Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1930 kl. 11 e. m.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
I en den 7 februari 1930 dagtecknad proposition, nr 156, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, i vad den avser förslag till vissa författningsändringar,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, bland annat föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till
dels förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
dels ock förordning örn ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.
Förenämnda förslag hava i det följande återgivits samt därvid betecknats
såsom Kungl. Maj:ts förslag.
Till bevillningsutskottets behandling hava jämväl överlämnats tre i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 284 i första kammaren av herr Clemedtson
och nr 441 i andra kammaren av herrar Borggren och Törnkvist i Bjuv, i vilka
hemställts,
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
varigenom för användande av sackarin i läskedrycker uppställas samma villkor,
som nu beträffande svagdricka föreslagits i det vid Kungl. Maj :ts proposition nr
156 fogade förslaget till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker»;
2) motionen nr 442 i andra kammaren av herrar Weibull och Nygren, vilka
hemställt, »att Kungl. Maj:ts proposition nr 156 måtte av riksdagen avslås».
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 2 avd. 3 käft. (Nr 3.) 1
2
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8■
Vidare hava följande tre under motionstiden vid riksdagens början väckta
motioner, avseende ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen, hänvisats
till bevillningsutskottet, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 149 i första kammaren av herr Bärg m. fl.
och nr 224 i andra kammaren av herr Bengtsson i Norup m. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del antaga
dels följande förslag till förordning om ändring av förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker:
Härigenom förordnas, dels att 4 §, 12 § 1 morn., 15 § 1 mom. samt 37 § 2 mom.
i förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
4 § i nedan angivna delar, skola erhålla följande ändrade lydelse, dels
ock att sista stycket i 49 § av samma förordning skall upphöra att gälla:
4 §.
Maltdryck---proppen.
Har vid tillverkning av svagdricka använts sankarin, dulcin eller annat liknande
konstgjort sötningsmedel, skall kärl, å vilket drycken utlämnas från
bryggeriet, vara försett med uppgiften »Innehåller konstgjort sötningsmedel».
Anbringande av stämpel å kärl eller å kork eller propp ävensom av uppgift
örn användning av konstgjort sötningsmedel, som ovan sagts, skall äga rum
enligt av kontrollstyrelsen meddelade anvisningar.
När---— etiketten.
[Vad---kärl.
12 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må för tillverkning av maltdrycker användas
endast torkat, rostat eller bränt kornmalt, humle, jäst och vatten samt under
de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, sockerkulör; dock att vid tillverkning
av svagdricka må användas sankarin, dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel.
15 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må, med undantag av spannmål ävensom i fall,
vilka avses i 12 §, socker samt sankarin, dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel, icke finnas ämne, som kan vid tillverkning av maltdrycker användas
i stället för malt; dock må i bryggeri, där tillverkning av läskedrycker
bedrives, socker och nyssnämnda konstgjorda sötningsmedel, som erfordras för
tillverkning av sådana drycker, förvaras under de villkor kontrollstyrelsen kan
meddela.
37 §.
2. I skattefritt bryggeri må sankarin, dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel ej användas vid tillverkning av annan maltdryck än svagdricka.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.
3
dels också följande förslag till förordning om ändring av 12 § i förordningen
den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker:
Härigenom förordnas, att 12 § i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall i nedan angivna
delar erhålla följande ändrade lydelse:
Vid---beredas.
Annan maltdryck än svagdricka må ej utlämnas, där den veterligen är försatt
med sackarin, dulcin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel.
Svagdricka, som veterligen är tillsatt sackarin, dulcin eller annat liknande
konstgjort sötningsmedel, må icke förvaras på försäljningsstället annat än å
kärl, som på tydligt framträdande sätt är försett med uppgiften »Innehåller
konstgjort sötningsmedel». Därest vid utminutering svagdricka till köpare
utlämnas å tillslutet kärl, skall kärlet vara försett med nämnda beteckning.
På---maltdryck.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.»
2) motionen nr 235 i andra kammaren av herr Weibull, däri hemställts,
»att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i kungl, förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker, § 12 m. fl., att visst tillskott
av ris, majs eller dylikt tillåtes vid tillverkning av maltdrycker klass III
för export».
Berörda proposition och sex motioner hava behandlats av sammansatt bevillnings-
och andra lagutskott.
Beträffande vad föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj :t anfört till motivering för de med propositionen framlagda
förslagen far det sammansatta utskottet, i den mån redogörelse ej lämnas här
nedan, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Vidkommande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för sina förslag,
i den mån detta icke här nedan återgivits, tillåter sig utskottet hänvisa
till motionerna.
Användning av sackarin och liknande sötämnen är för Sveriges vidkomman- Användninde
icke i lag förbjuden i annan mån än att för avsalu avsedda rusdrycker och £en av sa<>
maltdrycker icke få innehålla sackarin. I fråga örn rusdrycker är förbud mot svagdricka,
sådan användning stadgat i 6 § i förordningen den 14 juni 1917 angående för- Gällande
säljning av rusdrycker. Bland de råämnen, som enligt 12 § i förordningen den bestäm1
juni 1923 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker få användas melservid
tillverkning i skattepliktigt bryggeri, är sackarin eller liknande ämne icke
medtaget och för de skattefria bryggerierna finnes förbud mot användning vid
tillverkning och mot förvaring i bryggeriet av sackarin stadgat i 15 § 1 mom.
och 37 § 2 mom. i samma förordning. 4 § i förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka innehåller bestämmelse, att pilsnerdricka, som är försatt med
sackarin, icke får hållas till salu. En motsvarande bestämmelse i 12 § i för
-
4
Sammansatt bevillnings- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 3.
Sackarin såsom
tillsats
till näringsoch
njutningsmedel.
Frågan örn
allmän sackarinlagstiftning.
ordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker stadgar förbud mot utlämning av maltdryck, som veterligen
är försatt med något för hälsan skadligt ämne eller med sackarin.
Sackarin (ortobenzoesyresulfinid) är ett vitt kristalliniskt pulver, som anses
vara upp till 550 gånger sötare än socker. Det framställes ur det i stenkolstjäran
förekommande kolvätet toluol. I handeln förekommer det under olika
namn, såsom sackarin, sackarina, sackarinos o. s. v. Ett med sackarin likartat
sötämne är dulcin (paraphenetolcarbamid), som i egenskap av sötningsämne
anses vara av sämre kvalitet än sackarin och som lärer i vårt land mera
sällan komma till användning. Dulcin angives vara omkring 200 gånger sötare
än socker. Alla konstgjorda ämnen, vilka kunna användas som sötmedel
och hava högre söthetsgrad än raffinerat rör- eller betsocker men icke sistnämnda
ämnens näringsvärde, hava ansetts inbegripna under det beträffande
maltdrycker gällande sackarinförbudet.
Körande sackarinets hälsofarlighet hava meningarna varit delade. I vissa
främmande länder har användningen av sackarin ansetts menlig för hälsan.
Sålunda uppgives sackarinets förmenta hälsofarlighet hava föranlett eller bidragit
till införandet av sackarinlagstiftning i Danmark, Norge, Österrike och
Amerikas förenta stater. I detta sammanhang må emellertid nämnas, att en
sedan år 1926 i Tyskland gällande lag angående konstgjorda sötämnen innehåller
förbud mot användning av dylika ämnen inom livsmedelsfabrikationen
men däremot medgiver användning av samma ämnen vid tillverkning av läskedrycker
och svagare, överjästa maltdrycker, dock under villkor att å varan finnes
tydlig beteckning om närvaro av sådant ämne. Sötämnet dulcin får dock
icke tillsättas till större myckenhet än 0.3 gram för liter, vilket motiverats med
att användning av dulcin i större utsträckning kan vara menlig för hälsan.
Vad angår Sverige har medicinalstyrelsen vid olika tillfällen uttalat såsom
sin mening, att sackarin och därmed jämförliga ämnen, använda som sötningsmedel
för njutnings- och näringsmedel, ej äro att betrakta såsom hälsomenliga.
Förutom av sanitära skäl har införandet av sackarinlagstiftning påyrkats
med hänsyn till det illojala användande av sackarinet, vartill tillverkare av
vissa varor låtit sig förleda. På grund av sackarinets prisbillighet i förhållande
till dess stora söthetsgrad finna nämligen en del näringsidkare med sin
fördel förenligt att vid tillverkningen av varor, för vilka erfordras sötningsmedel,
använda sackarin i stället för socker, varigenom allmänheten lockas
att köpa en vara, som utgives vara av högre kvalitet än den verkliga och som
betingar ett pris över dess verkliga värde.
Frågan örn en allmän reglering av handeln med och användningen av sackarin
har vid flera tillfällen varit föremål för utredning. Även sedan i den av
1903 års riksdag antagna förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker sackarinförbud införts beträffande maltdrycker, har frågan
om åtgärder till förhindrande av sackarinets förekomst i dylika drycker därvid
varit föremål för särskild uppmärksamhet. Oaktat förbudet har det nämligen
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
5
ingalunda varit ovanligt, att sackarinhaltiga maltdrycker hållits till salu, och
man har gjort gällande, att ett effektivt upprätthållande av sackarinförbudet
icke kan ernås, med mindre en generell sackarinlagstiftning genomföres.
