Riksdagens skrivelse Nr SOlf.
1
Nr 304.
Godkänd av första kammaren den 6 juni 1929.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1929.
Riksdagens skrivelse till Konungen, om undersökning för avhjälpande
av de olägenheter, som föranledas av det s. k.
ålbotten garns fisket.
(Första kammarens andra tillfälliga utskott® utlåtande nr 5.)
(Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.)
Till KONUNGEN.
Uti en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts, att en undersökning
av de i motionen påtalade förhållandena måtte komma till stånd för
avhjälpande av de olägenheter och brister, som vidlådde det s. k. ålbottengamsfisket.
De förhållanden, som påtalas i motionen, äro följande. Bottengarnen, som
huvudsakligen vore fångstredskap för ål, måste hava trånga maskor, så att ålen
icke kunde tränga igenom. Följden härav bleve emellanåt den, att en stor
myckenhet småfisk, som ännu icke nått den storlek, att den på något sätt kunde
vara matnyttig, fångades i ryssjan bland de större fiskarna. Småfisken
pressades av den större fisken mot ryssjans väggar och botten, så att en stor
del, ofta största delen doge på grund av misshandeln och även av brist på luft
och näring. Vidare utsattes stundom alltför många ålbottengam, tvistigheter
uppstode mellan fiskevattensägarna för garnens skull. Ett intensivt bedrivet
bottengarnsfiske äventyrade ock strandfiskbeståndet, varjämte bottengam
kunde utsättas på sådant sätt, att de förhindrade fiske för andra
fiskevattensägare inom samma område. Slutligen vore det mycket svårt att
få en rättvis fördelning av ålbottengarnsfisket till stånd, där kusten vore sönderskuren
och tilltrasad i uddar, holmar, vikar och fjärdar. Om bottengam
utsattes vid inlopp till en större vik, där det innanför funnes många fiskare
med fiskerätt, kunde det även inträffa, att övriga fiskevattensägare ej erhölle
någon fisk alls i sina redskap.
För att råda bot på dessa missförhållanden har motionären såsom tänkbara
åtgärder framkastat möjligheten dels att ägare av bottengarn ålades vittja garnen
två gånger dagligen, då ej naturhinder gjorde detta omöjligt, dels att en
reglering av bottengarnsfisket skedde och närmare stadganden rörande fiske
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 11^ saml. Nr 30J/—806.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 8O4.
med bottengam utfärdades, dels ock att en närmare undersökning i syfte att
åstadkomma rättvisa och ordning beträffande fisket med bottengam i inre
skärgården företoges.
Jämlikt 46 § i riksdagsordningen har vederbörande utskott inhämtat utlåtande
över motionen från lantbruksstyrelsen, som i sin ordning hört fiskeriintendenten
i södra distriktet.
Vidare har i en till motionären riktad skrivelse, som meddelats vederbörande
riksdagsutskott, fiskare i Skelderviken, under uppgift att stora mängder laxyngel
infångades i bottengarnen, uttalat en önskan, att den av motionären ifrågasatta
undersökningen måtte omfatta jämväl bottengarnsfisket vid Kristianstads
och Hallands läns kuster. Därjämte har utskottet fått del av ett antal
uttalanden från fiskeriintresserade, vilka instämt i motionens syfte.
Fiskeriintendenten i södra distriktet har i sitt yttrande medgivit, att småfisk
i avsevärd myckenhet understundom fångades i ålbottengarnen. Denna småfisk
saknade emellertid ofta större ekonomiskt värde. På många ställen kunde
dock även yngel av värdefullare fiskslag på sådant sätt fångas. Ett vittjande
av gamen två gånger dagligen skulle också utan tvivel kunna rädda en del
småfisk, men svårigheter skulle möta vid tillämpandet av dylik bestämmelse
och övervakningen av dess efterlevnad. Fiskeriintendenten ifrågasätter anordnandet
av försök med ålbottengarn, där förgården till bottengamets fångstinrättning
bundes med maskor i storlek 22—25 mm. mellan knutarna. Vidare förordar
denne utfärdande av bestämmelse rörande minimistorlek av maskor i sådant
bottengarn, som utsättes på våren och försommaren för fångst av annan
fisk än ål.
