Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 8 e. m.
Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd m. m., att utgå av affärsdrivande verks
medel.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd
m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel.
l:o.
Äng.
tilläggspension
åt
förre
distriktschefen
B. O.
Ekman.
Ekman, som är född den 10 december 1864, blev den 1 januari 1892
innehavare av ordinarie tjänst vid statens järnvägar. Från och med ingången
av år 1908 innehade han ordinarie distriktschefstjänst, vilken han med utgången
av maj månad 1913 frånträdde för att ägna sig åt enskild tjänst.
År 1920 återinträdde han emellertid i statens järnvägars tjänst, då lian
erhöll förordnande som distriktschef från och med oktober månad samma år
till utgången av år 1925. Detta förordnande förlängdes sedermera att gälla
till utgången av år 1929.
Enligt § 13 mom. 1 av kommunikationsverkens pensionslag den 4 juni
1920 är pensionsunderlaget bestämt till 7,000 kronor för sådan distriktschef
vid statens järnvägar, som vid tillträdandet av nämnda befattning icke
innehade annan ordinarie tjänst vid statens järnvägar. I mom. 2 av samma
paragraf stadgas vidare, att för tjänsteman, vilken innehar förordnande
såsom distriktschef vid statens järnvägar och vid tillträdandet av nämnda
förordnande innehade sådan tjänst vid statens järnvägar, som avses i 3
kapitlet av sagda lag (d. v. s. tillsatts genom konstitutorial), skall i pensionshänseende
gälla vad för den tjänsten är stadgat i lagen. Av § 14 mom. 1
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 22 höft. (Nr 31.) 1
I en till riksdagen avlåten, den 24 januari 1930 dagtecknad proposition
nr 35 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att förre distriktschefen vid statens järnvägar
Bror Olof Ekman må, räknat från och med den 1 januari 1930,
utöver honom författningsenligt tillkommande pension av 6,000 kronor åtnjuta
i pension ytterligare 1,000 kronor för år, att utgå av trafikmedel.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Utskottet.
Ang.
understöd åt
f. d. kontorsbiträdet
A. G. I.
Magnell.
framgår att, om tjänsteman, som avses i § 13 mom. 1, under minst tolv
år innehaft förordnande å befattning, varom i § 13 sägs, han är berättigad
att vid avgång från tjänsten åtnjuta tjänstepension till samma belopp som
det för honom vid avgången gällande pensionsunderlaget, men att, örn lian
innan han uppnått tolv års tjänstetid i befattningen avgår på grund av
att förordnandet upphör utan att efterföljas av förnyat förordnande, han
äger uppbära tjänstepension till belopp, som med 1,000 kronor understiger
det för befattningen gällande pensionsunderlaget.
Departementschefen bar i ärendet anfört följande:
»Genom beslut den 13 december 1929 har Kungl. Maj:t berättigat Ekman
att från och med den 1 januari 1930 av traflkmedel åtnjuta en årlig pension
till belopp av 6,000 kronor, att utgå i enlighet med bestämmelserna i lagen
den 4 januari 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,
varjämte Kungl. Maj:t förklarat, att beslut framdeles komme att meddelas
i frågan örn beredande av ytterligare pension åt Ekman.
Ekmans sammanlagda tjänstetid som distriktschef vid statens järnvägar
omfattar en tid av 14 år 8 månader, varav 5 år 5 månader före övergången
till enskild tjänst och 9 år 3 månader, sedan han återinträtt i statstjänst.
Därest hans förordnande såsom distriktschef fortfarit under ytterligare 2 år
9 månader, hade han författningsenligt varit berättigad till en årlig pension
av 7,000 kronor. Då Ekmans sammanlagda tjänstetid som distriktschef ej
oväsentligt överstiger den för erhållande av nyssnämnda pensionsbelopp
stadgade minimitiden av tolv år och då han ägnat praktiskt taget hela sin
verksamhet åt statens järnvägar samt därstädes innehaft ordinarie tjänst i
över 30 år, synes det rättvist, att han erhåller samma pension, som han
skulle hava erhållit efter förordnande som distriktschef under minst 12 år
i följd, eller 7,000 kronor för år. Härför talar även den av statskontoret
framhållna omständigheten, att pensionsunderlaget för närmast lägre tjänst
vid statens järnvägar uppgår till 6,996 kronor.»
