4

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Nr 190.

Godkänd av första kammaren den 22 maj 1929.
Godkänd av andra kammaren den 22 maj 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring
för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet väckta
motioner.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 40.)

Till Konungen.

Genom en den 19 mars 1929 avlämnad proposition, nr 184, har Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

I sammanhang med berörda proposition har riksdagen till behandling
förehaft fyra i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner,
nämligen nr 276 inom första kammaren och nr 418, 432 och 433 inom andra
kammaren.

Frågan om beredande av ersättning åt arbetare, som drabbas av yrkessjukdomar,
har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande utan att åtgärder
i detta syfte vidtagits av statsmakterna. Sedan vid internationella arbetskonferensens
sjunde sammanträde i Geneve antagits ett förslag till konvention
angående ersättning för yrkessjukdomar ävensom eu rekommendation i
samma ämne, uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 13 juli 1926 åt socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt att, med beaktande
av vad konventionsförslaget och rekommendationen innehölle, verkställa

Riksdagens skrivelse AV 190.

5

utredning och avgiva förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar.
Socialstyrelsen beredde yrkesinspektörerna i riket tillfälle att yttra sig.
Samtliga yrkesinspektörer enade sig vid sammanträde inom socialstyrelsen
om att föreslå vissa riktlinjer för frågans ordnande (sid. 56 ff. i prop.).
Till fullgörande av det lämnade uppdraget avgåvo ämbetsverken den 21
april 1928 utlåtande med förslag i ämnet. Detta förslag ligger till grund
för den nu föreliggande propositionen.

Den grundsats, på vilken den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen
vilar, nämligen att varje yrkesverksamhet bör bära av dess utövande föranledda
kostnader, har ansetts böra gälla även beträffande de av yrkesarbetet
framkallade sjukdomarna. I den mån ersättning finnes böra utgå
i anledning av sådan sjukdom, torde alltså kostnaden för densamma böra
bestridas av arbetsgivaren.

Yid övervägande av frågan, till vilken försäkringsgren yrkessjukdomarna
rätteligen böra föras, har en viss tvekan gjort sig gällande. Såväl principiella
som praktiska skäl hava anförts till stöd för uppfattningen, att
nämnda sjukdomar böra hänföras till sjukförsäkringen. Med hänsyn till
sjukförsäkringsfrågans läge i vårt land och då det ansetts önskvärt, att
spörsmålet om ersättning för yrkessjukdomar icke längre undanskjutes,
hava emellertid övervägande skäl ansetts tala för att dylika sjukdomar
skola i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador.

Bestämmelserna hava ansetts böra meddelas i särskild lag, då olycksfallsförsäkringslagens
regler icke utan vidare kunna tillämpas på yrkessjukdomarna,
utan vissa särbestämmelser visat sig vara erforderliga.

Yid prövning av de olika på frågan inverkande faktorerna har riksdagen
funnit sig böra biträda det i propositionen innefattade förslaget, att yrkessjukdomarna
i ersättningshänseende jämställas med skador på grund av
olycksfall i arbete. Aven i fråga om lagstiftningens detaljer kan riksdagen
i huvudsak godkänna Eders Kungl. Maj:ts förslag. På ett par punkter
har emellertid riksdagen ansett sig böra vidtaga ändringar i propositionen.
Redogörelse härför kommer att lämnas vid de särskilda paragraferna. I
den mån dessa icke i det följande beröras, hava de av riksdagen lämnats
utan erinran.

1 §•

Enligt det av internationella arbetsorganisationen år 1925 antagna konventionsförslaget
angående ersättning för yrkessjukdomar förbinder sig varje
medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar konventionen,
att under vissa i konventionen givna förutsättningar såsom yrkessjukdomar
anse de sjukdomar, som framkallas av vissa i en i konventionens
text intagen förteckning upptagna ämnen. Dessa sjukdomar äro
följande: förgiftning genom bly, blylegeringar och blyföreningar samt direkta
följder av sådan förgiftning; förgiftning genom kvicksilver, kvicksilveramal -

6

Riksdagens skrivelse Nr 190.

gamer och kvicksilverföreningar samt direkta följder av sådan förgiftning;
ävensom mjältbrandssmitta.

