Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1930 kl. 4 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av vissa motioner, avseende
ändringar i gällande tulltaxeförordning och tulltaxa.

(lia avd.)

Efter det frågan om en i huvudsak teknisk revision av 1911 års förordning
med tulltaxa för inkommande varor blivit föremål för utredning
genom särskilt tillkallade sakkunniga (1925 års tull taxer evision), föreläde
Kungl. Majit 1929 års riksdag genom proposition nr 65 förslag örn en dylik
revision. Sedan bevillningsutskottet vid nämnda riksdag yttrat sig i anledning
av propositionen (betänkandena nr 20, 24, 25, 29 och 30 samt memorial
nr 22), blev densamma, med vissa ändringar, av riksdagen bifallen.
Den av riksdagen sålunda antagna tulltaxeförordningen med tulltaxa
och taratariff utfärdades den 4 oktober 1929 (Svensk författningssamling
nr 316). Den nya författningen har trätt i kraft från och med den 1
januari 1930.

Vid innevarande års riksdag hava i vissa till bevillningsutskottet hänvisade
motioner framställts förslag örn ändringar i den nya tullagstiftningen.
Av dessa motioner har det synts utskottet lämpligt att i ett betänkande
behandla följande, nämligen:

motionen nr 237 i andra kammaren av herr Nylander, om tullbehandlingen
av med varor inkommande emballage;

motionen nr 227 i andra kammaren av herr Holmström, örn höjning av
tullen för flätat utländskt skogarn;

motionen nr 149 i andra kammaren av herr Weibull, örn ökat tullskydd
för tillverkningen av vissa snörmakeriupphängen;

motionen nr 148 i andra kammaren av herr Weibull, örn höjning av
tullen å vissa persedlar och elastiska band och snören, innehållande silke;
samt

motionen nr 147 i andra kammaren av herr Nylander, örn ändrad lydelse
av rubriken 1010 i tulltaxan.

Vid behandlingen av förevarande motioner har utskottet anlitat byråchefen
i generaltullstyrelsen T. Alsén såsom sakkunnig.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 12 haft. (Nr 16.)

1

De särskilda
motionerna.

Motionen
II: 237.

Bestämmelserna
angående
tallfrihet för
emballage.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

I motionen nr 237 i andra kammaren har herr Nylander hemställt, »att
riksdagen med upphävande av bestämmelserna i tu 11 taveförordningens § S
mom. 1 b) måtte besluta, att till § 5 i samma förordning fogas ett nytt
moment av följande lydelse:

(Tullfrihet åtnjutes för:)

tullpliktigt emballage, vari varor inkomma, därest det icke skall inräknas
i varans vikt eller värde, ävensom för järncylindrar, vilka inkomma
med förtätade gaser och för vilka särskild tull eljest skall utgå, allt försåvitt
emballage av samma slag och myckenhet vid tidigare tilliälle av
varuhavaren utförts eller är avsett att sedermera av honom utföras».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Nu gällande bestämmelser angående tullfrihet för emballage återfinnas
dels i tulltaxeförordningens 5 § punkterna p), r) och s), avseende till tiden
oinskränkt tullfrihet, i punkten p) för emballage, vari varor inkomma, i
punkten r) för gammalt och begagnat emballage, som antingen inkommer
i retur eller för att återutlöras med varor, och i punkten s) för inom landet
tillverkat eller här förut förtullat emballage, dels ock i samma förordnings
8 § 1 mom. punkterna b) och c), avseende tullfrihet för emballage
under viss tid, som medgives på särskild framställning.

Beträffande sådant emballage, i vilket varor inkomma och som icke
skall inräknas i varornas vikt eller värde [5 § p)], har oinskränkt tullfrihet
sedan äldre tider fått åtnjutas, dock med undantag för sådant emballage,
som införes i handelsavsikt.

Före ikraftträdandet av nu gällande tulltaxeförordning måste för åtnjutande
av tullfrihet det införda emballaget under alla förhållanden vara
fullt identiskt med det utförda. För att undanröja vissa svårigheter med
avseende å identifieringen av emballage, som i den allmänna handeln användes
för upprepade varutransporter från och till utrikes ort, infördes,
på förslag av 1925 års tulltaxerevision, i den nya tulltaxelörordningen
en ändring av innebörd, att ådagaläggande av identitet icke längre erfordras
beträffande sådant gammalt och begagnat emballage, som inkommer
i retur eller för att återutföras med varor. För sådant emballage kan sålunda
numera enligt bestämmelsen i senare delen av 5 § r) tullfrihet åtnjutas,
om emballage av samma slag och myckenhet vid tidigare tillfälle av varuhavaren
utförts eller är avsett att sedermera av honom utföras med varor.

För åtnjutande av tullfrihet för emballage enligt 5 § s) och 8 § 1 mom.
b) och c) kräves däremot fortfarande identitet mellan det utförda och det
införda emballaget.

Då avfattningen av de till ingången av detta år gällande bestämmelserna
visat sig i viss mån mindre tillfredsställande, vidtogs i den nya
författningen en härav påkallad jämkning till förhindrande att rätten

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

3

till tullfrihet utnyttjades för sådant emballage, sorn, ehuru inkommande
med varor, kunde få användning såsom handelsvara. Det i § 4 o) av
1911 års tulltaxeförordning förekommande uttrycket »eller i och för sig
i handelsavsikt införd artikel» utbyttes nämligen i den nya tulltaxeförordningen
mot uttrycket »såsom handelsvara uppenbarligen lämpad artikel».
Beträffande dylikt emballage kan tullfrihet medgivas endast under viss
tid och på särskild ansökan enligt 8 § 1 mom. b), varvid, såsom ovan anförts,
krav göres gällande på identitet mellan det införda och det utförda
emballaget.