Beträffande övriga i motionen angivna olägenheter erinrar fiskeriintendenten
om lämpligheten att som en utväg till deras avhjälpande inrätta gemensamhetsfiske
samt om Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes befogenhet att medelst
särskilda föreskrifter reglera utsträckandet av ålbottengarn utanför strandrättsgränsen.
Vidare föreslår fiskeriintendenten att taga i övervägande ett
partiellt förbud för utsättande av ålbottengarn i inre skärgård. En dylik åtgärd
torde emellertid förutsätta en grundlig och saklig utredning.
Lantbruksstyrelsen har i sitt berörda utlåtande, efter att hava lämnat en
redogörelse för tillkomsten och utvecklingen av ålfiske med bottengarn samt
sättet för detta fiskes bedrivande, anfört huvudsakligen följande:
Bottengarn utsattes huvudsakligen för fångst av ål och speciellt för fångst av
den s. k. vandringsålen, d. v. s. den ål, som under höstarna i stora mängder
droge fram längs östra och södra kusten av landet för att genom Öresund och
Bälten vandra ut ur Östersjön till ålens lekplatser ute i Atlantiska oceanen.
Motionären hade framhållit, att fisket med ålbottengarn inom Kalmar södra
län medfört olägenheter, bestående däri, att i bottengamen fångades betydande
mängder av småfisk, som därigenom förstördes. Vederbörande fiskeriintendent
hade ock i sitt yttrande till lanbruksstyrelsen framhållit, att mången gång avsevärda
mängder småfisk fångades i ålbottengarnen och, då ofta icke erforderlig
försiktighet iakttoges vid utsläppandet av denna småfisk, ginge den till
stor del onödigtvis till spillo.
Riksdagens skrivelse Nr SO
3
Denna olägenhet skulle emellertid kunna undanröjas genom hänvändelse till
vederbörande länsstyrelse, som enligt 9 § i gällande fiskeristadga den 17 oktober
1900 på anmälan hade befogenhet att efter verkställd utredning utfärda bestämmelser
om fiskets vård och rätta bedrivande.
Såsom en lämplig åtgärd för undanröjande härav hade motionären tänkt sig,
att en bestämmelse borde utfärdas, varigenom ägare av bottengarn ålades att
vittja garnen två gånger dagligen. Sannolikt skulle en sådan bestämmelse vara
ägnad att rädda en större del av den i garnet fångade småfisken. Häremot
torde dock kunna göras den invändningen, att en sådan föreskrift skulle, där
bottengarnet, såsom mångenstädes vore fallet, stode långt från den fiskandes
bostad, medföra alltför stor tidsspillan, varjämte det ock skulle bliva svårt att
kontrollera efterlevnaden av en sådan bestämmelse. Andra föreskrifter torde
ock kunna tänkas medföra skydd för småfisken. Sålunda skulle kunna föreskrivas
viss maskstorlek för bottengarn under den tid, då ålfisket icke påginge.
Kanske skulle även den utvägen kunna anlitas, att användning av bottengarn
förbjödes under vissa månader av året. På vilket sätt småfisken i det särskilda
fallet lämpligen borde skyddas torde emellertid framgå av den utredning i frågan,
som efter eventuell framställning till vederbörande länsstyrelse torde komma
till stånd.
Motionären hade även ifrågasatt, om ålbottengarn överhuvud taget borde få
användas i inre fjärdar. Skulle det visa sig, att dessa garn på grund av sin
skadegörelse å småfisk icke borde få tillåtas i dessa vatten, torde länsstyrelsen
hava möjlighet att i ovan angiven ordning reglera även detta förhållande.