I anledning av motioner vid 1902 års riksdag hemställde riksdagen i skri-1902 nks‘
velse den 20 maj 1902, nr 143, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, vilka särskilda
åtgärder beträffande importen av och rörelsen med artificiella sötämnen
borde vidtagas, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till de närmare
bestämmelser, vartill denna utredning kunde föranleda. Riksdagen åberopade
därvid även de olägenheter, som hotade den för landet så ytterst viktiga nykterhetsrörelsen,
om svagdricka och övriga icke berusande läskedrycker genom
sackarintillsats försämrades.
I proposition, nr 172, till 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till1911 ^nks''
förordning angående införsel, tillverkning och försäljning av sackarin m. m.
Däri hänvisades till att sackarinet ägde en avsevärd användning inom landet,
framförallt vid tillverkningen av läskedrycker, och uttalades farhågor för att
detsamma på allt flera områden skulle uttränga sockret. Det av Kungl. Maj :t
framställda förslaget, som grundade sig på ett av kommerskollegium den 29
december 1903 avgivet samt sedermera av kontrollstyrelsen överarbetat förslag
till sackarinlag, innebar i stort sett förbud mot tillverkning och användning
av sackarin för andra ändamål än medicinska och vetenskapliga. Införsel och
försäljning av sackarin skulle endast äga rum genom apotekare enligt närmare
angivna bestämmelser. I enlighet med bevillningsutskottets hemställan biföll
första kammaren propositionen. Däremot blev densamma avslagen i andra
kammaren. Genom kamrarnas stridiga beslut hade frågan sålunda förfallit.
I anslutning till en framställning av hushållningssällskapens år 1913 i Stockholm
samlade ombudsmöte bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 5 siag ^ 1915.
december 1913 chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga
för att inom departementet verkställa utredning rörande behovet av förändrad
lagstiftning i fråga örn införsel, tillverkning och användning av sackarin
och andra konstgjorda sötningsmedel ävensom avgiva det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. De tillkallade sakkunniga avgåvo den 23 november
1915 betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel samt förordade däri i huvudsak förbud mot att
vid yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin
samt att saluhålla sackarinhaltiga dylika medel. De sakkunniga anförde, att
härigenom visserligen ej på samma sätt som genom ett absolut sackarinförbud
erhölles de säkra garantier för avhjälpande av de olägenheter av ekonomisk art,
som sackarinanvändningen ansetts medföra för statskassan och de inhemska näringarna
samt för undanröjande av de farhågor, som möjligen ur sanitär synpunkt
kunde hysas mot användningen av sackarin. Då emellertid förbrukningen
härav så gott som uteslutande syntes äga rum inom den fabriksmässiga
framställningen av svagdricka och läskedrycker och någon nämnvärd olägenhet
av den rättighet för allmänheten att för eget bruk använda sackarin, som
6
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
för det dåvarande funnes, ej yppat sig, ansågo sig de sakkunniga böra förorda
en sackarinlag av nyssnämnda innebörd.
Över de sakkunnigas förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, medicinalstyrelsen
och kontrollstyrelsen.
Kommerskollegium förklarade sig icke hava något att erinra mot de principer,
varpå den föreslagna lagstiftningen grundats.
Medicinalstyrelsen erinrade örn den av styrelsen tidigare uttalade uppfattningen,
att sackarin, använt såsom sötningsmedel för varjehanda njutningsoch
näringsämnen, icke vore att anse såsom hälsomenligt. I följd härav hyste
styrelsen ej ur hygienisk synpunkt betänkligheter att medgiva sackarias användning
till sotning av sådana ämnen, dock under uttryckligt förbehåll, att det
vid försäljning av med sackarin försatt närings- eller njutningsmedel skulle
tydligt angivas, att detta vore sackarinhaltigt.
Kontrollstyrelsen uttalade, att det framlagda författningsförslaget enligt
styrelsens mening vore ägnat att tillgodose de synpunkter, som åberopats såsom
skäl för införande av sackarinförbud. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta,
huruvida den dåvarande tidpunkten kunde anses vara den lämpligaste för förslagets
genomförande med hänsyn till då rådande kristid.
Livsmedelslagstiftningskommitténs
förslag i sackarinfrågan
år 1916.
I sammanhang med tillsättandet av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté
anbefallde Kungl. Majit kommittén att taga de sakkunnigas förslag till
sackarinlag jämte däröver avgivna yttranden i övervägande vid fullgörande av
sitt uppdrag. Kommittén, som ansåg ett uppskov med sackarinfrågans lösning
icke vara önskvärt, avgav den 24 november 1916 särskilt utlåtande i ärendet, i
vilket kommittén underströk behovet av sackarinlagstiftning och principiellt
anslöt sig till de sakkunnigas förslag, ehuru med en del erinringar mot förslagets
detaljer.
Kommerskollegium, som i ärendet inhämtat yttranden från dels svenska
bryggareföreningen och dels tre läskedrycksfabrikanter i Stockholm, förklarade
sig i utlåtande över kommitténs förslag icke i allmänhet hava något att erinra
i sak. Med hänsyn till vad nämnda läskedrycksfabrikanter hade anfört hemställde
emellertid kollegium, att det tillsvidare måtte få anstå med författningarnas
ikraftträdande. Såväl bryggareföreningen som nyssnämnda läskedrycksfabrikanter
underströko angelägenheten av att användningen av sackarin
bleve, främst i syfte att förhindra illojal konkurrens, i lag reglerad och anslöto
sig till kommitténs förslag. Bryggareföreningen uttalade därjämte som sin mening,
att omständigheterna påkallade ett ofördröjligt genomförande av den föreslagna
lagstiftningen, varemot läskedrycksfabrikanterna i motsats härtill funno
den dåvarande tidpunkten oläglig för förslagets genomförande med hänsyn
till den på grund av kristiden rådande knappa sockertillgången.
Medicinalstyrelsen erinrade i sitt utlåtande örn sitt tidigare gjorda uttalande,
att sackarin, använt såsom sötningsmedel, icke vore att anse såsom hälsomenligt.
Kommittén hade anfört, att sockret med hänsyn till dess stora användning
i livsmedelsberedningen måste betraktas som ett av våra viktigaste näringsmedel
samt att det därför vore en angelägenhet av största vikt, att sockret
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.
som sötningsmedel icke undanträngdes av sackarinet, vilket helt och hållet saknade
näringsvärde. Medicinalstyrelsen holle för sin del före, att socker i vissa
fall användes enbart såsom sötningsmedel, d. v. s. snarast som krydda utan avseende
fäst vid tillgodogörande av dess näringsvärde. Så vore fallet vid beredande
av läskedrycker och i huvudsak med sylter, safter, marmelad m. m. dylikt,
som väl knappast förtärdes för näringsvärdets skull. Det vore därför enligt
styrelsens mening likgiltigt, örn sötningsmedlet, särskilt i läskedryckerna,
utgjordes av socker eller sackarin. Då vidare sackarin icke enligt styrelsens
åsikt vore hälsomenligt, syntes intet annat skäl föreligga för förbud mot dess
användning som sötningsmedel i sådana till förtäring avsedda blandningar som
de ovannämnda än det av kommittén anförda, att den oredlighet i livsmedelshandeln
borde förhindras, varigenom till näringsvärdet underhaltiga om ock
icke hälsovådliga varor utbjödes under beteckning eller uppgifter, ägnade att
vilseleda köparen örn varans näringsvärde och beskaffenhet i övrigt. Dylik
oredlighet syntes styrelsen dock böra kunna stävjas genom deklarationstvång
för alla till förtäring avsedda varor, vilka innehölle sackarin, och stränga
straffbestämmelser för åsidosättande av föreskriven deklarationsplikt. Styrelsen,
som i varje fall fann den dåvarande tidpunkten olämplig för den föreslagna
sackarinlagstiftningens ikraftträdande, ansåge sig förhindrad tillstyrka
förbud mot yrkesmässig tillverkning och saluhållande av sackarinhaltiga njutningsmedel
(läskedrycker).
Kontrollstyrelsen vidhöll i utlåtande över kommittéförslaget sin uppfattning,
att tidpunkten för det dåvarande vore olämplig för genomförande av en
sackarinlagstiftning. Styrelsen ansåg, att gällande förbud mot användning
av sackarin och liknande sötämnen vid tillverkning av maltdrycker samt mot
förvaring i bryggeri av sådana surrogat borde bibehållas ävensom att tillsynen
över efterlevnaden av detta förbud fortfarande skulle utövas av kontrolltjänstemännen
vid maltdryckstillverkningen.
I sitt den 28 november 1921 dagtecknade betänkande med förslag till livsmedelslag
m. m. behandlade livsmedelslagstiftningskommittén även frågan örn
användningen av konstgjorda sötningsmedel i livsmedel. Efter att hava erinrat
örn sitt framlagda förslag till sackarinfrågans ordnande anförde kommittén,
att den under sitt arbete med bestämmelser angående ett antal livsmedel
funnit, att de syften, man velat vinna genom allmänna bestämmelser
örn användningen av sackarin, skulle i alla praktiskt viktiga fall minst lika
säkert nås genom att bland stadganden i livsmedelslagens följdförfattningar
införa förbud mot användningen av konstgjorda sötningsmedel i de fall, där
sådan tillsats kunde ifrågakomma. — De av kommittén avgivna förslagen
hava ännu icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Livsmedelslagstiftningskommitténs
behandling av
sackarinfrågan
i 1921 åra
förslag till
livsmedelslag.
Införandet i Sverige av förbud mot tillverkning och försäljning av sackarin- Tillkomsten
haltiga maltdrycker kan sägas hava skett utan direkt samband med spörsmåletfVörl^gt Teora
en särskild lagstiftning rörande reglering av användningen av sackarin. träffande
maltdrycker.
