Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående ändrad
ordning för prövningen av vissa ärenden om understöd åt
efterlevande efter i statens tjänst anställda personer jämte
en i ämnet väckt motion.
Under elfte huvudtiteln av den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
har Kungl. Makt, med stöd av vad chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari
1930 anfört i fråga örn ändrad ordning för prövningen av vissa ärenden
örn understöd åt efterlevande efter i statens tjänst anställda personer, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna riktlinjer, till ett sammanlagt
belopp av högst 30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor
och barn efter anställningshavare i statens tjänst att utgå å allmänna indragningsstaten
eller beträffande understöd at efterlevande efter personer,
anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets omkostnader
bestridas.
Såsom i ärendet erinrats, var vid 1928 års riksdag frågan örn grunderna
för förevarande slag av familjepensionering i visst avseende föremål för uppmärksamhet.
Ett icke obetydligt antal av de till denna riksdag inkomna
framställningarna örn familjepensioner avsågo änkor efter befattningshavare,
som avlidit jämförelsevis långt tillbaka i tiden. Med hänsyn härtill ansåg
sig bankoutskottet böra upptaga till prövning spörsmålet örn de rimliga
gränser, som borde uppdragas för familjepensionering av ifrågavarande
slag. Utskottet anförde härom (utlåtande nr 32, punkten 1):
»Sagda spörsmål har, utskottet veterligt, icke varit föremål för närmare
prövning från riksdagens sida. Visserligen har riksdagen tidigare beviljat
pensioner åt änkor, vilkas män avlidit för ganska lång tid sedan, men då
det endast gällt några enstaka fall, kunna dessa icke anses vara prejudicerande
för en mera omfattande pensionering av efterlevande till befattningshavare,
vilka avlidit redan för lång tid sedan.
Grunden för beviljande av änkepension är mannens statstjänst. Ju
längre tid som förflutit, sedan mannen avlidit, desto mera har det samband
mellan mannens statstjänst och änkans levnadsförhållanden, som är
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 10 höft. (Nr It.) 1
1928 års
riksdag.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Av Kungl.
Majit den 6
september
1928 anbefalld
utredning.
förutsättning för änkepensionen, upphört att existera. Det synes sålunda
ur principiell synpunkt kunna sättas i fråga, om änkepension bör beviljas,
där en avsevärd tid förflutit efter mannens död.
Till dessa mera principiella betänkligheter kommer den omständigheten,
att ett bifall till nu föreliggande framställningar skulle medföra, att riksdagen
nödgades gå in för en retroaktiv pensionering av betydande omfattning,
avseende ett stort antal efterlevande till statstjänare inom olika förvaltningsområden,
vilka avlidit under en avsevärd tidrymd tillbaka. Det
synes utskottet kunna starkt ifrågasättas, örn riksdagen bör påtaga sig en
understödsverksambet av denna omfattning, ecb i varje fall kan det icke
vara lämpligt, att densamma grundar sig på av olika tillfälligheter föranledda
framställningar till riksdagen. Skulle staten anses böra bereda pensionsunderstöd
åt behövande efterlevande till personer, som haft anställning
i statens tjänst, oavsett vid vilken tidpunkt anställningen eller i anledning
av densamma åtnjuten tjänstepension genom dödsfall upphört, så måste enligt
utskottets mening denna angelägenhet ordnas genom fastställandet
av generella grunder för understödet och prövningen av de särskilda
fallen överlämnas åt någon därtill lämpad statsmyndighet. Under nuvarande
förhållanden bör riksdagens verksamhet med beredande av pensionsunderstöd
av detta slag begränsas till i tiden mera näraliggande fall,
vilket även är i full överensstämmelse med de principer, som hittills
kommit till uttryck i riksdagens handläggning av frågor rörande tjänstepensioner.
En obegränsat retroaktiv understödsverksambet på här ifrågavarande
område skulle för övrigt, såsom framgår av åtskilliga efterföljande
punkter i detta utlåtande, i många fall endast medföra, att redan utgående
kommunala understöd komme att avlösas av statsunderstöd.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, och i syfte att riksdagens bär
ifrågavarande verksamhet må hållas inom överskådliga gränser, har utskottet
ansett sig böra inskränka sig till att tillstyrka pensionsunderstöd i
sådana fall, som ligga inom de sistförflutna tio åren och där i övrigt billighetsskäl
föreligga.»
På grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till vissa av Kungl.
Maj:t eller enskilda motionärer framlagda förslag örn understöd. Vid utskottets
utlåtande voro fogade reservationer av fem ledamöter, vilka förklarade
sig icke kunna biträda den principiella uppfattning, som uttalats av
utskottsmajoriteten.
Den av utskottet sålunda väckta frågan föranledde ingående debatter i
båda kamrarna, vilka vid votering stannade i olika beslut. Den av riksdagen
till Kungl. Majit avlåtna skrivelsen i ämnet, nr 354, kom vid denna
utgång icke att innehålla något yttrande i den av utskottet berörda principfrågan.
Beträffande flertalet av de särskilda pensioneringsfallen biföll riksdagen
emellertid utskottets avslagshemställan.
Frågan upptogs sedermera av dåvarande chefen för finansdepartementet i
ett yttrande till statsrådsprotokollet den 6 september 1928. I enlighet med
departementchefens hemställan anbefallde Kungl. Majit statskontoret att i
anslutning till vissa av departementschefen angivna synpunkter verkställa
utredning och inkomma med förslag rörande riktlinjer för beviljande av
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
3
understöd åt efterlevande efter sådana befattningshavare i statens tjänst,
vilka ej åtnjöte familjepensionsrätt.
Den av statskontoret verkställda utredningen framlades av ämbetsverket
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 november 1928. Statskontoret betonade
härvid till en början, att det här gällde — icke att avpassa en förmån,
vartill vederbörande ägde rätt — utan att undersöka, huruvida och i vilken
mån staten såsom den arbetsgivare, hos vilken den avlidne varit anställd,
kunde anses böra av billighetsskäl sörja för dennes efterlämnade änka.
Efter att hava erinrat örn de grunder, som av riksdagen dittills följts vid
prövningen av understödsfrågor och som av riksdagen angivits bland annat
i dess skrivelse nr 149 år 1926, anförde statskontoret vidare bland annat:
Det kunde ju icke förnekas, att dessa grunder vore ganska lösliga; de
lämnade icke någon bestämd ledning för ett objektivt bedömande, huruvida
omständigheterna i det särskilda fallet kunde anses vara sådana, att
pension borde beredas. Men å andra sidan Ange icke förbises, att förhållandena
vore så skiftande att, när det gällde ett bedömande ur billighetssynpunkt,
fixerandet av vissa förutsättningar och villkor otvivelaktigt
kunde leda till mindre tillfredsställande resultat. Man skulle visserligen
kunna tänka sig att från pensionering utesluta änkor efter mera lösligt
anställda statstjänare såsom exempelvis byggnadsarbetare vid statens järnvägsbyggnader
och fästningsbyggnader; och änkepensionering i sådana fall
hade ytterst sällan förekommit. Men billigheten syntes bjuda att, där
exempelvis en sådan anställningshavare efter långvarigt arbete i statens
tjänst avlede i sjukdom, som han ådragit sig direkt genom arbetet, staten
icke undandroge sig att hjälpa hans änka, örn ömmande omständigheter
förelåge. Man skulle också kunna uppställa fordran på visst bestämt antal
tjänstår för mannen såsom förutsättning för pension åt änkan; och då i
regel fordrades minst 20 års tjänst för att pension skulle tilldelas befattningshavaren
själv, skulle man vid första påseendet tycka, att för änkepensionen
enahanda förutsättning borde gälla; men även här mötte vid
närmare eftertanke betänkligheter mot en fixering. Även härvidlag måste
nog hänsyn tagas till den fastare eller lösligare anställning, som den avlidne
mannen innehaft; hade han varit innehavare av en extra ordinarie befattning
i ett statens ämbetsverk, syntes en jämförelsevis kort anställningstid
böra medföra pension av statsmedel åt hans änka — örn eljest ömmande omständigheter
förelåge — exempelvis i det fall, att till följd av pågående
utredning örn ändrad organisation hans utnämning till ordinarie befattningshavare
uppskjutits och han därigenom icke blivit i tillfälle att genom inträde
i vederbörande änke- och pupillkassa sörja för sina efterlevande. Vad
däremot beträffade änkan efter en person, som i statens tjänst haft allenast
en mera löslig, kanske av arbete hos annan arbetsgivare avbruten anställning,
syntes det få anses befogat att fordra en jämförelsevis längre sammanlagd
anställningstid i statstjänst.
Slutligen skulle man kunna tänka sig att för bedömande av pensioneringsfrågorna
få någon fastare grund åtminstone i det avseendet att, om behållningen
i boet efter den avlidne mannen överstege visst belopp, pensionering
av hans änka icke skulle ifrågakomma. Att såsom förutsättning för pensionering
uppställa avsaknad av behållning i boet syntes icke vara riktigt;
någon mindre behållning i ett bo, bestående av vanliga lösören, borde givetvis
i och för sig icke utgöra hinder för pensionering av änkan. Att här
Statskontoret»
skrivelse den
12 november
1928.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
sätta en viss gräns vore synnerligen vanskligt; den gränsen måste alltid i
någon mån bliva beroende av den avlidnes ställning och levnadsförhållanden.
Även härvidlag vore det svårt att fixera pensioneringsgrunderna i vidare
mån än att, där vad av behållningen i mannens dödsbo, som tillfölle änkan,
kunde beräknas avkasta ett årsbelopp, som motsvarade eller översköte vad
som skulle vid fullständig medellöshet ifrågakomma såsom änkepension,
någon pensionering icke borde förekomma. Men detta vore icke något nytt;
det hade givetvis uppmärksammats vid prövning av frågan, örn behov av
understöd förefunnits.
Såsom av det föregående framginge, ställde sig statskontoret synnerligen
tveksamt till frågan om lämpligheten att närmare fixera de grunder, som
skulle följas vid ifrågavarande pensioneringsverksamhet. Detta gällde särskilt
de vanliga fallen, där frågan örn änkepension väcktes såsom en omedelbar
följd av mannens död. I viss mån annorlunda ställde sig saken enligt
ämbetsverkets uppfattning, när frågan örn änkepension skulle prövas vid
ett senare tillfälle och kanske först sedan lång tid förflutit efter mannens
frånfälle. Den tankegång, som kommit till uttryck i bankoutskottets förenämnda
betänkande, kunde statskontoret i det väsentliga biträda, ehuru det
enligt ämbetsverkets mening kunde ifrågasättas, huruvida den av utskottet
föreslagna tidsbegränsningen kunde under alla förhållanden upprätthållas
och sålunda vore lämplig såsom uttryckligt villkor. Snarare borde man utgå
från att i regel änkepensionering under ifrågavarande förhållanden icke borde
förekomma. I alla händelser syntes i sådana fall en undersökning böra
äga rum till utrönande av den efterlämnade familjens ställning vid mannens
frånfälle, änkans levnadsförhållanden därefter och orsakerna till hennes
senare framträdande behov av understöd. Särskilt syntes det statskontoret
höra vara uteslutet att, örn änkan omhändertagits av vederbörande kommun
genom intagning å vård- eller ålderdomshem eller eljest av kommunen bekommit
underhåll, pension av statsmedel skulle beviljas; en sådan åtgärd
skulle ju icke innebära annat än att understödsverksamheten i sådant fall
överflyttades från kommunen på staten. Den omständigheten däremot, att
änkan kommit i åtnjutande av underhåll enligt pensionsförsäkringslagen,
syntes icke böra i och för sig utesluta henne från att komma i åtanke till
erhållande av änkepension.