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Även utskottet Anner det vara rättvist, att Ekman efter sin avgång ur
statens järnvägars tjänst tillerkännes pension med det belopp, som skulle
hava tillkommit honom, därest han under 12 år varit förordnad distriktschef.
Utskottet tillstyrker alltså bifall till Kungl. Maj:ts förslag och hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
2:o.
I punkten 2 av samma proposition nr 35 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att till f. d. kontorsbiträdet Anders Gustaf Ivar Magnell
må, räknat från och med den 1 januari 1930 tills vidare, så länge han är
sinnessjuk eller eljest oförmögen till arbete, av traAkmedel utgå ett årligt
understöd av 1,404 kronor
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
3
Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:
Magnell, som är född den 7 maj 1888, antogs såsom aspirant vid Mora—
Vänerns järnväg den 1 januari 1904 och anställdes den 1 november 1906
som ordinarie kontorsbiträde vid samma järnväg. Järnvägen ifråga övergick
sedermera i enlighet med beslut av 1916 års riksdag i statens ägo.
Magnell övergick i statens järnvägars tjänst och blev ordinarie kontorsbiträde
den 1 januari 1917, därvid han förvärvade rätt till pension för egen
del enligt de i lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar gällande grunder.
Den 11 mars 1922 hegärde Magnell, enligt uppgift för att ägna sig åt enskild
verksamhet, ett års tjänstledighet från och med den 1 april samma år.
Ansökningen återkallades emellertid den 17 mars 1922; i stället ingav
Magnell ansökan örn avsked från sin befattning vid statens järnvägar från
och med den 1 maj 1922, vilket beviljades honom. Redan den 6 påföljande
juni anhöll Magnell att få återinträda i statens järnvägars tjänst, därvid han
som skäl anförde, att han misslyckats med sitt försök till enskild verksamhet.
Denna ansökan avslogs, då något behov av Magneus arbetskraft icke förelåg.
I juli månad 1922 anhöll Magnell hos järnvägsstyrelsen att få återinträda
i tjänst den 1 april 1923. Även denna ansökan avslogs av nyssnämnda
skäl. I november 1927 avslogs en ytterligare framställning från
Magnell örn anställning, enär sådan, vare sig fast eller tillfällig, icke kunde
beredas honom.
Slutligen anhöll Magnell i en skrift av den 5 december 1927 hos järnvägsstyrelsen
örn tjänstepension att utgå från och med den 1 maj 1922 eller
dagen för avskedet. Magnell åberopade i sin ansökning, att han vid ingivandet
av avskedsansökningen på grund av nervös överspändhet icke kommit
att samtidigt begära pension. Genom beslut den 26 januari 1928 fann
järnvägsstyrelsen framställningen icke kunna till någon vidare åtgärd föranleda.
Häröver besvärade sig Magnell hos kammarrätten, därvid Magnell
tillika anhöll att, därest besvären ej kunde bifallas, understöd motsvarande
sjukpensionens belopp måtte tillerkännas honom. Genom utslag den 26 april
1929 fann kammarrätten besvären icke kunna bifallas.
Sedan det utrönts, att Magnell vid tiden för avskedsansökningens ingivande
i mars 1922 lidit av sinnessjukdom och därav varit berövad rättslig
handlingsförmåga, har fråga väckts örn beredande av pension eller understöd
åt honom, i vilket avseende järnvägsstyrelsen föreslagit ett belopp av
1,400 kronor årligen.
Enligt föreliggande läkarintyg är Magnell fortfarande sinnessjuk, vilken
sjukdom antagits bliva för framtiden bestående. Efter avskedstagandet har
Magnell råkat i utblottat tillstånd.
Beträffande utredningen i övrigt åberopar utskottet vad statsrådsprotokollet
innehåller.
På grund av vad i ärendet förekommit och med hänsyn även till vissa
av riksdagen tidigare fattade beslut i liknande ärenden har utskottet ansett
sig böra biträda Kungl. Maj:ts föreliggande förslag.
Utskottet får sålunda hemstiilla,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Äng.
understöd åt
förra poststations/örestånderskan
Elvira Mathilda
Elisabeth
Gneib.
3:o.