8 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.
Frågan om förbud mot användningen av sackarin vid tillverkning av maltdrycker
bragtes första gången på tal i det betänkande, som år 1900 avgavs av den
år 1898 tillsatta kommittén för revision av gällande stadganden angående försäljning
av vin och maltdrycker m. m. Kommittén avgav emellertid intet förslag
i sackarinfrågan utan inskränkte sig till det uttalandet att, då det under
kommitténs arbeten kommit till dess kännedom, att sackarin i stor utsträckning
användes vid tillverkning av maltdrycker, samt detta måste anses såsom ett
missbruk till olägenhet för den konsumerande allmänheten, vilket icke borde
vara tillätet, det syntes kommittén vara av vikt, att lagstadganden kunde åstadkommas
till förhindrande därav. Kommittén hade därför ansett sig böra fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet.
I den av 1903 ars riksdag antagna förordningen angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker infördes förbud mot användning och förvaring av
sackarin i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri. Såsom motiv till förbudet
anfördes i den till grund för den nya förordningen liggande, av 1902 års maltdryckskommitté
verkställda utredningen, att, enligt vad verkställda analyser
givit vid handen, förfalskning av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen
ofta ägde rum genom användande av sackarin och att bestämmelser om förbud
mot användningen av sackarin i bryggeri därför vore erforderliga.
I 1905 års förordning angående försäljning av vin och öl upptogs bestämmelse
örn förbud mot försäljning av vin och öl, som försatts med sackarin. I Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet till 1905 års riksdag, nr 101, anfördes såsom motiv
för sådant förbud, att i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning funnes
stadgat förbud mot att vid tillverkningen av maltdrycker använda sackarin.
Detta hade, vad särskilt de skattepliktiga bryggerierna beträffade, föranletts
därav att sackarin i viss mån kunde ersätta malt och därjämte motiverats av
en önskan att tillse, att de i handeln tillgängliga maltdryckerna vore oförfalskade.
Detta mal nåddes emellertid endast ofullständigt genom förbudet i tillverkningsförordningen,
enär detta ej hindrade tillsättande av sackarin, sedan
drycken utlämnats från bryggeriet. Förbudet borde därför fullständigas genom
ett stadgande i försäljningsförordningen, att maltdryck, försatt med sackarin,
ej finge hållas till salu; och syntes detsamma böra gälla även om
vin.
Motsvarande bestämmelse infördes jämväl i 1905 års förordning angående
försäljning av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka. I Kungl. Maj :ts
proposition i ämnet till 1905 ars riksdag, nr 102, var sådan bestämmelse icke
upptagen. Det särskilda utskott, som hade att behandla propositionen, ansåg
det emellertid vara erforderligt, att uttrycklig föreskrift meddelades därom att
svagdricka, som försåldes, icke finge vara försatt med något för hälsan skadligt
ämne eller med sackarin. Då enligt gällande bestämmelser sackarin icke
finge användas vid tillverkning av svagdricka men sackarin kunde bliva tillsatt
drycken i salufärdigt tillstånd, syntes enligt utskottets mening ett tydligt
förbud mot detta ämnes förekomst i svagdricka, som saluhölles, icke få anses
överflödigt.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr S. 9
Enligt en anmärkning till nummer 207 i nu gällande tulltaxa, liksom enligt I^(^8el- av
1911 års tulltaxa, må sankarin och andra konstgjorda sötningsmedel införas till r
riket allenast av apoteksföreståndare eller, på medicinalstyrelsens eller vissa
vetenskapliga institutioners tillstyrkan, av vetenskapsmän till begagnande för
vetenskapliga ändamål, eller ock, efter kommerskollegiets prövning, av näringsidkare,
som styrker sig hava behov av dylika varor för åstadkommande av sina
tillverkningar. Handeln inom landet med sackarin och andra konstgjorda sötningsmedel
är däremot helt fri.
Från svagdricksbryggeriernas sida hava under senare år vid upprepade Framställtillfallen
krav framförts därom, att sackarinförbudet beträffande svagdricka upplävånde
måtte upphävas. Sålunda hemställde Sveriges svagdricksbryggareföreningav sackarini
skrivelse till kontrollstyrelsen den 14 september 1926 örn vidtagande av åt -^träffande''
gärder i syfte, att svagdricksbryggerierna finge vid sin tillverkning använda svagdricka.
sackarin, varvid föreningen framhöll, att sackarinförbudet alltsedan bestämmelse
härom infördes i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning verkat
hämmande på svagdricksindustrien. Allmänheten hade vant sig vid ett svagdricka
med sötaktig smak och önskade alltjämt erhålla sådant. Sedan genom
lagändring möjlighet beretts att kunna använda socker och sirap, hade olägenheten
i någon mån borteliminerats, men användningen av dessa ämnen verkade
icke tillfyllest, enär de under jäsningens gång försvunne och drickat därigenom
förlorade sin sötaktiga smak. Föreningen föreslog emellertid, att förbudet
endast så tillvida borde upphävas, att sackarin i viss begränsad mängd
skulle få användas, förslagsvis ett gram per hektoliter dricka. I särskilda
skrivelser till kontrollstyrelsen tillkännagåvo ett stort antal enskilda svagdricksbryggare
sin anslutning till nämnda hemställan.
I en den 9 februari 1927 till finansdepartementet inkommen skrivelse anhölio
styrelserna för nordvästra Skånes bryggeriidkareförening och sydvästra Skånes
bryggeriidkareförening örn sådan författningsändring, att landets svagdricksbryggare
berättigades vid tillverkning av svagdricka till viss myckenhet
använda sackarin. I denna framställning gjordes gällande, att det i maltdryckstillverkningsförordningen
meddelade förbudet mot användning av sackarin
vid tillverkning av maltdrycker haft till följd, att det blivit så gott som
omöjligt för svagdricksindustrien att kunna tillhandahålla ett välsmakande
och hållbart svagdricka. Därest en svagdricksbryggare för att förbättra varans
kvalitet skulle begagna sig av sina möjligheter att vid tillverkningen använda
socker eller hålla stamvörtens extrakthalt uppe vid den medgivna högsta
gränsen av 6 procent, skulle detta medföra minskad hållbarhet hos drycken
samt leda till en sådan fördyring av densamma, att många svagdrickskonsumenter
överginge att i stället inköpa starkare maltdrycker. Socker kunde
dessutom icke användas i vilken utsträckning som helst, enär detsamma såsom
ett extraktgivande ämne lätt kunde medföra ökning av alkoholhalten ut
-
10
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.
tovér den medgivna. Enda möjligheten för svagdricksbryggarna att utan fördyring
eller åstadkommande av risker för alkoholhaltens ökning över medgiven
gräns kunna tillverka ett välsmakande och hållbart dricka vore enligt
nämnda föreningars mening, att sackarin i begränsade mängder finge användas
vid tillverkningen. Några bärande skäl mot ett medgivande i denna riktning
ansåge föreningarna icke föreligga, och de åberopade, att det icke vore
förbjudet att använda sackarin vid framställningen av livsmedel i allmänhet,
exempelvis läskedrycker, sockerbagerivaror och konfekt.
över denna framställning avgav kontrollstyrelsen yttrande den 30 augusti
1927 och hemställde däri, att densamma icke måtte föranleda till någon Kungl.
Maj:ts åtgärd. Styrelsen erinrade örn att i samband med de år 1923 vidtagna
ändringarna i maltdryckslagstiftningen stadgande hade intagits i maltdryckstillverkningsförordningen
örn att stamvörtens extrakthalt i maltdryck icke
finge understiga 4 procent. Härigenom hade under alla förhållanden garanti
erhållits för att icke svagdricka med otillbörligt låg extrakthalt tillverkades.
I övrigt förefunnes emellertid alltjämt möjligheter att täcka brister i fråga
örn en maltdrycks kvalitet med tillhjälp av sackarin. Upprätthållandet av
sackarinförbudet hade visat sig vara förbundet med stora svårigheter. Allmänt
vore känt, att svagdricka ofta innehölle sackarin, vilket i många fall
tillsattes sedan drycken lämnat bryggeriet. Oaktat att uppsikten över sackarinförbudet
hade skärpts och kända överträdelser av detsamma vederbörligen
beivrades, avskräcktes svagdricksbryggarna likväl icke från att olovligen använda
sackarin. Orsaken till den bristande respekten för sackarinförbudet ansåg
styrelsen vara att söka däri, att man inom svagdricksindustrien icke syntes
kunna inse riktigheten av att tillverkaren av drycken skulle vara betagen
möjligheten att tillsätta sackarin, då det däremot stöde konsumenten fritt att
göra detta, samt att sackarinförbudet skulle drabba enbart bryggeriindustrien
och icke gälla jämväl tillverkning av andra slag av närings- och njutningsmedel.
Även örn vissa olägenheter sålunda vore förbundna med tillämpningen
av sackarinförbudet beträffande maltdryckerna, ansåge styrelsen likväl frågan
örn en ändring av bestämmelserna icke böra upptagas till behandling, förrän
det vore bekant, vilken ställning statsmakterna komme att intaga till frågan
om tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel
i allmänhet.
1928 års
riksdag.
Vid 1928 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, nr 107 i första
kammaren och 102 i andra kammaren, förslag örn utredning rörande upphävandet
av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. I anledning
av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 15 maj 1928, nr 201, under
åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 34,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning, huruvida förbudet mot användning
av sackarin vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av
sackarinhaltigt svagdricka kunde upphävas, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.