Att, såsom bankoutskottet tänkt sig, vägra pension i alla fall, där tio
år eller mer förflutit efter mannens död, syntes dock knappast tillrådligt.
Örn exempelvis mannen efterlämnade en 53-årig änka och hon vore i stånd
att med arbete försörja sig, förelåge ju icke anledning att omedelbart bereda
pension; men när hon efter 12 å 15 år närmade sig 70 års ålder, vore
krafterna slut och behov av understöd framträdde. Enligt statskontorets
mening vore det icke förenligt med billighet att då vägra henne pension,
därför att hon under längre tid än tio år efter mannens död kunnat med
arbete försörja sig och alltså dittills kunnat reda sig utan understöd. Statskontoret
holle före, att även i sådant fall, varom här vore fråga, det vore
synnerligen vanskligt att på förhand binda sig vid viss fixering av förutsättningarna
för pensionering; men, därest överhuvudtaget någon sådan
fixering kunde anses lämplig, syntes det vara att föredraga, att villkoret
hänförde sig till änkans ålder vid mannens död, förslagsvis minst 50 år,
samt längden av mannens anställning i statstjänst, förslagsvis 20 år, varvid
tillika borde gälla, att änkepensionering icke ifrågakomma under andra
förhållanden än att mannen vid sin död varit i statens tjänst eller för
sådan tjänst åtnjutit pension.
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
5
Vad statskontoret anfört sammanfattade ämbetsverket sålunda, att statskontoret
för sin del icke trodde på möjligheten av att — utan åsidosättande
av billighetskraven — bestämma några fastare grunder för ifrågavarande
understödsverksamhet, i all synnerhet vad beträffade de regelmässigt förekommande
fallen, där fråga örn pensionering av änkan väcktes såsom en
omedelbar följd av mannens död; men att beträffande andra fall än nyss
nämnts kunde ifrågasättas, att såsom regel finge gälla, att änkepensionering
icke skulle förekomma annat än då mannen tjänat staten minst 20 år ävensom
vid dödsfallet kvarstått i statstjänst eller för sådan tjänst åtnjutit
pension samt änkan vid mannens död uppnått en levnadsålder av minst 50
år. Emellertid kunde undantag även från denna regel finnas påkallade av
särskilda ömmande omständigheter.
I anslutning till bankoutskottets uttalande, att, örn ifrågavarande understödsverksamhet
utvidgades och kunde ordnas genom fastställande av generella
grunder, prövningen av de särskilda fallen borde överlämnas åt någon därtill
lämpad statsmyndighet, yttrade statskontoret vidare bland annat följande:
Även örn några generella grunder för den hittills av riksdagen utövade
understödsverksamheten beträffande änkor och barn icke lämpligen syntes
kunna fastställas, skulle det väl dock kunna ifrågasättas, att denna verksamhet,
som i förhållande till sin ringa vikt vållade riksdagen ett icke obetydligt
besvär, kunde av riksdagen överlämnas att av Kungl. Majit utövas inom
vissa av riksdagen bestämda gränser. Begränsningen syntes uteslutande
böra ligga däri, att för ett budgetår icke finge beviljas nya pensioner utöver
visst belopp samt att under budgetåret utgående pensioner av detta slag
icke finge överstiga visst belopp. Under vart av de senare åren hade riksdagen
beviljat pensioner till sammanlagt belopp av omkring 25,000 kronor,
och pensionernas sammanlagda årsbelopp vid sistförflutna budgetårets utgång
hade utgjort i runt tal 210,000 kronor. En ganska hastig avgång
bland pensionärerna ägde rum. Örn nu 1929 års riksdag också beviljade
pensioner av ifrågavarande slag till sammanlagt årsbelopp av omkring
25,000 kronor, vore det antagligt, att pensionernas sammanlagda årsbelopp
den 30 juni 1929 komme att utgöra omkring 230,000 kronor. Vid sådana
förhållanden skulle 1929 års riksdag kunna för budgetåret 1929/1930 för
ifrågavarande ändamål ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp av
25,000 kronor av anslaget till allmänna indragningsstaten, med föreskrift
tillika, att årsbeloppen av gällande pensioner av ifrågavarande slag icke
finge tillsammans överstiga 250,000 kronor. Ordnades det på detta sätt,
syntes det vara lämpligt, att inkommande ansökningar örn pension samlades
för att ett pär gånger örn året i ett sammanhang upptagas till prövning
och avgörande samt att alla sådana frågor bereddes i ett och samma
departement av Kungl. Maj:ts kansli (finansdepartementet).
En och annan gång hade riksdagen beviljat änkepension att utgå av
affärsdrivande verks medel; och då liven i framtiden kunde i undantagsfall
ifrågakomma anlitande av sådant verks medel för understöd åt änka eller
barn efter vid verket anställd befattningshavare, syntes det, som om, därest
förenämnda anordning eljest komme till genomförande, riksdagen borde
bemyndiga Kungl. Majit att jämväl i en sådan fråga besluta på framställning
av vederbörande affärsdrivande verk.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Utlåtanden
över statskontorets
förslag.
över statskontorets förslag avgåvos infordrade utlåtanden av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen. Flertalet myndigheter
förklarade sig icke hava erinran mot vad statskontoret anfört och föreslagit.
Av utlåtandenas innehåll må här återgivas följande.
Telegrafstyrelsen hänvisade till att styrelsen i utlåtande den 9 juni 1928
angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal tillstyrkt
en pensionering, som grundade sig på vederbörandes tjänsteförhållande,
och icke på behovspricipen. I avbidan på familjepensionsfrågans lösning syntes
emellertid knappast annat än billighetsskäl och behovsprövning kunna
vara normerande, och finge styrelsen följaktligen meddela, att vad statskontoret
härutinnan framhållit icke givit anledning till erinran.
Järnvägsstyrelsen anförde bland annat följande:
I likhet med statskontoret ansåge järnvägsstyrelsen det vara synnerligen
svårt att uppställa generella regler för de fall, då understöd måste
anses påkallat.
Fråga vore för övrigt örn sådana regler ens vore önskvärda. Erfarenheten
visade nämligen, att, så snart en understödsverksamhet regelbundes —
låt vara endast med avseende å minimiförutsättningarna — erhållande av
understöd i allmänna medvetandet erhölle karaktär av en rätt, tillkommande
deni, som fyllde de uppställda villkoren. Införandet av sådana
regler måste därför leda till försvårande av den diskretionära prövning,
som just i fall av här förevarande natur vore en förutsättning för ett rättvist
avgörande.
Fördelen med införandet av regler för understödsbeviljandet skulle givetvis
vara, att ärendena därigenom kunde avlyftas från riksdagen. Det
borde emellertid erinras örn att riksdagen alltjämt bleve nödsakad taga
befattning med motioner örn understöd. Sådana vore uppenbart också
att förutse, särskilt i sådana fall, då de uppställda villkoren ej fyllts, men
även då så skett men understöd ändock av en eller annan orsak vägrats.
Härtill bomme, att för närvarande stöde på dagordningen dels frågan örn
familjepensionering för icke-ordinarie personal, dels ock frågan örn förbättrande
av de s. k. folkpensionerna. Det måste därför antagas, att behovet
av understöd åt efterlevande efter statens befattningshavare inom kort
komme att minskas för att sedan så småningom upphöra.
Därest emellertid regler för understödsverksamheten på förevarande område
ansåges böra komma till stånd, syntes styrelsen, att de i huvudsak
borde innebära följande:
Mannen, respektive fadern, borde vid dödsfallet hava varit i statstjänst
eller åtnjutit statspension. Därest han ej avlidit på grund av olycksfall i
tjänsten, borde han kunna räkna minst 20 aktiva tjänstår i statstjänst.
Änka borde vid tiden för pensions beviljande hava uppnått minst 50 års
ålder med undantag för fall, då vederbörande på grund av sjukdom vore
oförmögen att försörja sig. Medellöshet skulle föreligga. Vid bedömande
härav skulle hänsyn tagas, förutom till bouppteckningen efter den avlidne,
till folkpension, eventuella livräntor enligt olycksfallslagen, påräkneliga
bidrag från närstående och dylikt. Vidare borde änkan vara oförmögen att
genom arbete försörja sig.
Att, såsom statskontoret föreslagit, göra änkas möjlighet till understöd
beroende av hennes ålder vid mannens död syntes styrelsen knappast befogat.
Det syntes räcka med viss ålder vid pensionens beviljande. Ville
Bankoutskottets utlåtande Nr 14. 7
man emellertid — såsom statskontorets avsikt syntes vara — kräva en viss
rimlig åldersrelation mellan mannen och hustrun, syntes det styrelsen vara
lämpligare att föreskriva som villkor för understöd, att hustrun ej vore
mer än — exempelvis — 15 år yngre än mannen. Ett sådant stadgande
syntes ej kunna verka obilligt, vilket däremot lätt kunde i viss mån bli
fallet med det av statskontoret föreslagna.
Av statskontorets utlåtande framginge ej klart, vilka kategorier anställningshavare
statskontoret ansåge böra för sina efterlevande ifrågakomma till
understöd. Enligt styrelsens mening borde understöden begränsas till sådana
fall, då familjefadern dels haft en till sin natur stadigvarande anställning,
dels ock på grund av i anställningsförhållandena liggande orsaker varit
förhindrad bereda sina efterlevande försörjning. Sålunda syntes byggnadsarbetare
vid statens järnvägsbyggnader på grund av sin lösa anställningsform
icke böra medtagas. Styrelsen hade också i förekommande fall avstyrkt
framställningar örn pension åt änkor efter dylika anställningshavare;
och hade sådan förmån ej heller dittills beviljats. — Å andra sidan borde,
ansåge styrelsen, ej heller tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader inbegripas.
De åtnjöte nämligen i form av högre avlöning än motsvarande
tjänstemän vid statens järnvägar ersättning för att de ej ägde medlemskap
i statens järnvägars änke- och pupillkassa och vore därför i tillfälle att
exempelvis genom försäkring skydda sina efterlevande.
Ärendet anmäldes därefter inför Kungl. Majit den 4 januari 1929 av
chefen för finansdepartementet i samband med behandling av anslagen under
elfte huvudtiteln. Härvid anförde departementschefen bland annat följande:
Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, hurusom stora svårigheter
mötte att uppställa fastare regler för utdelande av understöd åt
änkor och barn efter befattningshavare, vilka icke ägt eller kunnat förvärva
familjepensionsrätt för sina efterlevande. Att så måste vara fallet läge ock
i sakens natur, då det här icke gällde att avpassa en förmån, vartill vederbörande
ägde rätt, utan att undersöka, huruvida och i vad mån staten i
egenskap av den arbetsgivare, hos vilken den avlidne varit anställd, kunde
anses böra av billighetsskäl sörja för de efterlevande. Även om den verkställda
utredningen gåve ytterligare. belysning åt frågan, hänvisade den allt
fortfarande till en prövning från fall till fall.
Statskontorets förslag att fixera Kungl. Maj:ts rätt att utdela understöd
av ifrågavarande slag, å ena sidan, till högst visst belopp per år för nya
understöd och, å andra sidan, inom ramen för viss maximisiffra för samtliga
under samma år utelöpande pensioner syntes departementschefen vara
ägnat att häva de betänkligheter, som eljest skulle kunna hysas mot den
ifrågasatta ordningen. En förutsättning för dess genomförande syntes vidare
böra vara, att samtliga frågor av detta slag, för vinnande av en enhetlig
behandling, centraliserades till ett statsdepartement, finansdepartementet, och
att, för erhållande av full överblick och riittvis avvägning av föreliggande
ansökningar, prövningen regelmässigt skedde allenast en gång örn året och
då lämpligen i slutet av varje budgetår, varvid understöden icke borde få
åtnjutas från tidigare dag än det nya budgetårets ingång.
