B anie outskottets utlåtande Nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1930 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och
12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.
I en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1930 dagtecknad proposition nr 265,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet förda
protokoll över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse
av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1)
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och till förordning om ändrad lydelse
av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;
dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges allmänna hypoteksbank
såsom dess grundfond, emot det att banken återbär tidigare för
nämnda ändamål tillhandahållna obligationer, överlämnas svenska statens fyra
och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att enligt bestämmelserna
i förordningen angående banken förfoga över obligationerna.
Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.
Härigenom förordnas, att §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj
1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank skola, §§ 6, 8 och 14 i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 83 käft. (Nr 47.)
1
2
Banlcoutskottets utlåtande Nr -47.
§4.
Till grundfond för hypoteksbanken överlämnar staten genom riksgäldskontoret
ett belopp av sextio miljoner kronor i av staten utgivna obligationer, ©uppsägbar
å innehavarens sida samt förskrivna med fyra och en halv procent årlig
ränta; ägande banken över dem förfoga efter ty här nedan sägs.
§ 5.
Ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,
eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna hypoteksbanken,
må utgiva tryckta eller graverade, till innehavaren ställda, på viss årlig
avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande obligationer, i vilka
för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet utlovas. Sammanlagda beloppet
av bankens utelöpande obligationer må icke vid något tillfälle uppgå
till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
§ 6.
I den mån--------obligationer.
Hava flera föreningar anmält sig till erhållande av lån och kunna deras lånebehov
ej på en gång fullt tillgodoses, må för ändamålet tillgängliga medel mellan
de lånsökande föreningarna fördelas i förhållande till sammanlagda beloppet
av de utav varje förening godkända låneansökningarna.
§ 8.
Hypoteksbanken äger till hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas
antingen genom viss årlig amortering eller efter viss längre tids förlopp utan
fastställd amortering. Lån, som av banken utlämnas, kan, sedan tio år förflutit
från lånets utlämnande, av låntagaren uppsägas till inbetalning efter ett år.
Kapitalrabatt och övriga kostnader, som banken vid sin upplåning kan hava
fått vidkännas, skola vid låns utlämnande till föreningarna av dem gäldas efter
den beräkning av dessa omkostnader, som bankens delägare vid varje ordinarie
sammankomst skola för tiden till nästa ordinarie sammankomst fastställa;
dock äga delägarna å sådan sammankomst besluta, att omförmälda kapitalrabatt
och kostnader må kunna gäldas genom årliga avbetalningar under viss tid, ej
överstigande tio år från låns utlämnande.
I övrigt----—---året.
§ 12.
Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga för bankens förbindelser.
Där ej nedan annorlunda stadgas, inträder den föreningarna till
följd härav åvilande betalningsskyldigheten, i den mån bankens utgifter och
förluster ej kunnat täckas med anlitande av bankens inkomster för året eller
dess egna tillgångar, och fördelas, föreningarna emellan, i förhållande till deras
delaktighet i banken. Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svare
övriga föreningar efter samma grund för bristen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
3
Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats
å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina förbindelser
till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de
övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför
dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som
härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem
procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.
I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för sådant
fall åvilande betalningsskyldighet, med mindre dess tillgångar nedbringas under
det belopp som förefanns den 1 januari 1931, skola övriga skogsbelånande föreningar
övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske utan att jämväl deras
tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.
För täckande av förlust, som uppkommit på sätt i andra stycket sägs, åge
banken, så framt eljest dess tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns
den 1 januari 1931, att, innan tillgångarna anlitas, av de skogsbelånande
föreningarna erhålla behövligt tillskott, dock allenast i mån ej föreningarnas
tillgångar därigenom komme att på motsvarande sätt nedgå.
§ 13.
Såsom säkerhet för hypoteksbanken förbindelser skola anses och i sådant
avseende kunna användas de förskrivningar med åtföljande säkerheter i jordegendom,
dem hypoteksföreningarna för undfångna lån till banken avgivit,
bankens alla övriga tillgångar samt grundfonden.
De till grundfonden hörande obligationerna må kunna genom deras försäljning
till större eller mindre del efter behov användas i den oförmodade händelse
att vid bankens utredning dess förbindelser icke kunna helt infrias genom
användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna avgivna
förbindelserna med åtföljande säkerheter i jordegendom. Kan skogsbelånande
förening ej helt infria sina förbindelser till banken, må dock till täckande av
förlust, som i § 12 andra stycket sägs, grundfonden, innan bankens och övriga
skogsbelånande föreningars tillgångar därtill användas, i mån så erfordras,
dock högst till ett belopp av trettio miljoner kronor, tagas i anspråk, såframt
eljest nämnda tillgångar skulle nedgå under det belopp som förefanns den 1
januari 1931.
De till grundfonden hörande obligationerna må ock begagnas, då i följd av
uraktlåten eller fördröjd inbetalning av vad förening för undfångna lån enligt
§ 10 bör erlägga eller av annan anledning banken saknar egna, för tillfället
användbara tillgångar till fullgörande av sina förbindelser. I sådant fall må
obligationerna även kunna av banken till större eller mindre del pantsättas;
åliggande det banken i varje händelse att örn obligationernas användande genast
underrätta riksgäldskontoret.
De till grundfonden hörande obligationerna må ej i andra än nu nämnda fall
begagnas, och således icke i någon händelse tagas i anspråk till anskaffande
av medel för bankens utlåning.
4
Bank outskottets utlåtande Nr 4?.
§ H.
Har av den i § 13 tredje stycket nämnda anledning försäljning ägt rum, vare
hypoteksbanken pliktig såväl att, så snart ske kan, åter inköpa ett det försålda
motsvarande belopp av samma obligationer som ock att till riksgäldskontoret
gottgöra å de försålda obligationerna belöpande ränta, till dess grundfonden
på nämnda sätt blivit till sitt ursprungliga belopp återställd.
Kan--— — —---erhålla.
Där--------inlösas.
§ 15.
För den händelse erforderliga medel till det återköp eller den likvid, som i
§ 14 sägs, ej på annat sätt kunna anskaffas, åge hypoteksbanken från hypoteksföreningarna,
i förhållande till deras ansvarighet, infordra behövligt tillskott;
och vare i sådant fall föreningarna pliktiga att genom en efter behovet
lämpad, på delägarna i förhållande till deras ansvarighet uttaxerad avgift upptaga
det nödiga beloppet.
Örn genom försäljning eller pantsättning av de till grundfonden hörande obligationerna
för det i § 13 tredje stycket uppgivna ändamål grundfonden vid
något tillfälle skulle komma att nedgå med fyra miljoner kronor, må ej banken
upptaga nytt lån, förrän grundfonden blivit återställd till sitt ursprungliga
belopp. I sådant fall skola bankens delägare, därest icke allmän ordinarie sammankomst,
efter vad i § 20 sägs, infaller inom en månad, genast kallas till
extra sammankomst för vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna
kunna föranleda.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, och skall därvid iakttagas
följande:
Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 januari
1931, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,
som enligt de före ovannämnda dag gällande grunder fordrats till tryggande
av obligationsinnehavarnas rätt.
Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke
inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,
vars kapitalbelopp överstiger hälften av det belåningsvärde, som å den intecknade
egendomen med undantag av därå växande skog blivit vid inteckningslånets
beviljande fastställt, vare innehavare av obligation, som av banken utgivits
före den 1 januari 1931, icke pliktig att vidkännas annan av nämnda
omständighet föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn
inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.
Bankoutslcottets utlåtande Nr hl.
5
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förord*
ningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända, §§ 4 och 5, vilka förut ändrats genom förordningen
den 13 juni 1924 (nr 224), samt §§ 7—9, 14, 17 och 18 skola, § 17 i
nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:
§4.
Lån å jordegendom må meddelas till högst femtiofem procent av egendomens
utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden
må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet
inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men ej må
åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning.
För belåningsvärdets utrönande må särskild värdering (hypoteksvärdering)
äga rum. Sådan värdering må kunna verkställas antingen å marken av därtill
utav styrelsen utsedda personer eller ock med ledning av förefintliga handlingar
av styrelsen. I sistnämnda fall må ej tillämpas högre värderingstariffer
än sådana, som med minst tio procent understiga vid värdering å marken
tillämpade tariffer. Vid belåning av skog skall styrelsen göra sig underrättad
örn huruvida skogens värde på grund av företagen avverkning eller andra
inträffade förhållanden nämnvärt nedgått efter senaste skattetaxerings verkställande;
och må skogen, där så finnes vara fallet, ej belånas utan förutgången
värdering å marken.
Har hypoteksvärdering ägt rum, må belåningsvärdet fastställas högst till
det därvid utrönta värdet med iakttagande av att, där egendom belånas tillika
med växande skog, skogsmarken och skogen icke i något fall må bestämmas till
högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade värde. Utan hypoteksvärdering
må ej belåningsvärdet sättas högre än det för egendomen vid senaste
taxering redovisade jordbruksvärdet eller, i det fall att jämväl skog belånas,
summan av nämnda värde och det vid taxeringen redovisade skogsvärdet; och
stånde till styrelsen att i alla nu nämnda fall, om förhållandena det påkalla,
bestämma belåningsvärdet till lägre belopp. Har skog belånats, skall i låneakten
finnas angivet huru stor del av egendomslånet grundats å skogens värde.
Att i visst fall lån må meddelas allenast till lägre belopp, än i första stycket
sägs, därom stadgas i § 14.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr -47.
§ 5.
Egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, må belånas endast så
framt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen eller,
där fråga är örn samfällt lån å flera egendomar, å någon av dem.
Vid belåning av växande skog skall lånsökanden avgiva förklaring, att rörande
rätten att avverka skogen skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens
styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets vidmakthållande; och
må lånet ej utlämnas, innan sådan föreskrift blivit meddelad, som omförmäles
i lagen den (nr ) örn begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet. Ej må medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör
före det lånet nedgått till det belopp, som kunnat beviljas även utan skogens
belåning.
Vid belåning skall tillses, att såväl för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader
som ock skogen, där den belånas, hållas mot brandskada nöjaktigt försäkrade
i någon av de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter
inom riket, vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.
§ 7.
Å egendomar i en ägares hand må kunna beviljas samfällt lån, därest såsom
säkerhet för lånet avlämnas inteckning, meddelad gemensamt i alla
egendomarna.
§ 8.
övergår egendom, som belånats samfällt med annan, till ny ägare eller
styckas belånad egendom, och vilja ägarna till de särskilda fastigheterna var
för sig sin andel i det samfällda lånet behålla, må detta vara tillåtet, såvida
varje fastighet uppgår till det värde, att särskilt lån kunnat enligt de i denna
förordning bestämda grunder ursprungligen därå meddelas.
§ 9.
Lån å egendom må beviljas endast mot första inteckning för fordran.
§ 14.
Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom viss
längre tid, må å egendom meddelas till högst en tredjedel av det utav föreningens
styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag av därå
växande skog.
§ 17.
I mån av verkställd amortering vare låntagare hos hypoteksförening berättigad
att förfoga över motsvarande andel av den för lånet ställda inteckningssäkerheten,
antingen, där flera inteckningar för samma lån avlämnats, genom
återbekommande av den bland dessa, som är till förmånsrätten den sista, eller,
örn endast en inteckning är avlämnad, genom dödande av visst belopp å den
-
Bankoutskottets utlåtande Nr -47.
7
samma eller genom uppdelning av inteckningen. Sistnämnda åtgärder verkställas
genom styrelsens försorg, men på låntagarens bekostnad.
Vid--— avgifter.
§ 18.
Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat
täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.
Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.
Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande
skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande
av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten
att lånet beviljats till högre belopp än femtiofem procent av det å
egendomen med undantag av skogen fastställda belaningsvärdet. Till fullgörande
av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna
uttagas, i mån så erfordras till förhindrande av att föreningens tillgångar
nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931.
Ben primära jordbrukskreditens nuvarande organisation.
Jordbrukets primärkredit handhaves av Sveriges allmänna hypoteksbank
och de med denna samhörande hypoteksföreningarna. Banken och föreningarna
utgöra tillsammans en organisatorisk enhet. Banken är centralanstalt
för de däri såsom delägare ingående föreningarna, vilka utgöra sammanslutningar
av de hos dem låntagande jordägarna. Institutionens organisation
och verksamhet regleras genom två förordningar den 16 maj 1890, en
angående Sveriges allmänna hypoteksbank och e n angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola
till efterrättelse lända.
Hypoteksbanken har till uppgift å ena sidan att upptaga de lån, som erfordras
för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel, och
å den andra att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda kreditanstalt,
som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på landet.
Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer. Av banken
upptagna lån skola återbetalas inom viss vid upplåningen bestämd tid antingen
genom årliga amorteringar eller efter uppsägning, men banken är under alla
förhållanden skyldig förbehålla sig rätt till uppsägning av erhållet lån efter
viss tid, högst tio år, från lånets upptagande. I övrigt skola lånevillkoren vara
sådana, att de äro förenliga med grunderna för låns utgivande till föreningarnas
delägare. Lån till föreningarna skola återbetalas genom årlig amortering
eller efter viss längre tids förlopp. Sedan tio år förflutit från dylikt låns ut
-
8
Bankoutsleottets utlåtande Nr 47.
lämnande, kan det av den låntagande föreningen uppsägas till inbetalning efter
ett år. Föreningarnas delaktighet i banken och ansvarighet för dess förbindelser
bestämmes efter oguldna beloppet av från banken erhållna lån.
Grundfonden utgöres av 3x/= % statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner
kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Såsom säkerhet för
bankens förbindelser skola i första hand användas de förskrivningar med åtföljande
säkerheter i jordegendom, som föreningarna avgivit för erhållna lån,
därnäst bankens alla övriga tillgångar och i sista hand grundfonden. Grundfonden
är avsedd enbart för nyssnämnda ändamål och får således under inga
förhallanden begagnas till anskaffande av medel för bankens utlåningar. Har
någon del av grundfonden måst tagas i anspråk, äger banken i och för fondens
återställande göra uttaxering å föreningarna i förhållande till deras delaktighet.
Delägare i hypoteks!öreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.
Delägares delaktighet och ansvar för förenings förbindelser bestämmes efter
oguldna beloppet av från föreningen erhållet lån. Föreningarna utlämna i
allmänhet lån endast mot första inteckning i vidkommande egendom, och lån
få ej beviljas till högre belopp än hälften -— för stående lån en tredjedel -—-av egendomens värde, föreningarna naturligtvis obetaget att efter förhållandena
i varje särskilt fall bestämma lånen till lägre belopp.
Till grund för bestämmandet av det värde, i förhållande vartill lån å egendom
ma beviljas, kan läggas antingen egendomens taxeringsvärde eller ock
särskild s. k. hypoteksvärdering. Sådan kan ske antingen å marken av därtill
utav föreningens styrelse utsedda personer eller — efter en år 1924 vidtagen
författningsändring — av styrelsen utan syn på marken men med ledning
av förefintliga handlingar, s. k. styrelsevärdering. Värderingarna verkställas
i enlighet med de av de olika föreningarna antagna instruktioner och
med ledning av för varje särskild förening uppsatta tariffer, vilka för att
bliva gällande skola godkännas av bankens delägare å allmän sammankomst.
Beträffande bestämmandet av en egendoms belåningsvärde är vidare stadgat,
att därvid far tas i beräkning endast jordvärdet, men icke åbyggnad, skog
eller annat, som kan från egendomen skiljas. Ehuru åbyggnader ej skola tas
i beräkning vid värdesättningen, hava emellertid föreningarna upprätthållit
fordran på att för jordbrukets bedrivande nödiga sådana böra finnas. Åbyggnaderna
skola vara mot brandskada försäkrade i någon med vederbörlig stadfästelse
försedd inländsk försäkringsanstalt, som föreningens styrelse finner
erbjuda full säkerhet.
För lan, som av förening utlämnas, gälla motsvarande villkor som för föreningens
lån hos banken. Sålunda äger låntagare bland annat efter tio år från
lånets utlämnande uppsäga det till inbetalning.
Hypoteksföreningarna äro av Kungl. Majit stadfästa. Närmare föreskrifter
om förvaltningen av deras angelägenheter äro givna i de för de särskilda föreningarna
upprättade och av Kungl. Maj :t stadfästa reglementena.
Rörande utvecklingen av hypoteksinstitutionens verksamhet må här nämnas,
att banken vid utgången av år 1929 hade obligationer utelöpande till ett belopp
Banlcoutslcottets utlåtande Nr ål.
9
av 390,460,153: 33 kronor och att dess fonder — frånsett grundfonden och
vissa till ej obetydliga belopp uppgående s. k. dolda reserver — då utgjorde
7,175,220:73 kronor.
Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen ej, utan dess enda ändamål
är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av konjunkturväxlingar
i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit. Av författningarna
framgår ock, att lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest
fördelaktiga villkor i avseende å ränta och annat, som de av institutionen ingångna
förbindelserna medgiva. Sålunda utlämnas lånen mot samma ränta
som den för obligationerna gällande och på villkor i övrigt lämpade efter kursläget
på dessa. För bestridande av administrationskostnaderna hava banken
och föreningarna ursprungligen varit uteslutande hänvisade till de förvaltningsbidrag,
som de för ändamålet ägt uttaga av sina delägare, men allt efter det
ställningen stärkts hava vissa lättnader kunnat göras. Banken har sålunda
sedan ett antal år kunnat helt undvara bidrag, medan föreningarna för närvarande
uttaga sådant med varierande belopp från 7/20 till 1/20 %. Ett par föreningar
debitera ej dylikt bidrag för de numera vanligaste lånetyperna. Eljest belöpa
sig förvaltningsbidragen till föreningarna för de vanliga lånetyperna i
regel till 7io %.
Kredit lämnas i form av långfristiga lån. Den sedan några år mest använda
typen amorteringslån är en på 50 års löptid med 4 1j2 % ränta och 1j2 % amortering.
Tages utgående kapitalrabatt i beräkning, hava sådana lån under år
1929 utlämnats mot en effektiv ränta av genomsnittligt ej fullt 4.65 %.
Framställningar örn primärkreditens utvidgande.
Frågan örn en utvidgning av möjligheterna att utnyttja den primära jordbrukskrediten
har sedan rätt länge stått på dagordningen och bland annat upprepade
gånger varit föremål för behandling inom riksdagen. Man har huvudsakligen
tänkt sig frågan löst efter två linjer, den ena att procentuellt höja
belåningsgränsen å egendomsvärdet, den andra att utöka låneunderlaget genom
att i nyssnämnda värde inberäkna även växande skog.
I anslutning till ett motionsvis framställt och av bankoutskottet tillstyrkt
yrkande anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten, även vad anginge
den primära skogskrediten, med hänsyn därvid särskilt till dels frågan om
höjning av gränsen för nämnda fastighetskredit, dels ock behovet av en ytterligare
utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en
ökad utlåningsverksamhet, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,
till vilka en dylik utredning kunde föranleda^
I anledning av denna skrivelse och enligt bemyndigande av Kungl. Majit
tillkallades den 28 oktober 1927 inom jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga
för att verkställa utredning angående den primära jordbruksfastighetskrediten.
Efter verkställd utredning avgåvo de sakkunniga den 27 december
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
1929 betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit (Statens offentliga
utredningar 1929: 36), innefattande förslag till
1) lag om begränsning för visst fall i avverkning av skog i samband med
belåning jämte en följdförfattning;
2) förordning om ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank; och
3) förordning örn ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid
hypoteks för anin g ars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.
över betänkandet, som är enhälligt, hava yttranden efter remiss avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, bank- och fondinspektionen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, styrelserna för Sveriges allmänna
hypoteksbank och för samtliga lanthypoteksföreningama, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund efter
hörande av samtliga skogsvårdsstyrelser, svenska bankföreningen, svenska
fondhandlareföreningen och Sveriges skogsägareförbund.
Översikt av de sakkunnigas förslag.
Till utvidgande av den primära långtidiga krediten hava de sakkunniga i
överensstämmelse med de tidigare framkomna önskemålen föreslagit dels införande
av kredit å växande skog och dels en höjning av belåningsgränsen inom
hypoteksföreningarna.
Skogskrediten har enligt de sakkunnigas förslag inordnats under hypoteksinstitutionen.
De sakkunniga hava icke ansett lämpligt avgränsa belåningsunderlaget till
vissa beståndsåldrar utan funnit principiellt riktigast och mest rationellt att
lämna möjlighet öppen att göra skogsmark med all därå växande skog, d. v. s.
hela produktionsenheten, till föremål för krediten. För närvarande tillgängliga
möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning, som äventyrar säkerheten
för lånet, samt skogsvårdslagens bestämmelser hava icke ansetts
utgöra tillräcklig garanti för att skogens värde som pant under hela lånetiden
bibehålies. För ändamålet har följaktligen föreslagits särskilda åtgärder.
Sålunda skulle låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande förbinda
sig att under erforderlig tid beträffande skogens avverkning iakttaga de bestämmelser
som i det särskilda fallet funnes erforderliga. Till tryggande av
dessa bestämmelsers efterlevnad skulle desamma sanktioneras genom en föreskrift
av skogsvårdsstyrelsen, som ock skulle övervaka att densamma iakttoges.
Föreskriften, som skulle gälla oberoende av växling i äganderätten till
den belånade egendomen, har i sin verkan i stort sett jämställts med föreskrift
örn avverkning, som meddelats enligt skogsvårdslagen. Sålunda skulle vid
överträdelse av meddelad föreskrift det avverkade kunna beslagtagas och ansvar
ådömas. För uppsikt över föreskrifts efterlevnad skulle skogsvårdsstyrelsen
äga utfå ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde. — Till
B anie out skottets utlåtande Nr hl .
11
ytterligare säkerhet för vidmakthållandet av skogspantens värde har såsom
villkor för skogslån föreslagits, att skogen skall vara nöjaktigt försäkrad mot
brandskada. — Vid beräknande av det lånebelopp, som må kunna lämnas å
egendom, skulle alltså hänsyn kunna tagas till värdet av brandförsäkrad skog,
vars avverkning i samband med lånets beviljande blir reglerad genom föreskrift
av skogsvårdsstyrelsen.
För skogens värdering hava de sakkunniga byggt på de vid fastighetstaxering
gällande grunderna och därjämte dels för att stärka kreditens ställning
utåt, dels ock för att samtidigt göra värderingen enkel och få en försiktig
grund för utlåningen föreslagit, att vid skogsbelåning skogsmarkens och skogens
värde ej får beräknas till högre belopp än därå vid senaste taxering redovisade
värden. Värderingen skulle härigenom i allmänhet inskränkas till en
med ledning av tillgängliga handlingar och uppgifter utförd kontroll av de
faktorer, som tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn till att efter
senast företagna taxering avverkning utöver tillväxten kan hava ägt rum eller
annat förhållande inträffat, som medfört nedgång i skogens värde, har dock
föreslagits skyldighet för hypoteksföreningen att alltid göra sig underrättad
cm huru härmed sig förhåller.