Uti flera främmande länder bär man genom lagstiftning reglerat frågan
om ersättning för yrkessjukdomar. I vissa länder bär lagstiftningen erhållit
större omfattning än den för vårt land föreslagna (t. ex. Finland,
Schweiz, Socialistiska rådsrepublikernas union, Storbritannien och Tyskland),
men länder finnas också, där lagstiftningen har mindre omfattning
än det svenska förslaget (t. ex. Norge, Belgien och Frankrike). Erinras
bör därjämte, att Danmark ännu icke löst denna fråga.

Vid bestämmandet av vad som för vårt land bör räknas till yrkessjukdom
ansågo sig yrkesinspektörerna icke kunna lägga enbart det i Geneve
antagna förslaget till konvention till grund, bl. a. därför att detta förslag
enligt deras mening vore alltför snävt begränsat. Det syntes dem riktigare
att lägga en något vidare synpunkt på saken och räkna såsom yrkessjukdom 1)

sådan sjukdom, som uppstått till följd av hanterande av eller tillverkning
av vissa farliga ämnen, samt

2) sådan sjukdom, som uppstått vid handhavande av vissa smittoförande
föremål eller som hade sin grund i arbetets natur eller de särskilda förhållanden,
under vilka detsamma bedreves.

Beträffande förteckningen å ämnen, arbetsprocedurer eller arbetsförhållanden
borde enligt yrkesinspektörernas mening denna fördelas i grupper,
allt efter den ordning i vilken yrkessjukdomar borde ifrågakomma till att
i ersättningsavseende likställas med olycksfall.

Yrkesinspektörerna hava, under hänsynstagande särskilt till Genévekonventionen
och den i Finland gällande förteckningen, upprättat följande förslag
till förteckning:

Avd. A.

Yrkessjukdomar, orsakade av arbete med giftigt eller frätande
ämne.

Grupp I

a. Arsenikföreningar.

b. Bly.

c. Cyan och cyanföreningar.

d. Fluorvätesyra.

e. Fosfor, fosforväte och fosforföreningar.

f. Hexanitrodifenylamin.

g. Koloxid.

h. Kolsvavla och svavelväte.

i. Kvicksilver.

Grupp II

a. Klor, hyperklorit och klorkalk.

b. Metylalkohol.

c. Natrium- och kaliumliydrat.

d. Nitrösa gaser.

e. Salpetersyra.

f. Saltsyra.

g. Svavelsyra och svavelsyrlighet.

Riksdagens skrivelse Nr 190.

Grupp III a. Ammoniak.

b. Bensol.

c. Osläckt kalk.

d. Terpentin.

Avd. B. Yrkessjukdomar, orsakade av arbetsförhållanden eller arbete med

smittoförande föremål.

Grupp I a. Sjukdom, uppkommen genom vistelse i komprimerad luft.

b. Mjältbrand, som uppkommit genom smittas överföring från i
arbetet hanterat föremål.

c. Ögonsjukdom, uppkommen genom strålande värme eller ljus.
Grupp II a. Sjukdom, uppkommen genom inverkan av röntgenstrålar eller

liknande strålande energi.

b. Nervsjukdomar med krampartade yttringar orsakade av skakande
maskiner o. d.

Av de ämnen i den finska förteckningen, som uteslutits av yrkesinspektörerna,
torde böra framhållas bensin och stenkolstjära. Såsom motiv härför
har anförts, att dessa ämnen visserligen förekomme i stor utsträckning,
men att i allmänhet sådana anordningar vidtagits, att någon fara för yrkessjukdom
ej förelåge.

