Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1930 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
avskaffande av de personliga sjukvårds- och folkskoleavgifterna.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 368, har herr Hage hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana
åtgärder att de personliga sjukvårdsavgifterna samt de personliga folkskoleavgifterna
avskaffas».

Till stöd för nämnda förslag har motionären åberopat motiveringen för
en av honom väckt, till statsutskottet hänvisad motion, nr 234, örn avskaffande
av man talspenningarna; och tillåter sig utskottet att hänvisa till sistnämnda
motion.

Sjukvårdsavgiften utgår till landstingen samt städer, vilka icke deltaga
i landsting, för visst här nedan angivet ändamål. Enligt kungörelsen den
26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en
allmän sjukvårdsavgift med däri genom kungörelse den 1 juni 1883 vidtagen
ändring skall för den allmänna sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt
av en var, som erlägger mantalspenningar, även utgöras en
personlig sjukvårdsavgift i mån av länets eller sjukvårdsdistriktets behov,
därvid denna avgift, som skall Utgöras av kvinna med hälften av det belopp,
som erlägges av man, icke må sättas högre än 50 öre för man och 25 öre
för kvinna. Sjuk vårdsa vgiften skall företrädesvis användas till beredande
av kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka och till vidtagande i övrigt av
åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande.

Beträffande folkskoleavgiften stadgas uti § 58 i förnyade stadgan den
26 september 1921 angående folkundervisningen i riket, att skoldistrikt äger
att såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet av var och en, som
erlägger mantalspenningar, upptaga en särskild avgift, vilken skall utgöras
av kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, dock med
högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

Enligt uppgifter, meddelade av statistiska centralbyrån i Kommunernas
linanser åren 1922—1925, har år 1925 folkskoleavgift utdebiterats i 2,059

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 11 höft. (Nr 15.)

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

Statistik.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1923 års
riksdag.

av rikets 2,411 landskommuner ock i 56 av rikets lil städer, och kava sistnämnda
år influtit i sjukvårdsavgift 1,387,622 kronor ock i folkskoleavgift
omkring 870,000 kronor.

Frågan örn avskaffande av de personliga avgifterna kar vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling, senast år 1923. I anledning
av två vid sistnämnda års riksdag inom första kammaren av kerr
Lyberg väckta motioner, nr 61 ock nr 62, anhöll riksdagen i skrivelse den
2 juni 1923, nr 315, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida
mantalspenningar^, den personliga sjukvårdsavgiften och den personliga
folkskoleavgiften lämpligen skulle kunna upphävas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I motiveringen för denna anhållan framhöll riksdagen, att skäl kunde
åheropas såväl för som mot avskaffande av de personliga avgifterna. Sålunda
kunde ur praktisk synpunkt mot skatteformen erinras, att densamma
medförde jämförelsevis stora kostnader för debitering, uppbörd, redovisning
och indrivning. Emellertid framginge av genom vederbörande riksdagsutskott
verkställd undersökning, att kostnaderna för debiteringen ingalunda
kunde anses höga i förhållande till de utdebiterade beloppen. Däremot
kunde arbetet med indrivning av restantieposter i de säkerligen jämförelsevis
fåtaliga fall, då den skattskyldige påförts enbart kapitationsavgifter,
antagas i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skulle
indrivas. Även örn några direkta besparingar i form av minskade utgifter
i löner icke skulle kunna vinnas genom att indrivningsförrättarna befriades
från arbetet med indrivningen av sistberörda restposter, kunde dock antagas,
att den lättnad i arbetet, förrättningsmännen härigenom erhölle,
lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen av
de mera betydande utskyldsbeloppen. Å andra sidan skulle sannolikt ett
avskaffande av de personella avgifterna kunna medföra olägenheter. I många
fall, framför allt då den skattskyldige taxerats till bevillning men icke till
inkomst- och förmögenhetsskatt, påfördes denne å kronodebetsedeln ett
obetydligt belopp i krono- och landstingsskatt. Därest de personliga avgifterna
borttoges, skulle helt säkert i dylika fall en disproportion mellan
skattebelopp och kostnader uppstå. Även ur principiell synpunkt skulle
skäl kunna anföras för bibehållande av en vid sidan av skatten å inkomst
utgående personlig avgift. I den mån förmåga att betala en sådan avgift
förelåge, syntes det riksdagen riktigt, att varje medborgare bidroge åtminstone
till de direkta merkostnader för registrering och dylikt, som han
förorsakade det allmänna. Det syntes icke sällan inträffa, att personer,
oaktat de icke åtnjutit inkomst av det slag eller till den storlek att denna
gjordes till föremål för beskattning, till följd av andra omständigheter
såsom exempelvis underhåll av närstående besutte en lika stor betalningsförmåga
som många för inkomst taxerade personer. De personliga avgifternas
belopp understege dessutom väsentligt den grundavgift av tre kronor,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

