Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.
1
Nr 46.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 10 1. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbud mot utläggande
av annat förgiftat lockbete än fosformos.
(2ia avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 279, av herr Hollertz har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådan ändring av gällande jaktstadga
§ 13, varigenom utläggande av förgiftat lockbete, undantagandes
fosformos, förbjudes.
Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för denna framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen ha i vederbörlig ordning inhämtats yttranden från
domänstyrelsen samt från vetenskapsakademien, som åberopat ett av
dess naturskyddskommitté i ämnet avgivet utlåtande. Yttrandena finnas
såsom bilaga fogade vid detta utlåtande.
Motionären avser, att utläggande av giftigt lockbete skulle helt förbjudas
med undantag för fosformos. Såsom framgår av motiveringen
riktar sig motionären närmast mot användandet av stryknin.
På sätt domänstyrelsen erinrat har genom kungörelsen den 26 april
1929 (nr 82) giftstadgans 26 § erhållit en ändrad lydelse, som avsevärt
inskränker strykningiftets användning. I denna paragraf stadgas nämligen,
att tillstånd till användande av strykningift för ifrågavarande
ändamål må meddelas endast till förekommande av skadegörelse, som
finnes icke lämpligen kunna annorledes avvärjas. Enligt vad domänstyrelsen
upplyser skulle det numera ytterst sällan förekomma, att länsstyrelse
meddelar tillstånd till användande av stryknin.
Motionären synes icke lia beaktat den förändring i förevarande
förhållanden, som ägt rum genom berörda författningsändring.
Vid sådant förhållande och då, såsom domänstyrelsen framhåller, motionen
icke i övrigt synes innehålla skäl, som skulle kunna motivera en
hänvändelse till Kungl. Majit med begäran om ytterligare skärpning av
ifrågavarande bestämmelser, får utskottet hemställa,
Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 10 sami. 16 höft. (Nr 46—49.)
Utskottet.
1
2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.
att motionen 11:279 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 3 april 1930.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 41.
Bilaga.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom beslut den 7 sistlidna februari har Kungl. Maj:t anbefallt,
bland andra, domänstyrelsen att till jordbruksutskottet före den 10 mars
avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt, till utskottet hänvisad
motion 11:279 angående förbud mot utläggande av annat förgiftat lockbete
än fosformos, och får styrelsen till åtlydnad härav anföra följande.
Stadganden, avsedda att reglera och begränsa användandet av gift till
förgörande av djur, äro lämnade dels i 13 § av stadgan örn jakt och
fridlysning av vissa djurslag den 25 november 1927 dels i 26 § av giftstadgan
den 7 december 1906, såsom denna paragraf lyder enligt kungl,
kungörelsen den 26 april 1929 (nr 82).
Innan sistnämnda kungörelse utfärdades, erhöll giftstadgans 26 § ändrad
lydelse genom kungl, kungörelsen den 10 december 1920 (nr 817), varigenom
stadgades avsevärd begränsning i avseende på rätten att till dödande
av djur nyttja gift, särskilt strykningift.
I skrivelse till Kungl. Maj:t år 1926 hemställde emellertid Värmlands
allmänna djurskyddsförening på anförda skäl, särskilt ur djurskyddsvänlig
synpunkt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att användandet
av gift för dödande av djur måtte helt och hållet eller, därest
så ej ansåges kunna ske, i största möjliga utsträckning förbjudas. Sedan
domänstyrelsen anbefallts utlåta sig över berörda framställning, avgav
styrelsen underdånigt utlåtande i ärendet den 7 maj 1927 efter det
styrelsen dessförinnan inhämtat yttranden från samtliga länsstyrelser
och Överjägmästare samt från ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och jaktvårdsföreningar.
Styrelsen framhöll däri, bland annat, att en begränsning i användandet
av gift, särskilt strykningift, till djurs dödande vore önskvärd såväl
ur djurskyddssynpunkt som ock med hänsyn till förefintlig fara för
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.
3
även andra djurarter än dem, som avsetts. Styrelsen föreslog därför, att
26 § av kungl, kungörelsen den 10 december 1920 (nr 817) angående ändrad
lydelse av vissa paragrafer i giftstadgan den 7 december 1906 måtte
kompletteras med föreskrift därom, att det vid den i nämnda stadganden
omförmälda prövning av förekommande omständigheter skulle iakttagas,
att tillstånd, varom vore fråga, finge meddelas endast för så vitt användandet
av gift erfordrades till försvar mot sådan skadegörelse för
jordbruksnäringen, renskötseln eller viltbeståndet, som icke skäligen
kunde avvärjas genom annat lovligt jakt- eller fångstsätt. Förgiftade
lockbeten skulle alltså icke få utläggas i avsikt att därmed döda djur enbart
i förvärvssyfte. Avskrift av styrelsens berörda underdåniga utlåtande
med utredning i frågan bilägges.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen sålunda hemställt
utfärdades förberörda kungl, kungörelse den 26 april 1929 (nr 82) örn
ändrad lydelse av 26 § i giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114), varigenom
förordnas, att tillstånd till användande av strykningift för ifrågavarande
ändamål må meddelas endast till förekommande av skadegörelse,
som finnes icke lämpligen kunna annorledes avvärjas.