Därest frågan ordnades på detta sätt, och då under alla omständigheter
det hittillsvarande förfaringssättet för understöds utdelande syntes böra tilllämpas
för de fall. som under budgetåret 1928/1929 kunde ifrågakomma
till beviljande, saknades uppenbarligen anledning att underställa 1929 års
Chefen för
finansdepartementet
den 4
januari 1929.
1929 års
riksdag.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
riksdag spörsmålet om ett bemyndigande tor Kungl. Majit av den innebörd,
som statskontoret ifrågasatt. Departementschefen hade så mycket hellre
stannat vid denna ståndpunkt, som frågan på åtskilliga punkter syntes
departementschefen påkalla kompletterande utredning, innan slutlig ställning
till densamma kunde tagas.
I enlighet med förslag av bankoutskottet anförde riksdagen i skrivelse
den 28 maj 1929, nr 217, i förevarande fråga bland annat följande:
Även riksdagen hade funnit det vara förenat med stora svårigheter att uppställa
generella regler för ifrågavarande understödsverksamhet, vilken grundade
på en skälighetsprövning och vid vilken alltså hänsyn måste tagas
till förhållandena i varje särskilt fall. Så länge någon ordnad, på avgifter
baserad familjepensionering för icke-ordinarie anställningshavare i statens
tjänst ännu ej åvägabragts, syntes emellertid denna av billighetsskäl påkallade
understödsverksamhet böra fortgå, och man torde alltså tills vidare
vara hänvisad att fortfarande därvid tillämpa en diskretionär prövning av
omständigheterna i de särskilda fallen. Detta hindrade likväl icke, att vissa
begränsande normer — vilka dock endast i stora drag läte sig fixeras —
kunde och borde tillämpas, liksom ock sådana normer hittills iakttagits vid
ifrågavarande verksamhet. Det syntes emellertid böra betonas, att berörda
begränsningar borde avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser,
vilka staten såsom arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, och
vid prövningen av understödsfrågorna borde alltså icke åt behovssynpunkterna
såsom sådana givas utslagsgivande verkan. Iakttoges ej en dylik
begränsning, överflyttades understödsverksamheten lätt på områden, för
vilka samhällets allmänna vårdorgan vöre avsedda och där alltså en hjälp
från det allmännas sida borde lämnas i annan form än genom statspension.
Även örn riksdagen alltså ansåge enhetliga grunder för statens ifrågavarande
understödsverksamhet svårligen kunna fastställas, delade riksdagen
statskontorets och departementschefens uppfattning örn lämpligheten av att
genomföra en anordning, varigenom prövningen av understödsärendena uppdroges
åt Kungl. Majit att utövas inom vissa av riksdagen angivna gränser.
Riksdagen förutsatte, att härvid endast avsåges understöd till efterlevande
efter personal i arbetarställning eller med sådan personal i förevarande
hänseende närmast jämförliga anställningshavare, d. v. s. sådana understöd,
som under senare år plägat utgå till änkor med normalbelopp av 384 kronor
årligen eller, i vissa särskilda fall, obetydligt högre belopp, vanligen 444
kronor för år. I de mera sällsynta fall, där större understödsbelopp kunde
ifrågasättas, syntes riksdagens medverkan alltjämt böra påkallas.
På sätt av utredningen framginge, hade något förslag icke framlagts
beträffande det bemyndigande för Kungl. Majit, som skulle erfordras för
genomförande av den nyss omförmälda anordningen. Vid sådant förhållande
och då departementschefen ansett ytterligare utredning i ämnet vara erforderlig
före framläggandet av sådant förslag, saknade riksdagen anledning
att för det dåvarande ingå på behandling av frågan örn de gränser, vilka
det i samband med ett dylikt bemyndigande kunde finnas lämpligt att uppdraga.
De synpunkter, som av statskontoret och järnvägsstyrelsen i ärendet
anförts, syntes emellertid åtminstone delvis kunna tjäna till vägledning vid
den prövning, som, därest den tilltänkta anordningen genomfördes, skulle
komma att verkställas av Kungl. Majit.
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
9
I anslutning till det anförda uttalade riksdagen sin förväntan, att efter
de ytterligare överväganden i ämnet, vilka kunde anses erforderliga, för 1930
års riksdag framlades förslag rörande en omläggning i angiven riktning.
I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementet upprättats
en promemoria med förslag i ämnet. Efter en redogörelse för de
gjorda uttalandena rörande en omläggning av understödsfrågornas behandling
har i promemorian anförts följande:
»Då det gäller att, i enlighet med vad sålunda blivit föreslagit, genomföra
en ändrad ordning för ifrågavarande ärendens handläggning, torde i första
hand böra till övervägande upptagas frågan, i vilka fall avgörandet av
hithörande ärenden bör överlämnas till Kungl. Majit.
I fråga örn omfattningen av den befogenhet, som i förevarande hänseende
hör tillkomma Kungl. Majit, har riksdagen uppdragit en bestämd gräns
genom sitt år 1929 gjorda uttalande, att omläggningen bör avse endast
understöd till efterlevande efter personal i arbetarställning eller med sådan
personal i förevarande hänseende närmast jämförliga anställningshavare,
d. v. s. sådana understöd, som under senare år plägat utgå till änkor med
normalbelopp av 384 kronor årligen eller, i vissa särskilda fall, obetydligt
högre belopp, vanligen 444 kronor för år. Kungl. Majits befogenhet skulle
alltså begränsas till ett änkepensionsbelopp av i regel högst 384 kronor eller
i undantagsfall högst 444 kronor. Frågor örn högre änkepensionsbelopp
skulle alltjämt underställas riksdagens prövning.
Bland de understödsärenden, vilka nied hänsyn till understödsbeloppens
storlek skulle falla inom den av riksdagen sålunda uppdragna gränsen för
Kungl. Majits befogenhet, finnas emellertid vissa grupper, som synas lämpligen
böra i nu förevarande sammanhang avskiljas.
Hit höra till en början frågor örn understöd åt efterlevande efter värnpliktiga,
vilka avlidit till följd av skada i tjänsten. Dylika frågor hava
underställts riksdagen i vissa fall, då av en eller annan anledning rätt till
ersättning enligt gällande militärersättningsförordning befunnits icke föreligga,
men då billighetsskäl ansetts tala för, att något understöd i allt fall
bereddes de efterlevande. Såväl i fråga örn förutsättningarna för understödets
beviljande som med avseende å grunderna för bestämmandet av
understödsbeloppets storlek förete dessa ärenden väsentliga olikheter gentemot
frågor om beredande av änkepension till följd av arbetsanställning i
statens tjänst. De här avsedda understödsärendena synas därför icke böra
medtagas vid den nu ifrågasatta omläggningen, utan riksdagens medverkan
torde beträffande dem alltjämt böra påkallas.
I åtskilliga fall har riksdagen, såsom förut framhållits, beviljat årliga
understöd åt efterlevande efter ordinarie tjänstemän, vilka av olika anledningar
icke förvärvat familjepensionsrätt. I de flesta dylika fall har understödsbeloppet
ställts i viss relation till storleken av den pension, som skulle
hava utgått, därest befattningshavaren varit delägare i vederbörande pensionskassa.
Exempelvis har beträffande efterlevande efter vissa tjänstemän
vid statens järnvägar, vilka erhållit ordinarie anställning å sådan tidpunkt,
att de icke haft skyldighet att ingå såsom delägare i statens järnvägars
änke- och pupillkassa och vilka icke begagnat sig av den rättighet att
vinna inträde i kassan, som förelegat, tillämpats den regeln, att det årliga
understödet bestämts till en tredjedel av det belopp, vartill änkepensionen
skulle uppgått, om mannen vid sin död varit delägare i kassan. Samma
Inom finansdepartementet
upprättad
promemoria i
ämnet.
Överi ämnande
till Kungl.
Majit av vissa
understödsfrågors
prövning.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Grunderna för
understöds
utgående.
regel Ilar även följts i fråga om efterlevande efter befattningshavare, vilka
inträtt i statens järnvägars tjänst i samband med övertagandet av enskilda
järnvägar och vilka icke kunnat vinna delaktighet i statens järnvägars
änke- och pupillkassa. Beträffande en grupp efterlevande, vilka i talrika
fall kommit i åtnjutande av årliga understöd på grund av riksdagens särskilda
beslut, nämligen änkor efter vaktkonstaplar m. fl. befattningshavare
vid fångvården, hava emellertid understöden under de senaste åren oberoende
av omständigheter, vilka för delägare i vederbörande änke- och pupillkassa
kunnat påverka pensionsbeloppens storlek, bestämts till ett lixt belopp av
240 kronor eller efter den år 1926 verkställda omräkningen av änkepensionernas
belopp 384 kronor. Med hänsyn till att särskilda grunder dock i
regel pläga iakttagas i fråga örn beredande av understöd åt efterlevande
efter ordinarie tjänstemän, vilka av en eller annan anledning icke förvärvat
familjepensionsrätt, synes det lämpligt att undantaga jämväl hithörande fall
från den omläggning av understödsärendenas behandling, som nu bör komma
till stånd. Ärenden rörande understöd åt efterlevande efter ordinarie tjänstemän
skulle sålunda alltjämt underställas riksdagen, även örn det ifrågasatta
understödsbeloppet icke överstege 444 kronor för år.
Vad slutligen angår befattningshavare anställda hos riksdagen eller riksdagens
verk, böra givetvis frågor örn understöd åt efterlevande efter dylika
befattningshavare icke överflyttas till Kungl. Maj:ts prövning.
Huvudparten av den personal, som efter dessa begränsningar skulle ifrågakomma
att för sina efterlevande erhålla understöd genom det nu ifrågasatta
förfarandet, utgöres av förmän och arbetare vid försvarsväsendet. Härtill
skulle ansluta sig en mängd sinsemellan ganska olikartade grupper av
befattningshavare inom skilda grenar av statsförvaltningen, vilka med
hänsyn till sina löne- och anställningsförhållanden kunna i nu förevarande
hänseende likställas med den ifrågavarande arbetarpersonalen. Hit höra
bland andra förmän och arbetare vid mynt- och justeringsverket, vaktmästare
vid folkskoleseminarier och allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter,
vissa icke-ordinarie befattningshavare vid statens hospital och asyler, statens
lantbruksinstitut och hingstdepåerna m. fl. ävensom viss personal med
icke-ordinarie anställning vid de affärsdrivande verken. Att begränsa
Kungl. Maj:ts befogenhet i fråga örn understödens utdelande till att avse
allenast vissa särskilt angivna grupper av anställningshavare torde knappast
vara lämpligt, utan det torde böra ankomma på Kungl. Majit att efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huruvida en viss
grupp av befattningshavare bör ingå bland den kategori av statsanställda,
vilkas efterlevande kunna komma i åtnjutande av understöd i den ordning,
som här avses.
Då den understödsverksamhet det här gäller, utvecklat sig såsom ett slags
ersättning för den familjepensionering, som ännu saknas för hithörande
grupper av anställningshavare, bör densamma begränsas till sådana efterlevande,
som vid en ordnad familjepensionering pläga komma i åtnjutande
av pensionsrätt, alltså änkor och i äktenskapet födda barn.
Vad härefter angår de grunder för understödsfrågornas prövning, som
skulle komma att av Kungl. Majit tillämpas, framgick av den i 1929 års
statsverksproposition framlagda, här förut refererade utredningen med all
tydlighet, vilka svårigheter det möter att närmare regelbinda den ifrågavarande
pensionerings verksamheten. I själva verket torde detta, såsom
också under sagda utredning antyddes, ligga i sakens egen natur på grund
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
11
av denna pensionerings karaktär av en hjälpverksamhet, betingad av billighetsskäl.