11
Bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag har i sitt betänkande angående
upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck erinrat
om vad som tidigare förekommit i ärendet samt därefter anfört följande:
»Såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå har strävan att upprätthålla
maltdryckernas kvalitet i främsta rummet föranlett rådande förbud
mot användning av sackarin vid tillverkning av sådana drycker och mot försäljning
av maltdrycker, som äro försatta med sackarin. Det har nämligen
tidigare särskilt ur nykterhetssynpunkt ansetts angeläget, att svagdricka! icke
försämrades i smak eller näringsvärde genom tillsättning av sackarin.
Efter det nämnda förbud införts hava emellertid vissa ändringar vidtagits
i lagstiftningen rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker av beskaffenhet
att inverka på ifrågavarande spörsmål. Sålunda har i samband
med de år 1923 företagna ändringarna i denna lagstiftning fastställts en undre
gräns för stamvörtstyrkan hos maltdrycker, så att numera till svagdricka hänföras
maltdrycker med en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent och med en
stamvörtstyrka av lägst 4 och högst 6 procent. Utskottet vill vidare framhålla,
att årets riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr 36 med förslag
till vissa ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen, innebärande huvudsakligen
att till maltdryck av första klassen skall hänföras jämväl maltdricka.
Med maltdricka förstås sådan maltdryck, som ej innehåller mer än
1.8 viktprocent alkoholhalt och äger en extrakthalt, överstigande 6 men icke
10.5 procent, samt vid tillverkningen undergått sådan särskild behandling, att
alkoholhalten i drycken icke kan överstiga den för maltdryck av första klassen
fastställda gränsen av 1.8 viktprocent.
Genom att en undre gräns fastställts för stamvörtstyrkan hos maltdrycker,
har möjligheten att genom tillsättning av sackarin inskränka användningen
av malt vid tillverkning av svagdricka avsevärt beskurits. Det särskilda skäl,
som tidigare åberopats till förmån för ett sackarinförbud i fråga örn maltdrycker,
har därigenom förlorat sin egentliga betydelse såvitt angår svagdricka.
Kontrollstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande förklarat sig icke anse
frågan örn ändring i förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien
böra för närvarande upptagas. Såsom skäl härför har kontrollstyrelsen
främst anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av
den ställning, statsmakterna komme att intaga till frågan om tillverkning
och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet.
Emellertid synas knappast utsikter förefinnas för denna frågas lösning inom
en näraliggande framtid. Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn, att
i motioner vid årets riksdag hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära, att ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat och år 1921
framlagt förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte efter
slutförd granskning föreläggas riksdagen, men att motionerna blivit av kamrarna
avslagna. Som en olägenhet vill utskottet framhålla, att förbudet i sin
nuvarande form icke kunnat upprätthållas. På sätt såväl kontrollstyrelsen
som motionärerna framhållit brytes synnerligen ofta mot detsamma, understundom
utan tillverkarens egen förskyllan. Med hänsyn till det nu anförda har
utskottet ansett övervägande skäl tala för att sackarinförbudet beträffande svagdricka
upphäves. Ett upphävande av detta förbud torde emellertid icke böra
ske, utan att en föreskrift införes om skyldighet för tillverkare och försäljare
att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka tillhandahålles, utmärka, att drycken
innehåller sackarin. Lämpligen borde i samband härmed en motsvarande
bestämmelse införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga drycker.
12
Sammansatt bevillnings- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 8.
Utredning
och förslag
av kontroll
styrelsen.
Departe
ments
chefen.
Användningen
av såckarp
vid
tillverkning
av
läskedrycker.
Säkerligen komme en dylik föreskrift att i jämförelse med gällande förbud
innebära en bestämd fördel såväl för konsumenterna som för de säljare, vilka
komme att tillhandahålla sackarinfritt svagdricka.
Vad åter angår de alkoholstarka maltdryckerna torde icke några olägenheter
yppat sig genom sackarinförbudet, och något skäl att undanröja förbudet beträffande
dessa drycker synes icke föreligga. Icke heller har utskottet ansett
tillrådligt, att nämnda förbud upphäves i fråga om maltdricka.»
Sedan Kungl. Majit den 14 juni 1928 anbefallt kontrollstyrelsen att verk.
ställa den av riksdagen begärda utredningen samt att efter samråd med medicinalstyrelsen
till Kungl. Maj :t inkomma med av utredningen föranledda förslag,
har kontrollstyrelsen, efter det sådant samråd ägt rum, med skrivelse den
30 december 1929 avgivit utredning och förslag i ämnet. Häröver har kommerskollegium
den 18 januari 1930 avgivit infordrat utlåtande.
Sistnämnda förslag överensstämma i huvudsak med de med propositionen
framlagda författningsförslagen.
Departementschefen har i sitt ovannämnda yttrande till statsrådsprotokollet
anfört bland annat följande.
I överensstämmelse med riksdagens hemställan i dess skrivelse den 15 maj
1928 hade den nu verkställda utredningen åsyftat allenast ett partiellt upphävande
av gällande förbud mot tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga
maltdrycker, nämligen såvitt angår svagdricka. Förbudet vore alltså avsett
att kvarstå i fråga om såväl maltdrycker av klass II, d. v. s. pilsnerdricka,
som s. k. maltdricka. Av utredningen framginge, att sackarinförbudet i
betydande utsträckning överträddes eller kringginges såvitt anginge det slag av
svagdricka, brunsvagdricka, som vore föremål för den största konsumtionen.
Anledningen härtill syntes vara dels att flertalet konsumenter av sådant
svagdricka föredroge en vara med tillsats av sötämne, vartill emellertid
av såväl ekonomiska som tekniska skäl socker icke lämpligen kunde användas,
och dels att brunsvagdrickat genom tillsats av sackarin eller liknande sötningsmedel
erhölle större hållbarhet. Samtliga hörda myndigheter, kontrollstyrelsen,
medicinalstyrelsen och kommerskollegium, hade ansett, att sackarinförbudet
i fråga örn svagdricka numera, sedan jämväl för svagdricka fastställts
en viss lägsta extraktgräns, icke vore tillräckligt motiverat och borde
borttagas men att samtidigt — i de konsumenters intresse, som icke önskade
erhålla svagdricka med tillsats av konstgjort sötäinne — borde införas skyldighet
för tillverkare och försäljare att å kärl, vari med sådant sötningsmedel
tillsatt svagdricka utlämnades eller hölles till salu, anbringa uppgift örn förefintligheten
av dylikt ämne.
Såsom framgår av bevillningsutskottets vid 1928 års riksdag förut återgivna
betänkande uttalade utskottet, att i samband med införande av skyldighet
att tillkännagiva tillsats av sackarin i svagdricka en motsvarande bestämmelse
lämpligen borde införas beträffande läskedrycker och därmed jämförliga
drycker.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
13
Kontrollstyrelsen har härom i sitt utlåtande anfört:
»Användning av sankarin vid läskedryckstillverkning är ingalunda ovanligt
förekommande, och sackarinet utnyttjas därvid ofta på sådant sätt, att
den vara, allmänheten erhåller, blir av mindre tillfredsställande kvalitet. Förekomsten
av sackarinhaltiga läskedrycker innebär även betydande olägenheter
med hänsyn till den illojala konkurrens, tillverkare av sackarinfria läskedrycker
därigenom hava att utstå. Under sådana förhållanden föreligga otvivelaktigt
starka skäl för vidtagande av den av bevillningsutskottet i detta hänseende
ifrågasatta åtgärden.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida spörsmålet örn utfärdande av dylika
bestämmelser lämpligen bör upptagas enbart beträffande läskedrycker
och om icke sådana föreskrifter i stället böra meddelas i ett större sammanhang.
De ovan antydda olägenheterna av användning av sackarin vid tillverkning
av läskedrycker torde göra sig gällande även beträffande vissa
andra varor, exempelvis saft, sylt, marmelad och liknande produkter, rörande
vilkas tillverkning och försäljning föreligger ett i det föregående omnämnt,
av livsmedelslagstiftningskommittén avgivet förslag till författning, innefattande
bland annat förbud mot användning vid deras tillverkning av konstgjorda
sötningsmedel. Att nu till särskild reglering upptaga ifrågavarande
spörsmål allenast i vad rör läskedrycker, synes därför ej böra ske. Det yrkande,
i vilket riksdagens ovannämnda hemställan utmynnar, har för övrigt
begränsats att avse upphävandet av sackarinförbud beträffande svagdricka.»
Kontrollstyrelsens uppfattning delas av medicinalstyrelsen, som i sitt i ärendet
avgivna yttrande förklarat sig anse, att frågan örn användande av sackarin
som sötmedel för läskedrycker och därmed jämförliga drycker av praktiska
skäl lämpligast bör lösas i samband med ordnande av livsmedelshandeln
genom en allmän livsmedelslagstiftning.
Kommerskollegium har i här förevarande ämne uttalat, att alldeles oavsett
den stora önskvärdheten av att den viktiga frågan örn en allmän livsmedelslagstiftning
snarast kunde upptagas till slutligt avgörande i ett sammanhang,
kollegium väl ansåge, att åtskilliga skäl kunde anföras till stöd för att
det nu i fråga örn svagdricka förordade deklarationstvånget vid användning av
sackarin och liknande konstgjorda sötningsmedel, oberoende av förutnämnda,
mera svårlösta fråga, vunne tillämpning även i fråga om läskedrycker.