Vad anginge den av motionären påtalade olägenheten av ifrågavarande fiske,
bestående i den orättvisa, som vid ålbottengarnsfisket uppstode de fiskande
emellan, så syntes denna fråga vara av en mycket svårlöst beskaffenhet.
På grund av bottengarnens stora utsträckning och betydande fångstförmåga
vore det tydligt, att de, när det gällde fångst av vandringsål, ofta i mindre
eller högre grad kunde utestänga ål från redskap, som i förhållande till ålens
vandringsriktning funnes bakom ett annat bottengarn. Vore strandlinjen därtill
starkt bruten eller funnes det en skärgård utanför densamma, så gjorde
detta, att svårigheterna kunde bliva än större.
Beträffande vattenområden, som låge utanför strandäganderättsområdet,
kunde sådana missförhållanden undvikas därigenom, att Eders Kungl. Maj:t
respektive vederbörande länsstyrelse vid prövning jämlikt 1 och 2 §§ i lagen
den 27 juni 1896 om rätt till fiske av fråga om tillstånd till utsättande av fast
fiskredskap vägrade sådant tillstånd, om därigenom kunde befaras, att förfång
skulle tillskyndas annan fiskande.
Inom strandäganderättsområdet torde det emellertid uppstå stora svårigheter
att undanröja missförhållandena i fråga, enär varje strandägare, även om han
endast ägde en mycket kort sträcka av stranden, enligt gällande lag i vanliga
fall hade rätt att utsätta ålbottengarn. Med en viss belägenhet av hans fiskevatten
kunde det tänkas, att hans redskap bleve till stort förfång för innehavaren
av ett angränsande fiskevatten. Om alla strandägare ville sätta ut dylika
garn, som vore ganska dyrbara, kunde dessa ock bliva så talrika, att fisket
4
Riksdagens skrivelse Nr SOJf.
med dem ej längre bleve lönande. Svårigheterna i fråga bottnade således väsentligen
i rådande förhållanden beträffande rätten till fiske.
Statsmakterna hade emellertid genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
redan anvisat en väg till undanröjande av de svåraste olägenheterna
på ifrågavarande område. Enligt denna lag kunde nämligen fiskevattensägare
besluta att bedriva fisket efter gemensam plan eller genom utarrendering. Genom
ett dylikt förfarande skulle ifrågavarande olägenheter åtminstone till stor
del kunna undvikas och fångstkostnaderna även avsevärt nedbringas.
Genom fiskeriintendentens i södra distriktet medverkan hade också på åtskilliga
sträckor av kusten inom södra delen av Kalmar län anordnats gemensamhetsfisken,
och på dessa kuststräckor torde numera olägenheterna i fråga
i det stora hela vara bragta ur världen.
Å andra sidan förekomme emellertid också sådana fall, då gemensamhetsfiske
icke kunde åstadkommas på grund av att härför stadgat lägsta röstetal icke
kunnat uppnås. I sådana fall torde det vara förenat med hart när oöverkomliga
svårigheter att få saken tillfredsställande ordnad. De enda utvägar, som då
skulle stå till buds, torde vara antingen att genom lagstiftning utöva ännu
större tvång på den enskilda fiskerättsägaren än lagen om gemensamhetsfiske
nu medgåve, eller ock att staten inlöste ifrågavarande fiskerätt. Man torde
dock kunna förvänta, att fiskevattensägarna alltmera skulle komma till insikt
om fördelarna av att utnyttja de möjligheter, gemensamhetsfisket lämnade, och
att lagen härom skulle komma till allt större tillämpning och de ifrågavarande
olägenheterna på denna väg alltmer undanröjas.
Av det anförda ansåge lantbruksstyrelsen framgå, att redan till buds stående
utvägar erbjöde vissa möjligheter att undanröja åtminstone det väsentliga
av de av motionären påtalade olägenheterna.