Riksdagen har också i sin förenämnda skrivelse nr 217 år 1929
förklarat sig anse, att enhetliga grunder för den ifrågavarande verksamheten
svårligen kunna fastställas och att en diskretionär prövning av omständigheterna
i de särskilda fallen fortfarande bör äga rum. Men å andra
sidan betyder detta ingalunda, att icke vissa, åtminstone i stora drag bestämda
normer böra följas vid Kungl. Majits prövning av understödsärendena.
Under riksdagens behandling av dessa frågor har utbildat sig en i
åtskilliga avseenden ganska fast praxis, låt vara att denna kan behöva i
vissa hänseenden kompletteras, och denna praxis torde böra läggas till grund
vid ärendenas handläggning hos Kungl. Maj:t.
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke huvudsyftet med den föreslagna
omläggningen — att med hänsyn till det ej ringa besvär, som denna understödsverksamhet
vållar riksdagen, i största möjliga utsträckning befria riksdagen
från att taga befattning med densamma — skulle i viss mån äventyras,
därest man bunde Kungl. Majit vid att i några väsentliga hänseenden
vid sin prövning iakttaga strängare normer än riksdagen under de senaste
åren följt vid dessa ärendens avgörande. För såvitt man nämligen ej kunde
räkna med att riksdagen samtidigt vore beredd att ålägga sig en motsvarande
åtstramning i den praxis med avseende på änkeunderstödens beviljande, som
numera följes inom riksdagen, skulle sannolikt följden bliva den, att åtskilliga
framställningar, som med hänsyn till de för Kungl. Majits prövning
gällande reglerna av Kungl. Majit lämnades utan bifall, bomme att motionsvis
underställas riksdagen. Härigenom skulle ju dylika understödsärenden,
örn också till minskat antal, alltjämt komma att belasta riksdagens arbete.
Såsom en första förutsättning för att understöd av statsmedel skall beviljas
familjen efter en avliden statstjänare, tillhörande de kategorier, varom
nu är fråga, har riksdagen ständigt upprätthållit den fordran, att ömmande
omständigheter skola föreligga, d. v. s. att ett verkligt behov av understöd
skall med större eller mindre styrka göra sig gällande. Härvid har i första
hand krävts, att den efterlevande änkan skall vara medellös eller i avsaknad
av tillräckliga medel för sitt uppehälle. Denna fordran har dock icke tilllämpats
så, att fullständig avsaknad av tillgångar uppställts såsom villkor
för beviljande av understöd. Några tusen kronors behållning i boet efter
den avlidne anställningshavaren har sålunda i åtskilliga fall av understöd
förekommit. Ej så sällan har i behållningen ingått en mindre fastighet,
varav familjen huvudsakligen haft fri bostad. Där kapitalbehållningen
stigit till mera avsevärda belopp, har det inträffat, att understödsbeloppet
med hänsyn härtill satts till lägre belopp än som eljest skolat utgå, under
senare år vanligen till 324 kronor i stället för 384.
Statskontoret har i sitt förut återgivna utlåtande övervägt frågan örn
fixerande av en viss gräns i sådant hänseende, att, örn behållningen i boet
överstege visst belopp, pensionering av änkan icke skulle ifrågakomma.
Ämbetsverket har dock funnit det vanskligt att i detta avseende fixera
pensioneringsgrunderna i vidare mån än att, där vad av behållningen i
mannens dödsbo, som tillfaller änkan, kan beräknas avkasta ett årsbelopp,
som motsvarar eller överskjuter vad som vid fullständig medellöshet skulle
ifrågakomma såsom änkepension, någon pensionering icke bör förekomma.
Vad statskontoret sålunda uttalat torde böra beaktas vid understödsärendenas
prövning.
Även örn änkan själv varit medellös, har pension ansetts icke böra utgå
i sådana fall, då hon haft anhöriga i den ställning, att de kunnat och bort
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
draga försorg om henne. Där änkan haft vuxna barn, har emellertid dessas
försörjningsplikt icke ansetts utesluta understöd från statens sida, för den
händelse barnen själva befunnit sig i knappa ekonomiska omständigheter.
Att uppdraga några mera bestämda gränser för de fall, då barnens försörjningsplikt
gentemot modern bör utesluta understöd till denna, synes knappast
vara möjligt eller lämpligt. Emellertid bör det betonas, att, där något eller
några av barnen befinna sig i en god ekonomisk ställning, staten givetvis
icke bör övertaga den skyldighet att sörja för moderns uppehälle, som åvilar
barnen.
För understöds utgående har vidare enligt den av riksdagen tillämpade
praxis krävts, att änkans arbetsförmåga skall vara på grund av ålder,
sjukdom eller av annan anledning nedsatt. Har änkan icke uppnått högre
ålder och varit fullt arbetsför, har understöd till henne ansetts icke böra
ifrågakomma. Att närmare fixera villkoren för understöds utgående i nu
berörda hänseenden, exempelvis genom föreskrivande av viss lägsta ålder
för änkan eller viss grad av nedsättning i arbetsförmåga, synes knappast
vara att förorda.
Emellertid torde det icke böra förekomma och lärer väl heller aldrig
hava ifrågasatts, att staten skulle träda hjälpande emellan i alla de fall,
då en befattningshavare i statens tjänst avlider och efterlämnar familj i
bekymmersamma ekonomiska omständigheter. För att staten i dylika fall
skall anse sig böra ingripa, bör den avlidne statstjänarens anställning hava
varit av sådan varaktighet och beskaffenhet, att staten på grund av sin
ställning som arbetsgivare tinner sig icke böra undandraga sig att lämna
de efterlevande hjälp. Ty det måste föreligga särskilda skäl, som göra,
att statsverket i dessa fall påtager sig den omsorg, som eljest åvilar andra
samhällets organ.
I sitt förut återgivna uttalande i frågan har 1929 års riksdag betonat,
att de begränsningar, som borde föreskrivas för den nu förevarande understödsverksamheten,
borde avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser,
vilka staten såsom arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, och
att vid prövningen av understödsfrågorna alltså icke åt behovssynpunkterna
såsom sådana borde givas utslagsgivande verkan. Med detta uttalande
lärer riksdagen icke få antagas hava avsett att frångå den ståndpunkt, riksdagen
förut alltid upprätthållit i fråga örn denna und°rstödsverksamhet:
att understöd bör utgå allenast, där ömmande omständigheter föreligga.
En behovsprövning torde följaktligen, såsom i det föregående framhållits,
alltjämt böra äga rum; ett motsatt förfarande skulle ju i själva verket innebära
ett uppgivande av den grundsats, riksdagen vid fyrfaldiga tillfällen
hävdat, nämligen att statstjänarnas familjepensionering i stort sett bör bestridas
genom deras egna avgifter och att den här ifrågavarande understödsverksamheten,
även i den omfattning den numera erhållit, dock principiellt
sett bör betraktas såsom ett undantag från den allmänna regeln. Däremot
torde riksdagen med sitt nyss återgivna uttalande få anses hava avsett, att
behovssynpunkterna å andra sidan icke uteslutande böra få göra sig gällande,
utan att det avgörande för statens ingripande i ömmande fall bör vara, örn
befattningshavarens arbetsanställning i statens tjänst varit av sådan art,
att staten såsom arbetsgivare icke skäligen kan lämna hans efterlämnade
familj utan bistånd.
I främsta rummet kommer härvid givetvis i betraktande anställningstidens
längd. Statskontoret har i sitt förenämnda utlåtande erinrat, att i allmänhet
minst tjugu års tjänst fordras för att pension skall tilldelas befattnings
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
13
havaren själv. I det stora flertalet av de fall, där riksdagen beviljat änkepensioner
åt de kategorier av anställda, varom nu närmast är fråga, har
också befattningshavarens anställningstid uppgått till och mycket ofta vida
överstigit nyssnämnda tid. Emellertid saknas icke exempel på att änkepension
beviljats av riksdagen trots att den avlidne mannens anställning
i statstjänst understigit nämnda tid; någon gång har det hänt, att anställningen
varit av jämförelsevis kort varaktighet. I dessa sistberörda fall har
emellertid förhållandet varit, att anställningshavaren avlidit till följd av
olycksfall i tjänsten eller på grund av sjukdom ådragen under arbetet, eller
också hava eljest alldeles särskilda omständigheter förelegat, som gjort, att
billigheten ansetts kräva, att understöd av statsmedel trots anställningshavarens
korta tjänstetid bereddes de efterlevande. Jämväl på denna punkt
har statskontoret ansett, att betänkligheter möta mot en närmare fixering av
pensioneringsgrunderna. Det synes också knappast vara lämpligt att nu binda
prövningen i förevarande hänseende vid ett visst minimiantal tjänstår eller
på annat sätt. Men det torde vara av vikt, att man vid det fortsatta
utformandet av praxis med en viss stränghet upprätthåller fordringarna i
avseende å anställningens varaktighet, för såvitt icke befattningshavaren
avlidit till följd av olycksfall eller sjukdom ådragen i tjänsten.
I sitt förut omnämnda utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen, att understöden
borde begränsas till sådana fall, då familjefadern dels haft en till
sin natur stadigvarande anställning, dels ock på grund av i anställningsförhållandena
liggande orsaker varit förhindrad att bereda sina efterlevande
försörjning. Sålunda syntes byggnadsarbetare vid statens järnvägsbyggnader
på grund av sin lösa anställningsform icke böra medtagas. Å andra sidan
borde ej heller tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader inbegripas, då
dessa i form av högre avlöning än motsvarande tjänstemän vid statens järnvägar
åtnjöte ersättning för att de ej ägde medlemskap i statens järnvägars
änke- och pupillkassa.
Vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört synes böra vinna beaktande. Anställningen
bör alltså hava varit av stadigvarande natur, och från understöd för
sina efterlevande böra vara uteslutna sådana anställningshavare, för vilka
genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för frånvaron av
ordnad familjepensionering. I enlighet härmed böra i anslutning till järnvägsstyrelsens
uttalande efterlevande till arbetare och tjänstemän vid statens
järnvägsbyggnader i allmänhet icke ifrågakomma till understöd. Detsamma
bör gälla motsvarande kategorier av anställningshavare vid statens vattenfallsverks
byggnadsarbeten. Härvid bör dock betonas, att även från dessa
regler undantag kunna förekomma. Därest exempelvis en person, som vid
sitt frånfälle sedan en jämförelsevis kort tid tillbaka var anställd såsom tjänsteman
vid statens järnvägsbyggnader, tidigare under en lång följd av år tjänstgjort
vid statens trafikerade järnvägar, synes det oriktigt att utesluta hans
efterlevande från understöd allenast av den grund att han under de sista
åren av sitt liv haft anställning vid järnvägsbyggnaderna; denna tjänstgöring
har måhända icke varit så lång, att det rimligen kan förutsättas,
att han under denna tid skulle hava kunnat medelst överskottet å sin lön
sörja för sina efterlevandes framtida uppehälle.
I några fall, där med hänsyn till längden av befattningshavarens tjänstetid
eller eljest föreliggande förhållanden tvekan ansetts kunna råda, huruvida
änkeunderstöd borde utgå, har riksdagen vid understödsfrågans bedömande
tagit i betraktande jämväl den omständigheten, att änkan själv under viss
tid utfört arbete för statens räkning. I dylika fall är änkeunderstödet tyd
-
14
lint-koutskottets utlåtande Nr 14.
ligen i viss grad att betrakta såsom ett slags tjänstepension. Även i fortsättningen
torde denna praxis böra följas.
Det synes vara av vikt, att den utredning av förevarande understödsärenden,
som föregår Kungl. Maj:ts beslut, lägges på sådant sätt, att tillräcklig
belysning erhålles rörande de omständigheter, som, enligt vad i det
föregående antytts, ur skilda synpunkter äro av betydelse för understödsfrågornas
bedömande.