Då emellertid jämväl en dylik starkt begränsad lagstiftning syntes böra föregås
av en särskild, mera ingående utredning, än som nu förelåge, ansåge sig
kollegium icke i detta samband böra framställa något förslag härom.
I sitt förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört följande:
»1928 års bevillningsutskott har uttalat, att, i samband med införande avföreskrift
om skyldighet för tillverkare och försäljare av sackarinhaltigt svagdricka
att å kärl, vari drycken tillhandahålles, utmärka förefintligheten av
sackarin, en motsvarande bestämmelse lämpligen borde införas beträffande
läskedrycker. I denna fråga ansluter jag mig till kommerskollegiets ståndpunkt,
att en bestämmelse av sistnämnda innebörd — vilken icke står i nödvändigt
samband med införandet av en motsvarande deklarationsskyldighet i
Kontroll
styrelsen.
Medicinal
styrelsen.
Kommers
kollegium.
Departe
ments
chefen.
14
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
Motionerna
I: 284 och
II: 441.
Rätt att anTända
ris
och majs
vid tillverkning-
ay Tiss
maltdryck.
Motionen
II: 235.
fråga om svagdricka — i varje fall icke bör meddelas utan en mera ingående
utredning än den, man i förevarande sammanhang haft anledning verkställa.»
I de av herr Clemedtson samt herrar Borggren och Törnkvist i Bjuv väckta
motionerna har anförts, att de skäl, som talade för att konstgjord sotning av
svagdricka skulle av säljaren angivas genom särskild deklaration, kunde i ännu
högre grad förebäras, då det gällde läskedrycker. Då sackarinet i vårt land,
såvitt man hade sig bekant, utom i svagdricka endast kommit till användning i
saft och läskedrycker, skulle svårigheter ej möta att, i likhet med vad i förenämnda
proposition föreslagits beträffande svagdricka, genom särskilda föreskrifter
införa skyldighet att deklarera användningen av sackarin i dessa drycker.
Så hade även skett i Tyskland, varest sackarinanvändningen i läskedrycker
vore förenad med deklarationsskyldighet.
I 12 § 1 mom. förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker stadgas, att i skattepliktigt bryggeri må vid tillverkning
av maltdrycker användas endast kornmalt, humle, jäst och vatten samt
under de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver, soekerkulör.
I motionen nr 235 i andra kammaren har herr Weibull föreslagit sådan ändring
i sistnämnda förordning, att visst tillskott av ris, majs eller dylikt bleve
tillåtet vid tillverkning av maltdrycker av tredje klassen, avsedda för export.
Till motivering för den föreslagna ändringen anföres i motionen följande.
I det bekymmersamma läge, vari det svenska jordbruket för närvarande
befunne sig, vilket påkallat förslag örn genomgripande åtgärder
till dess förbättrande, vore det icke ur vägen att även taga i betraktande sådana
åtgärder, som i och för sig icke vöre av den betydelse, att de kunde verksamt bidraga
till lägets avspänning, men som dock vore ägnade att i någon mån gagna
jordbrukare. I detta avseende borde uppmärksammas den möjlighet till utförsel
av jordbruksprodukter, som export av maltdrycker innebure. Bestämmelser
i maltdryckstillverkningsförordningen om kommalt såsom det enda medgivna
inmäskningsmaterialet vid tillverkning i skattepliktiga bryggerier lade emellertid
hinder i vägen för den svenska maltdrycksindustrien att med framgång
upptaga konkurrens med utländska bryggerier örn marknader i utomeuropeiska
länder. Det vore nämligen tekniskt ej möjligt att av enbart kommalt tillverka
en produkt, som fyllde de utomordentliga krav på hållbarhet, som export till
varma länder förutsatte. Maltdryck, som tillverkats av enbart kornmalt, visade
i pasteuriserad form benägenhet att förr eller senare grumlas genom äggviteutfällningar,
i synnerhet vid långa transporter och ogynnsam temperatur. Denna
olägenhet kunde motverkas eller helt upphävas genom tillskott av äggvitefattigt
bryggmaterial, såsom ris, majs eller dylikt, Då sådan tillsättning ej
kunde ske i större kvantitet för att icke medföra nackdelar i kvalitetsavseende,
bleve det blott fråga örn att ersätta en mindre del (högst 20 procent) av kornmaltet
med råämne av nyssnämnda slag. Syftet att vinna ökad avsättning
för svenskt korn skulle därför icke nämnvärt påverkas av tillsatsen av annat
råämne än kornmalt.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 15
över det av sistnämnda motionär väckta förslaget har bevillningsutskottet i Utredning.
grundlagsenlig ordning inhämtat utlåtande av kontrollstyrelsen, vilket i avtryck
såsom bilaga åtföljer detta utlåtande.
På de skäl, som anförts av 1928 års bevillningsutskott, har det sammansatta Utskottets
utskottet anslutit sig till förslaget att upphäva saekarinförbudet beträffande y™ran<*e*
svagdricka.
De med propositionen framlagda författningsförslagen hava icke givit utskottet
annan anledning till erinran än i fråga örn sättet för angivande å kärl,
att svagdricka innehåller konstgjort sötningsmedel. Enligt utskottets mening
är det önskvärt, att deklarationen örn användning av konstgjort sötningsmedel
äger rum på ett för den konsumerande allmänheten fullt tydligt sätt.
Ordet sackarin torde hava hävdvunnen användning såsom benämning för dylika
sötningsmedel. Enligt vad i ärendet uppgivits torde annat konstgjort sötningsmedel
än sackarin mera sällan komma till användning i vårt land. Med hänsyn
härtill har utskottet, i anslutning till den ståndpunkt sackarinsakkunniga intagit
i sitt år 1915 avgivna betänkande, under benämningen sackarin sammanfört
alla slag av konstgjorda sötningsmedel.
Delade meningar torde knappast kunna råda därom, att behovet av uppgiftsplikt
i fråga örn användning av sackarin gör sig gällande med minst samma
styrka beträffande läskedrycker som i fråga örn svagdricka. Kontrollstyrelsen
och medicinalstyrelsen hava emellertid ansett lämplighetsskäl tala för, att
frågan örn användande av sackarin som sötningsmedel i läskedrycker löses i
samband med ordnande av livsmedelshandeln genom en allmän livsmedelslagstiftning.
Denna uppfattning har utskottet icke kunnat dela. På sätt 1928 års bevillningsutskott
anfört synas knappast utsikter förefinnas för sistnämnda frågas
lösning inom en näraliggande framtid. För övrigt stå frågorna rörande sackarinets
användning i läskedrycker och i svagdricka i ett sådant sammanhang till
varandra, att desamma synas böra lösas efter i stort sett samma linjer. Utskottet
har därför anslutit sig till vad i motionerna nr 284 i första kammaren
och 441 i andra kammaren föreslagits. Såsom i dessa motioner synes hava förutsatts
får det anses önskvärt, att vid en blivande utredning i ämnet jämväl
frågan örn sackarinets användning i safter göres till föremål för undersökning.
I fråga örn tillsynen över deklarationsbestämmelsernas efterlevnad göra
sig delvis andra synpunkter gällande med avseende å läskedrycker och safter
än beträffande svagdricka. Utskottet vill emellertid framhålla angelägenheten
av att kontrollbestämmelserna göras enkla samt att kontrollen så anordnas,
att densamma icke förorsakar större kostnader eller besvär för vare sig det
allmänna eller de personer, som tillverka eller försälja dylika drycker. Det
torde kunna antagas, att redan genom förefintligheten av förbud mot att tillhandahålla
sådana drycker, försatta med sackarin, utan att uppgift därom
lämnas å kärl, vari drycken utlämnas eller tillhandahålles, samt genom införande
av bestämmelse örn straff vid överträdelse av förbudet, syftemålet med
16
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.
lagstiftningen bör kunna vinnas. Emellertid synes böra uppdragas åt viss
myndighet, förslagsvis kontrollstyrelsen, att meddela föreskrifter angående
sättet för uppgiftspliktens fullgörande ävensom att, där så påfordras eller
eljest, verkställa analyser för fastställande, huruvida sackarin ingår i drycken.
I motionen nr 235 i andra kammaren har herr Weibull hemställt örn upphävande
av förbudet mot användning av ris, majs eller dylikt vid tillverkning
av maltdrycker av tredje klassen för export. Då detta förbud torde lägga
ett bestämt hinder i vägen för bryggeriernas tillverkning av en hållbar vara
för export framförallt till varma länder samt, enligt vad kontrollstyrelsen anfört,
ur fiskalisk synpunkt hinder icke torde möta mot förbudets upphävande,
under villkor att den färdiga varan exporteras, har utskottet anslutit sig till
det av styrelsen upprättade förslaget till ändringar i maltdrycksförordningen.
Utskottet har därvid förutsatt, att ersättning till kontrollombud skall utgå
i enlighet med de grunder, som föreskrivits i 3 § 2 mom. och 6 § av kungörelsen
den 27 juli 1923 med bestämmelser angående arvode och ersättning åt
tjänstemännen vid kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen,
samt att Kungl. Majit kommer att vidtaga härav betingad ändring i denna
kungörelse.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
7) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Majits
förevarande proposition, nr 156, icke kunnat i oförändrat skick
bifallas samt med anledning av ej mindre de likalydande motionerna
I: 149 av herr Bärg m. fl. och II: 224 av herr Bengtsson
i Norup m. fl. än även motionen II: 235 av herr Weibull
ävensom med avslag å motionen II: 442 av herrar Weibull och
Nygren, antaga
a) nedan införda, såsom utskottets förslag betecknade
Kungl. Maj.ts förslag: Utskottets förslag:
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.1
Härigenom förordnas, dels att 4 §, Härigenom förordnas, dels att 4 och
12 § 1 morn., 15 § 1 mom. samt 37 § 12 §§, 13 § 1 morn., 15 § 1 morn., 25 §
1 Vid återgivande av Kungl. Maj:ts förslag hava de delar av furslaget, som icke återfinnas i utskottets
förslag, kursiverats. Kursiveringar i sistnämnda förslag utmärka avvikelser från Kungl.