Under punkten 3 av förevarande proposition har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att förra poststationsföreståndaren Elvira Mathilda Elisaheth
Gneib må, räknat från och med den 1 november 1929, uppbära ett
årligt understöd av 960 kronor att utgå av postmedel, dock utan rätt att
därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Gneib, som är född den 1 juni 1855 och ogift, anställdes genom personligt
avtal såsom poststationsföreståndare i Kvidinge från och med den 1
oktober 1917, vilken befattning tillträddes den 1 december 1917. Hon kvarstod
därefter såsom poststationsföreståndare till och med den 31 oktober
1929, då hon på egen ansökan avgick från befattningen. Före tillträdandet
av nämnda befattning hade hon vid skilda tillfällen under åren 1899—1917
tjänstgjort såsom förstärkningsbiträde eller vikarie av postexpeditörs grad vid
postkontoret i Åstorp. Med ledning av därstädes förvarade handlingar har
utrönts, att denna tjänstgöring under tiden från och med den 1 augusti
1901 omfattat 2,010 dagar. Dessutom har Gneib enligt av henne lämnad
uppgift, vars riktighet generalpoststyrelsen förklarat sig sakna anledning
betvivla, under tiden 1 juli 1899—14 februari 1910 tjänstgjort vid sagda
postkontor såsom dispositions- eller förstärkningsbiträde av postexpeditörs grad
sammanlagt 838 dagar. Hennes sammanlagda tjänstgöringstid i postverket
skulle således uppgå till såsom poststationsföreståndare 11 år 11 månader
och såsom vikarie av postexpeditörs grad, dispositions- eller förstärkningsbiträde
2,848 dagar, motsvarande 7 år 9 månader 23 dagar, eller sammanlagt
19 år 8 månader 23 dagar. Såsom ersättning för skötandet av poststationen
i Kvidinge har hon uppburit belopp, för år räknat varierande
mellan 1,320 kronor år 1917 samt 4,290 kronor under de tre första kvartalen
1925. Från och nied den 1 januari 1927 till sin avgång ur postverkets
tjänst uppbar Gneib en ersättning av för år räknat 4,014 kronor, varav
1,794 kronor beräknats utgöra personlig ersättning samt återstoden gottgörelse
för hållande av poststationslokal och biträde m. m.
Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 20 juni 1913 må understöd av bär ifrågavarande
slag, för vilket i regel erfordras 25 tjänstår, utgå med högst två
tredjedelar av senast uppburna arvode. Med iakttagande härav och med
utgångspunkt från dels Gneibs sammanlagda tjänstgöringstid i postverket,
ungefär 19 3/4 år (79 kvartal), dels ock det arvode, hon senast uppburit från
postverket och som, för så vitt det avser bennes personliga ersättning, uppskattats
till 1,794 kronor, bar det ifrågasatta ålderdomsunderstödet beräknats
på följande sätt:
1 794 x 2 y 79
——s= 944 kronor 84 öre, vilket belopp avrundats till 960 kronor.
3 x 100
Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
5
Även utskottet Anner med hänsyn till föreliggande omständigheter billigt,
att Gneib tillerkännes ålderdomsunderstöd. Då utskottet icke funnit anledning
till erinran mot vad härutinnan föreslagits, får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
4:o.
Uti punkten 4 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att förre
t. f. övermontören Lars Eric Lindblom må, räknat från och med den 1
januari 1930, under sin återstående livstid av statens vattenfallsverks medel
uppbära ett årligt understöd av 180 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta
dyrtidstillägg.
Av tillgängliga handlingar inhämtas, bland annat, följande:
Lindblom, som är född den 28 mars 1879, anställdes den 12 juli 1916 i
vattenfallsverkets tjänst såsom Uste maskinist vid omformarstationen i Tomteboda.
Den 1 januari 1918 förAyttades han till sekundärstationen i Enköping
som tjänstförrättande stationsmästare, varefter han tjänstgjorde såsom t. f
Övermontör från den 1 juli 1918 i Uppsala och därefter från den 1 december
samma år i Stockholm. Den 28 april 1919 färdades Lindblom mellan arbetsplatser
i Stäket och Stockholm, därvid på grund av arbetenas brådskande
beskaffenhet motorcykel användes. Denna fördes av annan person. Vid
passerandet av ett parlass i närheten av Frösundavik skyggade de för lasset
spända hästarna, varigenom avståndet mellan lasset och på sidan örn vägen
liggande stenblock blev för trångt för att motorcykeln skulle kunna passera,
med påföljd att motorcykeln körde på ett stenblock och välte mot lasset,
därvid såväl Lindblom som motorcykelns förare skadades.