Över det av motionären väckta förslaget har bevillningsutskottet i
grundlagsenlig ordning inhämtat gemensamt utlåtande av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, vilket i avtryck såsom bilaga åtföljer detta
betänkande.

Ämbetsverken hava i sin ordning införskaffat yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle, Sveriges industriförbund, tulldirektörerna
och tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt tullkamrarna i Hälsingborg, Halmstad och Sundsvall.

Härjämte bär svenska aktiebolaget gasaccumulator i en till utskottet
ingiven skrift uttalat sig emot identitetskravets uppgivande beträffande
järncylindrar, vilka inkomma med förtätade gaser.

I motionen har framhållits, att tillämpningen av nu gällande bestämmelser
varit förknippad med vissa olägenheter beträffande emballage, vilket
kan anses utgöra en »såsom handelsvara uppenbarligen lämpad artikel»,
nämligen dels så tillvida, att medgivandet av tullfrihet är beroende
på särskild framställning, dels med avseende å ådagaläggandet av
identiteten mellan det införda och det utförda emballaget.

De hörda ämbetsverken liksom ock de sammanslutningar på näringslivets
område och de tullmyndigheter, vilka avgivit yttranden i föreliggande
fråga, hava samtliga ställt sig välvilliga till motionens syfte. Vad
emellertid beträffar järncylindrar, vilka inkomma med förtätade gaser och
för vilka särskild tull skall utgå, hava ämbetsverken på anförda skäl ansett
beredandet av tullfrihet icke vara tillrådligt under andra former, än
som gälla vid tillämpning av bestämmelsen i 8 § 1 mom. b) tulltaxeförordningen.
Till denna uppfattning, vilken även kommit till uttryck i ovannämnda,
av svenska aktiebolaget gasaccumulator till utskottet ingivna
skrift, ansluter sig jämväl utskottet.

De betänkligheter, vilka i övrigt anförts mot de ifrågasatta lättnaderna,
synas utskottet icke böra tillmätas betydelse, då de hörda ämbetsverken
framhållit såsom möjligt att genom tillämpningsföreskrifter förebygga
tänkbara missbruk.

Beträffande sättet för lättnadernas genomförande avviker ämbetsver -

Utredning.

Utskottets ''
yttrande.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

kens förslag från motionärens. Då emellertid ämbetsverkens förslag i allt
väsentligt tillgodoser det av motionären framhållna önskemålet, och några
vägande skäl för upphävandet av bestämmelsen i 8 § 1 mom. b) tulltaxeförordningen
icke förebragts, har utskottet ansett sig böra stanna vid att
förorda ämbetsverkens förslag, dock med en mindre jämkning i avfattninningen.

Utskottet har sålunda funnit sig böra tillstyrka, att bestämmelsen i 5 §
p) tulltaxeförordningen ändras i huvudsaklig överensstämmelse med det
av kommerskollegium och generaltullstyrelsen framställda förslaget.

Mononen I motionen nr 227 i andra kammaren har herr Holmström hemställt, »att
IT.- 227. riksdagen måtte besluta, att tulltaxerubrik 457 i den nya tulltaxan måtte
återställas till den lydelse, rubriken hade i 1911 års taxa, och sålunda erhålla
följande avfattning:

''Tågvirke och linor samt bind- och segelgarn:

flätade:____

blekta, färgade eller tryckta:

tulltaxeras såsom snören och andra snörmakararbeten’».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Förut gällande Enligt 1911 års tulltaxa var två- eller flertrådigt garn av lin, tråd härol*
nuvarande un(jer inbegripen, belagt med en tull av 40 öre per kilogram för oblekt och
tullsatser. ofärgad var£l) rubrik 432, och 60 öre per kilogram för blekt, färgat eller

tryckt dylikt garn, rubrik 438.

För tågvirke och linor, samt bind- och segelgarn av lin, flätade, oblekta
och ofärgade, utgjorde tullen, enligt rubriken 443, 35 öre per kilogram.
Blekta, färgade eller tryckta dylika artiklar tullbehandlades, enligt bestämmelsen
i rubriken 444, såsom snören och andra snörmakai arbeten och
belädes enligt rubriken 535 — försåvitt de icke voro av sådan beskaffenhet,
som omförmäldes i rubriken 534 -— med en tull av 3 kronor per kilogram.

Beträffande tulltaxeringen av tågvirke och linor samt bind- och segelgarn
av bomull, flätade, blekta, färgade eller tryckta, fanns i tulltaxan
intet direkt stadgande, men enligt tillämpad praxis lär ovannämnda, för
dylik vara av lin gällande bestämmelse hava tillämpats även å nämnda
artiklar av homull. Till denna varugrupp hör det av motionären åsyftade
flätade bomullsgarnet, vilket sålunda även belädes med en tull av
3 kronor för kilogram.