Ämbetsverk eu hava beträffande lagstiftningens tillämplighetsområde anfört
följande:

Då det gäller att avgöra vilka ämnen, som till en början böra medtagas
för vårt lands vidkommande, skulle det kunna ifrågasättas att — i
likhet med vad som skett i Belgien — begränsa sig till dem, som upptagits
i ovannämnda konventionsförslag. Härigenom skulle i allt fall de yrkessjukdomar,
som statistiskt sett visa den största frekvensen, nämligen sjukdomar
genom blyförgiftning, komma att medföra rätt till ersättning. Ehuru
av skäl, som i det föregående angivits, en viss varsamhet måste iakttagas i
förevarande hänseende, hava ämbetsverken emellertid på grundval av den i
ärendet verkställda utredningen funnit sig böra tillstyrka, att även yrkessjukdomar,
orsakade av vissa andra än i nämnda konventionsförslag upptagna
ämnen, i ersättningshänseende likställas med olycksfallsskador. Sålunda
föreslå ämbetsverken, att den ifrågasatta lagstiftningen till en början
erhåller tillämpning beträffande sjukdomar, orsakade av
arsenik och dess föreningar,
bly samt dess legeringar och föreningar,
kvicksilver samt dess amalgamer och föreningar,
fosfor och dess föreningar,
bensin, bensol och stenkolstjära,
strålande värme och ljus,
röntgenstrålar och radium,
mjältbrandssmitta.

En jämförelse med de av yrkesinspektörerna under avd. A och B, Grupp I.
angivna sjukdomarna visar, att enligt ämbetsverkens förslag vissa av yrkesinspektörerna
upptagna sjukdomsorsaker skulle uteslutas, men däremot ett
par andra tilläggas.

I åtskilliga av de yttranden över ämbetsverkens förslag, som avgivits av
myndigheter och sammanslutningar, hava anmärkningar framställts mot den
av ämbetsverken uppgjorda förteckningen. Sålunda har ifrågasatts, att

8

Riksdagens skrivelse Nr 190.

bensin, bensol, stenkolstjära, strålande värme och ljus samt mjältbrandssmitta
skulle uteslutas. Å andra sidan bär från arbetarhåll gjorts gällande,
att förteckningen ej vore tillräckligt omfattande. Därvid har bl. a. föreslagits,
att i densamma borde upptagas, utöver vad ämbetsverken föreslagit,
jämväl koloxid och terpentin.

I departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet har framhållits,
att vid bestämmande av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna
lagen, bör strängt fasthållas, att denna skall hava avseende endast
å sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn
härtill borde enligt departementschefens mening alla sådana åkommor
utmönstras, beträffande vilka — även om de genom arbetet eller därmed
förbundna omständigheter kunde främjas i sin uppkomst eller utveckling
— det icke kunde antagas för visst, att de hade sin grund i själva arbetet
eller vad därmed hade samband. Nödvändigt vore därför, att försäkringen
begränsades till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunde tydligt skiljas
från andra åkommor. Detta vore förhållandet framför allt med vissa förgiftningar
genom oorganiska ämnen, särskilt metaller. Det syntes därför lämpligt,
att försäkringen i första hand omfattade dylika förgiftningsåkommor. Yad
anginge andra sjukdomar borde de medtagas, endast därest de kunde anses
uppfylla nyssnämnda förutsättningar. Detta kunde icke vara fallet med
tuberkulos eller reumatiska åkommor. Yad anginge koloxid borde framhållas,
att akuta koloxidförgiftningar i regel ersattes såsom olycksfall, och att kroniska
förgiftningar med samma ämne företedde sådana symptom, att de icke
med säkerhet kunde diagnosticeras. Sjukdomar, som uppkomme vid arbete
med terpentin, bensin, bensol och stenkolstjära, torde — i den mån
de icke hade karaktär av olycksfall — ej med säkerhet kunna ledas tillbaka
till arbetet. Den ifrågasatta försäkringen borde enligt departementschefens
mening omfatta de i ämbetsverkens förslag angivna sjukdomsorsakerna
med undantag av bensin, bensol och stenkolstjära. Mot den sålunda
föreslagna begränsningen torde möjligen göras gällande, att densamma vore
allt för snäv. Emellertid ville departementschefen framhålla, att försäkringen
dock skulle komma att gälla de yrkessjukdomar, som enligt den utländska
statistiken hade den största betydelsen. Inom försäkringen skulle falla flertalet
av de sjukdomar, som stode olycksfallen närmast och beträffande
vilkas hänförande till yrkessjukdomarna någon egentlig tvekan ej rådde.
Märkas borde även, att försäkringen skulle bliva mera omfattande än motsvarande
försäkring i vissa främmande länder och erhålla större räckvidd
än som föreskreves i omförmälda konvention.

