Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändring av viss bestämmelse
rörande tilläggsersättning ä livränta av statsmedel
till följd av olycksfall i arbete.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisad motion nr 238 har herr Osberg hemställt, »att riksdagen
ville besluta, att § 1 i Kungl. Maj:ts kungörelse 1921 nr 410 angående
förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera
av statsmedel utgående livräntor m. m. måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
''Arbetare, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst åsamkad
skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel, må, utöver
till honom på grund härav utgående livränta, från och med år 1931 uppbära
tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av
samma ränta.’»
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.
I skrivelse den 9 juni 1917 (nr 202) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
måtte utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring skulle kunna vidtagas
i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd av i
statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna
i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete.
Över riksdagens skrivelse avgav riksförsäkringsanstalten utlåtande den
30 oktober 1917, däri anstalten bland annat framhöll, atl det syntes vara
med billighet och rättvisa överensstämmande, om något högre ersättningar
än de redan utgående kunde beredas livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901. Vidkommande frågan, vilka av skadade arbetare, som borde komma
i åtnjutande av förhöjningen, framhöll anstalten, ali fixerande av en viss
invaliditetsgrad, vid vilken en skada skulle anses vara »svårare», vore synnerligen
vanskligt, ty var än gränsen droges, kunde alltid en viss obillighet
anses föreligga beträffande de invalider, vilkas skador uppskattades till
en invaliditetsgrad omedelbar! under den sålunda bestämda gränsen. Såsom
svårare skador i den mening, riksdagen syntes hava avsett, kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1030. 3 sami. 21 haft. (Nr 33—35.)
1
2
lkankoutskoltets utlåtande Nr 33.
emellertid betecknas sådana, som medfört en invaliditet av 50 procent eller
därutöver.
Sedan vissa andra myndigheter hörts över riksförsäkringsanstaltens utlåtande
— därvid järnvägsstyrelsen och medicinalstyrelsen uttalat sig för
att ifrågavarande tilläggsersältning borde utgå till arbetare, vilkas invaliditet
uppginge till 30 procent eller därutöver — avlät Kungl. Maj:t proposition
i ämnet (nr 176) till 1918 års lagtima riksdag. Föredragande departementschefen
anförde därvid bland annat:
»Att fastställa en viss invaliditetsgrad såsom gräns för rätt lill tilläggsersättning
bjuder givetvis stora svårigheter, men å andra sidan torde en
dylik begränsning vara fullt berättigad. De arbetare, vilka genom olycksfall
i arbete ådragit sig lindrigare skador och tillerkänts däremot svarande
ersättning, torde i regel i jämförelsevis ringa grad för sitt uppehälle vara
beroende av denna ersättning. Här föreligger sålunda icke samma billighetsskäl
för staten att träda hjälpande emellan som i de fall, då olyckan
medfört en mera betydande nedsättning av arbetsförmågan. Därtill kommer
att, då de mindre skadorna förekomma i ett ojämförligt större antal,
beviljandet av tilläggsersättning utan begränsning i förevarande avseende
skulle medföra betydande kostnader. Då det gäller alt draga denna gräns,
anser jag mig böra biträda det förslag, som framlagts av järnvägsstyrelsen
och medicinalstyrelsen. En granskning av riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser
för meddelade beslut i fråga örn bestämmande av invaliditetsgrad
giver vid handen, att skador, som beräknas medföra 30 procent nedsättning
av arbetsförmågan, kunna vara av så allvarlig beskaffenhet, att de
i väsentlig grad minska den skadades förmåga att genom arbete förtjäna
sitt uppehälle.»
I enlighet härmed föreslogs i propositionen, bland annat, att arbetare,
som på grund av genom olycksfall i statens tjänst åsamkad skada jämlikt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete vore berättigad till livränta av statsmedel med ett årligt belopp
av minst 90 kronor, skulle äga utöver till honom på grund härav utgående
livränta från och med år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp,
motsvarande hälften av samma ränta, samt att personer, vilka, utan
att vara berättigade till livränta enligt nämnda lag, såsom ersättning i anledning
av olycksfall eller ådragen kroppsskada tillerkänts eller kunde
komma att tillerkännas livränta eller årligt understöd av statsmedel enligt
de i samma lag angivna grunder, skulle äga härutöver uppbära tilläggsersättning
med belopp och under villkor i övrigt, som nyss angivits, dock
att dylik förhöjning icke finge äga rum beträffande livränta eller understöd,
varå krigstidstillägg åtnjötes.
Med anledning av väckt motion beslöt riksdagen emellertid enligt skrivelse
den 28 maj 1918 (nr 243) en tilläggsersättning av 75 procent. 1 övrigt
bifölls Kungl. Maj:ts förslag.
I enlighet med detta riksdagens beslut utfärdades kungörelse i ämnet den
28 juni 1918 (nr 522).
Hankön! skol tets utlåtande Nr 33.
''3
Till 1921 års riksdag avläts proposition (nr 19ti) med förslag örn lillläggsersättningens
bestämmande till 125 procent, vilket förslag bifölls genom
riksdagens skrivelse den 25 maj samma år (nr 230). 1 enlighet härmed
utfärdades nu gällande kungörelse i ämnet den 10 juni 1921 (nr 410.)
Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten har anfört följande:
Motionärens förslag innebär, att jämväl arbetare, som på grund av genom
olycksfall i statens tjänst åsamkad skada enligt 1901 års lag är berättigad
till livränta av statsmedel med ett årligt belopp, understigande 90 kronor,
skall erhålla tilläggsersättning med 125 procent.