Frågor om Vad nu sagts örn grunderna för understöds beviljande gäller i främsta
sftdamafan då rummet de fall, då frågan örn understöd åt familjen väckes i samband med
en längre tid mannens frånfälle. Man bör också kunna utgå ifrån, att den nu ifrågaförfiutit
efter varande understödsverksamheten till övervägande del skall avse just dylika
anställnings- fa] l. Emellertid torde man även få räkna med att framställning örn under,
llavtr,e,ns stöd understundom kommer att göras först sedan en längre tid förflutit efter
mannens död.
För sistberörda fall kan någon fast praxis icke sägas hava utbildat sig
under riksdagens behandling av dessa frågor. Någon enstaka gång har
riksdagen visserligen tidigare beviljat änkepension utan hänsyn till den
omständigheten, att mannens död inträffat långt tillbaka i tiden. Vid 1928
års riksdag kom frågan, såsom förut blivit berört, under diskussion till följd
därav, att ett stort antal förslag framfördes, såväl i propositioner som
motionsvis, örn beviljande av understöd åt änkor efter befattningshavare,
som avlidit för lång tid sedan. Bankoutskottet föranläts härav att göra det
förut återgivna uttalandet rörande änkepensionering i dylika fall, och i
enlighet med bankoutskottets hemställan avslog 1928 års riksdag framställningar
örn pension, där mannens död inträffat längre tillbaka i tiden än tio år.
Statskontoret förklarade i sin förut omförmälda utredning sig kunna i
det väsentliga biträda den tankegång, åt vilken bankoutskottet givit uttryck,
men ansåg det dock knappast tillrådligt att vägra pension i alla fall, där
tio år eller mera förflutit efter mannens död. Ämbetsverket höll före, att
det även i sådana fall, varom nu är fråga, vore synnerligen vanskligt att
på förhand binda sig vid viss fixering av förutsättningarna för pensionering;
men därest överhuvud taget någon sådan fixering kunde anses lämplig,
syntes det vara att föredraga, att villkoret hänförde sig till änkans ålder
vid mannens död, förslagsvis minst femtio år, samt längden av mannens
anställning i statstjänst, förslagsvis tjugu år. Mot den av statskontoret
sålunda framkastade tanken att göra änkans möjlighet till understöd beroende
av hennes ålder vid mannens död riktade järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande
över statskontorets förslag vissa invändningar. Ville man kräva en viss
rimlig åldersrelation mellan mannen och hustrun, syntes det järnvägsstyrelsen
vara lämpligare att föreskriva såsom villkor för understöd, att hustrun ej
vore mer än exempelvis femton år yngre än mannen.
Vid 1929 års riksdag beviljades i ett par fall i enlighet med bankoutskottets
tillstyrkan understöd åt änkor efter befattningshavare, vilka för
längre tid än tio år sedan avlidit. En annan framställning örn änkeunderstöd
avslogs under åberopande, bland annat, av den avsevärda tid, som
förflutit efter mannens död; i detta fall hade emellertid frånfället inträffat
redan år 1901. En regel, som, såvitt de tryckta handlingarna utvisa, av
bankoutskottet och riksdagen konsekvent upprätthölls vid 1929 års riksdag,
var, att framställningar om pension avvisades, därest änkan kommit i åtnjutande
av kommunalt understöd.
Den uppfattning, som statskontoret i denna del utvecklat, synes kunna i
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
15
huvudsak läggas till grund för uppbyggande av en fastare praxis på hithörande
område. I enlighet härmed torde för framtiden den omständigheten,
att en längre tid förflutit efter mannens död, icke i och för sig böra utgöra
avgörande hinder för att bevilja änkan understöd. Även örn vid
mannens frånfälle änkeunderstöd anses ej vara påkallat med hänsyn till
änkans levnadsålder och arbetsförmåga, synes detta förhållande icke böra
utesluta henne från erhållande av understöd, sedan hon på grund av inträdd
ålderdom eller av andra orsaker blivit urståndsatt att försörja sig.
Det synes emellertid vara av vikt, att prövningen av dylika frågor lägges
så, att man vinner största möjliga säkerhet för att icke understödsverksamheten
i dessa fall kommer att innebära, att försörjningen av änkan överflyttas
på staten från någon annan, som rätteligen bör bära den. Utredningen
i dessa ärenden bör därför innefatta en undersökning rörande familjens
ställning vid tiden för mannens död och änkans levnadsförhållanden
efter denna tid. Den omständigheten, att änkan tillfälligtvis under någon
kortare tid uppburit understöd av kommunen, synes emellertid knappast behöva
föranleda, att en framställning örn understöd av statsmedel till henne avvisas.
I övrigt synes det av statskontoret ifrågasatta villkoret beträffande
änkans ålder vid mannens död i regel kunna iakttagas. Då, såsom järnvägsstyrelsen
anmärkt, tillämpningen av denna regel någon gång kan komma
att verka obillig, bör emellertid Kungl. Majit kunna i särskilda fall
medgiva undantag därifrån.
Nu angivna regler torde dock icke böra erhålla en retroaktiv tillämpning.
Av 1928 års bankoutskotts förenämnda uttalande i ämnet synes
framgå, att farhågorna för de konsekvenser, en retroaktiv pensionering
skulle medföra, varit en kraftigt bidragande orsak till utskottets ställningstagande
i de då föreliggande frågorna örn understöd åt efterlevande efter
befattningshavare, vilka avlidit för en längre tid sedan. I enlighet härmed
torde understöd i regel icke böra beredas änkor efter nu för länge sedan
avlidna befattningshavare, vilkas frånfälle inträffat vid en tidpunkt, då
änkepensionering av statsmedel beträffande ifrågavarande befattningshavargrupper
icke förekom i någon mera nämnvärd omfattning. Under inga
förhållanden torde i dylika fall understöd av statsmedel böra utgå, därest
änkan kommit i åtnjutande av kommunalt understöd.
På sätt förut angivits har understöd till den efterlevande familjen efter Uppfostringnanställningshavare,
tillhörande de grupper, varom nu är fråga, understundom bidrag till
utgått även i form av uppfostringsbidrag till anställningshavarens minder- minderånga
ånga barn under dessas uppväxttid. Dylika barnuppfostringsbidrag — s. k. harn''
barnpensioner — hava emellertid förekommit endast i ett relativt obetydligt
antal fall. Det vill också förefalla, som örn riksdagen vid utdelande av
dylika bidrag icke alltid följt fullt enhetliga grunder. Någon fast praxis
kan därför icke sägas hava under riksdagsbehandlingen utbildat sig. Önskvärt
torde vara, att för den fortsatta behandlingen av hithörande ärenden
mer ensartade grundsatser komma till tillämpning. Med hänsyn bland
annat till den ganska begränsade erfarenhet, som i denna del vunnits under
den hittillsvarande behandlingen av understödsfrågorna, torde det emellertid
vara vanskligt att nu på förhand i detalj fastslå, vilka grunder Kungl.
Majit skall hava att följa vid utdelande av ifrågavarande bidrag. Här
skall därför endast göras ett försök att mera generellt antyda do regler,
som böra bliva grundläggande för dessa frågors behandling.
Till en början torde nian härvidlag få göra en viss skillnad mellan de
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Fastställande
av vissa
maximibelopp
för de av
Kungl. Majit
beviljade understöden.
fall, då barnuppfostringsbidrag utdelas såsom tillägg till ett samtidigt beviljat
änkeunderstöd och de fall, då barnuppfostringsbidrag utgår utan sammanhang
med änkepension.
Det förra fallet, att dylika bidrag utdelats i sammanhang med änkepension,
har beträffande den personal, varom nu är fråga, förekommit
i mycket ringa utsträckning. Det vill också förefalla, som örn tilldelandet
av barnuppfostringsbidrag jämte änkeunderstöd allt fortfarande bör höra
till undantagen. Förutsättningen bör i så fall vara, att det föreligger mer
än vanligt ömmande omständigheter — att den efterlämnade familjen med
andra ord av ekonomiska eller andra orsaker befinner sig i ett verkligt
nödläge. De barn, för vilka uppfostringsbidrag skulle utgå, böra också
befinna sig i tämligen späd ålder. För barn i 14—15-årsåldern eller däröver
synas uppfostringsbidrag knappast böra utgå.
Normalbeloppet för barnuppfostringsbidrag torde i nu förevarande fall
böra bestämmas till 96 kronor, då det gäller endast ett barn. För två eller
flera barn synes bidragets belopp böra fastställas till 60 kronor för varje
barn. Visserligen har riksdagen i något enstaka fall bestämt barnuppfostringsbidrag,
tillhörande den grupp, varom nu är fråga, till 120 kronor per
år, men det synes knappast påkallat att differentiera bidragens storlek mera
än nu ifrågasatts.
Vidkommande åter barnuppfostringsbidrag, som utgår utan sammanhang
med änkeunderstöd, torde man inom denna grupp få särskilja bidrag, som
tilldelas barn, vilka förlorat även modern. I dessa fall synes det årliga
understödsbeloppet normalt böra bestämmas till 168 kronor för ett barn och
120 kronor för varje barn, örn dessa äro två eller flera. Därest det med
hänsyn till barnens ekonomiska ställning finnes påkallat, bör en jämkning
nedåt av dessa belopp kunna ske exempelvis till 120, respektive 96 kronor.
Återstående fall av barnpensioner äro sådana, där understöd till en anställningshavares
änka befinnes icke böra ifrågakomma men där dock något bidrag
till hans efterlämnade barns uppfostran anses böra utgå. Såsom förut blivit
antytt, har riksdagen beviljat uppfostringsbidrag åt en avliden anställningshavares
efterlämnade barn i vissa fall, då änkan ansetts icke böra erhålla
något understöd, emedan hon visserligen varit medellös eller befunnit sig i
knappa ekonomiska omständigheter men dock varit frisk och arbetsför och
icke uppnått högre ålder. Enahanda förfarande har ock understundom tilllämpats,
då ömmande omständigheter talat för understöd till familjen, men
mannens tjänstetid varit av så kort varaktighet, att det ansetts av principiella
skäl betänkligt att tilldela änkan pension. I dessa hänseenden synes
den av riksdagen inledda praxis böra fullföljas.
Vad angår understödens belopp i nu senast avsedda fall, torde dessa lämpligen
kunna bestämmas till 120 kronor för ett ensamt barn och 96 kronor för
varje barn, då dessa äro två eller flera. Där sådant med hänsyn till den
ekonomiska ställningen i boet efter den avlidne finnes motiverat, bör en
jämkning nedåt företagas till förslagsvis 96, respektive 72 kronor.
Barnunderstöden torde i samtliga fall böra bestämmas att utgå till och
med det kalenderår, varunder barnet uppnår 18 års ålder.
Såsom förut framhållits, torde Kungl. Maj:ts befogenhet att utan riksdagens
hörande bevilja understöd av ifrågavarande slag böra begränsas till
änkepensioner örn högst 444 kronor och barnpensioner om högst 168 kronor.
Men härutöver torde det, i enlighet med den tanke statskontoret i fjol framförde,
vara ändamålsenligt att fixera ett totalt maximibelopp för de under
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
17
stöd av hithörande slag, som Kungl. Majit skulle äga att årligen bevilja.
De av riksdagen under åren 1926—1929 beviljade understöden tillhörande
de kategorier, beträffande vilka prövningen nu skulle överflyttas till Kungl.
Majit, hava, såsom framgår av de förut angivna siffrorna, uppgått till följande
belopp i jämna tusental: år 1926 15,000 kronor, år 1927 26,000 kronor,
år 1928 23,000 kronor och år 1929 26,000 kronor. Med utgångspunkt
från dessa siffror torde försiktigheten bjuda att icke bestämma ifrågavarande
belopp lägre än till 30,000 kronor.