Maj:ts förslag eller, i de fall detta icke innebär ändring i gällande maltdryckstillverkningsförordning,
från denna förordning.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.
17
Kungl. Maj:ts förslag:
Utskottets förslag:
2 mom. förordningen den 1 juni 1923
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker1 skola, 4 § i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade
lydelse, dels ock att sista stycket i
49 § samma förordning skall upphöra
att gälla.
4 §•
Maltdryck---proppen.
Har vid tillverkning av svagdricka
använts sackarin, dulcin eller annat
konstgjort sötningsmedel, skall kärl,
å vilket drycken utlämnas från bryggeriet,
vara försett med uppgiften »Innehåller
konstgjort sotning smedell.
Anbringande av stämpel å kärl eller
å kork eller propp ävensom av uppgift
örn användning av konstgjort sötningsmedel
skall äga rum enligt av kontrollstyrelsen
meddelade anvisningar.
När--— etiketten.
Vad---kärl.
samt 37 § 2 mom. förordningen den
1 juni 1923 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker’ skola, 4 §
i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse, dels ock att sista
stycket i 49 § samma förordning skall
upphöra att gälla.
4 §.
Maltdryck —--proppen.
Har vid tillverkning av svagdricka
använts sackarin, skall kärl, å vilket
drycken utlämnas från bryggeriet, vara
försett med uppgiften »Innehåller
sackarin».
Med sackarin förstås i denna förordning
varje konstgjort sötningsmedel,
som har högre söthetsgrad än raffinerat
socker men icke sockrets näringsvärde.
Anbringande av stämpel å kärl eller
å kork eller propp ävensom av uppgift
om användning av sackarin skall äga
rum enligt av kontrollstyrelsen meddelade
anvisningar.
När---etiketten.
Vad — ---kärl.
12 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må för
tillverkning av maltdrycker användas
endast torkat, rostat eller bränt kornmalt,
humle, jäst och vatten samt under
de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver,
sockerkulör; dock må vid tillverkning
av svagdricka användas sackarin,
dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel.
1 Senaste lydelse av 37 § 2 moni., se 1928:116.
12 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må för
tillverkning av maltdrycker användas
endast torkat, rostat eller bränt kornmalt,
humle, jäst och vatten samt under
de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver,
sockerkulör; dock må vid tillverkning
av svagdricka användas sackarin.
2. För visst skattepliktigt bryggeri
äger kontrollstyrelsen medgiva, att
under de villkor, som kontrollstyrelsen
föreskriver, ris eller majs må användas
såsom råämne för tillverkning av
maltdryck av tredje klassen, avsedd
Bihang Ull riksdagens protokoll 19SO. 7 sami. 2 avd. 8 käft. (Nr 8.)
2
18
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
Kungl. Maj:tS förslag:
15 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må,
med undantag av spannmål samt sackarin,
dulcin eller annat liknande konsta
gjort sötningsmedel, ävensom i fall,
som avses i 12 § 2 morn., socker, icke
finnas ämne, som kan vid tillverkning
av maltdrycker användas i stället för
malt; dock må kontrollstyrelsen beträffande
bryggeri, där tillverkning av
läskedrycker bedrives, mot särskilda
villkor kunna medgiva uppläggning i
bryggeriet av socker, som erfordras
för tillverkning av sådana drycker.
Utskottets förslag;
för export, saint socker eller dextros
må i lagerkällaren komma till användning
såsom tillsats till porter,
Beträffande ris Och majs, som i första
stycket anses, skall, där ej nédan
1 denna förordning annat sägs, i övrigt
gälla vad i förordningen ar stadgat
rörande malt.
13 §.
1. Det för tillverkning i skattepliktigt
bryggeri avsedda maltet skall
krossas å en i bryggeriet uppställd
maltkross, så förbunden med en självregistrerande,
justerad våg, att maltets
krossning ej kan äga rum, utan att
detsamma först genomgått vågen.
Vad i första stycket sägs skall icke
gälla beträffande ris eller majs, som
avses i 12 § 2 mom. Dylikt råämne
skall på sätt kontrollstyrelsen föreskriver
uppvägas och krossas i närvaro
av kontrollombudet, som i sådant
fall äger åtnjuta ersättning av tillverkaren
efter särskilt stadgade grunder.
15 §.
1. I skattepliktigt bryggeri må,
med undantag av spannmål samt sankarin,
ävensom i fall, som avses i 12 §
2 morn., ris, majs, socker och dextros,
icke finnas ämne, sorn kan vid tillverkning
av maltdrycker användas i
stället för malt; dock må kontrollstyrelseii
beträffande bryggeri, där tillverkning
aV läskedrycker bedrives,
mot särskilda villkor kunna medgiva
uppläggning i bryggeriet av socker,
som erfordras för tillverkning av sådana
drycker.
25 §.
Maltets vikt beräknas efter den
självregistrerande maltvågens anvis
-
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.
19
Kungl. Maj:ts förslug:
37 §.
2. I skattefritt bryggeri må sackarin,
dulcin eller annat liknande konstgjort
sötningsmedel ej användas vid
tillverkning av annan maltdryck än
svagdricka.
Utskottets förslag:
ning; dock skola i fall, som aVses i
13 § 1 mom. andra stycket samt 14 §
2 morn., de av överkontroll oren eller i
kontrollombudets närvaro gjorda viktbestämningar
gälla.
37 §.
2. I skattefritt bryggeri må sankarin
ej användas vid tillverkning av annan
maltdryck än svagdricka.
Denna förordning träder i kraft dea 1 juli 1930.
b) nedan införda, såsom utskottets förslag betecknade
Kungl. Maj;ts förslag: Utskottets förslag:
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker.
Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skall i nedan angivna
delar erhålla följande ändrade lydelse;
12 §.
Vid —- ■— — beredas.
Annan maltryck än svagdricka må
ej utlämnas, där den veterligen är försatt
med sackarin, dulcin eller annat
liknande konstgjort sötningsmedel.
Svagdricka, som veterligen är tillsatt
sackarin, dulcin eller annat liknande
konstgjort sötningsmedel> må icke
förvaras på försäljningsstället ahnat
än å kärl, som på tydligt framträdande
sätt är försett med uppgiften »In
-
12 §.
Vid--— beredas.
Annan maltdryck än svagdricka må
ej utlämnas, där den veterligen är försatt
med sackarin.
Med sackarin förstås i denna förordning
varje konstgjort sötningsmedel,
som har högre söthetsgrad än raffinerat
Socket men icke sockrets näringsvärde,
Svagdricka, som veterligen är tillsatt
sackarin, må icke förvaras på för
-
20
Sammansatt hevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
nehåller konstgjort sötningsmedel».
Därest vid utminutering svagdricka
till köpare utlämnas å tillslutet kärl,
skall kärlet vara försett med dylik
beteckning.
På--- — maltdryck.
säljnmgsstället annat än å kärl, som på
tydligt framträdande sätt är försett
med uppgiften »Innehåller sackarin».
Därest vid utminutering svagdricka
till köpare utlämnas å tillslutet kärl,
skall kärlet vara försett med dylik
beteckning.
På---maltdryck.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.
II) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande mo»-tionerna 1: 284 av herr Clemedtson samt II: 441 av herrar
Borggren och Törnkvist i Bjuv, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning
utfärda eller, i den mån så finnes erforderligt, för riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser, varigenom för användande
av sackarin i läskedrycker uppställas i huvudsak samma villkor,
som av utskottet föreslagits beträffande svagdricka.
Stockholm den 19 maj 1930.
På sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Bärg*, Österström, Boman, Bergman*, K. Oscar
Ericson i Oberga, Wahlmark och Mellén*;
från andra kammaren: herrar Bengtsson i Kullen, Björklund, Nilsson i Hörby,
Olsson* i Gävle, Larson* i Tönnersa, Hage, Olovson* i Västerås ©cb Petersson i Lerbäcksbyn.
* Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
Reservationer:
av herrar Bengtsson i Kullen, Mellén, Larson i Tönnersa och Petersson i
Lerbäcksbyn, vilka hemställt om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 156;
av herr Bergman, som hemställt, att motionen 11: 235 av herr Weibull icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
av herr Hage.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Korstedt & Söner.
301602
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 21
Bilaga.
Kontrollstyrelsen,
med utlåtande i anledning av motion
vid 1930 års riksdag om viss författningsändring
till främjande av exporten
av maltdrycker av tredje klassen.
Till Riksdagens Bevillningsutskott.
Kungl. Maj:t Ilar den 21 februari 1930 anbefallt kungl, kontrollstyrelsen
att till riksdagens bevillningsutskott avgiva av utskottet begärt utlåtande
i anledning av motionen nr 235 i andra kammaren örn viss författningsändring
till främjande av exporten av maltdrycker av tredje
klassen.
I anledning härav får kontrollstyrelsen anföra följande.
