Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1930 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen örn skogsaccis.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 55, av herr Alströmer m. fl. har hemställts, »att riksdagen
matte for sin del besluta sådan ändring i lag örn skogsaccis den 28 september
1928, att §§ 6 och 14 samt ur § 16 tredje stycket orden: ''och skall
örn i kommun ingår mer än en församling eller mer än ett skoldistrikt
särskilt angivas det rotvärde, som belöper på varje område, samt därå
belöpande skogsaccis’, må ur lagen utgå».
I lagen den 11 oktober 1912 örn skogsaccis och örn virkestaxering, vilken
lag föregick nu gällande lag den 28 september 1928 örn skogsaccis,
stadgades, bland annat, att till den kommun, där skogen vore belägen,
skulle erläggas skogsaccis med högst 2 procent av det avverkade virkets
rotvärde. Till kommunen inflytande skogsaccismedel skulle avsättas till
en särskild fond, skogsaccisfonden, vilken förvaltades av kommunalnämnden.
Kommunalnämnden ålåg, att varje år, i sammanhang med uppgörandet
av inkomstförslaget för kommunen, beräkna skogsaccisfondens behållning
vid nästföljande års början, där sådan fond funnes, och den på
grund av löpande årets taxering utgående skogsaccisen. Av sålunda tillgängliga
medel finge enligt kommunalstämmans beslut såsom tillskott
till täckande av sådana utgifter för nästföljande år för kommunala och
kyikliga ändamål, till vilka enligt gällande kommunalförfattningar medel
eljest skulle beredas genom utdebitering på samtliga skattskyldiga,
användas högst så stort belopp, att utdebiteringen för etthundra kronolts
kommunen skattepliktig inkomst under nästföljande år komme att
med en fjärdedel understiga utdebiteringen för samma inkomstbelopp
under löpande året. Detta tillskott skulle användas till bestridande av
utgifter, som kommunalstämman beslutat för det nästföljande året, i den
mån tillskottet därtill försloge. Skulle tillskottet vara större än som erfordrades
för täckande av nämnda utgifter, skulle överskottet avräknas
På vad kyrkostämman beslutat till uttaxering under det nästföljande året.
Bihang lill riksdagen!! protokoll 10,10. 7 sami. 10 hafi. (Sr 17—18) 1
Utskottet.
1912 års lagstiftning.
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Skogsaccisen utgjorde enligt 1912 års lag en fullt fristående skatt, vilken
så att säga föll utanför ramen för det för kommunerna eljest gällande
skattesystemet.
Gällande lag- Härutinnan skedde ändring genom 1928 års skattereform. I samband
stiftning och me(j denna reform kom repartitionstalet för växande skog vid den komdenkomst
munala fastighetsbeskattningen att bestämmas lägre än för fastighet i
övrigt, i det enligt kommunalskattelagen såsom underlag för fastighetsskatt
skola påföras skattskyldig 6 skatteören för varje 100 kronor av
jordbruksfastighets jordbruksvärde och 5 skatteören för varje 100 kronor
av jordbruksfastighets tomt- och industrivärde men 4 skatteören för varje
100 kronor av jordbruksfastighets skogsvärde. Såsom kompensation för
den minskning i den årliga fastighetsbeskattningen av växande skog, som
sålunda ägt rum, har införts en ny skogsaccis, som tänkes i genomsnitt
inbringa lika mycket, som kommunerna mista i fastighetsskatt genom att
repartitionstalet för skogsvärde sänkts med två enheter. Genom denna
reform åsyftades att överflytta en del av den kommunala beskattningen
till den tidpunkt, då skogen avverkades. Den gamla skogsaccisen blev i
samband härmed avskaffad. Den nya skogsaccisen kom dock i mycket att
likna den gamla.
Lagen den 28 september 1928 örn skogsaccis är uppdelad i tre kapitel,
det första avseende skogsaccis till kommuner, d. v. s. enligt kommunalskattelagens
terminologi de allmänna borgerliga primärkommunerna,
det andra avseende skogsaccis till församlingar, skoldistrikt och fattigvårdssamhällen
enligt 6 § lagen örn fattigvården, och det tredje upptagande
föreskrifter örn taxering, debitering, uppbörd m. m.
I 1 kap. skogsaccislagen stadgas om beräkning av skogsaccis tili kommunen
och dess användning i huvudsak följande. Skogsaccis till kommunen
skall utgå å det taxerade rotvärdet efter en skattesats, vilken för
etthundra kronor utgör en fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona
i medeltal under de senast förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen,
skolande nämnda skattesats jämkas till närmast högre femtal ören.