Understöden böra beviljas att utgå å allmänna indragningsstaten. Liksom
hittills varit fallet torde dock understöd till efterlevande efter befattningshavare
anställda vid de affärsdrivande verken böra utgå av vederbörande verks
medel. Det gäller härvid i första rummet understöd av trafikmedel vid statens
järnvägar. Understöd av hithörande slag att utgå av trafikmedel hava under
åren 1926—1929 beviljats till i runda tal följande belopp: år 1926 2,600
kronor, år 1927 2,300 kronor, år 1928 7,400 kronor och år 1929 10,300 kronor.
Det förefaller lämpligt, att ett visst maximum fixeras även för de
nya understöd, som varje år må av Kungl. Majit beviljas att utgå av trafikmedel.
Detta maximibelopp, som bör inräknas i den förut angivna summan
av 30,000 kronor, torde kunna tills vidare bestämmas till 10,000 kronor.
Denna begränsning synes kunna av Kungl. Majit iakttagas utan att den
uttryckligen intages i själva det bemyndigande från riksdagens sida, som
förutsättes för den ifrågasatta anordningens genomförande. För de övriga
affärsdrivande verken hava understöd icke förekommit i sådan utsträckning,
att det synes erforderligt att för vart och ett av dem på förhand fastställa
någon motsvarande begränsning.
Enligt statskontorets år 1928 framförda förslag borde dessutom föreskrivas,
att under budgetåret utgående pensioner icke finge överstiga visst
sammanlagt belopp. Genomför man de övriga begränsningar, som i det
föregående föreslagits, synes det knappast erforderligt att himna någon dylik
föreskrift. Med den hastiga avgång, som enligt sakens natur måste äga
runi bland understödstagarna, då dessa ju vid tillämpning av de förut angivna
riktlinjerna för understödens tilldelande komma att väsentligen utgöras
av ålderstigna eller sjukliga personer, kommer det sammanlagda årsbeloppet
ändock att hålla sig inom en relativt begränsad ram.
För att bereda riksdagen tillfälle att följa understödsverksamlieten bör, Överlämnande
på sätt i det förut återgivna anförandet till statsrådsprotokollet över finans- tm riksdagen
ärenden den 4 januari 1929 framhölls, till varje års riksdag i statsverks- aT ..ärlig red°-propositionen eller på annat sätt lämnas uppgift å de under nästföregående ^viljade1"
år av Kungl. Majit beviljade understöden. Med utgångspunkt från denna understöd.
uppgift kan riksdagen, i den mån så finnes önskvärt, genom bankoutskottet
taga närmare del av Kungl. Majits beslut i ärendet.
I syfte att uppnå en såvitt möjligt rättvis avvägning mellan de olika Understödens
ansökningarna om understöd böra inkomna framställningar örn pension utdelning,
företagas till prövning en gång örn året. Detta bör lämpligen ske mot slutet
av värjo budgetår. I fråga örn den tidpunkt, från vilken beviljat understöd
utgått, har hittills gällt, att, då fråga örn understöd väckts i samband med
mannens frånfälle, understiid, som av riksdagen beviljats efter framställning
av Kungl. Majit, i allmänhet plägat utgå från och med månaden näst efter
den, under vilken mannen avlidit. Understöd, som i enahanda fall beviljats
på motionsvis inom riksdagen gjord framställning, hava däremot i regel
Bihang lill riksdagens protokoll 1030. ti sami. 10 hafi. (Nr Ii.) 2
Förskott å
understöd.
Den nya
ordningens
genomförande.
TJtlåtanden
över den i
finansdeparte
mentet upprättade
promemorian.
18 Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
utgått från och med ingången av det kalenderår, varunder framställningen
gjorts; detsamma har gällt, då understödst rågan väckts först vid ett senare
tillfälle än i samband med mannens död. Då det icke synes böra komma
i fråga att i förevarande avseende ställa understödstagarna i ett sämre läge
enligt den nya ordningen än enligt den hittillsvarande, toi''de understöd,
som beviljas på grund av en i samband med mannens död gjord framställning,
i allmänhet böra i fortsättningen utgå från och med månaden näst
efter den, under vilken mannens frånfälle inträffat. Vad åter andra fall
angår, synes såsom regel böra gälla, att understöden utgå först från och
med ingången av det därpå följande budgetåret.
För närvarande tillämpas det förfarandet, att, därest en ansökning örn
understöd inkommer å sådan tidpunkt, att proposition icke hinner avlåtas
till pågående riksdag, men behovet av skyndsamt understöd är särskilt
trängande, Kungl. Majit medgiver, att förskott å det understöd, örn vars
beviljande framställning är avsedd att avlatas till riksdagen, ma utlämnas
till sökanden för att sedan avräknas å det understöd, som kan komma
att av riksdagen beviljas. Ehuru ett dylikt förfarande icke val låter
förena sig nied den föreslagna anordningen, att samtliga understödsfrågor
prövas i ett sammanhang för varje år, torde det dock icke böra vara uteslutet,
att sådana pensionsförskott även i fortsättningen undantagsvis beviljas,
när särskilt starka skäl tala därför.
Därest Kungl. Majit beslutar framlägga förslag för 1930 års riksdag örn
den ifrågasatta omläggningen, torde några särskilda framställningar örn
sådana understöd, vilkas beviljande för framtiden skall ankomma på Kungl.
Majit, icke böra föreläggas nästa års riksdag. Önskvärt vöre vidare, att
riksdagen icke upptoge eventuella motioner i dylika frågor till prövning,
innan omläggningsförslaget av riksdagen slutbehandlats. Vid bifall till det
ifrågavarande förslaget borde även de motionsvis inom riksdagen väckta
understödsfrågorna av hithörande art hänskjutas till Kungl. Majlis prövning.
Den första utdelningen av understöd enligt den nya ordningen skulle
då äga rum redan under år 1930. Möjligen skulle det möta svårigheter att
medhinna det slutliga avgörandet av de föreliggande understödsärendena
före utgången av nu löpande budgetår. Detta behöver givetvis dock icke
inverka på den tidpunkt, från vilken pensionerna skulle komma att utgå.
För den föreslagna anordningens genomförande synes i övrigt från riksdagens
sida endast krävas, att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att i
huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som kunna komma att av
departementschefen i samband med frågans framläggande för riksdagen angivas,
till ett sammanlagt belopp av högst 30,000 kronor örn året besluta
örn understöd åt änkor och barn efter anställningshavare i statens tjänst,
att utgå å allmänna indragningsstaten eller beträffande understöd åt efterlevande
efter personer, anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel,
av vilka verkets omkostnader bestridas.»
Över det i promemorian framställda förslaget hava utlåtanden avgivits
av arméförvaltningen, marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret och domänstyrelsen.
Flertalet myndigheter hava helt eller i huvudsak anslutit
sig till vad i promemorian föreslagits. Av innehållet i utlåtandena ma
följande återgivas.
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
19
Arméförvaltningen har meddelat, att ämbetsverket, som förutsatte, att
efterlevande efter indelt eller f. d. indelt manskap icke omfattades av förslaget,
icke hade något att erinra mot innehållet i promemorian.
Marinförvaltningen har anfört bland annat följande:
Såsom villkor för understöd skulle enligt förslaget i allmänhet iakttagas,
att änkas ålder icke understigit 50 år vid mannens död. Då tilllämpningen
av denna regel någon gång kunde komma att verka obillig,
borde emellertid Kungl. Majit kunna »i särskilda fall» medgiva undantag
därifrån. Inskränkningen i förevarande hänseende syntes marinförvaltningen
allenast höra bestämmas sålunda, att Kungl. Majit i regel icke
borde bevilja understöd, där änkans ålder vid mannens frånfälle understigit
50 år.
Mot vad i förslaget anföres örn uppfostringsbidrag till minderåriga barn
hade marinförvaltningen intet annat att erinra än att uppfostringsbidrag
måhända borde beviljas icke blott undantagsvis, då barnens moder åtnjöte
understöd. Detta torde nämligen i allmänhet knappast täcka änkans egna
levnadsomkostnader, så mycket mindre även barnens. Örn minderårigt
barn till pensionsnjutande moder tillerkändes understöd, syntes detta
emellertid böra utgå efter visst förhållande till moderns understöd, såsom
exempelvis vore fallet i fråga örn änkepension och barntillägg från flottans
pensionskassa.
Generalpoststyrelsen har yttrat bland annat:
Då understöd åt efterlevande efter i postverkets tjänst anställda personer
i arbetarställning hittills endast i något enstaka undantagsfall förekommit,
syntes den ifrågasatta omläggningen i stort sett icke beröra postverket.
Enligt generalpoststyrelsens uppfattning borde fortfarande liksom hittills
den vid postverket kontraktsanställda personalen (poststationsföreståndare,
lantbrevbärare, lådbrevbärare, postförare m. fl.) samt arbetare vid postverkets
industriella drift, vilka arbetares anställningsförhållanden i huvudsak
vore jämförliga med arbetares inom privat drift, i allmänhet vara
undantagna från bär avsedd understödsvei’ksamhet.
Telegrafstyrelsen bar erinrat därom, att styrelsen i sitt förut omnämnda
år 1928 avgivna utlåtande över statskontorets då verkställda utredning såsom
sin mening framhållit, att i avbidan på familjepensionsfrågans lösning
knappast annat än billighetsskäl och behovsprövning kunde vara normerande,
och att styrelsen därför icke bade gjort någon erinran mot statskontorets
förslag.
I det nu föreliggande förslaget syntes dock behovsprincipen fått göra
sig allt för mycket gällande. Billighetsskälen hade däremot fått träda
mera i bakgrunden. Skulle huvudvikten läggas på behovet, bleve följden,
att de efterlevande till en sparsam befattningshavare bleve lottlösa, under
det att efterlevande till en befattningshavare, som vanskött sin ekonomi,
i första hand gynnades. Behovsprincipen, vars rättmätighet härmed
icke förnekades, borde dock ej anses som det primära utan borde
tillgripas för att åstadkomma nödig begränsning i verksamhetens omfång.
Vad departementschefen anfört vid anmälan av ärendet för 1929 års
riksdag gåve styrelsen anledning befara, att en av förhållandena, enligt styrelsens
erfarenhet, ofta påkallad snabbhet i avgörandet näppeligen kunde
förväntas, örn dylika ärenden prövades allenast en gång örn året. Styrelsen
kunde knappast finna, att likformigheten eller erforderlig överblick
över disponibla medel med nödvändighet behövde loda till, att eljest be
-
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
lijärtansvärda framställningar, angående vilkas berättigande ingen tvekan
kunde råda, skulle behöva vila kanske inemot ett år, innan det slutliga
avgörandet träffades. Styrelsen inskränkte sig emellertid till att i nu
ifrågavarande avseende hemställa örn möjligast smidiga regler för ärendenas
snabba avgörande.
Vidkommande anställningstidens längd innehölle förslaget, att fordran
på densamma kunde eftergivas vid dödsfall på grund av olycksfall i arbete.
Då olycksfallsförsäkringslagen för sådan händelse tillerkände änka —
oavsett behovet — en livränta, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, och det näppeligen syntes vara meningen, att den
avsedda understödsverksamheten skulle medföra, en ökning i denna lagstadgade
rätt — snarare torde behovet härvid få anses utesluta eller åtminstone
minska möjligheten av understöd — syntes denna förutsättning
kunna bortfalla.