För vårt land är ålfisket av en icke ringa betydelse. För år 1927 representerar
det värden, som närmare framgå av en bilaga, som fogats vid andra kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande i ämnet. Tidigare bedrevs detta fiske
huvudsakligast med ryssjor eller s. k. ålhommor. Dessa redskap voro icke på
långt när så effektiva som de under senare tid i bruk komna ålbottengarnen.
Dessa, som gå från bottnen upp till vattenytan och oftast hundratals meter på
längden, hindra och fånga den framvandrande fisken.
Ur nationalekonomisk synpunkt är det givetvis en ren vinst, att vandringsålen,
som icke återvänder, fångas i så stora mängder som möjligt. Att härvidlag
en hel del annan fisk fångas, kan icke undvikas, ehuru detta icke är
det viktigaste för ålfiskaren.
Uppenbart synes sålunda vara, att ålfiske med bottengarn av den beskaffenhet,
som nu användes, vållar skada å fiskyngel och småfisk. Beträffande
fjällfiskebestånden vill riksdagen framhålla, att, därest dessa genom ifrågavarande
fångsmetod äventyras, så hava ju redan nu länsstyrelserna enligt fiskeristadgan
av den 17 oktober 1900 befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder
i fiskevårdande syfte, exempelvis genom att bestämma tid för bottengarnens
utsättande, föreskriva minimimått etc. Att på detta område meddela generella
bestämmelser för hela landet är svårt med hänsyn till längden av rikets kuster,
Riksdagens skrivelse Nr 30Jf.
5
deras vitt skilda naturbeskaffenhet och fiskebestånd o. s. v. Möjligen skulle
för något fiskslag, exempelvis laxen, likartade bestämmelser kunna genomföras
genom Kungl. Maj:ts försorg.
En lagbestämmelse, vilken, såsom motionären föreslår, »ålade ägare av bottengarn,
att dessa garn måste vittjas 2 gånger dagligen, där naturhinder icke
gjorde detta omöjligt», torde bliva alltför betungande. Det är i regel vid lämpliga
vindar under höstmånadernas mörka nätter, som de egentliga ålfångstema
göras. Men då ligger det redan i bottengarnsfiskarens eget intresse att vittja
sina redskap för att tillvarataga den värdefulla ålen och se till, att icke fångstinrättningens
utrymme upptages av annan, mindre värdefull fisk. Som bottengamen
emellertid oftast äro nedsatta på långt avstånd från ägarens hem, skulle
det vara meningslöst att ålägga denne att under tiden för de månljusa nättema,
då dygnets fångster kunna belöpa sig till endast ett eller annat 10-tal ålar, göra
tvenne resor dagligen för vittjande av garnen. Dessutom skulle det erbjuda
avsevärda svårigheter för eu domstol att på ett rättvist sätt kunna avgöra, i
vilka fall »naturhinder» befriade från ansvar för åsidosättande av en dylik bestämmelse.
Säkerligen skulle de tvistigheter, vilka komme att bliva föremål
för domstols prövning, icke bliva färre därigenom.
I motionen har framhållits, att en reglering bör ske och närmare bestämmelser
stadgas för utsättande av ålbottengarn, enär de eljest lätt kunna bliva alldeles
för många och vålla orättvisa på fiskets område. Klart är, att det icke kan
och bör få utsättas huru många ålbottengarn som helst. Ett ingripande på detta
område låter sig emellertid icke göra utan att taga hänsyn till de fiskerättsbestämmelser,
som gälla och som återfinnas i 2 och 12 §§ i lagen om rätt till
fiske av den 27 juni 1896.
