Riksdagens skrivelse Nr 178.

9

Jir 178.

Godkänd av första kammaren den 16 maj 1929.
Godkänd av andra kammaren den 16 maj 1929.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta
motioner om ytterligare statsbidrag till väghdllnings -

distnkt, särskilt betungade

under kristiden.

(Statsutskottets utlåtande nr 87.)

anläggningar, utförda

Till Konungen.

I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner (1:126 och 11:231)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta dels att i tilläggsbidrag till
företag, som utfördes under kristiden, bevilja ett belopp av 700,000 kronor
till fördelning efter samma grunder, som bestämdes av 1918 års riksdag, dels
ock att hos Eders Kungl. Maj:t begära en fullständig utredning om den hittills
verkställda fördelningen samt om behovet av ytterligare tilläggsanslag för
samma ändamål.

I motionerna har anförts bland annat följande:

»För att i någon mån minska de ekonomiska bekymmer, i vilka ett stort
antal vägdistrikt inom landet råkade genom att utföra dömda och kontrakterade
vägbyggnader under den s. k. kristiden, då arbetskostnaderna stego på
ett högst ödesdigert sätt, beviljade 1918 års riksdag ett tilläggsanslag om 5 miljoner
kronor, som skulle få fördelas till vägföretagen efter vissa fastställda
grunder, nämligen på den del, som översteg den beräknade kostnaden med mer
än 10 procent. Till denna överskjutande del skulle statsmedel utgå motsvarande
högst samma procentuella andel, som det ursprungliga tidigare statsbidraget
till företaget bestämts.

Under de första åren beviljades tilläggsbidrag i allmänhet till det sålunda
angivna maximum. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i september 1921
meddelat, att kraven på anslaget visat sig så stora, att det år 1918 beviljade
beloppet av 5,000,000 kronor icke komme att förslå och att styrelsen därför
ämnade framdeles inkomma med begäran om ytterligare anslag för ändamålet,
gjordes med anledning härav uti statsverkspropositionen till 1922 års riksdag
det uttalandet, att det vore i hög grad tveksamt, huruvida ytterligare anslag
finge påräknas, samt att fördelningen av dittills beviljade medel därför borde
så anordnas, att vidare anslagskrav för ändamålet måtte kunna från styrelsens
sida undvikas.

I följd av detta uttalande vidtog styrelsen från början av år 1922 en avsevärd
minskning av tilläggsbidragens storlek, så att de därefter beviljades till
i medeltal blott 43 % av det högsta enligt de fastställda grunderna medgivna
beloppet, och under de påföljande två åren 1923 och 1924 förekom ingen till -

10

Riksdagens skrivelse Nr 178.

delning från anslaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig nämligen
böra reservera de återstående medlen, uppgående till 1,000,000 kronor, till dess
kraven på bidrag från alla härtill berättigade företag kunde överskådas.

Med föranledande av vid 1924 års riksdag avgivna motioner om beredande
av ytterligare tilläggsbidrag av ifrågavarande slag, förklarade riksdagen, att
det visserligen syntes komma att visa sig erforderligt, att ytterligare medel
bereddes för ändamålet, men att det dock krävdes en tillförlitligare överblick
över de totala anslagskraven än som för det dåvarande vore möjligt, innan det
syntes riksdagen möjligt att avgöra, under vilka former den tidigare beslutade
avvecklingen av ifrågavarande ersättning för kristidens kostnader skulle kunna
ske på ett rättvist sätt och utan alltför stora ökade utgifter för statsverket, och
fann sig riksdagen med hänsyn härtill icke kunna då anvisa nytt anslag för
ändamålet, utan anhöll allenast, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande de grunder, som hädanefter borde följas vid tilldelandet av bidrag
från ifrågavarande anslag, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Den sålunda av riksdagen begärda utredningen verkställdes därefter av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som fann, att det maximala medelsbehovet
för ändamålet, såväl ifråga om redan slutförda och av styrelsen godkända företag,
vilka ännu ej beviljats tilläggsbidrag, som beträffande då icke avslutade
företag, vilka ansågos kunna ifrågasättas till bidrags erhållande, uppginge till
5,363,000 kronor, om tilläggsbidrag skulle utgå till hela det belopp, som enligt
gällande bestämmelser högst kan ifrågakomma.

