obetydliga
värdet av den mark, som skall avstås. Den värdering, som den
centrala myndigheten verkställer, torde ske genom myndighetens lokala
organ, och kostnaderna inskränka sig då allenast till resekostnader för
värderingsmannen. I flera fall har på grund av hos värderingsmannen,
vanligen domänintendenten, redan förefintlig kännedom örn fastigheten
särskild förrättning för att bestämma markens värde icke funnits
erforderlig, varvid särskilda kostnader icke uppstått. Värderingskostnader
hava stundom kunnat undvikas även därigenom, att värderingsmannen
besiktigat marken i samband med att han företagit annan förrättning inom
orten. Örn man sålunda jämför nied varandra å ena sidan förfarandet med
expropriationsnämnd eller tremannanämnd och å andra sidan förfarandet
med ersättningsbeloppets bestämmande av central myndighet efter värdering
av dess lokala organ, synes det senare äga avgjorda företräden i fråga örn
enkelhet, snabbhet och billighet. Då i det övervägande antalet fall fråga är
örn allenast obetydliga markvärden, torde någon betänklighet knappast möta,
att beslutanderätten i sådana ärenden av mindre vikt överflyttas till den centrala
förvaltningsmyndighet, under vars förvaltning fastigheten står. Det synes för
sådant fall lämpligt, att åt den centrala myndigheten uppdrages icke blott avgö -

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

randet av ersättningsbeloppets storlek utan jämväl prövningen av ärendet i dess
helhet; härigenom skulle Kungl. Maj:t befrias från befattningen med ett ej oväsentligt
antal dylika ärenden. Därest sålunda avgörandet av fråga rörande avstående
eller upplåtande av publik jord i vissa fall anförtros åt central förvaltningsmyndighet,
kommer ej därmed att införas någon nyhet. Jag erinrar i
detta sammanhang örn den befogenhet att besluta i frågor rörande friköp av
kyrklig jord, som jämlikt 5 § lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt tillagts kammarkollegiet. Jämväl genom 3 § i den för
kammarkollegiet gällande instruktion av den 27 juni 1929 har kollegiet
bemyndigats att i fråga örn den fasta egendom, över vilken kollegiet äger
vård och inseende, pröva och avgöra vissa ärenden örn avsöndring på obestämd
tid till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller
lägenhet.

Klart torde emellertid vara, att åt central förvaltningsmyndighet icke
bör överlämnas prövningen av alla ärenden angående upplåtelse från
kronojord av mark för allmänna ändamål. Till en början torde av praktiska
skäl prövningen av ärenden rörande avstående eller upplåtande av
mark för järnväg och elektriska anläggningar böra bibehållas hos Kungl.
Majit. Frågan örn markens avstående eller upplåtande avgöres vanligen i
samband med beviljande av tillstånd till sådant företag. Än vidare torde
alla ärenden av större vikt böra förbehållas Kungl. Majits avgörande. Huru
gränsen härvid bör dragas, kan vara föremål för tvekan; det synes dock lämpligt
att på sådant sätt begränsa de centrala myndigheternas befogenhet, att
åt dessa uppdrages att pröva och avgöra ärenden angående avstående i hithörande
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark, för så vitt jordområde, som skall
avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är obebyggt och understiger
fem hektar samt dess värde icke överstiger 2,000 kronor. Med en på dylikt
sätt genomförd begränsning kommer det stora antalet mindre ärenden
att överlämnas till vederbörande centrala myndigheters avgörande, under
det ärenden av något större innebörd stanna hos Kungl. Majit.

Det synes varken lämpligt eller påkallat att närmare reglera det förfarande,
varigenom den centrala förvaltningsmyndigheten skall utröna
markens värde. Självfallet komma myndigheterna därvid liksom hittills
att i förekommande fall för värderingen anlita dem underordnade lokala
myndigheter. Jag vill emellertid erinra därom att, därest sökanden ej blir
nöjd med den centrala myndighetens avgörande, det står sökanden öppet att
draga ärendet under Kungl. Majits prövning.

Vad angår sättet för bestämmande av ersättningens storlek i de fall av
större vikt, då rätten att besluta örn markens avstående förbehålles Kungl.
Majit, synes värdering genom expropriationsnämnd böra förekomma endast
i undantagsfall, då Kungl. Majit så prövar lämpligt. I regel torde ersättningens
storlek kunna på ett betryggande sätt bestämmas genom uppskattning
av tre gode män, utsedda på samma sätt som för närvarande sker.
Fall torde emellertid kunna tänkas, särskilt då fråga är allenast örn upplåtande
av mark under nyttjanderätt, då ersättningens storlek lämpligen
kan bestämmas i enklare former, varför den Kungl. Majit redan nu medgivna
rätten att i sådana fall besluta om sättet för ersättningsbeloppens
bestämmande torde böra bibehållas.

Det nu gällande bemyndigandet för Kungl. Majit att avstå eller upplåta
mark hänföres enligt första styckets ordalydelse till sådana fall då »enligt

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 49.

23

gällande lag om expropriation» annan än kronan kan förpliktas att avstå
eller upplåta marken. Nämnda uttryckssätt infördes år 1918 i stället för
de i tidigare bemyndiganden använda ordalagen »enligt gällande författning»,
utan att därmed lärer hava avsetts att göra någon ändring i sak (proposition
nr 35, 1918). Till undvikande av oklarhet, särskilt i de i fastighetsbildningslagen
avsedda fall, då rätt till expropriation av kronojord icke
utan vidare föreligger, torde det vara lämpligt att återgå till ett med de
tidigare begagnade ordalagen analogt uttryckssätt.

Såsom förut erinrats, har riksdagen i sin skrivelse den 24 maj 1929, nr
202, framhållit önskvärdheten av ett övervägande rörande möjligheten att
ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande upplåtelser från jord av
ecklesiastik natur. I denna del har skrivelsen varit föremål för handläggning
i ecklesiastikdepartementet. Sedan yttranden i ämnet avgivits av samtliga
domkapitel och länsstyrelser samt vissa boställsnämndsordförande ävensom
av kammarkollegiet, är frågan för närvarande föremål för utredning
inom nämnda departement.»

Genom det föreliggande förslaget torde i huvudsak förverkligas de av
1929 års riksdag uttalade önskemål dels örn utvidgning av de fall, då avgiftsfri
upplåtelse från kronan tillhörig mark kan äga rum, dels ock örn
förenklad handläggning av ärenden rörande markupplåtelse för allmänt
ändamål. Då de nya bestämmelserna synas utskottet väl avvägda, får utskottet
tillstyrka deras antagande. Genom praktisk erfarenhet torde sedermera
få framgå, huruvida med de nu gjorda ändringarna uppnås de fördelar,
som avsetts, eller örn ytterligare jämkningar äro påkallade. Med
anledning av vad departementschefen omförmält i fråga örn den jämväl av
riksdagen ifrågasatta utredningen rörande möjligheten att ernå ett enklare
förfarande beträffande upplåtelser från jord av ecklesiastik natur, vill utskottet
uttala förhoppningen, att även denna utredning må så snart ske
kan leda till resultat.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 april 1930.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

TJtskottet.

Närvarande: se utlåtande nr 47.