Vid olyckshändelsen åsamkades Lindblom brott å tre revben på vänstra
sidan. Dessa skador hava sedermera efter behandling å sjukhus läkts, men
Lindblom lider i anledning av olycksfallet av en traumatisk neuros.
Efter olyckshändelsen inträdde Lindblom på eget initiativ åter i tjänst
den 5 maj 1919 och kvarstannade till den 11 augusti samma år, då han på
begäran erhöll tjänstledighet utan avlöning. Han avgick ur vattenfallsverkets
tjänst den 29 juli 1920 utan att hava återinträtt i tjänstgöring.
Lindblom åtnjöt vid tiden för olycksfallet en avlöning, motsvarande ett
belopp av 5,241 kronor 36 öre för år räknat. Då 2 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete den 17 juni 1916, sådant detta lagrum lydde vid
samma tid, såsom arbetare betecknade endast den, som åtnjöte en avlöning
av högst 5,000 kronor för år räknat, har Lindblom icke kunnat erhålla livränta
eller annan ersättning enligt sagda lag.
Sedermera har Lindblom på statens vattenfallsverks bekostnad vårdats å
sjukhus under tiden den 20 november 1923—den 31 januari 1924 för undersökning
och behandling av sedan olycksfallet kvarstående skador. Vidare
har Kungl. Majit den 23 maj 1924, med ogillande av utav Lindblom anförda
besvär (iver vattenfallsstyrelsens beslut att icke utbetala sjukavlöning till
denne för sistnämnda tidsperiod, bemyndigat styrelsen att av statens vatten
-
Utskottet.
Äng.
understöd åt
förre t. f.
Övermontör e n
L. E. Lindblom.
Äng.
förhöjd livränta
till
förre arbetaren
A. P.
Larsson.
6 Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
fallsverks medel till Lindblom såsom understöd utbetala ett belopp av 350
kronor.
En sedermera av Lindblom gjord framställning örn livränta fann Kungl.
Maj:t den 20 februari 1925 icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Lindblom är gift och har två söner, födda 1902 och 1910. Dessutom har
han en åldrig moder.
I avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.
5:o.
Under punkten 5 av förevarande proposition nr 35 har Kungl. Majit slutligen
föreslagit riksdagen medgiva, att den i anledning av lagen den 17 juni
1916 örn försäkring för olycksfall i arbete förre arbetaren vid statens vattenfallsverk
Anders Petter Larsson för honom den 11 maj 1922 drabbat olycksfall
tillkommande livräntan må, räknat från och med den 1 januari 1930,
så länge olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan, utgå med ett till
1,920 kronor förhöjt belopp, att bestridas av statens vattenfallsverks medel.
Enligt 6 § i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
utgår livränta med ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan
två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst. Genom lag
den 15 juni 1922, som trädde i kraft den 1 januari 1923 men icke är tilllämplig
å ersättningsanspråk i anledning av olycksfall, som inträffat före
sistnämnda tidpunkt, har den ändringen vidtagits i omförmälda bestämmelse,
att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, där den skadades tillstånd
kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än
motsvarande två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst, dock ej överstigande
beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.
Genom olycksfall i arbete den 11 maj 1922 skadades Larsson, som är
född den 12 januari 1892, så svårt, att förlust av arbetsförmågan blev
följden. I anledning av olycksfallet uppbär Larsson i enlighet med riksförsäkringsanstaltens
beslut av statens vattenfallsverks medel en årlig livränta
av 1,600 kronor, motsvarande två tredjedelar av hans till 2,400 kronor
beräknade arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet.
Enligt vad handlingarna i ärendet utvisa tjänstgjorde Larsson vid olyckstillfället
såsom kusk å en med två hästar förspänd vagn. Hästarna skrämdes
av ett vid vägen stående lass och folio i sken. Larsson, som försökte hejda
hästarna, kastades emellertid ur vagnen och bröt ryggraden, därvid ryggmärgen
skadades. Detta har lett till atrofiering av benens muskler och i
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
7
övrigt orsakat sådana skador i benen och nedre delen av kroppen, att Larsson
endast med svårighet och blott med hjälp av kryckor eller rullstol kan förflytta
sig. Enligt läkarintyg har Larsson genom den påtvingade sysslolösheten
även drabbats av svår neurasteni.
Beträffande vidare utredning i ärendet hänvisas till propositionen.