Skogskrediten har tänkts inordnad såsom ett led i hypoteksinstitutionens
vanliga långivning. Någon särskild obligationsserie skulle följaktligen icke
uppläggas för den nya krediten, ej heller skulle skogsbelåningen i övrigt betinga
klyvning av rörelsen i skilda avdelningar. Särskild förbindelse skulle
icke erfordras för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Nya
lån bleve inordnade i de vanliga serierna och typerna, och tidigare låntagare,
vilka önskade belåna skogen, kunde utan omgång eller omflyttning få sina
äldre lån utökade. Den föreslagna anordningen möjliggör, att på skogens
värde grundade lånebelopp kunna utlämnas på samma villkor i avseende å
ränta och förvaltningsbidrag, som eljest gälla.
I ett avseende har, enligt förslaget, skogsbelåningen försatts i en särställning
inom hypoteksinstitutionen, i det ansvaret för institutionens förbindelser,
i den oförmodade händelse att för dessas fullgörande en utredning inom institutionen
skulle bliva erforderlig, reglerats på ett från den vanliga ansvarighetsordningen
avvikande sätt, då fråga är örn förlust å lån, orsakat därav att lånet
genom skogens inräknande i egendomsvärdet lämnats till högre belopp än
eljest kunnat ske. Sålunda skulle inom en hypoteksförening delägare, som
själv ej belånat sin skog, ej vara personligt ansvarig för dylik förlust, medan
däremot uttaxering å skogsbelånande delägare, örn så erfordrades, finge ske,
innan äldre fonder, d. v. s. de som hopsparats före skogsbelåningens införande,
anlitades. Rörande bankens och, efter uttaxering, föreningarnas inbördes
ansvar för nu berörda slag av förlust har ordningen i huvudsak bestämts sålunda,
att bankens och skogsbelånande föreningars nya besparingar, samt
skogsbelånande delägares personliga ansvarighet, i nu nämnd ordning, och därefter
viss del av grundfonden skulle tagas i anspråk före bankens och berörda
föreningars äldre besparingar. Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening,
som ej utövar skogsbelåning, samt återstående del av grundfonden.
12
BanTcoutslcottets utlåtande Nr b7.
De sakkunniga hava ansett det möjligt att utan ogynnsam påverkan å hypoteksbankens
inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteks föreningarna
vidtaga en mindre höjning av den procentuellt bestämda maximigränsen
för egendomsbelåningen inom hypoteksföreningarna. Under förhandenvarande
förhållanden och med beaktande av den utvidgning av primärkrediten, som
jämsides skulle erhållas genom skogens belåning, hava de sakkunniga emellertid
icke ansett tillrådligt öka belåningsmöjligheterna i den omfattning, som
tidigare föreslagits, eller till 60 % av egendomsvärdet, utan stannat vid att
förorda 55 % såsom maximigräns. Denna har å andra sidan ansetts böra göras
enhetlig för all belåning och alltså tillämpas även å det på skogen belöpande
värdet.
I samband med införande av belåning å växande skog och höjning av hypoteksföreningarnas
belåningsgräns har det ansetts önskvärt att vidtaga vissa åtgärder
till ytterligare stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Sålunda
har föreslagits en bestämmelse örn att hypoteksbankens utelöpande obligationer
icke få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger beloppet av grundfonden.
Vidare och bland annat som en följd härav har grundfonden ansetts böra
ökas, förslagsvis med 30 miljoner kronor. Slutligen har den av hypoteksföreningarna
allmänt tillämpade regeln att vid egendomsbelåning såsom säkerhet fordra
första penninginteckning ansetts böra genom uttrycklig föreskrift göras till
obligatoriskt villkor för utlåning.
I och med införande av skogskredit och höjning av belåningsprocenten komme
den såsom pant för obligationerna ställda inteckningsstocken att i förmånsrättshänseende
till en del ligga ovanför den gräns, som hittills gällt. Då emellertid
innehavare av obligationer, vilka utgivits före de ändrade bestämmelsernas
ikraftträdande, icke äro skyldiga godtaga en ändring i beskaffenheten
av den pant, som en gång tillförsäkrats dem, hava de sakkunniga, i ändamål
att bibehålla dessa obligationsinnehavares ställning orubbad, föreslagit en övergångsbestämmelse,
som går ut på dels att av den för bankens obligationer ställda
säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens skuld
i förutnämnda äldre obligationer skall finnas i inteckningar av den beskaffenhet,
som enligt för närvarande gällande grunder fordras till tryggande av obligationsinnehavamas
rätt, dels ock att, i händelse vid bankens utredning full
betalning icke skulle inflyta för inteckning, vars kapitalbelopp överstege hälften
av det fastställda belåningsvärdet å den intecknade egendomen med undantag
av därå växande skog, innehavare av nyssnämnda obligationer icke skola
vara pliktiga vidkännas annan därav föranledd förlust än sådan, som skulle
hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp uppgått till allenast
hälften av sagda värde.
Behovet av primärkreditens utvidgande.
Rörande behovet av primärkreditens utvidgande hava de sakkunniga särskilt
uppehållit sig vid olägenheterna av att vid primärbelåning å jordegendom hänsyn
i allmänhet ej kunnat tas till den ofta betydande andel av egendomsvär
-
Bankoutskottets utlåtande Nr -47.
13
det, som den växande skogen representerar. Anledningen till denna obenägenhet
att belåna skogen, framhålla de sakkunniga, vore, att skogen ansetts osäker
som pant. Dess värde kunde hastigt och avsevärt nedgå genom avverkningar
eller andra timade händelser, mot vilka kreditgivaren hittills icke kunnat effektivt
skydda sig. Då skogen sålunda icke ansetts tjänlig som kreditobjekt,
måste skogsägarna vid kreditbehov tillgripa andra utvägar såsom borgen eller
hypotek av annat slag och nödgades ofta betala för deras ekonomiska bärkraft
alltför höga räntor. Det måste betecknas såsom högst otillfredsställande, att
sålunda en av landets viktigaste näringar saknade lämpligt ordnade kreditförhållanden,
varigenom fara förelåge för kreditbehovets tillgodoseende genom
överdriven avverkning.
Helt naturligt, påpeka de sakkunniga, gjorde sig angelägenheten av att få
använda skogens kreditvärdighet särskilt påmint i de skogrikare provinserna.
Den fasta primärkrediten hade i vissa av dem endast i mycket blygsamma
mått kunnat tillgodogöras. Att skogen ej kunnat belånas hade med skäl ansetts
i icke ringa mån hava bidragit till särskilt det norrländska jordbrukets
svårigheter och till bondhemmanens försvagande genom försäljningar av skogsskiften
och upplåtelser av avverkningsrätt ävensom till deras övergång i
händerna på skogsspekulanter och andra olämpliga personer.
De sakkunniga framhålla även det allmännas intresse av att tillgång herodes
till skogsbelåning. Skogsbelåningen finge härutinnan icke ses blott som
ett medel att motverka överdriven avverkning och andra olämpliga dispositioner,
utan den skulle därjämte kunna direkt befordra en bättre skogsvård och
ett bättre ekonomiskt utnyttjande av skogen. Det torde kunna sägas, att
skogsvårdslagstiftningen i en väl ordnad skogsbelåning skulle äga ett naturligt
komplement.
De sakkunniga hava även erinrat örn att senare tiders utveckling på jordbrukets
område nödgat till icke obetydliga kapitalnedlägg, men att å andra
sidan jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft endast med svårighet uthärdade
de med kapitalets anskaffande förenade dyrare och för jordbruket även
i övrigt otjänliga lånevillkoren i den allmänna marknaden. Man hade därför
även för jordbrukets drift känt behov av ökat kreditutrymme. Skogsbelåningen
skulle alltså även härutinnan kunna få en uppgift. Denna utväg stöde
dock ej alla jordbrukare till buds. I många trakter funnes ej skog i sådan omfattning,
att dess belåning finge någon betydelse eller ens vore lämplig. Och
det vore särskilt med tanke på dessa fall som den frågan uppställde sig, huruvida
det ej läte sig göra att i stället i någon mån höja den för primärkrediten
procentuellt bestämda lånegränsen.
Vad den fasta primärkrediten beträffar, hava de sakkunniga framhållit, hurusom
de år 1922 genomförda ändringarna i grunderna för fastighetstaxering försämrat
lånemöjligheterna. Nämnda år gjordes en uppdelning av taxeringsvärdet
i jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Enär hypoteksföreningarna
vid bestämmande av en egendoms belåningsvärde ej finge taga
i beräkning skogens värde samt tomt- och industrivärde givetvis ej heller komme
i fråga för belåning hos dem, bleve följden av taxeringsvärdets xippdelning
14
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 47.
den, att till grund för belåningsvärdets fastställande skulle, där särskild värdering
ej gjordes, läggas, ej såsom förut hela taxeringsvärdet, utan endast däri
redovisat jordbruksvärde. Erfarenheten inom vissa hypoteksföreningar syntes
peka därhän, att de sålunda försämrade lånemöjligheterna påverkat tillförseln
av nya lån.
Sammanfattningsvis hava de sakkunniga yttrat bland annat, att det såväl
ur privatekonomisk som ur det allmännas synpunkt skulle vara till gagn att
bereda jord- och skogsbruket tillgång till en ordnad, billig och fast skogskredit
eller med andra ord att vidtaga sådana åtgärder, varigenom den växande
skogen må kunna med trygghet användas som underlag för primär belåning.
Örn och i vad mån en höjning av hypoteks föreningarnas belåningsgräns
borde ske, vore en fråga, vars besvarande ytterst bleve beroende på
huruvida åtgärden kunde verkställas utan fördyring av krediten.
I de flesta av de inkomna yttrandena hava vitsordats behovet av en utvidgning
av primärkrediten och lämpligheten av att en sådan nu vidtages. Några
myndigheter hava under hänvisning till det nuvarande tryckta tidsläget särskilt
betonat angelägenheten av snara åtgärder.
I synnerhet har från flera håll understrukits, att det här ofta icke är fråga
örn att möjliggöra en ökad skuldsättning utan att i möjligaste mån kunna överföra
redan befintliga dyra lån till primärkredit.
För egen del har departementschefen i denna fråga anfört följande:
»Syftet med den ifrågasatta åtgärden har varit att vidga den fasta primärkrediten
endast i den omfattning så kan ske utan att de med kreditens anskaffande
förenade villkoren därigenom försämras. Häremot kan invändning
icke med fog göras. Det kan rimligen icke vara klok ekonomi att vidhålla en
anordning, varigenom jord- och skogsbruket vid behov av kredit belastas med
dyrare utgifter än som varit nödvändigt, därest gränsen uppåt för krediten
blivit väl avvägd. Behovet av vidare utrymme för primärkrediten gör sig
helt naturligt mest gällande under konjunkturer sådana som den vi nu leva i.
Det är sant, att man ej kan lösa frågan om jordbrukets ekonomi ensamt med
nu föreslagna medel, men lika obestridligt är, att man därmed kan bidraga
till förutsättningarna för näringens bestånd och räntabilitet. Å andra sidan
har det invänts, att nuvarande kristid skulle vara en olämplig tidpunkt för
frågans avgörande. Enligt min mening är denna uppfattning icke riktig,
Det torde böra bemärkas, att det här gäller långtidig kredit — vid den mest
använda lånetypen är kreditgivaren bunden i 50 år. Kreditsäkerheten får
därför ej bedömas efter situationen för stunden, utan man måste anlägga vidare
synpunkter. Det blir därför alltid — även örn frågan uppkommit under
en ekonomiskt gynnsam tid — nödvändigt att räkna med sämre tider och att
alltså vid avvägandet av den tillåtna omfattningen av krediten fästa avseende
vid vad som kan vara tillrådligt och säkert just under näringens svårare perioder.
Vid sådant förhållande föreligger, synes det mig, icke någon anledning
att vidare framskjuta frågans avgörande. Den påminnelse örn konjunkturväxlingarna
tidsläget ger understryker vikten av att vid frågans behandling
all den försiktighet iakttages, som kräves vid en omdaning av den primära
fastighetskrediten.»