Har kommun för ett eller flera av dessa år åtnjutit understöd av skatteutjämningsmedel,
skall skattesatsen beräknas med hänsyn till den lägre
utdebitering, som skulle fastställts, därest kommunen tillgodokommet dylikt
understöd upptagits i kommunens stat såsom inkomst. Skattesatsen
fastställes på landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, av allmän rådstuga. Skogsaccismedel, som inflyta till stad eller
köping med egen kommunalförvaltning, äro i fråga örn användningen
likställda med andra kommunens skattemedel. Skogsaccismedel, som inflyta
till landskommun, skola avsättas till en skogsaccisfond, från vilken
kommunen äger anvisa medel såsom tillskott till täckande av sådana utgifter
för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel eljest
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
3
skolat beredas genom allmän kommunalskatt. Såsom sådant tillskott må
under löpande året anvisas till användning för påföljande år högst så
stort belopp, som motsvarar en tredjedel av fondens behållning den 1 september
under löpande året och en tredjedel av den skogsaccis, som debiteras
på grund av samma års taxering till skogsaccis. Tillskott,
varom nu sagts, skall upptagas såsom inkomst i kommunens stat. Skogsaccisfonden
skall särskilt förvaltas och redovisas. Till densamma skall
föras jämväl ränta å fondens medel.
Vad därefter angår skogsaccis till församlingar m. fl., så stadgas härom
i 2 kap., att skogsaccis skall utgå jämväl till församling, skoldistrikt och
fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen örn fattigvården. Rörande beräkning
av skattesatsen så ock beträffande skogsaccismedlens användning
skola de för kommunen givna regler äga motsvarande tillämpning.
Skattesatsen bestämmes för församling och skoldistrikt av kyrkostämma
och för särskilt fattigvårdssamhälle av fattigvårdsstämma.
Debitering av skogsaccis sker alltid gemensamt, oavsett örn accisen
utgår till kommun eller församling m. fl.
Vid skogsaccislagen äro fogade övergångsbestämmelser avseende särskilt
behandlingen av skogsaccisfonder enligt äldre lagen samt användningen
av skogsaccis enligt nya lagen, innan jämviktsläge uppnås i skogsaccisfonderna
enligt denna lag.
I anslutning till dessa bestämmelser har även i förordningen den 16
december 1927 angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner införts ett stadgande av följande lydelse
(4 § 5 mom.): »Vid beviljande av understöd skall Kungl. Maj :t till ledning
vid bestämmande av skattesatsen för skogsaccis angiva huru stor del av
understödet som skall anses tillkomma i kommunområdet ingående kommun,
församling och skoldistrikt.»
De ändrade bestämmelserna rörande skogsaccis till olika slag av kommunala
bildningar måste ses i samband med det förhållandet, att skogsaccisen
kommit att få karaktären av kompensation för bortfallande
fastighetsskatt till dessa kommunbildningar. 1921 års kommunalskattekommitté,
vars förslag till »skogsskatt» varit grundläggande för den nya
lagstiftningen örn skogsaccis, uttalade i detta avseende, bland annat:
»Vad---angår sättet för användningen av sålunda för ett visst år
anvisade skogsskattemedel intager förslaget en annan ställning än nu
gällande skogsaccislag. Någon företrädesrätt att tillgodogöra sig sådana
skogsskattemedel vill nämligen förslaget icke tillägga den borgeidiga
kommunen. Den minskning i skattekronor och därav följande högre utdebitering,
som föranledes därav, att en del av skogsvärdet undandrages
den årliga utdebiteringen, träffar den kyrkliga lika väl som den borgerliga
kommunen, och den kompensation i skatt, som sedermera lämnas vid
skogens avverkning, bör därför tillkomma dem båda. Vid sådant förhål
-
Motionen,
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
lande synes det principiellt riktiga vara, att en var av deni får taga del i
skogsskattemedlen efter den utdebitering, som inom dem förekommer.»
Kommittén föreslog emellertid en anordning, enligt vilken kommunen
alltid skulle ensam uttaga all skogsaccis, vilken ävenledes alltid skulle på
landet tillföras en gemensam fond, förvaltad av kommunalnämnden, och
i stad tillfalla stadens budget. Kommunalnämnden skulle emellertid ur
skogsaecisfonden till församlingar m. fl. anvisa på dem belöpande skogsaccismedel.