Ehuru Larsson endast kort tid varit anställd i statens tjänst och åtnjuter
honom författningsenligt tillkommande livränta, har utskottet likväl, med
hänsyn till föreliggande synnerligen ömmande omständigheter och åberopade
särskilda förhållanden i övrigt, funnit sig kunna tillstyrka att Larsson, på
sätt Kungl. Majit föreslagit, tillerkännes en förhöjning av livräntan inom
ramen för vad som enligt den kort tid efter olycksfallet vidtagna ändringen
av olycksfallsförsäkringslagen kan medgivas beträffande olycksfall, inträffade
efter utgången av år 1922.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att Kungl. Majits förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.
6:o.
I en till riksdagen avlåten, den 14 februari 1930 dagtecknad proposition
nr 87 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att reservpostexpeditören Anna Christina Jakobina
Lundholm, född Nyman, må från och med dagen näst efter den, då hon
frånträder sin anställning vid postverket, under sin återstående livstid uppbära
en årlig pension av 1,368 kronor, att utgå av postmedel.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.
Lundholm, som är född den 30 januari 1866, inträdde i postverkets tjänst
såsom extra ordinarie postexpeditör den 1 juli 1885 och antogs den 29 juni
1886 till extra biträde (extra ordinarie postexpeditör med fast placering vid
viss postanstalt) vid postkontoret Stockholm 1. Såsom extra biträde —
vilken tjänstebeteckning den 1 januari 1910 förändrades till biträdande
postexpeditör — kvarstod Lundholm till den 9 december 1911, då hon anställdes
som reservpostexpeditör. Anställning såsom reservpostexpeditör
eller, såsom tjänstebeteckningen från och med den 1 januari 1912 lydde,
extra postexpeditör innehades av Lundholm till och med utgången av juni
1920. Då, med hänsyn till posttrafikens nedgång vid ifrågavarande tidpunkt,
Lundholm icke med säkerhet ansågs kunna beredas fortlöpande tjänstgöring,
fann generalpoststyrelsen, att hon vid övergången till nu gällande
lönesystem — d. v. s. från och med den 1 juli 1920 — icke lämpligen borde
antagas till extra ordinarie postexpeditör, varom hon anhållit, utan erhöll
Lundholm den något lösare anställningen såsom reservpostexpeditör. I sådan
egenskap har Lundholm visserligen icke haft skyldighet att tjänstgöra mera
än 90 dagar varje kalenderår, men har dock med kortare avbrott — unge
-
Utskottet.
Äng.
pension åt
reservpostexpeditören
Anna
Christina
Jakobina
Lundholm.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Äng.
årligt understöd
åt postföraren
P.
Persson.
får motsvarande den extra ordinarie tjänstemän tillkommande semesterledighet
— hela tiden innehaft tjänstgöringsuppdrag i postexpeditörsgraden.
På grund av att Lundholm ständigt anlitades till tjänstgöringsuppdrag
fann generalpoststyrelsen den 80 december 1925 skäligt att för tiden från
och med den 1 januari 1926 tillerkänna henne avlöning såsom extra ordinarie
postexpeditör; och uppbär Lundholm numera, sedan den 1 januari
1929, avlöning i 12:e löneklassen, G-ort, av den för extra ordinarie tjänstemän
vid kommunikationsverken gällande löneplanen, d. v. s. efter 3,672
kronor för år räknat. Under de senaste fem åren har hennes avlöning uppgått
till i medeltal 3,200 kronor 91 öre för år.
Lundholm ingick den 6 november 1890 äktenskap med dåvarande postexpeditören,
sedermera postmästaren i Saltsjöbaden A. U. Lundholm. Mannen
avled den 2 november 1923. På grund av sitt giftermål kunde hon icke i
vanlig ordning erhålla befordran till ordinarie postexpeditör, en befordran,
som hon eljest bort kunna påräkna.
Reservpostexpeditören Lundholm har sålunda innehaft anställning i postverkets
tjänst under omkring 44Vg år. Hennes sammanlagda ledighetstid
under anställningen till och med den 31 december 1929 5 år 4 månader
och 10 dagar — överskrider föga den tid, under vilken hon i egenskap av
ordinarie tjänsteman skulle hava ägt åtnjuta semester. För sin tjänstgöring
har sökanden erhållit gott vitsord.
Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har icke givit utskottet anledning
till erinran, varför utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
7 :o.