3

som utginge enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
och i regel hade väl icke andra från taxering till inkomst befriade personer
än de, som tillika hade att utgöra berörda grundavgift, påförts personliga
avgifter. De missförhållanden, som påvisats i motionerna, syntes dock påkalla
en utredning. Därest en sådan utredning gåve vid handen, att de
personliga avgifterna icke lämpligen borde avskaffas, borde, enligt riksdagens
mening, tagas under övervägande, örn icke sättet för dessas påförande
kunde undergå reformering. Så syntes knappast något skäl föreligga
att påföra man och kvinna avgifter med olika belopp. Därjämte
skulle otvivelaktigt en betydande förenkling i arbetet vinnas, därest endast
en enda personlig avgift påfördes. Örn riksdagen sålunda icke funnit anledning
att utan närmare utredning biträda motionärens förslag örn ett
omedelbart avskaffande av kapitationsavgifterna, hade riksdagen emellertid
ansett det i motionerna angivna syftet att åstadkomma förenklingar i
arbetet med debiteringen och indrivningen beaktansvärt. Det syntes
antagligt, att en sådan besparing skulle kunna vinnas, därest den enligt
pensionsförsäkringslagen utgående grundavgiften, i likhet med vad redan
vore fallet i åtskilliga städer, uppfördes å kronodebetsedeln. Vidare
syntes det riksdagen, som örn utan egentlig olägenhet en begränsning
skulle kunna föreskrivas beträffande restantieförda utskyldsposter, för vilkas
uttagande handräckning skulle begäras utom det distrikt, där utskylderna
påförts den skattskyldige.

Sedermera hava kammarrätten och länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden
över riksdagens berörda skrivelse nr 315. Därvid hava elva länsstyrelser
uttalat sig för bibehållande av de personliga avgifterna samt att de
förenklingar, riksdagen ansett kunna vinnas i fråga örn avgifternas påförande
och uttagande, måtte i huvudsak vidtagas, medan tio länsstyrelser
förordat avgifternas avskaffande. Överståthållarämbetet och tre länsstyrelser
hava visserligen funnit principiella skäl tala för avgifternas avskaffande
men uttalat, att, därest desamma av finansiella skäl ansåges böra bibehållas,
förenklingar borde vidtagas i fråga örn avgifternas påförande och uttagande.

Kammarrätten anförde, att de skäl, som åberopats för avskaffande av de
personliga utskylderna, icke kunde frånkännas en viss giltighet. Det kunde
ju icke bestridas, att uttagandet av rent personliga skattebidrag icke överensstämde
med den på beskattningsväsendets område i allmänhet tillämpade
grundsatsen, att skattskyldigheten skulle stå i ett visst förhållande till
skatteförmågan. Emellertid gällde frågan avskaffandet av personella skatter,
som ägde hävd för sig samt därjämte utginge med så ringa belopp, att de
icke kunde innebära någon nämnvärd tunga ens för de sämst lottade bland
dem, vilka de avfordrades. Under erinran tillika, att något allmännare
missnöje med de ifrågavarande skatterna icke försports, uttalade kammarrätten
som sin mening, att praktiska lämplighetssynpunkter borde läggas
till grund för avgörandet. Kammarrätten anförde vidare, att den utred -

Över riksdagens
skrivelse
avgivna
yttranden.