Ett genomförande i oförändrad form av kommunalskattekommitténs
förslag i förevarande avseende ansågs emellertid ej böra ifrågakomma.
Skälen härför hava av dåvarande chefen för finansdepartementet utförligt
utvecklats vid anmälan av 1927 års förslag till lag om skogsaccis (prop.
105/1927, sid. 12), till vilket uttalande utskottet tillåter sig hänvisa. Rörande
det förslag, som av departementschefen förordades och som av 1928
års riksdag i huvudsak antogs, yttrade departementschefen följande (prop.
105/1927, sid 14):
_ »Det sätt för lösande av berörda spörsmål, som jag för mili del förordar,
ligger mycket nära till hands; det innebär ett tillämpande på detta område
av samma regler, som gälla beträffande kommunalutskylder i allmänhet,
nämligen att varje kommunal bildning får själv besluta örn sin
egen utdebitering av skogsaccis, själv handhava sin accisfond och själv besluta
om den omfattning, vari denna skall tagas i anspråk. Det kan ej
bestridas, att detta system icke innebär uteslutande fördelar i förhållande
till kommittéförslaget. Men det är otvivelaktigt rättvist, påtagligt
enkelt och lättfattligt och innebär upprätthållande av den grundsatsen,
att värjo kommunal bildning skall handhava sin egen ekonomi. Det författningsmässiga
uttrycket för den av mig förordade principen förefaller
betydligt mera tilltalande än kommittéförslagets invecklade bestämmelser.
»
Departementschefen framhöll, att den av honom föreslagna formella
uppställningen av skogsaceislagen vore en följd av den sålunda intagna
ståndpunkten, och fortsatte därefter:
»Beträffande utdebiteringsprocentens fastställande hade det kunnat
ifrågasättas att lägga denna uppgift på kommunalnämnden, då det här
gäller en ren uträkning. Emellertid har det synts lämpligare att låta
kommunalstämma respektive andra motsvarande representationer fatta
beslut. Ty en felräkning kan ske, och i dylikt fall synes det vara av vikt,
att laga kraft vinnes åt den uträknade siffran på grundval av ett verkligt
beslut. Det kan visa sig praktiskt att fastställa utdebiteringssiffran
redan tidigare än å hösten, t. ex. å ordinarie vårstämman, på det att laga
kraft så tidigt som möjligt må vinnas åt siffran. Lagen lägger med sin
formulering ej hinder i vägen för en dylik åtgärd.»
Såsom skäl för sin hemställan hava motionärerna anfört, bland
annat, att 1928 års skogsaccislags bestämmelse örn uppdelning av
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
5
skogsaccis å kommun, församling, skoldistrikt och fattigvårdssamhälle
samt fördelning, fondering för olika kommunala enheter och beräkning av
beloppen för de olika budgeterna vållade icke ringa svårigheter för de
kommunala myndigheterna utan motsvarande praktisk nytta. En för kommunen
gemensam fond, som förut enligt äldre lag funnits, ställd under
kommunalnämndens förvaltning, vilken reviderades av de å kommunalstämma
utsedda revisorerna, torde allt fortfarande vara en mera praktisk
och lämplig form för fonderingen än ett splittrande på olika fonder av de i
många fall små belopp, varom det här vore fråga, och för skattebetalarna
kunde det icke medföra någon olikhet, örn den skatt de er lade till kommunen
ginge till den ena eller andra kommunala enhetens kassa. Däremot vunnes
genom uttaxeringens och fonderingens verkställande för en kassa
förenkling, och underlättades överskådligheten vid revisionen, helst som
i många fall olika revisorer utsåges att granska kommunens, församlingens
och skolans räkenskaper och förvaltning.
De i motionens hemställan föreslagna ändringarna i lagen örn skogsaccis
skulle otvivelaktigt komma att medföra ett avsteg från de grundsatser,
varpå gällande skogsaccislagstiftning bygger. Med en dylik avfattning
av lagbestämmelserna skulle nämligen all skogsaccis till församlingar, skoldistrikt
och särskilda fattigvårdssamhällen enligt 6 § fattigvårdslagen helt
bortfalla, utan att motsvarande ökning av skogsaccisen till den borgerliga
kommunen komrne till stånd. Då grundsatsen att skogsaccisen skall
i stort sett utgöra en kompensation för minskningen av fastighetsskatten
å skogsvärde bör bibehållas, kan utskottet icke förorda de sålunda föreslagna
ändringarna i lagen örn skogsaccis.