I en inom andra kammaren under nr 157 väckt motion har herr Biörklund
hemställt, »att riksdagen måtte besluta att åt postföraren Per Persson
i Luhr, Farstorps socken, från och med den 1 januari 1930 bevilja
ett årligt understöd av 600 kronor under hans återstående livstid.»
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Av motionen jämte tillgängliga handlingar i övrigt framgår, att Persson,
som är född den 21 april 1863 och alltså omkring 67 år gammal, sedan
den 1 januari 1908 fullgjort postföringen å linjen Hästveda—Farstorp
med en tur örn dagen, att tjänstgöringen tagit i anspråk omkring 5
timmar dagligen, att Persson uppburit ersättning under tiden 1 januari
1908—30 april 1917 med 1 krona 40 öre, under tiden 1 maj—31 december
1917 med 2 kronor, under tiden 1 januari—30 juni 1918 med 2 kronor
45 öre samt från och med 1 juli 1918 med 3 kronor, allt per tur, ävensom
att hail befinner sig i små ekonomiska omständigheter.
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
9
Av utredningen framgår, att Persson icke varit lantbrevbärare utan
haft att i egenskap av postföringsentreprenör fortskaffa slutna poster från
en postanstalt till en annan. Han tillhör sålunda icke den kategori av
kontraktsanställda funktionärer, som författningsenligt äro berättigade
att efter viss tjänstgöringstid och under vissa villkor i övrigt komma i
åtnjutande av ålderdomsunderstöd av postmedel. Åt postförare har riksdagen
visserligen i ett fåtal fall heviljat årliga understöd, men i dessa
fall hava förelegat särskilda omständigheter, vilka ansetts höra föranleda
undantag från gällande bestämmelser, i regel skada under tjänstutövning
eller synnerligen lång tjänstgöring under sällsynt svåra och
krävande förhållanden m. m. I detta fall föreligga enligt utskottets mening
icke dylika särskilda omständigheter. Denna uppfattning synes
också generalpoststyrelsen hava hyst, då styrelsen genom beslut den 27
augusti 1929 funnit gjord framställning örn understöd åt Persson icke
föranleda någon åtgärd.
På grund av vad nu anförts och under framhållande, att enligt utskottets
uppfattning med hänsyn till det stora antalet postförare stor varsamhet
är påkallad vid beslut om understöd av förevarande art, har
utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen.
Utskottet hemställer,
att förevarande motion II: 157 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
8:o.
I en inom första kammaren av herr Granath väckt motion nr 153 har
hemställts, att riksdagen måtte tillerkänna förra städerskan vid statens järnvägar
i Hudiksvall, änkan Margareta Pettersson ett årligt understöd å
sexhundra (600) kronor.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkande får utskottet hänvisa
till motionen.
Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Brita Margareta Pettersson,
som är född den 12 oktober 1850 och alltså över 79 år gammal, varit anställd
såsom städerska vid Hudiksvalls station under tiden 1 april 1905—
1918 samt 1920—1922 eller drygt 16 år samt att hon under åren 1923—1928
ombesörjt skurning av stationslokalerna, vilket arbete dragit en arbetstid
av omkring 4 dagar per månad. Enligt ett den 26 mars 1930 dagtecknat
läkarintyg synes hon hava ett avsevärt kvarstående men efter en skada å
vänstra armbågsleden, »vilken skada enligt uppgift träffat henne för cirka
fem år sedan under arbete med vagnsstädning vid S. J.»
Vid prövning den 11 september 1928 av gjord framställning örn gratifikation
åt Pettersson har järnvägsstyrelsen, som funnit hennes anställningstid
vid statens järnvägar icke fylla villkoren för erhållande av gratifikation,
funnit framställningen icke kunna till någon styrelsens åtgärd föranleda.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. S sami. 22 höft. (Nr 31.) 2
Utskottet.
Äng.
ärligt understöd
åt förra
städerskan
Brita
Margareta
Pettersson.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Utskottet.
Äng.
pension åt
t. f. kontorsbiträdet
å
Skellefteå
distrikts överjägmäst
arexpedition
Maria Häggbom.
Pensioner eller därmed jämförliga understöd åt städerskor vid statsinstitutioner
hava hittills plägat beviljas endast i fall, då vederbörande under
jämförelsevis lång tid fullgjort städningsarbete i sådan omfattning, att
arbetet kunnat betraktas såsom anställningshavarens huvudsakliga sysselsättning.