Bestämmelserna i nu gällande tulltaxa innefatta den avvikelsen från
förut gällande bestämmelser, att för tågvirke och linor samt bind- och segelgarn.
flätade: av lin eller bomull, blekta, färgade eller tryckta, fast -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 1 ti. 5

ställts en tull av 70 kronor för 100 kilogram (taxenummer 457). Dessa
artiklar skola sålunda icke längre draga den för snörmakararbeten gällande
tullen av 300 kronor för 100 kilogram.

Bestämmelserna i gällande tulltaxa hava tillkommit på förslag av 1925
års tulltaxerevision, som till stöd därför anförde i huvudsak följande.

Vissa för rand- eller bindsömnad avsedda, flätade garner vore icke föremål
för tillverkning inom landet. Yrkande hade därför framställts örn
tullnedsättning för desamma. Liknande framställning hade även gjorts
beträffande för spinnstolar avsedda, flätade och slungade bomullslinor,
vilka även hade drabbats av den för snörmakararbeten gällande höga
tullen. Då det vore orimligt, att ovannämnda artiklar, vilka varken med
avseende å värde eller framställningssätt kunde likställas med snörmakararbeten,
skulle draga den för dessa senare avsedda tullen, föreslogs
en tullnedsättning till 70 öre per kilogram. Detta innebure, att i fråga
örn nämnda varuslag liksom beträffande flertalet övriga inom rubrikgruppen
fallande artiklar de,n blekta, färgade eller tryckta produkten skulle
komma att draga dubbelt så hög tull som den oblekta och ofärgade.

Motionärens förslag åsyftar att stödja avsättningen inom landet av inhemskt
tvinnat skogarn av lin i konkurrensen med flätat, blekt eller färgat
garn av bomull genom att återställa den före innevarande år för sistnämnda
slag av garn gällande tullsatsen, 3 kronor per kilogram.

Uppenbart är, att den för snörmakararbeten stadgade tullen varit avsedd
att skydda en helt annan industri än tillverkningen av skogarn. Icke
heller lär kunna bestridas, att nyssnämnda tullsats med hänsyn till den
olika beskaffenheten av de artiklar, som begreppen tågvirke, linor och
garn omfatta, kommit att verka synnerligen ojämnt. För de vanligen
förekommande artiklarna måste därför tullen å den blekta, färgade eller
tryckta varan i förhållande till tullen å den oblekta och ofärgade anses
lämpligare avvägd genom de nu gällande bestämmelserna än enligt de
förutvarande. Beträffande det av motionären åsyftade skogarnet har icke
heller påståtts, att det är dess egenskap av blekt som skulle påkalla en
så avsevärd höjning av tullen som från 35 öre till 3 kronor för kilogram.

Då ett visst samband synes råda mellan för skofabrikation avsedda flätade
garner av bomull och för enahanda ändamål avsedda tvinnade garner
av lin, vilka sistnämnda slag av garner först under de senare åren blivit
föremål för tillverkning inom landet, synes frågan örn tull för dessa båda
varuslag böra behandlas i ett sammanhang, något som utskottet förutsätter
kommer att äga rum vid den utredning rörande skyddstullarna, som
pågår inom 1928 års tullkommitté.

. I avvaktan på resultatet a v denna utredning har utskottet ansett sig
böra avstyrka motionärens förslag.

1925 åre tnlltaxerevieioD.

Utskottet*

yttrande.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr lä.

Motionen
II: 149.

I motionen nr 149 i andra kammaren har herr Weibull hemställt, »att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar i gällande tulltaxa,

att vid tulltaxenummer 546 och 547, snören och andra snörmakararbeten,
hänvisningen till tulltaxenummer 1042 måtte utgå,

att anm. 2 vid rubrik 657, arbeten av sten, andra arbeten, ävenledes
utgår, samt

att tulltaxenummer 1042 måtte erhålla följande lydelse: ’på annat sätt
isolerad 100 kr. Tull för 100 kg. kronor 10:—'' .

Till stöd för detta förslag har motionären anfört i huvudsak följande:

Enligt den tulltaxa, som upphörde att gälla med 1929 års utgång, hade
upphängningsanordningar av snörmakararbete, avsedda för ampelskålar
och dylika belysningsartiklar samt försedda med ledningstråd, tulltaxerats
på följande sätt, nämligen örn varje snöre innehöll ledningstråd, såsom
isolerad tråd med tull av 1 krona per kilogram, eljest såsom snörmakararbeten,
varvid tullen hade utgått med antingen 30 kronor eller
3 kronor per kilogram, allteftersom varan in neli öll silke eller ej. Örn
upphängningsanordningarna voro fast förenade med ampelskålar, hade
de inberäknats i skålarnas vikt, varvid tullen allt efter dessas beskaffenhet
utgått med 10 öre eller 90 öre för kilogram. I syfte att ernå enhetlighet
i tullbeskattningen av nämnda upphängningsanordningar hade
tullsatsen jämlikt bestämmelsen vid taxenummer 1042 i nu gällande tulltaxa,
på förslag av 1925 års tulltaxerevision, fastställts till 10 procent av
värdet, varjämte i anmärkning 2 till taxenummer 657 föreskrivits, att vid
ampelskålar och dylika belysningsartiklar fastsittande upphängningsanordningar
av snörmakararbete skola tulltaxeras särskilt för sig. Såsom
stöd för ändringsförslaget hade även anförts, att den för varan såsom
snörmakararbete av silke utgående tullen av 30 kronor för kilogram
vore allt för hög för nämnda varuslag.