I 12 § 1 mom. av förordningen den 1 juni 1923 (nr 140) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker stadgas, att i skattepliktigt
bryggeri må vid tillverkning av maltdrycker användas endast kornmalt,
humle, jäst och vatten samt under de villkor, kontrollstyrelsen föreskriver,
sockerkulör. Motionären hemställer, att riksdagen måtte för sin del
besluta örn ändring av hithörande bestämmelser i syfte, att visst tillskott
av ris, majs eller dylikt bleve tillåtet vid tillverkning av maltdrycker
av tredje klassen, avsedda för export.
Till motivering för den föreslagna ändringen anföres i motionen följande.
I det bekymmersamma läge, vari det svenska jordbruket för närvarande
befunne sig, vilket påkallat förslag örn genomgripande åtgärder
till dess förbättrande, vore det icke ur vägen att även taga i betraktande
sådana åtgärder, som i och för sig icke vore av den betydelse, att de
kunde verksamt bidraga till lägets avspänning, men som dock vore ägnade
att i någon mån gagna jordbrukare. I detta avseende borde uppmärksammas
den möjlighet till utförsel av jordbruksprodukter, som export
av maltdrycker innebure. Bestämmelser i maltdryckstillverkningsföroraningen
örn kornmalt såsom det enda medgivna inmäskningsmaterialet
vid tillverkning i skattepliktiga bryggerier lade emellertid hinder
i vägen för den svenska maltdrycksindustrien att med framgång upptaga
konkurrens med utländska bryggerier örn marknader i utomeuropeiska
länder. Det vore nämligen tekniskt ej möjligt att av enbart kornmalt
tillverka en produkt, som fyllde de utomordentliga krav på hållbarhet,
som export till varma länder förutsatte. Maltdryck, som tillverkats
av enbart kornmalt visade i pasteuriserad form benägenhet att förr eller
senare grumlas genom äggviteutfällningar, i synnerhet vid långa transporter
och ogynnsam temperatur. Denna olägenhet kunde motverkas
eller helt upphävas genom tillskott av äggvitefattigt bryggmaterial, såsom
ris, majs eller dylikt. Då sådan tillsättning ej kunde ske i större
kvantitet för att icke medföra nackdelar i kvalitetsavseende bleve det
blott fråga örn att ersätta en mindre del (högst 20 procent) av kornmaltet
med råämne av nyssnämnda slag. Syftet att vinna ökad avsättning
Hiliana lill riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 2 ami. 3 haft. (Nr 3.)
3
Svenska
bryggare
föreningen.
Kontroll
styrelsen.
22 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
för svenskt korn skulle därför icke nämnvärt påverkas av tillsatsen av
annat råämne än kornmalt.
Svenska bryggareföreningen, som av kontrollstyrelsen anmodats avgiva
yttrande i anledning av den väckta motionen, Ilar i skrivelse till styrelsen
den 7 mars 1930 uttalat sin anslutning till motionens syfte och
därvid i huvudsak anfört följande. Maltdrycker, avsedda för export,
måste äga betydligt större hållbarhet än maltdrycker, avsedda att saluhållas
inom landet, vilket särskilt gällde, när exporten ägde rum till varma
länder. Den bristande hållbarhet, som hade sin grund i utveckling
av mikroorganismer, vare sig kulturjäst eller andra, kunde visserligen
hävas eller motverkas genom maltdryckernas pasteurisering, men genom
den verkställda upphettningen erhölle vissa i maltdryckens extrakt befintliga
äggviteämnen i stället en benägenhet att utfällas och grumla
drycken. Mot detta, kolloidkemiska förlopp, som till sina betingelser ej
vore vetenskapligt fullt klarlagt, kunde man med hittills kända tekniska
metoder icke skydda sig. Enligt vad erfarenheten givit vid handen kunde
denna äggviteutfällning på betryggande sätt förhindras genom viss
tillsättning av sådant råmaterial som ris eller majs, vilket utmärkte sig
för ett äggviteinnehåll av lägre halt och sannolikt annan sammansättning
än kornmalt. Rätt att vid tillverkning av maltdrycker för export
tillsätta dylika råämnen vore därför ett oeftergivligt villkor för att ernå
den grad av hållbarhet, som vore erforderlig vid export. Bryggareföreningen
omnämner, att Danmarks export av maltdrycker uppgår till omkring
30,000 hektoliter årligen. Satte man såsom ett första mål för en
blivande svensk export en tredjedel av nämnda kvantitet eller 10,000
hektoliter, skulle detta betyda en förbrukning av maltkorn av över 200,000
kilogram. Denna myckenhet syntes visserligen ej vara av så stor betydelse
för kornodlarna, men hänsyn borde även tagas till att jämte maltdryckerna
exporterades flaskor och emballage, utom det att ökad arbetstillgång-
inom landet bereddes genom tillverkningen av maltdrycker för export.
Utförseln av maltdrycker från Sverige har hittills varit av allenast
ringa omfattning och har, såvitt för kontrollstyrelsen enligt inkomna
ansökningar örn maltskatterestitution är känt, med undantag för de maltdrycker,
varmed ångfärjorna å linjen Trälleberg—Sassnitz förses från
ett bryggeri i Trälleberg, på senare år uteslutande bedrivits av bryggerier
i Göteborg dels för försäljning till främmande länder, dels för proviantera^
av fartyg, tillhörande därifrån utgående ångbåtslinjer. Utförselns
omfattning belyses av nedanstående tabell över de myckenheter maltdrycker,
för vilka restitution av maltskatt vid export beviljats av kontrollstyrelsen
under åren 1925—1929.
Maltdrycker av |
Summa hl. |
||
Å r |
11 klass |
lil klass |
|
1925 ........................... |
»O C-l |
40 |
65 |
1926 ............................. |
63 |
81 |
144 : |
1927 .............................. |
299 |
660 |
959 |
1928 .............................. |
160 |
639 |
799 |
1929 .............................. |
112 |
994 |
1,106 |
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 23
Den myckenhet malt, för vilken skatt restituerats under samma år,
ävensom de restituerade skattebeloppens storlek har utgjort:
Å r |
Maltin ängd k?. |
Restituerad skatt kr. |
1925 .......................................... |
1,727 |
1,178 |
1926 ......................................... |
3,687 |
2,594 |
1927 .......................................... |
21,988 |
15,812 |
1928 .......................................... |
19,468 |
14,072 |
1929 ...................................... |
28,433 |
20,400 |
Såsom utgångspunkt vid motiveringen av den ifrågasatta lagändringen
har i motionen åberopats det intresse, frågan under förhandenvarande
omständigheter kan anses äga med hänsyn till jordbruksnäringen.
Bryggareföreningen har anfört, att, sedan möjlighet att vid tillverkning
av maltdrycker för export kunna använda även andra ämnen än kornmalt
beretts, borde såsom ett första mål kunna uppställas att driva upp
maltdrycksexporten till omkring 10,000 hektoliter årligen, motsvarande
en kornförbrukning av 200 ton. Denna kornförbrukning förutsätter sålunda,
att den nuvarande maltdrycksexporten skulle ungefärligen tiodubblas.
Örn till jämförelse namnes, att den svenska kornskörden kan
uppskattas till omkring 300,000 ton årligen samt att bryggeriernas årliga
maltförbrukning för närvarande uppgår till omkring 30,000 ton, torde
härav framgå, att även med ett så kraftigt uppdrivande av maltdx-ycksexporten,
som förutsatts, den på grund härav ökade kornförbrukningen
icke kan sägas vara av nämnvärd betydelse för landets jordbruksnäring.
Den påverkan, sagda näring skulle röna av det ifrågasatta medgivandet,
kan näppeligen enbart för sig motivera vidtagandet av den föreslagna
författningsändringen. Däremot synes den omständigheten, att gällande
lagstiftning lägger ett bestämt hinder i vägen för användning av de speciella
råämnen, som visat sig vara erforderliga i vissa fall för bryggeriernas
tillverkning av en fullgod exportvara, kunna utgöra skäl för upptagande
av frågan örn en sådan ändring i lagstiftningen, som i motionen
föreslagits.
Enligt förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
är den svenska maltdrycksbeskattningen anordnad i form av
råämnesskatt och grundar sig å användningen av ett ensartat bryggmaterial,
torkat, rostat eller bränt kornmalt, å vars beskaffenhet de utbytesberäkningar,
som föregått skattesystemets bestämmande, bygga.
Skatten utgår med 65 öre för varje kilogram malt, som medelst en under
kronans lås stående självregistrerande våg uppvägts för tillverkningen,
med tillägg av 5 öre respektive 10 öre för kilogram malt, överstigande
100,000 kilogram respektive 200,000 kilogram. Användning av annat
bryggmaterial än kornmalt är sålunda icke förenligt med det för maltdryckerna
gällande skattesystemet. Ris och likartade ämnen hava i allmänhet
högre stärkelsehalt och äro mera extraktgivande än kornmalt,
varför deras användning ur skattesynpunkt kunna erbjuda fördel för
tillverkaren, därest fråga är om produktens försäljning i vanlig ordning
inom landet. Den i motionen åsyftade användningen av ris och majs
är emellertid avsedd att begränsas till att gälla maltdrycker för export,
24 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
för vilka jämlikt 82 § i förordningen rätt till erhållande av restitution
av skatten är medgiven. De närmare bestämmelserna örn villkoren för
dylik restitution tillgodonjutande återfinnas i kungörelsen den 27 juli
1923 (nr 344) angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel
ur riket av maltdrycker. Den i 5 § angivna beräkningsgrunden för bestämmandet
av den myckenhet malt, för vilken skatt, belöpande å den
färdiga varan, skall restitueras, är så beskaffad, att genom hänsynstagandet
till storleken av extraktutbytet av det använda råämnet någon
fördel i detta fall icke uppstår av att använda extraktrikare ämne, emedan
den kvantitet av råämnet, för vilken restitution av skatt skall åtnjutas,
minskas i förhållande till extraktutbytet. Ur rent fiskalisk synpunkt
torde hinder sålunda icke böra möta mot användning av ris eller majs
vid tillverkningen under villkor, att den färdiga varan exporteras. Svårigheter
möta heller icke att anordna en tillräckligt effektiv kontroll över
en dylik användning, vilken kan beräknas förekomma allenast vid ett
mycket begränsat antal bryggerier. Kontrollen bör, såsom i liknande fall
stadgas i tillverkningsförordningen, bekostas av tillverkaren.