Enligt vad styrelsen erfarit torde numera ytterst sällan förekomma,
att länsstyrelse meddelar tillstånd till användande av strykningift till
dödande av djur.
Då av föreliggande motion synes framgå, att motionären icke ägt kännedom
örn stadgandet i ovanberörda kungl, kungörelse den 26 april 1929,
samt då motionen för övrigt icke innehåller några sakliga skäl till ändring^
nu gällande bestämmelser, får styrelsen för sin del hemställa,
att jordbruksutskottet må finna motionen ej böra föranleda till någon
riksdagens vidare åtgärd.
Stockholm den 6 mars 1930.
G. KUYLENSTJERNA.
/ Sixten Bellander.
/
Till kungl, vetenskapsakademien.
Sedan till naturskyddskommittén för yttrandes avgivande överlämnats
en skrivelse från kungl, jordbruksdepartementet med remiss av motionen
nr 279 i riksdagens andra kammare »angående förbud mot utläggande av
annat förgiftat lockbete än fosformos», får kommittén härmed vördsamt
anföra följande.
Ehuru det ej uttryckligen utsäges i motionen, torde den huvudsakligen
rikta sig mot användandet av stryknin för dödandet av djur. Det framhålles
även i motionen fullt riktigt, att utläggandet av gift medför stor
risk ej blott för rovdjuren, som giftutläggaren önskar åtkomma, utan
tillika för många andra varelser. Till följd därav, att flera olika slags
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.
fåglar såsom mesar, nyttiga rovfåglar m. fl. lockas att äta av det förgiftade
betet eller åteln, dödas ofta åtskilliga dylika. Dessutom händer
det ej sällan, att förgiftade heten av kråkfåglar, t. ex. korpar, och ej
sällan även av rävar hortbäras och gömmas, så att de sedan ej kunna av
fångstmannen återfinnas. I sådana förkomna eller på grund av tyvärr
ej ovanligt slarv i markerna kvarlämnade giftbeten förlorar dock strykninet
ej sin dödande förmåga, utan, örn betena sedan påföljande sommar
råka att förtäras av betande husdjur, bliva dessa därigenom förgiftade
och kunna dö, eller åtminstone utsättas för plågor. Hundar råka ej sällan
ut för dylika undangömda betens lömska giftverkan och många dyrbara
jakthundar ha på sådant sätt gått förlorade. Då en fågel eller ett
däggdjur ätit en viss dos av stryknin och förgiftats, blir det självt giftbärare
och kan förmedla giftet till ytterligare andra djur, som äta av
den döda kroppen, så att fullständiga förgiftningskedjor uppstå. Allra
mest olycksbringande är det, då, såsom stundom händer i lappmarkerna,
ett helt kadaver av en ren förgiftas i hopp örn, att någon varg skall komma
och äta därav, vilket dock mycket sällan händer, ty vargen plägar
vara alltför försiktig. Den stora mängd gift, som använts i sådana fall,
fortfar att vara orsak till olyckshändelser under en lång tid med håde
primär- och sekundärfall. Strykninet torde även varit en av de kraftigaste
medverkande orsakerna till, att den värdefulla fjällräven så gott
som utrotats. Det torde också böra erinras därom, att kungl, akademien
i samband med framställning örn åtgärder till fjällrävens skyddande uttalat
sig för förbud mot användandet av stryknin. Detta synnerligen
farliga och lömska gift borde aldrig få användas, och det torde ocxså
finnas en mycket allmänt utbredd opinion mot detsamma. Svenska jägareförbundet,
djurskydds- och jaktvårdsföreningar ha vid upprepade
tillfällen uttalat sig mot strykninet eller åtminstone anhållit, att det endast
i undantagsfall och under betryggande kontroll skulle få utlämnas
och nyttjas.
Med stöd av vad kommittén sålunda haft äran anföra få vi vördsamt
hemställa, att kungl, akademien ville uttala sig instämmande i motionens
syfte, att det måtte vara förbjudet att utlägga förgiftat lockbete utom
sådant i vilket fosformos användes, dock med sådan begränsning att eventuellt
gift mot råttor och sorkar må kunna under betryggande omständigheter
få nyttjas.
Stockholm den 21 februari 1930.
För kungl, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté:
EINAR LÖNNBERG.