Genom den vidtagna ändringen hade otvivelaktigt avsevärda tulltekniska
förbättringar vunnits. Däremot hade den inhemska industrien
praktiskt taget berövats hela sitt förutvarande tullskydd, vilket före den
6 juni 1921 utgjort 9 kronor och efter nämnda tidpunkt 30 kronor för
kilogram. Den beräkning, på vilken tulltaxerevisionens förslag vilade,
nämligen att en tull av 10 procent av värdet skulle motsvara ett tullskydd
av 4 kronor för kilogram, vore påtagligen byggd på ett material,
vilket måste betecknas såsom föga representativt. En närmare undersökning
av de utländska konkurrenspriserna hade visat, att nämnda värdetull
endast motsvarade en tull av 70 öre till 1 krona 20 öre för kilogram,
vilka belopp icke ens alltid täckte tullen å materialierna. Utförsäljningsprisen
för de inhemska fabrikaten hade motsvarat ett värde av 12 till 18
kronor för kilogram.

Ehuru ansträngningar gjorts att nedbringa produktionskostnaderna,
vilket även i viss mån lyckats, vore situationen sådan, att den inhemska
fabrikationen måste nedläggas, därest nuvarande bestämmelser skulle
bibehållas oförändrade. Tullfrågan vore visserligen av beskaffenhet att
böra prövas av 1928 års tullkommitté, men billigheten syntes dock fordra,
att tullskyddet i avvaktan på denna utredning tills vidare återställdes
till förutvarande belopp.

Bevillningsutskottets betänkande Nr lä. 7

Vad till en början angår principen för tulltaxeringen av ifrågavarande
artiklar, måste det anses uppenbart, att den före innevarande år tillämpade
praxis, enligt vilken vitt skilda tullsatser utgingo, allt eftersom
varan infördes särskilt för sig eller i viss sammansättning eller på grund
av andra ur tullsynpunkt betydelselösa omständigheter, ledde till oformligheter
i tullbeskattningen.

Vidare framgår av motionärens uppgifter, att den av 1921 års riksdag
beslutade höjningen från 9 kronor till 30 kronor per kilogram av tullsatsen
för snörmakararbeten av silke, vilken ansågs företrädesvis hava
finanstullskaraktär, beträffande ifrågavarande, huvudsakligen av dylikt
snörmakararbete bestående upphängningsanordningar — då de icke infördes
sammansatta med andra föremål — medförde en tullbeskattning
som, även örn man räknar med det för inhemskt fabrikat gällande högre
priset, motsvarande 166—250 procent av varans värde.

För att avhjälpa ovannämnda oformligheter hava nu ifrågavarande
upphängningsanordningar genom beslut vid 1929 års riksdag upptagits
under taxenummer 1042 med en tull av 10 procent av värdet.

Vid den undersökning, som verkställts i anledning av motionen, har
framgått att nyssnämnda värdetull motsvarar omkring en krona för kilogram
och sålunda innebär ett högst betydligt lägre tullskydd än det som
gällde före år 1921. Då därtill kommer, att tullen å de vid tillverkningen
använda materialierna enligt utskottet tillhandakomma och sedermera
kontrollerade uppgifter uppgår till belopp, som beträffande i handeln allmänt
förekommande modeller växlar från 50 till 95 öre för kilogram färdig
vara, synes den vidtagna ändringen för den inhemska industri, som
tillverkar ifrågavarande upphängningsanordningar, hava medfört icke
avsedda verkningar. En ändring av bestämmelserna för tulltaxeringen
av ifrågavarande upphängningsanordningar synes därför böra vidtagas.

Angående sättet för ändringens åvägabringande får utskottet anföra
följande.

Då upphängningsanordningarna till huvudsaklig del utgöras av snörmakararbete,
har det synts utskottet lämpligast, att bestämmelserna för
deras tulltaxering intagas vid de taxenummer, nr 546 och 547, som inrymma
sistnämnda artiklar. Enär materialet i upphängningsanordningarna
vanligen utgöres av silke och den för snörmakararbeten av dylikt
material gällande tullsatsen uppenbarligen är alltför hög för nyssnämnda
artiklar, synes densamma vad upphängningsanordningarna beträffar tills
vidare lämpligen böra återställas till det belopp, som gällde före 1921 års
tullförhöjning, d. v. s. till 9 kronor för kilogram. Den del av bestämmelsen
i taxenummer 1042, som avser ifrågavarande upphängningsanordningar,
bör sålunda utgå liksom den i fotnoten till taxenummer 546 och
547 förekommande hänvisningen. Då vidare, enligt vad som blivit upplyst,
även ampelskålar av annat ämne än sten kunna vara försedda med

Utskottets

yttrande.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Motionen
II: 148.

Återblick.

Utskottets

yttrande.

upphängningsanordningar, synes den till taxenummer 657 intagna bestämmelsen
angående tulltaxeringen av upphängningsanordningar, som
äro fastsittande vid belysningsartiklar, böra ersättas av en allmän föreskrift
av enahanda innebörd, vilken föreskrift lämpligen torde såsom en
med nummer 1 betecknad anmärkning kunna anknytas till ovannämnda
taxenummer 546 och 547. Den därvid redan befintliga anmärkningen
borde sålunda betecknas med nummer 2.

Utskottet, som förutsätter att 1928 års tullkommitté kommer att ägna
frågan örn avvägningen av tullskyddet för ifrågavarande tillverkning en
närmare prövning, upptager i sin hemställan förslag örn ovannämnda
ändringar i tulltaxan.