Barikoutskottets utlåtande Nr h7.
15
Belåning av växande skog.
I propositionen har i fråga om skogsbelåningen till en början behandlats spörsmålen
om organ för primär skogskredit och hur skogsbelåningen bör därinom
ordnas, vidare belåningsobjektets omfattning samt normer för skogsvärdets
fastställande.
Beträffande frågan örn organ för primär skogskredit hava de sakkunniga Organ för
framhållit vissa med den särskilt utbildade primära fastighetskrediten före- skogskmllt.
nade påtagliga fördelar, t. ex. att lånen löpte på lång tid, ått de vore ouppsägbara
från långivarens sida, att krediten vore billig samt att möjlighet funnes
att återbetala lånet i förtid. Det syntes därför vara av vikt att göra denna
låneform tillgänglig för skogskrediten. Att för ändamålet inrätta en ny kreditanstalt
hava de sakkunniga ej ansett tillrådligt utan i stället föreslagit
kreditens inordnande under lanthypoteksinstitutionen.
Börande skogskreditens ställning inom hypoteksinstitutionen måste, framhålla
de sakkunniga, fasthållas, att den nya verksamheten ej får ogynnsamt påverka
inlåningsvillkoren för de vanliga jordbrukslånen eller eljest träda deras
intresse för nära, vilka ej hava anledning begagna sig av den ökade kreditmöjligheten,
men å andra sidan böra i strävan att nå detta mål i görligaste mån undvikas
åtgärder, vilka kunna äventyra de med skogskreditens inordnande under
institutionen åsyftade fördelarna. Med beaktande av dessa synpunkter hava
de sakkunniga förordat, att skogsbelåningen fogas in såsom en del av den övriga
hypoteksbelåningen utan särskiljande i lånetyper, obligationsserier m. m., samt
i samband därmed till stärkande av institutionens ställning utåt föreslagit vissa
åtgärder, bl. a. ökning av grundfonden.
I stort sett hava alltså de sakkunniga jämställt skogsbelåningen med annan
utlåning. I fråga örn fördelningen av ansvaret för institutionens förbindelser
har däremot den nya belåningen försatts i en särställning. I sådant avseende
hava de sakkunniga beträffande förluster, uppkomna genom belåning av skog,
på anförda skäl föreslagit, att förening, i vilken dylika förluster uppstå, först
skulle anlita de nya fonder, som tillkommit efter skogsbelåningens införande.
Därefter skulle ske uttaxering å de skogsbelånande delägarna och i sista hand
begagnas de äldre fonderna. Återstående brist skulle täckas med bankens nya
fonder och, örn så erfordrades, av övriga skogsbelånande föreningar med deras
nya fonder och med anlitande av de skogsbelånande delägarnas personliga ansvarighet.
Skulle ändock brist kvarstå, skulle den nytillkomna andelen av
grundfonden tagas i anspråk. Men skulle ej ens den förslå, komme turen till
först bankens och sedan sistnämnda skogsbelånande föreningars äldre fonder.
Sist i ordningen skulle stå fonderna hos förening, som ej utövar skogsbelåning,
samt återstående del av grundfonden.
Mot förslaget att förlägga den fasta skogskrediten till hypoteksinstitutionen
och att infoga densamma i den vanliga långivningen har i de avgivna
yttrandena icke någon erinran gjorts.
Börande den föreslagna ansvarsordningen har i vissa yttranden anförts, att
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
bestämmelserna örn densamma syntes rätt invecklade samt örn möjligt borde
förenklas.
Departementschefen yttrar på denna punkt:
»Det är tydligtvis ur alla synpunkter lämpligast att belåningen av skogen,
som ju icke kan frånskiljas såsom ett fristående kreditobjekt, inordnas i den
redan organiserade fastighetskredit, som utövas av lanthypoteksinstitutionen.
Jag delar också de sakkunnigas uppfattning att den kredit, som lämnas å
egendomar tillika med växande skog, icke bör hänföras under särskild avdelning
inom institutionen, utan direkt infogas i den övriga lånerörelsen. Framför
allt är detta betydelsefullt, då härigenom möjliggöres att bereda skogskrediten
samma förmånliga ställning som den övriga långivningen beträffande
ränta och förvaltningsbidrag.
Sistnämnda förhållande har föranlett de sakkunniga att i ett avseende föreslå
en särställning för skogskrediten, nämligen i fråga örn ansvarighetsföljden
för förluster å lån, uppkomna på den grund att lånen genom skogens inräknande
i egendomsvärdet utlämnats till högre belopp än eljest kunnat ske.
Syftet har varit att undantaga icke skogsbelånande delägare från personligt
ansvar för dylik förlust och i ansvarsordningen framflytta de skogsbelånande
delägarnas personliga ansvar och viss del av grundfonden före äldre, innan
skogskreditens införande hopsparade medel samt fonderna hos icke skogsbelånande
förening. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida en differentiering
i ansvaret är alldeles nödvändig. Men örn en sådan skall göras
-— och de sakkunnigas skäl härför synas mig vägande -— torde den föreslagna
vägen vara följdriktig. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att grundfondens
uppdelning tillkommit uteslutande såsom ett led i ordnandet av de interna
förhållandena inom institutionen, men saknar all betydelse utåt i förhållande
till obligationsinnehavarna, i det grundfonden skulle i dess helhet utgöra
säkerhet för såväl äldre som yngre obligationer. Deras intresse, vilka
innehava äldre obligationer, har iakttagits genom en övergångsbestämmelse till
hypoteksbanksförordningen, som bl. a. innebär, att de olika säkerhetstillgångarna
-—- och alltså även grundfonden ■— icke få vid utredning av institutionen
tas i anspråk för täckande av nu ifrågavarande del av förlusten i vidare mån
än som kan ske utan att nyssnämnda obligationsinnehavares rätt blir berörd
av den utvidgade kreditgivningen. Tilläggas må, att den situation, i vilken de
föreslagna ansvarighetsbestämmelserna skulle träda i tillämpning, är till den
grad osannolik, att hela frågan saknar all praktisk betydelse.»
Låneobjek- I fråga örn belåningsobjektets omfattning hava de sakkunniga ansett, att
tetSnin^att" produktionsenheten, inberäknat all skog — såväl äldre som yngre -— bör
läggas till grund för krediten. Med en till yngre skog begränsad kredit bleve
ökningen i belåningsmöjligheterna alltför obetydlig i jämförelse med de lån,
som efter hypoteksvärdering kunde lämnas å enbart marken. Värderingen
bleve därjämte komplicerad och nödgade till att draga upp den i realiteten
tämligen flytande gränsen mellan äldre och yngre skog.
Mot förslaget att i belåningen medtaga all skog har anmärkning gjorts av
domänstyrelsen och ett förvaltningsutskott. I övrigt har förslaget härutinnan
lämnats utan erinran.
Departementschefen anför i förevarande fråga bland annat:
»Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att skogskrediten får sin mest rationella
form, örn densamma grundas på hela produktionsmedlet. De med en
Bankoutskottets utlåtande Nr h7.
17
begränsning av belåningsobjektet förenade olägenheterna äro påtagliga, och
man skulle, såsom det framhållits, ändå e,j vinna den förenkling genom undvikande
av kontroll, som varit yttersta anledningen till att man tidigare sökt
sig fram efter denna snävare linje. Med hänsyn till de verkningar varje utvidgning
av kreditmöjligheterna inom hypoteksinstitutionen medför i avseende
å utelöpande obligationers ställning är det också av vikt att den möjliga omfattningen
av belånings objektet avgöres i ett sammanhang, oberoende av att
skogens kreditvärdighet måhända ej behöver genast anlitas i sin fulla utsträckning.
Man kan taga för visst, att hypoteksföreningarna i begynnelsen och till
dess mera erfarenhet vunnits komma att gå fram med mycket stor varsamhet.»
Rörande skogsvärdets fastställande hava de sakkunniga till en början betonat
vikten av att värderingen normeras på ett enkelt och lättfattligt sätt och att
extra kostnader för densamma så långt möjligt undvikas samt att framför allt
måste tillses, att uppskattningen blir tillförlitlig och att värdet bestämmes med
tillbörlig försiktighet.
De sakkunniga hava ansett sig böra bygga på de vid fastighetstaxering tilllämpade
grunderna. Taxeringsgrunderna, anföra de sakkunniga, vore som
enkom gjorda för de anspråk och synpunkter, vilka särskilt gjorde sig gällande
vid den långtidiga krediten. Det vid taxeringen avgörande vore den avkastning,
som kunde för framtiden påräknas under förutsättning att skogsbruket bedreves
efter rationella grunder.
De sakkunniga hava emellertid ej blott ansett taxeringsgrunderna böra följas,
utan därjämte föreslagit det vid taxeringen åsätta värdet å skogen såsom
maximum för belåningsvärdet för skogen. Vid skogsbelåning, d. v. s. då hela
produktionsmedlet lägges till grund för krediten, borde också enligt de sakkunniga
samma princip gälla själva marken, vars värdering intimt sammanhängde
med skogens och ej lämpligen kunde brytas ut ur det system, som tilllämpades
för den senares uppskattning. Med taxeringsvärdet som maximum
bleve värderingen i hög grad förenklad. Den komme att bestå i en kontroll av
de faktorer, vilka legat till grund för detta värde. En helt ny värdering, jämförlig
med en vanlig hypoteksvärdering, behövde ej komma i fråga, och man
kunde undvara särskilda för skogen uppställda detaljerade värderingsnormer.
Skogens taxeringsvärde, som oftast holle sig under, i vissa fall betydligt
under marknadsvärdet, komme att i allmänhet visa sig godtagbart som belåningsvärde,
men det måste dock alltid kontrolleras. Denna kontroll kunde till
en viss grad ske på samma sätt som vid belåning av jord, d. v. s. med ledning av
förefintliga handlingar, tillgängliga upplysningar och med kännedom om förhållandena
på orten. En av taxeringsvärdets faktorer, relativa skogstillgången,
förutsatte dock alltid en noggrannare kontroll, med hänsyn framför allt till
att avverkning utöver tillväxtförmågan kunde hava ägt rum efter senaste taxering.
Såsom en första åtgärd till utrönande huru härmed förhölle sig kunde
lämpligen ett frågeformulär föreläggas lånsökanden till besvarande. Av principiella
skäl och för att utåt giva den nya krediten tillbörlig styrka borde emellertid
fasthållas vid att skogen därjämte alltid skulle beses innan lån beviljas.
Rörande undersökningen av skogstillgången hava de sakkunniga uttalat, att
länsskogvaktarna, vilka tämligen regelbundet bereste sina distrikt och som
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 8 sami. 88 käft. (Nr h7.)
Skogsvärdets
fastställande.
2
18
B anie out slottets utlåtande Nr -47.
oftast själva verkställde utstäm pengarna, i allmänhet hade reda på huruvida
skogstillgången sedan nästföregående taxering nämnvärt nedgått, varför ett
besked från dem skulle bliva tillfyllest. Där denna väg ej stöde öppen, borde,
i regel av en hypoteksföreningens värderingsman, på platsen göras en undersökning,
som dock icke, liksom en vanlig hypoteksvärdering, behövde innebära
en i grunden ny värdering, då det här blott vore fråga om kontroll av
viss faktor i taxeringsvärdet, vilket icke finge överskridas.
Kostnad för värderingsman borde, enligt de sakkunniga, uttagas av lånsökanden.
Mot det föreslagna värderingssättet och fastställandet av belåningsmaximum
har i yttrandena i allmänhet icke någon erinran gjorts. I ett flertal yttranden
framhålles, att man med beaktande av de i allmänhet låga taxeringsvärdena å
skogen därigenom får en försiktig grund för belåningen.