Däremot torde kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara
möjligt att utan ändring av grundprinciperna för skogsaccisens beräkning
för flertalet fall åstadkomma en sådan förenkling, som, enligt
vad som framgår av motionärernas motivering, torde hava varit
deras egentliga syfte. I de fall, där den borgerliga kommunen
och församlingen sammanfalla och ej vare sig särskilt skoldistrikt
eller särskilt fattigvårdssamhälle finnes, borde det enligt utskottets
mening kunna ifrågakomma att låta skogsaccisen, beräknad såsom nu
på grundval av såväl den borgerliga kommunens, som församlingens
utdebitering av allmän kommunalskatt, tillfalla allenast den
borgerliga kommunen. En dylik åtgärd skulle i stort sett icke medföra
någon ändring i den sammanlagda utdebiteringen av allmän kommunalskatt
utan allenast en förskjutning av utdebiteringsbehovet mellan den borgerliga
kommunen och församlingen. En viss ojämnhet skulle dock uppkomma
såtillvida, att gällande bestämmelser örn lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning enligt lag den 16 oktober 1908 skulle medföra en större
skattelindring åt dessa främmande trosbekännare än lagstiftaren avsett.
Utskottets
yttrande.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Följden av den ifrågasatta anordningen bleve nämligen, bland annat, en
ökning av den kommunala inkomstskatten till de församlingar, som sammanfalla
med kommuner, och då skattefriheten avser i stort sett
halva denna skatt, skulle främmande trosbekännare i nu ifrågavarande
församlingar, för så vitt tillgången på skogsaccismedel vore riklig, komma
i ett förhållandevis gynnsamt läge. Saken kan även uttryckas så, att
vissa främmande trosbekännare skulle erhålla en något för stor skattelindring,
enär denna i själva verket avsåge även viss sådan skatt, som
rätteligen skulle hava uttagits av den borgerliga kommunen.
Inom utskottet har uppgivits, att det år, då den nya skogsaccislagen
hittills tillämpats, man ej allestädes ställt sig denna lags bestämmelser
till efterrättelse utan låtit den borgerliga kommunen uttaga
och behålla skogsaccisen i dess helhet. Anledningen härtill kan knappast
vara någon annan än den, att man ansett skogsaccislagens bestämmelser
medföra onödiga beräkningar och en mera komplicerad fondförvaltning
än som egentligen är behövlig. Förenämnda oegentlighet beträffande
främmande trosbekännare torde, örn den i de åsyftade kommunerna ägt
någon betydelse, knappast hava beaktats. Utskottet, som anser, att varje
tillfälle till förenkling av beskattningsväsendet bör tillvaratagas, där
detta utan åsidosättande av andra berättigade intressen kan ske, har ej
kunnat undgå att taga intryck av nu berörda förhållande. Det är möjligt,
att den antydda ojämnheten beträffande främmande trosbekännare
ej är av den betydelse, att den bör hindra en önskvärd förenkling. I
varje fall är det av vikt, att läget blir fullt klarlagt och att ej vid sidan
av lagen en viss praxis vinner insteg, som lagstiftaren ej åsyftat.
För detta ändamål erfordras en undersökning, som svårligen kan föranstaltas
inom utskottet. På den grund förordar utskottet, att riksdagen
hos Kungl. Majit hemställer örn erforderlig utredning och förslag i ämnet.
Detta förslag torde, såvitt utskottet kan bedöma, även böra innefatta
bestämmelser örn huru förfaras skall med de skogsaccismedel, som enligt
1928 års lagstiftning redan tillfallit församlingar. Ävenledes torde erfordras
en ändring i förut anförda moment i förordningen örn bidrag av
skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Då det enligt utskottets förmenande är av vikt, att berörda förhållanden
snarast klarläggas, och svårigheterna vid en eventuell övergång till nya
bestämmelser torde bliva större vid ett dröjsmål, är det önskvärt, att
ifrågavarande utredning och förslag föreläggas 1931 års riksdag.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måttes i anledning av förevarande
motion 11:55 av herr Alströmer m. fl., i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande
av vad utskottet i detta betänkande anfört, för
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
7
anstalta om skyndsam utredning, i vad mån rätt att uttaga
skogsaccis må kunna förbehållas den borgerliga
kommunen, samt för 1931 års riksdag framlägga det
förslag, vartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 14 mars 1930.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Kristensson, Leander,
Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen,
Hamrin, Björklund, Wahlmark, Åström, Korssberg, Andersson i Boda, Lithander,
Ericson i Boxholm, Andersson i Katrineholm, Heiding och Svedberg.