I motionen nr 148 i andra kammaren har herr Weibull hemställt, »att
riksdagen måtte besluta, att tullen vid tulltaxenummer 581, hängslen etc.
av elastiska band eller snören, innehållande silke, återställes till sitt tidigare
belopp av 15: — kr. pr kg.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen.

Enligt 1911 års tulltaxa belädes hängslen, bälten, skärp, strumpeband
etc. av hel- eller halvsiden eller av elastiska band eller snören, vari silke
ingår, med en tull av 4 kronor för kilogram (rubriken 559), medan tullsatserna
utgjorde för helsiden 6 kronor, för halvsiden 3 kronor och för
elastiska band eller snören, innehållande silke, 4 kronor, allt för 1 kilogram
räknat. Vid 1921 års riksdag höjdes vissa finanstullar, däribland
tullen för helsiden till 20 kronor och tullen för halvsiden till 10 kronor
för kilogram. Tullsatsen för elastiska band eller snören, innehållande
silke, förblev emellertid oförändrad.

Då vid 1922 års riksdag kompensation för de höjda finanstullarna bereddes
åt de industrier, vilka i sin fabrikation använde sig av sådana
varuslag, för vilka tullförhöjning inträtt, höjdes tullen för samtliga till
rubriken 559 hänförliga artiklar till 15 kronor för kilogram. Anledningen
till att tullförhöjningen kom att gälla även hängslen och andra dylika
artiklar av elastiska band eller snören, i vilka silke ingår, ehuru någon
tullförhöjning å ovannämnda slag av band och snören icke inträtt,
var den, att till nämnda rubrik hörande artiklar, tillverkade av dylika
band eller snören, ansågos vara av jämförelsevis underordnad betydelse;
en klyvning av rubriken syntes därför icke vara av behovet påkallad.

I skydd av den år 1922 vidtagna tullförhöjningen å hängslen och andra
dylika artiklar av elastiska band eller snören, i vilka silke ingår, har
såsom motionären anfört under senare år på detta område uppkommit
en ny inhemsk tillverkning.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 9

I de för 1925 års tulltaxerevision meddelade direktiven anfördes, att i
tulltaxan vidtagna ändringar i vissa fall medfört ej avsedda verkningar
och att man borde undersöka, huruvida och i vad mån korrigeringar i
sådana fall kunde vidtagas. Då den avsevärda tullförhöjningen för
hängslen och dylika artiklar av elastiska band eller snören, i vilka silke
ingår, uppenbarligen icke var betingad av någon höjning av tullen å den
huvudsakliga delen av det material, varav ifrågavarande artiklar äro
förfärdigade, upptogos i 1929 års tulltaxa, i enlighet med tulltaxerevisionens
förslag, dessa artiklar under särskilt nummer (nr 581) med den
före 1922 gällande tullsatsen, 4 kronor för kilogram, en åtgärd som enligt
utskottets mening måste anses stå i god överensstämmelse med de uttalanden,
som gjordes i samband med riksdagens ovannämnda beslut angående
höjning av vissa finanstullar.

Huruvida nämnda tullsats med hänsyn till tullen å halvfabrikat och
ur övriga av motionären anförda synpunkter utgör ett för industrien
å området lämpligt tullskydd är en fråga, som bör närmare undersökas
av 1928 års tullkommitté. I avvaktan härå synes riksdagen icke böra
intaga ställning till den föreliggande frågan. Utskottet har därför ansett
sig böra avstyrka bifall till motionen.

I motionen nr 147 i andra kammaren av herr Nylander har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att nummer 1010 i gällande tulltaxa erhåller
följande lydelse:

Ackumulatorer:

1010. Omonterade element samt delar därtill, ej hänförliga
till nr 1009 och bestående av annat ämne
än kautschuk; ävensom träställningar, gångbanor,
isolationsmateriel och dylika tillbehör ............ N 6 kr. pr 100 kg.

Anm. Den till Avd. XVI A fogade allmänna anmärkningen
skall gälla även med avseende å omonterade
element, hänförliga till detta nummer.»

Till stöd för detta förslag har motionären anfört i huvudsak följande.

Enligt bestämmelserna i rubriken 1086 i 1911 års tulltaxa drogo omonterade
ackumulatorselement ävensom vissa i rubriken närmare angivna,
särskilt inkommande delar och tillbehör till ackumulatorer en tull av 6
kronor för 100 kilogram.

I det av 1925 års tulltaxerevision avgivna betänkande, som låg till
grund för den av 1929 års riksdag beslutade revisionen av tulltaxan,
hade på anförda skäl föreslagits den ändringen, att till ackumulatorer
avsedda delar och tillbehör, oavsett om de tillsammans bildade hela acku -

Motionen
II: 147.

Utskottets

yttrande.

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

mulatorer eller ej, skulle, med visst undantag, draga ovannämnda för
element bestämda tull.