Från visst håll har erinran gjorts mot den föreslagna begränsningen i belåningsvärdet.
I ett par yttranden har vidare hypoteksvärdering å skogsmarken
ansetts böra bibehållas även vid skogens belåning.
Beträffande medverkan av länsskogvaktare har erinran gjorts från tre håll,
Härutinnan har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit,
att länsskogvaktarnas tjänstutövning redan nu krävde takt och skicklighet samt
ställde stora krav på karaktär och omdöme. Att ytterligare belasta dem med
sådana ömtåliga uppdrag, som ägde samband med lånevärderingar, syntes ej
riktigt. Centralrådet ansåge därför, att värderingarna borde omhänderhavas av
hypoteksföreningarnas skogligt utbildade personer utom skogsvårdsstyrelsernas
tjänst.
Departementschefen har på denna punkt anfört bland annat följande:
»Såväl till undvikande av risker som ock med hänsyn till hypoteksbankens
obligationer är det av vikt att den tillåtna gränsen vid belåningsvärdets fastställande
bestämmes efter försiktiga grunder, i synnerhet då det gäller en ännu
oprövad låneverksamhet med ett kreditföremål av den art, varom här är fråga.
Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att belåningsvärdet å skogsmark
och skog ej bör få överskrida de därå vid senaste fastighetstaxering beräknade
värdena.---
Då taxeringsvärdet gjorts till maximum för belåningsvärdet å. skogsmark
och skog, skulle enligt de sakkunniga en fullständig hypoteksvärdering ej bliva
under alla förhållanden nödvändig, utan det har räknats med att belåningsvärdet
i allmänhet kunde fastställas efter en kontroll av de faktorer, vilka tillsammans
grunda taxeringsvärdet. Dessa faktorer äro markens areal och bonitet
samt virkets rotpris och relativa skogstillgången. Till en viss grad kan denna
kontroll ske utan undersökning på marken, men uppenbarligen fordrar, såsom
de sakkunniga förutsatt, särskilt bedömandet av relativa skogstillgången, att
skogen besetts. De sakkunniga hava härutinnan föreslagit en obligatorisk
föreskrift ävensom att hypoteksvärdering å marken måste ske, örn värdet finnes
hava nedgått efter senaste taxering. Däremot hava de ej ansett det böra i författning
föreskrivas huru hypoteksföreningarna skola åstadkomma den stadgade
undersökningen å marken. Det synes icke heller mig lämpligt att härom
inrycka bestämmelser i författningen, utan det torde böra ankomma på vederbörande
inom hypoteksinstitutionen att ordna frågan.
Bankoutskottets utlåtande Nr -47.
19
Emellertid hava de sakkunniga förslagsvis omnämnt huru man för olika
fall skulle kunna gå till väga för att ernå kontroll å skogstillgången och därvid
bl. a. tänkt sig viss direkt medverkan av länsskogvaktarna. De härutinnan
framställda erinringarna synas mig i viss mån befogade. Det torde sålunda
bliva beroende på skogsvårdsstyrelsens prövning om och i så fall under vilka
former den vill lämna sitt biträde för upplysningar örn eventuella förändringar
i skogstillgången. Något åliggande för styrelsen kan givetvis ej komma i fråga.
Under alla förhållanden ligger det i hypoteksföreningarnas intresse att hava
till sitt förfogande skogligt erfarna värderingsman, vilka kunna, där så erfordras,
företaga den undersökning, varom nu är fråga.»
I propositionen har härefter behandlats den punkt i skogsbelåningsfrågan,
som berör själva grundorsaken till att kredit hittills ej lämnats å skog, nämligen
hur skogen må kunna göras till en för kreditgivaren så betryggande säkerhetstillgång,
att densamma kan läggas till grund för primär kredit, eller
med andra ord frågan örn skogsvärdets säkerställande.
I denna fråga hava de sakkunniga till en början betonat, att fordringarna
måste ställas mycket högt, icke minst med hänsyn till att skogen skulle bliva
del av underlaget för hypoteksbankens obligationer. Skogen måste då göras
till vad jorden nu vore -—en i möjligaste mån »oförstörbar» pant. De sakkunniga
hava förordat den anordningen, att skogsägaren-låntagaren förbinder sig
att på visst sätt reglera skogshushållningen och att denna reglering genom sär -skilda åtgärder beredes vissa för kreditgivaren betryggande rättsverkningar.
Angående formen för skogshushållningens reglerande hava de sakkunniga
uttalat, att allt efter förhållandena olika tillvägagångssätt med mer eller
mindre detaljerade föreskrifter kunde tänkas och att hypoteksföreningama borde
lämnas fria händer att själva bedöma vad de härutinnan ansåge behövligt.
De sakkunniga hava dock angivit vissa allmänna riktlinjer och därvid särskilt
fäst uppmärksamheten på att skogsägarens handlingsfrihet ej onödigtvis klavbindes.
De sakkunniga hava dessutom förslagsvis omnämnt några sätt att reglera
skogshushållningen. Beträffande skogar, vilka i avseende å beståndsåldrarnas
fördelning äro något så när normalt sammansatta, hava de tänkt
sig en bestämmelse örn avverkningen kunna såsom huvudregel innehålla
att avverkningarna skola ske enligt grunderna för god skogsvård med tillägg
eventuellt av en föreskrift örn fördelning av gallringsuttagen, exempelvis att
högst 20 % av arealen må årligen genomgallras med rätt för ägaren att, örn gallring
vissa år ej verkställes, i efterskott få uttaga det besparade. Såsom ett
tillskott av trygghet kunde bestämmas, att avverkning skulle ske efter utstämpling
eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, varigenom kontrollen
underlättades och uppsikten över årets avverkningar kunde utan extra tidsspillan
ske i samband med utstämpling eller anvisning för nästa års utdrivning.
Att göra utstämpling eller anvisning till ett under alla förhållanden ofrånkomligt
villkor hava de sakkunniga dock ansett olämpligt med tanke särskilt på
skogar under egen forstlig förvaltning.
Beträffande mera ojämnt sammansatta skogar hava de sakkunniga ansett
Reglering
av skogshushållningen.
20
BanhoutsTcottets utlåtande Nr 47.
ändamålsenligt, att i awerkningsbestämmelserna föreskrives visst maximum
för den kubikmassa, som får årligen uttagas, eventuellt även att i stora drag
anges i vad mån föryngringshuggningar av skilda slag må företagas. I dylik
föreskrift borde jämkningar kunna företagas och även tillfälliga avvikelser tilllåtas.
De sakkunniga hava slutligen omnämnt ett tredje sätt för avverkningens reglerande,
nämligen genom en fullständig liushållningsplan, men ansett olämpligt
att för beviljande av lån påfordra upprättande av en dylik.
Emot förslaget att göra långivningen beroende av att skogshushållningen regleras
har i de avgivna yttrandena erinran gjorts endast från ett fåtal håll.
Bland dem som tillstyrkt förslaget må nämnas Sveriges skogsägareförbund.
Departementschefens yttrande på denna punkt är av följande lydelse:
»Med de anspråk, vilka måste uppställas på det som skall utgöra säkerhet
för fast primärkredit, bliva uppenbarligen särskilda åtgärder nödvändiga till
befästande av skogens värde som "pant. Sådana åtgärder kunna ej undgås
genom att, såsom från ett par håll föreslagits, bestämma lägre belåningsgräns
å skogsvärdet. Man kommer dock icke ifrån att det värde, som, låt vara efter
en försiktig grund, belånas, dock är en osäker panttillgång, och primärkredit
får icke grundas å sådana värden. Skogskreditens praktiska betydelse skulle
även, ordnad efter sistnämnda linje, bliva ringa, framför allt på den grund
att fastigheter med avsevärd skogstillgång därigenom säkerligen bleve uteslutna
från krediten. Örn t. ex. belåningsgränsen för skogsmark och skog
bestämdes till 30 %, skulle detta beträffande en skogsfastighet kunna innebära
att vederbörande egendoms förutvarande belåning intill 50 % av jordvärdet
kunde utökas till 100 % eller mera av samma värde, vilket —• utan att
fastigheten tillfördes ökad kreditvärdighet ■—■ vore orimligt och helt visst ej
heller skulle i praktiken tillåtas.
Det blir således nödvändigt att reglera skogshushållningen å belånad skog.
Ett visst band kommer härigenom att läggas på skogsägaren. Men häremot
torde rimligen icke i och för sig kunna med fog göras någon invändning. Den,
som vill belåna ett eljest så ovisst kreditvärde som skogen, måste naturligen
finna sig i en viss begränsning i sin fria disposition av panten. Det gäller
blott att ej binda hans händer mer än som är nödigt. De sakkunniga hava i
de förslagsvis omnämnda tillvägagångssätten för reglerande av skogshushållningen
strävat efter enkla och billiga samt för skogsägaren så litet som möjligt
tryckande former. Från en del håll har erinrats, att de sakkunniga gått
väl långt i denna sin strävan. Bland annat har framhållits vikten av att avverkning
till avsalu sker efter utstämpling eller anvisning genom skogsvårdsstyrelsens
försorg, och i vissa yttranden har maximering av avverkningen ansetts
nödvändig. En bestämmelse örn utstämpling eller anvisning synes mig
visserligen utgöra ett värdefullt tillskott i kreditsäkerheten samtidigt som kontrollen
därmed i viss mån skulle underlättas och överavverkning — åtminstone
i de fall då utstämpling föreskrivits -— bleve lättare påvisbar. Emellertid är
det uppenbart olämpligt att fixera formen för skogshushållningens reglerande.
Förhållandena kunna gestalta sig olika från fall till fall, och erfarenheten
torde giva bästa ledningen för en ur olika synpunkter tillfredsställande lösning.
Åt hypoteksföreningen bör därför lämnas att, efter verkställd undersökning,
i varje särskilt fall bedöma vilket tillvägagångssätt bör anlitas. Då
möjligheten till effektiv uppsikt blir beroende av avverkningsbestämmelsernas
innehåll, bör emellertid även den övervakande myndigheten beredas medinflytande
vid frågans avgörande.
Bankoutskottets utlåtande Nr -47.
21
Jag tillåter mig i detta sammanhang beröra frågan örn lånekostnaderna vid
skogsbelåning. Det torde icke kunna undvikas, att skogskrediten kommer att
tarva vissa utgifter utöver vad jordbelåning betingar, men frågan får naturligtvis
ej ordnas på ett sådant sätt, att de åsyftade, med primärkredit i övrigt
förenade fördelarna neutraliseras av dryga låneutgifter. Såsom de sakkunniga
tänkt sig frågan löst, synas emellertid kostnaderna komma att hålla sig
inom en synnerligen måttlig ram och bliva lätt överkomliga. Engångsutgifter
vid sökande av lån skulle kunna ifrågakomma för värdering och för bedömande
av skogens avverkningskapacitet. Därest undersökning måste verkställas
i det senare hänseendet och utföres av fackligt utbildad person, skulle emellertid
särskild kostnad för värdering undvikas. I annat fall kunde visserligen
värderingen betinga ett besök på platsen enkom för bedömning av skogstillgången,
men denna förättning skulle bliva enklare än den hypoteksvärdering,
som nu verkställes vid jordbelåning. Vad de årliga låneutgifterna beträffar,
innebär sakkunnigförslaget att skogen skulle kunna belånas på samma villkor
som gälla för andra hypotekslån med tillägg för övervakningskostnader. Även
örn man utgår ifrån att full ersättning skall utgå för övervakningen, blir denna
kostnad med den av de sakkunniga föreslagna formen för övervakningen
endast ett proportionellt obetydligt tillägg till annuiteterna, förutsatt att det
icke är fråga örn mycket små skogar. Men sådana skogar hava å andra sidan
ur säkerhetssynpunkt med skäl icke ansetts böra överhuvud göras till föremål
för skogskredit. Det torde sålunda icke kunna riktas vägande anmärkning i
avseende å de lånekostnader, som betingas av den föreslagna formen för skogskreditens
ordnande.»