I motionerna I: 276 och II: 418, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det föreliggande lagförslagets
1 §, att såsom yrkessjukdom skulle betraktas även sjukdom, som uteslu -

Riksdagens skrivelse År 190.

9

tände eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensin,
bensol, stenkolstjära, koloxid eller terpentin.

I motionen II: 432 har hemställts, att riksdagen måtte vid antagande
av Eders Kungl. Maj:ts förslag samt med godkännande av den utvidgning
av yrkessjukdomsbegreppet, som i vissa motioner föreslagits, samtidigt till
Eders Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med begäran, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruvida och i vilken mån lagstiftningen ifråga
må kunna utsträckas på sådant sätt, att rätten till ersättning enligt denna
lag kommer att omfatta alla arbetare, som bliva arbetsoförmögna på grund
av yrkessjukdom, som uppkommit genom arbetet.

Slutligen har i motionen II: 433 hemställts, att riksdagen måtte besluta
vidtaga sådan ändring av den föreslagna lagstiftningen angående yrkessjukdomar,
att densamma må omfatta även de arbetare, som iiro sysselsatta
med förmalning av fältspat.

Riksdagen anser, i likhet med föredragande departementschefen, att det
med hänsyn till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna är nödvändigt
att begränsa försäkringen till sådana yrkessjukdomar, som i regel
kunna tydligt skiljas från sjukdomar uppkomna av annan anledning. I
brist på utredning i detta avseende kan riksdagen icke bifalla det i
motionen II: 433 innefattade yrkandet, att sådana lungsjukdomar, som förekomma
hos arbetare i fältspatkvarnar, skola anses såsom yrkessjukdomar.

Yad därefter angår det i motionerna I: 276 och II: 418 framförda yrkandet,
att sjukdomar framkallade genom bensin, bensol, stenkolstjära,
koloxid eller terpentin jämväl skulle omfattas av försäkringen, vill riksdagen
erinra, att i fråga om dessa ämnen enighet icke rått mellan de sakkunniga
myndigheterna. Sålunda hava yrkesinspektörerna uppfört koloxid
i grupp I å sin förteckning samt bensol och terpentin först i grupp III
men helt uteslutit bensin och stenkolstjära, under det att ämbetsverken
upptagit bensin, bensol och stenkolstjära men helt uteslutit koloxid och
terpentin. Frågan huruvida yrkessjukdom (lmdkräfta) kan uppstå genom
yrkesmässigt handskande med tjärprodukter är ännu outredd. Enligt vad
riksdagen erfarit pågår för närvarande utredning härom inom Nationernas
Förbunds hygieniska kommitté.

Såsom departementschefen anfört komma akuta koloxidförgiftningar i
regel att ersättas såsom olycksfall, under det att kroniska förgiftningar
av samma ämne ävensom sjukdomar, som uppkomma vid arbete med
terpentin, bensin, bensol och stenkolstjära — i den mån de icke hava
karaktär av olycksfall — ej med säkerhet kunna ledas tillbaka till arbetet.
Riksdagen anser sig i frågans nuvarande läge icke kunna bifalla motionerna.

Yad slutligen angår det i motionen II: 432 framförda utredniugsyrkandet,
anser riksdagen anledning icke nu föreligga att avlåta skrivelse i ärendet.
Riksdagen förutsätter nämligen, att myndigheterna utan särskild framställ -

10

Riksdagens skrivelse Nr 190.

ning från riksdagens sida komma att följa utvecklingen på hithörande område
med beaktande av de erfarenheter, som göras såväl i vårt land som i
främmande länder.

2 §•

I överensstämmelse med vad som föreslagits av ämbetsverken har i denna
paragraf upptagits bestämmelse, att vad i olycksfallsförsäkringslagen gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen
för sjukdomens yppande. I ämbetsverkens motivering till detta stadgande
har framhållits, att denna tidpunkt i regel komme att sammanfalla med
dagen för läkarens konstaterande av sjukdomen, men att fall kunde tänkas,
då sjukdomens yppande bevisligen låge längre tillbaka i tiden.