Otvivelaktigt innebure den vidtagna ändringen betydande fördelar för
införseln av stationära ackumulatorer. I visst avseende hade emellertid
ändringen medfört konsekvenser, vilka säkerligen icke förutsetts.
Inom landet förekomme nämligen en icke obetydlig tillverkning av delar
och tillbehör av hårdgummi till transportabla ackumulatorer, för vilket
ändamål speciella maskiner och redskap anskaffats för avsevärda belopp.
Dessa delar och tillbehör hade förut hänförts till rubrikerna för arbeten
av hårdgummi och sålunda dragit tull med 50 öre eller 1 krona 20 öre för
kilogram. Genom den vidtagna nedsättningen av tullen till 6 öre för kilogram
vore fara för handen, att denna tillverkning måste nedläggas.
Frågan örn avvägningen av tullskyddet för dessa delar och tillbehör
borde, i överensstämmelse med den vid tulltaxerevisionen tillämpade allmänna
principen, tills vidare, med bortseende från vissa mindre jämkningar,
lämnas öppen i avvaktan på prövningen inom 1928 års tullkommitté.

För säkerställandet av de med ändringen vunna praktiska fördelarna
borde vidare till det ifrågavarande tulltaxenumret fogas en anmärkning
av innehåll, att den för omonterade element gällande tullen skall
gälla, även örn de införas i delar, som inkomma med olika lägenheter.

Den vid senaste tulltaxerevision beslutade taxeändringen beträffande
ackumulatorer, vilken tillkommit för att underlätta införseln av sådana
delar och tillbehör till stationära ackumulatorer, vilka icke varit föremål
för tillverkning inom landet, har påtagligen kommit att erhålla mera vittgående
verkningar än som förutsetts. För den inhemska industri, som,
enligt vad numera blivit upplyst, tillverkar vissa delar och tillbehör av
hårdgummi till transportabla ackumulatorer, skulle nämligen den vidtagna
ändringen komma att medföra en avsevärd nedsättning av tullen,
nämligen från 50 respektive 120 kronor till 6 kronor för 100 kilogram.
Med hänsyn härtill synes, i avvaktan på att 1928 års tullkommitté prövat
behovet av tullskydd för dessa tillverkningar, en återgång vara att förorda
till förut gällande bestämmelser, enligt vilka ifrågavarande artiklar, då de
inkommo särskilt för sig, i tullhänseende likställdes med andra dylika
tekniska kautschuksvaror.

Den av motionären föreslagna anmärkningen överensstämmer med den
allmänna, för tulltaxeringen av maskiner och apparater gällande principen,
vilken lämpligen synes böra komma till uttryck även beträffande
ackumulatorer.

Mot den ifrågasatta avfattningen av taxerubriken jämte anmärkning
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet, som förutsätter, att 1928 års tullkommitté kommer att ägna
uppmärksamhet åt frågan örn den slutliga avvägningen av tullsatserna
för ifrågavarande artiklar, har sålunda funnit sig böra tillstyrka bifall
till den förevarande motionen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 11

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

1) a) att riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: 237 av herr Nylander, i vad densamma avser tillägg
till 5 § tulltaxeförordningen, besluta, att nämnda paragraf
skall i nedan angivna del hava följande ändrade
lydelse:

5 §.

Tullfrihet åtn.jutes för:

p) emballage, vari varor inkomma, därest det icke
skall inräknas i varas vikt eller värde, ävensom från
svensk frihamn särskilt inkommande emballage, vari
varor införts till frihamnen, allt för så vitt antingen
av emballagets form och utseende eller av eljest förekommande
omständigheter framgår, att det utgör blott
emballage och icke jämväl en för annat ändamål lika
mycket eller mera användbar eller såsom handelsvara
uppenbarligen lämpad artikel, eller ock emballage av
samma slag och myckenhet av varuhavaren utförts vid
tidigare tillfällen, dock ej längre än ett år tillbaka,
eller är avsett att sedermera av honom utföras; dock
skall iakttagas att, därest vid åberopad tidigare utförsel
av emballage tullrestitution eller befrielse från tull åtnjutits
för emballaget eller för därtill använda materialier,
restitutions- eller tullbeloppet skall inbetalas till tullverket
;

b) att nyssnämnda motion II: 237, i vad densamma
avser upphävande av stadgandet i 8 § 1 mom. b) tulltaxeförordningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att motionen II: 227 av herr Holmström icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: 149 av herr Weibull, besluta,

a) att tulltaxan, i vad avser numren 546 och 547,
skall hava den ändrade lydelse, som av det följande
framgår:

Utskottets
hemställan.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Tull

för 10J kg
kronor

Snören och andra snörmakararbeten,
ej hänförliga till annat nummer:
innehållande silke:

546 a för ampelskålar och dylika belysningsartiklar
avsedda upphängningsanordningar,
även försedda
med ledningstråd ........................

546 b andra...............................................

547 andra slag ........................................

E 900: -E 3 000: —
E 300: —

Anm. 1. Till nr 546 a och 547
hänföras även vid ampelskålar och
dylika belysningsartiklar fastsittande
upphängningsanordningar av
sn örmaka rarbete.

Anin. 2. Till nr 546 b och 547
hänföras besättnings- och garneringsartiklar,
ej särskilt nämnda,
medelst sömnad, klistring eller på
liknande sätt tillverkade av band
eller av snören eller av band jämte
snören, även i förening med andra

ämnen.

b) att, beträffande nummer 657 i tulltaxan, den med
2 betecknade anmärkningen skall utgå och ur den med
1 betecknade anmärkningen numret skall uteslutas;

c) att nummer 1042 i tulltaxan skall hava följande
ändrade lydelse:

Tråd, isolerad, av oädel metall; ävensom
elektriska ledningskablar, linor och
snören:

1042 på annat sätt isolerad ............ 100 kr. 10: —;

4) att motionen Et: 148 av herr Weibull icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 147 av herr Nylander, besluta, att nummer 1010 i
tulltaxan skall hava följande ändrade lydelse:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

13

Tull

för 100 kg
kronor

Ackumulatorer:

1010 omonterade element samt delar därtill,
ej hänförliga till nr 1009 och bestående
av annat ämne än kautschuk;
ävensom träställningar, gångbanor,
isolationsmateriel och dylika tillbehör N 6: —

Anm. Den till Avd. XVI A fogade allmänna
anmärkningen skall gälla även
med avseende å omonterade element,
hänförliga till detta nummer.