Eör att betrygga efterlevnaden av den skogshushållning, som skogsägaren
skulle för erhållande av skogskredit förbinda sig att iakttaga, hava de sakkunniga
föreslagit, att de härutinnan avtalade bestämmelsernas giltighet
skulle befästas genom en av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. Denna
skulle bliva gällande även mot ny ägare. Uppsikt över dess efterlevnad skulle
utövas av skogsvårdsstyrelsen mot ersättning efter grunder, som styrelsen fastställde.
överträdelse av föreskrift skulle likställas med avverkning i strid
mot föreskrift, meddelad enligt skogsvårdslagen, endast med den avvikelsen
att behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet virke m. m., skulle
i första hand ställas till förfogande för lånets täckande.
De sakkunniga hava i fråga örn sättet för övervakningens ordnande framhållit,
bland annat, att det skulle ställa sig för dyrbart att för ändamålet skapa
en särskild övervakningsorganisation. I vårt land funnes redan en väl utvecklad
uppsikt över de enskilda skogarna i den verksamhet skogsvårdsstyrelserna
utövade. De sakkunniga sage i ett samarbete med skogsvårdsstyrelserna
en förutsättning, utan vilken en primär skogsbelåning svårligen syntes
kunna praktiskt genomföras i vårt land.
Sakkunnigförslaget avser endast skogar under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
De sakkunniga hava ej ansett särskilda åtgärder påkallade för att möjliggöra
belåning av andra skogar.
De sakkunniga hava inskränkt den föreslagna anordningen till att gälla den
genom hypoteksinstitutionen ombesörjda långtidiga primära krediten.
Den föreslagna formen för skogspantens säkerställande genom medverkan
av skogsvårdsstyrelserna har i de flesta yttrandena i huvudsak tillstyrkts.
Avverk
nings
föreskrift.
22
Bankoutskottets utlåtande Nr ht.
Tvekan om lämpligheten av denna väg har uttalats i vissa yttranden. Avstyr -kanden hava i denna del från några håll gjorts.
Såsom av det föregående framgår, måste ordnandet av frågan örn skogsvärdets
säkerställande genom särskilda skyddsåtgärder ske i lagstiftningsväg.
Förslag härutinnan, grundat på de sakkunnigas framställning, har genom
särskild proposition (nr 218) framlagts på justitiedepartementets föredragning.
Såsom motivering för det i sistnämnda proposition framlagda lagförslaget,
vilket för förberedande handläggning hänvisats till första lagutskottet, har
föredragande departementschefen anfört bland annat följande:
»Såsom de sakkunniga framhållit, är det nödvändigt att skogshushållningen,
örn skogen skall tjäna till underlag för den fasta primärkrediten, blir så reglerad
att skogens värde vid varje tidpunkt utgör erforderlig säkerhet för lånet.
Att nödig trygghet för upprätthållandet av en dylik skogshushållning icke
erhålles med anlitande av nu tillgängliga civila rättsmedel eller enbart genom
de för närvarande gällande, i det allmännas intresse givna reglerna om skötseln
av de enskilda skogarna, torde vara uppenbart.
Vid övervägande av vilka åtgärder böra vidtagas för befästande av en god
skogshushållning måste stor vikt läggas vid att snabb kännedom örn överavverkning
erhålles och möjlighet beredes att skyndsamt och utan omgång kunna
förhindra dess fortsättande. Främst ur dessa synpunkter hava de sakkunniga
funnit medverkan av skogsvårdsstyrelserna nödvändig. I det allmännas intresse
har strävats efter att i möjligaste mån bringa skogarna under uthålligt
bruk. Dithän syftar även skogsvårdslagens bestämmelser örn yngre skog, men
det har icke ansetts lämpligt att helt ut fullfölja denna linje och att söka beträffande
skogsbruket i dess helhet ernå dylik skogsskötsel genom en allmängiltig
begränsning i den enskilda dispositionsrätten. Den skogsägare åter,
som vill använda sin skog som pant, bör rimligen kunna finna sig i någon
inskränkning av sin handlingsfrihet. I avseende å skogar, varom nu är fråga,
både kan och bör kravet på uthålligt bruk upprätthållas.
De sakkunniga hava byggt på den gemenskap, som sålunda föreligger mellan
det allmännas intresse och kreditens krav. Den av dem föreslagna anordningen
innebär i stor sett, kan man säga, en utsträckning av skogsvårdslagens
räckvidd; skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och de medel, varmed dessa
utrustats för den allmänna tillsynen över de enskilda skogarna, skulle ställas
till förfogande för upprätthållande av de vidare, hela skogsbruket omfattande
krav, som i belåningsfallen bliva erforderliga. För skogsägaren skulle ställningen
bliva närmast jämförlig med den, då avverkningsförbud enligt skogsvårdslagen
meddelats och avverkning därefter bedrives efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
samt på sätt och i den omfattning i tillståndet angives, med den
skillnaden allenast att i nu förevarande fall anordningen grundas å frivillig
överenskommelse och att skogsägaren på förhand vet hur och i vilken omfattning
han får bedriva avverkningarna.
Emot den föreslagna formen för frågans lösning, som bereder betydande
praktiska fördelar, synas hinder ur allmän och principiell synpunkt icke föreligga.
För skogsvärdets säkrande torde under alla förhållanden krävas medverkan
i en eller annan form av myndighet, och ingen sådan är därtill bättre
skickad än skogsvårdsstyrelsen, med vars verksamhet den nu ifrågasatta uppgiften
i det mesta sammanfaller. Att bereda skogsbruket tillgång till den
fasta primärkrediten är obestridligen ett allmänintresse och ett sådant, som
dessutom är nära knutet till strävandena för skogsvårdens höjande — framför
allt på det sätt frågan nu föreslagits löst, då ju kreditens beviljande
skulle göras beroende av att skogen ställes under uthålligt bruk. Det har
Bankoutskottets utlåtande Nr bl.
23
uttryckts farhåga för att skogsvårdsstyrelsens nu ifrågasatta befattning skulle
kunna ogynnsamt påverka dess samarbete med skogsägarna._ Den nya uppgiften
är emellertid ensartad med skogsvårdsstyrelsernas övriga tillsynsverksamhet,
och man har anledning hoppas, att även denna skall kunna, bedrivas
unuer de former, som hittills och i växande grad tillvunnit sig förståelse från
skogsägarnas sida.
Det torde för övrigt vara svårt att utan över hövan betungande kostnader
och andra olägenheter nå en lösning på annan väg. En sådan har föreslagits
av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som ansett föreskrift örn
avverkningen lämpligen böra efter skogsvårdsstyrelsens hörande meddelas av
vederbörande domstol. Denna skulle då även besluta örn föreskrifts hävande
och örn jämkningar däri samt gång efter annan, likaledes efter skogsvårdsstyrelsens
hörande, hava att besluta örn tillstånd till tillfällig avvikelse från
meddelad föreskrift. Denna väg kan jag icke förorda. En kredit, förenad
med så mycken omgång och tidspillan, skulle säkerligen icke i nämnvärd
grad komma till användning. Likaså skulle helt visst de med primärkrediten
åsyftade fördelarna på grund av extra kostnader bliva tämligen illusoriska,
därest, såsom centralrådet föreslagit, övervakningen skulle ombesörjas av
hypoteksinstitutionen genom särskild för ändamålet anställd personal.
Att bygga på skogsvårdsstyrelsernas medverkan synes mig således naturligt
och riktigt. Jag ansluter mig därför i princip till sakkunnigförslaget. I avseende
å detaljerna har jag emellertid på vissa punkter låtit omarbeta förslaget.
»
De sakkunniga hava såsom obligatoriskt villkor för beviljande av kredit å
skog föreslagit, att skogen skall vara brandförsäkrad.
Förslaget har härutinnan tillstyrkts i alla de yttranden, däri frågan berörts.
Emot den här föreslagna bestämmelsen, som ansetts vara ett nödvändigt
komplement till övriga åtgärder för säkerställande av skogens värde som pant,
har departementschefen icke haft något att erinra.
Höjning av belåningsgränsen.
I sin utredning av frågan örn en höjning av den för hypoteksföreningarna
procentuellt bestämda maximigränsen för egendomsbelåning hava de sakkunniga
till en början fäst uppmärksamheten på två synpunkter, vilka särskilt borde
beaktas. Den ena gällde frågan örn en höjning skulle i nämnvärd grad öka föreningarnas
och deras delägares risk för förluster. Och den andra avsåge det
därmed sammanhängande spörsmålet, huruvida krediten kunde efter höjningen
erhållas på ungefär lika goda villkor som förut.
Efter att hava erinrat örn att de år 1921 tillsatta s. k. fastighetskreditsakkunniga
föreslagit en höjning till 60 % av egendomsvärdet samt därvid åberopat,
att egendomsvärdena i landet icke vore mera fluktuerande än att man
praktiskt sett kunde räkna med att en fastighet vid försäljning borde kunna
betinga ett pris motsvarande minst och i regel mer än 60 % av belåningsvärdet,
hava de sakkunniga uppehållit sig vid de faktorer, till vilka hänsyn ur risksynpunkt
borde tagas. De framhålla bl. a. att betydelsen för frågans bedömande
av förskjutningar i taxeringsvärdena icke borde överdrivas. För
lånesäkerheten bleve ett för högt taxeringsvärde en faktor endast då det före
-
Brand
försäkring.
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
läge vid lånets sökande, men det stöde då i föreningens makt att göra sig
oberoende därav. Det måste förutsättas, att krediten alltid grundades på det
egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Föreningarna utövade
alltid kontroll å taxeringsvärdena, innan dessa godtoges som grund för belåningsvärdet.
Den huvudsakliga anledningen till den försiktigt dragna belåningsgränsen,
påpeka de sakkunniga, vöre i stället med rätta hänsynen till
fluktuationer i saluvärdena.
I fråga örn en höjnings inverkan å inlåningsvillkoren hava de sakkunniga
uttalat som sin uppfattning, att en måttlig höjning icke skulle medföra någon
fara för kreditens fördyring. Bl. a. hava de härutinnan åberopat de av dem
föreslagna åtgärderna till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. De
påpeka även, att lånen numera av hypoteksföreningarna undantagslöst utlämnades
såsom amorteringslån. Endast ett mindretal lån komme alltså vid ett
och samma tillfälle att sträcka sig upp till den höjda gränsen. Vid 1928 års
utgång, upplysa de sakkunniga, voro egendomarna i medeltal för hela hypoteksinstitutionen
belånade till omkring 41 % av belåningsvärdet eller betydligt
under den nu gällande gränsen.
I detta sammanhang hava de sakkunniga upptagit frågan örn belåningsgränsen
för skogsvärdet. Härom anföra de sakkunniga, bland annat, att anledning
icke förelåge att giva skogen en särställning. Enligt förslaget skulle gränsen
där komma att bestämmas i förhållande till ett belåningsvärde, som aldrig finge
överskrida taxeringsvärdet, och försiktigheten hade sträckts därhän, att denna
begränsning skulle gälla även skogsmarken, som eljest finge värderas till högre
belopp.
De sakkunniga hava alltså ansett en höjning av belåningsgränsen vara möjlig
och att densamma bör göras enhetlig för jord och skog. Vid bestämmandet
av höjningens storlek vore emellertid utgångsläget nu delvis ett annat än då
1921 ars sakkunniga hade att taga ställning till frågan. Man finge akta sig
att spänna bågen högt, när det, såsom nu vore fallet, gällde att utvidga den
primära krediten samtidigt efter två vägar, genom skogens belåning och förmedelst
höjning av belåningsgränsen. Tidsläget manade ock till ökad försiktighet.