Järnvägsstyrelsen har förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning
i frågan, varåt styrelsen givit uttryck i sitt förut omförmälda utlåtande
över statskontorets år 1928 verkställda utredning. Det i promemorian
framlagda förslaget syntes styrelsen emellertid icke vara ägnat att
ingiva betänkligheter av den styrka, att styrelsen ville motsätta sig dess
genomförande, då de av styrelsen tidigare påtalade olägenheterna av
ifrågavarande understödsverksamhets omgärdande med reglerande föreskrifter
åtminstone i viss mån motvägdes av den lättnad i understödsärendenas
handläggning, som ernåddes genom deras föreslagna delvis överflyttande
från riksdagen till Kungl. Maj :t, samt de i promemorian såsom lämpliga
föreslagna grunderna för ärendenas prövning i huvudsak anslöte sig
till vad styrelsen alternativt i sådant avseende föreslagit. Emellertid ansåge
sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten på att införande på sätt
i promemorian föreslagits av maximering av de till Kungl. Majtts förfogande
för pensioner stående årsbeloppen kunde vid fall av ojämnhet
i tillströmningen av pensionssökande föranleda till orättvisor, i det pension
skulle kunna komma att av brist på medel vägras personer, som vore
därav i lika eller högre grad förtjänta än andra, som erhållit pension på
grund av vid tiden för deras ansökan rådande gynnsammare konjunkturer.
Med hänsyn härtill syntes, därest dylik maximering ej ansåges kunna undvikas,
Kungl. Majit åtminstone böra tillförsäkras rätt att disponera ett
års eventuella överskott för pensioner ett följande år.
Vattenfallsstyrelsen har anfört bland annat följande:
I promemorian anfördes, bland annat, att från understöd för sina efterlevande
borde i allmänhet vara uteslutna sådana anställningshavare, för
vilka genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för frånvaron
av ordnad familjepensionering, samt att till ifrågavarande kategori
av anställningshavare vore att hänföra tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
och vid statens vattenfallsverks byggnadsarbeten. Vattenfallsstyrelsen
finge emellertid framhålla, att även vid övriga avdelningar av
statens vattenfallsverk funnes befattningshavare, vilka beretts ovannämnda
kompensation. Samtliga ifrågavarande befattningshavare vid statens
vattenfallsverk sammanfattades under benämningen extra tjänstemän av
klass I, och de besutte i huvudsak samma kvalifikationer och erfarenhet,
som i allmänhet krävdes av motsvarande eller jämförbara ordinarie tjänstemän.
Givetvis kunde likväl, såsom i promemorian anmärkts, fall
förekomma, då understöd åt efterlevande till extra tjänstemän av
klass I skäligen borde utgå, men syntes dylika ärenden, i likhet
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
21
med vad som förutsatts beträffande frågor om understöd åt efterlevande
till ordinarie tjänstemän, alltjämt böra underställas riksdagens prövning.
Gentemot den i promemorian uttalade uppfattningen, att tilldelandet av
barnuppfostringsbidrag jämte änkeunderstöd borde höra till undantagen,
finge vattenfallsstyrelsen framhålla, att det i de fall, då förutsättningar
för beviljande av änkeunderstöd ansåges föreligga, i regel funnes lika
stora skäl för att även bevilja uppfostringsbidrag till minderåriga barn.
Den föreslagna inskränkningen, att uppfostringsbidrag icke skulle beviljas
för barn i 14—15-årsåldern eller däröver, ansåge vattenfallsstyrelsen
ej heller vara lämplig. Densamma skulle nämligen komma att verka
ojämnt, enär beviljat barnuppfostringsbidrag likväl skulle få uppbäras
intill dess barnet fyllt 18 år.
Statskontoret har meddelat, att vad i promemorian anförts och föreslagits
icke givit statskontoret anledning till erinran.
Föredragande departementschefen har för egen del i ärendet anfört Departementsbland
annat följande: chefen.
»Av vad som förekommit under behandlingen av denna fråga har även
jag blivit övertygad örn att vissa fördelar stå att vinna genom en omläggning
i den riktning, som här blivit ifrågasatt. Jag finner mig därför böra
förorda, att förslag nu förelägges riksdagen beträffande det bemyndigande
för Kungl. Maj:t, som erfordras för genomförande av en dylik omläggning.
Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende å understöds beviljande torde, i
enlighet med vad 1929 års riksdag uttalat, böra begränsas till att avse
understöd åt efterlevande efter personal i arbetarställning eller med sådan
personal i förevarande hänseende närmast jämförliga anställningshavare,
varvid, i enlighet med den begränsning, som av riksdagen i anslutning
till under senare år tillämpad beräkningsgrund förutsatts, änkepension
för normala fall bör utgå med 384 kronor och i särskilda fall
med förhöjt belopp 444 kronor för år. I förutnämnda inom finansdepartementet
upprättade promemoria har föreslagits, att vissa grupper av
understödsärenden, som med hänsyn till understödsbeloppens storlek
skulle falla inom den av riksdagen uppdragna gränsen för Kungl. Maj:ts
befogenhet, måtte undantagas från den föreslagna anordningen, nämligen
frågor örn understöd åt efterlevande efter ordinarie befattningshavare
och efter personal, anställd hos riksdagen eller riksdagens verk,
samt åt efterlevande efter värnpliktiga. Arméförvaltningen har nu i
sitt yttrande förklarat sig förutsätta, att efterlevande efter indelt eller
f. d. indelt manskap icke omfattades av förslaget. Mot de sålunda angivna
inskränkningarna i den understödsverksamliet, som bör ankomma
på Kungl. Maj:ts avgörande, har jag icke något att erinra. Jag förutsätter
tillika, att understödsverksamheten skall avse allenast anställningsliavares
änka och barn av äktenskaplig börd, d. v. s. sådana efterlevande,
som vid en ordnad familjepensionering bruka åtnjuta pensionsrätt.
Med avseende å de i promemorian föreslagna grunderna för understödens
beviljande har telegrafstyrelsen anmärkt, att behovsprincipen fått
göra sig allt för mycket gällande, medan de förpliktelser, Anika staten såsom
arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, fått träda mera i
bakgrunden. Behovsprincipen, vars rättmätighet icke förnekades, borde
dock ej anses som det primära utan borde tillgripas för att, örn så bleve
nödAdindigt, åstadkomma nödig begränsning i Arerksambetens omfång.
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Därest i detta yttrande får inläggas den innebörden, att understöd av den
art, varom bär är fråga, bör utgå enbart på den grund att anställningshavaren
under en lång tid tjänat staten, och även i sådana fall, då behov av
understöd icke påvisats, kan jag icke dela denna mening, vilken även synes
strida mot den uppfattning, riksdagen lagt till grund för understödsfrågornas
behandling. Jag linner mig för min del böra förorda, att man
fasthåller vid den fordran för understöds utgående, att de efterlevande
skola befinna sig i behövande omständigheter. Ett eftergivande av denna
fordran skulle ju i själva verket innebära, att man för de personalgrupper
det här gäller släppte den princip, som hittills upprätthållits i fråga örn
statstjänarnas familjepensionering, nämligen att kostnaderna för densamma
skola åtminstone till väsentlig del bestridas av anställningshavarna
själva. Vilken uppfattning man än må hava angående riktigheten eller
lämpligheten av denna princip, torde ett uppgivande av densamma i varje
fall icke böra ske i förevarande sammanhang.
I anslutning till ett av järnvägsstyrelsen gjort uttalande har i promemorian
framhållits, att såsom villkor för tilldelande av understöd bör
gälla, att anställningen varit av stadigvarande natur samt att från understöd
för sina efterlevande böra vara uteslutna sådana anställningsliavare,
för vilka genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för
frånvaron av ordnad familjepensionering. Den sålunda angivna regeln
synes mig böra vinna tillämpning. Härigenom komma i främsta rummet
efterlevande till arbetare och tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
ävensom vid statens Amttenfallsverks byggnadsarbeten att i allmänhet
bliva uteslutna från understöd. Marinförvaltningen har nu påpekat, att
detsamma icke bör gälla efterlevande efter fortifikationsarbetare vid marinen,
vilka i fråga örn tjänstepension pläga likställas med arbetare vid
järnvägsbyggnaderna. Mot vad marinförvaltningen härutinnan anfört
har jag icke något att erinra.
Vattenfallsstyrelsen har meddelat, att ej blott vid statens vattenfallsverks
byggnadsarbeten utan även vid övriga avdelningar av verket funnes
befattningshavare, vilka medelst högre löneförmåner erhållit kompensation
för att familjepensionering för dem icke funnes ordnad. Det synes mig
självfallet, att vad i promemorian anförts beträffande tjänstemän och arbetare
vid statens järnvägsbyggnader och vattenfallsverkets byggnadsarbeten
bör gälla även andra grupper av befattningshavare, som i fråga örn
anställnings- och löneförhållanden äro jämställda med nämnda personal.
För de fall, då framställning örn understöd göres först sedan en längre
tid förflutit efter mannens död, har i promemorian med utgångspunkt
från ett uttalande av statskontoret ifrågasatts, att såsom villkor för understöd
borde iakttagas, att änkans ålder vid mannens frånfälle icke understigit
femtio år. Då tillämpningen av denna regel någon gång kunde
komma att verka obillig, borde emellertid Kungl. Majit kunna i särskilda
fall medgiva undantag därifrån. Marinförvaltningen har funnit denna
formulering för sträng och ansett, att inskränkningen i förevarande hänseende
allenast borde bestämmas sålunda, att Kungl. Majit i regel icke
borde bevilja understöd, där änkans ålder vid mannens död understigit
femtio år. Mot detta uttalande, vilket icke synes mig i sak mera avsevärt
skilja sig från den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian,
har jag icke något att erinra.
I anslutning till ett av telegrafstyrelsen gjort uttalande torde böra fram -
23
Bankoutskottets utlåtande Nr lillånäs,
att understöd icke bör tilldelas efterlevande, vilka komma i åtnjutande
av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.
I fråga örn uppfostringsbidrag till anställningshavares efterlämnade
minderåriga barn bar i promemorian uttalats, att utdelande av dylika bidrag
såsom tillägg till ett samtidigt beviljat änkeunderstöd borde, liksom
hittills varit fallet, även i fortsättningen höra till undantagen. Två av de
hörda myndigheterna, marinförvaltningen och vattenfallsstyrelsen, hava
intagit den ståndpunkten, att uppfostringsbidrag borde såsom regel utgå
till anställningshavarens minderåriga barn, därest änkan erhölle understöd.
För mili del måste jag ställa mig betänksam mot en sådan utvidgliing
av understödsverksamheten, som tillämpandet av en. dylik regel
skulle innebära. Det torde kunna befaras, att en ej obetydlig ökning av
kostnaderna för understödsverksamheten skulle bliva följden därav. Jag
finner mig ock böra i detta sammanhang erinra örn att det med hänsyn
till denna understödsverksamhets karaktär icke kan anses påkallat eller
önskvärt att vid densammas reglering i allo följa förebilder från den ordnade
familjepensioneringen. Jag anser mig därför böra i denna del ansluta
mig till den ståndpunkt, varåt promemorian givit uttryck. Jämväl
i förevarande hänseende torde följaktligen en behovsprövning böra^ komma
till stånd och barnuppfostringsbidrag utgå till änka, som själv åtnjuter
understöd, allenast där familjens ekonomiska läge gör sådant särskilt
påkallat. Tillräckliga skäl synas mig icke heller föreligga för att, såsom
marini örvaltningen tänkt sig, låta uppfostringsbidragen i dessa fall utgå
med vissa procent å änkeunderstödet.
Enligt det i promemorian framställda förslaget skulle barnuppfostringsbidragen
bestämmas att utgå till och med det kalenderår, varunder barnet
uppnår 18 års ålder, men nya bidrag borde i regel icke tilldelas barn i
14—15-årsåldern eller däröver. Denna inskränkning har vattenfallsstyrelsen
ansett icke vara lämplig. Den sålunda framställda anmärkningen synes
mig äga ett visst berättigande. Där förutsättningar för beviljande av
barnunderstöd eljest visat sig vara för handen, synas mig följaktligen dylika
understöd i regel böra utgå utan nyssberörda inskränkning.