6) att riksdagen måtte, under förutsättning att riksdagen
bifaller vad utskottet under punkterna 1) a), 3)
eller 5) hemställt, förklara,

att av riksdagen sålunda beslutade ändringar i tulltaxeförordningen
med tillhörande tulltaxa skola träda
i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Stockholm den 14 mars 1930.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande:

vid beslut angående punkterna 1), 2) och 3):

herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Boman, Kristensson, heander, Jönsson
i Slätåker, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Lövgren i Nyborg,
Björklund, Wahlmark, Åström. Andersson i Boda, Lithander, Heiding, Werner och
Svedberg;

vid beslut angående punkterna 4) och 5):

herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Kristensson, Leander, Jönsson i Slätåker,
Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Björklund, Wahlmark,
Åström, Forssberg, Andersson i Boda, Lithander, Ericson i Boxholm, Heiding, Werner
och Svedberg.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

Reservationer:

vid punkten 2):
av herr Lithander;

vid punkten 3):

av herrar Bärg, Bergman, Kristensson, Johansson i Arkösund, Hamrin,
Lövgren i Nyborg, Björklund, Wahlmark, Åström och Werner, vilka ansett,
att någon ändring i fråga om tullbeskattningen av de i motionen
II: 149 åsyftade artiklarna icke bör ske, innan utredning verkställts av
1928 års tullkommitté, samt att utskottet förty bort hemställa,

att motionen II: 149 av herr Weibull icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

vid punkten 4):
av herr Lithander;

vid punkten 5):

av herrar Bergman, Kristensson, Johansson i Arkösund, Hamrin, Björklund,
Wahlmark, Åström, Ericson i Boxholm och Werner, vilka ansett, att
någon ändring i fråga örn tullbeskattningen av de i motionen II: 147
åsyftade artiklarna icke bör ske, innan utredning verkställts av 1928 års
tullkommitté, samt att utskottet förty bort hemställa,

att motionen II: 147 av herr Nylander icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

15

Kommerskollegium och Bilaga.

Generaltullstyrelsen

gemensamt, i anledning av väckt motion
örn ändrade bestämmelser rörande
tullfrihet för visst emballage.

Till Riksdagens Bevillningsutskott.

Sedan Kungl. Majit den 7 februari 1930 anbefallt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att gemensamt avgiva av Eder begärt utlåtande
i anledning av en inom riksdagens andra kammare av herr Nylander
väckt motion, nr 237, örn ändrade bestämmelser rörande tullfrihet för
visst emballage, få ämbetsverken, med överlämnande av yttranden1 från
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle, Sveriges industriförbund, tulldirektören
och tullbehandlingsinspektionen i Stockholm, tulldirektören
och tullbehandlingsinspektionen i Göteborg, tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen
i Malmö samt tullkamrarna i Hälsingborg, Halmstad och
Sundsvall, för egen del anföra följande.

De förändringar, som de av motionären avsedda bestämmelserna undergått
genom tillkomsten av 1929 års tulltaxeförordning, belysas av nedanpå
tagna jämförande uppställning med däri gjorda kursiveringar:

§ i o) i 1911 års tulltaxeförordning: Tullfrihet

åtnjutes för: emballage,
vari varor inkomma, för så vitt det
icke skall i varans vikt inräknas
eller ock av dess form och utseende
eller av eljest förekommande omständigheter
framgår, att det utgör
icke blott emballage, utan jämväl
en för annat ändamål lika mycket
eller mera användbar eller i och
för sig i handelsavsikt införd artikel
-- —- — — — — — — —.

5 § v) i 1929 års tulltaxeförordning: Tullfrihet

åtnjutes för: emballage,
vari varor inkomma, därest det icke
skall inräknas i varas vikt eller
värde, ävensom från svensk frihamn
särskilt inkommande emballage,
vari varor införts till frihamnen,
allt för så vitt icke av emballagets
form och utseende eller av eljest
förekommande omständigheter framgår,
att det utgör icke blott emballage
utan jämväl en för annat ändamål
lika mycket eller mera användbar
eller såsom handelsvara
uppenbarligen lämpad artikel.

Beträffande motiveringen för de nya bestämmelserna torde få hänvisas
särskilt till sid. 221 ff. i 1925 års tull taxer evisions betänkande (Statens
offentliga utredningar 1927: 20).

Motionären, som anser att med varor inkommande emballage blivit i
följd av författningsändringen i avsevärt flera fall än förut underkastat
tullbeskattning, medgiver, att denna kan under vissa omständigheter und -

1 Ej (ryckla.

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

gås dels, sa vitt gäller s. k. låneemballage, genom bestämmelserna i 8 §
tulltaxeförordningen rörande temporär tullfrihet, dels ock, så framt fråga
är örn inhemsk köpare tillhörigt emballage, genom tillämpning av bestämmelserna
rörande tullfrihet för returgods.