Även örn ett bifall till motionen onekligen måste anses innebära ett avsteg
från principen örn kornmalt såsom det enda medgivna inmäskningsmaterialet
vid skattepliktig maltdryckstillverkning, anser kontrollstyrelsen
sig i betraktande av det ovan anförda icke böra motsätta sig, att erforderliga
författningsändringar bliva vidtagna i syfte, att de bryggerier,
som tillverka maltdrycker av tredje klassen för export, må kunna använda
ris eller majs vid denna tillverkning. Erforderliga ändringar i förordningen
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker kunna lämpligen
vidtagas i samband med de i Kungl. Maj :ts proposition nr 156 till innevarande
års riksdag föreslagna ändringarna i samma förordning.
Kontrollstyrelsen får härjämte överlä.mna förslag till de ändringar av
nyssnämnda förordning, som ett bifall till motionen skulle påkalla. Därvid
har styrelsen utgått från den lydelse, som i Kungl. Majlis nyssnämnda
proposition föreslagits för de paragrafer, vilkas ändringar i nu förevarande
sammanhang är erforderlig. Till motivering för ändringarna får styrelsen
anföra följande.
12 § 2 mom.
I detta moment, vilket för närvarande innehåller det undantag från råämnesbestämmelserna,
som medgivandet att använda socker eller dextros
såsom tillsats till porter innebär, laar intagits bestämmelse örn att ris eller
majs må under de villköl*, som kontrollstyrelsen föreskriver, användas såsom
råämne för tillverkning av maltdryck av tredje klassen, avsedd för
export. I motionen bar föreslagits, att medgivande skulle gälla »ris, majs
eller dylikt». Ett så obestämt angivande av dessa råämnen finner styrelsen
kunna medföra olägenheter och anser därför, att medgivandet bör begränsas
till att avse ris och majs. De av kontrollstyrelsen meddelade villkoren
för rätt att använda ris och majs vid den nu ifrågavarande tillverkningen
torde bland annat böra innehålla föreskrift örn den största myckenhet av
dessa ämnen, som bryggmaterialet får innehålla, samt att ämnena må i
bryggeriet förvaras allenast under kronans lås. Den tillvei*kade drycken
bör förvaras å särskild liggare i lagerkällaren. Över hithörande brygder
skall tillverkaren föra sådana anteckningar, att kontroll kan aatövas å att
drycken utlämnas från bryggeriet allenast för export.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 25
13 § 1 mom.
Då ris eller majs, som skall användas för nu ifrågavarande tillverkning,
i allmänhet icke kan, på sätt i 13 § 1 mom. stadgas, krossas å den med den
självregistrerande vågen förbundna maltkrossen, är erforderligt att beträffande
dylika ämnens vägning och krossning meddela undantagsbestämmelse.
Vägningen och krossningen förutsättas skola äga rum i närvaro
av kontrollombudet, som därvid enligt de av kontrollstyrelsen meddelade
bestämmelserna även skall hava att övervaka, att riset eller majsen verkligen
användes till den anmälda exportölsbrygden.
15 § 1 mom.
Ändringen av detta moment åsyftar beredande av möjlighet att i skattepliktigt
bryggeri förvara ris och majs, som erfordras för sådan tillverkning,
varom nu är fråga.
25 §.
Då enligt ovannämnda ändring av 13 § 1 mom. förutsättes, att den självregistrerande
maltvågen i allmänhet icke kan komma till användning för
uppvägning av ris och majs, bär i 25 § vidtagits på grund bärav erforderlig
jämkning i föreskriften rörande bestämmandet av råämnets vikt.
Den i 13 § 1 mom. intagna bestämmelsen örn att uppvägning och krossning
av ris eller majs, som användes för tillverkning av maltdrycker av tredje
klassen, avsedda för export, skola äga rum i närvaro av kontrollombudet,
vilket i sådant fall skall äga åtnjuta ersättning av tillverkaren, påkallar
ändring av 3 § 2 mom. och 6 § av kungörelsen den 27 juli 1923 (nr 339) med
bestämmelser angående arvode och ersättning åt tjänstemännen vid kontrollen
över maltdrycks- och brännvinstillverkningen. Då de i nämnda
kungörelse innefattade ersättningsbestämmelserna på sin tid antagits av
riksdagen, lärer även nu förevarande ersättningsfråga böra prövas av
riksdagen. Dylik särskild ersättning utgår för närvarande i fall, som omförmälas
i 14 § 3 morn., 22 § 1 mom. och 37 § 1 mom. i maltdryckstillverkningsförordningen.
I 3 § 2 mom. av nämnda kungörelse stadgas för dessa
fall, att ersättning skall utgå med 2 kronor 50 öre för timme, dock med
minst 4 kronor för varje förrättning, varvid överskjutande tid av minst en
halv timme räknas såsom hel timme. Den i 13 § 1 mom. i förordningen
föreslagna särskilda ersättningen till kontrollombudet bör även utgå enligt
nyss angivna grunder. Erforderligt bemyndigande härom torde av riksdagen
lämnas Kungl. Majit. Kontrollstyrelsen har velat ifrågasätta, huruvida
icke riksdagen av praktiska skäl därvid kunde utan åberopande av de
olika författningsrum, i vilka ersättningen omförmäles, generellt bestämma,
att särskild ersättning, vartill kontrollombud eller tillsyningsman på
grund av stadganden i förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker vore berättigad, skulle utgå med 2 kronor 50 öre för timme,
dock med minst 4 kronor för varje förrättning, varvid överskjutande tid
av minst en halv timme skulle räknas som hel timme men mindre del bortfalla.
Då kungörelsen icke innehåller bestämmelser örn andra slag av gottgörelse
till kontrollombud och tillsyningsman än arvode (3 § 1 mom.) och
den ovan omförmälda särskilda ersättningen (3 § 2 morn.), lärer någon otydlighet
genom en dylik formulering av stadgandet örn ersättningen enligt
kontroll styrelsens mening icke uppkomma.
26 Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
Angående den jämkning av bestämmelserna i kungörelsen den 27 juli 1923
(nr 344) angående restitution av erlagd skatt för malt vid utförsel ur riket
av maltdrycker, vartill ett bifall till motionen skulle föranleda, torde det
ankomma på Kungl. Majit att besluta.
Svenska Bryggareföreningens ovannämnda skrivelse överlämnas härjämte.
I detta ärendes behandling har tillförordnade byråchefen Almgren deltagit
såsom föredragande. Stockholm den 19 mars 1930.
C. E. SVENSSON.
Axel Ericson.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr
140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.
Härigenom förordna», att 12 § 2 morn., 13 § 1 morn., 15 § 1 mom. och 25 §
förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.
12 §.
2. För visst skattepliktigt bryggeri äger kontrollstyrelsen medgiva, att
under de villkor, som kontrollstyrelsen föreskriver, ris eller majs må användas
såsom råämne för tillverkning av maltdryck av tredje klassen, avsedd
för export, samt socker eller dextros må i lagerkällaren komma till
användning såsom tillsats till porter.
Beträffande ris och majs, som i första stycket avses, skall, där ej nedan
i denna förordning annat sägs, i övrigt gälla vad i förordningen är stadgat
rörande malt.
13 $.
1. Det för tillverkning i skattepliktigt bryggeri avsedda maltet skall
krossas å en i bryggeriet uppställd maltkross, så förbunden med en självregistterande,
justerad våg, att maltets krossning ej kan äga rum, utan att
detsamma först genomgått vågen.
Vad i första stycket sägs, skall icke gälla beträffande ris eller majs, som
avses i 12 § 2 mom. Dylikt råämne skall på sätt kontrollstyrelsen föreskriver
uppvägas och krossas i närvaro av kontrollombudet, som i sådant
fall äger åtnjuta ersättning av tillverkaren efter särskilt stadgade
grunder.
Sammansatt bevillnings- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 27
15 %.
1. I skattepliktigt bryggeri må, med undantag av spannmål samt såckarp,
duicin eller annat liknande konstgjort sötningsmedel, ävensom i fall,
som avses i 12 § 2 morn., ris, majs, socker och dextros, icke finnas ämne,
som kan vid tillverkning av maltdrycker användas i stället för malt; dock
må kontrollstyrelsen beträffande bryggeri, där tillverkning av läskedrycker
bedrives, mot särskilda villkor kunna medgiva uppläggning i bryggeriet
av socker, som erfordras för tillverkning av sådana drycker.
25 §.
Maltets vikt beräknas efter den självregistrerande maltvågens anvisning;
dock skola i fall, som avses i 13 § 1 mom. andra stycket samt 14 §
2 morn., de av överkontrollören eller i kontrollombudets närvaro gjorda
viktbestämningar gälla.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1930.