Förslaget innebär således, att i de fall, då sjukdomen bevisligen yppats
å viss dag före den, då läkare konstaterar yrkessjukdomens förekomst, den
förstnämnda dagen skall vara avgörande för uppkomsten av rätten till de i
olycksfallsförsäkringslagen stadgade förmånerna. Härmed torde avses, att
den sjuke skall erhålla ersättning för läkarvård, läkemedel m. m. för hela
sjukdomstiden. Sjukpenning torde utgå för den tid, under vilken arbetsförmågan
varit nedsatt med minst en fjärdedel och under vilken den sjuke
fått vidkännas avdrag i löneförmånerna. Har den sjuke däremot arbetat
mot full lön, torde någon sjukpenning icke utgå, då ju härigenom ådagalagts
att märkbar nedsättning i arbetsförmågan i verkligheten icke förelegat.

4 §■

I denna paragraf stadgas befogenhet för försäkringsinrättning att för den
tid, varunder försäkrad arbetare till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår,
återuppstår eller förvärras avhåller sig från farligt arbete, tillerkänna
honom ersättning, uppgående till högst hälften av hel sjukpenning.

Lagrådet har beträffande denna bestämmelse anfört följande:

Det synes dock rimligt, att, såsom vissa arbetarorganisationer påyrkat,
den arbetare, som på försäkringsinrättningens initiativ — vilket kan förutsättas
vara tillkommet lika mycket i försäkringsinrättningens eget som i
arbetarens intresse — för angivna ändamål avhåller sig från farligt arbete,
erhåller viss rätt till ersättning från försäkringsinrättningen. Huruvida ersättning
bör utgå ävensom frågan om ersättningens belopp inom det angivna
maximum bör bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet, främst den
omständigheten, huruvida arbetaren bör kunna under ifrågavarande tid skaffa
sig annan arbetsinkomst. Att en dylik anordning skulle medföra avsevärt
missbruk från arbetarnas sida, behöver enligt lagrådets mening knappast
befaras, då rätten till ersättning är beroende på en åtgärd av försäkringsinrättningen
och ersättningsbeloppet, som bestämmes av försäkringsinrättningen,
icke kan uppgå till mera än hälften av hel sjukpenning. Stadgas
rätt till dylik ersättning, bör möjlighet finnas att över försäkringsinrättningens
beslut angående ersättningen föra klagan hos försäkringsrådet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att paragrafen måtte
i huvudsak erhålla det innehåll, att om försäkringsinrättning anmodat där
försäkrad arbetare att till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår
eller förvärras under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet,

11

Riksdagens skrivelse Nr 190.

arbetaren skall, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga att
för den tid han avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke
överstigande hälften av hel sjukpenning. Härjämte bör ur 8 § uteslutas förbudet
mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som
avses i 4 §.

Vid anmälan i statsrådet av de av lagrådet mot förslaget framställda erinringarna
anförde föredragande departementschefen i fråga om lagrådets förslag
till ändring av 4 § bland annat följande:

Det av lagrådet förordade stadgandet torde i många fall komma att giva
anledning till meningsskiljaktigheter mellan arbetaren och försäkringsinrättningen
med därav följande överklaganden. I sak torde icke heller den av
lagrådet föreslagna bestämmelsen med de inskränkningar i arbetarens rätt,
som där uppställas, komma att bereda arbetaren eu bättre ställning än den
han skulle erhålla enligt det remitterade förslaget. Såsom jag tidigare framhållit
har försäkringsinrättningen icke någon befogenhet att hindra arbetaren
att börja eller fortsätta med farligt arbete. Arbetaren torde därför ej avstå
från arbetet med mindre han erhåller skälig gottgörelse. I regel lärer
komma att tillgå så, att överenskommelse träffas om att arbetaren mot viss
ersättning avhåller sig från det farliga arbetet. Med hänsyn till det anförda
synes mig det remitterade förslaget i denna del böra föredragas. Dock
torde, såsom lagrådet ansett, föreskrifterna om ersättning, som nu avses,
böra begränsas till de fall, då arbetaren avhåller sig från det arbete, som
innebär fara för den särskilda yrkessjukdom, varom är fråga. Av det an- ,
förda följer, att enligt min mening det i 8 § första stycket stadgade förbudet
mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som
avses i 4 §, bör bibehållas. Nämnda stycke torde därför böra kvarstå.