I bägge fallen framträda emellertid, enligt vad motionären framhåller,
praktiska svårigheter i följd av det med bestämmelserna i 8 § och 5 § s)
förknippade identitetskravet. Motionen går nu ut på dettas eftergivande
i vad rör omhandlade emballage.

De hörda sammanslutningarna på näringslivets område såväl som tullmyndigheterna
hava genomgående ställt sig välvilliga till motionens syfte.

Vissa betänkligheter hava dock framförts. Sålunda har Sveriges in
dustriförbund erinrat örn den fara för missbruk, som läge däri att nytt
emballage kunde införas från utlandet medan gammalt och kanske rent
av obrukbart i utbyte sändes till utlandet. Liknande farhågor hava uttalats
av tullkammaren i Hälsingborg, som yttrar: »I statsverkets och

den svenska emballageindustriens intresse torde dock genom tillämpningsföreskrifter
säkerhet böra skapas för att motsvarande kvantitet emballage
av samma slag och av ej sämre beskaffenhet inom viss tidsgräns utiörts
eller kommer att utföras. Det bör förhindras, att en importör beredes
tillfälle att såsom motprestation utföra lågvärdigare emballage än det
han inför och på sådant sätt vid fortlöpande in- och utförsel titan tulls
erläggande ständigt förnyar sitt emballagebestånd med de vinstmöjligheter
detta innebär vid emballagets försäljning å den inhemska marknaden.
Möjligen skulle förmånen också lämpligen kunna begränsas till
att omfatta endast ytteremballage och vissa slag av annat emballage, för
vilka lindringen kan vara av särskild betydelse.»

Ämbetsverken anse goda skäl hava förebragts för åtgärder i det med
motionen avsedda syfte och vilja framhålla såsom möjligt att genom lämpliga
tillämpningsföreskrifter förebygga tänkbara missbruk av de ifrågasatta
lättnaderna.

I fråga örn sättet för författningsändringens genomförande vilja ämbetsverken
framhålla följande.

Det ifrågasatta tillägget torde lämpligast få sin plats bland övriga i
5 § tulltaxeförordningen innehållna bestämmelser örn tullfrihet för emballage
och sålunda icke i slutet av paragrafen. För att ej rubba beteckningarna
av de olika punkterna skulle detsamma kunna inarbetas i någondera
av punkterna p) eller r).

Vid ett inarbetande av den ifrågasatta nya bestämmelsen i 5 § p) tulltaxeförordningen
skulle, under beaktande tillika av vissa av tullmyndigheterna
framförda erinringar, åt detta författningsrum kunna givas ungefär
följande lydelse:

emballage, vari varor----till frihamnen, allt för så vitt

antingen emballage av samma slag och myckenhet vid tidigare
tillfälle, dock ej längre än ett år tillbaka, av varuhavaren utförts
eller sådant emballage är avsett att sedermera av honom
utföras eller ock av förekommande omständigheter framgår, att
emballaget icke utgör en för annat ändamål lika mycket eller
mera användbar eller såsom handelsvara uppenbarligen lämpad
artikel; dock skall iakttagas, att därest vid åberopad tidigare
utförsel av emballage tullrestitution eller befrielse från tull åtnjutits
för varan eller för därtill använda materialier, restitutions-
eller tullbeloppet skall inbetalas till tullverket:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.

17

För upphävande — i sammanhang med det nu föreslagna tillägget till
5 § tulltaxeförordningen — av bestämmelsen i 8 § 1 mom. b) tulltaxeförordningen
torde dock tillräckligt vägande skäl ej hava förebragts. Lika
med tullbehandlingsinspektionen i Göteborg få ämbetsverken därför avstyrka
en sådan åtgärd.

Vidkommande den av motionären jämväl upptagna frågan örn tullfrihet
för järncylindrar, vilka inkomma med förtätade gaser och för vilka
särskild tull eljest skall utgå, tillåta sig ämbetsverken erinra, att härvid
vissa särskilda synpunkter göra sig gällande, vilka framkommit i dels
1925 års tulltaxerevisions betänkande sid. 470 ff., 223, 231 och 225, dels i generaltullstyrelsens
däröver avgivna utlåtande (bilaga II till kungl, propositionen
nr 65/1929, sid. 62), dels ock i kungl, propositionen nr 65/1929,
sid. 187 ff. Av sålunda åberopade motiv till nu gällande bestämmelser
örn temporär tullfrihet för järncylindrar för förtätade gaser torde framgå,
att den av motionären yrkade ändringen i dessa bestämmelser icke är
tillrådlig. I denna uppfattning hava ämbetsverken ytterligare styrkts genom
från Jernkontoret under hand inhämtade underrättelser.

Vid bifall till ämbetsverkens ovan framställda förslag torde påkallas
vissa tillägg till kungl, kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med
tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. I åtskilliga stycken
torde härvid kunna hämtas förebild från de i 29—32 §§ och 36 § innehållna,
till 5 § r) anslutna bestämmelserna.

Stockholm den 27 februari 1930.

För Kungl. Kommerskollegium: För Kungl. Generaltullstyrelsen:

K. A. FRYXELL.

E. BEYER.

RAGNAR SOHLMAN.

J. F. II. HILDING.

S. LINDBY.

IVAR OLSON.

/

Urban Ahlin.

Bihang till riksdagens protokoll thilo. 7 samt. 12 höft. (Nr 16.)