Uppmärksamheten borde även riktas på den vid bedömandet av ett inteckningslåns
säkerhet icke betydelselösa omständigheten, att i händelse av
exekutiv auktion vissa kostnader och fordringar skulle utgå ur egendomen med
företräde framför alla inteckningar. Till dessa fordringar hade på sistone anslutit
sig ytterligare en, i det med 1930 års ingång dylikt företräde beretts
även kommunal fastighetsskatt. Någon allt för stor vikt i nu förevarande avseende
kunde väl ej tillmätas nämnda förhållande, men det hade dock ansetts
värt beaktande.
Då de sakkunniga stannat vid att föreslå en mindre höjning än 1921 års
sakkunniga, ifrågasatt, nämligen till 55 % av egendomsvärdet, hava de örn innebörden
i den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna yttrat följande:
Det är vår uppfattning, att en sådan höjning jämte den ökning av kreditmöjlighetema
en skogsbelåning efter förut angivna riktlinjer medger tillsammans
täcka de framkomna önskemålen örn utvidgad primär kredit. Tidigare
Bankoutskottets utlåtande Nr 47.
25
har man till synes endast räknat med att till någon mindre del kunna utnyttja
skogens kreditvärdighet. Då nu ansetts mest rationellt att lägga liela skogsproduktionen
till grund för krediten, Ilar undanröjts den med så livligt beklagande
konstaterade olägenheten av att primär kredit till rimligt belopp, grundad
å egendomens fulla taxeringsvärde, varit jordbrukaren förmenad. Hädanefter
skulle egendomarna kunna belånas till 55 % av hela taxeringsvärdet,
eventuellt till högre belopp, i mån hypoteksvärdering å jorden kommer till användning.
Tidigare och bland annat i de äskanden, vilka föranlett denna utrednings
verkställande, har ifrågasatts en höjning av belåningsgränsen upp
till 60 %. Frågan har betraktats såsom fristående från spörsmålet örn införande
av skogskredit, och av allt att döma har ej syftats längre än till att på
denna väg möjliggöra en ökning av den på jordbruksvärdet baserade krediten.
Yi hava ansett oss böra gå ett stycke vidare och utsträcka krediten till den av
oss föreslagna höjda procenten i hela egendomsvärdet.
Även under gången av vårt arbete har hävdats den synpunkten, att en höjning
av lånegränsen till 60 % är möjlig. Då vi emellertid samtliga enats örn
en mindre höjning, har detta skett med beaktande av att skogskrediten ordnats
efter nyss angivna vidare linjer och att hela egendomsvärdet må belånas till
den höjda procentsatsen. Det torde med fog kunna sägas att härigenom i
måttet av utvidgade kreditmöjligheter det avsedda resultatet nåtts och att rimliga
krav på billig kredit tillgodosetts. Vi vilja också tro, att med den föreslagna
utvidgningen hela kreditbehovet i många fall skall kunna täckas utan
anlitande av andra, dyrare lånekällor. I alla händelser synes man icke utan
fara för bakslag kunna ytterligare tänja gränserna för den primära jordbrukskrediten.
’
I de flesta yttrandena har de sakkunnigas förslag om maximum för belåningsgränsen
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några myndigheter hava
förordat ett högre maximum, andra hava uttalat som sin uppfattning att en
kraftigare höjning vore möjlig, men ej ansett sig böra påyrka en sådan höjning.
Från vissa håll har föreslagits en differentiering av belåningsmaximum för
jord och skog. Mot att en höjning för närvarande vidtages hava uttalat sig
bank- och fondinspektionen, domänstyrelsen, svenska bankföreningen, skånska
hypoteksföreningen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs
och Västerbottens län.
Departementschefen har i denna fråga anfört följande:
»I likhet med de sakkunniga anser jag belåningsgränsen böra göras enhetlig
för jord och för skog. Med hänsyn till de föreslagna åtgärderna i och för
skogsvärdets vidmakthållande och med beaktande av att dessutom belåningsvärdet
för skog skall fastställas efter en försiktigare grund synes det icke vara
påkallat att hålla isär de olika delarna av egendomsvärdet. Icke heller i
övriga länder, där skogskredit förekommer, har man ansett sig böra härutinnan
upprätthålla någon skillnad mellan jord och skog.
Jag är också ense med de sakkunniga därom att en måttlig höjning av belåningsgränsen
är möjlig. Såsom från olika håll påpekats blir hypoteksföreningarnas
risk ytterst beroende av huru långivningen bedrives, och det finnes
ej anledning till annat än att hypoteksföreningarna alltjämt komma att
förfara med den försiktighet och känsla av ansvar, som alltid hitintills kommit
till synes.
Huruvida en utvidgning av krediten kommer att påverka villkoren för hypoteksbankens
inlåning är en rätt ömtålig fråga och svår att förutsäga. Kom
-
26
BankoutsTcottets utlåtande Nr 47.
Grundfond
och
obligations''
utgivning.
me en företagen höjning att medföra en, låt vara förhållandevis obetydlig försämring
av inlåningsvillkoren, skulle åtgärden bliva enbart till skada. I ett flertal
länder, bl. a. våra grannländer, är emellertid gränsen bestämd till över 50 %,
och en verkställd undersökning bar visat, att vederbörande institutioners obligationer
väl hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. En viktig
förutsättning, då nu ifrågasättes en utvidgning av vårt jordbruks primärkredit,
är att samtidigt åtgärder, såsom de sakkunniga föreslagit, bliva vidtagna
i ändamål att ytterligare stärka hypoteksinstitutionens ställning. Men
även med en dylik konsolidering måste uppenbarligen ur den nu ifrågavarande
synpunkten största varsamhet iakttagas. Det torde därför, hur önskvärt det
än vore att kunna i något vidare mån utsträcka primärkrediten, icke vara tillrådligt
att gå längre än de sakkunniga föreslagit, utan bör man försiktigtvis
stanna vid en höjning av belåningsgränsen upp till 55 % av egendomsvärdet.
»
Gemensamma frågor.
Såsom tidigare berörts, hava de sakkunniga i samband med primärkreditens
utvidgning genom införande av skogsbelåning och lånegränsens höjande
ansett nödigt att vissa åtgärder vidtagas till förstärkande av hypoteksinstitutionens
ställning, nämligen viss begränsning av obligationsutgivningen i
förhållande till grundfondens storlek, ökning av grundfonden samt föreskrift
örn ställande av säkerhet i botteninteckning såsom obligatoriskt villkor för låns
beviljande. Dessutom har föreslagits viss anordning för att göra innehavare
av obligationer, vilka utgivits före de nya kreditmöjligheternas införande, oberoende
av dessas användande.
I fråga örn grundfonden samt förhållandet mellan denna och obligationsutgivningen
hava de sakkunniga föreslagit, att i analogi med vad som gäller
för vissa andra med statsgaranti försedda kreditanstalter hypoteksbankens utelöpande
obligationer ej få vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger
beloppet av grundfonden samt att grundfonden, nu uppgående till 30 miljoner
kronor i 3Va % statsobligationer, skall ökas med ytterligare 30 miljoner
kronor och utgöras av 4‘A % statsobligationer.
Förslaget om viss relation mellan grundfonden och obligationsutgivningen
har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.
Rörande den ifrågasatta ökningen av grundfonden förklara riksgäldsfullmäktig
e sig ej vara övertygade örn att densamma verkligen vore nödvändig, i
ali synnerhet som de sakkunniga bestämt hävdat den uppfattningen att en väl
skött skogsbelåning enligt de föreslagna linjerna ej kunde anses mera riskabel
än den nuvarande jordegendomsbelåningen. Då det emellertid måste anses
vara ett riksintresse, att hypoteksinstitutionen ej finge anses bliva försvagad,
ville fullmäktige ej motsätta sig grundfondsförstärkningen. De ökade risker,
staten skulle enligt förslaget ikläda sig, torde i själva verket vara av
rent teoretisk natur. De nya obligationerna syntes böra lämnas av 472 procents-typen,
och då fonden borde bestå av obligationer av samma typ, kunde
ett ombyte av de gamla obligationerna även vara motiverat.
Bankoutskottets utlåtande Nr 47 ■
27
Departementschefen har härom yttrat:
»Emot sakkunnigförslaget i denna del har jag intet att erinra. Vad särskilt
angår ökning av grundfonden, så blir en sådan en given följd av att obligationer
ej få utelöpa till större belopp än tio gånger grundfonden. Vid senaste
årsskifte utelöpande obligationer uppgingo nämligen till över 390 miljoner kronor,
och en extra ökning i detta belopp torde vara att förvänta i anledning av
de vidgade kreditmöjligheterna. Av synnerlig vikt är också att grundfonden
är särskilt stark i begynnelsen av den nya skogskreditens tillämpning, intill
dess denna ännu oprövade kreditform hunnit växa sig in i allmänna medvetandet.
»
För närvarande gäller, att lån må av hypoteksförening i allmänhet beviljas
endast mot första inteckning. Lån kunna dock beviljas mot säkerhet av inteckning
med sämre plats i prioritetsskalan, dock alltid inom halva egendomsvärdet.
De sakkunniga hava nu föreslagit, att huvudregeln skall göras undantagslös.
Departementschefen har icke haft något att erinra mot den föreslagna ändringen,
vilken skulle innebära ett befästande av den fordran, som redan nu regelrätt
iakttages i långivningen.
I och med den föreslagna utvidgningen av kreditmöjligheterna skulle den
såsom pant för hypoteksbankens obligationer ställda inteckningsstocken komma
att i förmånsrättshänseende till en del ligga ovanför den gräns, som hittills
gällt eller alltså hälften av egendomarnas jordvärde. Då innehavarna
av de obligationer, som utgivits före ändringarnas genomförande, icke äro
skyldiga godtaga en rubbning i beskaffenheten av den pant, som en gång tillförsäkrats
dem, hava de sakkunniga närmare utrett, huru dessa obligationsinnehavare
skola kunna göras oberoende av verkningar, vilka eventuellt
kunna föranledas av kreditens utvidgning, samt därutinnan föreslagit, dels
att inteckningar av den beskaffenhet, som enligt tidigare grunder fordrats
till tryggande av obligationsinnehavarnas rätt, skola vid varje tidpunkt
finnas till ett belopp minst lika stort som hypoteksbankens skuld i obligationer,
utgivna före genomförandet av kreditens utvidgning, dels ock att, i händelse
vid bankens utredning full betalning icke skulle inflyta för inteckning,
vars kapitalbelopp överstiger hälften av det fastställda belåningsvärdet å den
intecknade egendomen med undantag av därå växande skog, innehavare av
nyssnämnda äldre obligationer icke skola vara pliktiga vidkännas annan därav
föranledd förlust än sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens
kapitalbelopp uppgått till allenast hälften av sagda värde.
Emot nu föreslagna bestämmelser, vilka synts ägnade att skänka innehavarna
av de äldre obligationerna full trygghet, har departementschefen icke
haft något att erinra.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Botten
inteckning.
Äldre obligationer.