I motionerna I: 276 och II: 418 har under hänvisning till lagrådets ovan
återgivna yttrande hemställts, att 4 § måtte givas det innehåll, att om försäkringsinrättning
anmodar där försäkrad arbetare att till förebyggande av
att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras under någon tid avhålla
sig från det farliga arbetet, arbetaren skall, därest icke omständigheterna
till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från arbete
uppbära skälig ersättning, icke överstigande hälften av hel sjukpenning.

Riksdagen instämmer i de synpunkter, som lagrådet anfört i föreliggande
fråga. Det torde principiellt vara riktigt, att den arbetare, som på försäkringsinrättningens
initiativ avhåller sig från farligt arbete, erhåller rätt till
ersättning. Aven om införande av en dylik bestämmelse skulle kunna medföra
tvister i viss utsträckning, synes detta dock icke böra föranleda avstående
från att i lagstiftningen införa denna såsom riktig befunna princip.

Ett genomförande av den av lagrådet och motionärerna föreslagna ändringen
torde, såsom lagrådet erinrat, böra föranleda, att ur 8 § uteslutes förbudet
mot att föra klagan över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som
avses i 4 §.

8 §•

Såsom Riksdagen ovan yttrat vid 4 §, erfordras vid genomförande av nyssberörda
ändring av samma paragraf viss jämkning av bestämmelserna i 8 §.

12

Riksdagens skrivelse Nr 190.

9 §■

Riksdagen vill av förekommen anledning erinra, att den förteckning, som
av Eders Kungl. Maj:t skall utfärdas å dels de sjukdomsformer, vilka bruka
framkallas genom sådan inverkan, som i 1 § sägs, dels ock de slag av
verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda, givetvis icke kan
innehålla fullt uttömmande uppgifter, utan endast avser att vara till ledning
vid fallens bedömande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får riksdagen anmäla, att
ifrågavarande proposition ej kunnat i oförändrat skick antagas, men att
riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
* i arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses
vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
strålande värme eller ljus,
röntgenstrålar eller radium,
mjältbrandssmitta.

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola
bestämmelserna i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som här
avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

2 §•

Vad enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen för
sjukdomens yppande.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för sjuk -

Riksdagens skrivelse AV 190.

13

domens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

4 §•

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under
någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke
omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig
från detta arbete uppbära skälig ersättning, icke överstigande hälften av
hel sjukpenning.

5 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utbetalas av den försäkringsinrättning,
där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, om
arbetaren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete,
ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund
av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har arbetaren
inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt
arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,
skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen
fördelas mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid
försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.

6 §•

Underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skall i fråga om yrkessjukdom lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren
vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den,
som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om arbetaren före nämnda
tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, underrättelsen lämnas
till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var anställd i dylikt arbete.
Hörande mottagen underrättelse skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
lämna skriftligt erkännande. Beträffande påföljd för underlåtenhet att lämna
sådant erkännande gäller vad i 34 § första och fjärde styckena i omförmälda
lag stadgas för där avsett fall.

Den i 21 § i nämnda lag föreskrivna anmälningsskyldigheten skall i
fråga om yrkessjukdom fullgöras av arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som nu sagts.

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke
inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom
samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt
20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning i anledning av

14

Riksdagens skrivelse Nr 190.

sjukdomen gjorts lios riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller,
där försäkringsbolag jämlikt 5 § första punkten är skyldigt att utbetala
ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

8 §•

Yad i 33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete stadgas skall
gälla jämväl beträffande ärenden rörande tillämpningen av de i denna lag
givna bestämmelserna.

Beträffande försäkringsrådets behandling av ärenden, varmed försäkringsrådet
sålunda har att taga befattning, skall gälla vad i 6 § i lagen den
29 juni 1917 om försäkringsrådet stadgas i fråga om där omförmälda
ärenden.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,
är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i nämnda
paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer
bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930 men skall icke äga
tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och
ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren
icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Stockholm den 22 maj 1929.

Med undersåtlig vördnad