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

ning, som i denna fråga förelåge, icke kunde sägas lämna tillräckligt
stöd för vederbörande motionärs yttrande, att det kunde med fog ifrågasättas,
huruvida i själva verket med hänsyn till arbete och kostnader för
de influtna medlens uttagande nämnvärd nettohehållning därvid uppstode.
Anledningen att i detta sammanhang understryka kostnaderna för utfärdandet
av debetsedlar å allenast personella utskylder skulle för övrigt i
huvudsak bortfalla, om grundavgifterna för folkpensioneringen komme att
debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna. Med avseende å
vad sålunda anförts och då de personella skatterna, vilka tillhopa inbringade
ett bruttobelopp av omkring 3,000,000 kronor, för statsverket eller, vad
sjukvårds- och folkskoleavgifterna anginge, för vederbörande kommuner
medförde en icke alldeles betydelselös inkomst, fann sig kammarrätten icke
kunna tillstyrka förslaget örn deras avskaffande. Däremot hemställde kammarrätten,
som fann syftet med de av riksdagen ifrågasatta förenklingarna
i arbetet med debiteringen av de personliga utskylderna beaktansvärt, i
likhet med vad åtskilliga länsstyrelser föreslagit, att mantalspenningarna
och sjukvårdsavgiften måtte sammanslås till en enda avgift att utgå med
lika belopp för man och kvinna, vilket belopp syntes kunna sättas till en
krona att lika fördelas mellan statsverket samt vederbörande landsting eller
stadskommun. Enligt kammarrättens mening borde däremot folkskoleavgiften
såsom utgörande en kommunal avgift av fakultativ natur fortfarande
debiteras särskilt för sig. Emot det i riksdagens skrivelse gjorda uttalande,
att förenkling i arbetet jämväl skulle vinnas, därest den enligt lagen örn
allmän pensionsförsäkring utgående grundavgiften uppfördes å kronodebetsedeln,
hade kammarrätten ej funnit skäl till erinran. Vidtoges en sådan
anordning, skulle ett av de främsta skälen, som anförts för avskaffande av
de å kronodebetsedeln upptagna mantalspenningarna och sjukvårdsavgiften,
i väsentlig mån förlora i betydelse.

Av det nu anförda syrles framgå, att den efter hemställan av 1923 års
riksdag igångsatta utredningen rörande de personliga avgifternas avskaffande
ännu icke slutförts. Under utredningsarbetet hava dryftats de två särskilda
i motiveringen till riksdagens omförmälda skrivelse anvisade utvägarna,
nämligen att antingen helt avskaffa de personliga avgifterna eller åstadkomma
största möjliga förenklingar i arbetet med dessas påförande och uttagande.
Särskilt för den händelse sistnämnda utväg befunnes äga företräde, skulle
frågans bedömande säkerligen påverkas av den ställning, som statsmakterna
komma att intaga till det för närvarande under utredning varande spörsmålet
rörande omläggning av skatteuppbörden. Då utskottet förväntar, att
förslag i sistberörda betydelsefulla ämne snarast möjligt förelägges riksdagen
samt att i samband därmed föreliggande fråga vinner sin lösning,
har utskottet saknat anledning att biträda motionärens förslag örn skrivelse.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

5

Utskottet hemställer alltså,

att motionen II: 368 av herr Hage, om avskaffande
av de personliga sjukvårds- och folkskoleavgifterna,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1930.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Boman, K. Oscar Ericson
i Oberga, Leander, Björnsson, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Olsson
i Golvvasta, Björklund, Nilsson i Hörby, Wahlmark, Forssberg, Östergren, Olsson
i Gävle, Lithander, Ericson i Boxholm, Ljunggren och Anderson i Linköping.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

7 samt.

11 höft.

(Nr 15.)