Pettersson har emellertid fullgjort dylikt arbete under endast
omkring] 16 år, och rörande arbetets omfattning samt ersättningen för detsamma
har någon utredning icke förebragts. Vid sådant förhållande och
då frågan örn gratifikation åt Pettersson nyligen prövats av vederbörande
myndighet, bar utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd i
anledning av den föreliggande motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion 1:153 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
9:o.
I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition nr
227 bar Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, i punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att t. f. kontorsbiträdet å Skellefteå distrikts
överjägmästarexpedition, änkan Maria Häggbom, född Hedberg,
må från och med dagen näst efter den, då hon avgår ur domänverkets
tjänst, under sin återstående livstid från statens domäners fond uppbära
en årlig pension av 1,152 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att änkan Häggbom
är född den 27 mars 1870.
I avgivet utlåtande över en av Häggbom gjord ansökan örn pension
bar domänstyrelsen anfört bland annat följande:
Sökanden, som styrelsen veterlig! icke uppbure något på sitt änkestånd
grundat understöd av allmänna medel, hade alltifrån år 1904 tjänstgjort
såsom biträde å överjägmästarexpeditionen, under de fyra första
åren mot timpenning och därefter såsom årsanställd. Från och med den
1 februari 1921 hade sökanden förordnats att uppehålla den nyinrättade
befattningen som skrivbiträde å överjägmästarexpeditionen, och när denna
befattning från och med den 1 januari 1922 omändrades till kontorsbiträdestjänst,
bade sökanden erhållit förordnande att uppehålla densamma,
ett förordnande som sedan årligen förnyats. Att sökanden icke
kommit att uppföras på ordinarie stat berodde i första rummet därpå,
att hennes ålder lagt hinder i vägen därför.
Först från och med år 1921, då hon efter tillkomsten av det provisoriska
avlöningsreglementet för verket erhållit förordnande att uppehålla
den vid överjägmästarexpeditionen inrättade skrivbiträdes- (från och
med år 1922 kontorsbiträdes-)befattningen i Skellefteå distrikt, hade avlöningen
erhållit en fastare form och utgått med följande belopp:
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
11
under år 1921 nied........................................ kronor 1,764
» » 1922 » ........................................ » 2,100
» » 1923 » ........................................ » 2,100
» » 1/1 1924—3% 1925 nied » 2,370
fr. o. m. V, 1925............................................ » 2,580
och sedermera med enahanda belopp som under år 1925.
Det syntes styrelsen vara en akt av rättvisa och billighet, att staten,
åt vilken sökanden ägnat sina krafter under en avsevärd följd av år,
beredde henne en något så när tryggad ålderdom.
Därest sökanden innehaft ordinarie anställning, hade hon efter uppnådda
60 levnadsår varit berättigad till full pension, då tjänstårens antal
uppgått till 30. Enär tjänstårens antal i nu förevarande fall vid utgången
av år 1929 komme att uppgå till 26, borde pensionen beräknas till
högst 26/3o av hel pension. Enligt kungörelsen den 12 juni 1925 (nr 251)
utgjorde för kvinnligt ordinarie kontorsbiträde vid domänverket hel pension
1,476 kronor. Avkortad pension till 26/so härav uppginge — efter avrundning
till ett med tolv jämnt delbart belopp — till 1,284 kronor för år.
Som sökanden emellertid, såsom sagts, endast vore icke-ordinarie tjänsteman,
syntes pensionen böra utgå med något lägre belopp, förslagsvis
1,236 kronor.
Statskontoret har mot det av domänstyrelsen föreslagna beloppet ej
funnit anledning till annan erinran än att, i anslutning till vad som
skett i vissa föregående fall, pensionen syntes böra underkastas skälig
reduktion i anledning därav, att sökanden icke haft att erlägga avgifter
för sin pensionering. Beloppet syntes i enlighet härmed böra fastställas
till 1,152 kronor årligen.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Utskottet, som tillstyrker att pension i detta fall beviljas, har ansett
sig kunna godtaga det av Kungl. Majit föreslagna beloppet. Utskottet
hemställer sålunda,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande
framställning.
10:o.
Kungl. Majit har i punkten 2 av samma proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att förre kronojägaren i Granhults bevakningstrakt av
Klotens revir Per Edvard Bark må från och med den 1 maj 1929 under
sin återstående livstid från statens domäners fond uppbära, utöver honom
författningsenligt tillkommande pension, en årlig fyllnadspension
till sådant belopp, att båda pensionsbeloppen tillsammans uppgå till 2,040
kronor för år.