Det finnes emellertid i våra sydliga län hundratals ålfisken, varav många gå
så långt tillbaka i tiden som till 1670-talet, innan några strandäganderättsbestämmelser
ännu gällde. Dessa fisken blevo upptagna samt sedermera skattlagda
och avsöndrade såsom särskilda fastigheter. De hava under tidernas
lopp ofta bytt ägare. Att inskränka eller rubba på dessa fiskeägares rättsförhållanden
skulle givetvis medföra resande av skadeståndsanspråk såsom en given
konsekvens. Strandägarerätten, som senare tillkommit, kan således i fiskehänseende
endast utnyttjas i de fall, där ej enligt omförmälda lag om rätt till
fiske annan bättre rätt förefinnes. Utsättande av ålbottengarn utanför strandrättsgräns
skall avgöras av vederbörande länsstyrelse, där i särskilt fall denna
myndighet finner »att det kan ske utan men för andra fiskande». På detta
område hava således länsstyrelserna möjligheter att redan nu vidtaga reglerande
åtgärder. Det måste också ligga i strandägarens intresse att vid utsättande
av ålbottengarn tillse, att tillräckligt s. k. sökningsvatten förefinnes för
fisken.
Icke all kust är lämplig för ålfiske. Utomi ström- och vindförhållanden kunna
djup- och bottenförhållanden samt kustens geografiska beskaffenhet vara
inverkande faktorer härvidlag. Oftast kan utsidan av någon utskjutande udde
lämpa sig för upptagande av ett givande ålfiske, då däremot i en innanför liggande
vik ett utsättande av ålbottengarn skulle lämna dåligt resultat, oavsett
6
Riksdagens skrivelse Nr 301f.
om den förstnämnda möjligheten till fiske utnyttjas eller ej. Att under sådana
förhållanden de i viken befintliga fiskerättsägarna skulle kunna tvinga
innehavaren av det givande ålfisket att avstå från sin del i fångsten kan ej med
nuvarande lagbestämmelser ifrågasättas. Ett annat förhållande är, om man
överenskommer om inrättande av gemensamhetsfiske.
Beträffande de av motionären omnämnda förhållandena inomskärs, där förekomsten
av bottengarn skulle vara till skada för andra fiskerättsägare, föreskrives
redan nu i lag om rätt till fiske § 14, att »i älv, ström, å eller sund,
där kungsådra ej finnes, men fisken har sitt drev, skall en sjättedel av bredden
i djupaste vattnet lämnas fri från redskap, varom nyss är sagt, där ej konungens
befallningshavande efter rättsägandes och sakkunnigs hörande giver lov
till redskapens användande».
Utom denna bestämmelse, som förhindrar avstängning av fisketillgången,
kunna i skärgård eller vikar fiskerättsägare genom tillämpande av lagen om gemensamhetsfiske
av den 30 juni 1913 själva medverka till ett mindre antal bottengams
utsättande samt ett bättre ekonomiskt utbyte av fisket.
Redan nu giva sålunda lagen om rätt till fiske av den 27 juni 1896, Kungl.
Maj:ts förnyade nådiga fiskeristadga av den 17 oktober 1900 och lag om gemensamhetsfiske
av den 30 juni 1913 vissa möjligheter till här avsedda olägenheters
väsentliga undanröjande. Nämnda författningar äro emellertid tillkomna under
en tid, då icke bruket av bottengarn för fiske var känt eller så allmänt praktiserat,
som numera är fallet. Under sådana förhållanden kan givetvis en undersökning
för gällande bestämmelsers eventuella komplettering hava ett visst
fog för sig. Dessutom skulle resultatet av en dylik undersökning, som borde
avse förhållandena vid kusterna i alla de län, där fiske med ålbottengarn bedrives,
kunna tjäna som ledning för såväl de reglerande åtgärder som i övrigt
den fiskevårdande verksamhet, varom Eders Kungl. Maj:t och länsstyrelserna
hava att meddela föreskrifter. Tidsbestämmelser för bottengams utsättande
och enhetliga minimimått för vissa slag av ilandförd fisk böra naturligtvis härvidlag
bland annat tagas i övervägande.
På grund härav får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa undersökning om förefintliga olägenheter, som orsakas av det s. k.
ålbottengarnsfisket, i syfte att få dessa olägenheter avhjälpta.
Stockholm den 6 juni 1929.
Med undersåtlig vördnad.