Med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan de olycksfall inträffat,
till följd varav ifrågavarande livräntor beviljats, torde vederbörande livräntetagare
på grund av vunnen anpassning i flertalet fall icke i ekonomiskt
hänseende hava någon mera avsevärd olägenhet av olycksfallet. Riksförsäkringsanstalten
finner det därför kunna ifrågasättas, örn ett allmänt
behov föreligger av tilläggsersättning å nu ifrågavarande livräntor. A andra
sidan kan den möjligheten icke uteslutas, att i vissa fäll livräntetagare på
grund av olycksfallets verkningar kunna befinna sig i eli bekymmersamt
läge. Därtill kommer, att det måhända från början inneburit en viss orättvisa
att uppdraga en gränsskillnad av ifrågavarande slag mellan livräntor
uppgående till 90 kronor årligen och sådana understigande detta belopp.
Riksförsäkringsanstalten anser sig därför icke böra avstyrka bifall till
motionen.
Riksförsäkringsanstalten vill emellertid framhålla, att en eventuell utsträckning
av rätten till tilläggsersättning synes böra omfatta även de i § 3 avkungörelsen
den 10 juni 1921 avsedda personer, vilka, utan att vara berättigade
till livränta enligt 1901 års lag, såsom ersättning i anledning avolycksfall
eller ådragen kroppsskada tillerkänts livränta eller årligt understöd
enligt de i samma lag angivna grunder.
Från riksförsäkringsanstalten utgivas till i statens tjänst skadade arbetare
22 livräntor enligt 1901 års lag med belopp understigande 90 kronor
per livränta med sammanlagt 1 142 kronor 87 öre årligen. Ifrågasatt tillläggsersättning
härå med 125 procent skulle utgöra 1428 kronor 59 öre för
år. Den tilläggsersättning, som år 1929 utgivits från riksförsäkringsanstalten
å de livräntor, som avses i kungörelsen den 10 juni 1921, uppgick till 968
kronor 84 öre. Sistnämnda tilläggsersättning har bestritts av det under
riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget »statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.»
Statskontoret har för egen del anfört, alt ämbetsverket i likhet med riksförsäkringsanstalten
icke vore fullt övertygat örn all i det allmänhet vore
någon större olägenhet, som skulle bliva avhjälpt genom bifall till det i
motionen framställda förslaget. Emellertid funne sig icke heller statskontoret
hava anledning att motsätta sig förslaget. Såsom riksförsäkringsanstalten
framhållit, syntes rätten lill tilläggsersättning, örn motionen bifölles,
komma alt gälla även de i § 3 av kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)
avsedda livränte- och understödstagarna.
4
Bankoutskottels utlåtande Nr 33.
Utskottet.
Till upplysning om antal och belopp av livräntor och understöd understigande
90 kronor, som av statskontoret utbetalas, har statskontoret meddelat,
att från statskontoret utgivas 55 sådana livräntor eller understöd
med sammanlagt årsbelopp av 2 871 kronor samt att tilläggsersättning med
125 procent skulle för dessa livräntor utgöra 3 588 kronor 75 öre för år.
Dessa livräntor liksom de livräntor å 90 kronor och högre belopp, som
av statskontoret utbetalas, jämte den tilläggsersättning, som belöper å sistnämnda
grupp av livräntor, bestridas av det under elfte huvudtiteln i riksstaten
uppförda förslagsanslaget »statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.»
Såsom de i ärendet hörda ämbetsverken antytt, torde det visserligen kunna
ifrågasättas, huruvida icke i här avsedda fall av lättare olycksfallsskador
sådan anpassning numera i allmänhet vunnits, att något mera trängande
behov av tilläggsersättning knappast kan sägas vara för handen. Å
andra sidan synas dock vissa billighetsskäl tala för ett upphävande av den
onekligen i och för sig mindre tilltalande begränsning i rätten till tilläggsersättning,
som innefattas i de nu gällande bestämmelserna. Då, enligt vad
utredningen visar, ett upphävande av denna begränsning numera synes
kunna ske utan större kostnader för staten, finner utskottet åtgärder i sådant
syfte böra vidtagas. Utskottet vill därför tillstyrka, att riksdagens medgivande
lämnas till att tilläggsersättning med belopp, motsvarande i kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angiven procent av livräntebelopp, må utgå
jämväl å livräntor, vilka fastställts till belopp understigande 90 kronor årligen.
På sätt ämbetsverken framhållit, bör emellertid en sålunda utsträckt
rätt till tilläggsersättning bliva gällande jämväl för de i kungörelsens § 3
avsedda personer, vilka — utan att vara berättigade till livränta enligt 1901
års olycksfallsersättningslag — såsom ersättning i anledning av olycksfall
eller ådragen kroppsskada i särskild ordning tillerkänts livränta eller årligt
understöd enligt de i nämnda lag angivna grunderna.
De kostnader, som föranledas av ett bifall till vad sålunda ifrågasatts,
torde böra bestridas i samma ordning, som gäller beträffande nu medgiven
tilläggsersättning. Utgiftsökningen lärer icke påkalla höjning av det under
elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.
På grund aP det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion 11:238.
må medgiva, att tilläggsersättning, som avses i kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsme
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
del utgående livräntor lii. m., må utgå jämväl å livräntor
och understöd, fastställda till belopp understigande 90 kronor
årligen.
Stockholm den 25 april 1930.
På bankoutskottets vägnar:
NILS WINKLER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Pettersson i Olovstorp, Ström i Lidköping,
Bjurström, Berling*, Forssell* och Bodin;
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Svensson i
Betingetorp*, Wikström, Höglund i Göteborg, Edberg* och Wirsell*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.