Vid överlämnandet av sagda utredning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarat sig anse det vara synnerligen önskvärt, att åtminstone den
proportion å bidragen, som från början av år 1922 kunnat medgivas med i medeltal
43 %, även skulle kunna i medeltal bibehållas för de återstående företag,
som kunde ifrågakomma till bidrag, och har med denna inskränkning i
tilläggsbidragens storlek beräknat det utöver det redan tillgängliga beloppet
av 1,000,000 kronor behövliga ytterligare 1,500,000 kronor samt hemställt, att
för ändamålet måtte anvisas detta sistnämnda belopp. Därvid har styrelsen
förutsatt och framhållit, att vid bifall till styrelsens framställning skulle bidragen
utdelas med det av riksdagen förordade hänsynstagandet i de särskilda
fallen till vederbörande distrikts ekonomiska ställning, så att endast de ekonomiskt
hårdast betungade väghållningsdistrikten skulle kunna påräkna bidrag
med det enligt gällande författning medgivna högsta beloppet.

1925 års riksdag beviljade emellertid icke den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom ytterligare erforderliga ansedda summan 1,500,000 kronor utöver
av 1918 års riksdag beviljade 5 miljoner kronor, utan har sedermera allenast
anvisat återstoden 1 miljon kronor av det senare beloppet, så att för nästkommande
budgetår icke finnas några medel tillgängliga för ovan angivna
ändamål.»

Till en början anser sig riksdagen till frågans klarläggande böra erinra, att
sedan 1918 års riksdag beviljat ett engångsanslag av 5,000,000 kronor för beredande
av tilläggsbidrag på grund av prisstegringar under kristiden samt
detta belopp sedermera i olika poster i sin helhet anvisats, 1925 års riksdag
ytterligare för ändamålet ställt till förfogande 1,000,000 kronor. Detta skedde
för att mildra den ojämnhet i tilldelningen av medel, som inträtt genom att
under de första åren bidrag för merkostnadernas täckande i allmänhet beviljades
med högsta medgivna belopp utan att hänsyn togs till vederbörande intressenters
ekonomiska bärkraft.

Riksdagens skrivelse Nr 178.

11

Vid framläggandet av Eders Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag om
beviljande av ovannämnda ytterligare anslag å 1,000,000 kronor förutsatte departementschefen,
att medel ej vidare skulle äskas för ändamålet. En vid 1925
års riksdag väckt motion om beloppets höjning till 1,500,000 kronor avslogs
också av riksdagen.

Enligt vad från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgivits, har man under
de senaste åren vid tilläggsbidragens utanordnande sökt anpassa dessa efter
företagarnas olika ekonomiska bärkraft. Ytterligare återstår dock ett 40-tal
företag, som äro av beskaffenhet att kunna tilldelas tilläggsbidrag, men till
vilka dylikt bidrag ännu ej utanordnats. Till fördelning mellan dessa företag
finnes emellertid reserverat ett belopp av 330,400 kronor; enligt verkställda
beräkningar skulle detta belopp förslå för-en tilldelning åt ifrågavarande
återstående företag med i genomsnitt något över 40 procent av
maximitilläggsbidraget eller samma procentsats, varmed bidraget under senare
åren i medeltal utgått.

Tvivelsutan har genom det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under de
första åren tillämpade förfaringssättet att utan närmare prövning av vederbörande
intressenters olika ekonomiska bärkraft tilldela högsta möjliga statsbidrag
en del ekonomiskt svaga väghållningsdistrikt kommit i en ogynnsam
ställning.

Att, på sätt motionärerna synas avse, ytterligare statsmedel skulle ställas
till förfogande för beredande av tilläggsbidrag för samtliga ifrågavarande väganläggningar
upp emot högsta medgivna belopp enligt de av riksdagen 1918
beslutade grunder, kan riksdagen ej finna tillrådligt. Men det synes vara förtjänt
av övervägande, huruvida ej vissa synnerligen hårt betungade väghållningsdistrikt
skäligen kunde komma i åtnjutande av något tilläggsbidrag utöver
de belopp, som enligt ovan angivna beräkningsgrund av omkring 40 procent
tillgodonjutits eller avses att tilldelas. Den närmare utredning, som erfordras för
ställningstagande till spörsmålet om dylikt bistånd, lärer ankomma på Eders
Kungl. Maj :ts föranstaltande. I förevarande ordning har riksdagen funnit sig
ej kunna tillmötesgå motionerna i vidare män än att riksdagen anser sig böra
hemställa om utredning i det angivna avseendet.

Riksdagen får alltså, i anledning av förevarande motioner (I: 126 och
II: 231), hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vad
mån ytterligare statsbidrag må ifrågakomma för väghållningsdistrikt, som äro
särskilt hårt betungade till följd av anläggningar, utförda under kristiden.

Stockholm den 16 maj 1929.

Med undersåtlig vördnad.