I övriga delar hava från de hörda myndigheternas sida icke framkommit
några erinringar mot vad i promemorian yttrats beträffande grunderna
för understödens utdelande. Jag finner mig också kunna ansluta
mig till de synpunkter, som i dessa avseenden i promemorian framförts.
Kungl. Maj:ts befogenhet att utdela understöd skulle enligt förslaget
begränsas till ett sammanlagt årligt belopp av 30,000 kronor. Häremot har
jag icke något att erinra. I enlighet med vad i promemorian föreslagits
synes även den begränsningen böra iakttagas, att understöd att utgå av
trafikmedel vid statens järnvägar icke utdelas till högre sammanlagt årsbelopp
jin 10,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen har ansett, att den sålunda föreslagna maximeringen
kunde vid fall av ojämnhet i tillströmningen av pensionssökande föranleda
till orättvisor, i det pension skulle kunna komma att av brist på medel
vägras personer, som vore därav ''i lika eller högre grad förtjänta än
andra, som erhållit pension på grund av vid tiden för deras ansökan rådande
gynnsammare konjunkturer. Med hänsyn härtill syntes, diirest
dylik maximering ej ansåges kunna undvikas, Kungl. Maj:t åtminstone
böra tillförsäkras rätt att disponera ett års eventuella överskott för pensioner
ett följande år. Enligt min tanke föreligger knappast något behov
av en dylik anordning. En pensionsansökning, som, ehuru förtjänt av
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
Motion
II: 240.
bifall, allenast med hänsyn till det ifrågavarande maximibeloppet måste
lämnas utan åtgärd, kan ju ett följande år upptagas till förnyad prövning.
Skulle det maximibelopp, som nu fixeras, visa sig vara för snävt
tilltaget för att möjliggöra understödsverksamhetens bedrivande i skälig
omfattning, lärer Kungl. Majit icke underlåta att hos riksdagen göra
framställning örn beloppets höjande.
Den föreslagna anordningen, att uppgift å beviljade understöd lämnas
varje års riksdag, synes mig ändamålsenlig.
I syfte att uppnå en såvitt möjligt rättvis avvägning mellan de olika
ansökningarna örn understöd har i promemorian föreslagits, att utdelningen
av understöd skulle äga rum en gång örn året. Mot denna anordning
har telegrafstyrelsen invänt, att den snabbhet i avgörandet, som av
förhållandena ofta påkallades, knappast kunde förväntas, därest dylika
ärenden prövades allenast en gång örn året. Jag finner visserligen den av
telegrafstyrelsen framförda synpunkten beaktansvärd. Jag vill emellertid
erinra, att även det nu tillämpade förfarandet innebär en till en kortare
tid av året sammanförd handläggning av dessa ärenden. Och jag
anser det nyss angivna syftemålet med den samfällda prövningen så betydelsefullt,
att jag icke är beredd att i denna del förorda avvikelse från
den i promemorian föreslagna ordningen. För övrigt må anmärkas, att
möjlighet föreligger för Kungl. Majit att, där i undantagsfall särskilda
skäl finnas föreligga, bevilja förskott å understöd.»
I samband med Kungl. Marits ifrågavarande förslag har utskottet till
behandling förehaft en i anledning av detsamma inom andra kammaren
väckt motion nr 240, vari fru Nordgren jämte tre av kammarens övriga
ledamöter — med instämmande i viss del av motionens yrkande av ytterligare
en kammarens ledamot — hemställt,
»att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits hemställan örn bemyndigande
för Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med
de i statsverkspropositionen angivna riktlinjerna, till ett sammanlagt belopp
av högst 30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor och
barn efter anställningshavare i statens tjänst att utgå ur allmänna indragningsstaten
eller beträffande understöd åt efterlevande efter personer,
anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets
omkostnader bestridas, eller, örn detta icke kan bifallas,
att riksdagen måtte besluta, att det anslag, som fastställes för ändamålet,
måtte upptagas som förslagsanslag.»
Till stöd för yrkandet örn avslag å Kungl. Majits framställning har i
motionen anförts, bland annat, att en lösning av vissa pensionsfrågor,,
jämväl familjepensionsfrågor, för icke-ordinarie befattningshavare i statens
tjänst vore synnerligen önskvärd men att det syntes varken nödvändigt
eller gagnande att, innan en sådan lösning kommit till stånd, företaga
en omläggning av ifrågavarande understödsverksamhet.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet.
Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, uttalade sig utskottet redan
föregående år i princip för en sådan omläggning, varigenom den hittills
25
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
av riksdagen utövade understödsverksamlieten på förevarande område
skulle i viss omfattning överlåtas till Kungl. Majit. Utskottets åsikt
härutinnan biträddes även av riksdagen. Vid det förnyade övervägande,
som utskottet nu med ledning av föreliggande ytterligare utredning ägnat
frågan, har utskottet kommit till den uppfattningen, att en dylik omläggning
är ägnad att i vissa hänseenden innebära sådana betydande
fördelar, att densamma bör komma till stånd. Utskottet kan således
icke biträda motionärernas förslag, i vad det innefattar yrkande
örn avslag å Kungl. Marits framställning. Såsom motionärerna antytt,
skulle visserligen efter genomförande av en på avgifter grundad
ordnad tjänste- och familjepensionering för icke-ordinarie personal i
statstjänst behovet av en understödsverksamhet av här förevarande art
så småningom försvinna. Men även örn en dylik ordnad pensionering
komme till stånd inom en nära framtid, skulle säkerligen en tämligen
omfattande särskild understödsverksamhet under en avsevärd övergångsperiod
bliva nödvändig beträffande efterlevande till sådan i tjänst varande
eller redan pensionerad personal, som ej kunde tillerkännas familjepensionsrätt.
Beträffande riktlinjerna för den understödsverksamhet, som skalle
handhavas av Kungl. Majit, har utskottet kunnat i allt väsentligt biträda
vad föredragande departementschefen i huvudsaklig anslutning till den
inom finansdepartementet upprättade promemorian i ämnet föreslagit.
I fråga örn avgränsningen av Kungl. Majlis befogenhet i förevarande
hänseende har utskottet sålunda intet att erinra mot vad departementschefen
ifrågasatt. På sätt i promemorian framhållits, lärer det icke vara
lämpligt att begränsa denna befogenhet till vissa särskilt angivna personalgrupper,
utan det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, inom de
angivna huvudgränserna, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall avgöra, huruvida en viss grupp av befattningshavare bör ingå
bland den kategori av statsanställda, vilkas efterlevande kunna komma
i åtnjutande av understöd i här avsedd ordning.
Ej heller i fråga örn grunderna för understöds utdelande har utskottet
funnit anledning till erinran i huvudsak mot det föreliggande förslaget,
vilket väsentligen anknyter till den praxis, som under senare år utbildat
sig inom riksdagen vid förevarande understödsärendens behandling. I
likhet med departementschefen — och med understrykande av de synpunkter
departementschefen på denna punkt anfört — har utskottet ansett sig
icke kunna förorda att man, såsom telegrafstyrelsen synes hava ifrågasatt,
frångår det hittills såsom villkor för understöd upprätthållna kravet,
att vederbörande efterlevande skola befinna sig i behövande omständigheter.
I fråga örn uppfostringsbidrag åt minderåriga barn har, såsom i promemorian
framhållits, någon mera fast praxis ännu icke utvecklat sig,
och det lärer därför vara vanskligt att på förhand fastslå vissa regler att
Bihang till riksdagens protokoll 1930. S samt. 10 höft. (Nr lii.)
3
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
av Kungl. Majit tillämpas. Mot de i promemorian försöksvis antydda
grunderna för beredandet av dylika bidrag finner utskottet icke anledning
till anmärkning. I likhet med departementschefen måste utskottet
ställa sig betänksamt mot att, såsom vissa myndigheter ifrågasatt, uppfostringsbidrag
till minderåriga barn såsom regel skulle beviljas i de fall,
då understöd utgår till änka.
Enligt förslaget skulle Kungl. Majits befogenhet att utdela understöd
begränsas till visst maximibelopp per år, nämligen tillhopa 30,000 kronor,
varvid tillika förutsatts att understöd av trafikmedel icke skulle utdelas
till högre sammanlagt årsbelopp än 10,000 kronor. I avseende härå har
järnvägsstyrelsen anfört, att en dylik begränsning vid ojämnhet i tillströmningen
av pensionsansökningar kunde föranleda till orättvisor. Liknande
synpunkter hava gjorts gällande av motionärerna, som i anslutning
härtill ifrågasatt, att det för ändamålet avsedda beloppet skulle upptagas
såsom förslagsanslag. För egen del har utskottet funnit vad som
anförts mot ett fixerande av visst maximibelopp vara värt beaktande.
Enligt utskottets mening synes det icke lämpligt att i fall, där sådana
omständigheter äro för handen vilka enligt hittills tillämpad praxis och
i överensstämmelse med de nu föreslagna grunderna böra föranleda till
understöd, förvägra eller för längre tid uppskjuta beviljandet av understöd
av brist på till Kungl. Majits förfogande ställda medel. Med hänsyn
härtill och då en exakt förhandsberäkning av medelsbehovet torde
vara svår att verkställa, har utskottet i anslutning till motionärernas
alternativt gjorda yrkande funnit sig böra förorda, att det belopp, som
för ändamålet ställes till Kungl. Majits förfogande, betecknas såsom allenast
förslagsvis beräknat. I anslutning härtill torde även den begränsning
till 10,000 kronor årligen, som enligt förslaget borde av Kungl.
Majit iakttagas beträffande understöd av trafikmedel, böra betraktas
såsom endast förslagsvis angiven.
Enligt vad departementschefen föreslagit skulle prövning av understödsansökningar
ske endast en gång örn året. Utan att förbise de skäl,
som legat till grund för detta förslag, har utskottet dock i likhet med telegrafstyrelsen
funnit önskvärt, att utdelning av understöd må äga rum
något oftare. För att i möjligaste mån tillgodose det behov av snabbhet
i avgörandet, som i förevarande frågor ofta torde föreligga, synes det utskottet
påkallat, att prövning av understödsansökningar äger rum två
eller — därest så finnes kunna ske utan åsidosättande av erforderlig likformighet
och överblick över ärendena — flera gånger årligen. Härigenom
skulle givetvis även behovet av förskott å understöd minskas eller
helt försvinna.
På sätt i ärendet föreslagits, torde till varje års riksdag böra lämnas
uppgift å do av Kungl. Majit under nästföregående år beviljade understöden.
Vad i övrigt ifrågasatts med avseende å Kungl. Majits handliavande
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
27
av förevarande understödsverksamhet föranleder icke erinran eller särskilt
uttalande från utskottets sida.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och den i ämnet väckta motionen
II: 240, må bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet angivna
riktlinjer, till ett sammanlagt belopp av förslagsvis
30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor
och barn efter anställningshavare i statens tjänst, att
utgå å allmänna indragningsstaten eller beträffande
understöd åt efterlevande efter personer, anställda vid
de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets
omkostnader bestridas.
Stockholm den 25 februari 1930.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gastafsson i Stensholm, Pettersson i Olovstorp*,
Lindley, Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Abrahamsson och Berling;
från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund*, Wikström”, Lovén*, Ryberg*, Carlsson
i Solberga, Olson i Torsby och Andersson i Falkenberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Bäcklund och Lovén, vilka yrkat avslag å såväl Kungl. Majlis
förevarande framställning som utskottets i ämnet gjorda hemställan.