På sätt den föregående redogörelsen utvisar, har frågan örn utvidgning och Utskottet,
förbättring av den primära jordbruksfastighetskrediten sedan rätt lång tid
28
Bankoutstcottets utlåtande Nr -47.
stått på dagordningen. I denna fråga begärde 1927 års riksdag en allsidig
utredning. Den uppfattning örn behovet av större möjligheter till utnyttjande
av den primära jordbrukskrediten, som låg till grund för riksdagens beslut, synes
genom den nu föreliggande utredningen hava blivit bestyrkt. På grund
av gällande tämligen snäva gränser för hypoteksinstitutionens utlåningsverksamhet
har den fasta primärkrediten, enligt vad i propositionen angivna siffror
utvisa, i vissa delar av landet —- särskilt de skogrikare — endast kunnat tillgodogöras
i relativt ringa omfattning, i följd varav jordbruksnäringen nödgats
för sin kapitalanskaffning anlita andra, oförmånligare utvägar. Med
hänsyn bland annat till jordbrukets minskade ekonomiska bärkraft torde det
vara av vikt, att åtgärder vidtagas, varigenom den billigare och för jordbruket
särskilt lämpade primärkrediten, såvitt sig göra låter utan fördyring av krediten,
i ökad omfattning kommer denna näringsgren tillgodo. Beaktas bör även,
att den senaste utvecklingen på jordbrukets område medfört behot av nya kapitalinvesteringar
och därmed också ökat jordbrukets kreditbehov. Vid nu angivna
förhållanden finner utskottet goda skäl föreligga för vidtagande av anordningar
till utvidgning i lämplig omfattning av ifrågavarande kredit.
Den föreliggande sakkunnigutredningen och det därpå grundade, i propositionen
framlagda förslaget har, i anslutning till vad som uttalades av 1927 års
riksdag, tagit till främsta föremål frågorna örn möjlighet till belåning av
växande skog jämte därmed sammanhängande förhållanden samt örn höjning
av den för hypoteksinstitutionen procentuellt bestämda maximigränsen för
egendomsbelåning.
Vad skogsbelåningen angår, delar utskottet de sakkunnigas uppfattning,
att det ur såväl privatekonomisk som det allmännas synpunkt skulle
vara till gagn att bereda tillgång till en ordnad, billig och fast skogskredit.
Uppenbarligen är emellertid en oundgänglig förutsättning härför, att nödiga
garantier kunna skapas för bevarande av skogens värde såsom pant under hela
lånetiden. Då nuvarande möjligheter för kreditgivare att förhindra avverkning,
som kan äventyra säkerheten för lånet, icke kunna anses innebära tillräcklig
trygghet i sådant avseende, hava särskilda åtgärder föreslagits till undanröjande
av detta hinder för en ordnad skogsbelåning. Berörda åtgärder gå ut på, att
låntagaren i och för skogsvärdets vidmakthållande skulle förbinda sig att under
erforderlig tid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande skogens
avverkning, som kunna finnas behövliga, samt att till tryggande av dessa bestämmelsers
iakttagande fastställelse av desamma skulle meddelas genom en föreskrift
av vederbörande skogsvårdsstyrelse, vilken jämväl skulle övervaka bestämmelsernas
iakttagande. Föreskriften skulle bliva gällande oberoende av växlingar
i äganderätten till den belånade egendomen och till sin verkan i stort sett
likställas med föreskrift om avverkning, meddelad jämlikt gällande skogsvårdslag.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, skulle de nu
angivna förutsättningarna för skogsbelåningen åvägabringas genom lagstiftning,
vartill förslag framlagts i särskild proposition (nr 218). Enligt vad
Banlcoutskottets utlåtande Nr 47.
29
utskottet inhämtat, har första lagutskottet beslutat tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts i nämnda proposition framlagda förslag.
Såvitt bankoutskottet kunnat finna, skulle genom den sålunda tillstyrkta lagstiftningen
skapas en grundval av sådan beskaffenhet, att därpå skulle kunna
uppbyggas en ur olika synpunkter tillfredsställande skogskredit.
Enligt det till bankoutskottets prövning föreliggande förslaget skulle skogsbelåningen
inordnas såsom ett led i hypoteksinstitutionens vanliga långivning.
Särskild obligationsserie skulle alltså icke förekomma för den nya kreditformen.
Skogsbelåningen skulle ej heller i övrigt föranleda någon organisatorisk
uppdelning av institutionens verksamhet. Särskild förbindelse skulle ej erfordras
för lånebelopp, grundat å skogens andel i egendomsvärdet. Till vad
sålunda föreslagits i fråga om skogskreditens organisation vill utskottet giva
sin anslutning. Genom en sådan lösning skulle bland annat vinnas, att den
primära jordbruksfastighetskreditens organisation skulle komma även skogsbelåningen
till godo.
Med avseende å belåningsunderlagets omfattning innebär det föreliggande
förslaget, att kreditobjektet icke skulle, såsom tidigare ifrågasatts, begränsas
till skogsmarken samt yngre skog utan att hela produktionsenheten, d. v. s.
såväl skogsmarken som all därå växande skog, skulle göras till föremål för
krediten. De till stöd för denna ståndpunkt anförda principiella och praktiska
skälen finner utskottet för sin del övertygande.
En viktig angelägenhet vid skogsbelåningens ordnande utgör frågan örn
skogsvärdets fastställande. Härutinnan bygger förslaget på de vid fastighetstaxering
gällande grunderna. För att stärka kreditens ställning utåt och göra
värderingen enkel samt försiktigt avväga grunden för utlåningen har föreslagits,
att skogsmarkens och skogens värde icke skulle få beräknas högre än till
därå vid senaste taxering fastställda värden. Värderingen skulle alltså i allmänhet
inskränkas till en med ledning av tillgängliga handlingar verkställd
kontroll av de faktorer, vilka tillsammans grunda taxeringsvärdet. Med hänsyn
till att efter senaste taxering avverkning kan hava ägt rum utöver vad som
motsvarar tillväxten, skulle emellertid skyldighet stadgas för vederbörande
hypoteksförening att alltid göra sig underrättad örn förhållandena härutinnan.
Vad sålunda föreslagits i fråga om skogsvärdets fastställande synes utskottet
ägnat att skapa möjligast enkla former för värderingen. Det vill också
synas, som örn vid utformande av förslaget i denna del erforderlig hänsyn tagits
till det för hela jordbrukskreditinstitutionens ställning viktiga kravet på
tillbörlig försiktighet vid uppskattning av låneobjektets värde.
I fråga örn tillvägagångssättet för ernående av den kontroll å skogstillgången,
som enligt vad nyss anförts måste ingå som ett led i värderingen, hava
de sakkunniga ifrågasatt viss direkt medverkan av de hos skogsvårdsstyrelsema
anställda länsskogvaktarna. Häremot hava, på sätt i propositionen närmare
omförmälts, erinringar blivit framställda. Lika med departementschefen
finner utskottet visst fog föreligga för dessa erinringar. Det torde
därför, såsom departementschefen framhållit, böra bliva beroende av skogsvårdsstyrelsernas
prövning, huruvida och under vilka former biträde från sty
-
30
BankoutsTcottets utlåtande Nr -47.
relsernas sida bör lämnas för upplysningar rörande förändringar i skogstillgången.
Förslaget innehåller vidare, att såsom obligatoriskt villkor för beviljande’av
kredit å skog skulle stadgas brandförsäkring av skogen. Utskottet finner detta
villkor befogat såsom ett komplement till övriga föreslagna åtgärder för säkerställande
av skogspantens värde. Jämväl med tanke på vikten av att allmänbetens
förtroende till obligationerna upprättbålles torde en dylik föreskrift
vara ofrånkomlig.
Vad härefter angår frågan örn höjning av hypoteksinstitut! onens
belåningsgräns har, såsom i det föregående omnämnts, tidigare
ifrågasatts en höjning av denna gräns till 60 procent av egendomsvärdet. Även
nu har det ansetts möjligt att utan ogynnsam inverkan på villkoren för hypoteksbankens
inlåning eller nämnvärd ökning av risken för hypoteksföreningarna
vidtaga viss höjning av maximigränsen för belåningen. Med hänsyn till föreliggande
förhållanden har man emellertid i förslaget stannat vid en ökning av
belåningsmöjligheterna upp till en maximigräns av 55 procent av egendomsvärdet.
Denna maximigräns skulle å andra sidan göras enhetlig för all belåning
och således tillämpas jämväl å det på skogen belöpande värdet.
Även utskottet anser för sin del en höjning av belåningsgränsen vara möjlig.
Härvid torde det dock vara nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Hänsyn
måste i främsta rummet tagas till nödvändigheten att undvika en fördyring
av primärkrediten. Särskilt må härutinnan bemärkas, att en utvidgning
av denna kredit samtidigt skulle äga rum genom skogsbelåningens införande,
varvid den högre belåningsgränsen skulle gälla för hela egendomsvärdet. Med
beaktande av vad nu anförts torde enligt utskottets förmenande en större höjning
än till 55 procent icke vara tillrådlig. En ökning upp till denna gräns lärer
dock utan risk kunna vidtagas, så mycket hellre som enligt propositionen samtidigt
med belåningsgränsens höjning skulle genomföras vissa särskilda åtgärder
till stärkande av hypoteksinstitutionens ställning. Utskottet finner alltså
den föreslagna maximigränsen vara väl avvägd. Uppenbart är emellertid, att
verkningarna av en höjning av belåningsgränsen väsentligen äro beroende på
huru institutionens verksamhet handhaves och måhända i främsta rummet på
belåningsvärdenas fastställande.
Vad angår nyss antydda åtgärder till ytterligare stärkande
av hypoteksinstitutionens ställning, skulle dessa i främsta
rummet bestå i en ökning av hypoteksbankens grundfond från 30 till 60 miljoner
kronor samt i införandet av en bestämmelse, enligt vilken hypoteksbankens
utelöpande obligationer icke vid något tillfälle finge överstiga tio gånger
beloppet av grundfonden. Vidare skulle såsom obligatoriskt villkor för utlåning
stadgas en redan nu av hypoteksföreningarna i allmänhet iakttagen regel,
att vid egendomsbelåning säkerheten skulle utgöras av botteninteckning, varjämte
vissa bestämmelser skulle införas beträffande bankens äldre obligationer
i syfte att bibehålla nuvarande obligationsinnehavares ställning oförändrad.
Vad den föreslagna ökningen av grundfonden angår, kan det måhända ifrågasättas,
huruvida en ökning av fonden till föreslaget belopp kan anses ound
-
Banhoutshottets utlåtande Nr 47.
31
gängligen erforderlig. Med hänsyn till vad nyss anförts om nödvändigheten
att tillse, att allmänhetens förtroende till hypoteksinstitutionen icke genom
höjningen av helåningsgränsen försvagas, har utskottet likväl ansett sig böra
biträda förslaget. Vad i övrigt i nu förevarande syfte ifrågasatts har icke
givit utskottet anledning till erinran.
På sätt i propositionen föreslagits torde den ifrågasatta ökningen av hypoteksbanken
grundfond böra ske på sådant sätt, att banken — mot återbärande
av den tidigare grundfonden — från riksgäldskontoret erhåller 4 1/2 procent
obligationer till ett nominellt belopp av 60 miljoner kronor.
I här ej särskilt berörda delar har utskottet icke haft något att erinra mot
Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet har alltså kunnat biträda det i propositionen framlagda förslaget
i dess helhet och får sålunda hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
må
I) antaga de vid propositionen fogade, här ovan intagna
förslagen till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och
12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank och till förordning örn ändrad
lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända; samt
II) besluta, att från riksgäldskontoret skola till Sveriges
allmänna hypoteksbank såsom dess grundfond, emot det att
banken återbär tidigare för nämnda ändamål tillhandahållna
obligationer, överlämnas svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 60,000,000 kronor med rätt för banken att
enligt bestämmelserna i förordningen angående banken förfoga
över obligationerna.
Stockholm den 15 maj 1930.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson
i Olovstorp, Lindgren, Ström i Lidköping*, Berling, Bodin* och Larsson i
Örbyhus;
från andra kammaren: herrar Winhler, Borggren, Svensson i Betingetorp*,
Wikström*, Lovén, Leffler, Edberg och Andersson i Falkenberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.