Utskottet.
Ang.
fyllnadspension
åt
förre kronojägaren
P. E.
Bark.
Utskottet.
Äng.
pension åt
förre faktorn
N. G. Rydén.
12 Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Till stöd för framställning om fyllnadspension åt Bark anför domänstyrelsen:
Bark,
som vore född den 11 februari 1864 och sålunda den 11 februari
1929 uppnått en levnadsålder av 65 år, hade antagits till extra kronojägare
den 20 mars 1900 och till ordinarie kronojägare den 22 november
1911. Den 20 mars 1929 innehade han alltså 29 för pension beräkneliga
tjänstår. Den 15 mars 1929 hade styrelsen beviljat Bark avsked från och
med den 1 maj 1929, mot åtnjutande av en årlig pension av 1,692 kronor.
Emellertid hade Bark, innan han år 1900 i samband med kronans förvärvande
av Klotens aktiebolags fastigheter anställts hos domänverket,
under cirka 10 år varit bunden vid Klotens aktiebolag såsom skogvaktare
vid ifrågavarande fastigheter. I överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts och riksdagens beslut angående fyllnadspension åt kronojägaren
i Malingsbo revir E. G. Andersson (prop. nr 12/1918) och kronojägaren i
Klotens revir M. L. Brusell (prop. nr 218/1921) syntes Bark vid angivet
förhållande böra vid avskedstagandet erhålla samma pension, som den,
vartill han varit berättigad, därest förenämnda fastigheter under hela
hans anställningstid vid desamma varit i kronans ägo.
I övrigt hänvisar utskottet till propositionen.
Kungl. Maj:ts förslag står i överensstämmelse med vad riksdagen i
åtskilliga liknande fall tidigare medgivit. Vid sådant förhållande har
utskottet icke haft något att erinra mot förslaget och får därför hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.
ll:o.
I punkten 31 av förevarande proposition nr 227 föreslår Kungl. Maj:t
riksdagen medgiva, att förre faktorn vid Mobråtens sågverk Nils Gustaf
Rydén må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid
från statens domäners fond uppbära en årlig pension av 720 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:
Rydén, som är född den 12 juni 1862, anställdes våren 1907 i Villingsbergs
aktiebolags tjänst såsom faktor vid Mobråtens sågverk. Han kvarstannade
i nämnda befattning även sedan bolagets skogar år 1917 övergått
i Var göns aktiebolags ägo. När kronan från och med den 1 januari
1924 från Vargöns aktiebolag förvärvade Villingsbergs aktiebolag tidigare
tillhöriga skogar, ingick jämväl sågverket i köpet. Rydén kom då
utan särskild mellan bolaget och kronan träffad överenskommelse att
bibehålla sin tjänst vid sågverket samt uppbar från och med ingången
av år 1924 avlöning av statsmedel. Den 31 december 1928 nedlades såg
-
1 Beträffande punkten 4 av prop. nr 227, se utlåtande nr 32, punkten 24.
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
13
verket, oell samma dag upphörde Rydéns tjänstgöring hos domänverket.
Hans avlöning utgjorde såväl före som efter anställningen i domänverkets
tjänst 1,920 kronor för år jämte 50 procent å sågackordet, vilket enligt
ackordsprisläget efter kristiden beräknats till omkring 500 kronor
för år, alltså sammanlagt omkring 2,400 kronor för år. Dessutom har han
åtnjutit fri hostad örn 4 rum och kök och vedbrand samt disponerat omkring
3 hektar öppen jord. Bostadsförmånen har beräknats till 180 kronor
för år.
Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet har funnit goda skäl tala för beviljande åt Rydén av en årlig
pension utav statsmedel under hans återstående livstid. Mot vad
Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit har utskottet icke funnit anledning
till erinran. Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.
Stockholm den 28 april 1930.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley, Lindgren,
Ström i Lidköping, Andersson i Hedsta, Bjurström och Bodin;
från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund, Svensson i Betingetorp, Wikström,
Lovén, Byberg, Höglund i Göteborg och Svedman.
Reservation
vid punkten 7 (ang. årligt understöd åt postföraren P. Persson):
av herr Höglund i Göteborg.
Utskottet.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 22 haft. (Nr 31.)
3